David Toscana, född 1961, tillhör de viktigaste samtida mexikanska författarna och har belönats med en rad priser. Döden är ett återkommande tema hos författaren, vilket han förklarat med att han är påverkad av den våldsamma tillvaron i norra Mexiko.
Den sista läsaren utspelar sig i en liten gudsförgäten by i Mexico, där torkan håller på att driva bort de sista människorna. I byn finns ännu ett bibliotek, även om myndigheterna officiellt stängt det. Det finns dock bara en enda läsare i byn, änkemannen och bibliotekarien Lucio. Han ägnar dagarna åt att sortera böckerna och besluta vilka som ska kasseras. Inte många böcker får godkänt av Lucio och de han underkänner slängs åt kackerlackorna, som glatt mumsar i sig. Lucios son, Remigio, är den ende i byn som ännu har lite vatten i sin brunn, men en dag hittar har en ung, död flicka i brunnen. Han berättar detta för fadern, som genast börjar söka efter gåtans lösning i litteraturen.
Att beskriva vad Den sista läsaren handlar om låter sig inte så lätt göras. Detta är ingen enkel berättelse med en inledning, ett mellanparti och ett slut. Här finns inget brott som klaras upp och inga älskade som får varann. Berättelsen speglar något genuint mexikanskt, här gestaltas landets fragmenterade historia, förtrycket under olika härskare och en utarmning av folket. Romanen berättar också om längtan, om Lucios längtan efter sin döda hustru och om Remigios längtan efter någon att älska. Författaren skriver om relationen mellan levande och döda på ett unikt, mycket intressant sätt. I Den sista läsaren luckras gränserna upp mellan den yttre verkligheten, en inre fantasivärld och den litterära världen.
Jennifer Clement föddes i USA, men växte upp i Mexico City. Hon är både poet och romanförfattare och var PEN Internationals första kvinnliga ordförande. Inför skrivandet av En bön för de stulna ägnade Jennifer Clement många år åt att intervjua unga kvinnor som utnyttjats sexuellt, blivit fängslade eller blivit slavar under skulder. Oändligt många unga kvinnor i Mexico har fallit offer för knarkkartellerna.
En bön för de stulna handlar om den unga flickan Ladydi, som växer upp på mexikanska landsbygden i en kultur präglad av drogkarteller och åsikten att kvinnor är varor man kan hantera hur som helst. Därför gäller det för mödrarna att dölja döttrarnas skönhet, de förfular deras ansikten med smink, missfärgar deras tänder och ser till att hålla dem gömda när knarkkartellens bilar kommer. I byn finns inga män kvar, de har övergivit sina familjer för ett liv i drogernas värld. Eller för att arbeta i USA. Kvinnorna kämpar för att överleva och för att beskydda sina döttrar. Vackra flickor är villebråd och en dag kommer bilen till Ladydis by.
Texten är brutalt realistisk, känslomässigt återhållsam och den har en poetisk prägel som gör att man som läsare kan njuta av att läsa om vedervärdiga händelser. Ladydis berättelse känns som en hård knytnäve i solarplexus, man tappar andan och vrider sig för att undkomma. Ändå kan man inte sluta läsa. Clement gestaltar inte kvinnorna som hjälplösa offer, hon skildrar också deras sammanhållning som ger dem styrka att fortsätta kämpa mot alla odds. Sammantaget är En bön för de stulna ett omskakande dokument som vittnar om unga kvinnors utsatthet, maktlöshet och hjälplöshet i ett korrumperat system.
Octavio Paz, föddes 1914, under den mexikanska revolutionen, i en by utanför Mexico City. Familjen var blandad, d v s modern var av spanskt ursprung medan fadern hade blandad härkomst, arbetade som advokat och företrädde urbefolkningens intressen. Octavio Paz tilldelades Nobelpriset i litteratur 1990 med motiveringen: "för en lidelsefull diktning med vida horisonter, präglad av sinnlig intelligens och humanistisk integritet".
Ensamhetens labyrint är en essäsamling från 1950, som jag läste 2012 i samband med att jag gick en litteraturkurs med tema Nobelpriset. I texterna utforskar författaren "den mexikanska folkkaraktären" utifrån begrepp som rötter, maskulinitet och ensamhet. Han skriver bl a om det aztekiska arvet, kolonialtidens samhällsstruktur, katolska kyrkans roll, frihetskrigen och revolutionen. Paz författarskap och Ensamhetens labyrint beskrivs ha haft en mycket stor betydelse för latinamerikansk litteratur och förståelse av regionens kultur. Jag minns i ärlighets namn inte så mkt av läsningen av boken, men misstänker att jag nog inte tyckte att den åldrats så väl.
James A Michener, en av USA:s mest produktiva författare, är känd för sina omfattande verk, som ofta spänner över stora geografiska områden och långa tidsperioder. Hans författarskap präglas av djupgående efterforskningar och intresse för kulturhistoria.
Den tvådelade romanen Mexico av James A Michener kommer från mina föräldrars bokhylla och jag läste den för närmare 40 år sedan. Ändå minns jag vilket intryck den här berättelsen gjorde på mig. Framför allt minns jag min stora besvikelse när jag insåg att bokens stad Toldedo inte existerar, jag ville så gärna åka dit. Romanen handlar om en amerikansk journalist som beger sig till sitt födelseland Mexico för att skriva om ett dramatiskt möte mellan två berömda tjurfäktare. De båda matadorerna symboliserar landets konfliktfyllda historia, med dess urbefolkning och de spanska erövrarna, och romanen skildrar landets kulturella historia under många århundraden. Jag minns boken som oerhört fängslande och spännande.
Gloria Gervetz, 1943 - 2022, var en mexikansk poet och översättare med ukrainsk-judisk familjebakgrund. Hon skrev på sitt livs dikt Migrationer i nära ett halvsekel och gjorde otaliga tillägg och ändringar i den. Min version Migrationer 1976–2022 är slutversionen av verket, som publicerades strax innan författarens bortgång. Jag ser oerhört mkt fram emot att läsa den.
