måndag 21 augusti 2017

Tematrio - Mörker

Kanske känns det lite onödigt dystert att börja terminens tematrio med ett tema som mörker. Men det var det temat som kom för mig. Och det kan ju tolkas som mysigt mörker om man vill. Berätta alltså om tre böcker som innehåller mörker, i bokstavlig eller symbolisk form.

1. En berättelse om kärlek och mörker av Amos Oz handlar om det judiska folkets historia, landet Israels födelse och en stor författares barndom. I brytpunkten mellan landets födelse och moderns död står en liten grabb och observerar och försöker förstå. Boken skildrar författarens ursprung, Israels smärtsamma tillblivelse och dagens politiska situation i området.

2. En resa genom själens mörker av Mary Barnes och hennes psykiater Joseph Berke är en mycket intressant skildring av en resa genom vansinnet. Den schizofrena Mary gör tillsammans med sin terapeut en nedstigning/återresa till spädbarnsstadiet. Denna inre resa är oerhört skrämmande, samtidigt som den är läkande.

3.  I Vägen av Cormac McCarthy vandrar en far och hans son genom ett svartbränt landskap, så gott som allt liv på jorden är utsläckt, mörker råder. I denna postapokalyptiska värld överlever den starke, här finns inte längre några lagar eller någon moral. Vägen är en oerhört gripande berättelse om en far och hans son och en fruktansvärd skildring av livet efter jordens undergång.

Det blev visst inge mysiga mörker hos mig, men kanske ni skriver om lite höstmysigt mörker.


"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

Tematrio


Det blir en tematrio i eftermiddag, välkomna då alla som har lust att vara med. Hoppas att ni kommer att gilla temat.

söndag 20 augusti 2017

Söndagens smakbit - ur Den yttersta lyckans ministerium


Mari på bokbloggen Flukten fra virkeligheten uppmanar oss varje söndag att dela med oss av en smakbit ur det läser. Den enda regeln är: No spoilers!

Jag läser just nu Den yttersta lyckans ministerium av Arundhati Roy och här finns precis hur mycket som helst att dela med sig av. Hittills har jag läst ett hundratal sidor, men jag måste försöka läsa långsamt och dra ut på det hela lite. Jag vill att den här upplevelser ska vara länge. 
"Sedan kom delningen. Guds halspulsåder skars av på den nya gränsen mellan Indien och Pakistan och en miljon människor föll offer för hatet. Grannar vände sig mot grannar som om de aldrig känt varandra, aldrig varit på varandras bröllop, aldrig sjungit varandras sånger. Den muromgärdade staden bröts upp. Gamla familjer flydde (muslimska). Nya familjer kom (hinduiska) och slog sig ner kring stadsmurarna."
"Mulaqat Alis poetiska lidelse var inte en hobby skild från hans arbete som hakim (doktor i örtmedicin, min kommentar).Han ansåg att poesi kunde bota eller i alla fall komma ganska långt på vägen mot att bota nästan alla krämpor. Han ordinerade dikter till sina patienter som andra hakimer ordinerade piller. Han kunde plocka fram en vers som var kusligt passande för varje sjukdom, varje tillfälle, varje sinnesstämning och varje hårfin förskjutning i den politiska stämningen i landet. Denna vana skänkte ett djup åt livet omkring honom, men gjorde det samtidigt mindre unikt än det egentligen var. Den fyllde allt med en subtil känsla av stagnation, en upplevelse av att allt som hände redan hade hänt förr. Att allt redan hade skrivits, sjungits, kommenterats och införts i historiens annaler. Att inget nytt var möjligt."
Ja, inte var det väl någon som trodde att biblioterapi var ett modernt, västerländskt påfund?

lördag 19 augusti 2017

Fogelström


Vill tipsa om en fin artikel om Per Anders Fogelström i Aftonbladet. Jag läste Stad-serien som ung och älskade den. Vågade mig på en omläsning för några år sedan och älskade den fortfarande, minst lika mycket. Omläsningen lyssnade jag på i en fin uppläsning av Helge Skoog. I år har jag lyssnat på två delar ur Barn-serien, Vävarnas barn och Krigens barn, vilka utspelar sig på 1700-tal, alltså innan Stad-serien. De är oerhört bra, fängslande, engagerande och samtidigt lärande. Kulturkollo bokcirklar om Mina drömmars stad med början nästa vecka, skynda läsa och häng med.

fredag 18 augusti 2017

Den svavelgula himlen

Redan då jag läst några få sidor i Den svavelgula himlen är jag överförtjust. Inledningen i nutid som antyder fara och våldsbrott övergår i en fin skildring av en pojkes uppväxt. Under läsningen börjar jag fundera kring böcker om pojkar och män och jag inser att jag i mycket hög grad läser böcker om kvinnor. Jag läser många kvinnor och jag läser män som gestaltar kvinnor, t ex Niklas Rådström, Aris Fioretos och Colm Tóibín. Jag får leta ganska länge i minnet efter romaner som i någon mån kan jämföras med Westös och kommer till slut att tänka på Vi badade aldrig i Genesarets sjö av Håkan Nesser. Det andra som blir så påtagligt är hur mycket jag tycker om "riktiga" brett anlagda episka romaner som skildrar människors liv utifrån olika perspektiv under lång tid.

Den svavelgula himlen byggs upp runt en författare som tänker tillbaka på sitt liv. Kanske har han liknande drag som Kjell Westö, kanske inte. I vilket fall tänker han tillbaka på sitt liv och på hur han ska kunna gestalta händelserna och huvudpersonerna på ett ärligt sätt. Mot slutet av romanen övergår dessa tankar i funderingar kring hur våra minnen är uppbyggda och frågan om huruvida de är pålitliga. Skrämmande för oss alla är naturligtvis tanken att vi inte skulle kunna lita på att vi minns någorlunda "korrekt".

Den namnlöse berättaren växer upp som barn i en arbetarfamilj i ett 60-tal där framtiden ser ljus ut. I närheten av föräldrarnas blygsamma sommarstuga ligger det tjusiga sommarstället Ramsvik där överklassfamiljen Rabell huserar. Pojken blir vän med Alex, sonen i huset, och så småningom även med dottern, Stella. Familjen Rabell är en familj med många hemligheter, som allt eftersom avslöjas för pojken. Andra viktiga personer under pojkens uppväxt är de två jämnåriga pojkarna Krister och Jajo, den vänlige, försynte Krister och den våldsamme Jajo.

Den svavelgula himlen kan beskrivas som en klassroman, men även om samhällets förändringar och historien utgör en viktig del i romanen ligger fokus hela tiden på relationer. Vänskap, kärlek och familjeband driver bokens handling framåt. Ingenting är helt enkelt, alla relationer är komplicerade och innehåller hemligheter, kluvenhet, längtan efter något annat och svek.

Tempot är ganska långsamt och trots den dramatiska inledningen är det mestadels vardag som gestaltas. Men hos läsaren väcks en lust att hela tiden läsa några sidor till, att få ta del av ett annat perspektiv, att få veta lite mer. Sammantaget är Den svavelgula himlen helt enkelt en bladvändare om några personer som, åtminstone under läsningen, blir ens vänner. Jag skulle tro att de dessutom stannar i minnet även ett bra tag efteråt.

DEN SVAVELGULA HIMLEN
Författare: Kjell Westö
Förlag: Albert Bonniers (2017)
Köp: Adlibris, Bokus
Recensioner: Anna

torsdag 17 augusti 2017

I varje droppe är en ädelsten


Det var med stor försiktighet och lika stor nyfikenhet jag började bläddra i I varje droppe är en ädelsten. Titeln kanske ni känner igen, en klassisk rad ur en av Gustaf Frödings allra sorgligaste dikter. Försiktigheten och nyfiken kom sig av att dikterna i denna bok är ”bildsatta”. Hmm, en tecknad version av Fröding, kan det vara något, undrade jag. Nu när jag kommit till sista sidan svarar jag bestämt ja. Detta är en riktigt fin hyllning till min – och illustratören Malin Billers – favoritpoet.

”En värmlänning måste kunna sin Fröding. Det är nästan lag på det”, skriver Malin Biller i efterordet. Som värmlänning håller jag naturligtvis med om det. Men även om vi värmlänningar kanske vill skryta lite om våra författare får vi nog lov att erkänna att mer universellt än Fröding, det blir det inte. Som få, och med så enkla medel, lyckas Fröding gestalta precis hur det är att vara människa. I hans dikter finns fattigt fôlk som sliter för brödfödan, vackra jäntor som går på dans, unga män som råkar ut för skogsrån, gamla gubbar som super eller drömmer om kärlek, käringar som skvallrar och systrar som berättar sagor för sina små bröder. Ja, i Frödings värld finns det både dumt och illackt fôlk, här finns de stora känslorna och här finns vemodet vi ofta kallar värmländskt.

Urvalet i I varje droppe är en ädelsten är brett och de olika dikterna är illustrerade med ett flertal olika tekniker. ”En litten låt ôm vårn” är tecknad i små rutor med naiva, roliga och lite barnsliga bilder. En av mina favoritdikter ”Sagoförtäljerskan” speglar två olika tidsperspektiv och är realistiskt illustrerad i fina, klara färger. Här får vi även möta Fröding själv! Andra dikter är illustrerade med strama träsnittsliknande bilder eller mörka, dystra, expressiva bilder. Biller har förhållit sig till texten genom att låta sina illustrationer förstärka det som redan finns. Här finns således allt från burlesk humor till ångestladdat mörker. Som en van läsare av Fröding är jag glad att hon valt att gå i poetens fotspår i stället för att försöka sätta egen prägel på dikterna. Ord och bild dansar nu fint tillsammans där bort i vägen.

onsdag 16 augusti 2017

When it rains ...


Nu har det kommit paket i brevlådan som räcker ett bra tag.