tisdag 25 februari 2020

Mitt i Herakles


Mitt i Herakles av Theodor Kallifatides i uppläsning av Reine Brynolfsson har jag svårt att avbryta mitt lyssnande. Det här är en mycket engagerande berättelse om en stammande pojke som är starkare än alla andra. På både gott och ont. Hittills har vi inte kommit fram till hans storverk, författaren lägger stor vikt vid att gestalta Herakles uppväxt, den första kärleken och relationen till föräldrarna och tvillingbrodern. Detta gör att man som läsare känner stor empati med pojken. Senare i berättelsen blir handlingen grymmare och blodigare.

måndag 24 februari 2020

Utmaning: Authors & Characters - Jenny


Utmaning Authors & Characters: Jenny
Berätta om en författare och en litterär karaktär som båda bär veckans utvalda namn. Var gärna fantasifulla med namnen, de kan vridas och tänjas, gälla alla kön, vara olika versioner i olika länder o s v. Improvisera! Varje måndag lägger jag upp ett inlägg med veckans namn och mina val. Lägg upp era egna inlägg, släng in en länk i mina kommentarer, besök varandra för att få lästips och kommentera gärna.


Jenny Jägerfeld är en kollega som kanske är mer känd som författare än som psykolog. Som jag ser det förutsätter det ena det andra. JJ använder verkligen sina psykologiska kunskaper i sina böcker. Här ligger jag och blöder är makalöst bra. Vissa scener är så dråpliga att jag skrattar mig andlös, andra så hudlösa att tårarna rinner. Romanen om Maja, som råkar såga av sig en bit av tummen, blir hög, kär och har sex, och vars mamma försvinner, borde verkligen läsas i alla åldrar. Fenomenal gestaltning av både föräldrars och barns upplevelser.


Jenny är Sigrid Undsets genombrottsroman och den publicerades redan år 1911. Trots detta känns den emellanåt oerhört aktuell. Boken handlar om den moderna, unga konstnärinnan, som försöker skapa sig ett liv som konstnär samtidigt som hon drömmer om den Stora Kärleken. I stället blir hon indragen i flera relationer, som inte är sunda. Jenny är en oerhört läsvärd, gripande kvinnoskildring, som jag hoppas kommer att läsas flitigt i minst 100 år till.

torsdag 20 februari 2020

Mitt i Arv och miljö


Lyssnar just nu på en mycket bra uppläsning av Arv och miljö av Vigdis Hjorth. Uppläsare är Gunilla Leining. Det är ganska länge sedan jag läste den här typen av bok, d v s en modern, västerländsk roman som handlar om familjerelationer. Förr läste jag mängder av skönlitteratur om människor i behov av psykoanalys, men tröttnade på temat. Därför har jag under lång tid inte valt att läsa Arv och miljö. Men nu är jag glad att jag ändå började lyssna på boken, för den här romanen är verkligen bra. Författaren skriver initierat och inlevelsefullt, osentimentalt och med bitsk humor. Och med ett rytmiskt språk som säkerligen varit ännu tydligare om jag läst med ögonen.

onsdag 19 februari 2020

GHS


Snart, snart är det dags. Dottern och jag ska spana på fina hästekipage på GHS och kanske blir det lite hästshopping också. Ja, det blir det förresten garanterat.

tisdag 18 februari 2020

The Song of Achilles


Tack vare lite sömnsvårigheter, en del bilåkande och, så klart, en oerhört spännande berättelse, gick det väldigt fort att lyssna på The Song of Achilles av Madeline Miller. Boken är författarens debutroman och tilldelades Women's Prize for fiction 2012, mycket välförtjänt. Av författaren har jag tidigare läst Kirke, även den en roman med tema från antiken.

Handlingen i The Song of Achilles är välkänd och ändå helt ny. Berättelsen om kriget mellan grekerna och trojanerna har jag läst i många olika versioner, men aldrig förut gestaltat på ett så engagerande, kärleksfullt sätt. Huvudperson och berättare är Patroklos, inledningsvis en ung gosse som inte lyckas göra fadern nöjd. I ett bråk med andra pojkar går det så illa att Patroklos far förvisar honom till kung Peleus hov. Där lär han känna Peleus son, den gyllene Akilles. Trots, eller kanske tack vare, sina olikheter blir pojkarna bästa vänner och, med åren, älskande. Akilles mor, havsnymfen Thetis, är inte särskilt förtjust i sonens val av partner, men viktigare för henne är att försöka förhindra Akilles förutsagda öde. Till slut hamnar han dock ändå i Agamemnons här, i strid mot Troja.


Handlingen är engagerande och spännande, men den största behållningen finner jag i gestaltningen av den kärleksfulle Patroklos, som hängivet vill göra allt för Akilles, samtidigt som han också måste följa sitt eget samvete. Det är inte alltid lätt att älska en stor hjälte, som ibland drabbas av hybris. Miller levandegör karaktärerna och skapar fängslande miljöer där de välkända, förutsagda händelserna slutligen äger rum. Sammantaget är The Song of Achilles lättläst, medryckande, brutal och ömsint.
THE SONG OF ACHILLES
Författare: Madeline Miller
Uppläsare: Frazer Douglas
Förlag: Harper Audio/Storytel
Köp: Adlibris, Bokus
Recensioner: Elzas bokhylla, Lacrimamens

måndag 17 februari 2020

Utmaning: Authors & Characters - Josef


Utmaning Authors & Characters: Josef
Berätta om en författare och en litterär karaktär som båda bär veckans utvalda namn. Var gärna fantasifulla med namnen, de kan vridas och tänjas, gälla alla kön, vara olika versioner i olika länder o s v. Improvisera! Varje måndag lägger jag upp ett inlägg med veckans namn och mina val. Lägg upp era egna inlägg, släng in en länk i mina kommentarer, besök varandra för att få lästips och kommentera gärna.


Mörkrets hjärta av Joseph Conrad är en tung, dramatisk berättelse om den oinskränkta makt de vita tillskansade sig i samband med kolonisationen av Afrika. Längst inne i mörkrets hjärta längs Kongofloden härskade elfenbensjägaren mr Kurtz, som gjort sig till Gud för "svartingarna". Det här är en obehaglig historia, en stor klassiker, som tyvärr är ganska tungläst.



Processen av Franz Kafka är en surrealistisk roman som handlar om Josef K, som en morgon häktas utan att få reda på orsaken eller vilket brott han anklagas för. Vi får därefter följa Josef K:s svåra väg genom domstolarna och det absurda rättssystemet. Man kan tolka romanen som en symbolisk beskrivning av individens rättslöshet eller som en en allegori över livets obegriplighet.

Min läsupplevelse av Processen är framför allt mycket känslosam. Jag blir oerhört frustrerad över att det inte finns logiska lagar och regler kring hur en process ska gå till, jag blir förvirrad över att tid och rum ibland inte fungerar realistiskt – en prygling sker i ett skräprum och när K kommer tillbaks nästa dag är scenariot oförändrat - och jag blir upprörd över att K inte reagerar så starkt och på ett sätt man kan förvänta sig. Som läsare fångas jag av den maktlöshet K känner och jag drabbas av overklighetskänsla. Handlingen utspelar sig dock kronologiskt. 

Karaktärerna i Processen är påtagligt skissartade och tycks mer fungera som funktioner eller symboler. Även huvudpersonen Josef K skildras på ett distanserat sätt, han tänker och handlar, men det är svårt att ta till sig vad han känner. Det går inte att identifiera sig med honom på djupet. Romanen är berättad i tredje person och ger sken av att skildra verkligheten med många konkreta beskrivningar. Kontrasten mellan den enkla, ”vardagliga” formen och det absurda innehållet är stor. Man kan ju undra varför någon läser så här jobbiga böcker. Svaret är enkelt; den är suverän.

fredag 14 februari 2020

Hjärtsjukvård

Ja, idag är det Alla Hjärtans Dag och jag har fått besked att mitt hjärta är friskt. Så kändes det inte i förrgår när jag åkte till akuten med bröstsmärtor. Men inte trodde jag att det var ngt allvarligt, inte förrän läkaren kom och sa att jag skulle läggas in och hjärtövervakas med misstanke om infarkt. Jorden snurrar rätt fort när man får sådana besked. Igår gjordes ultraljud och angiografi och allteftersom kunde allvarliga tillstånd uteslutas. Ingen infarkt. Ingen kärlkramp. Och nu har jag kommit hem. Blåstucken och utmattad, inte mycket klokare kring varför jag hade ont eller varför provsvar var för höga, men med vetskap att mitt hjärta klappar som det ska. Och med vetskap om att svensk vård fungerar ypperligt när det som bäst behövs. En eloge till akuten och avd 57 på CSK.

måndag 10 februari 2020

Utmaning: Authors & Characters - Ester


Utmaning Authors & Characters: Ester
Berätta om en författare och en litterär karaktär som båda bär veckans utvalda namn. Var gärna fantasifulla med namnen, de kan vridas och tänjas, gälla alla kön, vara olika versioner i olika länder o s v. Improvisera! Varje måndag lägger jag upp ett inlägg med veckans namn och mina val. Lägg upp era egna inlägg, släng in en länk i mina kommentarer, besök varandra för att få lästips och kommentera gärna.


Ester Roxberg debuterade 2011 med den kritikerrosade Antiloper. Några år senare kom den självbiografiska berättelsen Min pappa Ann-Christine, där hon nyanserat och ärligt berättar om hur det var när hennes pappa, den hobbysnickrande prästen, plötsligt kom ut som kvinna.,

Antiloper handlar om bästa vännerna Astrid och Ellen. Astrid är en musikintresserad indietjej, Ellen är en sportande plugghäst. Men vad spelar olikheterna för roll när man har roligt åt samma saker, kan prata om allt och dela alla upplevelser. Under sista året i gymnasiet börjar dock Ellen förändras, hon blir alltmer inbunden och tyst. Astrid försöker få Ellen att prata om det som tynger henne, men Ellen orkar liksom inte. Hon grubblar över livets meningslöshet och oroar sig för framtiden. Astrid och Ellen har många planer på vad de ska göra efter examen, men ingenting blir riktigt som de tänkt sig.

Om jag ska skriva om allt jag tycker om i Antiloper blir detta en avhandling som inte passar bloggformatet. Jag får försöka välja ut några saker jag fastnat för och berätta om dem. Fast det är ju inte så lätt när man älskar handlingen, stämningen, språket, personskildringarna, de olika typsnitten, ja till och med omslaget. Antiloper är helt enkelt en fantastisk berättelse om hur det känns att plötsligt förväntas vara vuxen och kliva ut i världen. Texten kryper under huden på läsaren, man kan inte värja sig och tårarna rinner. Ändå är detta inte alls någon nattsvart bok som vältrar sig i elände, här finns också sår som läks och en möjlig ljus framtid.

Det som gör Antiloper så fantastisk är det äkta tonfallet och alla känslonyanser, jag känner så väl igen mig i både Ellen och Astrid. Ellen som blir alltmer tillbakadragen, blek och tunn. Ellen som kämpar  med att förstå vad som är meningen med livet. Och Astrid som står bredvid och försöker greppa vad som händer med Ellen och stötta henne. Och som måste gå vidare med sitt eget liv när Ellen inte längre vill umgås och göra saker tillsammans.

Berättaren är till stor del Astrid som vänder sig till Ellen i ett du-tilltal. Ellens röst får vi bara höra emellanåt i brev som hon skriver till Astrid. Ändå blir båda tjejerna levande i texten, den vackra texten som verkligen lyckas skildra ungdomens hudlöshet, förvirring, längtan, sorg och nära vänskap. Vänskap så nära att man ibland inte vet var den ena slutar och den andra börjar. Och text så fantastisk att man som läsare inte vet var man själv slutar och Ellen och Astrid börjar.

Sammantaget är detta den vackraste bok om vänskap jag läst, jag hoppas att alla unga tjejer och killar får läsa och prata om den i skolan.


Oftast brukar jag lyfta fram böcker jag gillar, men nu kommer det lite snack om ett par böcker och en huvudperson jag verkligen inte står ut med. Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar av Lena Andersson skildrar kvinnor och relationer på ett oerhört irriterande sätt.

Huvudpersonen Ester är mycket teoretiskt begåvad, samtidigt som hon har påtagliga socioemotionella svårigheter. Hon blir kär i den ena knölen efter den andra, vilket på något sätt ändå alltid är knölarnas fel. Själv blir jag som sagt galen på Esters beteende. Om och om och om och om igen återvänder hon till en man hon ändå ganska tidigt "genomskådar". Varför? Hon är så kär att hon inte kan kontrollera sig. Att kritisera Ester för hennes beteende och moral är dock svårt. Författaren lägger de synpunkter man som läsare kan ha, i munnen på obehagliga personer man inte vill förknippas med. Den mest intressanta vinklingen vore naturligtvis att bestämma sig för att mannens version av vad som egentligen hänt är den "sanna".

Kärleken gestaltas som ett maktspel där det gäller att vara bäst på att balansera mellan närmande och undandragande. Det mesta diskuteras i avancerade kunskapsteoretiska termer, vilket inte i sig gör innehållet mer intressant. Det förändrar inte att Ester i stället för att ägna sig åt teoretiserande och analyserande av partnerns inre, borde ge sig tid att försöka förstå sig själv. Och då helst inte i överdrivet komplicerade psykoanalytiska termer. I slutänden uppfattar jag berättelsen som en kliché om relationer.

torsdag 6 februari 2020

Mera rea

Aha, på den andra nätjätten fanns ett par reaböcker till som jag längtat efter.


onsdag 5 februari 2020

Vår älskade, mitt i läsningen


Knappt halvvägs in i Vår älskade av Kamila Shamsie är jag som uppslukad av berättelsen. Huvudpersonerna har krupit under huden på mig och jag är mycket engagerad i deras liv. Då kommer jag plötsligt ihåg att boken är baserad på Antigone av Sofokles. Aj aj, det här kommer aldrig att gå väl.

tisdag 4 februari 2020

Reafynd

Jag har länge sett fram emot att göra ett stort bokinköp under rean för jag har snålat senaste året. Men jag är ju ärligt talat rätt så kräsen. Vill mestadels bara köpa klassiker. Har också hoppats kunna fynda Tessa Hadley, Lise Tremblay, Katherine Mansfield, Olga Tokarczuk och Agota Kristof. Men nästan inget jag längtat efter finns med på rean. Nåja, det blir några nytillskott i alla fall.

Ordbrodösen

Ordbrodösen - Anna Arvidsson

Vad som helst är möjligt

Vad som helst är möjligt - Elizabeth Strout

Simson

Simson - Lina Sjöberg

Djungelboken

Djungelboken - Rudyard Kipling

Jag for ner till bror

Jag for ner till bror - Karin Smirnoff

måndag 3 februari 2020

Utmaning: Authors & Characters - Alexander


Utmaning Authors & Characters: Alexander
Berätta om en författare och en litterär karaktär som båda bär veckans utvalda namn. Var gärna fantasifulla med namnen, de kan vridas och tänjas, gälla alla kön, vara olika versioner i olika länder o s v. Improvisera! Varje måndag lägger jag upp ett inlägg med veckans namn och mina val. Lägg upp era egna inlägg, släng in en länk i mina kommentarer, besök varandra för att få lästips och kommentera gärna.


Alexander Solzjenitsyn föddes den 11 december 1918. 1945 arresterades han för att ha smädat Stalin och dömdes till åtta års arbete i ett straffläger i Gulag. Där inledde han sitt författarskap genom att i hemlighet föra anteckningar om livet i lägret. Han debuterade 1962 med lägerskildringen En dag i Ivan Denisovitjs liv. Denna bok ledde till att berömmelse utomlands, men också till att han ansågs vara "statens fiende" i Sovjetunionen. 1970 tilldelades Solzjenitsyn Nobelpriset. Han var då förbjuden att publicera i hemlandet och efter en hetskampanj landsförvisades han 1974. Samma år publicerades den omtalade Gulag-arkipelagen. Solzjenitsyn levde i exil i USA under många år, men återvände till Ryssland 1994 efter Sovjetunionens sammanbrott. I stället för att fängslas hyllades han nu som en av landets stora kulturpersonligheter. Den 3 augusti 2008 avled Solzjenitsyn vid 89 års ålder.

Ivan Denisovitj, kallad Sjuchov, sitter fängslad i ett arbetsläger. Han är dömd till 10 års straff-arbete för spioneri, efter att ha tillfångatagits av tyskarna under andra världskriget. Den här dagen vaknar Sjuchov och känner sig sjuk. Han orkar för första gången inte upp i tid och för detta straffas han med ett extra arbetsuppdrag. Eftersom Sjuchov inte mår bra går han, efter att ha uträttat det extra straffarbetet, till sjukstugan för att rapportera att han är sjuk. Men läkaren får inte sjukskriva fler denna dag, så Sjuchov måste arbeta trots att han inte mår bra. Under resten av dagen lyckas Sjuchov över förväntan med såväl arbetet, som matanskaffningen. När han somnar på kvällen är han nöjd med den gångna dagen: "Det hade gått en dag, av ingenting förmörkad, en nästan lycklig dag."

Författaren beskriver detaljerat hur en dag i lägret ser ut. Fångarna är trötta och utsvultna, kontrollrutinerna i sträng, sibirisk kyla är absurda. Det är få som överlever till frigivningen, tämligen godtyckligt kan man få extra straff i form av minskade matransoner, vilket i regel leder till döden. Relationen mellan fångarna pendlar mellan konkurrens och solidaritet. Alla försöker tillskansa sig fördelar för att överleva, men ett visst utrymme för generositet och omtanke finns. Även under det hårda arbetet visar sig denna omtanke om de svagare och i de olika arbetsmomenten uttrycker fångarna arbetsglädje och tillfredsställelse över sin yrkesskicklighet.

Det slående i romanen är det optimistiska tonfallet, som bildar en skärande kontrast till den misär som beskrivs. Samtidigt kan man i vissa subtila, sarkastiska kommentarer skönja den vrede som ligger och pyr under ytan. Just tilltalet gör att man kan ta åt sig berättelsen, utan att värja sig. Allt skildras osentimentalt och lågmält på ett mästerligt sätt.


Sent på dagen av Tessa Hadley handlar om två medelålders par, Alex och Christine, och Zach och Lydia, som varit vänner sedan ungdomen. När Zach hastigt avlider rubbas balansen och gamla känslor väcks åter till liv. Lydia flyttar hem till Alex och Christine för att försöka hitta ett sätt att hantera förlusten. Alla vännerna är överens om att just Zach var den de inte hade råd att förlora. Romanen inleds i berättelsens nutid med att Lydia telefonerar Christine för att berätta att Zack avlidit. Därefter växlar berättarperspektivet mellan nutid och tillbakablickar till den tidsperiod de alla lärde känna varandra. Trots sina olikheter är Christine och Lydia bästisar under studietiden. När de får en ny snygg lärare, Alex, blir Lydia omedelbart vanvettigt förälskad. Och Christine börjar dejta Alex bästa vän Zach. Någonstans på vägen blir det dock uppenbart för dem alla att de passar bättre ihop med kompisens partner. De byter, gifter sig, får barn, som även de blir bästisar, och åren går.

Tessa Hadley skriver eleganta formuleringar som mycket precist gestaltar känslonyanser och detaljer. Under läsningen blir jag först förtjust i den sparsmakade prosan, därefter häftigt indragen i de dramatiska händelserna i inledningen, när vännerna försöker handskas med beskedet att vännen Zach avlidit. Här skildras chocken och den förlamande sorgen, utan tillstymmelse till kletig sentimentalitet. 

Sammantaget skriver författaren om det som sker inom och mellan människor, om det vi kanske helst vill dölja, om de små osanningar vi använder oss av för vår bekvämlighets skull. Det är just komplexiteten, de många lagren, författarens lyhördhet i gestaltningen och förmågan att hitta exakt rätt ord, som gör Sent på dagen till en fantastisk läsupplevelse. 

söndag 2 februari 2020

Namnens hus


Namnens hus bygger på myten om Agamemnon, Klytaimnestra, Ifigenia, Elektra och Orestes som nedtecknades av Aishylos (Orestien), Sofokles (Elektra) och Euripides (Elektra, Orestes och Ifigenia i Aulis). Här kommer en kort beskrivning av handlingen och, ja, jag kommer att avslöja hur det går. Kungen, tillika fältherren, Agamemnon behöver gudarnas hjälp för att vindarna ska vända i striderna mot Troja. Till slut ser han ingen annan råd än att offra sin äldsta dotter Ifigenia. Modern Klytaimnestra gör allt i sin makt för att rädda dotter och svär att hämnas när hon misslyckas. Vindarna vänder och Agamemnon och hans mannar besegrar trojanerna. När han segerrusig kommer hem väntar dock Klytaimnestra med en kniv i handen. Dottern Elektra blir mycket upprörd över mordet på fadern och bidar sin tid för att hämnas. När, den som barn bortförde, brodern Orestes kommer hem sätter hon sin plan i verket.

Alla de starka känslorna från de ursprungliga berättelserna finns kvar, fördjupas och renodlas i Tóibíns version av tragedin. Språket är enkelt och avskalat, samtidigt som texten innehåller nog med detaljer att ge läsaren en tydlig bild av miljön och av huvudpersonernas inre. Berättelsen är bitvis mycket realistisk och obehaglig med sprutande blod och ruttnande lik.
"Jag gav order om att liken skulle ligga kvar i solen en dag eller två tills det söta övergick i stank. Och jag tyckte om flugorna som kom, surrande med sina små invecklade och orädda kroppar efter skrovmålet, upphetsade av den ständiga hunger som de kände inom sig, en hunger jag också kommit att erfara och uppskatta."
Handlingen skildras ur tre olika perspektiv: Klytaimnestras, Elektras och Orestes. Moderskap, syskonrelationer och vänskap gestaltas i olika variationer. Och genom hela berättelsen dominerar misstron och misstänksamheten, Vem kan man lita på? Stämningen i palatset, där det viskas om nätterna, är suggestiv och klaustrofobisk. Gudarnas roll är nedtonad, det är människorna som smider planer och handlar.
NAMNENS HUS
Författare: Colm Tóibín
Översättare: Erik Andersson
Förlag: Norstedts (2018)
Köp: Adlibris, Bokus

lördag 1 februari 2020

Antigone i olika versioner


Nästa bok jag ska läsa är Vår älskade av Kamila Shamsie, en omtolkning av Antigone. Romanen har fått många positiva omdömen och jag hoppas att den kommer att leva upp till mina höga förväntningar. Tills dess kommer här några reflektioner jag skrev 2012 när jag läste originalet.


När Kung Oidipus stuckit ut sina ögon i förtvivlan över att ha dödat sin far och äktat sin mor leds han vidare i livet av dottern Antigone. Arvtagare till tronen är Oidipus två söner Eteokles och Polyneikes, som beslutar sig för att regera vartannat år var. Men Eteokles vill så klart inte lämna ifrån sig makten efter ett år som regent, strider utbryter och de båda bröderna dräper varandra. När Antigone återvänder till Thebe härskar hennes morbror Kreon över staden. Antigone vill begrava sina bröder, men Kreon förbjuder att man begråter stadens fiende Polyneikes. Antogone bryter mot detta förbud och spärras in levande i ett gravvalv. Där begår hon självmord, vilket leder till att hennes trolovade Haimon (Kreons son) och dennes mor också begår självmord. Kreon blir ensam kvar att begrunda sin maktlystnad och envishet.

Om man spetsar till det lite skulle man kunna beskriva Antigone som fundamentlist. Hon stödjer sig på religiösa lagar och känner sig förpliktigad att begrava brodern trots att lagen så förbjuder. Kreon verkar vara minst lika rigid även han i sin bokstavliga tro på lagen och makten. Och som i alla tragedier drivs människan obevekligt mot sitt öde. De gamla grekiska gudarna visade ingen som helst barmhärtighet.

måndag 27 januari 2020

Utmaning: Authors & Characters - Henrik


Utmaning Authors & Characters: Henrik

Berätta om en författare och en litterär karaktär som båda bär veckans utvalda namn. Var gärna fantasifulla med namnen, de kan vridas och tänjas, gälla alla kön, vara olika versioner i olika länder o s v. Improvisera! Varje måndag lägger jag upp ett inlägg med veckans namn och mina val. Lägg upp era egna inlägg, släng in en länk i mina kommentarer, besök varandra för att få lästips och kommentera gärna.


"Låt oss glömma Henrik Ibsens person", skriver Leif Zern i förordet till Samtidsdramatik 2 och fortsätter "[h]ans liv är inte nyckeln till det han skrev, det är nyckelhålet han kikade igenom". Ibsen skildrar den värld han levde i under en tid då realism övergick i modernism. Om han var mest traditionell och realistisk eller nyskapande och modernistisk har diskuterats både då och nu. Zern menar att Ibsen såg in i framtiden, att han såg tendenserna i sin samtid. Genomgående teman i Ibsens dramatik var frihet och den konflikt som uppstod i människan mellan att förverkliga sig själv och plikter gentemot andra. Priset för friheten innebär att individen alieneras från sin sociala miljö och blir isolerad. Ibsen skildrade den då, liksom nu, moderna människan. Jag har läst en del dramatik av Ibsen både under gymnasietiden och på senare år. Favoritdramer är bland annat "Ett dockhem" och "Vildanden". Det är framför allt inslagen av hemligheter, avslöjanden och konsekvenser som fått mig att verkligen gilla Ibsens dramatik.

Ibsen hyllas ofta för sin stora kvinnoroller som t ex Nora i "Ett dockhem" och Hedda i "Hedda Gabler". "Ett dockhem" spelas idag världen över. "Hedda Gabler" publicerades 1890 och fick negativa recensioner vid premiären. Sedan dess har den kommit att bli en klassiker som satts upp på mängder av scener, med mängder av olika tolkningar av huvudrollen. I korthet handlar "Hedda Gabler" om (varning för avslöjanden!) generalsdottern Hedda som gift sig med nyblivne doktorn i kulturhistoria, Jörgen Tesman. Paret har nyligen kommit hem från en lång bröllopsresa och ska sätta bo i nytt hem. Deras framtid hänger på att Tesman inom kort erhåller en utlovad professur. När Heddas gamla kärlek, tillika Tesmans gode vän, Ejlert Lövborg, dyker upp som återuppstånden från ett liv i dryckenskap, hotas framtidsutsikterna. Lövborg har med hjälp att den väna Fru Elvsted skrivit en text som gör honom till en konkurrent om professuren. Hedda ingriper med lögner och ränkspel som leder till katastrof för dem alla.

Hedda är en spännande karaktär som kan beskrivas på många sätt. Är hon helt enkelt en personlighetsstörd "ond" narcissist, en kvinna som blivit sviken och hämnas? Eller ska hennes beteende ses som en reaktion på dåtidens inskränkta kvinnoliv som maka och mor? På senare tid har den feministiska tolkningen dominerat, Hedda ses som en kvinna som förtvivlat kämpar för att få utrymme att leva. Som Victoria Benedictsson uttryckte det: ”Detta avskyvärda att icke få vara människa endast kvinna, kvinna, kvinna!”


Wolf Hall av Hilary Mantel är den bästa historiska roman jag någonsin läst. Romanen utspelar sig i England, under 1530-talet. Kung Henrik VIII är gift med Katarina som inte lyckas föda någon son. Kungen blir alltmer desperat, utan en son kommer familjen att förlora makten. Henriks enda val är att få äktenskapet annullerat så han kan gifta om sig. Den tilltänkta bruden är Anne Boleyn, kungens oskuldsfulla älskarinna. Men att få påven att annullera ett mångårigt äktenskap är inte någon lätt sak. Här gäller att intrigera på hög nivå. Till sin hjälp tar Henrik Thomas Cromwell, smedsonen som haft ett tufft liv och klättrat på ett närmast obegripligt sätt på maktens stege.

Den här romanen förtjänar verkligen alla superlativer. Texten är mastig och emellanåt är det svårt att hålla ordning på vem det är som berättar. Och i stora drag vet jag ju hur den här berättelsen kommer att sluta. Ändå kunde jag knappt slita mig från boken, och när jag inte läste gick jag omkring och funderade över Thomas, Henrik och Anne. Det skiljer hundratals år mellan oss, ändå blev personerna så otroligt levande för mig.

Texten är, som sagt, tät och fullspäckad av innehåll. Som lekman upplever jag språket som gammaldags på ett sätt som ger mig illusionen av att det är "korrekt" och tidsenligt. Jag undrar om författaren emellanåt testar läsarens vakenhetsgrad när hon använder pronomen utan att tydliggöra vem det är som åsyftas. Man måste verkligen vara alert när man läser.

Från ett psykologiskt perspektiv är porträttet av Thomas Cromwell det mest intressanta. Uppväxt i en fattig miljö med en hårdför far och få nära relationer utvecklas han till en mästare i manipulation. Han är socialt kompetent på en nivå som gränsar till psykopati. Samtidigt beskrivs han som en kärleksfull make och far som djupt sörjer förluster av familjemedlemmar. I Mantels skepnad är han onekligen en mycket fascinerande man.

Sammantaget är Wolf Hall en historisk roman i en helt egen klass. Den är inte särskilt lättläst, men den ger i gengäld den trägne läsaren lön för mödan. Ett mästerverk helt enkelt.

fredag 24 januari 2020

Läsning 2020


Jag kan inte sätta upp långsiktiga läsmål för då tappar jag lusten att läsa. Det har jag lärt mig de senaste åren. Nu handlar det bara om att läsa det jag har lust att läsa och det kan verkligen variera. Ibland läser jag klassiker, ibland läser jag utifrån något tema och ibland läser jag om gamla favoriter. Jag läser mer kvinnliga författare än manliga, så jag behöver inte utmanas till detta. Förra året läste jag faktiskt dessutom rätt stor andel böcker som stått i bokhyllan lång tid. Här nedan är således inget jag "måste" läsa nästa år, det är bara en lista över intressanta böcker jag har i min hylla. Några av dem kommer nog att bli lästa under 2020. Har ni läst några av dem? Berätta!

Drömfakulteten – Sara Stridsberg
Kris – Karin Boye
Aliide, Aliide – Mare Kandre
I skuggan av oron/Från Signe till Alberte – Kerstin Thorvall
Bära mistel – Sara Lidman
Dykungens dotter – Birgitta Trotzig
Serien om Alberte – Cora Sandel
Göra gott – Trude Marstein
Barnet – Kjersti Annesdatter Skomsvold
Historien – Elsa Morante
Flickan i Clèves – Marie Darrieussecq
Den gröna vägen – Anne Enright
Vishetens natt – Marguerite Yourcenar
Drömmen om okapin – Mariana Leky
Paradis – Toni Morrison
Förtvivlade människor – Paula Fox
Brun flicka drömmer – Jacqueline Woodson
Olive Kitteridge – Elizabeth Strout
Segu – Maryse Condé
Enstörig – Nina Bouraoui
Allt gott ska komma dig till del – Sefi Atta
Ännu talar träden – Calixthe Beyala
Rotlös – Tsitsi Dangarembga
Home Fire – Kamila Shamsie
En gyllene tid – Tahmima Anam
Kvinnor på ett tåg – Anita Nair
Torsdagsbarn – Sonya Hartnett

måndag 20 januari 2020

Utmaning: Authors & Characters - Marianne


Utmaning Authors & Characters: Marianne

Berätta om en författare och en litterär karaktär som båda bär veckans utvalda namn. Var gärna fantasifulla med namnen, de kan vridas och tänjas, gälla alla kön, vara olika versioner i olika länder o s v. Improvisera! Varje måndag lägger jag upp ett inlägg med veckans namn och mina val. Lägg upp era egna inlägg, släng in en länk i mina kommentarer, besök varandra för att få lästips och kommentera gärna.


Marianne Fredrikssons romaner började jag läsa i slutet av 80-talet. Särskilt mycket gillade de med historiska/bibliska teman. Enligt Maria Magdalena handlar om den kvinna som omnämns i evangelierna, men i Marianne Fredrikssons tappning spelar hon en större roll i frälsarens liv. Flera av Marianne Fredrikssons böcker finns som ljudböcker på Storytel, jag är sugen på att lyssna på dem, men tror att jag kanske läser mer kritiskt idag än för 30 år sedan.




Fru Marianne av Victoria Benedictsson (pseudonym Ernst Ahlgren) är en av det sena 1800-talets stora kvinnoromaner. Blott 16 år gammal blir den bortskämda stadsflickan Marianne bortgift med en enkel men förmögen bonde. Livet förändras och äktenskapet blir inte som Marianne har föreställt sig det. Rollen som fru passar henne dåligt och förhållandet till maken är komplicerat. Så småningom fördjupas emellertid deras relation och hon förvandlas till mannens kamrat i det dagliga arbetet på gården. Äktenskapet gestaltas utopiskt som harmoniskt och jämlikt. Fru Marianne är ett klassiskt kvinnoporträtt med en tidlös giltighet.

söndag 19 januari 2020

Sapfo, Dikter och fragment - repris


"Jag säger dig, man kommer att minnas oss i framtiden". Med de orden (fragment 147) skapas ett band mellan mig (läsaren) och Sapfo som sträcker sig över två och ett halvt tusen år. Det svindlar när jag försöker föreställa mig denna tidsrymd och när jag funderar över hur Sapfos liv var. Det mesta runt Sapfos liv är egentligen okänt, men ändå finns många berättelser om hennes liv, hennes kärleksliv och hennes diktande. Sapfo levde och diktande på den grekiska ön Lesbos från någon gång mellan 630 och 612 f Kr till cirka 570 f Kr. Hon bodde i öns viktigaste stad Mytilene under en period då staden präglades av våldsamma politiska förändringar. Sapfo kom från en aristokratisk familj och hon umgicks med en grupp kvinnor och flickor i sin hemstad. Senare tolkningar har föreslagit att Sapfo var lärare i en skola, andra har menat att det rörde sig om en Afroditekult. Men, som sagt, vi vet inte. Det vi däremot vet är att Sapfo levde i en kultur som skapade upplysta tankar och utsökt lyrik. 

Sapfo beskrivs som den första stora europeiska kärleksdiktaren och hennes texter har översatts/tolkats av många. Dikterna är komponerade för att sjungas, antingen av en kör eller av Sapfo själv, till ackompanjemang av en lyra. (Sapfo avbildas ofta med en lyra.) Hon använde sig av olika versformer, framför allt den som fått hennes namn: sapfisk strof. Många av hennes dikter är bröllopsdikter, avsedda att framföras i större sällskap. I många dikter hyllas Afrodite, kärleksgudinnan. Den lesbiska kärleken är påtaglig i en del av fragmenten, vilket synts mer eller mindre tydligt i olika tolkningar under olika tidsperioder. Vilka slutsatser man kan dra om Sapfos privatliv utifrån hennes lyrik är något som ständigt diskuteras.


Dikter och fragment i tolkning av Papageorgiou och William-Olsson innehåller ett mycket informativt förord och många intressanta kommentarer till de olika fragmenten. Författarna ger i komprimerad form en bild av Sapfos samtid och samtidigt en bild av hur hennes poesi tolkats under årtusenden. Boken innehåller även de mest fragmenterade av fragment, korta enstaka rader och ord som väcker mycket fantasier kring de försvunna delarna. 

Fragment 31 är en av de mest kompletta dikterna med fyra hela strofer. Den har tolkats av många och forskarna är oense om i vilket sammanhang den skrivits; en del menar att den är en bröllopsdikt avsedd att framföras offentligt, andra menar att innehållet är privat och handlar om ett personligt drama. Vanligt är att beskriva dikten som ett triangeldrama mellan två kvinnor och en man - där den ena kvinnan upplever en förtärande förälskelse och svartsjuka riktad mot mannen som - möjligen - får sitta vid hennes älskades sida. Andra analyser betonar de erotiska inslagen och likheterna mellan en orgasm och döden. 

En gudars like tycks mig den mannen
vara som sitter framför dig och nära
intill kan höra din ljuva röst och ditt
      underbara skratt

som visst får mitt hjärta att bulta i bröstet,
ty när jag ser på dig, om så bara en stund,
blir det omöjligt för mig att tala, min
      tunga brister,

genast löper en fin eld under min hud,
ingenting ser jag med ögonen,
öronen brusar, svetten strömmar, en
      skälvning far genom

hela min kropp, jag blir grönare än 
gräset och det tycks mig som om döden
vore nära, men allt skall man våga

ty även en fattig

DIKTER OCH FRAGMENT
Författare: Sapfo
Översättare: Vasilis Papageorgiou, Magnus William-Olsson
Förlag: Ordfront Förlag (2003)
Köp: Adlibris, Bokus
Recensioner: Feministbiblioteket 

onsdag 15 januari 2020

Kirke



Kirke är den första häxan i litteraturen. Hon omnämns av Homeros i Odysséen där hon gestaltas som en som en häxliknande gudinna som förför Odysseus på hans hemväg från kriget i Troja. Romanen Kirke är författaren Madeline Millers första bok som översätts till svenska. Hennes debutroman Song of Achilles tilldelades 2012 års Women's Prize for Fiction, jag hoppas på en snar översättning.

I Kirke av Madeline Miller får vi för första gången höra huvudpersonens egen berättelse, tidigare har hon omskrivits som en bifigur i de stora (manliga) hjältarnas berättelser. Kirke är dotter till solguden Helios och växer upp som en synnerligen obetydlig najad vid hans hov. Tidigt i livet blir Kirke nyfiken på de dödliga, hon blir så småningom förälskad i en dödlig man och använder sina nyfunna magiska kunskaper till att göra honom odödlig. Stor blir sorgen och hämnden när han sviker. Kirkes magiska krafter leder till att hon blir förvisad av fadern till ön Aiaje, där hon lever sitt liv i stor ensamhet. Hon ägnar tiden åt att lära sig mer om naturen och om sina krafter. Men då och då lägger ett skepp till, och så småningom anländer Odysseus och hans besättning på väg hem från Troja.

Kirke är en mycket mänsklig gudinna, hon tvivlar och sörjer och hon strävar efter att visa medkänsla och göra gott. Men hon drar sig inte för att hämnas när hon blivit förrådd och med moderskärleken väcks de allra starkaste känslorna till liv. Den psykologiska gestaltningen av Kirke, Odysseus och andra karaktärer i den antika gudavärlden gör romanen mycket intressant.

Det tog mig lite tid att komma in i berättelsen, sannolikt mestadels för att jag hade begränsad tid för läsning. Andra halvan av boken sträckläste jag dock och nu längtar jag efter mer av författaren. Inledningsvis handlar berättelsen mycket om Kirkes liv vid faderns hov och hennes längtan efter något annat. I andra halvan blir boken mer handlingsdriven då vi får följa allt som händer Kirke, Odysseus och Odysseus söner.

Sammantaget är Kirke en engagerande berättelse om en utsatt kvinna som försöker använda sina förmågor på bästa sätt. Ibland lyckas hon, ibland blir det inte riktigt som hon tänkt sig. Läsvärt är det i vilket fall.

KIRKE
Författare: Madeline Miller
Översättare: Niclas Nilsson
Förlag: Wahlström & Widstrand (2019)
Köp: Adlibris, Bokus
Recensioner: Fiktiviteter

måndag 13 januari 2020

Utmaning: Authors & Characters - Johannes


Utmaning Authors & Characters: Johannes

Berätta om en författare och en litterär karaktär som båda bär veckans utvalda namn. Var gärna fantasifulla med namnen, de kan vridas och tänjas, gälla alla kön, vara olika versioner i olika länder o s v. Improvisera! Varje måndag lägger jag upp ett inlägg med veckans namn och mina val. Lägg upp era egna inlägg, släng in en länk i mina kommentarer, besök varandra för att få lästips och kommentera gärna.



Augustprisvinnande Johannes Anyuru med den fantastiska romanen De kommer att drunkna i sina mödrars tårar får blir årets första författarval.

En mörk vinterkväll i Göteborg går tre maskerade jihadister in i en bokhandel och tar en kontroversiell konstnär samt besökarna som gisslan. De tar på sig självmordsbälten, skjuter gisslan och planerar att skära halsen av ägaren. Flickan, vars uppgift det är att filma och direktsända allt, förändras dock under attentatet när hon inser att något är fel, och vänder sig mot den andra angriparna.

Ett par år senare träffar berättaren, en författare, flickan på en psykiatrisk klink och hon börjar berätta sin version av händelserna. Och det hon har att säga är både förvirrande och skrämmande, flickan hävdar att hon kommer från framtiden, en mycket skrämmande framtid. I hennes samtid har alla "Sverigefiender", mestadels muslimer, samlats ihop av svenska myndigheter och förvaras i olika läger, bland annat Kaningården. Flickans historia får den muslimske författaren att känna stor oro, ska han ens våga stanna kvar i sitt land?
"Jag skriver till dig som inte kommer att kunna tro att det jag berättar kan hända i Sverige. Du kommer att tro att jag ljuger eftersom du fortfarande tror att du är svensk." 
Romanen är en mardrömslik dystopi om vad som händer i framtidens Sverige, i en framtid när rasisterna vunnit och samhället är våldsamt fascistiskt. Oerhört skrämmande! Det är lätt att känna igen verkliga händelser och personer som inspirerat författaren, samtidigt som berättelsen verkligen är unik. Tidsperspektivet är minst sagt komplext och man måste som läsare vara alert under hela läsningen. Jag hoppas att många kommer att läsa den här romanen och att det stärker vårt motstånd mot den alltmer utspridda rasismen och främlingsfientligheten.



Hur ska det gå för Pinnebergs? av Hans Fallada är en roman jag önskar vore förlegad. Men det är den tyvärr inte. Som Ragnar Strömberg skriver i efterordet är romanen "kusligt aktuell i spekulationsekonomins, massarbetslöshetens och den nymornade fascismens Europa". I det söndrade Tyskland som led under Versaillefredens krav på skadestånd bredde fattigdomen ut sig som fin mylla för den framväxande nazismen. I dagens Europa ser vi det ekonomiska sönderfall som orsakas av en okontrollerad marknad. "Hur ska det gå för Pinnebergs? är en berättelse om en tid som vår, där fattigdom är en skam och rikedomen skamlös".

Johannes och Emma Pinneberg, ”Gubben” och ”Lämmchen”, är unga, sorglösa och nykära. Innan de vet ordet av är en liten Klimp på väg och paret får raska på med giftermålet. Inte borde det väl vara omöjligt för ett ungt, friskt par att klara av en liten Klimp? Men inflationen är skyhög och arbetslösheten stiger. Pinneberg har svårt att behålla jobben när kraven från arbetsgivarna blir alltmer orimliga. Prestera, prestera, prestera. Och han vill ju så gärna ge den kära hustrun ett fint toalettbord. Situationen för det unga paret blir allt sämre, trots Pinnebergs alla anstängningar.

Hur ska det gå för Pinnebergs? är skriven på ett optimistiskt och humoristiskt sätt, men mellan raderna växer oron för hur det ska gå för det unga paret. Boken är en bladvändare med lättläst text och fängslande handling.

Hans Fallada - egentligen Rudolf Ditzen  - föddes 1893. Under gymnasieåren råkade han döda en kamrat i en duell och gjorde ett självmordförsök. Under de kommande åren vistades han periodvis på mentalsjukhus och utvecklade ett missbruk av både alkohol och narkotika. 1923 dömdes Fallade till ett fängelsestraff för förskingring. 1932 gjorde han succé med Hur ska det gå för Pinnebergs? Fallada valde att stanna i Tyskland under kriget, vilket han skarpt kritiserades för. Tyvärr avled han 1947 av en hjärtinfarkt, bara tre veckor innan hans stora roman Ensam i Berlin kom ut. Med denna roman, som skildrar det tyska motståndet mot nazismen, har Fallada postumt fått återupprättelse.

lördag 11 januari 2020

Spår av Antigone


En del böcker läser man mer intellektuellt, en del mer känslostyrt. Åtminstone är det så för mig. Nu har jag läst några sidor i en bok som omedelbart rör upp starka känslor och väcker obehagliga minnen till liv. Boken är Spår av Antigone av Christina Ouzounidis, ett lyriskt drama om flickors utsatthet. Hittills påminner mig texten om det utsatthet Sara Stridsberg förmedlar genom sina ord, särskilt i romanen Darling River. Jag återkommer snart med mer reflektioner om jag klarar av att ha tankarna med mig när jag läser. Tills dess tycker jag att ni ska läsa den här intressanta intervjun med Christina Ouzounidis i Nöjesguiden. Nedan kommer ett kort citat.
– Jag tänker att "inte alla män" är en negation... Det blir ett slags rundgång av den där typen av försvar som i någon bemärkelse erkänner samma struktur som den försöker förneka. Innebörden i begreppet våldtäktskultur är ju inte att alla män våldtar, utan handlar om hotet om våldtäkt som en del av mänskligheten föds in i och lever under. Den maktstrukturen. Och den är högst aktuell. Att tala om våldtäktskultur är ingen anklagelse, det är en analys. "Inte alla män" är att byta ämne. 

fredag 10 januari 2020

Tema antiken i romanform

Som många av er säkert lagt märke till gillar jag att temaläsa och antiken har varit ett hett ämne det senaste halvåret. Här kommer några tips på bra romaner, fler kommer så småningom. Har ni tips får ni jättegärna kommentera!


I Penelopiaden av Margaret Atwood berättar författaren om Penelope, Odysseus hustru som troget väntar på hans hemkomst under alla år han är ute på irrfärder. Vi får lära känna Penelope som ung och vi får följa hennes möte med Odysseus och flytten till Ithaka. Penelope berättar om den stora ensamheten och om svårigheten att handskas med de oförskämda friarna, som belägrar ön i väntan på att hon ska välja någon av dem som ersättare, då Odysseus hemkomst dröjer. Till sin hjälp har hon tolv tjänarinnor, som spionerar på inkräktarna. Då Odysseus kommer hem hänger han de tolv tjänarinnorna i tron att de varit skalkaktiga och oförskämda mot hustrun. Penelope sörjer detta och de tolv tjänarinnorna bildar en antik kör som sjunger vackra, sorgsna och bittra sånger mellan kapitlen.

Penelopiaden är en skicklig gestaltning av kvinnans situation både under antiken och i samtiden. Språket är enkelt och precist. Sammantaget är detta en suverän tolkning av den klassiska myten om Odysseus i en berättelse som kombinerar antikens förklaringsmodeller med det moderna samhällets teknik och fokus på individens hälsa och konsumtion.


I Strändernas svall återberättar Eyvind Johnson myten om Odysseus, författaren gestaltar en Odysseus som är mänsklig och som plågas av krigsminnen, en Odysseus som slits mellan längtan efter hustrun och hemmet och oro inför hur han ska bli emottagen. Via Odysseus tankar och minnen får vi ta del av berättelsen om hur sköna Helena rövades bort, vilket ledde till långvariga bittra strider mellan greker och trojaner. Till slut segrar grekerna, genom Odysseus krigslist med trähästen och kriget är äntligen slut. På hemresan råkar dock Odysseus ut för många faror och äventyr, han strider mot jättar och älskar med gudinnor. Under tiden väntar hustrun Penelope troget och uppfostrar ensam sonen Telemachos. Penelopes situation är dock mycket besvärlig, hennes hem översvämmas av påträngande friare som vill tvinga henne till giftermål. Sonen ger sig iväg för att försöka leta upp fadern och friarna lägger sig i bakhåll för honom. Odysseus kommer hem i rättan tid, besegrar och dödar alla friarna och återförenas med familjen.

Strändernas svall är en allmängiltig, tidlös berättelse om människans svårigheter att hantera sin fria vilja, benägenheten till onödig grymhet och ånger. Odysseus kan inte glömma de barbariska handlingar han deltog i efter att Troja erövrats, framför allt plågas han av tankar på de dödade spädbarnen. Minnena är påträngande och dyker upp under både sömn och vakenhet. Odysseus drömmer om ett liv i fred, en önskan som går stick i stäv med gudarnas planer. De grekiska gudarna tar stor plats i berättelsen, de ges stor makt av människorna och de roar sig ofta på människornas bekostnad. Framtiden tycks vara förutbestämd, människans lott är att leva de liv gudarna stakat ut.


Handlingen i Ulysses utspelar sig den 16 juni i Dublin, och den är intrikat baserad på Homeros Odysséen. Så intrikat att det är mycket svårt för en oskolad läsare att se parallellerna. I fjärde kapitlet dyker Odysseus alter ego, Leopold Bloom äntligen upp. Han är en mycket vardaglig, medelålders, lite ärrad Odysseus. Bloom fixar frukost åt frugan Molly, blir sugen på njure, införskaffar sagda njure och bränner vid den. Samtidigt samtalar han med katten och tänker på den begravning han ska på senare under dagen. Efter att noggrant ha tömt tarmen och torkat sig med dagens tidning ger sig Bloom ut på stan igen.

Under dagen ägnar sig Bloom åt att vandra runt i Dublin, medan han funderar över livet i allmänhet och kroppens behov i synnerhet. Judar smädas, kvinnors kön väcker fantasier och gommen frestas av allehanda läckerheter. De gamla grekerna hyllas, medan romarna beskrivs som kloakmakare. Lärda diskussioner om litteratur och filosofi förs på ett bibliotek. Efter att ha rumlat runt en hel dag och större delen av natten kommer Bloom äntligen hem hem igen. Men kanske inte till en kvinna som bara väntat troget och hängivet.


Slaget om Troja av Theodor Kallifatides är en antikrigsroman som väver samman handlingen i Iliaden med händelser som utspelar sig på en liten ockuperad grekisk ö under andra världskriget. När bomberna faller över den grekiska byn tar lärarinnan med sig barnen till en grotta och berättar för dem om händelserna i Iliaden. Detta gör att barnen får annat än sin egen situation att tänka på och rädslan blir mer hanterbar. De antika strider barnen får ta del av är dock inte alls hjältemodiga, utan grymma och blodiga.

I den grekiska byn bor greker och tyskar tätt tillsammans. Romanens berättarjag är en tonårig pojke som går i skolan tillsammans med den flicka alla förväntar sig att han ska gifta sig med. Men den unge pojken är förälskad i lärarinnan, och han är medveten om att hon i sin tur är förälskad i någon hon inte kan få. Inte endast våldet, utan även människans omöjliga förälskelser, knyter samman berättelserna från de olika tidsepokerna.


Kirke är den första häxan i litteraturen. Hon omnämns av Homeros i Odysséen där hon gestaltas som en som en häxliknande gudinna som förför Odysseus på hans hemväg från kriget i Troja. I Kirke av Madeline Miller får vi för första gången höra huvudpersonens egen berättelse. Kirke är dotter till solguden Helios och växer upp som en synnerligen obetydlig najad vid hans hov. Tidigt i livet blir Kirke nyfiken på de dödliga, hon blir så småningom förälskad i en dödlig man och använder sina nyfunna magiska kunskaper till att göra honom odödlig. Stor blir sorgen och hämnden när han sviker. Kirkes magiska krafter leder till att hon blir förvisad av fadern till ön Aiaje, där hon lever sitt liv i stor ensamhet. Hon ägnar tiden åt att lära sig mer om naturen och om sina krafter. Men då och då lägger ett skepp till, och så småningom anländer Odysseus och hans besättning på väg hem från Troja.

Kirke är en mycket mänsklig gudinna, hon tvivlar och sörjer och hon strävar efter att visa medkänsla och göra gott. Men hon drar sig inte för att hämnas när hon blivit förrådd och med moderskärleken väcks de allra starkaste känslorna till liv. Den psykologiska gestaltningen av Kirke, Odysseus och andra karaktärer i den antika gudavärlden gör romanen mycket intressant.

Just nu läser jag Namnens hus av Colm Tóibín som handlar om Agamemnon, Klytaimesta och deras barn. Efter den ska jag läsa Vår älskade av Kamila Shamsie som utgår från Sofokles tragedi Antigone. Bland mina olästa böcker hittade jag också Spår av Antigone av Christina Ouzounidis, en text som ser mycket intressant ut. Senare i vår kommer Flickornas tystnad av Pat Barker ut, den längtar jag verkligen efter.

Har ni mer tips tar jag gärna emot, jag läser helst på svenska.

onsdag 8 januari 2020

Slaget om Troja


”Den är i mina ögon den starkaste antikrigsdikt som har skrivits”, säger Theodor Kallifatides om Homeros Iliaden. Nu har han själv skrivit en bok som väver samman handlingen i Iliaden med en berättelse om en liten grekisk by, som var ockuperad av nazisterna under andra världskriget. I mitt tycke är Slaget om Troja en antikrigsroman, som jag önskar skall påverka dem som ser våld som en utväg i konfliktsituationer. Hur kan man se krig som en rimlig lösning efter att ha läst om de grymma akajerna/grekerna som till slut besegrade Ilion/Troja och om de minst lika vedervärdiga krigsförbrytelser som ägde rum på den lilla ockuperade ön?

När bomberna faller över den grekiska byn tar lärarinnan med sig barnen till en grotta och berättar för dem om händelserna i Iliaden. Detta gör att barnen får annat än sin egen situation att tänka på och rädslan blir mer hanterbar. Enligt de grekiska myterna inleds det trojanska kriget med att prins Paris från Troja blir förälskad i kung Menelaos hustru, sköna Helena, och rövar bort henne. Därefter strider greker och trojaner bittert under nio år, ända tills grekerna genom Odysseus krigslist med trähästen lyckas ta sig in i den belägrade staden och segra. Striderna är mycket våldsamma och kvinnorna i Troja utsätts för fruktansvärda övergrepp.
"Fröken, varför var akajerna så grymma? Varför skulle de ge sig på trojanernas fruar och döttrar?" frågar en flicka. "Inte för att njuta i kvinnornas famn, utan för att förödmjuka deras män. Så gjorde man då och så gör man än idag", svarar fröken.
I Kallifatides återberättelse har Helena följt med Paris frivilligt och för hennes del kan kriget bara sluta i sorg. Kriget gestaltas som totalt vansinniga utbrott av våldshandlingar, blandade med obeskrivlig sorg och vrede över förluster av vänner och släktingar. Kriget avslutas när Akilles dödar Trojas prins Hektor och därefter släpar honom efter sin krigsvagn för att håna trojanerna.

I den grekiska byn bor greker och tyskar tätt tillsammans. Romanens berättarjag är en tonårig pojke som går i skolan tillsammans med den flicka alla förväntar sig att han ska gifta sig med. Men den unge pojken är förälskad i lärarinnan, och han är medveten om att hon i sin tur är förälskad i någon hon inte kan få. Inte endast våldet, utan även människans omöjliga förälskelser, knyter samman berättelserna från de olika tidsepokerna.

Romanen är skriven med Kallifatides vanliga enkelhet och elegans, här finns en skönhet i orden som gör att man som läsare står ut med allt blod, alla kluvna skallar och alla våldtagna kvinnor.

Slaget om Troja är sammantaget mycket lättläst och oerhört fängslande. Läs den!
SLAGET OM TROJA
Författare: Theodor Kallifatides
Förlag: Albert Bonniers (2018)
Köp: Adlibris, Bokus
Recensioner: Anna, Enligt O

måndag 6 januari 2020

Fortsättning utmaning Authors & Characters

Dags för lite nya namn på författare och karaktärer om ni vill (fortsätta) hänga med på utmaningen Authors & Characters. 

Berätta om en författare och en litterär karaktär som båda bär veckans utvalda namn. Var gärna fantasifulla med namnen, de kan vridas och tänjas, gälla alla kön, vara olika versioner i olika länder o s v. Improvisera! Varje måndag lägger jag upp ett inlägg med veckans namn och mina val. Lägg upp era egna inlägg, släng in en länk i mina kommentarer, besök varandra för att få lästips och kommentera gärna.


Namnlista:
v.3 Johannes
v.4 Marianne
v.5 Henrik
v.6 Alexander
v.7 Ester
v.8 Josef
v.9 Jenny
v.10. David
v.11 Sara
v.12 Karl
v.13 Camilla
v.14 George
v.15 Gabriella


Har ni lust att hänga med?