Kulturkanon - Edith Södergran

En av de allra bästa inslagen i vår kulturkanon är lyrikern Edith Södergran. Edith Södergran 1892 - 1923 föddes i Sankt Petersburg och inledde sitt författarskap i unga år. Dikterna i det som har kommit att kallas Vaxdukshäftet skrevs mellan 1907 och 1909. I början skrev hon mestadels på skolspråket tyska, övervägande i bunden form och inspirerad av Heinrich Heine. Några av dikterna hade motiv som återkom under senare dikter, t ex vissa sagomotiv och dikter om att vara diktare. När Edith Södergran var femton år gammal avled hennes far i tuberkulos och strax därefter drabbades hon själv av denna sjukdom. Detta medförde att hon tillbringade lång tid på sanatorier i Finland och Schweiz. Debutsamlingen Dikter från 1916 innehöll några av författarens mest kända dikter, t ex den radikala dikten "Vierge Moderne". Septemberlyran från 1918 var mer expressionistisk i stilen och författarens inledning avslutas med de berömda orden: ”Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.” Flera diktsamlingar och en samling av aforismer följde under de närmaste åren. De sista dikterna utgavs postumt 1925 i samlingen Landet som icke är. Sammanfattningsvis kan Edith Södergran beskrivas som en modernistisk lyriker som ägnade sig åt att översätta själen till språk. Möjligen kan man också tillägga att hon i vårt östra grannland sannolikt anses vara finsk.

"Triumf att finnas till ..."

Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten.

Jag är en del av alltets stora kraft,

en ensam värld inom miljoner världar,

en första gradens stjärna lik som slocknar sist.

Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till!

Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror

och höra nattens tysta flod

och stå på berget under solen.

Jag går på sol, jag står på sol,

jag vet av ingenting annat än sol.

Tid - förvandlerska, tid - förstörerska, tid - förtrollerska,

kommer du med nya ränker, tusen lister för att bjuda mig en tillvaro

som ett litet frö, som en ringlad orm, som en klippa mitt i havet?

Tid - du mörderska - vik ifrån mig!

Solen fyller upp mitt bröst med ljuvlig honung upp till randen

och hon säger: en gång slockna alla stjärnor, men de lysa alltid utan skräck.

Edith Södergran och det kvinnliga jaget i konsten

Idag är det Edith Södergrans födelsedag och i år är det 100 år sedan hon avled. För att högtidlighålla hennes dag repriserar jag ett inlägg från 2015 om denna oförglömliga författare.

 

Som modernistisk lyriker ägnar sig Edith Södergran åt att översätta själen till språk. Hon inspireras både av den ryska futurismen och den tyska expressionismen, men resultatet blir något alldeles eget. Medan de manliga samtida diktarna tecknar en stereotyp bild av kvinnan (en symbol, ett kollektiv, det andra könet, det iakttagna könet) skapar Södergran både ett eget kön och ett eget jag. När hennes dikter börjar bli mer kända väcker de ofta anstöt eftersom det anses att det kvinnliga jaget tar för mycket plats i dikterna. Södergran svarar genom att mena det inte anstår henne att göra sig mindre än hon är(!).

I flera av Södergrans dikter experimenterar hon med olika sätt att utforska kvinnligheten på ett nytt och normbrytande sätt. Tydligast märks kanske detta i dikten "Vierge moderne" ur Dikter där paradoxerna avlöser varandra och gestaltar ett komplext, självständigt jag på sina egna villkor.

Vierge moderne

Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum.
Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut,
jag är en skrattande strimma av en scharlakanssol...
Jag är ett nät för alla glupska fiskar,
jag är en skål för alla kvinnors ära,
jag är ett steg mot slumpen och fördärvet,
jag är ett språng i friheten och självet...
Jag är blodets viskning i mannens öra,
jag är en själens frossa, köttets längtan och förvägran,
jag är en ingångsskylt till nya paradis.
Jag är en flamma, sökande och käck,
jag är ett vatten, djupt men dristigt upp till knäna,
jag är eld och vatten i ärligt sammanhang på fria villkor...

När Södergran, som kvinnlig livsbejakande vitalist, skriver om kvinnor i grupp i "Violetta skymningar..." ur Dikter är det hjältemod, styrka, sinnlighet, frihet och oförutsägbarhet som betonas. Mannen i samma dikt beskrivs i negativa ordalag och diktaren betonar att den bild mannen skapat av kvinnan härmed förkastas.

Violetta skymningar...

Violetta skymningar bär jag i mig ur min urtid,
nakna jungfrur lekande med galopperande centaurer...
Gula solskensdagar med granna blickar,
endast solstrålar hylla värdigt en ömsint kvinnokropp...
Mannen har icke kommit, har aldrig varit, skall aldrig bli...
Mannen är en falsk spegel den solens dotter vredgad kastar mot klippväggen,
mannen är en lögn, den vita barn ej förstå,
mannen är en skämd frukt den stolta läppar försmå.

Sköna systrar, kommen högt upp på de starkaste klipporna,
vi äro alla krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor,
oskuldsögon, himmelspannor, rosenlarver,
tunga bränningar och förflugna fåglar,
vi äro de minst väntade och de djupast röda,
tigerfläckar, spända strängar, stjärnor utan svindel.

Ytterligare ett exempel på kollisionen mellan mannen förväntningar och den verkliga kvinnan är den subtilt erotiska dikten "Dagen svalnar...", vars sista vers ofta citeras.

Du sökte en blomma
och fann en frukt.
Du sökte en källa
och fann ett hav.
Du sökte en kvinna
och fann en själ -
du är besviken.

Läs gärna mer:
Barbro Gustafsson Rosenqvist
Ebba Witt-Brattström
Cecilia Hammarström
Annina Rabe
Bernur

En smakebit ur Osebol

Helgen har tillbringats i Varberg på läsretreat med att gäng bokbloggisar, fantastiskt trevligt! Nu ska vi snart ha bokcirkel. 

Söndag betyder som vanligt att det är dags att hänga med på utmaningen "En smakebit på søndag", som administreras av Astrid Terese på bloggen Betraktninger. Många bokbloggare deltar och delar varje vecka ett avsnitt ur valfri bok. Utan spoilers, såklart! Det här är ett kul sätt att få tips. 

Marit Kapla tilldelades oerhört välförtjänt Augustpriset sin skönlitterära bok Osebol 2019. Texten bygger på intervjuer med människor som bor i författarens uppväxtby Osebol i norra Värmland. Av intervjuerna har författaren skapat en säregen lyrik som både är vacker, underfundig och lågmält känslosam. 

 

   Jag tror man uppskattar det
   om man varit härifrån mer.

   Jag kan också se
   att det är fint somliga dagar
   men annars så ...

   För mig är det bara
   en jäkla dalgång
   ungefär.

Läsretreat Varberg och havet

Är på läsretreat i Varberg tillsammans med andra bokbloggare och känner mig så glad att jag lärt känna dessa människor och medläsare. I den här gruppen kan det aldrig blir för mycket bokprat. Igår visade Varberg upp en vacker, solig sida, idag var det mulet och rejält blåsigt. Men en liten promenad till havet och kallbadhuset blev det i alla fall. Havet får bli dagens tema, nedan bjuds ni på fantastisk lyrik med havet som motiv. 

Haiku av Thomas Tranströmer

Ekar och månen.

Ljus och tysta stjärnbilder.

Det kalla havet.

"Vaggsång" av Gabriela Mistral

Nu vaggar mitt hav sina vågor

vid dyningens eviga dån.

Jag lyssnar till vågornas kärlek

och vaggar min son.

I sädesfälten går vinden

och vaggar nattliga strån.

Jag lyssnar till vindarnas kärlek

och vaggar min son.

Gud vaggar de ändlösa världar,

som tystnaden kommer ifrån.

Jag känner hans hand i mörkret

och vaggar min son.

"Dagen svalnar ..." av Edith Södergran

Du sökte en blomma

och fann en frukt.

Du sökte en källa

och fann ett hav.

Du sökte en kvinna

och fann en själ -

du är besviken.

Osebol i brevlådan

När Osebol av Marit Kapla var helt ny köpte jag den så klart. Men så fyllde en mycket god vän år och boken blev en perfekt present till henne. Sedan dess har jag många gånger tänkt köpa ett nytt ex, men lyckats glömma bort det. I dagarna blev jag plötsligt rädd att den inbundna boken skulle kunna ta slut och beställde den. Den kom faktiskt i brevlådan under helgen (på en lördag!) tillsammans med en pocketbok som ska lottas ut på bokbloggarträff till helgen. 

Jag kommer att läsa några sidor ur Osebol då och då under året och har hittat det perfekta bokmärket till den. De få sidor jag läst är underbara! Dessutom var det så klart mycket roligt att en relativt okänd värmländsk författare från ett litet förlag tilldelades Augustpriset för årets svenska skönlitterära bok, 2019.

OSEBOL
Författare: Marit Kapla
Förlag: Teg Publishing

Norma Jeane Baker av Troja

Ann Carson spekuleras det om i samband med Nobelpriset, och visst vore hon en mycket intressant pristagare. Jag har tidigare undvikit att läsa henne utifrån misstanke att hon är "svår" och, ja, det är hon väl på sätt och vis. Men också väldigt intressant. 

Norma Jeane Baker av Troja går inte att enkelt kategorisera, här blandas lyrik, drama och "fackprosa" till en mycket speciell, alldeles egen konstform. Den som inte är oerhört beläst och bevandrad i allt från grekisk mytologi, via Marilyn Monroes liv, till psykoanalytiska teorier av Jacques Lacan behöver läsa översättarens efterord först. Det är mycket informativt och ger djup åt läsningen. 

Ann Carson utgår i texten från Euripides drama Helena, där det inte är den verkliga sköna Helena som rövas till Troja, utan en skenbild. Hon väver dessutom samman sköna Helenas och Marilyn Monroes liv och låter dem symbolisera alla dessa "fresterskor" som i evig tid utsatts för övergrepp och förvanskningar. De män som gestaltas (alla män?) är krigshetsande våldsverkare, vissa avsnitt i boken innehåller lektioner i krigshistoria.  

Läsning av den här texten ger en fördjupad förståelse för, och upplevelse av, det förtryck kvinnor levt under i tusen och tusen år. Den här texten är verkligen inte likt något annat jag läst, men kärnan är ändå inte så svår att förstå.

”Att bli tagen med våld

är Helenas historia,

Persefones,

Norma Jeanes,

Trojas.

Krig är sammanhanget

och Gud är en pojke.”

NORMA JEANE BAKER AV TROJA
Författare: Ann Carson
Översättare: Lars-Håkan Svensson
Förlag: Ellerströms (2021)

Metamorfoser - från Ovidius till Miller

En blandning av gammalt och nytt skulle man kanske kunna kalla bokhögen avbildad ovan, då det skiljer mer än 2000 år mellan verken. Ändå är de intimt förknippade med varandra och en samläsning berikar dem alla.

Den romerske poeten Ovidius Metamorfoser anses vara en av världslitteraturens största klassiker. Författare som Dante, Boccaccio och Shakespeare inspirerades av verket och än idag skapas nya berättelser som utgår från de dramatiska myter Ovidius gestaltade. Min bok är en tolkning av Ingvar Björkeson och innehåller, förutom själva texten, även ett informativt förord, mängder av kommentarer, ett namnregister och en fantastisk sammanfattning av innehållet. Tack för detta! Just sammanfattningen är mkt hjälpsam att ha läst innan man ger sig i kast med själva texten.

I avsnittet Tionde boken i Metamorfoser återfinns den tragiska myten om Orfevs och Eurydike, berättelsen om den skönsjungande maken som lyckas beveka underjordens härskare att låta honom hämta den döda hustrun. Detta beviljas på ett villkor, ett villor som visar sig vara omöjligt att uppfylla. 

"Orfevs, rhodopiern, får nu ta emot sin gemål, med ett villkor: att inte vända sig om förrn han lämnat averniska dalar bakom sig; gjorde han det skulle gåvan fråntagas honom. Brant är stigen och höljd i ogenomträngliga töcken som genom tigande trakt de vandrar, upp emot ljuset. Nära den övre världens rand var de redan, då Orfevs, rädd att förlora sin maka på nytt, vände sig om. Strax sjönk hon tillbaka."

I Som ni säkert förstår, av den italienske författaren Claudio Magris, berättar en kvinna, som befinner sig på ett vilohem, om hennes makes behov av henne, om deras kärlek och om deras liv. Hon uttrycker även sin tacksamhet att vilohemmets chef beviljat henne att få lämna vilohemmet, ngt som annars aldrig beviljas. Kvinnans namn är Eurydike. I Magris händer blir myten om Orfevs och Eurydike en av de vackraste kärlekshistorier jag läst. Ömsint skildras parets kärleksakter och människans svårighet att vara ensam.

När Orfevs i Metamorfoser misslyckats med att hämta Eurydike från underjorden är han otröstlig och väljer att leva sitt liv utan kvinnligt sällskap. I stället ägnar han sig åt att dikta om kärlek, en kärlek som ofta slutar i tragik. Förr eller senare. En sådan berättelse är den om kung Pygmalion. Kungen är upprörd över verkliga kvinnors osedlighet och skulpterar i stället en kvinna av elfenben. Pygmalion offrar och ber till Venus som beviljar hans önskan och låter skulpturen få liv. 

"Skökornas skamlösa liv hade upprört Pygmalions hjärta, han kände avsmak och harm inför alla de synder naturen nedlagt i kvinnans själ, och därför levde han ogift och ville ej dela bädd med någon. Men han var konstnär och hade mejslat med mästerlig hand en bild av en kvinna, formad i snövitt elfenben, av en fulländad skönhet som denna jord aldrig sett; och han tändes av kärlek till verket."

Galatea av Madeline Miller är en tolkning av berättelsen om Pygmalion och hans perfekta kvinnoskapelse, en tolkning där inte skapelsen förblir lydig och ödmjuk. Det är härligt befriande att läsa Millers ursinniga uppgörelse med tanken på den perfekta, ljuva och rodnande jungfrun. Millers Galatea är urstark, intelligent och hämndlysten, precis som de flesta som levt i förnedring. LÄS!

Mors Dag med fina presenter

Det blev verkligen fina presenter på Mors Dag i år, med tre böcker jag spanat på länge och en vacker lite glasängel till samlingen. Mexikanska Gloria Gervetz skrev på sitt livs dikt Migrationer i nära ett halvsekel och gjorde otaliga tillägg och ändringar, jag ser verkligen fram emot att kliva in i hennes värld. Madeline Miller har tidigare skrivit bl a Kirke och hennes Galatea verkar vara en liten juvel. Klassiska novellen Den gula tapeten av Charlotte Perkins Gilman har länge legat på min önskelista, nu finns den i fint novellixformat. Tack älskade dotter <3

Maya Angelou på Världspoesidagen

Maya Angelou, 1928 - 2014, var en amerikansk författare och medborgarrättsaktivist. Hon arbetade tillsammans med både Martin Luther King och Malcolm X. Det litterära genombrottet kom med romanen I Know Why The Caged Bird Sings (Jag vet varför burfågeln sjunger), en självbiografi om barndomen och uppväxten som svart kvinna i Sydstaterna. Romanen blev en enorm succé och fanns t o m i mina föräldrars bokhylla. Jag läste den när jag var ung och tyckte att den var fantastisk. Det här är en roman jag gärna skulle vilja läsa igen, hoppas att den snart ges ut i nyutgåva. 

The caged bird sings 

with a fearful trill 

of things unknown 

but longed for still 

and his tune is heard 

on the distant hill 

for the caged bird 

sings of freedom.

Maya Angelou skrev lyrik som kommer att påverka människor många generationer framöver. En av de mest kända dikterna är Still I rise, nedan kommer ett par strofer ur den. Leta gärna upp Maya Angelous egen uppläsning på Youtube, den är mäktig!

You may write me down in history

With your bitter, twisted lies, 

You may trod me in the very dirt 

But still, like dust, I’ll rise. 

Does my sassiness upset you? 

Why are you beset with gloom? 

’Cause I walk like I’ve got oil wells 

Pumping in my living room. 

Just like moons and like suns, 

With the certainty of tides, 

Just like hopes springing high, 

Still I’ll rise.

Kristina Lugn avliden

Kristina Lugn, akademiledamot och en av Sveriges största poeter, har avlidit. Ännu finns inga närmare uppgifter om orsak. Jag har inte läst särskilt mycket av Lugn, men gillade verkligen hennes Stulna juveler när det begav sig.  Texterna i den handlar ofta om den lite slitna vardagen, men så plötsligt glimmar en formulering till som gör att man ser något nytt. Mycket allvar och en hel del galghumor. Dessutom hittade jag ett citat i "Hundstunden", jag numer ofta använder mig av:

"Det finns en massa kvinnor i min ålder som har ännu sämre anledningar att tycka om sig själva".

Väldspoesidagen med Edith Södergrans Triumf ...

I tider av oro kan man hitta styrka och mod i diktsamlingar, t ex i Septemberlyran av Edith Södergran. Här är en författare som vägrar att vika ner sig trots allehanda motgångar, en god förebild för oss alla.

Triumf att finnas till ...

Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten.
Jag är en del av alltets stora kraft,
en ensam värld inom miljoner världar,
en första gradens stjärna lik som slocknar sist.
Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till!
Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror
och höra nattens tysta flod
och stå på berget under solen.
Jag går på sol, jag står på sol,
jag vet av ingenting annat än sol.

Tid - förvandlerska, tid - förstörerska, tid - förtrollerska,
kommer du med nya ränker, tusen lister för att bjuda mig en tillvaro
som ett litet frö, som en ringlad orm, som en klippa mitt i havet?
Tid - du mörderska - vik ifrån mig!
Solen fyller upp mitt bröst med ljuvlig honung upp till randen
och hon säger: en gång slockna alla stjärnor, men de lysa alltid utan skräck.

Sapfo, Dikter och fragment - repris

"Jag säger dig, man kommer att minnas oss i framtiden". Med de orden (fragment 147) skapas ett band mellan mig (läsaren) och Sapfo som sträcker sig över två och ett halvt tusen år. Det svindlar när jag försöker föreställa mig denna tidsrymd och när jag funderar över hur Sapfos liv var. Det mesta runt Sapfos liv är egentligen okänt, men ändå finns många berättelser om hennes liv, hennes kärleksliv och hennes diktande. Sapfo levde och diktande på den grekiska ön Lesbos från någon gång mellan 630 och 612 f Kr till cirka 570 f Kr. Hon bodde i öns viktigaste stad Mytilene under en period då staden präglades av våldsamma politiska förändringar. Sapfo kom från en aristokratisk familj och hon umgicks med en grupp kvinnor och flickor i sin hemstad. Senare tolkningar har föreslagit att Sapfo var lärare i en skola, andra har menat att det rörde sig om en Afroditekult. Men, som sagt, vi vet inte. Det vi däremot vet är att Sapfo levde i en kultur som skapade upplysta tankar och utsökt lyrik. 

Sapfo beskrivs som den första stora europeiska kärleksdiktaren och hennes texter har översatts/tolkats av många. Dikterna är komponerade för att sjungas, antingen av en kör eller av Sapfo själv, till ackompanjemang av en lyra. (Sapfo avbildas ofta med en lyra.) Hon använde sig av olika versformer, framför allt den som fått hennes namn: sapfisk strof. Många av hennes dikter är bröllopsdikter, avsedda att framföras i större sällskap. I många dikter hyllas Afrodite, kärleksgudinnan. Den lesbiska kärleken är påtaglig i en del av fragmenten, vilket synts mer eller mindre tydligt i olika tolkningar under olika tidsperioder. Vilka slutsatser man kan dra om Sapfos privatliv utifrån hennes lyrik är något som ständigt diskuteras.

Dikter och fragment i tolkning av Papageorgiou och William-Olsson innehåller ett mycket informativt förord och många intressanta kommentarer till de olika fragmenten. Författarna ger i komprimerad form en bild av Sapfos samtid och samtidigt en bild av hur hennes poesi tolkats under årtusenden. Boken innehåller även de mest fragmenterade av fragment, korta enstaka rader och ord som väcker mycket fantasier kring de försvunna delarna. 

Fragment 31 är en av de mest kompletta dikterna med fyra hela strofer. Den har tolkats av många och forskarna är oense om i vilket sammanhang den skrivits; en del menar att den är en bröllopsdikt avsedd att framföras offentligt, andra menar att innehållet är privat och handlar om ett personligt drama. Vanligt är att beskriva dikten som ett triangeldrama mellan två kvinnor och en man - där den ena kvinnan upplever en förtärande förälskelse och svartsjuka riktad mot mannen som - möjligen - får sitta vid hennes älskades sida. Andra analyser betonar de erotiska inslagen och likheterna mellan en orgasm och döden. 

En gudars like tycks mig den mannen

vara som sitter framför dig och nära

intill kan höra din ljuva röst och ditt

      underbara skratt

som visst får mitt hjärta att bulta i bröstet,

ty när jag ser på dig, om så bara en stund,

blir det omöjligt för mig att tala, min

      tunga brister,

genast löper en fin eld under min hud,

ingenting ser jag med ögonen,

öronen brusar, svetten strömmar, en

      skälvning far genom

hela min kropp, jag blir grönare än 

gräset och det tycks mig som om döden

vore nära, men allt skall man våga

ty även en fattig

DIKTER OCH FRAGMENT
Författare: Sapfo
Översättare: Vasilis Papageorgiou, Magnus William-Olsson
Förlag: Ordfront Förlag (2003)
Köp: Adlibris, Bokus
Recensioner: Feministbiblioteket 

En smakbit ur Berör och förstör

Ny söndag och dags för en smakbit igen. Varannan vecka är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i den här utmaningen, varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten.

Idag väljer jag att dela en dikt av Jila Mossaed ur diktsamlingen Berör och förstör i urval av Athena Farrokhzad och Kristofer Folkhammar. 

Varför kan jag fortfarande inte
uttala ö
Öar
Sjöar
Öde
Ödlor
Öm, öm,öm
Får man undvika en bokstav
i tusen rader med dikter?

Någon gång ville jag dö i ett land
där människor kunde uttala mitt namn
Jag kompromissar nuförtiden
jag vill snarare dö namnlös
Var som helst

Långtradarbil

Kulturkollos utmaning den här veckan handlar om en favoritdikt eller favoritstrof. Jag får mängder av idéer från mina vanliga favoritpoeter Fröding, Tranströmer, Södergran m fl, men väljer i stället att berätta (igen) om mitt första möte med lyriken.

Jag hade en, på många sätt, fantastisk lärare på mellanstadiet, som bl a varje vecka arrangerade en lyriktävling. Han läste tre dikter för oss och vi fick rösta på den bästa. Ganska snart hade han i sitt urval med dikten Långtradarbil av Alf Henrikson och den blev hela klassens favorit. Denna dikt stod som överlägsen vinnare då "tävlingen" avgjordes. Nu när jag läser den igen fångas jag återigen av känslan att detta faktiskt måste vara väldens bästa dikt.


Långtradarbil av Alf Henrikson

Bland Norrbottens björkar och Skånes pilar
i solen som lyser och regnet som strilar,
om dagen, då folk till sitt arbete kilar,
och om natten då människor ligger och vilar,
kors och tvärs genom landet ilar
långtradarbilar.

Genom veckornas timmar och vägarnas mil,
genom somrarnas dammoln och snöstormens il,
mellan enkla kaféer i välkänd stil
kör trötta chaufförer i evig fil
långtradarbil.

Grattis Gustaf

Idag är det Gustaf Frödings födelsedag, han föddes 1860 ni får själva, göra räknandet. Jag har älskat Fröding dikter sedan jag som 21-åring arbetade på Alsters Herrgårdscafé och blev bekant. För femtielfte gången delar jag nu på bloggen den finaste dikten om kärlek, "Nypenrosa" ur Räggler och paschaser från 1897.

Fin sôm nypenrosa står
tili, tili, når dä dagger
selverdrôp å blaa vagger
lent där môraväre går.

Int just lik e trägårsros
int så stôlt å mett i sola,
int så grann å stor i ola,
mer litt bly å mer te tros.

Tocken stog mi Anna Lek,
ljus i håre, rö i kläe,
"rosa stecker", sa di, näe,
Anna mi va utta svek.

Hennas tagg va lätt te se,
are roser, are flecker
gär sä lene, når di stecker,
Anna gjord sä allri te.

Harrgårsplan mä roser i
gjord mä itnô kälekshôga,
nypenrosa bål ve stôga
dä va rosa rosa mi.

Tranströmers kraft

Jag har svårt att läsa just nu, jag kämpar med starka känslor och behov av förändring. I dikter kan jag finna lite kraft och lite ro. Tranströmer bidrar med det mesta.

Ur "FLYGBLAD" (från För levande och döda, 1989)

Vi levande spikar nedhamrade i samhället!
En dag skall vi lossna från allt.
Vi skall känna dödens luft under vingarna
och bli mildare och vildare än här.

Jacqueline Woodson

ALMA-pristagaren Jacqueline Woodson talar om sin familjs upplevelser i södern och om migrationen norrut och jag inser att jag absolut måste läsa hennes självbiografiska, prosalyriska Brun flicka drömmer. Seminariet teckenspråktolkades, mycket proffsigt av Bokmässan att arbeta på detta sätt med tillgänglighet.

Gunnar Ekelöf

Gunnar Ekelöf räknas som en av de största svenska poeterna. Han växte upp i en välbärgad familj, som dock förlorade sin förmögenhet under depressionen i slutet av 20-talet. Ekelöf fokuserade i sitt liv och i sitt skrivande på det elementärt mänskliga och hittade aldrig någon hemvist i vare sig religion eller politik. De tidiga dikterna var starkt påverkande av fransk surrealism, medan de senare verken präglades av kluvenhet mellan mysticism och rationalism. 1932 debuterade Ekelöf med diktsamlingen sent på jorden, vilken fick ett negativt bemötande av kritiken. Idag ses den som ett av de mest banbrytande verken i svensk litteratur. Genombrottet kom 1941 med diktsamlingen Färjesång. I senare verk häcklade Ekelöf det självgoda svenska välfärdssamhället och uttryckte främlingskap och vantrivsel. Absurdism och groteskerier genomsyrade hela författarskapet. (Info från Wiki och Projekt Runeberg.

Jag har läst några olika dikter ur Ekelöfs verk och slås av hans förmåga att uttrycka människans behov och natur i korta kärnfulla rader.

Titeln sent på jorden kommer från följande strof ur dikten "kosmisk sömngångare":

nu är det sent på jorden, och ödet sluter redan mina
ögon men drömmarna förvandlar mig
återigen till ett barn som letar snäckor
med ljus och lykta i skymningen som
faller över strändernas ödsliga
barnkammare

"apoteos"

ge mig gift att dö eller drömmar att leva
askesen skall sluta i månens portar som solen redan / välsignat
och fastän oförmälda med verkligheten skall den dödes
drömmar sluta beklaga sitt öde.

fader åt himmel återlämnar jag mitt öga som en blå / droppe i havet
den svarta världen böjer sig inte mer för palmer och / psalmsång
men tusenåriga vindar kammar trädens utslagna hår
källor släcker den osynlige vandrarens törst
fyra vädetstreck står tomma omkring båren
och änglarnas musslin förvandlas
genom ett trollslag
till intet

Och några rader ut dikten "Scenario":

Vad skall jag göra med mörker?
Vad skall jag med mörker göra?
Att falla är bot för svindel
Att falla vore bot för svindel
och svindel vore bot för skräcken
för den som kunde falla ...

Sammantaget är det jag läst av författaren intressant och lockar till mer läsning. Har ni några favoritdikter eller citat?

Söndagens smakbit - ur Århundradets kärlekssaga

Så oerhört fantastisk Märta Tikkanens diktsamling Århundradets kärlekssaga är. Jag blir alldeles kall och varm om vartannat och till slut helt matt. Här får ni en liten smakbit:

Allt kan jag förlåta henne
Att hon är för bred om baken
och för vass om hakan
att hon envisas att jobba
trots att det är onödigt, nåja
det kan väl inte hjälpoas
och hon tröttnar väl
Att hon inte lyssnar som jag ville
att hon inte applåderar alla gånger
och beundrar som hon borde, jag
förstår ju att det blir en
övermättnad
också på begåvning, det är svårt,
att variera sina utrop
det förstår jag
och förlåter henne för det mesta.

Aldrig förlåter jag
det att hon gav sej åt mej
men förblev
sej själv

I varje droppe är en ädelsten

Det var med stor försiktighet och lika stor nyfikenhet jag började bläddra i I varje droppe är en ädelsten. Titeln kanske ni känner igen, en klassisk rad ur en av Gustaf Frödings allra sorgligaste dikter. Försiktigheten och nyfiken kom sig av att dikterna i denna bok är ”bildsatta”. Hmm, en tecknad version av Fröding, kan det vara något, undrade jag. Nu när jag kommit till sista sidan svarar jag bestämt ja. Detta är en riktigt fin hyllning till min – och illustratören Malin Billers – favoritpoet.

”En värmlänning måste kunna sin Fröding. Det är nästan lag på det”, skriver Malin Biller i efterordet. Som värmlänning håller jag naturligtvis med om det. Men även om vi värmlänningar kanske vill skryta lite om våra författare får vi nog lov att erkänna att mer universellt än Fröding, det blir det inte. Som få, och med så enkla medel, lyckas Fröding gestalta precis hur det är att vara människa. I hans dikter finns fattigt fôlk som sliter för brödfödan, vackra jäntor som går på dans, unga män som råkar ut för skogsrån, gamla gubbar som super eller drömmer om kärlek, käringar som skvallrar och systrar som berättar sagor för sina små bröder. Ja, i Frödings värld finns det både dumt och illackt fôlk, här finns de stora känslorna och här finns vemodet vi ofta kallar värmländskt.

Urvalet i I varje droppe är en ädelsten är brett och de olika dikterna är illustrerade med ett flertal olika tekniker. ”En litten låt ôm vårn” är tecknad i små rutor med naiva, roliga och lite barnsliga bilder. En av mina favoritdikter ”Sagoförtäljerskan” speglar två olika tidsperspektiv och är realistiskt illustrerad i fina, klara färger. Här får vi även möta Fröding själv! Andra dikter är illustrerade med strama träsnittsliknande bilder eller mörka, dystra, expressiva bilder. Biller har förhållit sig till texten genom att låta sina illustrationer förstärka det som redan finns. Här finns således allt från burlesk humor till ångestladdat mörker. Som en van läsare av Fröding är jag glad att hon valt att gå i poetens fotspår i stället för att försöka sätta egen prägel på dikterna. Ord och bild dansar nu fint tillsammans där bort i vägen.