Stalins kossor handlar om tre generationer kvinnor och deras livssituation. Anna växer upp i Finland, men har estniskt påbrå på moderns sida. Detta måste alltid döljas för att undvika KGB-angivarna i Finland och för att inte bli förknippad med de lösaktiga estniskorna. Upplevelsen att tvingas förneka delar av sig själv leder till att Anna utvecklar svåra ätstörningar och rädsla för närhet och intimitet. I tillbakablickar får vi även lära känna Annas mor Katarina och ta del av familjens historia i det kommunistiska Estland med hot, repressalier och transporter till Sibirien. Även här fanns svälten, kombinerad med ständig rädsla att bli angiven av grannar och släktingar.
Författarens skildring av det estniska ursprunget och ätstörningarna är delvis självupplevda, men Stalins kossor är ingen renodlad självbiografi. Beskrivningarna av Annas känslor och beteendeproblem är närmast påträngande i sin detaljrikedom. Som läsare kan man inte värja sig för de oerhört starka känslor författaren ger uttryck för. Här gestaltas osäkerhet, rädsla, vrede, underlägsenhet och sorg.
Ett viktigt tema i romanen är svält. På mormoderns tid var svälten vardag och något man måste lära sig att hantera. I Annas liv är "svälten" närmast att betrakta som en älskare, en gudom. Genom att ständigt försöka blidka den krävande älskaren med mat och kräkningar hålls ångesten i schack och behovet av gemenskap och intimitet kan förträngas. Men, finns det ingen möjlighet för Anna att få/våga uppleva närhet till en verklig person?
Förutom suveräna personbeskrivningar innehåller romanen många intressanta delberättelser om situationen i Estland under den ryska ockupationen och om livet i Finland som invandrare. Stalins kossor är en mycket bra roman, men jag skulle gärna sett att författaren fokuserat mer på här och nu. Som läsare behandlar man de historiska delarna om mormodern lite styvmoderligt, eftersom man blir så engagerad i Annas livssituation. Jag skulle ha föredragit en uppdelning av romanen i två delar med en fördjupning av mormoderns liv separat.
Sammantaget är Stalins kossor en fantastiskt bra roman som på ett naturalistiskt sätt beskriver ätstörningars inre mekanismer och en ung flickas kamp för att överleva som en hel person.
Jag tycker ungefär likadant om den här boken. - Har funderat en del på hennes val av struktur, att hon flätar ihop de tre kvinnoödenas berättelser genom att växla huvudperson och flytta mellan åren. En snygg konstruktion men den håller inte helt - det finns någon sorts (ganska naturlig) brist på balans mellan berättelserna. Anna är ju närmast, mormodern förblir en skiss.
SvaraRaderaJag är mycket nyfiken på hennes nästa bok!
Ja, Oksanen bar en positiv överraskning för mig.
SvaraRaderaJag tyckte verkligen om boken. Ett av de slående inslagen var den paranoia som fanns under Sovjettiden som genomsyrade alla esters liv. De kunde ju inte lita på någon vilket måste ha lett till individens isolering. Oksanen lyckas förmedla denna känsla på ett nästan klaustrobiskt sätt. Skickligt.
SvaraRaderaJag har nu läst och kommenterat "Stalins kossor"- kan hålla med om att jag saknade en del struktur men som helhet var boken ändå en mycket positiv upplevelse.
SvaraRaderaDenner er eg også veldig nysgjerrig på. Eg fekk endå meir lyst til å lese ho, etter å ha lese dette.
SvaraRaderaJag började läsa men tröttnade snart. Kände att personerna inte lämnade något avtryck i mig, berättandet grep inte tag i mig vilket innebar att mitt engagemang förblev oväckt.
SvaraRaderaSkriver lite om det på bloggen:
http://klarasplats.blogspot.com/2010/02/stalins-kossor.html
Jag reser vidare och hoppas på bättre läsupplevelser!
Det verkar som att de flesta stört sig lite på hur boken strukturerats. Måste säga att jag inte kan tänka mig en annan struktur, jag tyckte att den var alldeles perfekt. Det här var en oerhört rörande läsupplevelse och både stil, språk och disposition hade ett driv som jag uppfattade som perfekt!
SvaraRadera