Korrespondensen

Virginia Evans första publicerade roman (ett flertal beskrivs ha refuserats) blev något av årets sensation och tilldelades Women's Prize for Fiction, 2026. Romanen beskrivs som en: "uplifting and moving novel that confronts the hubris of youth with the wisdom of older age." Romanen har hyllats av kritiker och blivit omåttligt populär bland läsare, trots att dess huvudperson är en äldre dam som ägnar stor del av sitt liv åt brevskrivande. 

Genom de brev Sybil skriver och tar emot, ges läsaren möjlighet att ta del både av nutida händelser och Sybils bakgrund. Sybil har genomgått minst sagt sin beskärda del av livets svårigheter: hon är adopterad, förlorade ett barn och genomgick en skilsmässa. På senare år har hon även drabbats av kroppsliga besvär, framför allt börjar synen försämras i skrämmande rask takt. Men än så länge sätter sig sjuttiotreåriga Sybil van Antwerp så gott som dagligen vid skrivbordet för att skriva brev. Om det är nödvändigt kan hon skicka e-post, men hon föredrar att skriva noggrant och eftertänksamt med en fin penna på en särskild sorts brevpapper. Sybil skriver till många olika människor: sina barn, brodern, bästa vännen, en ung pojke, några mkt välkända författare, en för läsaren okänd person samt emellanåt till personer hon stöter på i olika sammanhang. I sin skriftliga kommunikation har Sybil en enastående social förmåga, hon skapar snabbt kontakt och lyckas bibehålla denna även med rätt osannolika personer, som bl a Kazuo Ishiguro och Joan Didion. I verkliga livet har dock situation inte varit lika enkel, Sybil ägnade stor del av sitt liv åt ett krävande yrke som notarie i domstolen och upplevde ofta sig själv som lite socialt klumpig. Hur viktigt brevskrivandet är för Sybil framgår av följande citat ur en brev till en ung pojke:

"Angående dina frågor om brevskrivandet konst. Först och främst vill jag säga att de gjorde mig varm om hjärtat, för jag ska avslöja en hemlighet: Mina brev har betytt långt mer för mig än något inom juridiken. Breven utgör en stöttepelare i mitt liv, medan jag endast praktiserade juridik i trettio år. Notarie var mitt yrke - breven innefattar vem jag är. Jag har inte den blekaste aning om hur många jag har skrivit. Jag har inte hållit reda på någon siffra under årens lopp, Och jag har aldrig gått tillbaka och räknat dem jag fått. Fler än tusen, skulle jag tro. Jag har skrivit brev sedan jag var barn."

Brevromanen som form är relativt lättläst och man får som läsare en (illusorisk?) upplevelse av att vara närvarande i brevskrivarens tankar. Sybils brevväxling med Joan Didion om deras gemensamma erfarenhet av att ha förlorat ett barn är minst sagt gripande, utan att överskrida gränser till smetig sentimentalitet. Men, som Sybil själv betonar måste man lägga manken till vid brevskrivande, och även om breven ger ett spontant, lättsamt intryck är de noggrant genomtänka. Utifrån detta kan man också fundera över om Sybil i alla lägen är en pålitlig berättare? Hon är onekligen en ganska sammansatt karaktär, som läsare slås jag av av hennes humor, omtanke och emellanåt rätt så bitska formuleringar. Nyansrikedomen i porträttet av Sybil är romanens styrka, i mitt tycke. 

Sammantaget är Korrespondensen precis så charmig, engagerande och lättläst som alla säger, även om jag möjligen tycker att här finns något tema för mycket (t ex adoptionen och dna-tester). Jag stämmer således glatt in i hyllningskören och rekommenderar absolut läsning!

KORRESPONDENSEN
Författare: Virginia Evans
Översättare: Cecilia Berglund Barklem
Förlag: Akademius Förlag (2026)

Trollskärvan

Torborg Nedreaas (1906–1987) anses vara en av Norges mest framstående efterkrigsförfattare, om än relativt okänd i Sverige. Hon var politiskt radikal och skrev om klasskillnader, fattigdom och förtryck. 1945 debuterade hon med novellsamlingen Bak skapet står øksen. Flera av novellerna skildrade händelser under andra världskriget, hon skrev bland annat om ”tyskejenterna”, d v s norska kvinnor som hade förhållanden med tyska soldater. De här kvinnorna utsattes för både rättsövergrepp och trakasserier efter krigsslutet, och många deporterades till Tyskland. Torborg Nedreaas hade stor betydelse i kampen för fri abort, samtidigt som hon också värnade om barnets rätt att födas in i en jämställd värld. 1947 fick hon sitt stora genombrott med med romanen Av månsken växer ingenting. 

Trollskärvan tilldelades det allra första Kritikerpriset 1950 och är första delen i en uppväxttrilogi om flickan Herdis. Handlingen utspelar sig i Bergen under början av 1900-talet och skildrar en hotfull tid på randen till ett världskrig. Herdis växer upp i en tuff miljö både hemma och bland kamraterna på gatan. Hon har svårt att finna sig tillrätta och väljs sällan som sällskap i första hand. Vid flera tillfällen utsätts Herdis för kränkande övergrepp av andra barn, och har ingen att berätta för. Porträttet av Herdis är komplext, psykologiskt träffsäkert och ovanligt intressant i och med att författaren inte faller för frestelsen att göra henne till enbart en "god" och utsatt flicka. Herdis har en ovanligt väl utvecklad fantasi och när hon tittar på världen genom en glasskärva - hennes trollskärva - blir allt ljust, färgglatt och vackert.

"Nu kunde allt ha blivit bra, modern pratade glatt och varmt och kärleksfullt, hon hade glömt allt. Herdis gick tyst med handen i hennes och visste inte vad hon skulle göra med allt som for runt i henne. Hon var som två Herdisar. Den ena längtade efter att förtvivlat kasta sig i sin mors famn och ta emot alla ömhetsbetygelser och bara glädja sig inför julaftonen. Den andra kämpade med något ouppklarat som inte kunde öppna sig för någon glädje av något slag och som gjorde ont i halsen."

Sammantaget är Trollskärvan en oerhört fängslande och upprörande skildring av förtryck och de starka känslor av skam som väcks och rotar sig hos ett offer. Jag ser verkligen fram emot att läsa de följande delarna av denna makalösa berättelse. 

TROLLSKÄRVAN

Författare: Torborg Nedreaas

Översättare: Cilla Naumann

Förlag: Wahlström & Widstrand  (2026)

Månadssammanfattning - juni 2026

Juni var en månad av stora förändringar då jag beslutade mig för att säga upp mig och åtminstone delvis gå i pension. Så oerhört befriande! Även läsmässigt var juni en riktigt bra månad. Jag fortsatte med förberedelser inför Bokmässan genom att läsa en författare från Québec - Lise Tremblay. Dessutom ägnade jag mig år omläsning av några klassiker, de älskade Öster om Eden och Juloratoriet. Även en del nya böcker väckte mitt intresse, t ex norska Slutartid och årets vinnare av Women’s Prize for Fiction - Korrespondensen. Slutet av månaden tillbringades i USA tillsammans med irländska immigranter i fantastiska, fängslande Brooklyn och Long Island av favoriten Tóibín. Därefter tog förberedelser inför Litteraturfestivalen på Mårbacka över, med läsning av Samlade verk. 

Öster om Eden - John Steinbeck

Slutartid - Maja Lunde

Juloratoriet - Göran Tunström

Sommarboken - Tove Jansson

Tallums sång - Lina Schollin Ask

Korrespondensen - Virginia Evans

Judiths syster - Lise Tremblay

Brooklyn - Colm Tóibín

Long Island - Colm Tóibín

Samlade verk - Lydia Sandgren

Lästa titlar sammantaget: 10

Ljudböcker: 5

Hyllvärmare: 3

Omläsning: 2

Romaner: 10

Böcker skrivna av kvinnor: 6

Böcker skrivna av män: 4

Nya författare: 3

Länder: 5 (Sverige, USA, Norge, Finland, Irland, Kanada/Québec)

Tema: Bokmässan/Québec, Klassikerläsning, Litteraturfestival Mårbacka

Månadens bästa: Öster om Eden och Juloratoriet är ojämförliga favoriter som läses om lite då och då, därför bortser jag från dem när jag ska välja månadens bästa. Många av böckerna kämpade tappert om titeln Månadens bästa, där det till slut ändå blev jämnt lopp mellan flera av dem (Sommarboken, Tóibíns romaner och Korrespondensen. Helt omöjligt att välja den här månaden.

Litteraturfestival Mårbacka - lördag

I år ska jag verkligen inte missa Litteraturfestivalen på Mårbacka, 31/7-1/8, dags nu för läsplanering och andra förberedelser. Programmet som helhet är oerhört intressant och kan ses här. I detta inlägg skriver jag lite om de  programinslag som lockar mig mest på lördagen.

Marjaneh Bakhtiari, med rötter i Iran, har skrivit flera mycket bra romaner om invandrares livssituation i Sverige. Hon skriver med en blandning av humor och allvar, och är lättläst utan att överförenkla och tillrättalägga. Min favorit hittills är Godnattsagor för barn som dricker, en berättelse om hur tre generationer hanterar livets svårigheter och utmaningar i Teheran. Den är sammantaget en fantastisk skildring av olika strategier att överleva trauman. Även den senaste romanen - Oändligt underbart - som handlar om femtonårige Shayans sista dag i livet, tyckte jag mycket om.

Av Carina Bergfeldt, journalist, författare och programledare, har nyligen getts ut den historiska romanen En dag ska vi återvända, första delen i den planerade Gustaviasviten. Romanen skildrar den nedtystade svenska rollen i den transatlantiska slavhandeln och beskrivs som en: ”lika fängslande som lärorik bladvändare som stannar kvar i medvetandet långt efter att sista sidan är läst”. Samtalsledare är Björn Kohlström, vars blogg jag lusläser för att hitta böcker som lever lite mer undanskymda liv.

Pinsamt nog får jag väl erkänna att jag inte ännu läst någon av Monika Fagerholms välkända romaner, trots att flera av dem står i min bokhylla. Döda trakten/Kvinnor i revolt är författarens senaste roman, tillika första delen i en tredelad biografisk svit. Huvudpersonen är 18-åriga Alice, som drömmer om att bli en läsande och skrivande människa. Således hög tid att läsa, frågan är bara vilken bok jag ska välja?

En smakbit ur Dödsverk

Högsommarvärmen är verkligen här, emellanåt gömmer jag mig inomhus för att svalka mig. Hoppas på mer lagom väder framöver. Här kommer dagens smakbit, kolla gärna efter fler hos Mias bokhörna. 

Under veckan anlände äntligen tredje delen i Kjersti Anfinnsens trilogi om den pensionerade hjärtkirurgen Birgitte Solheim - Dödsverk. Trilogin handlar om de sista åren i livet, en tid när kroppen och minnet sviker, vänner faller ifrån och den egna betydelsen tycks minska. I sista delen har livets och åldrandets sista kapitel inletts – Birgitte är nu blind och helt vårdberoende. 

"En morgon upptäckte jag att jag var blind. Sista resten av självständighet försvann med synen. Skuggor och konturer har blivit ett slags mörkgrå yta där jag knappt kan skilja ljus från mörker. Resten av min tid är väntan. Kroppen fungerar nästan inte. Jag svävar in och ut ur sömnen. När jag vaknar har jag under några sekunder av nåd glömt misären. Sedan slår jag upp ögonen till den totala meningslösheten. Sköterskorna hävdar att mitt hjärta är imponerande starkt. Jag är seglivad. Dessvärre."