Samlade verk

Lydia Sandgren, född 1987, är en psykologkollega och författare bosatt i Göteborg. Debutromanen från 2020 - Samlade verk - fick ett positivt mottagande hos både läsare och kritiker, samt tilldelades Augustpriset i den skönlitterära kategorin. I intervjuer ger författaren ett klokt och kunnigt intryck, enda anledningen till att jag inte läst vare sig debutromanen eller uppföljaren Artens överlevnad är deras omfång. Det spelar i princip ingen roll hur bra "tegelstenar" är, jag brukar i alla fall uppleva dem som pladdriga. Inför författarens besök på Litteraturfestivalen på Mårbacka har jag nu ändå så klart läst Samlade verk.

Samlade verk utspelar sig under flera tidsperioder; under 80- och 90-talet och i nutid. Handlingen i dåtid fokuserar på kärlek och vänskap, när huvudpersonen Martin träffar kärleken Cecilia och nära vännen och blivande konstnären Gustav Becker. Martin och Cecilia får senare två barn - Rakel och Elis - innan Cecilia oförklarligt lämnar familjen och spårlöst försvinner. I nutid lever Martin som ensamstående, han är en medelålders (närmar sig 50) man med havererade författardrömmar och arbete som förläggare. Dottern har flyttat hemifrån och studerar till psykolog, sonen bor fortfarande hemma men är måttligt intresserad av att umgås med sin pappa. När den numera kände konstnären Gustav Becker ska ha en stor utställning i Göteborg väcks många minnen, hans musa och favoritmotiv var ingen annan än Cecilia. Både Martin och barnen tvingas ånyo att konfronteras med hustruns/mammans försvinnande, samtidigt som det för första gången dyker upp ledtrådar till vad som hänt henne.

Min första reaktion bestod som väntat av en massa igenkännanden, jag pluggade till psykolog i Göteborg under 80- och 90-talet. I romanen skildras mängder av samtal kring Freuds teorier, psykoanalys generellt, filosofi och pretto-litteratur som jag hört många gånger. Eftersom jag aldrig var särskilt nöjd med utbildningen, eller kände mig hemmastadd i miljön, ledde alla igenkännanden till suckar över den intellektuella, ytliga tillgjordheten. Positivt överraskad blev jag dock över mitt eget engagemang i Martins och Rakels liv. Författaren lyckas verkligen skapa karaktärer som känns trovärdiga, både i de historiska avsnitten och i de samtida. Och förvånansvärt nog ville jag gärna ha lite mer när jag väl kom till slutet. Däremot önskar jag så klart att vissa intellektuella samtal hade uteslutits, eller kanske t o m att vissa delar av boken strukits. Sammantaget var Samlade verk definitivt bättre än jag förväntat mig, men den hade blivit ännu bättre som två eller tre separata böcker. Här finns ju gott om material!

SAMLADE VERK
Författare: Lydia Sandgren
Förlag: Albert Bonniers (2020)

Harry Potter - muséet

Förra veckan var vi i London och besökte bland annat Harry Potter-muséet, tillsammans med dottern och hennes kompis. Vi har varit där en gång tidigare, men för så många år sedan att dottern inte minns så mycket. Även den här gången var besöket fantastiskt för oss alla! 

Franska favoriter

Grattis Frankrike på Nationaldagen! Jag firar med ett inlägg om franska favoriter. 

Mannen som planterade träd av Jean Giono är en av mina stora favoriter. Berättelsen om den stoiske mannen som, närmast Gudalikt, ägnar sitt liv åt att få marken att blomstra är en helt underbar "saga" om vad en människa kan åstadkomma om hon arbetar oförtrutet. Utan att låta sig påverkas av de världskrig som äger rum i närheten fortsätter mannen som planterar träd med sitt värv och resultatet blir paradisiskt. Som läsare blir man varm ända in i hjärteroten av att läsa en berättelse som visar ett alternativ till den moderna människans hektiska, egocentriska liv.

Bonjour tristesse av Françoise Sagan handlar om ett sommarlov vid Rivieran. Här tillbringar den 17-åriga Cécile dagarna med att sola, bada och flirta med Cyril. Sedan modern dog har Cécile blivit faderns livskamrat. När en rival om fadern dyker upp fylls Cècile av ambivalenta känslor och hon utformar en intrikat och grym plan för att bli kvitt den nya kvinnan. Denna insiktsfulla och ärligt skärskådande roman skrev författaren vid 17 års ålder!

Såningmannen av Violette Ailhaud är en självbiografisk berättelse som utspelar sig i mitten av 1800-talet då en hel fransk by förlorar alla sina män. Ailhauds historia gestaltar starka kvinnor, kvinnor som kan överleva av egen kraft och kvinnor som både älskar och sörjer. Texten är poetisk, intensiv och sinnlig.

Misstag i Moskva av Simone de Beauvoir är en vacker roman, som skildrar hur åldrandet tvingar fram nya sätt att förhålla sig till livet och kärleken. Förutom det äktenskapliga perspektivet skildrar författaren också situationen i Sovjetunionen på 60-talet - en smärtsam upplevelse för många av dåtidens tänkare.

Igelkottens elegans av Muriel Barbery handlar om två huvudpersoner och om hur deras liv flätas samman. Den ena är Renée Michel, en hyperbegåvad och beläst portvakt i ett fashionabelt Parishus. Den andra huvudpersonen är Paloma, en brådmogen 12-åring som bor i fastigheten. En stark vänskap mellan Renée och Paloma växer fram, en vänskap som blir mycket betydelsefull för dem båda.

Candide av Voltaire är en satirisk pikareskroman, utgiven första gången 1759. Den driver med tanken att vi lever i den bästa av världar och betonar att man endast kan nå framgång genom hårt arbete. Detta är en av upplysningens stora romaner, som innehåller kritik mot klassamhället och kyrkan. Dessutom är romanen hysteriskt rolig med sin groteska handling. 

Pawana av Le Clézio är en vacker, sorglig berättelse som på ett fint sätt speglar författarens stil och engagemang mot förstörelse och förtryck. Le Clézio kombinerar underskön prosa med skildringen av fullständigt vedervärdiga händelser. Under läsningen blir jag djupt bedrövad över människans förutbestämmelse att förgöra livets uppkomst.

Med livet framför sej av Émile Ajar handlar om en pojke och hans relation till en döende mor. Här blandas tragik med komiska inslag på ett hjärtskärande sätt och här gestaltas hur kärlek uppstår på platser man inte väntar sig att finna den. En livsbejakande bok om ett barns inneboende styrka och förmåga att tillgodogöra sig de kärlekssmulor som bjuds.

BIld av MichelV från Pixabay

Författarinnan

Christine Falkenland debuterade 1991 och kännetecknas av psykologisk fingertoppskänsla och stilsäkerhet. Författaren har tilldelats ett flertal priser, i synnerhet för romanen Öde, en makalöst bra uppväxtroman.

Den nya romanen Författarinnan är ett kammarspel - med en huvudperson och fyra bifigurer - som handlar om makt, erotik, skrivande och åldrande. Den något till åren komna författarinnan Yvonne tillbringar en tid tillsammans med fyra andra författare, en vistelse avsedd att fokusera på skrivande. Yvonne var som ung en hyllad författare, nu har hon dock inte gett ut något nytt på många år. I gruppen finns den vackra och lovande debutanten Rebecka, Yvonnes tidigare älskare Jovan, den romantiske poeten Pierre, som trånar efter Rebecka, samt den iakttagande Hektor. 

Christine Falkenland är suverän på att skapa oerhört laddade situationer, där alla karaktärer tvingas vara obehagligt ärliga eller oärliga om sina avsikter och drivkrafter. Det är emellanåt plågsamt att bevittna Yvonnes ensamhet, behov av bekräftelse, kamp mot det oundvikliga åldrandet och manipulativa beteende. Romanen är i grunden inte tematiskt riktigt i min smak, men den är skriven av en författare vars språkliga förmåga jag beundrar oerhört mycket. Här finns inte ett onödigt ord och en psykologisk träffsäkerhet som är lysande. Hon kan dessutom den psykoanalytiska jargongen utan och innan.

»Kärleken är autoerotisk«, sa jag. »Den har en narcissistisk struktur. Det är sig själv man älskar, den andra är det ideala jaget.«

»Herregud.« Jovan tog sig för pannan. »Så där ja, nu är hon i gång igen. Måste du prata som du skriver?«

»Kan du inte försöka säga saker på ett enkelt sätt? Du krånglar till det.« Rebecka pustade. »Det är så abstrakt.«

"Jag brukade ursäkta min avbrutna psykoanalys med att man ju aldrig blev färdig. När någon frågade om den hade hjälpt mig, svarade jag att den formade mig som författare. Men skrivandet blev ett försvar. Jag täckte över svåra minnen genom att beskriva något annat. Skrivandet var inte sublimering, utan ett upprepningstvång. Ett försök att bemästra det bortträngda, utan att genomtränga det."

Sammanfattningsvis är Författarinnan således språkligt elegant och psykologiskt insiktsfull läsning. 

FÖRFATTARINNAN

Författare: Christine Falkenland

Förlag: Wahlström & Widstrand (2025) 

En smakebit ur Land

Då var vi hemkomna från en Londonresa som innehöll extra allt, mer om detta kommer senare. Här kommer dagens smakbit, kolla gärna efter fler hos Mias bokhörna.

 

Jag läser Maggie O'Farrells nya roman Land och tänker att hon som författare utvecklas och faktiskt bara blir bättre och bättre. Handlingen i boken utspelar sig på Irland under sent 1800-tal, d v s under och strax efter den stora svälten, och kretsar kring kartläggaren Tomás och hans familj.

Nedanför stegen talar Tomás om vindriktning och att kartor är kolonialiseringsverktyg, fienderedskap som måste förstöras, och Liam instämmer med hög röst: Ja, far har så rätt.Tomás ser undrande på honom med ögon vidöppna och mörka som havsanemoner. ”Det står så klart för mig nu”, säger han till hunden eller kanske sin son, ”att jag inte kan begripa hur jag inte kunde se det tidigare. Det här är ett land som lockat våg efter våg av erövrare, sådana som vill besätta och förslava, men först nu ser jag hur vi kan stå emot. Att kartlägga är att ta makten. Vi kan rita om själva landet, marken vi går på, dokumentera hur det verkligen är, hur det var, hur det ska bli. Vi ska inte använda deras namn, deras godsgränser, deras bosättningsgränser, deras förläggningar – de ska raderas ut. Landets själ, dess kärna, marken är just precis …”