torsdag 3 februari 2011

Ingen konst

Ingen konst av Péter Esterházy, utgiven av Weyler förlag, 2010.

I Ingen konst berättar författaren om sin uppväxt i ett Ungern som präglas att kommunistdiktaturens skräckvälde och nationens stolthet - fotbollen. Péter Esterházy har tidigare skrivit biografier om fadern, denna gång är det dock modern som har huvudrollen. Författaren berättar om den mor han beundrade under uppväxten och den gamla, egensinniga kvinna som nu ligger på sin dödsbädd. Samtidigt som författaren uttalat skriver om sin egen familj är han dock öppen med att han tar sig många konstnärliga friheter då han berättar om sin barndom. Inte ens antalet syskon anges i enlighet med författarens verkliga familj. Förmodligen finns det även andra delar av berättelsen som är tillspetsade, vilket jag på inget sätt ser som något negativt.

Ingen konst är dock långt ifrån en lättläst roman, jag måste nog tyvärr erkänna att jag ofta inte hänger med i författarens vindlande långa meningar och abrupta associationskast. Likheterna mellan textens flyt och bollens rörelse under en match är uppenbar; för att spinna vidare på denna liknelse skulle jag dock säga att matchen störs av att domaren alltför ofta blåser av. De avbrott som uppstår då författaren plötsligt byter spår gör läsningen krävande och handlingen fragmentarisk. Dessutom refererar författaren ofta till personer och händelsen i berättelsens samtid, som jag har bristfällig kunskap om. Det jag kan tillgodogöra mig av berättelsen uppskattar jag dock.

Författaren beskriver sin mor på ett mycket ömsint, ibland närmast sensuellt sätt. I kapitlet Min mor och sexet uttrycker författaren sina tankar kring det avstånd, den slöja, den dimma som finns mellan honom och modern och relaterar detta på ett mycket freudiansk sätt till utrymmet mellan benen som föräldrarna delat. Modern porträtteras som en mycket vacker och ovanlig kvinna. Till skillnad från andra ungerska kvinnor blev hon vän med männen och hennes stora passion i livet var fotboll.

Som fotbollsälskare tycker jag mycket om alla referenser till spelare och matcher. Tyvärr utspelade sig dessa före min tid, men jag har roat mig med att söka lite på nätet efter bilder. Modern Lilikes favorit var Ferenc Puskás och efter att ha sett detta klipp kan man lätt föstå henne. Vilken bollkontroll och snabbhet! När jag läser om Lilikes kärlek till fotbollen önskar jag att jag fått träffa henne, vi skulle ha haft mycket roligt tillsammans under matcherna och vi skulle nog båda emellanåt ha sagt en del mindre väl valda ord till såväl domare, som motståndare. Att hon inte skulle ha förstått offsideregeln tror jag inte ett ögonblick på.



Sammantaget är detta en tämligen krävande text, en burlesk historia och ett ömsint porträtt av en mycket speciell kvinna.

2 kommentarer:

  1. Nej, du kanske är lite för lite intresserad av fotboll för att boken ska passa dig, Ivana.

    SvaraRadera
  2. Ja kanske det är mitt ointresse för fotboll som gjorde att jag gav upp den här boken.......:-)

    SvaraRadera