måndag 21 september 2009

Tyranno

Tyranno, text av Kristina Murray Brodin, illustrationer av Bettina Johansson, utgiven av Vombat förlag.

En alldeles vanlig morgon när Sarah vaknar ligger det en Tyrannosaurus rex bredvid henne i sängen. Han heter Tyranno och han har hållit Sarah vaken hela natten. Konstigt nog är det ingen mer än Sarah som kan se Tyranno. Snart står det klart att Tyranno inte alltid uppför sig som man ska. Han välter Sarahs mjölkglas vid matbordet och han jagar de andra barnen på dagis. Orättvist nog får Sarah skäll av fröken Anders, som också berättar för pappa om allt som gått fel under dagen. Under kvällen pratar pappa med Sarah om hur de ska hantera Tyranno och lite senare upptäcker Sarah att dinosaurien försvunnit.

Sarah är en rolig förebild för många barn, hon är busig och uppfinningsrik. Att skapa en dinosaurie att skylla på är klokt i en värld fylld av krav. Sarah är också en flicka som leker med både "flick- och pojkleksaker" och hon ägnar sig åt både springlekar och stillasittande aktiviteter.

Hela boken präglas verkligen av ett mångfaldsperspektiv, utan att detta skrivs oss på näsan. Vi får aldrig veta om Sarahs mamma är asiatisk eller om flickan är adopterad. Vi får heller inte veta om pappa är enda vårdnadshavaren eller om mamma bara är borta för stunden. På bilderna från dagis kan man se en manlig fröken, en fröken i slöja och ett barn i rullstol. Inget av detta kommenteras eftersom det faktiskt är så vardagen ser ut på många ställen (möjligen med undantag av manliga fröknar, som det råder brist på).

Texten är på rim, vilket vi har lite olika åsikter om i vårt hem. Jag tycker om att läsa sagor på rim, medan maken inte alls är förtjust i det. Dottern är en klok diplomat och gillar det ibland. Illustrationerna till Tyranno är fantastiska. Så gott som hela uppslagen är täckta av detaljerade, realistiska, uttrycksfulla bilder. Boken är stor, papperet är tjockt och allt håller hög kvalitet.

Dottern har lyssnat på boken några gånger nu och hon tycker om den. Hon blir dock lite stött å Sarahs vägnar över att hon får skulden för sådant Tyranno har gjort. Den här boken är rolig och pedagogisk och passar kanske bäst i 3-5-årsåldern. Den borde så klart finnas på alla förskolor.

6 kommentarer:

  1. Jag gillar böcker där saker är annorlunda så där i förbifarten. Blir väldigt nyfiken på den här boken (men jag tycker det låter lite sorgligt att Tyranno försvinner...)

    SvaraRadera
  2. Nej då, det är inte något sorgligt slut, han ville bara dit han var förut :-)

    SvaraRadera
  3. Lyran - något helt annat: När jag laddar in din sida får jag upp ett fönster som säger att jag måste logga in med ett twitter-login för att kunna se sidan. Det går visserligen att klicka bort fönstret utan att fylla i något, och det verkar kunna gå bra att både surfa runt här och skriva kommentarer (vi får väl se om jag kan posta den här), men det kanske inte är meningen att det ska vara så?

    Fönstret började poppa upp nån gång under gårdagskvällen; kanske ett resultat av lite kreaktiv programmering på bloggsidan?? Hade du tänkt att det skulle vara så här? (Vad betydet det, förresten? Måste jag skaffa twitterkonto för att hänga här i framtiden?)

    SvaraRadera
  4. Crap! Jag har haft problem med mitt Twitter-konto, får en massa konstiga följare. Jag spärrade det igår och då går det tydligen inte att visa utdrag på bloggen. Tack för info, ska fixa det omedelbums.

    SvaraRadera
  5. Hoppas det är fixat nu.

    Tillbaks till Tyranno. Från ett barnpsykologiskt perspektiv skulle jag vilja säga att det är ett gott tecken att Tyranno försvinner. Det tolkar jag som att lilla Sarah kunnat acceptera att även aggressiviteten är en del av henne själv och att den inte längre behöver förläggas utanför det egna jaget. Pappan gjorde ett gott jobb som hjälpte Sarah att få bukt med det som gjorde Tyranno för farlig att få husrum inuti henne, tillsammans fick de Tyranno att bli lite mer reglerad, UTAN att förlora den positiva kraften som finns i aggressivitet.

    SvaraRadera
  6. En massa konstiga följare? Huga! Det finns alltså twitterstalkers också därute i sajber.

    Angående Tyranno verkar det ju vara ett intressant psykologiskt perspektiv. Det är alltid lite svårt att argumentera kring en bok man inte själv har läst, men vid din första beskrivning fick jag intrycket (och det är säkert felaktigt) av att det _inte_ var okej för Sarah att vara arg, och att det var därför Tyranno försvann. Eller. Sanningen är nog att jag gillade tanken på att ha en liten Tyranno bredvid mig som levde rövare, och jag tycker alltid att det är lite sorgligt när låtsaskompisar försvinner. Som Mållgan.

    SvaraRadera