Det sket sig med studierna

Tråkigt nog har jag varit tvungen att hoppa av B-kursen på Linnéuniversitet. Det blev så stressigt att jag höll på att gå in i väggen. Läsandet och skrivandet i sig var inte så jobbigt, men de allra flesta uppgifterna skulle göras i grupp. Och vi var fyra som alla hade andra engagemang. Det funkade inte alls för mig att jobba samtidigt som de andra kunde. Extra trist eftersom vi nu äntligen snart skulle påbörja kursen om postkolonial litteratur. Men jag har i ärlighets namn redan läst skönlitteraturen och mer därtill. Ska ta och läsa facklitteraturen också eftersom det är mitt favoritområde. Men B-kursen får jag lov att försöka gå någonstans där man satsar mer på individuellt arbete.

Flugorna av Sartre

Här pluggas det för fullt, just nu handlar det om modernistisk dramatik. Den här veckan har jag arbetat med Sartres Flugorna, en pjäs jag verkligen är glad att jag läst.

Sartres debutpjäs Flugorna skrevs 1942 under den tyska ockupationen av Frankrike. Pjäsen är en version av den grekiska myten om Orestes, sonen som hämnas sin mördade far Agamemnon genom att mörda sin egen mor Klytaimnestra. I dramat Orestien av Aiskylos styrs handlingen i pjäsen av släktens förbannelse, gudarnas vilja, offer, hämnd och – i den sista delen – försoning. I Sartres version handlar berättelsen inte om att följa sitt öde och hämnas, utan om att vara fri att välja hur man ska handla. Konflikten äger nu rum inuti människan i stället för mellan henne och gudarna. Guden – Zevs – existerar, men har ingen makt.

Friheten gestaltas i Sartes verk som det mest eftertraktade tillståndet. Men friheten tycks medföra en tomhet som Orestes skulle vilja befria sig från. Frihetens pris är utanförskap och ett betungande ansvar. Detta utanförskap leder till att man blir alienerad från andra, men även från sig själv. Människans dilemma är också att hon ofta inte vet att hon är fri och därför inte kan bruka sin frihet.

I Flugorna är det bara Orestes som vet att han är fri och han fattar beslutet att hämnas sin döde far genom att mörda hans mördare, d v s Orestes egen mor och hennes älskare. Flugorna motsvarar Aiskylos hämndgudinnor och kommer svärmande genast efter morden. Orestes syster Elektra dukar under inför Zevs lockelser och flugornas hot, medan Orestes tar sitt ansvar och befriar därmed staden från dess kollektiva ånger. Slutet där Orestes visar stadens invånare att de kan bli befriade från sina samvetskval om de väljer ett liv i frihet under ansvar är magnifikt.

Flugorna skrevs och sattes upp mitt under andra världskriget då Frankrike var ockuperat. Man skulle kunna tänka sig att Sartres fokus på människornas underlåtenhet, deras medlöperi och skuld speglar Vichyregimens agerande under kriget.

Sammantaget är Flugorna en otroligt fascinerade pjäs där man som läsare tvingas fundera över sin egen inställning till Gud, den fria viljan och människornas skuld. Fantastisk läsning.

Kafkas Processen

Dags för en omläsning av Processen, denna gång som en del i litteraturkursen. Min läsupplevelse av Processen är framför allt mycket känslosam. Jag blir oerhört frustrerad över att det inte finns logiska lagar och regler kring hur en process ska gå till, jag blir förvirrad över att tid och rum ibland inte fungerar realistiskt – pryglingen sker i ett skräprum och när K kommer tillbaks nästa dag är scenariot oförändrat - och jag blir upprörd över att K inte reagerar så starkt och på ett sätt man kan förvänta sig. Som läsare fångas jag av den maktlöshet K känner och jag drabbas av overklighetskänsla. Handlingen utspelar sig dock kronologiskt. Karaktärerna i Processen är påtagligt skissartade och tycks mer fungera som funktioner eller symboler. Även huvudpersonen Josef K skildras på ett distanserat sätt, han tänker och handlar, men det är svårt att ta till sig vad han känner. Det går inte att identifiera sig med honom på djupet. Romanen är berättad i tredje person och ger sken av att skildra verkligheten med många konkreta beskrivningar. Kontrasten mellan den enkla, ”vardagliga” formen och det absurda innehållet är stor. Man kan ju undra varför någon läser så här jobbiga böcker. Svaret är enkelt; den är suverän.

Landet som icke är

Modernistisk lyrik står det på schemat denna och nästkommande vecka. Så jag läser Södergran, Boye, Lagerkvist m fl. Edith Södergran är lite av en ny bekantskap för mig (ja , jag förstår att ni undrar hur jag kunnat missa och förstår det inte själv), men en bekantskap jag gläder mig att göra. Hittills har jag läst några av hennes dikter samt lite analyser av kloka människor. Framför allt noterar jag de starka känslorna och de gränsöverskridande dragen i dikterna. Här bjuder jag på en av de vackraste.

Landet som icke är
Jag längtar till landet som icke är,
ty allting som är, är jag trött att begära.
Månen berättar mig i silverne runor
om landet som icke är.
Landet, där all vår önskan blir underbart uppfylld,
landet, där alla våra kedjor falla,
landet, där vi svalka vår sargade panna
i månens dagg.
Mitt liv var en het villa.
Men ett har jag funnit och ett har jag verkligen vunnit -
vägen till landet som icke är.

I landet som icke är
där går min älskade med gnistrande krona.
Vem är min älskade? Natten är mörk
och stjärnorna dallra till svar.
Vem är min älskade? Vad är hans namn?
Himlarna välva sig högre och högre,
och ett människobarn drunknar i ändlösa dimmor
och vet intet svar.
Men ett människobarn är ingenting annat än visshet.
Och det sträcker ut sina armar högre än alla himlar.
Och det kommer ett svar: Jag är den du älskar och alltid skall älska.

I september ska jag ...

I september ska jag läsa ut Americanah och Hur ska det går för Pinnebergs? och läsa Processen, Kvinnor och äppelträd, Främlingen, I väntan på Godot, Kyss mig först, Våga ta plats i ditt barns liv, Syskonen Malaquias samt mängder av litteraturvetenskaplig facklitteratur. Hur ska tiden räcka till detta tro? Och hur ska det går med min spontanläsning?

Nå, det nyttar föga att sitta här och beklaga sig, dags att ta itu med bokhögen.

Litteraturkursen - reggad och klar

På måndag börjar min litteraturkurs, jag har hittills i alla fall lyckats regga och presentera mig. Hela kursen fokuserar på nyare litteratur och första delkursen på Litteraturen och samhället. Hittills ser vi inte ut att vara så många som ska gå kursen, men jag hoppas att fler ansluter.

En del arbeten ska utföras i grupp, det ser jag inte fram emot. I alla fall inte om det handlar om att skriva saker tillsammans. Jag har i o f s inte särskilt svårt att samarbete, men eftersom jag jobbar måste jag kunna utföra pluggandet när det passar mig. Nåja vi får väl se hur det blir.

Kursen inleds med modernistisk lyrik. Det är inte min starka sida ska väl erkännas. Överlag har jag svårt att få det där med att tolka lyrik, jag vill helt enkelt hellre uppleva. Tidigare var jag också lite fundersam över mängden kurslitteratur, men nu har det strukits en hel del i litteraturlistan.

Hoppas nu att diskussionerna blir givande!

Kurslitteratur

Här är de mer omfattande skönlitterära verkan jag ska läsa under första halvan av min litteraturkurs. Grönmarkerade är böcker jag läst sedan tidigare. Men även om jag läst dem måste jag nog läsa det mesta igen, eftersom det krävs lite mer tankeverksamhet kring kurslitteratur. Förutom texterna nedan ingår också mängder av kortare noveller och dikter, det verkar vara mycket litteratur överlag att läsa. Dessutom tillkommer naturligtvis en massa facklitteratur. Det blir nog ganska lite nöjesläst det kommande året, bäst att passa på i sommar.

Delkurs 1: Litteraturen och samhället
Beckett, Samuel. I väntan på Godot
Böll, Heinrich Katarina Blums förlorade heder
Camus, Albert. Främlingen
Eliot, T.S. Det öde landet
Enquist, P.O. Legionärerna
Joyce, James. Ur Odysseus (kap 15 och 18)
Kafka, Franz. "Förvandlingen"
Kertész, Imre. Mannen utan öde
Martinson, Moa. Mor gifter sig
Morrison, Toni. Älskade
Norén, Lars. Natten är dagens mor
Sandel, Cora. Alberte och Jakob
Sartre, Jean Paul. Flugorna
Solsjenitsyn, Aleksander. En dag i Ivan Denisovitjs liv
Trotzig, Birgitta. Sjukdomen
Vonnegut, Kurt. Slakthus 5

Delkurs 2: Utomeuropeisk och postkolonial litteratur
Achebe, Chinua. Allt går sönder
Borges, Jorge Luis. Ur Fiktioner
Buarque, Chico. Budapest
Coetzee, J. M. Onåd
Khoury, Elias. Som om hon sover
Lessing, Doris. Gräset sjunger
Oe, Kenzaburo. Mardrömmen
Tadjo, Véronique. Drottning Pokou
Ur Tusen och en natt (ramberättelsen och berättelsen om Alladin)

Litteraturkurs och Slakthus 5

Jippi, jag kom in på Litteraturkursen (B) på Linnéuniversitetet, mitt förstahandsval. Så nu är det dags att börja läsa och förbereda mig. Jag börjar med att läsa den välkända antikrigsromanen Slakthus 5 av Kurt Vonnegut, en roman som helt klart intresserar psykologen i mig. Bokens huvudperson är traumatiserad av sina upplevelser under andra världskriget, och uppvisar flera dissociativa symtom; han "lösgör sig från tiden" och han blir bortförd av utomjordingar. Den lakoniska, absurda stilen är egentligen inte min favorit, men kanske är den lite tidstypisk. Det får jag väl läsa mer om under kursen.

Ansökningsdags

Då var det dags att anmäla sig till höstterminens studier. Jag är lite osäker på om jag kommer att hinna plugga till hösten, men slänger i alla fall in en ansökan. Den här gången tänker jag testa en av Linnéuniversitetets kurser. Jag har sökt två olika; en "B-kurs" i litteraturvetenskap och en kurs som handlar om Litteratur och existentiella frågor. Linnéuniversitetets distanskurser ser ut att vara upplagda på ett bra sätt, men man vet ju aldrig förrän man provat. Tidigare har jag läst en distanskurs i Umeå och en i Göteborg, båda med lite blandade intryck. Framför allt är det diskussioner jag saknar, det tycks inte vara så lätt att få till det on-line. I Göteborg saknade jag dessutom variation. Jag hade hoppats få ta del av föreläsningar. Har någon av er erfarenheter av att plugga på distans? Berätta gärna om bra och mindre bra upplevelser.

Pluggsugen

Jag börjar allt bli sugen på att fortsätta plugga nästa höst. Och B-kursen på Linnéuniversitetet innehåller en mycket intressant delkurs:

Delkurs 2: Utomeuropeisk och postkolonial litteratur (7,5 hp)

Kursen har ett globalt perspektiv, vilket vill säga att vi studerar hur litteraturen behandlat och påverkats av frågor knutna till kolonialismen och globaliseringen. Delkursen ger en elementär överblick över litterära särdrag och former samt centrala teman och motiv i främst afrikansk, asiatisk, karibisk, latinamerikansk och indisk litteratur från 1900talet och framåt. De litteraturhistoriska sammanhangen belyses kortfattat vilket innebär att kursen även berör ett smärre antal äldre kanoniserade texter.

Kursen som helhet avslutas med en litteraturvetenskaplig uppsats på G2-nivå. Det vet jag inte riktigt vad det betyder, kan ni hjälpa mig? I vilket fall gillar jag ju att skriva ...

Alfhild Agrell, studier och sällskap

Under den avslutande delen av litteraturvetenskap A studerade vi litteraturens villkor och värderingar. Jag valde då att skriva ett arbete om hur kvinnors litteratur värderats i litteraturhistorien utifrån en jämförelse mellan Ibsens Ett dockhem och Alfhild Agrells Räddad. Innan studierna hade jag aldrig hört talas om Agrell, något jag sannolikt delar med många. Därför blir man lite förvånad att läsa att hennes dramer spelades mer än Strindbergs. Överlag hade kvinnorna en stark position under 1880-talet, detta avspeglar sig dock inte i moderna litteraturhistoriska verk. Likheterna mellan Ett dockhem och Räddad är stora, och medvetna. Agrell skrev i polemik mot Ibsens idealistiska, individuella upplösning. Agrells drama är nattsvart och betonar mer samhällsstrukturer än individuell frihet. Om någon är intresserad av att läsa mitt arbete finns det här.

Glädjande nog tycks Agrell uppmärksammas mer och mer. Läs gärna den här finfina artikeln om hennes relativt nybildade litterära sällskap. Dessutom kommer, enligt förlaget Atrium, Ingeborg Nordin Hennels efterlängtade och välillustrerade populärbiografi om Alfhild Agrells liv och verk ut under våren. Den ser jag fram emot att läsa.

Thérèse Raquin

Thérèse Raquin av Émile Zola, översatt av Göte Bjurman, utgiven av Klassikerförlaget Steniq, 2010

I korthet handlar Thérèse Raquin om den föräldralösa Thérèse som växer upp hos sin faster och sin sjuklige kusin Camille. Fastern beslutar tidigt att barnen ska gifta sig med varandra och de gör så utan att protestera, trots att ingen passion finns mellan dem. Efter giftermålet flyttar familjen till Paris, där fastern öppnar en sybehörsaffär. Livet går sin gilla gång tills Camilles vän Laurent en dag kommer på besök (experimentet inleds). Omedelbar, intensiv attraktion uppstår mellan Thérèse och Laurent, som inleder en kärleksaffär. För att få möjlighet att tillfredsställa sina begär dödar Thérèse och Laurent kallblodigt Camille. Men i stället för att leva lyckliga tillsammans drabbas de båda av skräckinjagande syner av Camilles vålnad. Till slut drivs de att ta sina egna liv.

Thérèse Raquin är berättad i tredje person av en allvetande berättarröst som inte lämnar något utrymme för tveksamheter och tolkningar. Tonfallet är neutralt och icke-fördömande samtidigt som den avsevärda mängden negativa adjektiv tidigt skapar en undergångsstämning.

Zolas avsikt med romanen var att ”förklara den egendomliga förening som kan uppstå mellan två olika temperament” och visa ”de allvarliga störningar som uppstår hos en blodfull natur då den kommer i kontakt med en nervös natur” (s 6). Han ansåg sig dissekera mänskligt beteende på samma sätt som obducenten dissekerade de dödas kroppar. Det är i framhävandet av människan som en biologisk varelse och i de omsorgsfullt utmejslade karaktärsdragen hos huvudpersonerna Zolas vetenskapliga ansats blir tydlig. Camille var sjuklig under uppväxten och klemades bort av modern: ”Denna klena stackare vars mjuka, slappa kropp aldrig hade skakats av något begär” (s 32). Enda gången han drev igenom sin vilja var när familjen flyttade till Paris. Thérèse tvingades under uppväxten leva samma instängda, händelsefattiga liv som Camille, utåt sett var hon alltid passiv och lydig. Hon lärde sig tidigt att tygla sin livlighet ”men i sitt inre förde hon en glödande lidelsefull existens” (s 18), ett arv från den afrikanska modern: ”hennes mors blod, detta blod som brann i hennes ådror...” (s 39). Thérèse påverkades även av senare yttre omständigheter: ”Denna plötsliga kärlek till läsning fick ett stort inflytande på hennes temperament. Hon förvärvade en nervös känslighet som kom henne att skratta eller gråta utan orsak” (s 90). Laurent beskrivs genomgående som en osympatisk och egoistisk person. Hans kroppsliga konstitution framhäver hans inre egenskaper, en låg panna, stark lukt, enorma händer och välutvecklade muskler får läsaren att förstå att Laurent inte är någon tankens man. Hans ”blodfullhet” är påtaglig och ett resultat av uppväxten på landet.

Även när det gäller känsloreaktioner används ett kroppsligt bildspråk. När Thérèse blir orolig blir hon febrig och Laurent drabbas efter mordet av en psykosomatisk reaktion med ett brännande sår på halsen: ”Hans ånger var enbart fysiskt betingad” (s 134). Skuldkänslorna efter mordet hanteras inte på ett mentalt plan, i stället får paret olika kroppsliga symtom och de ser Camilles vålnad i otäcka hallucinationer.

I romanen jämförs ofta huvudpersonerna med maskiner och med djur. Detta speglade samtiden som präglades av nya maskinella konstruktioner och Darwins teorier. Likheterna med maskiner förstärker föreställningen om människan som en förprogrammerad varelse utan egen fri vilja. Det Zola visar i romanen är att vissa betingelser oundvikligen leder till vissa resultat, den determinism han företräder är lika obönhörlig som de gamla grekiska gudarna. Jämförelsen med djur kan ses som en betoning av människans ”djuriska” drifter. Zola använder också påfallande ofta liknelser, jämförelser och metaforer som skildrar förställning och skådespeleri: ”Medan Thérèse med det fulländade hyckleri som hennes uppväxt hade tränat henne i spelade utled och nedstämd...” (s 109). Karaktärerna är dynamiska, men i mitt tycke ensidigt skildrade eftersom deras handlingar enbart styrs av egenintresse, de uppvisar inga ”goda” (altruistiska) sidor.

Karaktäristiskt för Thérèse Raquin är även de detaljerade miljöskildringarna. Här finns mörker, fukt, källare, gravar, otrevliga dunster och en ohygglig beskrivning av bårhuset. Miljöskildringarna förstärker den deprimerande, ångestladdade stämningen i berättelsen: ”Den gulnade, dammiga skyltningen tycktes dela husets sorg..” (s 82). Beskrivningarna av miljöerna skapar hos läsaren snarare en klaustrofobisk känsloupplevelse än en detaljerad visuell bild.

Thérèse Raquin är ett mycket intressant tidsdokument, vars sätt att beskriva och förstå människan måste ses i sitt tidssammanhang. I vår tid är romanen en sträckläsare som fångar sin läsare i ett järngrepp. Språket och handlingen driver läsaren andlöst framåt i en ruggig känsla av att allt ändå är för sent.

1800-talets realism och naturalism

1800-tal, realism, naturalism och Zolas programskrift



Efter Napoleons fall växte konservatismen fram som dominerade samhällssystem, under 1800-talet utmanades dock denna av progressiva rörelser som exempelvis nationalismen, liberalismen och socialismen. Både borgerligheten och arbetarklassen växte sig starkare som maktfaktorer i samhället, industrin utvecklades explosionsartat och människorna flyttade till städerna. Vetenskapen fick en mer dominerande plats som förklarande och vägledande i samhället genom Comtes positivism och Darwins evolutionsteori. Kännetecknande för århundradet var en stark tro på mänsklighetens framåtskridande. Läsekretsen utvidgades tack vare en bättre skola och den nya trycktekniken. Samhället trängde sig in i litteraturen som blev alltmer realistisk och skildrade den ”vanliga” människans vardag. Med realism i detta estetiska sammanhang menas ”trohet mot den verklighet vi uppfattar med våra yttre sinnen och tolkar med vårt av sociala konventioner präglade sunda förnuft”.

Romantikens idealistiska föreställningar och intresse för religion och naturmystik ersattes i litteraturen av positivistiska vetenskapsideal baserade på en darwinistisk människosyn. Naturalismen växte successivt fram under senare delen av 1800-talet och karaktäriserades av sitt vetenskapliga syfte. ”I filosofisk bemärkelse menas med naturalism en åskådning som endast räknar med naturen som verklighet.

1880 publicerades Zolas programskrift Den experimentella romanen, där han noggrant beskrev hur en roman skulle skrivas som ett litterärt experiment utifrån etablerade vetenskapliga principer. Syftet med litteraturen skulle vara att utforska mänskligt beteende utifrån teorier om arv, miljö och aktuella omständigheter. Den långsiktiga målsättningen var att ”erövra naturen och mångfaldiga den mänskliga makten”. Författarens uppgift var att med vetenskapliga metoder växelvis observera (skapa en avbildning) och experimentera (tolka fenomenet). Utifrån omfattande förstudier skulle litterära karaktärer skapas, ledorden var objektivitet och systematik. Författaren fick inte väja för livets mindre trevliga sidor och skildringen skulle vara fri från moraliska värderingar. Litteraturen skulle dessutom återge sociala missförhållanden och verka för förändringar i samhället. Zola hade således ett vetenskapligt anspråk, ett samhälleligt patos och en tilltro till litteraturens och vetenskapens förmåga att förbättra världen.

Källor:
Litteraturens historia i världen
Litteraturhistoriens grundbegrepp

Värsta skrytet

Fick just det glädjande beskedet att jag fick VG även på den sista deltentan och det är jag nöjd med. Dessutom fick jag mycket fina kommentarer :) Så nu är jag innehavare av 37½ poäng i litteraturvetenskap. Och även om jag inte är särskilt nöjd med A-kursens upplägg har jag definitivt lärt mig en hel del. Framför allt har jag fått ett bättre historiskt medvetande, en ökad förståelse för processen mellan författare, text och läsare samt bättre kunskap om hur samhällets villkor och värderingar påverkar litteraturen och litteraturhistorien. Jag är helt klart sugen att plugga vidare, men ska göra ett uppehåll under hösten eftersom jag byter jobb då. Fast B-kursens kurslitteratur kan en ju genast börja med...

Den unge Werthers lidanden

Den unge Werthers lidanden av Johann Wolfgang von Goethe översatt av Ralf Parland, utgiven av Norstedts, 2011

Mycket kortfattat handlar Den unge Werthers lidanden om en ung konstnärssjäl som på grund av olyckliga kärlekshistorier lämnat sin hemstad för en vistelse på landsbygden. Där träffar han den unga Lotte, en vacker flicka vars livuppgift det är att efter moderns död ta hand om de yngre syskonen. Lotte är trolovad med Albert, men detta avskräcker inte Werther som omedelbart blir häftigt förälskad. Så småningom utvecklas Werthers förälskelse till besatthet, en feberaktig lidelse som leder till att han tar sitt liv.

Den unge Werthers lidanden inleds med ett kort stycke av ett berättarjag som presenterar sig som den som samlat in Werthers brev och sammanställt dem till en bok. I slutet av romanen återkommer denne berättare och låter läsaren ta del av händelseförloppet under Werthers sista dagar i livet på ett, till synes, objektivt sätt. Däremellan består texten av Werthers ”egna” ord som han skriver i brev till sin vän Wilhelm. Genom att använda en ramberättelse runt ”breven” med ett helt annat tilltal framstår breven som autentiska. I större delen av berättelsen är det således enbart Werthers röst som hörs, de andra huvudpersonernas handlingar och utsagor filtreras och tolkas genom honom. Allt är subjektivt och berättas i ett långsamt tempo med en hel del utvikningar. Språket är poetiskt och fyllt av utropstecken när Werther utgjuter sin själ. Känslotillstånd gestaltas ofta genom metaforer: ”Men stunden för mitt vissnande är nära, nära den storm som skövlar mina löv!” (s 178). Karaktärerna besitter komplexa egenskaper och de utvecklas över tid.

Den unge Werthers lidanden präglas i mycket hög grad av förromantikernas naturdyrkan och konstnärernas utanförskap. Tidigt i romanen framskymtar att Werther dragit sig undan omvärlden och att han är nöjd med att bara vara: ”Jag är så lycklig, käre vän, så helt försjunken i känslan av rofyllt vara att min konst lider av det” (s 19). Han har skapat sig en egen värld utifrån sina inre föreställningar. Werther beskriver svärmiskt naturen och de människor han träffar på landsbygden. Han låter sig hänföras av omgivningen och tycks uppleva omvärlden som en förlängning eller förstärkning av det egna jaget; den balkväll känslorna för Lotte växer sig starka avslutas med ett åskväder och då Werther senare översvämmas av sina känslor översvämmas naturen av tövatten.

Som den typiske förromantikern betonar Werther känslan framför förnuftet medan Albert, och i viss mån även Lotte, står för ett mer rationellt sätt att tänka (enligt Werthers framställning i breven). Werther och Albert hamnar i dispyt om självmord, där Albert ser självmordet som en svaghet medan Werther intar en empatisk ståndpunkt och hävdar att människans förmåga att bära sitt lidande är begränsad. Han jämför med fysiska sjukdomar och menar att det kan vara lika svårt att överleva ensamhet, övergivenhet och själslig nöd som att överleva febersjukdomar. Även Lotte försöker förmå Werther att lugna sig och ta kontroll över sina känslor. I slutet av romanen blir Werther alltmer labil och verklighetsfrånvänd, hans känslotillstånd pendlar kraftigt mellan närmast hysterisk utlevelse och inåtvänd melankoli. Han har slutat läsa Homeros till förmån för den stormiga, suggestiva, kaotiska Ossians sånger och förirrar sig in i myternas värld.

Den för Sturm und Drangrörelsen typiska kritiken av det borgerliga samhället återfinns upprepade gånger i Den unge Werthers lidanden: ”Förra veckan var det fråga om ett slädparti, men det grälades om rangen så att hela nöjet gick om intet” (s 103). Likaså finns här kritik riktad mot utifrån kommande kunskap: ”En annan tråkig sak är att fursten ofta talar om saker som han endast läst eller hört talas om, varvid hans synpunkter inskränker sig till det som andra pådyvlat” (s 117).

Den unge Werthers lidanden bör läsas i sitt historiska sammanhang för att förstås på rätt sätt. Läst med dagens glasögon uppfattas Werther lätt som överdrivet känslosam och hysterisk. Romanens vackra, poetiska språk gör den dock till en klassiker som är intressant än idag.

(Ett litet utdrag ur en tenta på litteraturkursen.)

1700-talets förromantik

1700-talet, förromantiken, Sturm und Drang och Goethe



Under 1700-talet uppfanns en mängd maskiner, naturlagar upptäcktes och de västeuropeiska folken upplystes. Industrialismen föddes i England, borgarklassen fick en mer dominerande ställning och borgerskapets kvinnor började intressera sig för kultur och litteratur. I och med detta förändrades idealen och individens rätt betonades framför ärvda (adliga) privilegier. Individualismen medförde krav på politiska reformer, kritik mot kyrkan och betoning av konstnärlig frihet. All makt skulle utgå från folket och demokrati ansågs vara bästa sättet att styra. Samhället vilade på familjen och kvinnan placerades tryggt i hemmets förvar. Den växande läsekretsen ledde till att större upplagor trycktes och fler författare försökte leva på sitt författarskap. Medan upplysningsförfattarna såg sin roll som medskapare till ett bättre samhälle ställde sig däremot förromantikerna gärna lite utanför. 1700-talet innebar således en brytpunkt i historien där upplysningsfilosoferna och förromantikerna gemensamt ifrågasatte den tidigare, av Gud givna, hierarkiska samhällsordningen, nyttoaspekten av konsten och de tidlösa estetiska värdeskalorna.

Förromantiken medförde en kraftig attack på förnuftstron och den mekaniska (newtonska) världsbilden. Intresset för religionen återuppväcktes, men man betonade den subjektiva upplevelsen, inte de religiösa dogmerna. Formell bildning sågs som mindre viktig, man framhöll i stället geniets intuition. Poesins symbolspråk ansågs förmedla ”verkligheten” och litteraturen blev mer expressiv; den skulle uttrycka diktarens tankar och känslor. En känslokult växte fram och diktens syfte var att ”rena diktarens själ”.

Sturm und Drangrörelsen med Goethe bland de tongivande var en grupp unga män med revolutionära ideal. De protesterade mot ett förtryckande samhälle samtidigt som de i sina texter gestaltade känsliga huvudpersoner, vars liv präglades av konflikter. Dramat var en genre som lämpade sig väl för teman som passionerad, olycklig kärlek, ett hycklande samhälle och en inre ambivalens gentemot en auktoritär fadersbild. Som representant för Sturm und Drangrörelsen skrev Goethe ett flertal dramer om individens rätt att göra uppror och om oförglömlig passion. Goethe drabbades i ungdomen av en lång tids sjukdom, av depression samt av olyckliga förälskelser och han tvivlade på faderns planer för hans framtid. De här upplevelserna präglade hans skrivande och som blott 25-åring skrev han 1774 sin tids generationsroman Den Unge Werthers lidanden.

Källor:
Litteraturens historia i världen
Litteraturhistoriens grundbegrepp

(Ett litet utdrag ur en tenta på litteraturkursen.)

Födelsedag och sommarlov

Med små bokstäver skriver jag idag ett kort, skamset inlägg om den stackars, halvt bortglömda bloggen som idag fyller fem år. Det kommer att bli firande med utmaningar och fina priser så småningom. Idag firar jag på annat sätt genom att lämna in den sista deltentan i litteraturkursen, nu har jag sommarlov!

Gabriela Mistral

Gabriela Mistral (1889-1957) erhöll Nobelpriset 1945 med motiveringen: "för den av mäktig känsla inspirerade lyrik, som gjort hennes diktarnamn till en symbol för hela den latinamerikanska världens ideella strävanden". Mistral är känd för sin finstämda, men språkligt avancerade, lyrik och hennes svenske uttolkare Hjalmar Gullberg kallar henne ”det ställföreträdande moderskapets diktarinna”.  Moderskapstemat visar sig tydligt Mistrals många vaggvisor, barnrim och sånglekar.

Mistral började skriva poesi efter en passionerad kärleksaffär med en man som begick självmord. Hon arbetade som skollärare i en liten stad i Chile tills hennes lyrik gjorde henne berömd. Därefter hade hon olika uppdrag inom skolväsendet samt även som chilensk konsul i Neapel, Madrid och Lisabon.

Jag har bara läst en enda dikt av Mistral och det kan jag tycka är lite väl lite för att kunna säga att jag läst henne. Men den dikten har jag å andra sidan läst både på spanska och svenska och studerat skillnaderna mellan originalet och översättningen. Och ja skillnaden mellan original och tolkning/översättning är stor, men även i översättning är dikten helt underbar.

VAGGSÅNG

Nu vaggar mitt hav sina vågor
vid dyningens eviga dån.
Jag lyssnar till vågornas kärlek
och vaggar min son.

I sädesfälten går vinden
och vaggar nattliga strån.
Jag lyssnar till vindarnas kärlek
och vaggar min son.

Gud vaggar de ändlösa världar,
som tystnaden kommer ifrån.
Jag känner hans hand i mörkret
och vaggar min son.

Känner ni till Hagberg?

Känner ni till mannen på bilden? Det är sannolikt Sveriges mest citerade författare. Nej, jag kan inte påstå att jag kände till Carl August Hagberg innan delmomentet om översättningar i litteraturkursen. Men när ni och jag tror att vi citerar Shakespeare är det faktiskt Hagberg vi citerar. För en översättare är så mycket mer än en person som rakt av överför ord från ett språk till ett annat, en översättare är i mycket hög grad delaktig i verkets skapelse. Oftast lägger vi märke till översättningar när de är mindre bra, när språket flyter fint tillskriver vi detta till ursprungsförfattaren. Att vara översättare måste nog vara en av de mest otacksamma arbeten man kan ha. Men också en av de allra, allra viktigaste!

Läsningens godhet?

Nu närmar det sig äntligen slutet av litteraturkursen, pust. Jag är snart färdig med fjärde tentan, som tydligen kallas A-uppsats. Jag skriver om den något bortglömda 1880-talsförfattaren Alfhild Agrell och hennes (och hennes medsystrars) roll (eller snarare icke-roll) i litteraturhistorien. Litteraturpluggandet har gjort mig mer medveten om och intresserad av genusfrågor, det var en oväntad men positiv effekt.

Just nu läser vi om litteraturens villkor och värdering, en mycket intressant kurs. Jag har ju alltid känt mig som käringen mot strömmen när jag ifrågasatt kommentarer av typen "huvudsaken är att de (barnen) läser". Därför är det så trevligt att hitta någon som forskar på ämnet som också ifrågasätter idén om litteraturens godhet. Titta gärna på det här inslaget som tvingar en att tänka ett par varv till.