Drömräkning

Äntligen en ny roman av Chimamanda Ngozi Adichies, är den inledande tanken när jag börjar läsa Drömräkning. Sedan blir det tyvärr mer komplicerat p g a att romanen innehåller flera huvudpersoner, vars olika relationer läsaren får följa. Det blir för mig så många namn att jag tappar bort mig. När jag väl beslutar mig för att bara fortsätta läsa, i stället för att försöka leta upp och förstå vem som var vem, går det lättare. Detta leder dock till ett mindre engagerat läsande. 

Romanen handlar om fyra kvinnor: Chiamaka, Zikora, Omelogor och Kadiatou. De tre förstnämnda är ekonomiskt välbeställda väninnor med rötterna i Nigeria medan Katiadou kommer från enkla förhållanden i Guinea och försörjer sig som hotellstäderska. Handlingen utspelar sig under pandemiåren, då även de välbärgades möjligheter att röra sig över världen begränsas och fokus riktas inåt mot funderingar kring relationer, ursprung, identitet m m. 

Chiamaka bor i USA, arbetar för skojs skull som reseledare, och har haft pojkvänner från stora delar av världen. Under pandemin väcks många funderingar kring tidigare val och deras konsekvenser. Bästa vännen Zikora är yrkesmässigt en framgångsrik kvinna, men när det gäller relationer råkar hon ut för värsta tänkbara svek. Chiamakas kusin Omelogor ägnar sig åt att studera pornografi och bygger på mer eller mindre korrupta sätt upp en förmögenhet i hemlandet. Som läsare har jag tyvärr svårt att relatera till de här kvinnornas liv och jag har, utan att få svar, funderat mycket över varför jag upplever dem som så avlägsna. Kanske är de helt enkelt ganska platt gestaltade? Jag har verkligen rannsakat mig själv och funderat över om jag bara uppfattar svarta kvinnor som "äkta" när de är offer, men så är faktiskt inte fallet. Det är nog snarare rikedomen som skapar ett avstånd. Chiamakas inledande önskemål: "Jag har alltid längtat efter att en annan människa ska känna mig, på riktigt känna mig" blir tyvärr inte uppfyllt av mig. 

Kadiatou är en fiktiv person, men karaktären är baserad på hotellstäderskan Nafissatou Dallo, som 2011 anklagade en mycket högt uppsatt man för sexuella övergrepp. I verkligheten lades fallet ned, trots övertygande teknisk bevisning och vittnesmål. Romanens Kadiatou är den huvudperson jag har lättast att relatera till, trots att våra livsvillkor och upplevelser är mest olika. Kadiatous tankar och reaktioner är begripliga för mig, kanske på grund av att jag tidigare arbetat med kvinnor som utsatts för våldtäkt i krigssituationer. Kadiatous karaktär är mer nyanserat gestaltad än de övrigas och jag önskar att större del av romanen hade fokuserat på hennes berättelse. 

Sammantaget finns hos mig en viss besvikelse efter läsningen, jag hade hoppats på mer. Kanhända måste jag inse att förväntningarna var orealistiskt höga. Det Adichie framför allt bidrar med är att vidga kunskapen om mångfalden hos afrikanska kvinnor, vilket hon dock lyckats bättre med i tidigare romaner som t ex Americanah. Det blir så tydligt i boken att författaren har mycket hon vill lära oss, tyvärr påverkar detta helheten negativt. Vid prisutdelningen på Bokmässan och på Babel har Adichie pratat om att hon inte ville begränsa sig vid skrivandet, hon valde att inte följa devisen "kill your darlings". Jag kan verkligen förstå motståndet mot att begränsa sig, anpassa sig, tygla sig, men tänker att romanen hade kunnat bli så mkt mer engagerande om den redigerats lite.

I romanen finns dock avsnitt som verkligen berör, i synnerhet de som handlar om de ultimata kroppsliga kvinnliga upplevelserna av könsstympning, förlossning och sexuella övergrepp. I smärtan överbryggas avståndet mellan texten och läsaren.

DRÖMRÄKNING
Författare: Chimamanda Ngozi Adichie
Förlag: Albert Bonniers (2025)
Översättare: Niclas Nilsson

Läsning pågår - Drömräkning

Varvar just nu att läsa och lyssna på Drömräkning av Chimamanda Ngozi Adichie och önskar att jag var mer positiv än jag tyvärr är. Jag har ju läst andras recensioner och försökt skruva ner mina förväntningar, men det är svårt när det handlar om en författare jag totalt älskat tidigare. Drömräkning handlar om fyra kvinnor, tre som är ekonomiskt framgångsrika och en som arbetar som hushållerska, och de händelser som formar deras liv. Mitt stora dilemma med boken är att jag har svårt att minnas namn. Det har jag även i vardagen, pinsamt ofta kan jag inte komma på vad mina arbetskamrater heter. I den här boken drunknar jag tyvärr i namn och tappar helt sammanhanget.  

Black History Month - Chimamanda Ngozi Adichie #tbt

Copyright/fotograf: Manny Jefferson

Chimamanda Ngozi Adichie är en mycket populär författare, kanske särskilt så bland bokbloggare. Hon föddes i Nigeria och bor numera delvis i Nigeria, delvis i USA. Adichie skriver engagerande och lättlästa noveller, romaner och essäer om angelägna ämnen. Förutom romanerna och novellsamlingen nedan har på svenska även getts ut manifestet Alla borde vara feminister som distribuerades till, och diskuterades av, alla svenska gymnasieelever i åk 2 samt essäerna Brev till en nybliven förälder och Anteckningar om sorg. 

En halv gul sol är en klassisk, episk berättelse, som utspelar sig under de dramatiska år då staten Biafra bildas. Romanen är omfångsrik, både till sidantal och djup. På ett nyanserat sätt beskrivs den politiska situationen i Nigeria, samtidigt som vi får följa två systrar ur den intellektuella medelklassen och en ung, fattig man från en liten by. Språket är vackert och berättelsen oerhört gripande, utan att vara sentimental. Läs den här boken!

Lila hibiskus handlar om en välbärgad, väl ansedd svart familj i Nigeria. Huvudpersonen och berättarjaget är den unga, mycket osäkra flickan Kambili, som lever under hård press att alltid vara god och bäst. Fadern är en beundrad man, som får pris av Amnesty för sina insatser för demokratin, men hemma är han en tyrann. Sträckläsare.

Det där som nästan kväver dig är en novellsamling med fokus på kvinnors situation, kvinnor i nutid och kvinnor från förr. Hälften av berättelserna utspelar sig i Nigeria, resten i USA. Här skildras den politiska oron i hemlandet, utbrotten av våld och förtryck, den tidiga kolonisationen av landet, det godtyckliga systemet när det gäller möjligheten att få asyl samt svårigheterna att anpassa sig i en exiltillvaro. Adichie styrkor är hennes förmåga att med små medel teckna personligheter som känns trovärdiga och som berör samt att det i berättelserna ofta inträder en vändning som tvingar både huvudpersonen och läsaren att omvärdera tidigare förhållningssätt.

Americanah är en underbar kärleksroman och mycket mer. Den innehåller även knivskarpa diskussioner kring ras, kön - och hår. Berättelsen utgår från en afrikansk hårsalong i USA, dit afrikanska kvinnor kommer för att fixa håret. Att fixa håret för svarta kvinnor är oerhört laddat av dolda värderingar och det kräver ofantligt mycket arbete. Hur "svart" man är styrs av hårets krullighet och det är definitivt inte eftersträvansvärt att vara "svart". Genom alla hårdiskussioner skildrar författaren ett kolonialt förtryck och svarta kvinnors strävan att vara så lite "svarta" som möjligt. Sorgligt och upprörande! Och lärorikt.

Seminarier på Bokmässan 2022

Mycket försenat kommer här ett inlägg om Bokmässan 2022. Jag hade planerat att blogga direkt från Bokmässan, men av olika anledningar blev det inte så. Nu vill jag dock ändå dela med av intryck från Bokmässan, i det här inlägget med fokus på seminarierna.

Generellt sett saknades för mig "det stora dragplåstret". Jag minns fortfarande när jag andäktigt lyssnade på Arundhati Roy eller Nawal El Saadawi eller Herta Müller, den dimensionen saknades i år. Men ändå! Ändå var det en helt fantastisk mässa med många bra seminarier. 

Första seminariet för året var med den ukrainska journalisten Victoria Belim som berättade om sin bok Röda sirener, en bok jag just nu lyssnar på. Boken är självbiografisk och handlar om hur Belim återvänder till Ukraina 2014 för att söka efter sanningen om sin egen familj. 

I en förlagsmonter lyssnade jag på sydafrikanska Damon Galgut som berättade om sin Booker-prisade roman Löftet. Just den boken läste jag under tiden för Bokmässan. Romanen utspelar sig inledningsvis under apartheidregimens sista år och handlar om en familj som, trots att åren går, aldrig lyckas infria ett löfte. 

Negar Naseh och Aris Fioretos samtalade om sina nya romaner, En handfull vind och De tunna gudarna, utifrån teman som kamp, flykt, utanförskap och sammanhang. Jag har efter Bokmässan läst Nasehs En handfull vind och tyckte mycket om den. 

Marlene van Niekerk samtalade med Yukiko Duke om Sydafrika i förändring, detta var en av årets höjdpunkter. Intressant, originell författare och en kunnig, lyhörd samtalspartner gjorde detta seminarium både tankeväckande och underhållande. Van Niekerks debutroman Triomf  ges nu ut på svenska. 

Ett par böcker av franska författaren Marie Darrieussecq stod sedan tidigare olästa i min bokhylla och utan att veta ngt om henne gick jag på ett seminarium där hon samtalade med psykoanalytikerkollegan Per Magnus Johansson. Det är jag oändligt tacksam över, jag tyckte så mycket om Darrieussecq. Så mycket att hon numera är en sim jag tar mycket väl hand om i mitt spel ;) I den senaste roman Avigt hav skriver hon om en psykoanalytiker som kämpar med frågor kring hur mycket man kan göra för att hjälpa människor i nöd. Självklart köpte jag denna.

Lyssnade på Michail Sjisjkin och Ulrika Knutson i ett samtal där parterna inte verkade nå varandra överhuvudtaget. 

Var tvungen att gå och lyssna på Marie Darrieussecq igen, den här gången i samtal med Siri Hustvedt och David Lagercranz. Författarna pratade om olika sätt att engagera sig i samhällsfrågor. Tack, tack, tack!

Hamnade oplanerat i Svenska kyrkan och lyssnade på ett samtal med Elisabeth Åsbrink, utifrån hennes nya biografi om Victoria Benedictsson, med den fantastiska titeln Mitt stora vackra hat. 

Bokmässan avslutades för min del med ett mkt underhållande programinslag om "Spännande djur i litteraturen" med Gertrud Hellbrand, Anna Breitholtz Monsen och Jeanette Bergenstav.

Världsbokdagen 2022

Idag firar vi återigen Världsbokdagen, jag ägnar mig åt att läsa lite italienskt och brittiskt. Nedan har jag försökt välja några favoriter från stora delar av världen.

Allt går sönder av Chinua Achebe (Nigeria) skildrar hur den traditionella stamkulturen slås sönder av de vitas kolonisation. Vi får följa en man som inte förmår anpassa sig till de nya villkoren och som därmed är dömd att gå under. Det här är en fantastisk, osentimental skildring av en dödsdömd kultur och ett nyanserat porträtt av en rigid, härsklysten man. Lättläst och intressant.

Agaat av Marlene van Niekerk (Sydafrika) handlar om den vita lantbrukarhustrun Milla och den svarta tjänstekvinnan Agaat. Romanen gestaltar den sydafrikanska historien utifrån en kvinnligt perspektiv i en tid då allt förändras. Vi får lära känna Milla och Agaat i det tidiga 60-talets apartheid och får därefter följa deras historia fram till romanens nutid 1996 då Milla är helt förlamad och totalt beroende av Agaat. Fängslande berättelse, lagom utmanande berättarteknik och ett suveränt, knappt språk.

Människornas jord av P A Toer (Indonesien) utspelar sig under 1890-talet då pojken Minke växer upp i en privilegierad familj och studerar vid det holländska gymnasiet. Där anammar han en europeisk livssyn, men när kärleken drabbar Minke blir skillnaden mellan kolonisatör och infödd tydlig. Realism, spänning och kärlek samt en nyanserad skildring av Indonesiens historia.

Huvudpersonerna i Vi kom över havet av Julie Otsuka (Japan) är många, det de har gemensamt är att de reser över havet från Japan till USA för att gifta sig. Alla har de lämnat sina hem, sannolikt för gott. En del är rädda, andra är förväntansfulla. En del har erfarenhet och förstår vad som väntar dem, andra är mycket unga och oskuldsfulla. För många blir livet inte alls som de tänkt sig. På ett poetiskt, rytmiskt språk gestaltar författaren kvinnornas upplevelser av sorg, längtan, utanförskap och ensamhet.

Midnattsbarnen av Salman Rushdie (Indien) är en allegori över Indiens och Pakistans historia skriven i magisk realistisk stil. Romanen är en färgsprakande, fantasifull skröna fylld av underfundiga personbeskrivningar, dråpliga händelser och ett djupt allvar under all prakt. Författaren uppvisar en infallsrikedom av sällan skådat slag, och en enorm berättarglädje. Sensuellt, brutalt och vackert.

Lolita av Vladimir Nabokov (Ryssland) handlar i korthet om Humbert Humberts sökande efter sexuell tillfredsställelse. Romanen består av Humberts dagboksanteckningar från fängelset, där han sitter i väntan på en mordrättegång. Han skriver för att rättfärdiga sig och hans skönmålningar och falsifikationer är makalösa. Detta är ett fantastiskt inträngande porträtt av en pedofil, skriven på ett underbart språk.

I Förvandlingen av Franz Kafka (Tjeckien) vaknar Greger Samsa en morgon och upptäcker att han förvandlats till en insekt. Huvudpersonen och läsaren fångas omedelbart i en surrealistisk drömkänsla, där man inte vet vad som är verkligt. Den absurda berättelsen framförs i lättläst, saklig ton. Detta är en fantastisk novell om människans utsatthet, familjens sammanbrott och om samhällelig stigmatisering. Är du lönsam, lilla kryp?

Öster om Eden av John Steinbeck (USA) är en fängslande släktsaga om två familjer, vars öden griper in i varandra under flera generationer. Det är också en hisnande berättelse om kärlek och hat, om gott och ont. Språket är härligt och personbeskrivningarna är genialiska. Genom berättelsen löper som en röd tråd författarens tankar om människans fria vilja. Det här är en av de bästa skildringarna av Amerika!

Älskade är Toni Morrisons (USA) mest kända roman och den skildrar det brutala slaveriet i sydstaterna. Den svarta kvinnan Sethe bor med sin tonårsdotter Denver i ett hemsökt hus i Ohio. Inbördeskriget är slut och slavarna har befriats. Men Sethe förtärs av skuld och längtan efter den döda dottern Beloved, som kommer tillbaks till modern på olika sätt. Språket är poetiskt och vackert och handlingen förs framåt via tillbaka- och sidoblickar och drömliknande sekvenser.

Tant Theodora av Patrick White (Australien) är ett personporträtt av en människa som aldrig lyckas passa in i samhället eller nå fram till andra människor på djupet. Under barndomen avvisas hon konstant av modern, i ungdomen gifter sig den man hon hyser intresse för med systern och i medelåldern förlorar Theodora till slut helt kontakten med verkligheten. Fantastiskt språk!

Andarnas hus av Isabel Allende (Chile) handlar om en udda familjs öden under flera generationer. Vi får möta den koleriske Esteban, den klärvoajanta Clara och deras barn och barnbarn i en helt underbar latinamerikansk skröna som utspelar sig mot bakgrund av landets politiska situation. Härlig blandning av realism och magi, berättarglädje och fängslande personporträtt.

Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez (Colombia) är en släktkrönika som utspelar sig i  den lilla fiktiva byn Macondo, en isolerad by i Colombias träskmark. Här får vi följa familjen Buendías liv och leverne under hundra år, hundra år som präglas av ensamhet och utanförskap. Blandningen av realism och magi gör Hundra år av ensamhet till en stor läsupplevelse. 

Nawal El Saadawi

Nås av den mkt tråkiga nyheten att Nawal El Saadawi har lämnat oss. Läkare, feminist, författare, fängslad och fängslande är några ord att beskriva denna fantastiska kvinna. Jag lyssnade till henne på Bokmässan 2018, alldeles tagen. Optimism och hopp och en förmåga att se det positiva i att bli fängslad och tvingad i exil, präglade Nawal El Saadawi. En del tårar föll när hon dök upp, denna lite till åren komna kämpe. ”It can not be free election if it is built with money”, sa Nawal El Saadawi som också hävdade att USA inte är någon demokrati. Hennes åsikter var extrema och kontroversiella, många skruvade lite besvärat på sig då hon var som mest kritisk. Hon hade rätt på alla punkter. 

Tips i denna tid: Pesten

Pesten av Albert Camus är återigen en aktuell klassiker, som dyker upp lite här och var i diskussioner. Albert Bonniers ger ut en nyöversättning i dagarna, det kanske är dags för mig med en omläsning. Recensionen nedan är från 2009, d v s i en annan översättning än nyutgåvan. 

I den nordafrikanska staden Oran börjar råttorna dyka upp överallt. Och med råttorna kommer pesten. Ryktena börjar löpa, men myndigheterna har relativt lätt att lugna medborgarna. Ingen vill tro att faran är verklig. Men pesten bryter verkligen ut, människor insjuknar och dör. Oran blir en stad i belägringstillstånd, sjukdomen sprider sig allt snabbare och bristen på förnödenheter blir snart märkbar. Läkaren Bernard Rieux och en grupp frivilliga gör vad de kan för att minska lidandet och hejda spridningen av sjukdomen.

Pesten är en fantastisk allegori över mänskligt beteende i alla slags krissituationer. Inledningsvis är det oerhört svårt för Rieux att få gehör för den reella fara som hotar staden. När pesten härjat en tid har människorna blivit avtrubbade, de har inte längre någon kontroll över sina liv. De blir likgiltiga inför lidandet, allt känns meningslöst. Vissa kapitaliserar på andras behov och roffar åt sig allt de kan, medan andra osjälviskt och solidariskt kämpar för att göra situationen bättre för befolkningen som helhet.

Pesten är en roman som handlar om människans livsvillkor, vår existens, vänskap och kärlek. Här finns givetvis en hel del filosofiskt och religiöst resonerande, men också oerhört vackra beskrivningar av kärleken mellan två människor. Det är kanske just denna spännvidd som gör Pesten till en fantastisk berättelse.

Det jag emellertid saknar i Pesten är upplevelsen av att vara delaktig. Boken är skriven på ett generaliserande (och generaliserbart) sätt om människan som varelse. Detta har givetvis sina fördelar, men jag vill gärna bli mer berörd när jag läser och hade därför velat "lära känna" en del av stadsborna lite bättre.

PESTEN
Författare: Albert Camus
Översättare: Jan Stolpe
Förlag: Albert Bonniers (2020)
Köp: Adlibris, Bokus

Nawal El Saadawi

Optimism och hopp och en förmåga att se det positiva i att bli fängslad ich tvingad i exil, präglar Nawal El Saadawi. En del tårar föll när hon dök upp, denna 88-åriga, fantastiska författare och kämpe.  ”It can not be free election if it is built with money”, säger Nawal som också hävdar att USA inte är någon demokrati. Hennes åsikter är extrema och kontroversiella, men innehåller tyvärr alldeles för mycket sanning för att ignoreras.

Den stulna romanen i repris

Inför Nawal El Saadawis besök på Bokmässan vill jag passa på att reprisera ett par recensioner. Det här är en författare jag hoppas att ni verkligen läser något av.

Bodour lever ett privilegierat liv i Kairos moderna kvarter. Ändå är hon långt från lycklig. Hennes korrumperade make bedrar henne, hon har ett arbete som inte intresserar henne och hon kan inte glömma att hon en gång lämnat ifrån sig en dotter. I ungdomen lät sig Bodour svepas med av sina känslor, hon förälskade sig i en ung man som inte tillhörde hennes egen samhällsklass och hon blev med barn. Den unge mannen deltog i uppror mot regimen och torterades till döds, Bodour övergav sin nyfödda dotter Zina. Bodours enda andningshål är den roman hon skriver, en roman vars kvinnliga huvudperson Badriya har ett eget liv. Bodours dotter inom äktenskapet, Magiida tycks vara dömd till ett lika intetsägande liv som modern, medan Zina växer upp till en fri, stark kvinna. En sådan frihet kan dock inte tolereras i ett land vars religiösa fanatism ökar.

Den stulna romanen är på många sätt en roman om kvinnor (vilket inte nödvändigtvis innebär att den är en roman för kvinnor). Författaren är en galjonsfigur för kvinnorörelsen i arabvärlden och hon har även suttit fängslad på grund av sitt författarskap. I Den stulna romanen möter vi kvinnor i alla dess skepnader, starka, förtryckta, upproriska. Gemensamt för dem är att de existerar på männens villkor, patriarkatet styr vare sig det är den välbärgade överklassen eller de religiösa fanatikerna som har makten.

Berättelsen vindlar sig fram på krokiga vägar, för att kunna följa med gäller det för läsaren att släppa sina hämningar och ge sig hän. För El Saadawis text bär, den bär oss med till miljöer som påminner om Tusen och en natt och den bär oss med till smutsiga tortyrkammare och vidriga övergrepp. Berättelsen byter fokus och tidsperspektiv samt interfolieras av upprepande, drömliknande sekvenser. Språket är vackert, poetiskt, uttrycksfullt, en njutning att läsa. Kanske är det den dramatiska diskrepansen mellan den vackra, lyriska prosan och den vidriga verklighet som skildras, som gör boken så oerhört fascinerande.

Den stulna romanen är långt ifrån en enkel, lättläst roman. Både texten och innehållet kräver medveten läsning och vissa inslag är oerhört upprörande. Trots, eller snarare på grund av, detta är Den stulna romanen verkligen en roman i min smak. Kanske är El Saadawis texter för starka, upproriska och emellanåt groteska för att passa alla, men jag hoppas att de aderton läser och begrundar framtida prisutdelningar.

DEN STULNA ROMANEN
Författare: Nawal El saadawi
Översättare: Marie Anell
Förlag: Ordfront (2011)
Köp: Adlibris, Bokus

Stanna hos mig och Fiskarmännen - två afrikanska pärlor

Hittills i år har jag läst två böcker skrivna av afrikanska författare, båda från Nigeria. Och båda de här böckerna vill jag verkligen rekommendera. De är engagerande och lätta att relatera till, trots att de gestaltar en värld som ligger långt från vår egen. Romanerna skildrar tankesätt som kan kännas främmande då de präglas av traditioner och vidskepelse, men de fina personteckningarna gör det lätt att ändå identifiera sig med och känna med huvudersonerna. Och båda romanerna innehåller stor dramatik, lögner, starka känslor och tung sorg. De båda böckerna är Stanna hos mig av Ayòbámi Adébáyò och Fiskarmännen av Chigozie Obioma.

Stanna hos mig skildrar kärlek med komplikationer. Svåra komplikationer. Akin och Yejide träffas när Yejide fortfarande går på universitetet och blir snabbt förälskade. De gifter sig och lever ett gott liv, Yejide driver en egen skönhetssalong. Men åren går utan att Yejide blir gravid, vilket leder till att Akins familj kräver att han ska ta en andra hustru. Detta är inget varken Akin eller Yejide önskar, men alternativet att leva barnlösa går emot alla traditioner. Akins och Yejides olika försök att lösa problemet driver dem obönhörligt mot katastrofen. Som bakgrund till berättelsen om den unga familjen utspelar sig Nigerias turbulenta historia under 1980-talet.

STANNA HOS MIG
Författare:  Ayòbámi Adébáyò
Översättare: Erik MacQueen
Förlag: Piratörlaget (2017)
Köp: Adlibris, Bokus

Fiskarmännen handlar om en familjs liv i ett land som präglas av förändringar. Gamla traditioner och folktro ställs emot den nya religionen och vetenskap. Bokens berättar Benjamin och hans bröder växer upp i 90-talets Nigeria. När fadern lämnar hemmet för att arbeta utomlands börjar pojkarna olovandes gå till floden för att fiska. Där träffar de den galne mannen Abulu som förutsäger att en av bröderna ska dödas av en fiskare. Detta sår split mellan bröderna och en rivalitet dem emellan urartar till en katastrof för hela familjen. Fiskarmännen har många likheter med Chinua Achebes klassiker Allt går sönder och håller näst intill samma kvalitet. Fiskarmännen är sannolikt en framtida klassiker.

FISKARMÄNNEN
Författare: Chigozie Obioma
Översättare: Ninni Holmqvist
Förlag: Ordfront (2017)
Köp: Adlibris, Bokus

Gräset sjunger av Doris Lessing

Usch! Pust! Fy, så jobbiga en del böcker är att läsa. Med huvudpersoner som uppför sig vedervärdigt och har vidriga värderingar. Jag blir alldeles matt av äckel och mitt inre gör uppror. Människor får inte vara så här hemska! Och ändå vet jag ju att de är det. Och därför läser jag böcker som tar emot, jag läser dem för att försöka förstå. För att jag tänker att förståelse kan vara ett första steg mot förändring. Kanske. Och mitt i all avsky jag upplever, noterar jag också att det här är en riktigt bra bok. Och ja, det är jag ju inte först att upptäcka, de aderton gav ju författaren det fina priset 2007 med motiveringen "den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning". Hetta och kraft känner jag igen, det har jag känt av under läsningen av Doris Lessings debutroman Gräset sjunger från 1950. Jag har läst andra romaner av Lessing, som jag tyvärr inte fastnat särskilt för (Den femte sanningen, Det femte barnet, Ben, ute i världen) och en novell jag gillat skarpt (Till rum 19). Gräset sjunger är i mitt tycke en helt enastående roman.

Gräset sjunger utspelar sig i Rhodesia (Zimbabwe) i slutet av 1940-talet. De vita britterna har makten och den svarta ursprungsbefolkningen tvingas arbeta och leva i yttersta fattigdom och nöd. I bokens inledning får läsaren veta att Mary Turner mördats av den svarte tjänare Moses, därefter skildras hennes liv från barndomen och framåt. Mary växer upp i ett konfliktfyllt hem och kommer att som vuxen leva i staden omgiven av vänner och bekanta. Åren går, men Mary förändras inte, vare sig till utseende eller livsstil. Hon är naiv och har ingen insikt i vad vännerna egentligen tycker om hennes sätt att leva, förrän hon en dag råkar höra dem prata om henne. Chockerad över det hon hört beslutar sig Mary för att snarast gifta sig. Detta trots att hon inte alls lockas av den intimitet hon då förväntas dela med sin make. Dick Turner, en fattig jordbrukare, dyker lägligt upp och paret gifter sig utan att ha lärt känna varandra och utan att förstå den andres behov. Mary blir chockerad över den fattigdom hon förväntas leva i och förtvivlad då hon inser att Dick inte alls har förmåga att skapa sig någon förmögenhet. Ensamheten är stor på gården, Mary "umgås" oftast bara med de olika svarta tjänare som passar upp i hemmet. Hon är mycket kritisk till deras sätt att vara och arbeta och äcklas av deras lukt. Trots denna aversion utvecklas en mycket speciell relation mellan Mary och tjänaren Moses.

Lessing gestaltar i sin berättelse om Mary både en kvinnas och systems sammanbrott. Mary blir alltmer apatisk under åren på gården, hon tappar förmågan att umgås med människor och hon blir fånge i sina egna känslor. Hon pendlar mellan aggressiva utbrott riktade mot ursprungsbefolkningen och djup depression, när hon inser att hon inte kan förändra sitt liv. Porträttet av Mary är oerhört intressant, Lessing väjer inte ens för det värsta, utan låter Mary uttrycka tankar och känslor man som läsare verkligen förfäras över. Och ändå kan jag inte låta bli att känna empati även med henne.

Gräset sjunger är helt enkelt storslagen litteratur, som man behöver läsa trots att det kan ta emot. Jag tror att det är viktigt att utmana sina egna tankar och försöka förstå även det som känns obegripligt.

GRÄSET SJUNGER
Författare: Doris Lessing
Översättare: Gunvor o Bertil Hökby
Förlag: Wahlström & Widstrand (2007)
Köp: Adlibris, Bokus
Recensioner: Feministbiblioteket, LitteraturMagazinet

Memorys bok

Det är ju bara mitten av maj ännu och kanske inte redan dags att utse årets bästa bok, men att Memorys bok kommer med på årets Topplista är ställt utom allt tvivel. Och hittills är det den allra bästa bok jag läst i år.

I korthet handlar boken om Memory, en ung, välutbildad kvinna som sitter i fängelset i Harare och väntar på att hennes dödsdom ska verkställas. Eller att den ska omvandlas. Eller att hon ska friges. Hon sitter fängslad eftersom hon, efter flera dygns förhör, till slut erkände att hon dödat den vite, rike mannen Llyoyd Hendricks. Mannen som köpte henne av föräldrarna då hon var nio år. Men är Memory verkligen skyldig? Och köpte Lloyd henne verkligen av föräldrarna? Medan Memory väntar i fängelset på att få domen verkställd eller att få upprättelse skriver hon ner sin historia. Så som hon minns den.

I Memorys bok vävs många olika teman samman till en väv fylld både av fasa och skönhet. Utanförskap är ett huvudtema som gestaltas genom Memorys hudfärg, hon är albino vilket gör henne främmande var hon än hamnar. Vid en första anblick är hon vit bland alla sina svarta familjemedlemmar, men bland de vita är hon ändå inte en av dem. Ett annat huvudtema handlar om minnen. Kan man verkligen lita på sina minnen? Memory har skapat en bild av sitt ursprung och sin familj som bygger på ett enda litet minne. Vad händer om det visar sig att hon minns fel? Ett tredje tema handlar om hemligheter. Memory får till slut en del svar på frågorna om sitt ursprung, ett ursprung fyllt av hemligheter, förvridna minnesbilder av fasansfulla upplevelser och förlorad kärlek. Mot en fond av Zimbabwes blodiga historia träder till slut Memorys minnen fram och kompletteras av andras minnen.

Sammantaget är Memorys bok en oerhört gripande, osentimental berättelse, som tack vare sin spetsfundiga humor inte blir alltför tung att läsa.

Författare: Petina Gappah
Översättare: Helena Hansson
Förlag: Albert Bonniers (2017)
Köp: Adlibris, Bokus

Intet liv

Förvåning är min första reaktion när jag börjar läsa Intet liv av Nina Bouraoui. Tidigare har jag läst och skrivit om Kärlekens geografi, en mycket intensiv roman om passion och besatthet. Jag förväntar mig nu något liknande, men hamnar i stället i en märklig berättelse om gravar, multnande kroppar och döden. I det intressanta förordet av Jenny Högström beskrivs romanen som absurdistisk-barock, här får jag en del ledtrådar till hur man kan läsa och förstå Bouraouis text.

Intet liv handlar således om en kvinna som i unga år viger sitt liv åt döden, hon blir de dödas väkterska. Tidigt vägrar hon att acceptera sin kroppslighet och ett vanligt liv med skola, familj och kamrater. Tidigt är hon medveten om förgängligheten. Hon finner en hemvist på kyrkogården, där hon noggrant studerar det liv som existerar i jorden, efter döden.

"Döden trivdes i mina händer. Den var min första skallra."

Bouraoui frammanar en stämning som är så suggestiv att man som läsare blir helt uppslukad. Språket är poetiskt, expressivt, fantasifullt och ibland helt överdådigt. Intet liv är en mycket speciell bok som bör läsas i ett andetag.

INTET LIV
Författare: Nina Bouraoui
Översättare: Jonas Wicktor
Förlag: Modernista (2017)
Köp: Adlibris, Bokus
Recensioner: Petter, Fiktiviteter

En liten bit in i Memorys bok

Det blev lite trassel när boken skulle skickas från förlaget så jag har nu precis fått och börjat läsa Memorys bok av Petina Gappah. Ett 50-tal sidor in är jag betagen. Vilken berättelse! Vilket språk! Jag förstår redan nu att jag kommer att vara helt utmattad av känsloupplevelser innan jag kommer till slutet av den här berättelsen. Texten är helt enkelt outhärdligt bra. I korthet handlar boken om Memory, en ung kvinna som sitter i fängelset i Harare och väntar på att hennes dödsdom ska verkställas. Eller att den ska omvandlas. Eller att hon ska friges. Hon sitter fängslad eftersom hon, efter flera dygns förhör, till slut erkände att hon dödat den vite, rike mannen Llyoyd Hendricks. Mannen som köpte henne av föräldrarna då hon var nio år. Men är Memory verkligen skyldig?

MEMORYS BOK
Författare: Petina Gappah
Översättare: Helena Hansson
Förlag: Albert Bonniers (2017)
Köp: Adlibris , Bokus

Ngũgĩ wa Thiong'o, en Nobelpriskandidat

Både 2010 och 2014 har jag försökt tilldela Ngũgĩ wa Thiong'o Nobelpriset utifrån sjunkande odds på vadslagningslistorna. Nu sjunker oddsen igen, men frågan är om det verkligen betyder något i sammanhanget. I vilket fall skulle jag bli glad om Ngũgĩ wa Thiong'o verkligen presenteras som pristagare i morgon och jag kan ju passa på att skriva lite om honom hur det nu än blir med priset.

Ngũgĩ wa Thiong'o anses vara Kenyas störste författare. Han föddes 1938 och tillhör folkslaget kikuyu. Framträdande i Ngũgĩ wa Thiong'os romaner och pjäser är kritik mot orättvisor och politisk korruption. Ett centralt tema handlar om vad som händer med människor när de skiljs från sina förfäders land, vilket Ngũgĩ wa Thiong'o själv upplevt, i samband med att hans far förlorade sin mark till en vit farmare. För sin regimkritik har Ngũgĩ wa Thiong'o suttit fängslad och han lever sedan 1982 i exil.

Jag har läst två romaner av författaren, båda faktiskt oerhört bra. Floden mellan bergen är en berättelse om myter som kolliderar, om de vitas makt och de svartas kamp för att bevara sin identitet. Det är en historia som både fokuserar på starka mäns egenintresse och kollektivets behov av ledare. Författaren skildrar en komplex situation utan att förenkla och romantisera. En blomma av blod är en osentimental, gripande, vass satir om kolonisationens effekter på samhället och individen. En krävande, intensiv och mycket läsvärd roman.

Vi får väl se i morgon om det är Kenyas tur att få en Nobelpristagare, jag håller en liten tumme för det.

Internationella flyktingdagen

I dag är det Internationella flyktingdagen. I morgon röstar Sveriges riksdag om att genomföra extremt stora försämringar i Sveriges generösa, humana flyktingmottagande. Jag kan faktiskt inte låta bli att gråta när jag inser konsekvenserna både för dem som redan är här och dem som är på väg. Gå gärna till Amnesty Internationals sida om skriv ett brev till en politiker. I dag har endast Vänsterpartiet och Centerpartiet argumenterat för ett fortsatt humant mottagande.

För att uppmärksamma flyktingskapet i litteraturen kommer här en repris på ett inlägg jag tidigare publicerat på Kulturkollo.

 När jag för 20 år sedan var en alldeles nybliven psykolog arbetade jag med flyktingar på en psykiatrisk mottagning med fokus på kris- och traumabearbetning. Där träffade jag många människor som försökte hitta ett sätt att hantera sina erfarenheter av krigets våld och ett sätt att leva i exil. Detta var i mitten av 90-talet och inbördeskriget på Balkan rasade för fullt. Men även en del flyktingar från olika afrikanska länder, t ex Somalia, statslösa palestinier och kurder lyckades ta sig till vårt trygga hörn av världen. Och Sverige var ett av få länder som tog emot stora barnfamiljer som kvotflyktingar från olika läger världen över. De människor jag träffade på vår mottagning har jag aldrig glömt. Jag minns deras historier om övergrepp så vidriga att man inte kan föreställa sig dem och jag minns mänsklig styrka och mod som övergår allt förnuft. I fiktiva berättelser om exilproblematik möter jag de här människorna på nytt.

Ett genomgående tema i de flesta böcker som skildrar livet i exil är känslan av utanförskap. Det är svårt att förstå sig på de subtila nyanserna i samhällets normer, detta skildrar t ex Adichie i en scen i Americanah där hennes huvudperson Ifumele förväntas ge dricks till servitrisen, vilket hon tycker verkar vara ungefär samma sak som att ge mutor. Rotlöshet alternativt en överidentifikation med sitt ursprung är andra teman som ofta berörs. Huvudpersonen Snow i Mianos Sorgsna själar lever ett låtsasliv utan verkligt engagemang för någonting, medan berättaren i Thúys Ru förväntas leva andras liv:

"Det var min uppgift att födas för att ersätta de liv som gått till spillo. Det var min plikt att låta mitt liv bli en fortsättning på min mors liv…. Med dessa i det närmaste utbytbara namn markerade min mor att jag var en fortsättning på henne och att hennes historia skulle leva vidare genom mig."

Många familjer – både i verkligheten och i fiktiva berättelser – har varit med om ohyggliga upplevelser i hemlandet som de vill glömma. Ett sätt är att med hull och hår gå in för att passa in i det nya hemlandet och avskärma sig från sina minnen. I familjer skapar detta ofta problem med avstånd mellan generationerna och hos barnen en identitet som är ganska skör, eftersom vissa delar av dem aldrig bekräftas. Tystnad och hemligheter dominerar ofta i berättelser om tillvaron i exil. I Selasis Komma och gå skildras en familjedynamik som präglas av att dölja saker i syfte att skydda sig själv och de övriga familjemedlemmarna. Detta leder i stället till att alla känner sig övergivna och isolerade.

Ett sätt att försöka hantera sitt utanförskap är att satsa allt på att lyckas. Föräldrar som varit med om att förlora sin plats i samhället är ofta angelägna om att deras barn ska prestera mycket bra i skolan – eller i sin idrott. I Selasis Komma och gå och i Lahiris Sankmark gestaltas drivkraften att prestera riktigt bra, att göra karriär, att passa in eller att utmärka sig på ett positivt sätt. Najwa i Aboulelas Minaret väljer att gå en annan väg. I hemlandet levde hon på ett “västerländskt” sätt i lyx. I exilen söker hon sig till religionen för att känna samhörighet, få ro och uppleva mening med livet.

Förväntningarna från hemlandet på de familjer som bor i exil är ofta orealistiska och mycket betungande. De som bor kvar i hemlandet tror att de utflyttade lever i överflöd och man förväntar sig att få ta del av detta. De utflyttade upplevs som snåla om de inte delar med sig. Att de utflyttade ofta lever under knappa omständigheter kan man inte föreställa sig i hemlandet. “Alla” vet att man skär guld med täljkniv i Europa. Förpliktelsen att ta hand om de anhöriga är stark i många traditionella kulturer och det upplevs ofta som tungt att man inte kan försörja dem som är kvar i hemlandet. Kraven både från andra och en själv är ofta orimliga. Det här dilemmat skildras bland annat i Diomes Atlantens mage och Achebes Inte längre hemma.

Många flyktingar får förr eller senare möjlighet att återvända till hemlandet – bara för att upptäcka att de inte längre hör hemma där heller. De har förändrats i exilen. Likt många andra som lämnat sitt land upplever huvudpersonen Salie i Atlantens mage att hon vunnit sin frihet i det nya landet till ett mycket högt pris:

"Hemlängtan är ett öppet sår i mig, och jag kan inte låta bli att sticka in pennan i det. Frånvaron skuldbelägger mig, sorgen åderlåter mig, ensamheten slickar min kinder med sin långa iskalla tunga men den ger mig sina ord."

Här kommer en 10-lista över mycket bra romaner som handlar om att leva i exil och att komma “hem” igen. Klicka gärna på länkarna och läs mina recensioner.

Americanah – Chimamanda Ngozi Adichie

Tre starka kvinnor – Marie NDiaye

Sankmark – Jhumpa Lahiri

Ru – Kim Thúy

Komma och gå – Taiye Selasi

Vi kom över havet – Julie Otsuka

Sorgsna själar – Léonora Miano

Atlantens mage – Fatou Diome

Inte längre hemma – Chinua Achebe

Minaret – Leila Aboulela

Sammanfattning av Afrika - Jorden Runt V

April tog slut i ett nafs, jag har inte hunnit skriva mycket alls denna månad. Men på Jorden Runt-resa har jag varit och en del bra böcker har jag läst. Hoppas att ni alla hittade något ni gillade.

Posta era länkar i Link-uppen så håller vi en tumme för att det funkar för alla. Lämna gärna också en kommentar och berätta om er upplevelse av resan.     

An InLinkz Link-up

Vi behöver nya namn - Jorden Runt V

Darling växer upp i kåkstaden Paradise i Harare, Zimbabwe efter att familjens (och alla andras) hem förstörts. Darling tillbringar dagarna tillsammans med sina kompisar Chipo, Sbho, Gudvet, Horungen och Stine. Hungern, våldet och fattigdomen finns alltid närvarande, barnen ägnar sig åt att stjäla det de behöver och de leker krigsinspirerade lekar. Ingen skola finns och inga föräldrar är närvarande i barnens liv. Darlings pappa har försvunnit, han har inte synts till sedan han började arbeta i Sydafrika. Vita biståndsarbetare dyker upp då och då med saker som behövs och med krimskrams, då gäller det att bete sig som det förväntas. Darling drömmer om att flytta till sin moster i ”Detrångtmishigan” (Detroit, Michigan) USA, men när väl denna dröm går i uppfyllelse visar det sig inte vara så lätt att anpassa sig till en ny tillvaro.

Romanen är uppdelad i två delar, den ena utspelar sig i Zimbabwe och den andra i USA. Språket är enkelt och naket, det passar den unga berättarrösten perfekt. Allt skildras på ett naturligt, självklart sätt, även de händelser som skakar om läsaren rejält. Darling lever i den värld hon lever i, den är för henne den enda tänkbara. Fast drömmen om något annat finns, något annat diffust och långt borta. Trots de nattsvarta inslagen i berättelsen om Darlings liv finns här en enkelhet och en svart humor som gör att man som läsare orkar ta till sig texten. I delen där Darling lever i exil förändras tonfallet, nu finns inte längre något hopp om en enkel lösning någon annanstans, nu när hon är i drömmarnas land blir sorgen och längtan tydligare. Nu har också en ny sorts utsatthet och ett utanförskap tagit plats i Darlings liv.

Kapitel 10 handlar om hur människorna ger sig av från sina hemländer, detta kapitel på 1½ sida skulle jag egentligen vilja citera i sin helhet. Här kommer i alla fall ett utvalt stycke:

"Se på landets barn som ger sig av i drivor, lämnar sitt eget land med blödande sår på kroppen och djup bestörtning i ansiktet och blod i hjärtat och hunger i magen och sorg i stegen. De lämnar kvar sina mödrar och fäder och barn, lämnar sina navelsträngar under jorden, lämnar förfädernas ben i jorden, lämnar allt som gör dem till dem och det de är, de ger sig av och lämnar allt eftersom det inte längre går att stanna. De kommer aldrig att bli sig själva igen för man kan inte bli sig själv igen när man väl har lämnat den och det man är, det går helt enkelt inte att bli sig själv då."

Sammantaget är Vi behöver nya namn en oerhört naken skildring av ett våldsutsatt, fattigt land och ett liv i exil, sett med ett barns ögon.

VI BEHÖVER NYA NAMN
Författare: NoViolet Bulawayo
Översättare: Niclas Hval
Förlag: Wahlström & Widstand (2014)
Köp: Adlibris, Bokus
Recensioner: Ingrid, Bak, bok, mat, Anna

Jorden Runt V - Afrika

April månad har redan inletts och det är hög tid att resa vidare, denna gång mot Afrika. Här kommer lite information om böckerna, som jag har lånat av förlagen. I slutet av månaden skapar jag ett inlägg som ni kan posta era länkar i. Jag har läst några av böckerna sedan tidigare (Coetzee, Tadjo och Adichie) och hoppas hinna läsa de flesta av de andra. Vilka böcker lockar er mest?

Onåd - J.M. Coetzee (Sydafrika)
En vit medelålders universitetslärare i Kapstaden, David Lurie, har en affär med en av sina kvinnliga studenter. När deras förhållande avslöjas ställs David inför skolledningens krav: han skall inte bara erkänna utan även visa sin djupa ånger offentligt. Men det vägrar han gå med på. ”Mitt försvar bygger på begärets rättigheter” hävdar han. Han väljer själv att sluta och upptäcker snart att vänskapskretsen vänder sig bort från honom. David drar sig undan till dottern Lucys lantgård. Han hjälper henne med grönsaksodling och med hennes hundpensionat. Han arbetar även på ett djursjukhus i närheten. Sakta börjar David komma till rätta med livet. Men i området som nästan helt befolkas av svarta håller maktbalansen på att skifta. En dag dyker plötsligt tre svarta män upp på gården och Lucy blir brutalt våldtagen. Davids ”civiliserade” värld vänds upp och ner och han blir rasande när Lucy vägrar att polisanmäla våldtäkten. Hon envisas med att bo kvar på gården, i vanära, i onåd.

Onåd är en omskakande roman om det nya Sydafrika, ett samhälle där inget är svart eller vitt, där både svarta och vita beter sig illa. Det börjar som en banal historia, men snart upptäcker man att det finns ett märkligt sug i berättelsen. Man läser i ett andetag och med en fascination som bara de allra bästa författarna kan ge oss.

Vi behöver nya namn - NoViolet Bulawayo (Zimbabwe)
NoViolet Bulawayos Bookerprisnominerade roman om 9-åriga Darling i kåkstaden. Familjens hem har förstörts av president Mugabes ”krigsveteraner” i Zimbabwe. Darling växer alltså upp i en allt annat än barnvänlig miljö, men hon är smart och uppfinningsrik så hon klarar sig trots allt ganska bra. På dagarna hänger hon med sina kompisar, Chipo, Sbho, Gudvet, Horungen och Stine. De rör sig mellan Paradise, kåkstaden där de bor, och rikare villaområden där de främst ägnar sig åt att stjäla. Någon skola finns inte längre, och Darlings pappa har inte synts till sedan han reste till Sydafrika för att jobba. Själv vill hon mest av allt flytta till sin moster i ”Detrångtmishigan” (Detroit, Michigan) USA.

Det här är en omskakande och nervigt vital skildring av en ung flickas vuxenblivande – från hennes liv och tillvaro i den fattiga kåkstaden i det sönderfallande Zimbabwe till exilen i USA med allt vad den för med sig av nya, uppslitande erfarenheter. Ett utdrag ur romanen har belönats med Caine Prize for African Writing, ett annat publicerades i senaste numret av den svenska utgåvan av Granta.

True murder - Yaba Badoe (Ghana)
Elvaåriga Ajuba har kommit till England från Ghana. Hennes pappa har lämnat henne på en internatskola i Devon, där hon försöker förstå vad det egentligen var som hände hennes mamma hemma i Accra. På skolan träffar hon den utåtriktade Polly Venus, vars familj hon snart blir involverad i. När flickorna en dag hittar rester av vad som visar sig vara två spädbarn på Pollys vind inleder de en egen brottsundersökning, inspirerade av mordgåtorna i favorittidningen True Murder. Samtidigt som de två flickorna gräver sig djupare ner i Pollys familjehistoria börjar det gå upp för Ajuba vad som hänt i hennes egen familj. Speglarna börjar tala till henne.

Yaba Badoe är dokumentärfilmare, journalist och författare. Hon haren examen från Cambridge och har jobbat på BBC. Hennes prisbelönta dokumentärfilm The Witches of Gambaga, som handlar om en grupp kvinnor i Ghana som dömts till att leva som häxor, har visats på festivaler världen över. True Murder är hennes debutroman. Det är en spännande och mångbottnad roman som utspelas i en klassisk brittisk internatskolemiljö. Yaba Badoe delar sin tid mellan England och Ghana.

Enstörig - Nina Bouraoui (Algeriet)
"Jag tror att jag är rädd för livet, så som det har givits mig, erbjudits mig. För jag har alltid en känsla av att jag inte har något val. Att jag är tvungen att följa andra människor, världen. Tidens gång. Det är som en tillintetgörelse att veta det." Året är 1979. Tolvåriga Alya bor i Alger. Hon för dagbok, om familjen, om rädslan för en kommande katastrof, om saknaden efter Sami, hennes vän och syskonsjäl som oförklarligt är försvunnen.

Den fransk-algeriska för fattaren Nina Bouraoui, född 1967, räknas som en av Frankrikes mest betydande författare av idag.

Drottning Pokou : Concerto för ett offer - Véronique Tadjo (Elfenbenskusten)
Enligt legenden kastade drottning Pokou sin ende son i floden för att befria sitt folk. Tack vare hennes offer kunde kungariket Baule grundas och hon själv utropas till drottning. I Drottning Pokou omtolkar Véronique Tadjo denna betydelsefulla myt. Vem var Pokou egentligen? Var hon en amazon och frihetshjälte? Eller var hon en maktgalen härskare som gjorde vad som helst för att få regera över sitt folk? I fem olika berättelser, med fem olika slut, ställer Tadjo frågor om kvinnors relation till makt och våld. I en version låter hon Pokou följa sin son ner i vattnet där hon förvandlas till en havsgudinna. I en annan offrar hon inte bara sin son utan också sin man för att erövra makten. Men myten om drottning Pokou anknyter också till våra dagars Elfenbenskusten med allt vad det innebär av etniska konflikter och politiskt kaos.

Véronique Tadjo är född 1955 och kommer från Elfenbenskusten. För närvarande är hon bosatt i Sydafrika. Hon har skrivit ett flertal romaner och är också verksam som barnboksförfattare och konstnär.

Alla borde vara feminister - Chimamanda Ngozi Adichie (Nigeria)
Första gången författaren Chimamanda Ngozi Adichie blir kallad feminist är hon fjorton år. "Det var inte någon komplimang. Det hörde jag på tonen – det var en ton som hade passat ett yttrande som: 'Du är ju för terrorism.'" Istället för att värja sig mot ordet bestämmer sig Chimamanda Ngozi Adichie för att göra det till sitt, och strunta i omgivningens invändningar om att alla feminister är olyckliga och ogifta manshatare, att feminism är något i grunden oafrikanskt och att riktiga feminister inte bär läppglans.

Alla borde vara feminister är Chimamanda Ngozi Adichies personliga och inspirerande upprop för en feminism som angår oss alla och som lyfter blicken ut mot världen. Texten är från början ett bejublat TED-talk som setts av över två miljoner människor på Youtube, och som samplats av Beyoncé i låten ***Flawless.

Achebes afrikanska trilogi - Guds pil

Chinua Achebes debutroman Allt går sönder anses vara den mest betydelsefulla afrikanska romanen. Den har sålts i mer än 8 miljoner exemplar och översatts till mer än 50 språk. Romanen ger ett afrikanskt perspektiv på kolonisationen och den anses dessutom vara den första antropologiska romanen i det att den skildrar traditionellt afrikanskt byliv som det var innan kolonisationen. Guds pil utgör tillsammans med Allt går sönder och Inte längre hemma en löst sammansatt trilogi om livet i Nigeria strax innan, under, och vid upplösningen av det brittiska kolonial­väldet (Världens litteraturer).

Allt går sönder handlar om Okonkwo, en stor man, en hyllad krigare i sin by. Han växer upp med en far som är lat och lever på lånade pengar. Detta gör Okonkwo närmast besatt av att arbeta hårt och bli rik. Men, Okonkwo har också otur, han råkar döda en stamfrände i en olyckshändelse och tvingas leva sju år i exil. Där stöter han för första gången på de vita männen och deras Gud. När Okonkwo, efter åren i exil, återkommer till hembyn har denna förändrats. Missionärerna har etablerat sig även där och en brittisk domstol har fått mandat att döma efter de vitas lagar. Okonkwo manar sitt folk till uppror.

Beskrivningen av Okonkwo är mycket nyanserad samt psykologiskt och kulturellt trovärdig (så vitt jag kan bedöma). Det är lätt att föreställa sig hur det var för honom att växa upp med en far som ansågs löjeväckande och därmed även lätt att förstå hans behov av att revanschera sig. Men porträttet av Okonkwo är inte särskilt smickrande. Han är brutal och högmodig. Dessutom är han oerhört rigid, vilket visar sig vara den egenskap som leder honom i fördärvet. På samma sätt som de deterministiska, grekiska tragedierna skildrar hur hybris leder till undergång, gestaltar Achebe det öde som oundvikligen drabbar män som Okonkwo.

Huvudpersonen i Inte längre hemma, Obi, är sonson till Okonkwo och tiden är sent 1950-tal, Nigeria är en brittisk koloni och levnadsomständigheterna för vita och svarta är som natt och dag. Drömmen för unga män i byarna är att studera i England och få en tjänst inom den brittiska administrationen. Invånarna i Obis by satsar på honom, samlar ihop alla medel de kan och lyckas ordna en engelsk utbildning åt honom. Planerat är att han ska studera juridik, men Obi kommer i stället hem med en examen i litteraturvetenskap. Och han känner sig inte längre hemma i sitt hemland. Efter studierna i England förväntas han betala tillbaka till byborna med råge. Obi lyckas med viss möda få en tjänst i Lagos, men kraven från alla håller på att knäcka honom. Och korruptionen är vida utbredd.

Liksom i romanen om Okonkwo skildras i Inte längre hemma svårigheterna att förena bytraditioner och den kristne mannens lag. Det som i brittiska termer kallas korruption och mutor ses i byn som ett sätt att göra rätt för sig och hedra traditionerna. Obi hamnar i kläm och tycks drivas mot den oundvikliga undergången. Inte blir situationen lättare av att han djupt förälskat sig i en ung kvinna som inte anses vara acceptabel av föräldrarna eller byborna. Som läsare blir man mycket engagerad i Obis ödesdigra beslut och de olösliga problem han brottas med.

Tredje delen, Guds pil, utspelar sig på 1920-talet, d v s under en tid mellan Allt går sönder och Inte längre hemma. Översteprästen Ezeulu styr över flera byar, men hans makt är bräcklig och utmanas av fiender i grannbyn. Dessutom är hemsituationen komplicerad med konflikter mellan fruar och barn angående vem som ska ta över som överstepräst efter Ezeulu. På grund av sin position erbjuds Ezeulu en befattning inom den brittiska administrationen, som innebär att han ska fungera som medlare mellan britter och afrikaner. Det sätt han erbjuds detta ämbete på, krockar dock med Ezeulus bild av sin egen betydelse och de afrikanska traditionerna, vilket leder till att han vägrar och i stället fängslas. När han friges har situationen i hembyn förvärrats och allt riskerar att falla samman.

Ezeulu påminner mycket om Okonkwo. Han är stolt och följer de traditionella reglerna oavsett vilka risker detta innebär. I mitt tycke är Guds pil den något ynka lite svagare delen i en helt suverän trilogi om igbokulturen. Det som gör denna del något svagare är att jag helt enkelt hade lite svårt att hänga med bland alla liknande namn och i alla detaljerade skildringar av olika seder. Förutom detta är Guds pil en fantastisk skildring av en styvnackad mans livsöde.

Achebes storhet ligger i hans nyansrikedom, i förmågan att skildra traditionellt afrikanskt byliv och engelsmännens kolonisationen både med dess goda och dåliga sidor. Språket är enkelt samtidigt som det är fyllt av igbo-ord som ganska snart känns vardagliga även för en svensk läsare. Sammantaget är Achebes afrikanska trilogi något av det allra bästa jag läst.

GUDS PIL
Författare: Chinua Achebe
Översättare: Hans Berggren
Förlag: Bokförlaget Tranan (2015)
Köp: Adlibris, Bokus