söndag 20 maj 2018

10 år idag


Idag fyller bloggen 10 år, det är sanslöst hur fort tiden går. I början bloggade jag mycket om Nobelpristagare och hade som målsättning att läsa dem alla. Och bloggen skulle fungera som en läsdagbok. Målet har jag inte nått, trots att jag haft tio år på mig. Jag blev väldigt snabbt distraherad av en bokbloggosfär som snabbt växte och medförde en massa sociala engagemang. Dessutom fick jag tips på mängder av andra författare jag ville läsa. Och efter ett par års bloggande fick jag plötsligt recensionsböcker från alla håll och kanter.

Det senaste året har det verkligen varit lite si och så med bloggandet. Och t o m med läsandet vissa perioder. Nu har jag precis kommit i gång att läsa igen, men det är oerhört viktigt att jag läser det jag vill utan krav. Annars blir jag sittande framför TVn i stället. Och skrivandet behöver också kännas meningsfullt.

Vad ska jag nu göra med bloggen? Kan man ens förändra en blogg som man haft i tio år? Jag hoppas det för jag inser att jag inte kommer att kunna fortsätta massläsa för att massrecensera. Och jag undrar om man skulle kunna skriva även om annat än litteratur. Jag jobbar ju i skolan och har ibland lust att berätta lite om vad jag gör där. Dessutom har ju familjen nyligen köpt en ponny och mycket tid spenderas i stallet varje dag. Kanske kunde jag skriva lite om det också? Skulle mina läsare vara intresserade av det?

onsdag 16 maj 2018

En norsk Topplista


Johanna vill att vi ska skriva om fem böcker/författare från vårt kära västra grannland som firar sin dag i morgon. Självklart vill jag vara med, men jag undrar om det inte kommer att bli en del upprepningar av tidigare tips. Har tyvärr läst alldeles för lite norskt de senaste åren.

1. Isslottet av Tarjei Vesaas är en underbar liten berättelse om den gryende vänskapen mellan två elvaåriga flickor, Siss och Unn. De har precis börjat lära känna varandra när Unn försvinner på isen, och Siss blir som frusen inuti. Det här är en otroligt vacker, nyanserad, vemodig skildring, som på ett finstämt sätt fångar det sköra i en ny vänskap.

2. Jenny av Sigrid Undset publicerades redan år 1911, trots detta känns den emellanåt oerhört aktuell. Berättelsen handlar om den moderna, unga konstnärinnan, som försöker skapa sig ett liv som yrkeskonstnär samtidigt som hon drömmer om den Stora Kärleken. En oerhört läsvärd, gripande kvinnoskildring.

3. Ut och stjäla hästar av Per Petterson handlar om den 67-årige Trond som dragit sig undan från omvärlden och bosatt sig i en lite stuga i skogen. Han försöker bygga upp en ny tillvaro i lugn och ro, långt borta från livet som stadsbo och minnena av den avlidna hustrun. Språket är vackert, stämningen lågmäld och melankolisk och miljöskildringarna sensuella.

4. Hedda Gabler av Henrik Ibsen handlar om en ung nygift kvinna som obönhörligt, genom lögner och ränkspel, driver både sig själv och de närstående mot en annalkande katastrof. Hedda är en spännande karaktär som kan beskrivas på många sätt. Är hon helt enkelt en personlighetsstörd "ond" narcissist, en kvinna som blivit sviken och hämnas? Eller ska hennes beteende ses som en reaktion på dåtidens inskränkta kvinnoliv som maka och mor? På senare tid har den feministiska tolkningen dominerat, Hedda ses som en kvinna som förtvivlat kämpar för att få utrymme att leva. Som Victoria Benedictsson uttryckte det: ”Detta avskyvärda att icke få vara människa endast kvinna, kvinna, kvinna!”

5.  Egalias döttrar av Gerd Brantenberg roar och och synliggör träffsäkert samhällets maktstruktur. I landet Egalia är det kvinnorna som har makten och männen som arbetar i hemmet och tar hand om barnen. Kvinnorna går ut i krig, männen lockar skägget. Hysteriskt roligt med allvarlig underton.

måndag 14 maj 2018

Tematrio - Hetta


Ja jag erkänner, jag tillhör de där som gnäller så fort det blir varmt. Jag trivs inte! Temat för denna vecla blir därför hetta, ni kan ju roa er med att tolka detta precis hur ni vill.

1. Flykten av Jesús Carrasco är en bok jag läste med vånda och jag minns den som en skrämmande berättelse om människans ondska och hennes vägran att avsäga sig sin anständighet. En ung pojke ligger gömd i en grop och darrar av skräck inför att bli hittad av de män från byn som går skallgång efter honom. Till slut tvingas han ge sig ut i hettan för att söka efter något att dricka. Mycket bra bok!

2. I Gräset sjunger av Doris Lessing plågas den vita kvinnan Mary av den olidliga hettan. Lessing gestaltar i sin berättelse om Mary både en kvinnas och systems sammanbrott. Också suveränt bra, men vedervärdigt jobbig samtidigt.

3.  Det vita huset i Simpang av Hanna Nordenhök speglar kolonisationens osunda utsugning av land och befolkningen. En ung svensk flicka anländer till Nederländska Ostindien för att förenas med sin holländske make. Hon blir omedelbart sjuk av solen och hettan och tycks aldrig riktigt återhämta sig. Stämningen är sockersöt och klibbig, dagarna släpar sig fram i ett rus av opium, genever och förbjuden sinnlighet.

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

onsdag 9 maj 2018

Nykomlingar

Fina nykomlingar i bokhyllan.Båda lästa, längtan att äga dem ledde till inköp. Böcker för omläsning.

måndag 7 maj 2018

Tematrio - Margaret, Meg, Maggie m m


Den här veckan fastnade jag för ett namntema. Berätta om en bok som är skriven av eller som handlar om en person som heter någon variant av namnat Margaret (Maggie, Meg, Margareta o s v)!

1. Jag det är ju fortfarande Margaret Atwood som finns i mina tankar. Jag har nu påbörjat läsning av tredje delen i postapokalypsen Maddaddam-trilogin.

2. Starkt i mitt minne lever också den sorgliga kärlekshistorien mellan den katolske prästen Ralph de Bricassart och Meghan "Meggie" Cleary i Törnfåglarna av Colleen McCullough. Jag tvivlar dock på att den håller för en omläsning.

3. En bok jag gärna vill tipsa om är Natten innan de hängde Ruth Ellis av Margareta Strömstedt. Det är en självbiografisk berättelse med fokus på kvinnors olika sätt att anpassa sig, protestera och uttrycka sig.


Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

söndag 6 maj 2018

Oryx och Crake & Syndaflodens år



Oryx och Crake och Syndaflodens år är de två första delarna i Margarets Atwoods dystopi Maddaddam-trilogin. De utspelar sig i en tänkt framtid där vetenskap utan etik till slut orsakat en ny syndaflod. Endast ett fåtal människor har överlevt, medan ett antal nya varelser befolkar jorden.

I Oryx och Crake lever huvudpersonen Snöman kvar som den möjligen enda människan i en ödelagd värld. Han har svårt att hitta mat och skydd, faror hotar överallt, insekter förökar sig snabbt och nassonger och varjundar härjar vilt. Snöman sörjer allt som hänt och längtar efter sin bästa vän Crake och den älskade Oryx.

Innan katastrofen kallades Snöman för Jimmy och han levde tillsammans med sin familj bland forskareliten i ett reservat. Utanför reservaten fanns plebsområden med vanliga människor, vars uppgift det var att konsumera allt som forskarna uppfann. Föga anade de vanliga människorna att forskarna även uppfann de virus och bakterier som orsakade nya sjukdomar. Snöman var en "ordman" medan bästa vännen Crake var en genialisk naturvetare. En naturvetare utan etik och moral vars livsmål var att skapa en ny människoart, Paradice Project. Oryx var flickan Jimmy älskade, flickan som hela sitt liv existerat för att tillfredsställa andra.

Är människan som art dödsdömd? Svärtan och cynismen i romanen är näst intill outhärdlig.

Syndaflodens år utspelar sig samtidigt som Oryx och Crake, men fokuserar på andra människor och andra perspektiv. En grupp människor som kallar sig Guds Trädgårdsmästare försöker värna om Guds skapelse inför den kommande syndafloden. De är veganer och respekterar allt liv. Ändå är inte allt enkelt ens i denna grupp. Världen utanför Guds Trädgårdsmästares takterrass styrs av kriminella ligor och cyniska företag. Toby har lyckats fly från en av dessa ligor och håller sig gömd hos Guds Trädgårdsmästare, där hon efter ett tag avanceras till en av ledarna i gruppen, en av "Evorna". Rens mamma har lämnat sin man för att leva tillsammans med en Adam och växer upp i gruppen. Toby och Ren överlever syndafloden och kämpar för att försöka överleva i en värld som totalt urartat.

Båda romanerna kräver en hel del tålamod av läsaren, här blickas framåt och bakåt så att man lätt tappar bort sig. Dessutom är våldet och den sexualiserade synen på kvinnor mycket påfrestande. Atwood gestaltar människans allra värsta sidor på ett sätt som provocerar. Däremot blir jag inte känslomässigt berörd, kanske har jag nog självbevarelsedrift att distansera mig från de hemskaste berättelserna. Nu ser jag i alla fall mycket fram emot att läsa tredje delen i trilogin och hoppas på lite mer framåtskridande.

Sammantaget tycker jag att de två hittills läsa delarna av MaddAddam-trilogin är fantastiska och jag gissar att jag inte kommer att bli besviken på sista delen heller. Allt jag läst av Atwood är guld. En del av hennes äldre romaner kommer i nyutgåvor senare i år, jag har sedan tidigare läst Alias Grace, Kattöga och Rövarbruden och ser fram emot omläsningar.
ORYX OCH CRAKE & SYNDAFLODENS ÅR
Författare: Margaret Atwood
Översättare: Birgitta Gahrton
Serie: MaddAddam (del 1 och 2)
Förlag: Prisma (2003), Norstedts (2010)
Köp: Adlibris, Bokus

lördag 28 april 2018

Stridsberg lämnar Akademien - suck


Sara Stridsberg ser inte längre någon möjlighet att arbeta för förnyelse inom Akademien och väljer därför att lämna arbetet, meddelas idag i alla tidningar. Jag har lite svårt att formulera mina tankar kring detta eftersom jag hjärnan dränks av vrede och sorg just nu. De ord som dyker upp är svordomar av olika slag och de tänker jag inte skriva här. Men, fy så oerhört besviken och ledsen jag är över att gubbväldet inte tycks gå att förändra. Jag hade tänkt snickra ihop ett inlägg under helgen med förslag på nya medlemmar (t ex Johannes Anyuru och Jonas Hassen Khemiri) men just nu känns det helt enkelt bäst att lägga ner hela skiten. Låt Samfundet De Nio ta över utdelningen av Nobelpriset, i detta samfund finns både litteraturvetare och författare jag har stor respekt för. Men åter till Stridsberg, hon beskrivs av Expressens kulturchef Karin Olsson som den som "tillförde stjärnglans, en känsla av progressivitet och tyngd till Akademien", epitet jag gärna håller med om. De som valt att lämna Akademien är just de som inte behöver Akademien för att glänsa.