Banned Books Week Sverige - Marjane Satrapi

Den här veckan kommer jag att lägga upp bilder och skriva både här och på Instagram om böcker som är eller har varit förbjudna någonstans i världen. Syftet är att uppmärksamma Banned Books Week Sverige, som arrangeras av Dawit Isaak-biblioteket och Svenska PEN. Det fria ordet är en av de viktigaste rättigheterna vi har, dags att stå upp för det!

Den självbiografiska serieromanen Persepolis av Marjane Satrapi utgavs första gången 2000 i Frankrike. Persepolis var mitt första möte med genren grafiska romaner och jag blev oerhört imponerad över hur små medel författaren använde för att skapa inre bilder hos mig. I korthet handlar Persepolis om en ung kvinnas sökande efter en identitet och ett land som går från kaos till förtryck i samband med att en revolution "kidnappas" av religiösa extremister. 

I Iran har Persepolis censurerats utifrån dess kritiska perspektiv på den iranska revolutionen och det nuvarande politiska systemet, men även för hur den skildrar islam. Dessutom innehåller boken skildringar av alkoholbruk och sex. Även i USA har boken kritiserats och förbjudits på skolor och bibliotek utifrån många olika kriterier, till exempel p g a grafiska skildringar av våld och sex, men även utifrån att den skulle vara islamofobisk.

Banned Books Week Sverige - Alice Oseman

 

Den här veckan kommer jag att lägga upp bilder och skriva både här och på instagram om böcker som är eller har varit förbjudna någonstans i världen. Syftet är att uppmärksamma Banned Books Week Sverige, som arrangeras av Dawit Isaak-biblioteket och Svenska PEN. Det fria ordet är en av de viktigaste rättigheterna vi har, dags att stå upp för det!

Heartstopper av Alice Oseman är en grafisk romanserie om tonårens första uppslukande kärlek, om att skapa en identitet, acceptera sig själv och våga stå för den man är. Serien utspelar sig på en brittisk pojkskola, där Charlie och Nick en dag råkar hamna bredvid varandra i klassrummet. Serien beskrivs ibland som lite rosenröd och romantisk, men innehåller även tyngre ämnen som mobbing, homofobi och mental ohälsa. Bokserien utgavs första gången 2016 i Storbritannien. 

Efter att lagen mot ”homosexuell propaganda” instiftades i Ungern måste Heartstopperserien vara inplastad och får inte synas i skyltfönster. I Turkiet måste böckerna säljas bruna kuvert med texten ”Farlig för barn” skrivet på kuvertet, på grund av det homosexuella temat. I flera skoldistrikt i USA har man förbjudit eller försökt förbjuda Heartstopper. 

Litteratur från Iran

Situationen i Iran är just nu förfärlig. Säkerhetsstyrkor skjuter besinningslöst mot protesterande medborgare, kvinnorna och minoritetsbefolkningen kämpar febrilt för mänskliga rättigheter. Även i Sverige har konflikten mellan olika grupperingar blivit tydlig, och stark kritik riktas mot Rouzbeh Parsi, chef för Utrikespolitiska institutets Mellanöstern- och Nordafrikaprogram, som förordar förhandling med regimen. De kritiska menar att förhandling inte är möjlig, det iranska folket nöjer sig inte med reformer, de vill ha ett demokratiskt styre (läs mer i Expressen). 

Att läsa iransk litteratur är till lika delar utmanade och underhållande. Här kommer lite tips på iransk litteratur som jag har uppskattat.

Att läsa Lolita I Teheran av Azar Nafisi är en självbiografisk roman, den handlar om kvinnor i ett repressivt samhälle som protesterar genom att läsa förbjuden västerländsk litteratur. Boken ger en mycket fyllig bild av både den politisk-religiösa och den individuella livssituationen i Iran i samband med den islamiska revolutionen och kriget mot Irak. Samtidigt finns här mängder att referenser och analyser av västerländsk litteratur med romanen Lolita i spetsen. Mycket intressant.

"De av oss som levde i Islamiska republiken Iran uppfattade såväl tragedin som absurditeten i den grymhet vi var utsatta för. Vi blev tvungna att göra narr av vårt eget elände för att överleva. Vi kände också instinktivt igen posjlost - inte bara hos andra, utan hos oss själva. Det var ett skäl till att konsten och litteraturen blev så oumbärliga i vårt liv: de var ingen lyx utan en nödvändighet. Det Nabokov fångade var livets beskaffenhet i ett totalitärt samhälle, där man är fullständigt ensam i en bedräglig värld full av falska löften, där man inte längre kan skilja mellan sin räddare och sin bödel."

 

Kvinnor utan män av Shahrnush Parsipur utspelar sig i en omskakade tid, en tid fylld av patriarkalt förtryck. En tid fylld av våld mot de kvinnor som är huvudpersoner i boken. Någon är för gammal för äktenskapsmarknaden, någon lämnar sin man, någon lämnar sitt liv på bordellen. Någon vill kämpa för saker men hindras av en dominant, våldsam bror som tänker på familjens heder. Gemensamt är att de alla är utsatta på olika sätt och att de längtar efter frihet.

Texten är oerhört vacker, drömsk, sagolik och fylld av övernaturliga inslag. Det tar ett litet tag för mig att ställa in mig, men därefter är det självklart att en kvinna kan förvandlas till ett träd. Den poetiska texten är en nödvändig motvikt mot alla de oerhört vidriga övergrepp som begås. Det blir en bra balans mellan realism och magiska inslag där ångest och smärta kan yttra sig på olika fantasifulla sätt.

"Mahdokht planterade sig vid flodbanken på hösten och jämrade sig ända fram till vinter. Hennes fötter frös långsamt fast i marken. Det kalla höstregnet trasade sönder hennes kläder och lämnade henne halvnaken. Hon huttrade ända tills vintern kom och frös henne till is. Hennes ögon förblev öppna och och blickade ut över den forsande floden. Den första vårskuren drev tjälen ur hennes kropp. Hon upptäckte att små knoppar hade bildats på hennes fingrar. Hennes hår sträckte sig ner i jorden likt rötter. Hela långa våren lyssnade hon på ljudet av rötterna som växte och hämtade näring åt henne ur jorden. Hon lyssnade dag och natt." 

Kvinnor utan män har även filmatiserats.  

Persepolis av Marjane Satrapi är en serieroman som handlar om en ung kvinnas sökande efter en identitet och ett land som går från kaos till förtryck. Vi får följa huvudpersonen från barndomen i Iran,  till livet i exil under tonåren, och tillbaka till hemlandet som ung vuxen. Det är relativt lite text i boken, ändå får jag verkligen en känsla av att jag läser. Jag är oerhört imponerad över hur små medel författaren använder för att skapa inre bilder hos mig som är klart mer detaljerade och realistiska än de schematiska teckningarna i boken.

Frances

Med jämna (nåja, mer eller mindre) mellanrum försöker jag utmana mig att läsa utanför min bekvämlighetszon. Och ofta slutar det med en positiv upplevelse. Så är fallet även nu, att läsa serieromanen Frances får mig att länga efter mer serier av samma klass som Joanna Hellgrens underbara berättelse om den unga flickan Frances.

Frances D. 1-3 innehåller de tidigare utgivna delarna i trilogin om den föräldralösa flickan Frances och hennes faster Ada. Frances förlorar som 7-åring sin far och skickas till stan för att bo hos faster Ada och den glömske, virrige, vresige farfadern. Hon börjar skolan och lär sig förstå hur världen fungerar. Mest intresserad är hon av den den spännande grannen Louise och hennes vinthundar. Av henne är även Ada intresserad. Frances ägnar stor del av sin vakna tid åt att fundera över hur fadern dog och hon skapar sig en egen berättelse om hans liv. Samtidigt läser hon grannen Louises berättelse och får mer stoff till sina fantasier.

Det är inte lätt att fånga stämningen i Frances med ett par ord, berättelsen innehåller många olika dimensioner. Här finns gotiska element som skapar en mörk fond åt berättelsen. Här finns också en frihetslängtan, gestaltad av både Frances och faster Ada, som båda vill få leva sina egna liv. Och här finns ett vemodigt barnperspektiv som kryper under huden på läsaren. Frances är  sammantaget en mycket vacker berättelse som berör.

FRANCES
Författare: Joanna Hellgren
Förlag: Galago (2017)
Köp: Adlibris, Bokus

Ny serieroman Frances

I förra veckans Top Ten Tuesday lyckades jag inte få till 10 tips på bra grafiska romaner. Jag fick lite bra tips (bland annat om Framtidens arab, som verkar mycket intressant) och började söka lite själv. Snabbt ramlade jag på en bok jag tidigare tittat på, men glömt bort: Frances av Joanna Hellgren. Nu har den hittat hem till mig, jag har bläddrat lite och är mycket förtjust. Det här tror jag är en serieroman som passar mig. Fortsättning följer.

I varje droppe är en ädelsten

Det var med stor försiktighet och lika stor nyfikenhet jag började bläddra i I varje droppe är en ädelsten. Titeln kanske ni känner igen, en klassisk rad ur en av Gustaf Frödings allra sorgligaste dikter. Försiktigheten och nyfiken kom sig av att dikterna i denna bok är ”bildsatta”. Hmm, en tecknad version av Fröding, kan det vara något, undrade jag. Nu när jag kommit till sista sidan svarar jag bestämt ja. Detta är en riktigt fin hyllning till min – och illustratören Malin Billers – favoritpoet.

”En värmlänning måste kunna sin Fröding. Det är nästan lag på det”, skriver Malin Biller i efterordet. Som värmlänning håller jag naturligtvis med om det. Men även om vi värmlänningar kanske vill skryta lite om våra författare får vi nog lov att erkänna att mer universellt än Fröding, det blir det inte. Som få, och med så enkla medel, lyckas Fröding gestalta precis hur det är att vara människa. I hans dikter finns fattigt fôlk som sliter för brödfödan, vackra jäntor som går på dans, unga män som råkar ut för skogsrån, gamla gubbar som super eller drömmer om kärlek, käringar som skvallrar och systrar som berättar sagor för sina små bröder. Ja, i Frödings värld finns det både dumt och illackt fôlk, här finns de stora känslorna och här finns vemodet vi ofta kallar värmländskt.

Urvalet i I varje droppe är en ädelsten är brett och de olika dikterna är illustrerade med ett flertal olika tekniker. ”En litten låt ôm vårn” är tecknad i små rutor med naiva, roliga och lite barnsliga bilder. En av mina favoritdikter ”Sagoförtäljerskan” speglar två olika tidsperspektiv och är realistiskt illustrerad i fina, klara färger. Här får vi även möta Fröding själv! Andra dikter är illustrerade med strama träsnittsliknande bilder eller mörka, dystra, expressiva bilder. Biller har förhållit sig till texten genom att låta sina illustrationer förstärka det som redan finns. Här finns således allt från burlesk humor till ångestladdat mörker. Som en van läsare av Fröding är jag glad att hon valt att gå i poetens fotspår i stället för att försöka sätta egen prägel på dikterna. Ord och bild dansar nu fint tillsammans där bort i vägen.

Top Ten Tuesday - Graphic Novels

Det pågår en massa sociala boksaker på nätet, men oftast lyckas jag inte hänga med förrän det är för sent. Nu skulle jag i alla fall var med i en Top Ten Tuesday hade jag planerat, men det vete katten om jag ens kan komma på 10 olika alternativ. Jag listar de jag kan komma på och hoppas få tips av er andra. Veckans tema är Graphic Novels.

1. Persepolis av Marjane Satrapi handlar om en ung kvinnas sökande efter en identitet och ett land som går från kaos till förtryck. Min första grafiska roman och den gav mersmak.

2. I Husfrid av Alison Bechdel växer en ung kvinna upp i en akademisk och excentrisk familj och då hon under collegetiden inser hon att hon är homosexuell får hon veta att så är även hennes far. Fina personbeskrivningar.

3. Ja till Liv av Liv Strömquist är inte en roman, utan rolig, bitsk, och träffsäker samhällssatir.

4. Mats kamp av Mats Jonsson är en socialrealistisk skildring fylld av både humor och vrede. Här utdelas en hel del råsopar mot dagens statussamhälle, familjen som ett projekt och den allmänna sociala nedrustningen. Kanonbra.

5. En herrgårdssägen av Selma Lagerlöf överförd till serieverson av Marcus Ivarsson är en fantastisk bearbetning av en underbar saga.

6. Maus av Art Spiegelman är en välkänd klassisk serieberättelse om förintelsen, Den handlar om författarens egna föräldrar som led svårt under kriget. Boken gestaltar de olika "raserna" som olika djur, judarna är tecknade som möss, tyskarna som katter och polackerna som grisar. Inte rättvist mot djuren kan man tycka, men mycket åskådliggörande i sin enkelhet.

7. I varje droppe är en ädelsten är en fantastisk illustrerad version av några av Gustaf Frödings dikter. Malin Biller tolkar dessa på ett jättefint sätt.

8. Med bitsk humor, stor värme och en lagom portion svärta skildras i Pärlor och patroner av Loka Kanarp ett mycket intressant urval av historiska kvinnor.

9.

10.

Ja, som ni kan se blev det ett par luckor. Jag hoppas få tips så jag kan fylla dessa.

Pärlor och patroner - 60 historiska kvinnoporträtt

Med bitsk humor, stor värme och en lagom portion svärta skildras i Pärlor och patroner av Loka Kanarp ett mycket intressant urval av historiska kvinnor. Här kan man hitta kvinnor som bidragit till vår utveckling som t ex världens första kvinna i rymden Valentina Teresjkova och dubbla Nobelpristagaren Marie Curie. Här finns också kvinnor som är mer eller mindre kända för mer eller mindre trevliga saker. Möt t ex skosamlande Imelda Marcos, kurtisanen Hariette Wilson och blodtörstiga grevinnan Bathory. Urvalet är lysande, förutom nöjet att läsa boken lärde jag mig faktiskt en hel del nytt om våra förmödrar. Påfallande många av dem bar under perioder i livet manskläder, något jag kanske uppmärksammade särskilt eftersom jag nyligen läst De förklädda flickorna i Kabul.

Alla kvinnorna skildras i fyra tecknade rutor ackompanjerade av slagkraftiga, korta beskrivningar. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om bilderna eller texterna är bäst, och oavsett vilket samverkar ord och bild och skapar en mycket underhållande helhet. Rekommenderas!

PÄRLOR OCH PATRONER
Författare: Loka Kanarp
Kolik Förlag (2009)
Köp: Adlibris, Bokus

Maus

Maus av Art Spegelman, utgiven av Brombergs, 2009, översättning av Jan Wahlén och Joanna Bankier

Jag höll nästan på att glömma bort att skriva ett litet inlägg om Maus och det hade ju varit synd. Inte för att den här boken behöver uppmärksamhet, den är ju redan berömd nog att ha en sida på Wiki. Men en bok som Maus vill jag ju gärna ha med på sin blogg.

Som de flesta säkert vet handlar Maus om författaren Art Speigelmans far och dennes upplevelser under förintelsen. Berättelsen om hur föräldrarna överlevde kriget och vistelsen i koncentrationslägren växer fram under möten mellan den åldrige, tämligen excentriske och besvärlige fadern och en son som tycks känna att han helt enkelt måste få veta mer om föräldrarna. Den berättelse sonen får höra känner jag som läsare igen eftersom jag läst en hel del om förintelsen. Men upplevelsen blir ändå lite råare och naknare i och med formatet. Bilderna uttrycker naturligtvis mycket, men jag tror också att det mer avskalade språk en serieroman kräver förstärker berättelsens ohyggliga innehåll. Här finns inga ord att gömma sig bakom.

I Maus framställs alla som förmänskligade djur; judarna som möss, nazisterna som katter, polackerna som grisar o s v. Och ibland tecknas de polska judarna som möss med grismaskar på sig. Att skildra människorna som olika djur är genialiskt samtidigt som det är provocerande. Det blir så extremt tydligt att det var just så här människor kategoriserades i olika raser. Och så här vissa än idag ser på omvärlden.

Maus handlar även de överlevandes situation efter kriget. Och medan man som läsare blir arg och upprörd av att läsa om krigstiden, fylls man av sorg av att läsa om de överlevandes, ibland hopplösa, försök att fortsätta leva. Dessutom påminns man om att det trauma förintelsen innebar fortplantades till många av de överlevandes barn.

Sammantaget är Maus en fascinerande serieroman som på ett tydligt sätt gestaltar ett historiskt skede vi behöver minnas.

En herrgårdssägen - serieversionen

En herrgårdssägen av Selma Lagerlöf överförd till serieverson av Marcus Ivarsson, utgiven av Kartago, 2013

Eftersom En herrgårdssägen är en av mina favoritselmor var det med både lust och tvekan jag började läsa serieversionen. Det första som slog mig var att hela serien var sepiatonad, vilket jag inte var förberedd på. Men efter att ha bläddrat lite kändes det faktiskt alldeles rätt. Om vi så här direkt ska fokusera på det bildmässiga måste jag säga att seriefieringen överträffade mina förväntningar. Sepiatoningen ger en lite dyster gammaldags stämning, för övrigt är bilderna både detaljerade och uttrycksfulla. Drömmar återges med lite mer krusiduller medan verkligheten (i den mån man nu verkligen alltid kan skilja dessa åt) är realistiskt gestaltad. Den enda bild som inte stämde överens med min inre var den av Fru Sorg, för mig är hon mer mänsklig.

Berättelsemässigt följer Ivarssons version ursprungsberättelsen mycket troget. Detta innebär att även serieversionen innehåller ganska mycket text. Utan att verkligen ha jämfört texten med Selmas upplever jag den som trogen förlagan. Det finns helt enkelt inga "fel" att irritera sig på.

En herrgårdssägen är en kärlekssaga om den unge Gunnar Hede och Ingrid. Gunnar studerar på universitetet i Uppsala och planerar att därefter återvända hem som brukspatron på familjegården Munkhyttan. Gunnar är inte medveten om att familjen kommit på obestånd och riskerar att förlora gården. I stället för att studera ägnar han sig åt att spela fiol. När Gunnar uppdagar sanningen om familjens ekonomiska situation överger han studierna och ger sig ut att tjäna pengar som gårdfarihandlare. Han köper en flock getter för att sälja vidare, men dessa dör under svåra lidanden i en snöstorm. Detta sätter djupa spår hos Gunnar. Då fästmön strax därefter slår upp förlovningen förlorar Gunnar förståndet. Den föräldralösa Ingrid växer upp i ett kärlekslöst fosterhem. Hon bär på minnet av hur hon en gång träffade en underbar student som såg henne djupt i ögonen och förstod henne. Ingrid blir alltmer olycklig och apatisk, till slut är hennes tillstånd så allvarligt att hon för omgivningen tycks vara död. Den tokige "Getabocken" räddar Ingrid ur hennes grav, där hon ligger skendöd. Då Ingrid slutligen förstår att "Getabocken" är hennes älskade Gunnar lyckas hon med kärlekens makt frigöra honom från det mörker som omger hans själ.

Som så ofta skildrar Selma i berättelsen om Gunnar och Ingrid kärlekens styrka där de båda ömsesidigt räddar varandra. Även teman som kreativitet, konstnärskap och vikten av att erövra sina minnen och skapa sammanhang ges stort utrymme i berättelsen. Allt detta återfinns fint gestaltat även i Ivarssons version av berättelsen.

Sammantaget är serieversionen av En herrgårdssägen helt enkelt en fantastisk bearbetning av en underbar saga. Jag hoppas att den kan finna vägen till personer som av olika skäl drar sig för att läsa klassiker "på vanligt sätt".

Galagoserier på Bokmässan

 

Två fina seriefynd gjorde jag hos Galago på Bokmässan. Jag tyckte mycket om Persepolis av Marjane Satrapi och jag hoppas att hennes Kyckling med plommon kommer att leva upp till de högt ställda förväntningarna. Boken bekrivs som en tragisk historia om en gudabenådad musiker i 50-talets Teheran, som efter att hustrun slagit sönder hans instrument beslutar sig att dö. Svalornas lek av Zeina Abirached är en serieroman från inbördeskrigets Beirut. För att skydda barnen från krigets verklighet försökte författarens föräldrar göra händelserna runt omkring till en spännande saga, eller en lek. Men ibland kom verkligheten alltför nära.

Strindberg för dig som har bråttom

Strindberg för dig som har bråttom av Katarina och Henrik Lange, utgiven av Kartago, 2012

Strindberg var ju en produktiv person, att läsa allt av honom tar sin tid. Men det finns ju genvägar... Strindberg för dig som har bråttom innehåller det mesta man kan tänkas vilja veta om personen Ågust och hans verk. Man läser boken på en timme och sedan är det bara att briljera med nya kunskaper. Det allra viktigaste, har jag nu förstått, är att uttala förnamnet med Å, då är det ingen som ifrågasätter din finkulturella status.

Förutom den nya uttalsregeln kan det vara intressant att lära sig något om Strindbergs fruar, barn, kollegor och bråk med dem alla. Akademiens af Wirsén verkar ha varit den främsta fienden, tillsammans med stora delar av det litterära och konstnärliga etablissemanget, alla rojalister och alla kvinnor. Att han gick så långt som till att planera ett attentat mot kungen visste jag faktiskt inte tidigare.

Förutom alla skvallerupplysningar innehåller Strindberg för dig som har bråttom alla hans verk plus några han faktiskt inte skrev. Som vanligt (i Langes böcker) sammanfattas verken i fyra serierutor där kontentan ofta gestaltas oerhört träffsäkert. Min favoritserie är den om Indra (Ett drömspel). Men inte har väl Ågust skrivit en bok om den unge Arvid Falk som börjar på en trollkarlsskola? Men om han hade gjort det skulle nog många av oss gillat Arvid Falk och de rödes sten. Jag tror dessutom att Den rätte i röda rummet, om den mobbade gossen Arvid Falk och hans förälskelse i en vampyrflicka, skulle varit mycket populär.

Sammantaget är Strindberg för dig som har bråttom en vanvettigt rolig bok, som dessutom innehåller en hel lärdom. Läs den.

Jane Eyre - serieversion

Jane Eyre av Charlotte Brontë, manus och illustrationer av Amy Corzine, John M. Burns, Terry Wiley, utgiven av Argasso, 2011

Den föräldraslösa Jane växer upp hos rika släktingar i 1800-talets England. På sin dödsbädd tvingar morbrodern sin hustru att lova att ta hand om Jane, ett löfte den elaka mostern håller på sitt eget sätt. Flickan får nätt och jämnt mat och husrum, men inget annat. Så småningom skickas hon väg till en välgörenhetsskola där flickorna lever mycket spartanskt. Jane växer upp och som vuxen får hon tjänst som guvernant hos den mystiske Mr Rochester. Han väcker snart varma känslor hos Jane, men komplikationer hindrar paret från att leva tillsammans som man och hustru.

Resten av handlingen är nog känd för de flesta av er, men jag skriver inget mer för att inte avslöja för mycket. Jag är osäker på om jag verkligen läst Jane Eyre tidigare eller om jag bara sett ett antal filmatiseringar. I vilket fall blev jag mycket förtjust i delar av handlingen, som jag fick upp ögonen för i det här seriealbumet. Kärlek mellan två fula personer, kan den existera? Ja, enligt Charlotte Brontë i alla fall. Så befriande skönt att Jane inte blev vacker till det yttre så fort hon fann kärleken. Dessutom tycker jag mycket om skildringen av Janes egenskaper, hon framträder som en viljestark och rättfram person.

Faktum är att jag gillade serieversionen av Jane Eyre även om jag inledningsvis var lite skeptisk. Naturligtvis går en del stämning förlorad och berättelsen blir något ytligare, men jag dras ändå in i handlingen och känner med huvudpersonerna. I en serieroman blir det av naturliga skäl mycket fokus på dialoger och en del annan text försvinner. Ibland blir det lite stolpigt, men för det mesta fungerar det förvånansvärt bra i Jane Eyre.

Förutom själva berättelsen innehåller boken ett persongalleri, en skildring av hur bilderna skapats och en faktadel om författaren. De här delarna uppskattades.

Sammantaget tycker jag att det fungerade utmärkt att läsa Jane Eyre i serieversion, testa du också.

Ja till Liv

Ja till Liv av Liv Strömquist, utgiven av Galago, 2011

Det finns väl egentligen inte mycket att tillägga när det gäller den här sönderälskade boken, men jag gör ett litet försök i alla fall. Liv Strömquists nya bok är uppbyggd som en ABC-bok, bara det är ju roligt. För att då inte tala om innehållet... Liv är så härligt bitsk, så vass i sin kritik av den nuvarande maktordningen att man sätter i halsen då man läser hennes böcker. Därefter skrattar man sig halvt fördärvad. Samtidigt som boken således är vanvettigt rolig, är den sorgligt nog också otroligt träffsäker i sin skildring av ett helgalet samhällssystem.

Det finns många teman i Livs ABC-bok, alla är mer eller mindre hysteriskt roliga. Och de flesta är riktigt elaka. Liv drar sig inte för att ge sig på Sveriges och världens heliga kor, d v s komiker som Robert Gustafsson och berömdheter som Per Albin Hansson, Niklas Strömstedt, Djingis Khan och Paolo Coelho . Robert får sig en rejäl känga för att han i en intervju sagt att kvinnor helt enkelt rent genetiskt inte är lika roliga som män. Snacka om välförtjänt spark i baken. När det gäller avsnittet om Månadens manshora är jag extra förtjust i juni månads celebritet, Paulo Coelho. Liv raljerar över det naiva i hans carpe diem-filosofi och det gubbsjuka i hans beskrivningar av de unga kvinnliga huvudpersonernas stora sexuella aptit. Word!

Men Liv håller sig inte till att ta relativt enkla poäng genom att kritisera "mansgrisar" hon ironiserar även över "den lyckliga liberalfeministen" vars enda målsättning är att även kvinnor ska kunna bli "sjukt, sjukt, sjukt rika". Bland "tröttsamma typer" återfinner vi den "medelklassiga miljöpartisten", som bara vill prata om "sänkta arbetsgivaravgifter, timjan, dill mm", den "historielösa karriärkvinnan" som inte känner sig "bekväm" med att kallas feminist och "heterohetsaren" som inte gillar att pojkar leker med dockor.

 I boken riktas också kritik mot samhällets nuvarande trender som t ex den att skuldbelägga offer för att de "iklätt sig offerrollen". Allra roligast tycker jag att avsnitten om de utdöda moderaterna och deras religion Arbetslinjen är.
 
Men på en punkt ser jag inte världen på samma sätt som Liv och det är när det gäller barn. Förvisso har Liv rätt i att barn ofta vill att föräldrarna ska fortsätta vara gifta, de gillar att ha mamma (eller en förälder?) hemma, de vurmar för traditioner och de högre klasserna (leker prinsesslekar) och de är moralister. Livs slutsats är att barn är kristdemokrater. Men barn är dessutom mycket angelägna om att man ska dela rättvist, de tycker att killarna på dagis också ska få klä ut sig till prinsessor och vara lucior och de tycker framför allt att det är fel att slåss. En sådan radikal vänsterorienterad, genusmedveten, pacifistisk inställning ligger allt en bra bit från KDs linje.
 
Sammanfattningsvis är Ja till Liv en hysteriskt rolig och intelligent, kritisk skildring av vår samtid. Vad ni än gör - LÄS!

Andra som tyckt till om boken är Bokhora, Matildas läshörna, Fiktiviteter, Enligt O

Mats kamp

Mats kamp av Mats Jonsson, utgiven av Galago, 2011

När jag blir tillfrågad om vilka genrer jag helst undviker finns diskbänksrealism med bland de jag nämner. Jag brukar inte tycka om att läsa om föräldrar som kämpar för att få sina liv att gå ihop när de fått barn. Men det är egentligen först i och med att Mats blir pappa hans berättelse börjar intressera mig. Innan dess handlade hans liv om storstadsfenomen, som inte alls berör mig. Men pappablivandet gestaltar Mats på ett fantastiskt sätt. Här finns en kärlek till barnet som skiner igenom den "nattliga skärselden" och här finns en varm omsorg om den nyblivna mamman Victoria, som fått en del skador i samband med förlossningen. Mats ironiserande kring huruvida man skulle ta lika lätt på hennes plågsamma skador om de inte uppstått i samband med förlossningen har bitit sig fast hos mig. För han har naturligtvis rätt, kvinnors smärta och svårigheter i samband med graviditet och förlossning behandlas oerhört nonchalant med hänvisning till att "det ju är naturligt" att det gör ont.

Mats kamp är en socialrealistisk skildring fylld av både humor och vrede. Här utdelas en hel del råsopar mot dagens statussamhälle, familjen som ett projekt och den allmänna sociala nedrustningen. Världens bästa skitskola och lärarnas arbetssituation får rejäl och välförtjänt kritik samtidigt som författaren belyser både klass- och könsaspekter i vår samtid.

Karikatyrskildringen av föräldrakooperativet Tok-Klok får mig att asgarva samtidigt som det kryper i mig av olust när jag tänker på att barn redan i denna ålder kan bli mobbade, med mobbarnas föräldrars välsignelse. Det är ju de här barnen som senare ska gå på Lundsberg...

Romanens titel Mats kamp är naturligtvis en blinkning till Karl Ove Knausgårds Min kamp. Båda männen tycks ha bestämt sig för att skildra ALLT i sina liv. Mats kommer dock i slutet av boken fram till att han inte är den som ska skapa och skildra dottern Ellens liv, det är hennes barndom och hennes minnen. Den insikten tyder på en integritet jag beundrar. Överlag måste jag säga att Mats verkar vara en person jag genuint skulle tycka mycket om.

Sammantaget är Mats kamp en ironiserande berättelse, fylld av både svärta och kärlek, om att bli pappa i vår tid. Läs den!

Andra som läst Mats kamp är Fiktiviteter, Expressen, Dagens bok.

Mats kämpar på

Under en hostande, nysande helg har jag bekantat mig med Mats kamp. Hittills har jag kommit halvvägs och intrycken är delade. Jag måste erkänna att trots intelligent humor och träffande iakttagelser blev jag inte ett dugg intresserad av Stockholms uteliv och Mats och Victorias "ungparsliv". Mitt ointresse förbyttes dock till uppskattning när Victoria blev gravid, och nu när Ellen är född är jag mycket förtjust i gestaltningen. Mats beskriver pappablivandet och relationen till tösen på ett mycket nyanserat sätt och ärligt sätt, jag ser fram emot att läsa mer.

Liv och Laleh

Det blev mycket starka känslor idag, känslor som utlöstes både av läsning och av TV-tittande. Garvet kom som ett brev på posten då jag läste Ja till Liv av Liv Strömquist. Hennes serie om moderaterna med deras religion arbetslinjen fick mig att fullständigt förlora fattningen, dottern trodde att mamma blivit tokig.

I andra delen av Så mycket bättre var det Eva Dahlgrens tur att bli uppmärksammad. Då vi fick se scener från hennes uppträdande i samband med Anna Linds begravning överfölls jag igen av starka känslor. Det är så fruktansvärt sorgligt för vårt land att vi förlorat personer som kanske kunde styrt vårt samhälle mot ett något bättre. Jag grät floder. Som tur är kunde jag pausa programmet för jag är mycket glad att jag inte missade Lalehs tolkning av Ängeln i rummet.

Dax för nya serier

Motståndet mot att läsa serier försvann i ett nafs när jag läste den helt fantastiska Persepolis av Marianne Satrapi. Jag följde upp med Husfrid av Alison Bechdel, ytterligare en riktigt bra grafisk roman. Men sedan har det inte blivit så mycket - förrän nu. För igår låg det ett fint bokpaket från Galago/ordfront i min brevlåda, två nya böcker att recensera.

Ja till Liv av Liv Strömquist är mycket ombloggad och mycket omtyckt. Politisk satir uppskattas särskilt när den kombinerar intelligens, analysförmåga och dräpande formuleringar. Jag har tidigare "läst" och garvat åt Månadens manshora. Ja till Liv beskrivs som: en ABC-bok som ser ut som en LSD-karta. Från A till Ö diskuterar hon olika ämnen, allt från kristdemokratiska barn och nazisttjejer, till nördar och queerposörer i en skruvad skolbok, fylld med politisk satir, pedagogisk plakatpolitik och svaret på frågor som: Hur dog moderaterna ut? Varför är varje hallåa på TV4 förbunden att bli ihop med Niklas Strömstedt? Och vad tillför Robert Gustafsson till evolutionsteorin?

Mats kamp av Mats Jonsson är också den uppskattad i bokbloggosfären. Jag har inte tidigare stött på författaren, men jag faller pladask redan för titeln. Jag läser och avgudar ju som bekant även Min kamp. Båda kampböckerna skildrar: föräldraskapet, mansrollen och problemen med att få vardagen som småbarnsförälder att gå ihop på ett ... smärtsamt självutlämnande vis. Men jag skulle tro att Mats kamp möjligen är något mer samhällskritisk och humoristisk. I vilket fall ser jag mycket fram emot att läsa den här romanen.

Husfrid

Husfrid av Alison Bechdel, utgiven av Ordfront, 2009.

Alison växer upp i en mycket akademisk och tämligen excentrisk familj. Fadern är distanserad i sin relation till barnen och mycket krävande. Han arbetar som begravningsentreprenör och hyser ett fanatiskt intresse för litteratur, konst och att inreda deras hus i dess nygotiska stil. Under collegetiden inser Alison att hon är homosexuell och hon meddelar sina föräldrar detta i ett brev. Alison får då veta att även hennes far är homosexuell och att han t ex haft ett förhållande med barnvakten, Roy. Bara några veckor senare avlider Alisons far under oklara omständigheter. Han lämnar efter sig många frågetecken, både kring sitt liv och kring sin död.

Jag uppfattar romanen/serien framför allt som en beskrivning av en mycket komplicerad far-dotterrelation. Alison söker efter faderns godkännande och beundran på många sätt, framför allt genom att försöka dela hans intresse för litteratur. Boken är sprängfylld av referenser till Fitzgerald, Proust och Joyce. Detta gör naturligtvis boken extra intressant. Berättelsen gör djupa nerslag i avgränsade tidsperioder, då vi i detalj får ta del av hur livet såg ut i familjen. Detta gör personbeskrivningarna fylliga; en av mina favoritpassager handlar om hur Alison utvecklar en mängd tvångstankar.

Illustrationerna är detaljerade utan att vara överlastade och stilen/färgsättningen skapar en historisk ram för hela verket. Även för en ovan serieläsare som jag ter sig boken lättläst och bilderna väcker min nyfikenhet att få veta mer.

Både till den vane och den ovane serieläsaren vill jag rekommendera denna fina grafiska roman.

Serieläsning

Mitt tredje försök i experimentet att läsa grafik har fått en lovande start. Bilderna och texten i Husfrid av Alison Bechdel är lättillgängliga och handlingen fångade mitt intresse omedelbart. Jag har ännu bara läst ett kapitel, men det gav mersmak. För min del är det viktigt att texten är ganska minimal i en grafisk roman. Dels är det svårare att läsa text som inte följer vanliga rader, dels förtar det vitsen med illustrationer om mycket text ändå krävs för att förmedla handling/stämning/känslor. Men, som sagt, Husfrid verkar lovande.