torsdag 20 februari 2020

Mitt i Arv och miljö


Lyssnar just nu på en mycket bra uppläsning av Arv och miljö av Vigdis Hjorth. Uppläsare är Gunilla Leining. Det är ganska länge sedan jag läste den här typen av bok, d v s en modern, västerländsk roman som handlar om familjerelationer. Förr läste jag mängder av skönlitteratur om människor i behov av psykoanalys, men tröttnade på temat. Därför har jag under lång tid inte valt att läsa Arv och miljö. Men nu är jag glad att jag ändå började lyssna på boken, för den här romanen är verkligen bra. Författaren skriver initierat och inlevelsefullt, osentimentalt och med bitsk humor. Och med ett rytmiskt språk som säkerligen varit ännu tydligare om jag läst med ögonen.

onsdag 19 februari 2020

GHS


Snart, snart är det dags. Dottern och jag ska spana på fina hästekipage på GHS och kanske blir det lite hästshopping också. Ja, det blir det förresten garanterat.

tisdag 18 februari 2020

The Song of Achilles


Tack vare lite sömnsvårigheter, en del bilåkande och, så klart, en oerhört spännande berättelse, gick det väldigt fort att lyssna på The Song of Achilles av Madeline Miller. Boken är författarens debutroman och tilldelades Women's Prize for fiction 2012, mycket välförtjänt. Av författaren har jag tidigare läst Kirke, även den en roman med tema från antiken.

Handlingen i The Song of Achilles är välkänd och ändå helt ny. Berättelsen om kriget mellan grekerna och trojanerna har jag läst i många olika versioner, men aldrig förut gestaltat på ett så engagerande, kärleksfullt sätt. Huvudperson och berättare är Patroklos, inledningsvis en ung gosse som inte lyckas göra fadern nöjd. I ett bråk med andra pojkar går det så illa att Patroklos far förvisar honom till kung Peleus hov. Där lär han känna Peleus son, den gyllene Akilles. Trots, eller kanske tack vare, sina olikheter blir pojkarna bästa vänner och, med åren, älskande. Akilles mor, havsnymfen Thetis, är inte särskilt förtjust i sonens val av partner, men viktigare för henne är att försöka förhindra Akilles förutsagda öde. Till slut hamnar han dock ändå i Agamemnons här, i strid mot Troja.


Handlingen är engagerande och spännande, men den största behållningen finner jag i gestaltningen av den kärleksfulle Patroklos, som hängivet vill göra allt för Akilles, samtidigt som han också måste följa sitt eget samvete. Det är inte alltid lätt att älska en stor hjälte, som ibland drabbas av hybris. Miller levandegör karaktärerna och skapar fängslande miljöer där de välkända, förutsagda händelserna slutligen äger rum. Sammantaget är The Song of Achilles lättläst, medryckande, brutal och ömsint.
THE SONG OF ACHILLES
Författare: Madeline Miller
Uppläsare: Frazer Douglas
Förlag: Harper Audio/Storytel
Köp: Adlibris, Bokus
Recensioner: Elzas bokhylla, Lacrimamens

måndag 17 februari 2020

Utmaning: Authors & Characters - Josef


Utmaning Authors & Characters: Josef
Berätta om en författare och en litterär karaktär som båda bär veckans utvalda namn. Var gärna fantasifulla med namnen, de kan vridas och tänjas, gälla alla kön, vara olika versioner i olika länder o s v. Improvisera! Varje måndag lägger jag upp ett inlägg med veckans namn och mina val. Lägg upp era egna inlägg, släng in en länk i mina kommentarer, besök varandra för att få lästips och kommentera gärna.


Mörkrets hjärta av Joseph Conrad är en tung, dramatisk berättelse om den oinskränkta makt de vita tillskansade sig i samband med kolonisationen av Afrika. Längst inne i mörkrets hjärta längs Kongofloden härskade elfenbensjägaren mr Kurtz, som gjort sig till Gud för "svartingarna". Det här är en obehaglig historia, en stor klassiker, som tyvärr är ganska tungläst.



Processen av Franz Kafka är en surrealistisk roman som handlar om Josef K, som en morgon häktas utan att få reda på orsaken eller vilket brott han anklagas för. Vi får därefter följa Josef K:s svåra väg genom domstolarna och det absurda rättssystemet. Man kan tolka romanen som en symbolisk beskrivning av individens rättslöshet eller som en en allegori över livets obegriplighet.

Min läsupplevelse av Processen är framför allt mycket känslosam. Jag blir oerhört frustrerad över att det inte finns logiska lagar och regler kring hur en process ska gå till, jag blir förvirrad över att tid och rum ibland inte fungerar realistiskt – en prygling sker i ett skräprum och när K kommer tillbaks nästa dag är scenariot oförändrat - och jag blir upprörd över att K inte reagerar så starkt och på ett sätt man kan förvänta sig. Som läsare fångas jag av den maktlöshet K känner och jag drabbas av overklighetskänsla. Handlingen utspelar sig dock kronologiskt. 

Karaktärerna i Processen är påtagligt skissartade och tycks mer fungera som funktioner eller symboler. Även huvudpersonen Josef K skildras på ett distanserat sätt, han tänker och handlar, men det är svårt att ta till sig vad han känner. Det går inte att identifiera sig med honom på djupet. Romanen är berättad i tredje person och ger sken av att skildra verkligheten med många konkreta beskrivningar. Kontrasten mellan den enkla, ”vardagliga” formen och det absurda innehållet är stor. Man kan ju undra varför någon läser så här jobbiga böcker. Svaret är enkelt; den är suverän.

fredag 14 februari 2020

Hjärtsjukvård

Ja, idag är det Alla Hjärtans Dag och jag har fått besked att mitt hjärta är friskt. Så kändes det inte i förrgår när jag åkte till akuten med bröstsmärtor. Men inte trodde jag att det var ngt allvarligt, inte förrän läkaren kom och sa att jag skulle läggas in och hjärtövervakas med misstanke om infarkt. Jorden snurrar rätt fort när man får sådana besked. Igår gjordes ultraljud och angiografi och allteftersom kunde allvarliga tillstånd uteslutas. Ingen infarkt. Ingen kärlkramp. Och nu har jag kommit hem. Blåstucken och utmattad, inte mycket klokare kring varför jag hade ont eller varför provsvar var för höga, men med vetskap att mitt hjärta klappar som det ska. Och med vetskap om att svensk vård fungerar ypperligt när det som bäst behövs. En eloge till akuten och avd 57 på CSK.

måndag 10 februari 2020

Utmaning: Authors & Characters - Ester


Utmaning Authors & Characters: Ester
Berätta om en författare och en litterär karaktär som båda bär veckans utvalda namn. Var gärna fantasifulla med namnen, de kan vridas och tänjas, gälla alla kön, vara olika versioner i olika länder o s v. Improvisera! Varje måndag lägger jag upp ett inlägg med veckans namn och mina val. Lägg upp era egna inlägg, släng in en länk i mina kommentarer, besök varandra för att få lästips och kommentera gärna.


Ester Roxberg debuterade 2011 med den kritikerrosade Antiloper. Några år senare kom den självbiografiska berättelsen Min pappa Ann-Christine, där hon nyanserat och ärligt berättar om hur det var när hennes pappa, den hobbysnickrande prästen, plötsligt kom ut som kvinna.,

Antiloper handlar om bästa vännerna Astrid och Ellen. Astrid är en musikintresserad indietjej, Ellen är en sportande plugghäst. Men vad spelar olikheterna för roll när man har roligt åt samma saker, kan prata om allt och dela alla upplevelser. Under sista året i gymnasiet börjar dock Ellen förändras, hon blir alltmer inbunden och tyst. Astrid försöker få Ellen att prata om det som tynger henne, men Ellen orkar liksom inte. Hon grubblar över livets meningslöshet och oroar sig för framtiden. Astrid och Ellen har många planer på vad de ska göra efter examen, men ingenting blir riktigt som de tänkt sig.

Om jag ska skriva om allt jag tycker om i Antiloper blir detta en avhandling som inte passar bloggformatet. Jag får försöka välja ut några saker jag fastnat för och berätta om dem. Fast det är ju inte så lätt när man älskar handlingen, stämningen, språket, personskildringarna, de olika typsnitten, ja till och med omslaget. Antiloper är helt enkelt en fantastisk berättelse om hur det känns att plötsligt förväntas vara vuxen och kliva ut i världen. Texten kryper under huden på läsaren, man kan inte värja sig och tårarna rinner. Ändå är detta inte alls någon nattsvart bok som vältrar sig i elände, här finns också sår som läks och en möjlig ljus framtid.

Det som gör Antiloper så fantastisk är det äkta tonfallet och alla känslonyanser, jag känner så väl igen mig i både Ellen och Astrid. Ellen som blir alltmer tillbakadragen, blek och tunn. Ellen som kämpar  med att förstå vad som är meningen med livet. Och Astrid som står bredvid och försöker greppa vad som händer med Ellen och stötta henne. Och som måste gå vidare med sitt eget liv när Ellen inte längre vill umgås och göra saker tillsammans.

Berättaren är till stor del Astrid som vänder sig till Ellen i ett du-tilltal. Ellens röst får vi bara höra emellanåt i brev som hon skriver till Astrid. Ändå blir båda tjejerna levande i texten, den vackra texten som verkligen lyckas skildra ungdomens hudlöshet, förvirring, längtan, sorg och nära vänskap. Vänskap så nära att man ibland inte vet var den ena slutar och den andra börjar. Och text så fantastisk att man som läsare inte vet var man själv slutar och Ellen och Astrid börjar.

Sammantaget är detta den vackraste bok om vänskap jag läst, jag hoppas att alla unga tjejer och killar får läsa och prata om den i skolan.


Oftast brukar jag lyfta fram böcker jag gillar, men nu kommer det lite snack om ett par böcker och en huvudperson jag verkligen inte står ut med. Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar av Lena Andersson skildrar kvinnor och relationer på ett oerhört irriterande sätt.

Huvudpersonen Ester är mycket teoretiskt begåvad, samtidigt som hon har påtagliga socioemotionella svårigheter. Hon blir kär i den ena knölen efter den andra, vilket på något sätt ändå alltid är knölarnas fel. Själv blir jag som sagt galen på Esters beteende. Om och om och om och om igen återvänder hon till en man hon ändå ganska tidigt "genomskådar". Varför? Hon är så kär att hon inte kan kontrollera sig. Att kritisera Ester för hennes beteende och moral är dock svårt. Författaren lägger de synpunkter man som läsare kan ha, i munnen på obehagliga personer man inte vill förknippas med. Den mest intressanta vinklingen vore naturligtvis att bestämma sig för att mannens version av vad som egentligen hänt är den "sanna".

Kärleken gestaltas som ett maktspel där det gäller att vara bäst på att balansera mellan närmande och undandragande. Det mesta diskuteras i avancerade kunskapsteoretiska termer, vilket inte i sig gör innehållet mer intressant. Det förändrar inte att Ester i stället för att ägna sig åt teoretiserande och analyserande av partnerns inre, borde ge sig tid att försöka förstå sig själv. Och då helst inte i överdrivet komplicerade psykoanalytiska termer. I slutänden uppfattar jag berättelsen som en kliché om relationer.