söndag 13 september 2009

Översten får inga brev

Översten får inga brev av Gabriel García Márquez.

I femton år har den gamle krigsveteranen, översten, väntat på ett brev som aldrig kommer. Varje fredag står han tålmodigt vid postbåten och varje fredag får han beskedet att det inte fanns något till översten. Det brev han väntar på är pensionen, en pension som utlovats till översten och de andra som stred för landet. Översten lever tillsammans med sin sjukliga hustru och en stridstupp i en stillsam liten sydamerikansk by. Tuppen är ett arv från sonen, sonen som blivit skjuten till döds. Allt hopp om en bättre framtid står till tuppen, tuppen som äter den mat översten och hans hustru så väl skulle behöva. För att få mat för dagen och medicin till hustrun försöker översten sälja de få ägodelar som finns kvar i hemmet.

Översten får inga brev skildrar en korrumperad värld, där de som har ser till att få mer, på bekostnad av de som inget har. Författaren beskriver skammen över fattigdomen på ett hjärtskärande sätt och på ett sätt som väcker en våldsam vrede hos mig. Författaren väjer inte för något, utan skildrar i detalj hungern, sjukdomssymtomen och misären. Bokens avslutning känns som en hästspark i magen.

Samtidigt speglar romanen ett oresonligt, obändigt hopp. Översten ger inte avkall på sina principer, värdigheten sätts över alla andra egenskaper. Kanske är det också så att utan värdigheten skulle inte översten kunna leva. Överstens hustru har en annan inställning; hon kan tänka sig att offra stolthet och värdighet för ett lite bättre liv. En av romanens styrkor ligger i den fina, nyanserade skildringen av det äldre parets relation.

Översten får inga brev är en kort, lättläst roman, som dock inte vill släppa taget om läsaren. Långt efter det att jag både lagt ifrån mig boken och läst andra gjorde sig översten påmind i mitt minne. Den här romanen tillhör de man aldrig glömmer.

7 kommentarer:

  1. Jag tyckte Översten får inga brev var bra, men en av de svagaste jag läst av Gabriel García Márquez. Jag håller dock med dig om det mesta och tycker gott man kan läsa den och låta sig förundras på samma sätt som du lät dig. (Länk till min recension.)

    SvaraRadera
  2. Detta var min första roman av författaren, jag ska så klart läsa "de stora" så småningom.

    SvaraRadera
  3. Jag är helnöjd med mitt val av bok!

    SvaraRadera
  4. Kul att du gillade den Therese :-)

    SvaraRadera
  5. Jag glömmer den aldrig heller, men av andra skäl. För länge, länge sedan läste jag spanska en termin på universitetet och vi var tvungna att läsa den här boken. Jag tyckte att den var så otroligt seg att den för all tid har fastnat i mitt medvetande som ett exempel på en riktigt tråkig bok. Men förmodligen var det bara för att jag läste den på spanska. Min förmåga att uppfatta nyanser och min låga läshastighet på det språket var mycket värre på den tiden...

    SvaraRadera
  6. Det är ungefär som jag känner för A farewell to Arms, som jag tvingades läsa på engelseka, och dessutom slå upp alla svåra glosor i. Snacka om sönderryckt text!

    SvaraRadera
  7. Nu har jag skrivit lite om "Översten får inga brev". Ser fram emot trippen till "Norra Amerika".

    SvaraRadera