Elin Boardy är en favorit bland samtida, svenska författare. Hon har nu gett ut sex historiska romaner, alla i olika miljöer/tidsåldrar, de flesta med flickors/kvinnors levnadsvillkor i fokus. Allt som återstår handlar om en ung kvinnas utsatthet och utspelar sig i ett bohuslänskt landskap i början av 1900-talet. Mot ljuset är en nyanserad skildring av en kvinnas och ett lands väg mot frihet och självbestämmande. Mary Jones historia är en spännande och ömsint berättelse om människan bakom piratmasken och drömmen om äkta kärlek. Tiden är inte än utspelar sig i digerdödens Europa i mitten av 1300-talet och gestaltar människans identitet i relation till omvälvande förluster. Nätterna på Winterfeldtplatz utspelar sig i Berlin i slutet av 1920-talet, när livet präglades av motsättningarna mellan frihet och dekans och den framväxande nazismen, och gestaltar hbtq-frågor. Alla är olika och alla har jag hyllat.
Kejsarens ansikte utspelar sig i olika delar av Romarriket, under några år på 120-talet, när Hadrianus är kejsare. Hadrianus är en militärt defensiv, "fredlig" kejsare, som ägnar sig åt att uppföra ofantliga byggnationer, anlägga vägar och skapa ett postsystem. Som person är han dock mycket "manlig", han är en skicklig ryttare och jägare. Och, som seden bjuder, har han unga pojkar vid sin sida och i sängen. Den unge greken Antinous träffar kejsaren första gången när han är 13 år och genom mod, skicklighet i bågskytte och öppenhet lyckas han väcka kejsarens intresse. Kejsaren skickar Antinous, tillsammans med många andra gossar, till Rom för att utbildas att ingå i kejsarens uppvaktning. Så småningom får Antinous resa till Villan, kejsarens enorma privata bostad, och där lyckas han återigen utmärka sig bland alla pojkar och fånga kejsarens uppmärksamhet.
Kejsarens ansikte berättas i hög grad utifrån Antinous perspektiv och författaren utgår konsekvent från de värderingar som rådde vid tidpunkten för romanen. Här finns således inga ifrågasättanden av systemet att äldre rika män med makt roar sig med unga pojkar, och använder människors död i underhållningssyfte.
"Slavar täcker över blodpölarna med sand, efter varje dag skottar man upp kroppar och utspillda inälvor och kör bort dem på kärror. Ännu en lyckad dag på arenan. Ett storslaget firande av kejsaren."
Antinous är lycklig över att ha väckt kejsarens intresse, även om han är lite orolig för vad kejsaren förväntar sig av honom. Hans fantasier gäller kejsarens roll, hans önskan är att kejsaren vore en vanlig man, en Adrianus, och att deras relation då skulle kunna vara mer jämlik. Det som plågar Antinous är upplevelsen av att vara ett objekt som kejsaren emellanåt visar upp, samt den stora oron inför framtiden. Det var, på Hadrianus tid, socialt accepterat att män hade relationer med pojkar, men inte med andra män. Antinous vet därför hela tiden att hans relation med kejsaren en dag måste ta slut. Sammantaget är gestaltningen av Antinous nyanserad och insiktsfull, vilket skapar ett band mellan pojken och läsaren. Bilden av kejsaren färgas i hög grad av Antinous upplevelser, läsaren möter en komplex man med många dimensioner; han är hänsynslös och maktfullkomlig samtidigt som han visar ömhet och sårbarhet.
Berättelsen väcker ett stort engagemang, både emotionellt och intellektuellt. Det går naturligtvis inte att läsa boken utan att reflektera kring det pedofila systemet och pojkarnas utsatthet, men Antinous ser inte sig själv som ett offer, utan som utvald. Detta är förvisso inte specifikt för tiden, människor i alla tider (inklusive nu) tenderar att acceptera de förutsättningar som råder och identifiera sig i enlighet med dessa.
Författaren har, som vanligt, lagt ner ett enormt arbete på efterforskningar och känner sin miljö utan och innan. För mig som läsare är det ett härligt ögonblick av igenkänning när jag inser att den byggnad som beskrivs är Pantheon. Därutöver har jag ägnat mig åt att googla och själv läst massor om Hadrianus, Antinous och Villan, vilket är det bästa betyg jag kan ge en bok. Romanen är rakt, enkelt berättad med ett rejält driv i handlingen, vilket gör boken till en sträckläsare. Jag, som alltid brukar gnälla om en bok överstiger 300 sidor, slukade Kejsarens ansikte på några få dagar. Detta är en roman som passar många läsare, en tänkbar utmanare till titeln Årets Bok 2026.
