Läsning pågår - En annan doktor Glas

Påbörjar läsning av En annan doktor Glas av Malin Lindroth och fastnar omedelbart i berättelsen. Jag har tidigare läst Doktor Glas av Hjalmar Söderberg flera ggr och gillar den verkligen. Även Bengt Ohssons Gregorius är en fantastisk roman, däremot tyckte jag mindre om samma författares Helga. Jag har redan på känn att En annan doktor Glas kommer att hamna bland de omskrivningar jag gillar mest. Jag är också nyfiken på om det jag förväntar mig kommer att ske ... 

Sommaren 1985

John Ajvide Lindqvist beskrivs ofta som Sveriges skräckmästare. Skräck är ju egentligen inte min favoritgenre, men jag har ändå läst många av John Ajvide Lindqvists böcker, med högst blandade omdömen. 2012 skrev jag i ett inlägg om författaren: "Jag gillade Låt den rätte komma in, trots en del otäcka scener. Jag tyckte att Hanteringen av odöda var bra, även om jag önskade lite vassare samhällskritik. Jag tyckte inte att Människohamn var bra, kunde inte alls ta till mig det övernaturliga i den boken. Och Lilla stjärna gjorde mig bara gråtfärdig". Under senare år har jag läst/lyssnat på den spännande och actionfyllda serien Blodstormen (Skriften i vattnet, Rummet i jorden, Anden i maskinen) och på Verkligheten och Vänligheten. Vänligheten kretsar kring en låst container som på oklart sätt dykt upp i Norrtäljes hamn och skildrar en handfull människors liv. Detta är kanske författarens bästa bok. 

Sommaren 1985, utgiven 2023 har filmatiserats och visas nu på SvT Play med namnet Svärtan. Inför att jag ska titta på den vill jag först skriva lite om mina tankar kring boken, en bok jag tyckte mycket om. 

Sommaren 1985 är Live Aid-sommaren och det är sommaren när några i berättaren Johannes kompisgäng plötsligt har blivit "ungdomar". Alla utom en har fyllt 14 och ett par av tjejerna fokuserar numera på smink och kläder istället för på skratt och lek. Och ett par av killarna fokuserar bara på just de tjejerna. Handlingen utspelar sig på ön Särsö i Roslagens skärgård där kompisgänget tillbringat somrarna så länge de kan minnas. Men årets sommar inleds med ett tragiskt dödsfall, en ung kille hittas död i vattnet efter vad som verkar ha varit en olycka. Nyfikenheten kring vad som kan ha hänt väcks och de fyra killarna i gänget beger sig till den svårtillgängliga och mytomspunna klippön Svärtan. Där hittar de en fastbunden och skadad varelse: en rovdjursliknande sjöjungfru! Killarna tar med sig sjöjungfrun hem och gömmer henne i en gammal jacuzzi fylld med havsvatten. Därefter börjar en del underliga och skrämmande saker att hända. Frågan är varför sjöjungfrun var fastbunden och lämnad att dö, när de hittade henne?

Någonstans har jag sett Sommaren 85 jämföras med en kombination av Vi på Saltkråkan och Stranger Things, en oerhört välfunnen beskrivning. Här finns idyllen från Saltkråkans miljöer och de underliggande ohyggliga faror som skildras i Stranger Things. Styrkan i romanen tycker jag är den nyanserade och lyhörda skildringen av såriga vänskapsrelationer i en ålder där utvecklingen styrs av hormoner. Sammantaget är Sommaren 1985 en bok jag verkligen uppskattar, nu håller jag en tumme för en bra filmatisering. Alla nostalgiska 80-talsdetaljer i romanen borde göra sig bra på skärmen. 

SOMMAREN 1985
Författare: John Ajvide Lindqvist
Förlag: Ordfront (2023)

Stinas bästa vän

Stinas bästa vän, med undertiteln En hundägares glädje, sorg och förundran är författaren, poeten och samhällsdebattören Göran Greiders essäbok om vänskapen, förståelsen och kommunikationen mellan människa och hund. Författaren beskriver att han inledningsvis inte var en "hundmänniska" och han påminner mig om min svärmor som envist hävdade att hon inte tänkte mata, promenera eller sköta en ny hund om svärfar skaffade en. Ni kan väl gissa hur det gick för svärmor och valpen Lufsen också? Stinas bästa vän nominerades mycket välförtjänt till Augustpriset 2025.

Göran Greider relation till hundar förändrades mer än han väntat sig när hans fru och dotter skaffade springerspanieln Stina. Hundens villkorslösa kärlek och tillit ledde till en ömsesidig vänskapsrelation och, för författaren, ett nytt sätt att betrakta världen. Vissa delar av boken skildrar lyhört den känslomässiga erfarenheten av att vara en hunds bästa vän, medan andra delar reflekterar kring ojämlikheten i en relation som bygger på att den ene äger den andre. De avslutande delarna av boken skildrar sorgen och tomheten som uppstår när ett älskat djur dör. Sammantaget är boken en finstämd berättelse om vänskap och närmast en sorgterapibok över förlusten av en bästa vän. 

STINAS BÄSTA VÄN
Författare: Göran Greider
Förlag: Ordfront (2025)

Juloratoriet av Göran Tunström

Göran Tunström 1937-2000 är en av de stora i Värmland och han räknas som en av de viktigaste svenska författarna. Han tilldelades bland annat Stora Romanpriset, Nordiska Rådets Litteraturpris, Selma Lagerlöf-priset och Augustpriset. De flesta av hans romaner utspelar sig  i Sunne. Jag har svårt att i ord beskriva hur mycket Göran Tunström betyder för mig, hans texter berör alltid det djupt personliga och existentiella i tillvaron. 

Prästungen handlar om författarens uppväxt i Sunne, Värmland, mitt i världen och berättar om barndomens lekar, om faderns död och om längtan efter tillhörighet. Berömda män som varit i Sunne utspelar sig i slutet av sextiotalet i Sunne då den lilla staden får besök från månen. Detta är en helt underbar berättelse om det storslagna och det lilla livet. Även Tjuven utspelar sig delvis i Sunne, där Johan föds som Ida Pripps och Fredrik Jonson Löks trettonde barn. Magisk realism när den är som bäst. I Ökenbrevet möter läsaren en mänsklig Jesus, som älskar livet och som blir till i mötet med andra. Boken förmedlar ett oerhört stort hopp, en människokärlek som vida överstiger förnuftet och en upplevelse av att man kan "tro" på denne Jesus. 

Mest känd är författaren för romanen Juloratoriet, en makalös berättelse som även filmatiserats. Romanen är en oerhört gripande släktkrönika, vars handling utspelar sig över tre generationer i Sunne och på Nya Zeeland. I inledningen återvänder dirigenten Victor Udde, berättaren, till Sunne för att sätta upp Bachs Juloratorium. Därefter får läsaren ta del av både hans fars och farfars levnadshistorier genom olika dokument som t ex dagböcker och brev. När fadern Sidner var barn tvingades han bevittna den fruktansvärda olycka, som ledde till hans mor Solveigs död. Sidners far Aron tog förlusten av hustrun hårt, han klarade inte längre sköta familjens gård och tappade så småningom fästet i verkligheten. Även Sidner och systern Eva-Liisa påverkades naturligtvis starkt av moderns bortgång, en händelse som i hög grad kom att definiera deras liv. Sidner blev så småningom förälskad och fick ett barn med en kvinna, som inte ville att barnet skulle ha någon kontakt med sin pappa. Detta ledde till att Sidner tvingades tillbringa en tid på mentalsjukhus innan han gav sig iväg för att slutföra en resa hans pappa inlett många år tidigare. 

Romanen skildrar hur en ofattbar tragedi slår sönder en familj och hur sorgen leder till tystnad och verklighetsflykt. Författaren skildrar längtan och sorg på ett helt unikt sätt, texten har en genuin, ibland närmast barnslig, ton och ett svårmod som berör. Samtidigt finns här en varm, vardaglig humor och en makalös lek med ord. I alla Göran Tunströms - och i Selma Lagerlöfs - berättelser står kärleken i centrum och besitter en helande kraft. Göran Tunströms texter är på samma gång oerhört värmländska och universella, berättelserna skulle kunna utspela sig var som helst. Sammantaget är Juloratoriet en av de mest enastående böcker jag läst, den kan dessutom gärna lyssnas på i en uppläsning av författaren själv. 

JULORATORIET
Författare: Göran Tunström
Förlag: Albert Bonniers

Läsning pågår - En dag ska vi återvända

Dags att fortsätta med förberedelserna inför Litteraturfestivalen på Mårbacka genom att lyssna på En dag ska vi återvända - första delen i Gustaviasviten - av Carina Bergfeldt i uppläsning av Sarah Dawn Finer. 

Romanen skildrar den nedtystade svenska rollen i den transatlantiska slavhandeln och beskrivs som en: ”lika fängslande som lärorik bladvändare som stannar kvar i medvetandet långt efter att sista sidan är läst”. Handlingen utspelar sig således år 1790 när juristen Axel Banér, mot sin vilja, skickas på uppdrag till ön Saint-Barthélemy av självaste kung Gustav III. Ön är Sveriges slavkoloni i Västindien. Parallellt med berättelsen om Axel får läsaren även följa det unga paret Yaa och Kwame i Ashantiriket, som precis gift sig när de tillfångatas av slavhandlare och förs över havet till ett liv i slaveri. Hittills har jag lyssnat en dryg timme och är redan fängslad och berörd av handlingen.

Samlade verk

Lydia Sandgren, född 1987, är en psykologkollega och författare bosatt i Göteborg. Debutromanen från 2020 - Samlade verk - fick ett positivt mottagande hos både läsare och kritiker, samt tilldelades Augustpriset i den skönlitterära kategorin. I intervjuer ger författaren ett klokt och kunnigt intryck, enda anledningen till att jag inte läst vare sig debutromanen eller uppföljaren Artens överlevnad är deras omfång. Det spelar i princip ingen roll hur bra "tegelstenar" är, jag brukar i alla fall uppleva dem som pladdriga. Inför författarens besök på Litteraturfestivalen på Mårbacka har jag nu ändå så klart läst Samlade verk.

Samlade verk utspelar sig under flera tidsperioder; under 80- och 90-talet och i nutid. Handlingen i dåtid fokuserar på kärlek och vänskap, när huvudpersonen Martin träffar kärleken Cecilia och nära vännen och blivande konstnären Gustav Becker. Martin och Cecilia får senare två barn - Rakel och Elis - innan Cecilia oförklarligt lämnar familjen och spårlöst försvinner. I nutid lever Martin som ensamstående, han är en medelålders (närmar sig 50) man med havererade författardrömmar och arbete som förläggare. Dottern har flyttat hemifrån och studerar till psykolog, sonen bor fortfarande hemma men är måttligt intresserad av att umgås med sin pappa. När den numera kände konstnären Gustav Becker ska ha en stor utställning i Göteborg väcks många minnen, hans musa och favoritmotiv var ingen annan än Cecilia. Både Martin och barnen tvingas ånyo att konfronteras med hustruns/mammans försvinnande, samtidigt som det för första gången dyker upp ledtrådar till vad som hänt henne.

Min första reaktion bestod som väntat av en massa igenkännanden, jag pluggade till psykolog i Göteborg under 80- och 90-talet. I romanen skildras mängder av samtal kring Freuds teorier, psykoanalys generellt, filosofi och pretto-litteratur som jag hört många gånger. Eftersom jag aldrig var särskilt nöjd med utbildningen, eller kände mig hemmastadd i miljön, ledde alla igenkännanden till suckar över den intellektuella, ytliga tillgjordheten. Positivt överraskad blev jag dock över mitt eget engagemang i Martins och Rakels liv. Författaren lyckas verkligen skapa karaktärer som känns trovärdiga, både i de historiska avsnitten och i de samtida. Och förvånansvärt nog ville jag gärna ha lite mer när jag väl kom till slutet. Däremot önskar jag så klart att vissa intellektuella samtal hade uteslutits, eller kanske t o m att vissa delar av boken strukits. Sammantaget var Samlade verk definitivt bättre än jag förväntat mig, men den hade blivit ännu bättre som två eller tre separata böcker. Här finns ju gott om material!

SAMLADE VERK
Författare: Lydia Sandgren
Förlag: Albert Bonniers (2020)

Författarinnan

Christine Falkenland debuterade 1991 och kännetecknas av psykologisk fingertoppskänsla och stilsäkerhet. Författaren har tilldelats ett flertal priser, i synnerhet för romanen Öde, en makalöst bra uppväxtroman.

Den nya romanen Författarinnan är ett kammarspel - med en huvudperson och fyra bifigurer - som handlar om makt, erotik, skrivande och åldrande. Den något till åren komna författarinnan Yvonne tillbringar en tid tillsammans med fyra andra författare, en vistelse avsedd att fokusera på skrivande. Yvonne var som ung en hyllad författare, nu har hon dock inte gett ut något nytt på många år. I gruppen finns den vackra och lovande debutanten Rebecka, Yvonnes tidigare älskare Jovan, den romantiske poeten Pierre, som trånar efter Rebecka, samt den iakttagande Hektor. 

Christine Falkenland är suverän på att skapa oerhört laddade situationer, där alla karaktärer tvingas vara obehagligt ärliga eller oärliga om sina avsikter och drivkrafter. Det är emellanåt plågsamt att bevittna Yvonnes ensamhet, behov av bekräftelse, kamp mot det oundvikliga åldrandet och manipulativa beteende. Romanen är i grunden inte tematiskt riktigt i min smak, men den är skriven av en författare vars språkliga förmåga jag beundrar oerhört mycket. Här finns inte ett onödigt ord och en psykologisk träffsäkerhet som är lysande. Hon kan dessutom den psykoanalytiska jargongen utan och innan.

»Kärleken är autoerotisk«, sa jag. »Den har en narcissistisk struktur. Det är sig själv man älskar, den andra är det ideala jaget.«

»Herregud.« Jovan tog sig för pannan. »Så där ja, nu är hon i gång igen. Måste du prata som du skriver?«

»Kan du inte försöka säga saker på ett enkelt sätt? Du krånglar till det.« Rebecka pustade. »Det är så abstrakt.«

"Jag brukade ursäkta min avbrutna psykoanalys med att man ju aldrig blev färdig. När någon frågade om den hade hjälpt mig, svarade jag att den formade mig som författare. Men skrivandet blev ett försvar. Jag täckte över svåra minnen genom att beskriva något annat. Skrivandet var inte sublimering, utan ett upprepningstvång. Ett försök att bemästra det bortträngda, utan att genomtränga det."

Sammanfattningsvis är Författarinnan således språkligt elegant och psykologiskt insiktsfull läsning. 

FÖRFATTARINNAN

Författare: Christine Falkenland

Förlag: Wahlström & Widstrand (2025) 

Eufori

Elin Cullhed tilldelades Augustpriset 2021 i den skönlitterära klassen för Eufori med motiveringen: På livsbejakande och rasande prosa skildras hur ett poetiskt geni brottas med en hemmafrutillvaro där drömmar och desperation föder varandra. Med Eufori tar en författarikon plats i vår tid – i textens bultande hjärta får läsaren också syn på sig själv”.

Eufori är en litterär fantasi om Sylvia Plaths sista år i livet. Romanen och huvudpersonens känsloläge kränger vilt åt alla håll och kanter, här skildras kärlek, svartsjuka, längtan att skriva och avund i halsbrytande fart. Ett centralt tema är de olika krav som uppstår på män respektive kvinnor i samband med föräldrablivandet, samt hur dessa påverkar mammor och pappor så enormt olika.  

"Jag har varit så jävla mycket mamma”, sa jag. ”Jag har varit mammamonstret, jag har varit mamma där Ted har brustit i sitt faderskap, jag har burit barnen i mitt inre, jag har släpat runt på dem tills mina armar storknat, jag har försakat mitt skrivande, ja, allt! Allt har jag gjort för dem.”

"Ted var glömd nu, han var bortsvept som en bit tång på strandremsan. Uppsvept i havet. Det var jag som var havet. Jag var vågorna. Han hade bara glömt det. Jag var framtiden. Jag hade den i mitt bröst. Jag var tiden, jag var livet självt, jag var urmodern, det var jag som tog hand om barnen."

Texten är känslomässigt utmanande att läsa och skildrar en inre kamp mellan melankoli och grandiositet, två sidor av ett och samma mynt. Oftast upplever jag huvudpersonen som psykologiskt trovärdig och intressant, emellanåt blir jag rätt trött på hennes tirader. Hur lik eller olik Sylvia Plath hon verkligen är kan jag inte bedöma, men sammantaget innehåller Eufori ett mycket läsvärt porträtt av en kvinna i konflikt med sig själv. 

EUFORI
Författare: Elin Cullhed
Förlag: Wahlström & Widstrand (2021)

Tallums sång

Lina Schollin Ask, född 1977, arbetar till vardags som barnläkare och debuterade 2019 som författare med den självbiografiska Klättra så högt du vill för du är ju ändå redan död. Tallums sång är hennes debutroman. På förlaget kan man läsa att författarens skrivande om sorg bottnar i egna erfarenheter av att ha förlorat ett barn. Måhända kan man säga att författarens upplevelser avspeglas i hennes skrivande, i vilket fall upplever jag som läsare texten som oerhört varm och genuin. Boken har väckt intresse även utanför Sverige och spås en lysande framtid.

På Skogskyrkogården i Stockholm träffas av en slump tre människor precis när de behöver varandra som mest. Gunnar har mist sin hustru sedan många år, och står inte längre ut med att vistas i deras gemensamma hem. Klara är gravid när hon förlorar barnets far och dessutom får vetskap om hans svek. David bär på hemligheter och kämpar för att hålla sin ångest i schack med olika kontrollbeteenden. Han har nu äntligen fått sitt allra första jobb - på Skogskyrkogårdens förvaltning. Bland gravarna möts de tre, dricker lite kaffe, samtalar med varandra, och - på sikt - läker. 

Tallums sång är finstämd, ganska långsamt berättad och oväntat lättsam med tanke på innehållet. Författaren handskas varsamt med det tunga temat, väjer inte för det smärtsamma, men förmedlar samtidigt hopp om att läkning och försoning är möjlig. Sammantaget är Tallums sång en ömsint berättelse om sorg, omtanke och människans inneboende styrka. En blivande internationell storsäljare, som även skulle lämpa sig för filmduken! 

TALLUMS SÅNG

Författare: Lina Schollin Ask

Förlag: Albert Bonniers (2026)

Litteraturfestival Mårbacka - lördag

I år ska jag verkligen inte missa Litteraturfestivalen på Mårbacka, 31/7-1/8, dags nu för läsplanering och andra förberedelser. Programmet som helhet är oerhört intressant och kan ses här. I detta inlägg skriver jag lite om de  programinslag som lockar mig mest på lördagen.

Marjaneh Bakhtiari, med rötter i Iran, har skrivit flera mycket bra romaner om invandrares livssituation i Sverige. Hon skriver med en blandning av humor och allvar, och är lättläst utan att överförenkla och tillrättalägga. Min favorit hittills är Godnattsagor för barn som dricker, en berättelse om hur tre generationer hanterar livets svårigheter och utmaningar i Teheran. Den är sammantaget en fantastisk skildring av olika strategier att överleva trauman. Även den senaste romanen - Oändligt underbart - som handlar om femtonårige Shayans sista dag i livet, tyckte jag mycket om.

Av Carina Bergfeldt, journalist, författare och programledare, har nyligen getts ut den historiska romanen En dag ska vi återvända, första delen i den planerade Gustaviasviten. Romanen skildrar den nedtystade svenska rollen i den transatlantiska slavhandeln och beskrivs som en: ”lika fängslande som lärorik bladvändare som stannar kvar i medvetandet långt efter att sista sidan är läst”. Samtalsledare är Björn Kohlström, vars blogg jag lusläser för att hitta böcker som lever lite mer undanskymda liv.

Pinsamt nog får jag väl erkänna att jag inte ännu läst någon av Monika Fagerholms välkända romaner, trots att flera av dem står i min bokhylla. Döda trakten/Kvinnor i revolt är författarens senaste roman, tillika första delen i en tredelad biografisk svit. Huvudpersonen är 18-åriga Alice, som drömmer om att bli en läsande och skrivande människa. Således hög tid att läsa, frågan är bara vilken bok jag ska välja?

Läsning pågår - Samlade verk

Lydia Sandgren besöker i sommar Litteraturfestivalen på Mårbacka, vilket återigen aktualiserar hennes böcker hos mig. Trots Augustpris och ett fint mottagande har jag lyckats undvika både Samlade verk och Artens överlevnad - naturligtvis p g a omfånget. Jag ogillar starkt romaner som överstiger ett visst antal sidor, det spelar i princip ingen roll hur bra de är, jag brukar i alla fall uppleva dem som pladdriga. 

Men jag kan ju inte gå och lyssna på en psykologkollega utan att ha läst henne så jag tar tag i läsning av Samlade verk och hoppas på ett smärre mirakel. Min första reaktion består så klart av en massa igenkännanden, jag pluggade ju till psykolog i Göteborg under 80- och 90-talet. I romanen skildras mängder av samtal kring Freuds teorier och pretto-litteratur som jag kan utan och innan. Några hundratal sidor in i boken är jag dock positivt överraskad och engagerad i Martins och Rakels liv. Men det är mkt text kvar ...

Läsning pågår - Tallums sång

Just nu lyssnar jag på en debutroman - Tallums sång av Lina Schollin Ask - som handlar om människor som upplevt förluster. Osentimentalt berättad och oväntat lättsam med tanke på innehållet. 

Torka aldrig tårar utan handskar

Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar kommer att sättas upp som musikal med premiär på Göta Lejon i Stockholm den 24 september 2026, och en nyutgåva av trilogin, som en sammanhängande berättelse, kommer också ut under hösten. Jag passar därför på att dela min recension av en berättelse som verkligen - av olika anledningar - kröp under huden på mig. 

1982 tog huvudpersonen Rasmus studentexamen efter treårig humanistisk linje på Solbergaskolan i Arvika. 1982 tog jag studentexamen efter treårig humanistisk linje på Solbergaskolan i Arvika. Vilken total förvirring det medför när en fiktiv text plötsligt tycks handla om en själv, eller i alla fall om ens närstående. Jag kände mig omkullvält när jag såg inledningen av TV-serien och kände igen mig. Och eftersom boken nästan handlar om mig läser jag den utifrån det perspektivet. Minsta lilla fel stör mig (Gardell vet t ex inte att man säger Åmot med betoning på båda stavelserna och inte Åmotfors med betoning på första stavelsen). Men de små felen är så pyttiga jämfört med allt som är rätt! Beskrivningen av Domuskaféet är exakt och på denna plats tillbringade jag stor del av skoltiden. Ja, tyvärr just den tid jag borde varit i skolan. Jag träffade nämligen min nuvarande man i skolan och därefter hade vi viktigare saker för oss än att gå i skolan. En annan sak som tack och lov inte stämmer är att Rasmus gick i min klass. Det gick bara en kille i klassen och han reste aldrig till Stockholm. Så jag kände inte Rasmus "på riktigt".

Miljöskildringen i romanserien är således fantastisk. Stämningen i byhålan Koppom är exakt återgiven,  jag känner så oerhört väl igen mig både i samhället och bland befolkningen. Gardell har fått en del kritik för övertydlig symbolik med den vita älgen, men den kritiken kommer ju från folk som inte var med. Den vita älgen spelade stor roll under min uppväxt, folk åkte på älgsafari för att försöka få syn på den o s v. För en gångs skull stör mig övertydlig symbolik inte alls. Om berättelsen utspelar sig i västvärmland måste älgen helt enkelt vara med.

Förutom igenkännandets förvirring väckte Torka aldrig tårar stor skam hos mig. Skammen att ha glömt! Jag befann mig aldrig i närheten av någon som drabbades, men jag minns ju så väl allt som skrevs i tidningar och diskuterades på TV. Jag minns hur vissa drabbades medan andra fick skylla sig själva. Tack och lov minns jag också hur vidrig jag tyckte att uppdelningen mellan de oskyldiga och de skyldiga var. Och jag minns rädslan, paniken innan man visste hur man kunde bli smittad. Jag minns Jacob Dahlin och Sighsten Herrgård. Eller rättare sagt, jag minns nu när jag blivit påmind. Och jag är tacksam över påminnelsen även om jag gråtit floder då jag lyssnat på Gardells uppläsning. 

Som litteratur är Torka aldrig tårar lättläst och gripande, som vittnesdokument är den ovärderlig. När Gardell håller sig till sin berättelse blir man berörd, när han beskriver tidsandan blir man omskakad. Gardell hamrar frenetiskt in sitt budskap och det är ett budskap som måste predikas tills alla förstår. Kärlek och tolerans är till för alla. Kärlekshistorien mellan Rasmus och Sebastian är underbart berättad, Paul är härligt överdriven utan att be om ursäkt för det, Bengt har precis lagt världen (i alla fall Sverige) för sina fötter när han får beskedet, sorgen är ofantlig när vännerna tvingas att bära varandras kistor. Torka aldrig tårar är helt enkelt ett storverk.

Sos - Aino Trosell

 

Att få en bok utan förväntan på motprestation värmer vissa dagar lite extra. Romanen Sos av Aino Trosell handlar om den växande grupp människor som lever i samhällets utkanter, den grupp som numera ofta faller genom ett skyddsnät, vars hål växer okontrollerat. Och den handlar om de människor som kämpar för att kunna hjälpa, de som ofta tvingas ta strid mot de egna systemen för att få göra det som behövs. Dagens hjälpare är i hög grad drabbade av etisk stress, de vet vad deras klienter behöver, men hjälpen finns inte längre. Sos är författarens 30:de bok och den knyter fint an till debutromanen Socialsvängen från 1978. Tack för boken!

1:a maj - arbetarlitteratur

1:a maj firas traditionellt på bloggen med inlägg om arbetarlitteratur. I november förra året skrev jag om kvinnliga arbetarförfattare - då och nu - på Kulturkollo, när vi hade tema folkbildning. Klicka er gärna vidare för att läsa om författare som exempelvis Maria Sandel, Sara Lidman, Vibeke Olsson, Susana Alakoski och Jenny Wrangborg.

Läsning pågår - Judas hågkomster

Judas hågkomster av Niklas Rådström är kanske den av vårens böcker jag mest sett fram emot. Jag har tidigare läst ett par av författarens romaner - Boken och En Marialegend - och fullständigt golvats av författarens språk, gestaltning och klokhet. Hittills har jag läst ett par kapitel ur romanen om Judas och hans jordnära berättelse om mästaren, och dröjer mig kvar vid varje ord. Det är skärtorsdag både i verkligheten och i romanen, det är snart dags att dela den sista måltiden och imorgon kommer någon att förrådas. Niklas Rådström levandegör påskens händelser på ett fantastiskt sätt, jag blir oerhört berörd och läser vidare med både bävan och glädje. 

Läser just nu - Bittert, amore

Även jag måste naturligtvis läsa en deckare i påsk, men eftersom jag inte gillar att blir skrämd har jag valt en bok som beskrivs som charmig snarare än läskig, Bittert, amore av Carina Burman. Jag inser att jag ramlat in i bok två utan att ha läst första, men det verkar funka ändå. Boken handlar om deckarrecensenten Florrie Granat, som efter en återhämtningsresa till Rom blivit kvar i staden, och nu löser mordgåtor i bästa Agatha Christie-stilen. Hittills har inte så mkt hänt, men jag märker redan att jag gillar författarens 50-talsspråk. 

Det sjön ser

Susanne Hugosson, uppvuxen i Västerbottens inland och med en stark förankring i landsbygden, debuterade som författare 2026 med Det sjön ser. Och vilken debut! 

1965 anländer den nyutbildade prästen Eskil till byn Bisterleden och får bo i den av byn ägda gamla lillstugan. Han blir väl mottagen och omtyckt för sina predikningar och för att han har vett att låta byns ledande kvinnor sköta sitt. Särskilt varmt välkomnad blir han av bonden George och en vänskap som räcker hela livet växer fram. Nyprästen har lätt både att prata och att lyssna och trots epitetet "ny" blir han en accepterad och uppskattad del av byn. 

Huvudperson i romanen är själva byn Bisterliden, tillsammans med den näraliggande sjön, som är central för livet i byn. Den som är uppvuxen på landsbygden känner omedelbart igen det långsamma tempot, i bästa fall gemenskapen i byn, och nyfikenheten på nästan. I en by som Bisterliden har alla sin givna plats och förändringar sker mycket sakta. Där jag växte upp tog det åtskilliga generationer att bli en del av gemenskapen, vilket möjligen är orsaken till att jag inte längre bor där. Ett av de inslag i romanen jag uppskattar mest är att sjön getts en egen röst, det är en finurligt sätt att låta "någon" kommentera handlingen. 

"Jag har sett så många människor komma hit till byn och också lämna denna by att jag tappat räkningen. Jag sörjer när de far men jag välkomnar också de nya som kommer och min stora blöta kropp har sett både kärlek, födsel och död." 

Sammantaget är Det sjön ser en ljuvlig, lågmäld och finstämd berättelse om vänskap och vardagsliv i Västerbotten. Jag lyssnade på romanen i en fantastisk uppläsning av Lennart Jähkel, vilket rekommenderas för den som gillar att lyssna. 

DET SJÖN SER
Författare: Susanne Hugosson
Förlag: Historiska Media (2026)
Uppläsare: Lennart Jähkel

Världspoesidagen 21/3

Världspoesidagen firas idag här på bloggen med en underbart skarpsynt, humoristisk och samhällskritisk författare - Sonja Åkesson. Den 19 april är det 100 år sedan Sonja Åkesson föddes, vilket Norstedts förlag uppmärksammar med en utgåva av hennes samlade dikter. 

Kanske är Sonja Åkesson mest känd för diktsamlingen Husfrid, som bland annat innehåller den tvådelade dikten "Äktenskapsfrågan" som inleds med orden "Vara vit mans slav". Åkesson är dock inte på något sätt enögd, andra halvan av dikten handlar om en hämmad man som önskar att han "finge sticka från gumgnäll".

En annan dikt i samma samling som jag verkligen tycker om är "Självbiografi", en dikt som nog skulle kunna handla om de flesta av oss.

Jag lever ett lugnt liv

på Drottninggatan 83 a på dagarna.

Snyter ungar och putsar golv

och kopparpottor

och kokar rotmos och pölsa.

Åkesson beskrivs i förordet av Heidi von Born som "nyenkel" och visst använder hon enkla ord i sin träffsäkra, ironiska, kritiska iakttagelser av vardagen och samhället i 60-talets folkhem. Ur diktsamlingen Jag bor i Sverige kan man läsa:

Åkej.

Jag är misslyckad

Åkej.

Jag klarar inte opp det här.

Åkej.

Jag har en annan rytm.

Åkej. Åkej.

Mörkare och dystrare är de sena dikterna i avsnittet "Psyksvit" i diktsamlingen Hästens öga, som gavs ut samma år som Sonja Åkesson avled. Alldeles för tidigt. 

Sammantaget är Sonja Åkessons lyrik lättläst och aktuell även idag. Läs!

Läsning pågår - Det sjön ser

Lyssnar just nu på den historiska debutromanen Det sjön ser av Susanne Hugosson, i en suverän uppläsning av Lennart Jähkel. Romanen är en lågmäld och finstämd berättelse om vänskap och vardagsliv i Västerbotten. Hittills oväntat bra!