Sommarläsning

Sommarens läsning är planerad! Här är en del av böckerna på listan, hoppas hinna läsa många av dem. Listan består av en blandning mellan gammalt och nytt och lockar på olika sätt.

 

Land av Maggie O'Farrell är författarens nya historiska roman, som utspelar sig under 1800-talets svältperiod på Irland. Den vill jag få signerad på Bokmässan!

Dödsverk av Kjersti Anfinnsen är tredje delen i trilogin om den pensionerade hjärtkirurgen Birgitte Solheim. Böckerna handlar om de sista åren i livet, en tid när kroppen och minnet sviker, vänner faller ifrån och den egna betydelsen tycks minska. 

Korrespondensen av Virginia Evans tilldelades nyligen Women’s Prize for Fiction, 2026. Romanen handlar om en äldre kvinna som varje dag skriver brev till kända och okända människor. 

Em av Kim Thúi beskrivs som en vacker, sorglig och grym roman om föräldralösa barn som förflyttades från Vietnam till USA under 70-talets Vietnamkrig.

Jane Eyre av Charlotte Brontë är författarens klassiska berättelse om den föräldralösa flickan som växer upp och får tjänst som guvernant hos den mystiske Mr Rochester. Planerar en omläsning som förberedelse för boken här nedan.

Saragassohavet av Jean Rhys är en postkolonial klassiker och en omskrivning av Jane Eyre. Dessutom en hyllvärmare som nu borde bli läst!

Försoning av Ian McEwan beskrivs som en storslagen roman som utspelar sig i lantlig idyll i 30-talets England och skildrar kärlek, skam, skuld och förlåtelse. Undrar om jag inte sett en filmatisering?

Brooklyn och Long Island av Colm Tóibín handlar om den unga Ellis Lacey, som växer upp under svåra omständigheter på Irland innan hon får möjlighet att emigrera till USA. I andra romanen får vi fortsätta att följa huvudpersonen senare i livet.

Demon Copperhead av Barbara Kingsolver beskrivs som en angelägen omskrivning av Charles Dickens David Copperfield och skildrar ett barns uppväxt i misär och missbruksmiljö. Tilldelades Pulitzerpriset 2023 och Women's Prize for Fiction 2023.  

The things we never say av Elizabeth Strout är författarens första bok om historieläraren Artie Dam. Ska läsas inför författarbesök i Oslo i augusti!

Gilead-sviten av Marilynne Robinson utspelar sig i mitten av 50-talet i en fiktiv stad i Iowa och skildrar tro, förlåtelse och relationer i två prästfamiljer. Kan vara bra, eller väldigt långtråkig …

Torka aldrig tårar utan handskar

Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar kommer att sättas upp som musikal med premiär på Göta Lejon i Stockholm den 24 september 2026, och en nyutgåva av trilogin, som en sammanhängande berättelse, kommer också ut under hösten. Jag passar därför på att dela min recension av en berättelse som verkligen - av olika anledningar - kröp under huden på mig. 

1982 tog huvudpersonen Rasmus studentexamen efter treårig humanistisk linje på Solbergaskolan i Arvika. 1982 tog jag studentexamen efter treårig humanistisk linje på Solbergaskolan i Arvika. Vilken total förvirring det medför när en fiktiv text plötsligt tycks handla om en själv, eller i alla fall om ens närstående. Jag kände mig omkullvält när jag såg inledningen av TV-serien och kände igen mig. Och eftersom boken nästan handlar om mig läser jag den utifrån det perspektivet. Minsta lilla fel stör mig (Gardell vet t ex inte att man säger Åmot med betoning på båda stavelserna och inte Åmotfors med betoning på första stavelsen). Men de små felen är så pyttiga jämfört med allt som är rätt! Beskrivningen av Domuskaféet är exakt och på denna plats tillbringade jag stor del av skoltiden. Ja, tyvärr just den tid jag borde varit i skolan. Jag träffade nämligen min nuvarande man i skolan och därefter hade vi viktigare saker för oss än att gå i skolan. En annan sak som tack och lov inte stämmer är att Rasmus gick i min klass. Det gick bara en kille i klassen och han reste aldrig till Stockholm. Så jag kände inte Rasmus "på riktigt".

Miljöskildringen i romanserien är således fantastisk. Stämningen i byhålan Koppom är exakt återgiven,  jag känner så oerhört väl igen mig både i samhället och bland befolkningen. Gardell har fått en del kritik för övertydlig symbolik med den vita älgen, men den kritiken kommer ju från folk som inte var med. Den vita älgen spelade stor roll under min uppväxt, folk åkte på älgsafari för att försöka få syn på den o s v. För en gångs skull stör mig övertydlig symbolik inte alls. Om berättelsen utspelar sig i västvärmland måste älgen helt enkelt vara med.

Förutom igenkännandets förvirring väckte Torka aldrig tårar stor skam hos mig. Skammen att ha glömt! Jag befann mig aldrig i närheten av någon som drabbades, men jag minns ju så väl allt som skrevs i tidningar och diskuterades på TV. Jag minns hur vissa drabbades medan andra fick skylla sig själva. Tack och lov minns jag också hur vidrig jag tyckte att uppdelningen mellan de oskyldiga och de skyldiga var. Och jag minns rädslan, paniken innan man visste hur man kunde bli smittad. Jag minns Jacob Dahlin och Sighsten Herrgård. Eller rättare sagt, jag minns nu när jag blivit påmind. Och jag är tacksam över påminnelsen även om jag gråtit floder då jag lyssnat på Gardells uppläsning. 

Som litteratur är Torka aldrig tårar lättläst och gripande, som vittnesdokument är den ovärderlig. När Gardell håller sig till sin berättelse blir man berörd, när han beskriver tidsandan blir man omskakad. Gardell hamrar frenetiskt in sitt budskap och det är ett budskap som måste predikas tills alla förstår. Kärlek och tolerans är till för alla. Kärlekshistorien mellan Rasmus och Sebastian är underbart berättad, Paul är härligt överdriven utan att be om ursäkt för det, Bengt har precis lagt världen (i alla fall Sverige) för sina fötter när han får beskedet, sorgen är ofantlig när vännerna tvingas att bära varandras kistor. Torka aldrig tårar är helt enkelt ett storverk.

Bloomsday

Glad Bloomsday! Handlingen i Ulysses av James Joyce utspelar sig den 16 juni i Dublin, och romanen är intrikat baserad på Homeros Odysséen. Så intrikat att det dock är mycket svårt för en oskolad läsare att se alla parallellerna. I fjärde kapitlet dyker Odysseus alter ego Leopold Bloom äntligen upp. Han är en mycket vardaglig, medelålders, lite ärrad Odysseus. Bloom fixar frukost åt frugan Molly, blir sugen på njure, införskaffar sagda njure och bränner vid den. Samtidigt samtalar han med katten och tänker på den begravning han ska på senare under dagen. Efter att noggrant ha tömt tarmen och torkat sig med dagens tidning ger sig Bloom ut på stan igen.

Under dagen ägnar sig Bloom åt att vandra runt i Dublin, medan han funderar över livet i allmänhet och kroppens behov i synnerhet. Judar smädas, kvinnors kön väcker fantasier och gommen frestas av allehanda läckerheter. De gamla grekerna hyllas, medan romarna beskrivs som kloakmakare. Lärda diskussioner om litteratur och filosofi förs på ett bibliotek. Efter att ha rumlat runt en hel dag och större delen av natten kommer Bloom äntligen hem hem igen. Men kanske inte till en kvinna som bara väntat troget och hängivet.

"Han kysste hennes rumpas buktiga fruktiga luktiga pumpagump, på vardera buktande pumphemisfären, i deras buktiga fruktiga fukt, med smygande utdragna utmanande pumpfuktiga stusskyssar."

Romanen avslutas med Molly Blooms makalösa monolog som handlar om hennes äktenskap, sexualitet och otrohet. Läs högt och njut av alla språkliga finesser, en sådan fantastisk översättning! 

Ulysses är en roman som innehåller en massa halvtänkta element huller om buller, och emellanåt en lysande klar tanke, klokare än allt annat jag läst. Jag förvirras och förtjusas om vartannat. Romanen är helt enkelt omväxlande urtråkig och utmattande och alldeles lysande. 

ULYSSES
Författare: James Joyce
Översättare: Erik Andersson
Förlag: Albert Bonniers (2023)

Tisdagstrion - Pensionärer/seniorer

Vårens avslutande tema hos Robert på Mina skrivna ord kunde inte passa mig bättre, vare sig litterärt eller irl. Jag sade upp mig och ansökte om pension förra veckan efter ett turbulent läsår. Ser nu fram emot mkt ledig tid till hösten. Dessutom har jag under året läst ovanligt många bra romaner med äldre huvudpersoner.

 Pizzeria Roma av Elin Persson är en alldeles underbar, lite lätt vemodig, skildring av vänskapen mellan några mer eller mindre skröpliga gubbar. Karlarna på verkstan har blivit lite till åren, det monotona, tunga jobbet har tagit ut sin rätt, någon har problem med benen, någon med ryggen och någon med lungorna. När man blir sjukskriven gäller det att ha rutiner, att inte bara bli sittande hemma. Magnus väntar på ryggoperation, men försöker så länge det är möjligt att ta sig till pizzerian för ett snack med de andra och en pizza. Det är ovant att gå hemma när man hela livet jobbat och gjort rätt för sig. Och inte helt lätt med alla papper och Försäkringskassan som kräver sitt. Som tur är finns hans bäste vän, Kenneth, där för att hjälpa till med allt möjligt. 

Sammantaget är Pizzeria Roma en varm, varsamt berättad historia om vardag och kroppslighet, om kärlek och vänskap och om livet i en alldeles vanligt by. Läs den! 

De sista smekningarna av Kjersti Anfinnsen är den inledande delen i en trilogi om den pensionerade hjärtkirurgen Birgitte Solheim. Birgitte bor ensam i en lägenhet i Paris, efter att ha haft en framgångsrik karriär. Hon har levt sitt (arbets)liv i en mansdominerad miljö, vilket krävt hela hennes engagemang. Familj och barn valdes bort, men än har Birgitte inte gett upp hoppet om kärleken. Kan den dyka upp på ålderns höst? Numera tillbringar dock Birgitte större delen av tiden i sin lägenhet, där hon då och då samtalar digitalt med systern i Norge. Kontakterna med andra blir allt färre och ansträngningen att lämna lägenheten allt mindre lockande. Birgitte är en mycket intressant och komplex karaktär, som inte är alltigenom sympatisk. Hon har livet genom fokuserat på framgång och arbete på bekostnad av djupa relationer och kärlek. Med en växande sorg, kombinerad med självdistans och bitsk humor, ser hon tillbaka på sitt liv och funderar över sina livsval. 

Det kunde ha blivit oerhört dystert, men författaren balanserar tyngd och sorg med en osentimental gestaltning, skoningslös ärlighet, och ett envist hopp. Sammantaget en mycket fin berättelse, skriven i kortfattad stil, och en karaktär jag längtar efter att återse. 

Folk som sår i snö av Tina Harnesk skildrar flera generationer, vars liv på olika sätt präglas av att de blivit förflyttade. Den äldre generationen består av 85-åriga Máriddja och maken Biera, som vuxit upp med erfarenheter av svenska statens tvångsförflyttningar av Karesuandosamerna. Paret lever nu utanför myndighetssamhället och saknar djupt sitt tidigare liv som renägare. När Máriddja får en cancerdiagnos beslutar hon sig för att inte berätta detta för maken och absolut inte flytta någonstans för att få vård. Hon anförtror sig bara åt sin nya väninna, växeltelefonisten Siri, som alltid tycks finnas tillgänglig i den där telefonapparatmaskinen maken köpt. 

Folk som sår i snö är en bok med extra allt, d v s den är inte alls den lågmälda typen av bok jag brukar uppskatta. Men jag måste tillstå att jag fullkomligt älskar den här burleska, helgalna skrönan med alla dess absurda förvecklingar och oförglömliga karaktärer. Det är sällan jag uppskattar humor i böcker, men vid flera tillfällen skrattar jag så tårarna sprutar när Máriddja frågar Siri om råd. Romanen innehåller dock mycket mer än humor, här finns också en smärtsam skildring av människans behov av tillhörighet, djupt rotade längtan efter barn och nödvändigheten att få åldras på ett värdigt sätt. Sammantaget är Folk som sår i snö en unik blandning av absurd humor, bitsk samhällskritik och en finstämd och lyhörd gestaltning av hur kapade rötter och utanförskap gör människan sjuk i själen. En galet bra bok!

Happy Dallowday!

Happy Dallowday (lite försenat)! Mrs Dalloway av Virginia Woolf utspelar sig under onsdagen den 13 juni 1923 i London. Den välbärgade, medelålders Clarissa Dalloway ska ha en liten, trevlig bjudning på kvällen och ger sig därför ut för att inhandla blommor att pynta hemmet med. Just behovet att pynta, att dölja det fula, att fylla vardagen med vackra trivialiteter är ett genomgående tema i romanen. Clarissas liv handlar i hög grad om status, om klassmedvetenhet, om hyckleri. Jag kan föreställa mig hur hennes glossiga facebookbilder skulle se ut.

Det stora kriget är äntligen slut och engelska nationen står inför ett vägval mellan gamla traditioner och ett modernt samhälle. Clarissa lever i en tid då hoppet om människan och civilisationen trasats sönder i skyttegravar. Hon lever i den splittrade värld T S Eliot beskriver i The Waste Land. Så här lite drygt etthundra år senare har jag alltför lätt att förstå och relatera till besvikelsen och melankolin.

Under Clarissas vandring genom staden, och senare under dagen, dyker andra karaktärer upp, och läsaren får bland annat träffa ungdomskärleken Peter Walsh, dottern Elizabeth och Clarissas alter ego Septimus Smith. Clarissa och Septimus träffar aldrig varandra, men är sammanlänkade genom sina upplevelser av livets tomhet och skörhet. De olika karaktärernas tankar, deras sinnesintryck, minnen och känslor vävs samman till en betraktelse av smärtsam meningslöshet och förgänglighet. Bland annat ...

Clarissa är en kvinna som väcker min medkänsla. Många år tidigare valde hon bort ett passionerat, intimt liv tillsammans med Peter Walsh för ett svalt äktenskap med maken Richard, ett äktenskap där hon tycks förlora sig själv:

”… och detta var mrs Dalloway, inte ens Clarissa längre – detta var mrs Richard Dalloway.”

Clarissa uttrycker en tomhet och en längtan som verkligen berör. Under all yttre förfining finns en kvinna av kött och blod, en kvinna som lider, älskar och hatar.

"Men det plågade henne att ha detta monster trampande omkring inom sig! Att höra kvistar knäckas och känna hovar sättas ner djupt inne i själens snårskog, aldrig kunna vara helt lugn eller helt trygg, eftersom vilken sekund som helst odjuret kunde börja röra på sig, detta hat som särskilt nu efter sjukdomen kändes som om det skrapade mot blottade nervändar. Det plågade henne rent kroppsligt, och det fick all glädje över skönhet och vänskap, över att må bra och vara älskad och kunna skapa ett lyckligt hem, att vagga och skälva, som om verkligen någon sorts odjur bökade bland rötterna, som om hela hennes rustning av belåtenhet inte var något annat än egenkärlek! Detta hat!

Dumheter, fantasifoster! intalade hon sig och sköt upp svängdörrarna till Mulberrys blomsterhandel."

Mrs Dalloway är också en roman man läser med facit i hand. Vetskapen om att Virginia Woolf själv kommer att avsluta sitt liv några år efter utgivningen av romanen påverkar ofrånkomligen läsningen.

Romanen är skriven i modernismens typiska stil med inre monologer - stream of consciousness - och kräver en alert läsare. Något år innan Mrs Dalloway publicerades hade James Joyces nydanande mastodontroman Ulysses getts ut. I denna introducerades läsaren för oförglömliga textavsnitt, t ex Molly Blooms avslutande inre monolog. Men där Joyce breder ut sig och testar i princip alla stilar han kan komma på, håller sig Woolf konsekvent till en stil, vilket ger ett ännu mer effektfullt intryck. Enligt mig.

Sammantaget är Mrs Dalloway ett monument över ett liv som inte blev av och en läsupplevelse som slår det mesta.

MRS DALLOWAY
Författare: Virginia Woolf
Översättare: Eva Åsefeldt (ej i mina citat)
Förlag: Albert Bonniers (2025)