En smakbit ur Trollskärvan

Söndag igen och dags för en ny smakbit i utmaningen En smakebit på söndag hos Mias bokhörna. 

Den här veckan har sannolikt varit den värsta jobbmässigt under hela min karriär. Just nu funderar jag över hur länge jag själv ska stå ut i en verksamhet som leds av människor som inte bryr sig om annat än egen makt. Jag försöker skingra tankarna med trädgårdsarbete och läsning så klart. 

Trollskärvan av Torborg Nedreaas är den första delen i trilogin om flickan Herdis, en fängslande och upprörande uppväxtskildring som utkom första gången 1950. För Trollskärvan mottog Nedreaas det allra första Kritikerpriset 1950. Första och sista citatdelen handlar om Herdis och hennes föräldrar, medan mittendelen består av en vidrig mans tankar om flickor/kvinnor.

"Nu kunde allt ha blivit bra, modern pratade glatt och varmt och kärleksfullt, hon hade glömt allt. Herdis gick tyst med handen i hennes och visste inte vad hon skulle göra med allt som for runt i henne. Hon var som två Herdisar. Den ena längtade efter att förtvivlat kasta sig i sin mors famn och ta emot alla ömhetsbetygelser och bara glädja sig inför julaftonen. Den andra kämpade med något ouppklarat som inte kunde öppna sig för någon glädje av något slag och som gjorde ont i halsen."

"Det är något rörande med dessa småflickor, jag hyser en sorglig ömhet för dem. De är alla födda av kvinnor, en äcklig process. Men de växer upp i en märklig kort period av skönhet, rena som blommor, man kan känna en längtan efter att lyfta upp och lukta på dem. De doftar rent och sött. Några korta år varar det, sedan är det slut. De blir orena. Det luktar om dem. Det luktar av alla kvinnor."

"Som så ofta förr gick det över. Men ändå inte som förr. Och det stormande försoningsdramat som hon fruktade och hatade eftersom det gjorde henne så ensam, det startade inte den här gången. Föräldrarna var hövliga mot varandra, nästan vördnadsfulla. Herdis längtade efter att de skulle kyssa och omfamna varandra och glömma henne – hellre det."

Öster om Eden

Öster om Eden av John Steinbeck är en av min favoriter bland de nobelprisade böckerna och det är en roman jag läste redan som 20-åring. Jag minns fortfarande tydligt de mycket speciella karaktärerna, som t ex den manipulativa Cathy och den kloke kinesen Lee. Boken bygger på den bibliska berättelsen om Kain och Abel, d v s den handlar om gränslös syskonrivallitet. Det jag fastnade mest för som 20-åring var dock temat om människans fria vilja (timshel) och det jag lärde mig i den här romanen formade viktiga och varaktiga delar av mina värderingar.

I höst ska en ny dramatisering av Öster om Eden visas på Netflix, så därför tänker jag nu ägna mig åt att läsa boken igen. Det ska bli härligt att återigen följa familjerna Trask och Hamilton i Salinasdalen.

Sos - Aino Trosell

 

Att få en bok utan förväntan på motprestation värmer vissa dagar lite extra. Romanen Sos av Aino Trosell handlar om den växande grupp människor som lever i samhällets utkanter, den grupp som numera ofta faller genom ett skyddsnät, vars hål växer okontrollerat. Och den handlar om de människor som kämpar för att kunna hjälpa, de som ofta tvingas ta strid mot de egna systemen för att få göra det som behövs. Dagens hjälpare är i hög grad drabbade av etisk stress, de vet vad deras klienter behöver, men hjälpen finns inte längre. Sos är författarens 30:de bok och den knyter fint an till debutromanen Socialsvängen från 1978. Tack för boken!

Bloggen 18 år

Idag för 18 år sedan startade jag för första gången en blogg, dessutom en blogg med ett mkt speciellt syfte: att läsa alla Nobelpristagare i litteratur. Då hade jag ingen aning om att bloggosfären stod inför en explosionsartad utveckling, att förlag och Bokmässan skulle vilja samarbeta med oss bokbloggare och att jag skulle hitta en så stor grupp likasinnade bokstollar, som jag idag ser som nära vänner. Inget blev riktigt som jag trodde, i stället för att stillsamt dokumentera mina tankar om böcker i en privat läsdagbok, kastades jag in i ett socialt sammanhang med digitala event och mässor, läsretreat och andra träffar. Så otroligt oväntat och otippat och alldeles fantastiskt! Dock med följden att alla Nobelpristagare ännu inte är lästa ... :D

Tisdagstrion - Ryssland

Dagens Tisdagstrio hos Robert på Mina skrivna ord handlar om Ryssland, och jag har letat upp lite olika typer att rysk litteratur. 

I Snöstormen av Vladimir Sorokin gör den lätte koleriske doktor Platon Iljitij Garin och kusken Harkel en farofylld resa i Harkels självgångare, som dras av ett 50-tal rapphönsstora hästar, till befolkningen i en avlägsen by för att rädda dem från svartsoten, en zombieepedemi från Bolivia. Resan kantas av äventyr, olyckor och möten med egenartade jättar, pyttemänniskor och knarkare.

I åk 8 läste dottern litteraturhistoria och pluggade begrepp som allegori och satir i Jonathan Swifts Gullivers resa. Det hon då lärde sig om Gullivers resor passar lika bra in på doktor Garins resa. Samhällskritiken ligger under ytan och uttalas inte explicit, men är hela tiden enormt tydlig. Man kan komma undan med mycket genom att skriva "sagor" och sci-fi och tur är väl det. På ytan är således Snöstormen en helgalen, humoristisk och fantastisk berättelse, under ytan är kritiken mot den samtida maktförskjutningen i Ryssland hela tiden närvarande.

Sorokins roman bygger på ett par berättelser av Lev Tolstoj och i Snöstormen refereras också till Gogols novell Näsan. Därutöver finns säkerligen mängder av referenser till rysk historia, politik och kultur som går mig förbi. Sorokin har även tidigare skrivit samhällskritiska texter och är hett omdebatterad i sitt hemland.

När Solzjenitsyns första och självbiografiska långnovell En dag i Ivan Denisovitjs liv publicerades i Sovjetunionen 1962 var den sprängstoff. Först nu avslöjades Stalins terror mot det ryska folket. Boken utspelar sig i ett sovjetiskt arbetsläger under 1950-talet. Under en dag från morgon till kväll får man följa Ivan Denisovitj, oftare kallad Sjuchov.

Ivan har dömts till ett arbetsläger, anklagad för att ha spionerat efter att ha tillfångatagits av tyskarna under andra världskriget. Trots att detta inte är sant straffas han av staten och döms till tio års lägervistelse. Dagen börjar med att han vaknar upp sjuk. Som straff för att han har vaknat sent skickas han till vakthuset för att städa och tvätta det. När han är klar med städandet går han till sjukstugan för att rapportera att han är sjuk. Men nu är det sent på morgonen och läkaren får inte sjukskriva fler arbetare så Sjuchov måste arbeta ändå. Resten av dagen handlar om Sjuchovs grupp och deras lojalitet för gruppchefen. Solzjenitsyn berättar också om olika metoder för att överleva, om den djungelns lag som råder i lägret. En dag i Ivan Denisovitjs liv är och förblir en milstolpe inom den ryska litteraturen.

"Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis." Öppningen av Lev Tolstojs mest berömda roman är lika klassisk som berättelsen i övrigt. Anna Karenina är en av de riktigt stora kärleksromanerna, ett häpnadsväckande modernt psykologiskt porträtt av en kvinna som försöker bryta sig fri från sociala och äktenskapliga förpliktelser, men som blir utstött på grund av sin passion. Anna Karenina var otrogen, hon älskade och tog sitt liv och är än i dag en av de mest konturskarpa romanpersonerna i hela vår litteraturhistoria. Lev Tolstojs roman beundras fortfarande av läsare på alla nivåer, och är en ständig inspiration för nya författare. Lev Tolstoj skrev sin Anna Karenina mellan 1873 och 1877, bara några år efter att han var klar med sitt andra stora romanverk Krig och fred. 

Min upplevelse av att läsa Anna Karenina var dock inte alls så positiv som jag väntat mig. Tyvärr blev författarens önskan att dränka mig i kloka sanningar om vikten av ett hårt arbete på landet och ett sunt leverne mig övermäktigt. Sammantaget en av få klassiker jag INTE älskar.