Fotografens skugga

Agnes Lidbeck debuterade 2017 med Finna sig, en roman som uppskattades, omtalades och älskades av både kritiker och läsare. För den tilldelades författaren Borås Tidnings debutantpris. Även uppföljarna Förlåten (2028) och Gå förlorad (2019) mottogs med positiva omdömen. Den senaste romanen - Fotografens skugga - var mitt första möte med författaren och den närmast golvade mig med sin skildring av familjerelationer, lögner och hyckleri. Alltså på den nivån att jag t o m störde författaren mitt i en hotellfrukost för att uttrycka min beundran. 

Romanen inleds med att en pappa, Filip, står vid sin unga, vuxna dotters säng på sjukhuset. Dottern Eddie råkade tidigare samma dag ut för en olycka - hon blev påkörd - när hon rusade ut från restaurangen och mötet med pappan. Filip och Eddies mamma är separerade och han tvingas ringa henne och berätta om dotterns olycka - och fråga efter flickans fullständiga personnummer. När han öppnar Eddies telefon upptäcker han att dottern där kallar honom för "Gubbjäveln". Under en vaken natt tvingas Filip att fundera över det förflutna och frågor om vad som format honom och tidigare generationer. 

Handlingen rör sig därefter bakåt i tiden och läsaren får lära känna flera generationer av män som har svårt att ta ansvar, som ser till sin egna behov först och som både sviker och ljuger för att skydda sig. Runt dessa män rör sig kvinnor med egna drömmar, drömmar som ofta ges upp för konventionella liv. Kvar blir outsagda hemligheter som påverkar både den egna och kommande generationer. Mest engagerad blir jag av mötet med Bibs och hennes konstnärsdrömmar och relationen till Stina. Jag hade önskat dem mer ...

Fotografens skugga kräver en vaken och alert läsare, här finns många karaktärer och tidsperspektiven skiftar ofta. Romanen skildrar destruktiva mansroller som förs vidare från en generation till nästa, och svårigheten att bryta gamla mönster. Karaktärerna är komplexa, nyanserade och realistiska och väcker ett genuint intresse hos mig som läsare. Andra, något starkare, känslor väcks också och det är tänkbart att jag faktiskt svurit åt någon av papporna tyst för mig själv. Sammantaget är Fotografens skugga en oerhört engagerande berättelse om såriga relationer, priset för frihet och många funderingar kring vad som kunde ha blivit. 

FOTOGRAFENS SKUGGA

Författare: Agnes Lidbäck

Förlag: Albert Bonniers (2026)

Läsning pågår - Ett helt liv

Läsning av Ett helt liv av Timothée de Fombelle pågår eller rättare sagt pågick under gårdagen. Romanen utspelar sig i det av nazisterna ockuperade Paris, och berättas av den unga kvinnan Claire, som väntar på motståndsgruppens ledare i sin lägenhet. Han dröjer och Claire vet att hon då borde lämna lägenheten, men i stället stannar hon kvar och skriver om ett kommande liv med mannen hon älskar. Detta är en helt fantastisk berättelse i kortformat som jag kommer att återkomma till. Missa inte att jag sa att den är FANTASTISK, jag överdriver verkligen inte!

Flickorna i apelsinlunden

Gabriela Cabezón Cámara (född 1968) är en argentinsk författare och journalist. Hon anses vara en av de mest framstående rösterna inom samtida argentinsk och latinamerikansk litteratur, och hon är dessutom uppmärksammad som feminist och miljöaktivist. Med sin fjärde roman Flickorna i apelsinlunden fick författaren sitt internationella genombrott, romanen är även den första som översatts till svenska. Flickorna i apelsinlunden tilldelades National Book Award för översatt litteratur i USA 2025 och den nominerades till det internationella Bookerpriset 2026. Romanen är en fiktiv berättelse som bygger på en verklig historisk person: Catalina de Erauso, en nunna som rymde från ett kloster för att leva som man, bli soldat och delta i erövringen av Amerika. Läs gärna mer om Catalina/Antonio och hens självbiografi här. 

När läsaren möter Antonio de Erausos sitter han i djungeln och skriver brev till sin faster och berättar om sitt liv. Genom breven får läsaren ta del av de ohyggliga händelser Antonio upplevt sedan den dag han rymde från klostret och började klä sig som en man. Som man - tillika soldat - har Antonio bevittnat och deltagit i våldtäkter, mördande, brännande och stympande på allehanda sätt. När han fick nog deserterade han från spanska imperiets armé och lyckades med nöd och näppe undkomma galgen. På vägen till djungeln räddade han dessutom två unga flickor från slaveri och sällskapet utökades även med två apor, en hund och två hästar. Det är svårt, näst intill omöjligt, för Antonio att fokusera på sitt brevskrivande eftersom flickorna hela tiden ställer frågor om allt mellan himmel och jord. 

"Ack, huru gröna och väldiga och vippande äro icke dessa grenverk, skälvande som allting levande skälva, så som ock I och jag och alla växter och ödlor och hela urskogen göra, ty det vill jag inpränta i Eder: djungeln är ett djur bestående av många. Att taga sig igenom den är ej möjligt på det sätt som människor hava för vana att gå, ty här finnes inga vägar, ej heller raka linjer. Djungeln gör en människa till sin egen lera, formar henne efter sin lekamen, och strax flyger hon som en insekt, hoppar som en apa eller ringlar som en orm."

Flickorna i apelsinlunden kräver en alert och engagerad läsare, historien kränger vilt åt alla håll och kanter, vad som är verkligt och vad som är hallucinationer kan diskuteras. Otvivelaktigt realistiska är beskrivningarna av våld och dess effekter på kroppar. Vackra, poetiska och kreativa är däremot skildringarna av djungeln. Sammantaget är Flickorna i apelsinlunden en berättelse med en fantasifull och överrumplande handling berättad med en unik röst. 

FLICKORNA I APELSINLUNDEN

Författare: Gabriela Cabezón Cámara

Översättare: Hanna Nordenhök

Förlag: Tranan (2026)

Tisdagstrion - Adel

Roligt och klurigt tema - Adel - den här veckan i Tisdagstrion hos Mina skrivna ord. Jag fick tänka efter en hel del och är nöjd med mina grevar.

Dracula är inte en vampyrroman, vilket ni kanske felaktigt trodde. Dracula är en fackbok om byråkratisering. Har ni missat att huvudpersonerna mestadels ägnar sig åt att stenografera, skriva brev, skriva journaler, telegrafera, spela in med fonograf, renskriva på maskin o s v hela tiden? Allt för att vara så säkra som möjligt på att fånga den objektiva verkligheten. Och för att fånga vampyren så klart. För det finns faktiskt en vampyr med i berättelsen. Boken inleds med att en ung man besöker en skrämmande plats i Transsylvanien och där träffar en otäck greve. Detta får vi i boken ta del av via den unge mannens brev och dagbok. Därefter blir några rådiga, modiga, hedersamma män hjältar i berättelsen när de kämpar för att rädda en ung kvinnas liv. Jag blev rätt uttråkad när jag läste boken.

Ännu mer uttråkad blev jag faktiskt när jag läste Anna Karenina av Lev Tolstoj, en bok som sånär tog död på min läslust för alltid. Den handlar om kärlek med komplikationer mellan den gifta Anna Karenina och greve Vronskij. Starka känslor präglar alla karaktärerna, ofta slits de mellan plikt och passion eller känner sig kränkta. Annas make är riktigt obehaglig i all sin självrättfärdighet och oförmåga att mentalisera och känna empati. Alla filosofiska diskussioner och detaljerade beskrivningar av arbetet på landet är olidligt långtråkiga att läsa, även om jag i stort håller med Levin i hans klassanalyser. Roligare är det i salongerna, bland intriger och festligheter. När Tolstoj är som bäst fångar han familjens inre liv och förutsättning på ett genialiskt sätt. Det blev den stora behållningen av Anna Karenina.

Sviten om greve Carl Gustaf Gilbert Hamilton, som inleds med boken Coq Rouge, omfattar numera hela 17 böcker. Jag läste de första 10 böckerna när de gavs ut på 80- och 90-talet och erkänner gärna att jag älskade dem. Jan Guillou har en tämligen unik förmåga att få mig att gilla att läsa våldsamma berättelser om extremt stridsdugliga män/hjältar. Författaren kan reta gallfeber på en sten med sin pompösa stil och ironiserande tonfall men hans stora kunnande och grundläggande värderingar är klart försonande drag. 

En smakebit ur Inkokt ruda

Söndag igen och dags för en ny smakbit, fler hittar ni som vanligt hos Mias bokhörna. Veckan har rusat fram och bestått av lite samtal med vänner, planering inför fortsatt bloggande och eventuellt pluggande, samt läsning. 

Under veckan presenterades de författare/böcker som nominerats till Augustpriset. Ett par av dem jag gissat och hoppats på nominerades, men årets allra bästa - i mitt tycke - saknades. Inkokt ruda av Klas Östergren är en av de nominerade skönlitterära romanerna, den har jag läst under veckan. Romanen är mycket lättläst, oroande och underhållande. 

Snöflingorna på Beatrices vinterkappa har smält. Robin ser vattendroppar som faller ner på golvet runt henne.

”Din kappa gråter”, säger han.

Hon kommer av sig, vad hon än varit i färd med att säga eller göra. En reprimand eller en åthutning. I stället blir det stilla. Liksom övermäktigt stilla. De slås av det båda två, utan att beröra saken med ord eller åtbörder, de blir bara stående alldeles orörliga en stund. Den där starka, övertygande stillheten kommer kanske som ett erkännande, eller ett erbjudande om något att enas kring. Exakt vad går inte att utläsa. Som om de där dropparna på golvet mitt emellan dem plötsligt fått en oerhört stor betydelse. Hon verkar bli mer drabbad än han. I synnerhet då han tillägger:

”Den kan, men inte jag.”