De heligas stad

1534 i Münster inleds en av reformationens blodigaste, vidrigaste och mest långdragna konflikter. I religiös extas tar radikala anabaptister, så kallade vederdöpare, makten och utropar Münster till "det nya Jerusalem". Här skall den kommande striden om Guds världsherravälde stå, ve den som inte låter sig döpas till den nya, rätta läran. Guds beskydd skall endast vederfaras dem som söker skydd i staden och avsvär sig den katolska, kätterska tron. Profeterna Jan Matthys och Jan Bockelson skapar ett skräckvälde byggt på egendomsgemenskap (d v s de religiösa ledarna tar allt), polygami och förbud mot att låsa dörrar för att skydda kvinnor och egendom. Snart omringas staden av Furstbiskopens styrkor och stadens invånare drabbas av både svält och sjukdomar samt eskalerande storhetsvansinne, förföljelsemani och allmän galenskap hos stadens ledare. Trots att det med tiden blir uppenbart att staden kommer att falla, håller ledarna ut tills de blir övermannade och skoningslöst avrättade. 

"Bruk av list och försåt är Konungen långt ifrån främmande, men samtidigt är hans behov av ett ständigt tillflöde av män som träder fram och böjer knä inför hans gestalt omättligt: män han kan visa sig storsint mot och som i gengäld svär honom obetingad lydnad. Den märkliga omständigheten uppstår då att fastän han genomskådar desertörernas uppsåt, vet om deras falskhet, så litar han på dem och det med en sådan förtröstan att han inte bara upptar dem i församlingen utan också skänker dem obegränsade befogenheter."

Bokens berättare är en ung pojke, som nedtecknar det som hände i staden betydligt senare i livet. Efter att hans pappa avlidit lyckas han hålla sig gömd hos sin farbror under de värsta striderna. Berättaren har ett allvetande perspektiv och en förståelse av händelserna och värderingar som ligger närmare vår egen tid än sin samtid - ett intressant grepp av författaren, som leder till att berättelsen upplevs som mer näraliggande i tid. Kanske är det just tidlösheten i mänsklighetens barbari författaren vill förmedla.

Berättaren har en kusin, den något äldre Klotilde, en mycket märklig ung kvinna. Hon är självlärd och talar, läser och skriver flytande latin på en nivå som förvånar de lärde. Klotilde tycks även få uppenbarelser, hon fogar sig i ödet att ha blivit en av Kungens favoritkvinnor, samtidigt som hon envist utsätter både sig och andra för faror för att rädda ett sjukt barn. Klotilde är en minst sagt komplex karaktär, som utmanar och förbryllar. 

Ni vet hur det är när man läser samma meningar om och om igen - inte för att man inte förstår utan för att man tycker så mycket om dem - så är det att läsa De heligas stad. Men jag läser också berättelsen om staden Münster med bultande hjärta och enorm rädsla över en växande religiös fanatism i vår egen tid. Barbariskt våld, ofta riktat mot mycket unga flickor, återges med skrämmande skärpa. Miljöskildringarna skapar tydliga upplevelser av att vara närvarande, jag ser staden framför mig, känner en del instängda, unkna, vidriga dofter och hör klang, skrik och larmande.

Det är uppenbart att författaren lagt ner oändligt mycket tid på efterforskningar och att han känner sin miljö utan och innan. Boken påminner om en dokumentär och är skriven i en rapporterande stil, vilket stärker greppet om läsaren. Trots att man på förhand vet hur historien kommer att sluta låter man sig som läsare fångas och dras med ner i ett nattsvart mörker. 

Foto: Rüdiger Wölk

Än idag kan man se de tre järnburarna vid klocktornet på Sankt Lambertikyrkan i Münster, vari de tre upprorsmakarnas kroppar förvarades i 50 år som varning till andra hugade rebeller.

DE HELIGAS STAD

Författare: Steve Sem-Sandberg

Förlag: Albert Bonniers (2025)

Din vilja sitter i skogen

Under Bokmässan lyssnade jag på en fantastisk författaruppläsning av en underbar bok - Din vilja sitter i skogen av Mattias Timander. Författaren, född 1998, är uppväxt i Kiruna, detta är hans debutroman. 

En ung man växer upp i en by där långsamhet och tystnad råder. Han lyssnar gärna på radio, särskilt om det handlar om litteratur, men allra helst läser han. Både Kafka, Beckett och Fallada fungerar bra, först att läsa - därefter att elda med. Grabben är udda och lillgammal, och på sitt sätt lärd. När längtan efter samvaro med andra blir för stor, sätter han på sig en flanellskjorta och tar gammvolvon till stan. Till slut går flytten till storstan, Stockholm. Där lyckas han hamna i "de rätta" kretsarna, men hör inte till. Till slut inser han att: ”Södermalm är en by, det också”. Återkomsten till hembyn innebär åtminstone kontakt och medmänsklig värme från någon som har ett namn - den gamla Viola i storhuset. 

Din vilja sitter i skogen är en osannolikt bra debutroman om ensamhet och tillhörighet. Romanen är skriven på dialekt och bör faktiskt lyssnas på för att man ska få med sig alla nyanser av vemod och längtan.

DIN VILJA SITTER I SKOGEN
Författare: Mattias Timander
Förlag: Weyler (2024)

Tisdagstrion - blått omslag

 

Återigen är det dags för Tisdagstrion; den här veckan är temat blått omslag. Jag hittade tre svenska, blå, fantastiska romaner!  

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru är en mardrömslik dystopi om vad som händer i framtidens Sverige, i en framtid när rasisterna vunnit och samhället är våldsamt fascistiskt. Oerhört skrämmande! Det är lätt att känna igen verkliga händelser och personer som inspirerat författaren, samtidigt som berättelsen verkligen är unik. Tidsperspektivet är minst sagt komplext och man måste som läsare vara alert under hela läsningen.

Kapten Nemos bibliotek av P O Enquist handlar om två pojkar som blandas samman på BB och vid 6 års ålder byter tillbaks till "rätt" familjer. Smärtan och är outhärdlig, boken skildrar svek, galenskap och utsatthet och fångar läsaren i ett plågsamt skruvstäd. Jag har lyssnat på en författaruppläsning och det var en fantastisk, men krävande upplevelse. Den här boken tror jag helst ska läsas med ögonen eftersom varje mening innehåller olika vändningar som lätt missas vid lyssning. 

Tiden är inte än av Elin Boardy utspelar sig i digerdödens Europa i mitten av 1300-talet och gestaltar människans identitet i relation till omvälvande förluster. Det är en roman som kräver en tålmodig, engagerad läsare, men som ger desto mer tillbaka. Boardy skriver som vanligt en fin, lågmäld prosa med lyriska inslag. Berättelsen vecklar ut sig under läsningen, inte förrän mot slutet kan man se sammanhangen. Historien berättas av en allvetande berättare, som även knyter an till kommande framtida händelser och visar hur allt går igen. Detta gör att en roman som handlar om medeltidens farsoter och jakt på syndabockar känns obehagligt aktuell.

De nominerade är ...

 

De nominerade till årets svenska skönlitterära bok: 

En inre angelägenhet av Kristian Fredén

Tomhet och ömhet av Isabella Nilsson

Artens överlevnad av Lydia Sandgren

Ett år av apokalyptiskt tänkande av Linda Spåman

Liken vi begravde av Lina Wolff

Våran pojke av Mikael Yvesand

Jag gissade på två och måste säga att jag är oerhört förvånad över att inte De heligas stad av Steve Sem-Sandberg finns med bland de nominerade. Däremot är jag mkt nöjd med att Liken vi begravde av Lina Wolff nominerades, älskade ju hennes roman. 

De andra har jag inte läst, men flera av dem hamnar definitivt på läslistan. 

Om jag fick nominera ...

Jag är rätt dålig på att läsa nyutgivna böcker och har därför alltid svårt att gissa vilka böcker som kan tänkas bli nominerade till Augustpriset i skönlitteratur. Eftersom jag p g a sjukdom läst ganska lite de senaste åren har jag nu kanske mindre koll än någonsin. Detta hindrar ju inte att jag ändå vill vara med och tycka/hoppas. Jag tror att åtminstone något av mina två förslag borde finnas med bland de nominerade, samtidigt som jag inte tar med böcker som jag inte har lust att läsa. Och ja, det finns några nya romaner som många nog ser som Augustkandidater, även om inte jag gör det. Ibland kan jag vara rätt envis med att inte gilla författarskap ...

Jag har precis börjat läsa De heligas stad av Steve Sem-Sandberg och har bestämt att detta är en bok jag ska ge gott om tid och läsa med eftertanke. Romanen utspelar sig i staden Münster där en av reformationens blodigaste konflikter äger rum. Det jag hittills läst är makalöst bra i ett skoningslöst mörker.

Jag har läst och definitivt hyllat Liken vi begravde av Lina Wolff. Med ett enormt driv i handlingen har Wolff skapat en berättelse fylld av drastisk humor och halsbrytande action med en resonans av djupaste förtvivlan. Liken vi begravde kan både beskrivas som absurd och komisk, och lyhörd och hoppfull. Sanslöst bra litteratur. 

Läsning pågår - Lakej

 

Äntligen har Elin Olofssons senaste roman Lakej släppts, jag har länge sett fram emot att läsa den. Jag har läst flera av författarens historiska romaner (Då tänker jag på Sigrid, Gånglåt, Krokas, Herravälde) och brukar verkligen tycka om dem. Fokus i tidigare romaner har varit på relationer, kön, klass, och makt samt krossade drömmar och stor sorg. Framför allt har jag uppskattat Olofssons personporträtt, hennes karaktärer tillåts vara komplexa och inte alls genomtrevliga. Som ni förstår har jag höga förväntningar på den nya romanen.  

Lakej utspelar sig på 30-talet och handlar om en ung kvinna, Alma, som, av statsministerns hemliga underrättelsetjänst, skickas till fjällen för att spionera på en högerledare. Underhållning, spänning, och kärlek mot en historisk fond utlovas. 

Läsning pågår - Ligan

Efter seminariet Kvinnorna som banade vägen under 1900-talet med författarna Fatima Bremmer, Malin Haawind och Anna-Lena Lodenius blev jag väldigt nyfiken på Bremmers senaste bok Ligan. Författaren betonade under samtalet att hon inte skriver fiktion, allt utgår från olika typer av källor och har krävt ett enormt förarbete. Jag har tidigare läst och verkligen gillat Bremmers Augustprisade Ett jävla solsken. Den nya boken beskrivs av förlaget som en "kollektivbiografi om ett radikalt kompisgäng som banade väg för en genomgripande förändring av samhället".

Detta är fascinerande läsning om kvinnor jag tidigare läst mycket av eller om. Här träder de fram som personer med tankar, känslor och relationer. De både konkurrerar med varandra och arbetar tillsammans för att förändra kvinnans roll i samhället. De bär också varandra genom sorg, sjukdomar och förluster. Hur de lyckades med allt kommer vi nog aldrig att kunna begripa. 

Liken vi begravde

För några år sedan läste jag Lina Wolffs Djävulsgreppet med stor tvekan eftersom jag anade ungefär vad den skulle handla om. Och jag hade rätt i att det var en utmanande bok att läsa, utifrån att den innehåller ett våldsamt, sexuellt tema. Men utöver detta var det en fantastisk läsupplevelse, som jag sammanfattade så här: "Sammantaget är Djävulsgreppet en lysande gestaltning av manipulation och makt i en sexuell relation där det unika, egensinniga bildspråket bär handlingen mot det oundvikliga slutet."

Efter att ha lyssnat på författaren vid ett par tillfällen på Bokmässan var jag medveten om att Liken vi begravde bygger på en djupt tragisk, skrämmande händelse - mordet på flickan Helen i författarens hemstad. Så jag närmade mig boken med viss vaksamhet, beredd på att läsupplevelsen skulle bli tung och påfrestande. Den här gången hade jag helt fel. Trots en handling som är minst sagt makaber och tragisk bär språket läsaren som på en yster våg där vattnet glatt skvätter och solen glittrar i dess droppar. 

Handlingen berättas av tonårstjejen Jolly som, tillsammans med systern Peggy, bor hos fostermor och fosterfar på en skruttig gård fylld av bilskrot utanför Hörby, i ett samhälle fyllt av ”pervon, pedofiler och ålahuven”. I trakten sker det fruktansvärda att ett par tvillingflickor rövas bort och återfinns döda med tydliga skador av tortyr och sexuella övergrepp. Detta kommer att påverka invånarna för all framtid. Peggys fosterfar var dock redan sedan tidigare ett svin, han bedrar sin fru och plågar djur. Fostermor är inledningsvis tuktad och passiv, men förändras till oigenkännlighet efter att fosterfar kört ihjäl sig. När fostermor blivit av med sitt kräk till make skaffar hon sig en älskarinna, som flyttar in på gården. Dessutom utökas familjen med två chilenska flyktingar, två män som efter en nedstigning i helvetet råkat hamna i Skåne. Fostermor förändras och blir en slags hämnande ängel, som ger sig efter de pedofiler och våldtäktsmän hon kommer åt. Det blir några lik att begrava på gården. Och över allt svävar anden efter den olycksaliga, självmördade författarinnan.

Med ett enormt driv i handlingen har Wolff skapat en berättelse fylld av drastisk humor och halsbrytande action med en resonans av djupaste förtvivlan. Liken vi begravde kan både beskrivas som absurd och komisk, och lyhörd och hoppfull. Hur författaren lyckas med detta övergår min förmåga att förstå och beskriva, jag kan bara sammanfatta genom att säga att den är romanen är sanslöst bra litteratur. 

LIKEN VI BEGRAVDE
Författare: Lina Wolff
Förlag: Albert Bonniers (2025)
Inläsare: Sissela Benn

Söndag på Bokmässan

På Bokmässans söndagar brukar jag handla lite och i år hade jag bara precis hunnit in på mässgolvet när jag hittade en ljuvlig bok i Svenska Akademiens monter. Så liten att den nästan får plats i handflatan, med ett innehåll djupare än havet. Inte kunde jag motstå denna vackra bok, Mellan förtvivlan och förtvivlans mod, som rymmer alla texter från Kristina Lugns framträdanden i Akademiens regi.

Dagens första seminarium hade den fantastiska titeln Kvinnorna som banade vägen under 1900-talet. Deltog gjorde författarna Fatima Bremmer, Malin Haawind och Anna-Lena Lodenius, i samtal med Anna Lindman. Alla författarna är aktuella med böcker jag har eller vill läsa. Malin Haawind tilldelades priset Årets bok 2025 för sin roman Den som följer en stjärna vänder inte om, en underbar berättelse om Malin Blomsterberg, hushållerska hos Ellen Key. Fatima Bremmers bok Ligan, om en grupp kvinnor i Stockholm, ligger i min kö på Storytel. Anna-Lena Lodenius har skrivit en biografi om Ria Wägner, Fru Television, som också lockar.

Jag köpte ett nytt ex av den underbara romanen Med bergens andetag direkt av författaren Therese Widenfjord eftersom jag gett bort mitt gamla. Vi är gamla bekanta, det var kul att ses igen.

Årets sista seminarium för mig blev Barndomens mörker, ett oerhört intressant samtal om trauman i barndomen eller hos tidigare generationer med Eduardo Halfon, Lina Wolff och Josefin Olevik. Seminariet var ett av årets bästa, eller kanske faktiskt det allra bästa! Halfons bok Tarantel hamnade genast på läslistan och Wolffs Liken vi begravde började jag lyssna på direkt på hemresan.

Sammantaget var det en underbar bokmässa och jag har redan bokat hotell till nästa år.

En liten berättelse om att sakna en hund

 

En liten berättelse om att sakna en hund, skriven av min kollega och vän Nathalie Hult, är en helt underbar, sårig, innerlig berättelse om den ovillkorliga kärleken mellan en människa och en hund. Boken innehåller egentligen allt, Nathalie berättar inledningsvis mycket öppet om en svår barndom med utsatthet och utagerande. Vidare delar hon sina tankar om livet som människa och psykolog på ett utlämnande, och för en del säkert utmanande, sätt. Det krävs mod att skriva så personligt och ärligt om det som verkligen är viktigt och det är härligt att läsa en text som totalt saknar prestige och tillgjordhet.

Och så kärleken till Loppan, denna ljuvliga hund som kommer in i Nathalies liv i precis rätt tid, någon att "älska förbehållslöst och bottenlöst". Kärleken är omedelbar, Loppan erbjuder en samhörighet bortom orden och en möjlighet till lek även när livet i övrigt utmanar. När det oundvikliga till slut sker är sorgen och förlusten ofattbar. Men även bottenlös sorg och förtvivlan kan medföra att sår läks, att man går vidare i livet starkare och helare.

Sammantaget är En liten berättelse om att sakna en hund en bok som, med djup och äkthet, gestaltar oändlig kärlek, djup samhörighet och ofantlig saknad. 

Läsning pågår - Tänkarens testamente

  

Av Jessica Schiefauer har jag tidigare läst två ungdomsböcker Pojkarna och När hundarna kommer. I Pojkarna experimenterar några unga flickor med sin könsidentitet, vilket leder till stora konflikter och långtgående konsekvenser. I När hundarna kommer skildras våld, besatthet och känslomässig turbulens på ett omskakande sätt. Båda böckerna är fantastiskt bra, de väcker starka känslor och är rätt "jobbiga" att läsa p g a detta. Båda böckerna tilldelades Augustpriset 2011 och 2015!

Bärarna är författarens första "vuxenbok" och den handlar om en post-pandemisk värld. För många år sedan härjade en smitta, vilket lett till att könen tvingas leva åtskilda. Kvinnorna styr och kallas i romanen bärare, eftersom de i sina livsäckar kan bära liv. Männen sitter i karantänläger och kallas för spridare. De fyller ingen funktion i samhället förutom att bidra med spermier. Då och då lyckas dock spridare fly från sina läger, vilket skapar en enorm skräck i samhället tills de nedkämpats. Spridarna ses som monster och roten till allt ont. Bärarna är en spännande och intressant skildring av ett samhälle där rädslan styr. 

Nu har jag precis börjat läsa/lyssna på Tänkarens testamente, en berättelse som verkar både spännande och unik. I boken får vi följa en tänkare som ifrågasätter allt (sitt eget tänkande också, eller?) även om det straffas med döden. Jag tror och hoppas att detta är en bok som passar mig. 

Göran Rosenberg på Bokmässan

Som jag skrev för några dagar sedan ser jag oerhört mkt fram emot seminariet på Bokmässan med  Lizzie Dorons och Göran Rosenberg. Rosenberg är en lovordad och prisad journalist och författare, som de senare åren skrivit många olika texter om politik, dagens samhälle m m. 

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz av Rosenberg var mitt första läsmöte med författaren. Och fördomsfullt nog förväntade jag mig en journalistiskt "rapp" text. I stället möttes jag av en dröjande, nyanserad, emellanåt poetisk och helt enkelt mycket vacker prosa. Berättelsen om faderns väg till och från koncentrationslägret, och om det nya livet i Södertälje, präglas av ett äkta sökande efter någon form av sanning om fadern. Och om sonen. I mitt tycke lyckas Rosenberg ge en ny nyans av förintelsens konsekvenser som gör detta till en mycket viktig bok. När jag läste den var min åsikt att Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz var årets mest angelägna och vackraste berättelse om en galen värld och evig kärlek.

2012 erhöll Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz Augustpriset och 2022 tilldelades Göran Rosenberg Magdalena Ribbings Minnesfonds stipendium för sin djupa ”kunskap, intellektuella skärpa och engagemang för mänskliga rättigheter”. 

Mina vänner

När jag började lyssna på/läsa Fredrik Backmans nya roman Mina vänner var jag helt inställd på att jag skulle älska den. Jag har ju tidigare läst Björnstadserien och tyckte mycket om den. Därför blev jag förvånad över både stilen och mängden ord, som jag inte kommer ihåg från Björnstad. Jag har funderat över en del av författarens tidigare böcker, men tror att jag nog bara sett dem filmatiserade. Och som film är En man som heter Ove jättebra. Men jag har HELT andra krav på en bok än en film, därför passar många böcker inte mig så bra. Jag borde dock varit förvarnad  eftersom romanen beskrivs som "oförglömligt varm och djupt rörande" och "gripande och rolig". Jag vet ju att detta är böcker jag aldrig uppskattar så som många andra gör. 

Mina vänner utspelar under två olika tidsperioder; en i nutid när en enormt värdefull tavla säljs på auktion, en 25 år tidigare när tavlan målades. I nutid träffar den unga flickan Luisa konstnären som målat tavlan och det slutar med att den hamnar i hennes ägo. Hon ger sig ut på en resa, tillsammans med den nyfunne äldre vännen Ted, för att ta reda på vad tavlan egentligen föreställer. Allt eftersom får Luisa ta del av Teds berättelse om de tre vännerna som konstnären avbildat.

I romanen finns förvisso en i grunden fin historia om vänskap och medmänsklighet, men jag tycker att berättelsen och huvudpersonerna försvinner lite i alla ord. Romanen är skriven i en stil som inte passar mig med formuleringar som ska förmedla djup visdom, och misär beskriven på ett humoristiskt sätt. Jag blir t ex bara oerhört irriterad när det dyker upp en taxichaufför med en namngiven krukväxt i baksätet och får svårt att ta berättelsen på allvar. 

Emellanåt glimmar dock texten till med helt underbara beskrivningar:

"Men pappa sa till mig en gång, när han var riktigt jävla full, att mamma och han inte var som två magneter. De var som två färger. När de väl hade blandats samman gick de inte att separera.”

Under läsningen pendlar jag mellan att låta mig dras med i temat om vänskapen mellan trasiga barn/ungdomar och en inre röst som påpekar att barn som inte upplevt relationer med pålitliga vuxna, sällan förmår skapa varaktiga relationer till varandra. Sammantaget är Mina vänner således inte en berättelse som jag helt kan ta till mig och uppskatta, men jag har lätt att förstå att många verkligen älskar den. Det handlar helt enkelt om smak.

MINA VÄNNER
Författare: Fredrik Backman
Förlag: Norstedts (2025)

Systrarna av Khemiri nomineras!

National Book Awards långa lista i kategorin skönlitteratur har presenterats under veckan och Systrarna av Jonas Hassen Khemiri är nominerad! Så roligt!

När man läser Khemiri går det alltid undan. En av de saker jag verkligen gillar med författaren är just hans tilltro till läsaren och dennes förmåga att stå ut med att det inte alltid är så lätt att förstå vem som säger/tänker vad och i vilken ordning något sker. Khemiris texter ska snarare insupas än läsas. Man får helt enkelt kasta sig ut över klippan och lita till sin egen förmåga att i slutändan möjligen ha förstått något och garanterat ha upplevt något. Att läsa Khemiri är att vara delaktig i skaparprocessen och att (i bästa fall) berikas av nya insikter. Egentligen är Khemiri alldeles för modern och samtida för mig, jag blir bländad av hans texter. Och jag älskar dem till vanvett.

För snart tio år sedan hade jag turen att få träffa Khemiri på Karlstads bibliotek, om detta möte skrev jag:

"Om ni hade frågat mig igår om Jonas Hassen Khemiri hade jag sagt att han är en lysande författare och en briljant debattör. Helt klart skulle jag fokuserat på hans begåvning och förmåga att gestalta och uttrycka sig. Idag har jag haft förmånen att få träffa honom tillsammans med en liten bokcirkelgrupp och därefter lyssnat på en föreläsning där han berättade om viktiga platser (biblioteket) och böcker (bland annat Italo Calvinis Om en vinternatt en resande) och sin senaste roman Allt jag inte minns. Om jag skulle beskriva honom nu skulle jag lyfta fram hans värme och intresse för att samtala och lyssna i lika hög grad som jag skulle betona hans intellektuella kvaliteter. Khemiri ger helt enkelt intryck av att vara en mycket trevlig människa.

Vi samtalade om hans bok utifrån teman som kärlek, pengar, skuld, minnen och frånvaron av minnen. Han berättade också att boken om Samuel inte alls blev som han tänkt sig. Han hade börjat skriva på en berättelse om kärlek när en god vän valde att avsluta sitt liv, vilket ledde till ett utforskande av hur bilden av människa konstrueras och hur ett dödsfall kan få de överlevande att agera.

Samtalet och föreläsningen handlade också om vad som är verkligt, vad som är konstruerat och om hur man kan skapa något bestående. När Khemiri berättade om sin mormor och hennes förlust av sina minnen var det många av oss som blev berörda. Kanske kan man säga att Allt jag inte minns handlar om tomhet och om människans försök att fly tomheten. Läs boken om ni inte gjort det."

Och som ni ser fick jag så klart min bok signerad <3

Favoritfredag - Elin Boardy

Copyright/fotograf: Emelie Asplund

Jag läser ofta lite äldre litteratur, men jag har faktiskt en del samtida favoritförfattare också. En av dessa är Elin Boardy, författare till  fem historiska romaner, alla i olika miljöer, alla med flickors/kvinnors levnadsvillkor i fokus. Ingen bok är den andra lik, ändå har jag hyllat dem alla.

Boardy romandebuterade 2008 med Allt som återstår, en lågmäld, nyanserad familjehistoria som utspelar sig i ett kargt bohuslänskt landskap i början av 1900-talet. Den unga huvudpersonen Emma är den av syskonen som blir kvar hemma på gården, medan de andra ger sig iväg. Emma tar hand om sin far, blir tidigt gravid och gifter sig med drängen. Det är vardag, grått, dystert och fattigt, men ändå så outsägligt vackert skildrat. Gripande, vemodigt och osentimentalt.

I Mot ljuset följer Elly med sin syster och hennes nyblivne make på bröllopsresa. Under vistelsen i Malaysia kommer Elly att omvärdera sin kvinnoroll, uppleva en kärleksaffär och utveckla en ny identitet. På avskalad prosa skapar författaren en drömlik, suggestiv stämning. Läsaren lockas in i en bedrägligt händelsefattig berättelse, men luften vibrerar av hetta, under den polerade ytan pyr starka känslor. Sammantaget är Mot ljuset är en nyanserad skildring av en kvinnas och ett lands väg mot frihet och självbestämmande. 

Mary Jones historia är en spännande och ömsint berättelse om människan bakom piratmasken och drömmen om äkta kärlek. Om man ska vara mer exakt är titeln på romanen Mary Jones Historia - Nedtecknad Av Mej Själv Och Alldeles Uppriktig - Om Mitt Liv Samt Om Dolores & John Silver Så Som Jag Fått Det Berättat För Mej Av Dom Själva, och redan där kan man förstå att det här är Marys egen berättelse, skriven i dagboksform, om hennes liv som kökspiga hos piraten Long John Silver och dennes hustru Dolores. Unikt!

Tiden är inte än utspelar sig i digerdödens Europa i mitten av 1300-talet och gestaltar människans identitet i relation till omvälvande förluster. Det är en roman som kräver en tålmodig, engagerad läsare, men som ger desto mer tillbaka. Boardy skriver som vanligt en fin, lågmäld prosa med lyriska inslag. Berättelsen vecklar ut sig under läsningen, inte förrän mot slutet kan man se sammanhangen. Historien berättas av en allvetande berättare, som även knyter an till kommande framtida händelser och visar hur allt går igen. Detta gör att en roman som handlar om medeltidens farsoter och jakt på syndabockar känns obehagligt aktuell.

I flera av de tidigare romanerna gestaltas hbtq-frågor, i Nätterna på Winterfeldtplatz låter författaren detta växa till ett huvudtema. Romanen utspelar sig i Berlin i slutet av 1920-talet, när livet präglades av motsättningarna mellan frihet och dekans och den framväxande nazismen. Till detta Berlin kommer den 19-åriga göteborgsflickan Hedvig. Planen är att hon ska stanna ett år och hon ska bo tryggt hos den konservativa faster Margarethe. Hedvig själv har andra planer, men det är hennes föräldrar lyckligt ovetande om. Texten bygger i hög grad på dialoger, vilket gör boken medryckande och mycket lättläst.

I början av nästa år kommer äntligen nästa roman, Kejsarens ansikte. Den utspelar sig i Romarriket år 123 och handlar om en åldrande härskare, kejsar Hadrianus, och den unge pojken Antinous. Jag längtar efter att läsa denna bok!

Läsning pågår - Kärlek på svenska

Ibland är det verkligen svårt att slita sig från böcker som man inte alls tänkt läsa. Jag skulle ju bara kika lite i Kärlek på svenska av Marit Kapla, men blev alldeles tagen av mötet med så många människor som berättar om sina upplevelser av kärlek, förälskelse, svek, passion och förluster. Helt fantastisk. Som poesi, fast bättre.

Glas, Gregorius och Helga

Doktor Glas av Hjalmar Söderberg är en roman jag återvänt till flera gånger och varje gång upplevt något nytt. Senaste omläsningen var i våras, inför att jag skulle läsa Helga av Bengt Ohlsson.

Doktor Glas brukar ofta beskrivas som en roman om ett moraliskt spörsmål; är det rätt att döda en människa för att rädda en annan? För mig är inte detta det centrala i romanen, jag uppslukas helt av funderingar kring Tyko Glas själsliv. Att läsa Doktor Glas väcker starka känslor av olika slag. Jag blir oerhört provocerad av den gode doktorns narcissism och självgodhet samtidigt som jag blir både rörd och berörd av hans emotionella tillkortakommanden och hans omedvetenhet om sina egna begränsningar.

Tyko Glas är en man med rigid inställning till mångt och mycket, han har svårt att fungera flexibelt i sociala sammanhang och han hyser stark aversion inför både nakenhet och sexualitet. Måhända är hans yrkesval mindre lyckat. I sin ungdom var han en gång förälskad, och nu är han återigen förälskad i den vackra, hjälpsökande Helga. Han tycks dock vara mer förälskad i sin egen föreställning om kvinnan, än i en verklig kvinna av kött och blod. Helga är fast i ett kärlekslöst äktenskap med den mycket äldre, och i sängen påträngande, pastor Gregorius. Hon söker doktorns hjälp att freda sig gentemot makens motbjudande krav och anförtror honom även att hon är förälskad i en annan man, den unge, stilige Klas Recke. Doktorn börjar planera hur han ska kunna hjälpa Helga ...

Vad är det då som driver Tyko Glas att fatta ett så drastiskt beslut som att faktiskt mörda pastor Gregorius? Drivs han av ett altruistisk motiv, är syftet att hjälpa Helga, trots att han inte ser någon möjlighet att själv vinna henne? Eller har han ändå en fantasi om att hon skall bli hans, då maken är röjd ur vägen? Eller kan vetenskapsmannen Glas inte motstå detta tillfälle att utröna hur ett mord går till? Eller är lockelsen att bevisa sin egen överlägsna intelligens och förmåga att undkomma upptäckt och straff oemotståndlig? Eller är handlingen ett drastiskt försök att "grabba tag" i livet, att förändra sin livssituation. Är mordet ett sätt att utmana den tes med vilken Tyko Glas beskriver sitt liv?

"Mig gick livet förbi."

 

När jag läser Gregorius av Bengt Ohlsson kommer även pastorn mig inpå livet. Han väcker mycket ömhet hos mig genom sin längtan efter att bli en älskande människa. Där Glas är en människa med en mycket begränsad förmåga att uppleva känslor, är Gregorius motsatsen. Han hyser, som sagt, en stark önskan om att älska och bli älskad, samtidigt som han fruktar kärleken. Han upplever sina känslor till fullo, han pendlar mellan nattsvart förtvivlan och ett envist hopp om förändring. Framför allt längtar Gregorius efter att bli far, han fantiserar om ett barn att älska och ta hand om. Han hoppas att han någon gång ska bli sedd och accepterad, som han är. Gregorius har också förmåga att se och förstå andra människor, om Glas uttrycker han sig på detta träffande sätt:

"Men jag har sällan mött en så ointaglig människa."

Framför allt är Gregorius en mycket ensam människa, en ensam människa som längtar efter gemenskap, och samtidigt fruktar den. Då han reser till kurorten för att dricka stärkande vatten hoppas han att han lämnat ensamheten bakom sig. Men inte heller detta lyckas pastorn med, och själv beskriver han situationen så här:

"Jag tog tåget. Ensamheten åkte häst och vagn. Det är enda skillnaden. Nu sitter han åter vid mitt bord, och allt är som vanligt."

Bengt Ohlsson beskriver Gregorius på ett mycket kärleksfullt och trovärdigt sätt. Jag uppfattar pastorn som rädd, osäker och upptagen av hur han framstår i andras ögon. Då boken är utläst dröjer sig personerna kvar hos mig, jag undrar hur framtiden skulle tett sig  om inte doktor Glas skridit till verket.

Romanen om Helga utspelar sig ett 20-tal år efter pastorns död, det är nu 30-tal och Helga lever ett tryggt liv som maka till tjänstemannen Ivar. Äktenskapet är inte särskilt lyckligt, maken bedrar Helga, men hon värderar sin välbärgade livsstil så högt att hon kan ha överseende med detta. Helga bär på en livslögn; alla, inklusive maken och flickan själv, tror att äldsta dottern Signes far var pastor Gregorius. Fadern var dock Klas Recke, mannen som Helga bedrog pastorn med. Recke övergav Helga för att gifta sig rikt och lovade att aldrig söka kontakt med sin dotter. Han återvänder nu, alkoholiserad och dödssjuk och vill träffa flickan. Dessutom kommer han med katastrofala nyheter; den sedan länge döde doktor Glas förde dagbok om händelserna kring mordet på Gregorius, och denna dagbok har återfunnits. Innehållet kan visa sig vara mycket komprometterande för Helga. Till skillnad från den ömsinta gestaltningen av Gregorius framstår Helga i Bengt Ohlssons version som ganska självisk och osympatisk. Helga sitter fast i sin egen lögn samtidigt som hon uppdagar att alla närstående sviker och far med osanning.

"Men för de flesta är lögnen som ett par nya skor. De kan klämma åt och göra ont i början, men snart har de format sig efter foten och känns riktigt bekväma."

Jag vet inte om jag ska anklaga författaren eller Helga för att vara långrandig, men boken innehåller lite väl många utvikningar och en del "tankepladder". Vad har människan egentligen emot värmländska? Som läsare upplever jag tyvärr dessutom att jag inte alltid "köper" hennes handlingar. Jag kan på olika sätt intressera mig för och åtminstone delvis förstå både Glas och Gregorius, men Helga blir inte en "levande" person för mig på samma sätt.

Pizzeria Roma - Elin Persson

Med ett litet leende på läpparna och ro i kroppen lyssnade på Elin Perssons Pizzeria Roma, i uppläsning av Lennart Jähkel, under min sista semestervecka. Det här är en alldeles underbar, lite lätt vemodig, skildring av vänskapen mellan några mer eller mindre skröpliga gubbar. 

De har blivit lite till åren nu, gubbarna på verkstan. Det monotona, tunga jobbet har tagit ut sin rätt, någon har problem med benen, någon med ryggen och någon med lungorna. När man blir sjukskriven gäller det att ha rutiner, att inte bara bli sittande hemma. Magnus väntar på ryggoperation, men försöker så länge det är möjligt att ta sig till pizzerian för ett snack med de andra och en pizza. Det är ovant att gå hemma när man hela livet jobbat och gjort rätt för sig. Och inte helt lätt med alla papper och Försäkringskassan som kräver sitt. Som tur är finns hans bäste vän, Kenneth, där för att hjälpa till med allt möjligt.

Berättelsen utspelar sig i en liten ort, rätt lik den jag växte upp i. Med få väl valda ord, tecknar författaren porträtt av människor jag känner igen. Fokus ligger på det vardagliga, på sysslorna som måste skötas. Magnus har arbetat som svetsare i hela sitt liv, och kroppen har tagit så mycket stryk av detta, att den är slut innan pensionen kommer. Berättelsen om Magnus får mig att tänka på många andra: Henning i Fogelströms stadserie, Brickens pappa i Vibeke Olssons svit om sågverket och alla de utslitna kvinnokroppar Moa Martinson skrev om. 

Sammantaget är Pizzeria Roma en varm, varsamt berättad historia om vardag och kroppslighet, om kärlek och vänskap och om livet i en alldeles vanligt by. Läs den!

PIZZERIA ROMA
Författare: Elin Persson
Förlag: Wahlström &v Widstrand (2025)
Uppläsare: Lennart Jähkel

Läsning pågår - Det finmaskiga nätet

Så var det dags för sista romanen i Håkan Nessers Barbarotti-dekalogi - Det finmaskiga nätet. Det är med en blandning av längtan och vemod jag börjar lyssna på sista delen i serien om Gunnar Barbarotti. Mycket har hänt i våra liv sedan första mötet; nu närmar vi oss båda pensionsåldern.

Håkan Nesser har sedan lång tid varit min svenske favoritdeckarförfattare och platsen som nummer ett har konsekvent förstärkts med åren. Nesser är en av få författare jag nog läst allt av och jag undrar redan över vad som ska komma efter Barbarotti-sviten? Om jag finge komma med ett önskemål skulle det vara en uppväxtskildring som utspelar sig på 60-talet. Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö är en av författarens allra bästa. 

I Det finmaskiga nätet börjar Barbarottis gamle chef, kommissarie Asundander, att efterforska vad som egentligen hände i ett gammalt ouppklarat fall. Han ber om Barbarottis och Eva Backmans hjälp och snart är de i färd med att nysta upp många oförklarliga händelser, både i nu- och dåtid. 

Läsning pågår - Pizzeria Roma

Det är tur för mig att jag har bloggkompisar som vet vad jag verkligen gillar. Har otaliga gånger fått fantastiska tips av Anna på Och dagarna går/Kulturkollo, det senaste i raden var Pizzeria Roma av Elin Persson. Den här boken skulle jag definitivt annars ha missat, har inte tidigare läst författaren och skulle av titeln inte alls förstått vad det är för typ av bok.

Så vad är det då för typ av bok? Det är en alldeles underbar, lite lätt vemodig, skildring av vänskapen mellan några mer eller mindre skröpliga gubbar. Berättelsen utspelar sig i en liten by, miljön har hög igenkänningsfaktor för den som är uppvuxen i en liten bruksort. Jag lyssnar på boken i uppläsning av Lennart Jähkel, en perfekt matchning.