Möte med Jonas Hassen Khemiri

Om ni hade frågat mig igår om Jonas Hassen Khemiri hade jag sagt att han är en lysande författare och en briljant debattör. Helt klart skulle jag fokuserat på hans begåvning och förmåga att gestalta och uttrycka sig. Idag har jag haft förmånen att få träffa honom tillsammans med en liten bokcirkelgrupp och därefter lyssnat på en föreläsning där han berättade om viktiga platser (biblioteket) och böcker (bland annat Italo Calvinis Om en vinternatt en resande) och sin senaste roman Allt jag inte minns. Om jag skulle beskriva honom nu skulle jag lyfta fram hans värme och intresse för att samtala och lyssna i lika hög grad som jag skulle betona hans intellektuella kvaliteter. Khemiri ger helt enkelt intryck av att vara en mycket trevlig människa.

Vi samtalade om hans bok utifrån teman som kärlek, pengar, skuld, minnen och frånvaron av minnen. Han berättade också att boken om Samuel inte alls blev som han tänkt sig. Han hade börjat skriva på en berättelse om kärlek när en god vän valde att avsluta sitt liv, vilket ledde till ett utforskande av hur bilden av människa konstrueras och hur ett dödsfall kan få de överlevande att agera.

Samtalet och föreläsningen handlade också om vad som är verkligt, vad som är konstruerat och om hur man kan skapa något bestående. När Khemiri berättade om sin mormor och hennes förlust av sina minnen var det många av oss som blev berörda. Kanske kan man säga att Allt jag inte minns handlar om tomhet och om människans försök att fly tomheten. Läs boken om ni inte gjort det. Och håll tummarna för ett Augustpris.

Och ja, jag fick så klart min bok signerad.

Kristina Sandberg i Karlstad

En sån fin kväll det var! Arenan var fullsatt och Kristina Sandberg skapade ändå närhet och värme genom sitt sätt att berätta om trilogin om Maj (Att föda ett barn, Sörja för de sina, Liv till varje pris). En av de saker som fastnade hos mig var hur hon så medvetet lät Maj få breda ut sig, ta den plats hon förtjänade. Till slut 1500 sidor, det är fler än t o m många ryska tegelstenar. Men just därför att Maj gjorde sig så liten - hushållsarbetet fick inte märkas av, allt skulle bara vara perfekt utan åthävor - är det så viktigt att vi idag låter henne ta plats. Vi måste försöka förstå henne utifrån hur tiden var.

Kristina (nej, jag brukar inte kalla författare vid förnamn, men Kristina skapar själv en så personlig stämning att det skulle kännas konstigt att kalla henne Sandberg) fick naturligtvis också frågan om det finns någon öppning för någon mer bok om Maj. Hon svarade lite oklart, men slog inte helt ifrån sig idén i alla fall. Jag tänker att hon kommer att bli tvungen att skriva mer, hon har ett unikt, gyllene läge jag inte tror att en författare kan försitta. I någon form tror jag att vi så småningom kommer att kunna få ta del av hur Maj åldras och då ser på sitt liv. Det är ju en berättelse som helt enkelt måste skrivas.

Många i publiken var aktiva och ställde frågor, bland annat om hur de nu bättre tyckte sig kunna förstå sina mödrar, något som också kan väcka skuld. Jag tänker att just momentet av skuld nästan alltid finns med mellan föräldrar och barn, men att det ser olika ut i olika åldrar. Och om skuld är priset för ökad förståelse får vi nog betala det.

Om ni får möjlighet att gå och lyssna när Kristina berättar om Maj tycker jag verkligen att ni ska ta tillfället i akt. Man behöver inte ha läst böckerna för att ha nöje av samtalet. Och ja, jag fick en liten pratstund efteråt och en jättefin signering av en bok.

Jugoslavien, mitt hemland

 

På Stockholm Literature berättade författaren och filmregissören Goran Vojnović (till vänster) om sina romaner - den mest kända är Blattejävlar! - och om hur det var att växa upp i ett land där människorna plötsligt reducerades till företrädare för olika nationaliteter. Han menar att tiden nu är mogen för att tala om allt som hände under kriget på Balkan på 90-talet.

Under 90-talet arbetade jag som nybliven psykolog med traumatiserade flyktingar, framför allt från f d Jugoslavien. Det var då jag lärde mig vad inbördeskrig är. Jag glömmer aldrig pojken som lärde mig det och inte heller hans berättelse. Det var han som lärde mig att strider inte utkämpas av anonyma arméer på långt avstånd, det var han som berättade att det var grannen som dödade hans far. Den här veckan har jag återupplevt mycket från den tid jag var insatt i allt som hände på Balkan, jag har läst om ställen som då var mig alltför bekanta, ställen som Vukovar, Prijedor, Omarska, Trnopolje, Srebrenica. Det jag upptäckt under den här veckan är att kriget på Balkan är historia. Men det är det inte för mig, för mig är händelserna fortfarande pågående. Jag inser att orsaken till detta är att vittnesmål om trauman inte är bundna i tiden. (Jag skrev lite mer om detta i inlägget om vittneslitteratur.)

Jugoslavien, mitt hemland av Goran Vojnović, i översättning av Sophie Sköld, utgiven av Rámus Förlag, 2014.

Likt många andra familjers pappor försvann Vladans pappa när han fick inkallelseorder. Vladan och hans mamma reste runt i olika delar av landet och bodde hos släktingar. Tillvaron var splittrad och mycket orolig, Vladan lämnades ofta ensam att försöka hantera svåra upplevelser. Så småningom får Vladan veta att pappan stupat i kriget och mamman går vidare med sitt liv. Nu, 20 år senare, får Vladan veta att fadern inte alls är död. Han lever gömd i Europa och är efterlyst för krigsbrott. Vladan ger sig utan eftertanke ut för att söka upp fadern. Han behöver få svar på frågor om vem pappan egentligen är. Och vem han själv är.

Jugoslavien, mitt hemland utspelar sig i parallella tidsperioder; tiden vid krigsutbrottet då landet rämnar och nutid då Vladan söker efter sin pappa. Båda tidsperioderna präglas av uppbrott, resor och lögner. Ingen vill berätta för barnet Vladan vad som hänt, men på TV ser han tillsammans med krigshetsande släktingar mycket mer än barn borde se. Tidigare var alla jugoslaver, nu är uppdelningen mellan serber, kroater, bosnier, slovener, albaner och så vidare livsviktigt. Särskilt smärtsamt blir detta i familjer som Vladans, där mamman och pappan inte tillhör samma folkgrupp. Gamla konflikter poppar upp och galna människor styr. I nutid sammanlever Vladan med sin fästmö Nadja, men i krisen förmår han inte dela sina tankar och känslor med henne. Likt barnet Vladan som fått lära sig att klara av livet på egen hand försöker han även nu att ta itu med allt själv.

Texten är enkel, ibland ironisk och humoristisk. Författaren skapar bilder som både får läsaren att fnissa och sätta skrattet i halsen när han beskriver de "äkta balkanska känslomänniskorna" som blir höga på sina egna känslor och lyssnar på ljuv dragspelsmusik samtidigt som de torterar fångar.

Jugoslavien, mitt hemland skildrar hur svek och våld slår sönder allt från grunden, på samma sätt som landet härjas och sammanfaller bryts också familjerna, relationerna och människornas inre ner. Kriget efterlämnar bara ödslighet och tomhet. 

Joburg Blues

 

Nthikeng Mohlele var en av gästerna på förra helgens stora evenemang, Stockholm Literature. Han berättade där för författaren och teologen Elisabeth Hjort om sin uppväxt under apartheidsystemet i Sydafrika och om sin drivkraft att försöka skapa något nytt. Mohlele växte upp i ett samhälle där varje ord måste uttryckas med försiktighet och noggrannhet, detta påverkar även hans sätt att skriva. Vidare är han starkt influerad av musiken och hans dröm är att förändra litteraturen på samma sätt som Miles Davies förändrade jazzen.

Joburg Blues av Nthikeng Mohlele, i översättning av Jan Ristarp, utgiven av Weyler Förlag, 2014

Joburg Blues är en kort text som omfattar och omfamnar ett helt land och ett helt liv. En pojke blir tidigt föräldralös och växer upp på ett katolskt barnhem. Han är intresserad av poesi och blir, lite av en slump, journalist. Eftersom han skriver utan att väga orden på våg fängslas han av regimen, likt så många andra. Efter ett långt fängelsestraff friges han och driver omkring på gatorna.

Texten är skriven i jag-form, med många fragmentariska inslag i en blandning av melankoli, passivitet och starka känsloutspel. Huvudpersonen blir tidigt i livet passionerat förälskad i en kvinna han aldrig kan glömma. Och aldrig heller riktigt få. En annan kvinna blir en livskamrat, som försvinner. Det enda som tycks bestå är kärleken till musiken, trumpetspelandet i utkanten av en otydlig stad.

Sammantaget är Joburg Blues en unik roman skriven av någon som inte söker tillrättalägga. Det är en fängslande text, i avskalad stil, som får mig att fundera över de viktiga små tingen och meningen med vår existens. Blues helt enkelt.

Andra som skrivit är Kulturkollo, Bokmania.

Barockens tennismatch

Alvaro Enrigue och Carina Burman avslutar Stockholm Literature med ett samtal om hans bok som bland annat handlar om en tennismatch mellan den italienske konstnären Caravaggios och den spanske poeten de Quevedo. Som sagt, bland annat ...

Döm inte boken efter dess författare

Aminatta Forna diskuterar i sitt tal vad som ingår och inte ingår i Englands litteraturkanon. Mestadels tycks den bestå av vita män ...

Författare skriver för att nå utanför gränserna, de vill kallas författare snarare än kvinnoförfattare o s v. 

Forma undrar vidare när det blev bestämt att en författare bara ska skriva berättelser som utspelar sig i deras egen miljö? Hon har själv skrivit en roman som utspelar sig i Kroatien och betonar att författare skriver om människor. 

Stockholm Literature

Äntligen dags för mitt första besök på Stockholm Literature. Stefan Ingvarsson är en av dem som initierat och arbetat fram detta evenemang, som han beskriver som ett långt boktipsade. I morgon och på söndag ska jag lyssna på författare från stora delar av världen och kanske blogga lite ...

Stockholm Literature program

I år ska jag verkligen på Stockholm Literature på Moderna Muséet. Och jag ska försöka gå på de flesta programpunkterna. De internationella författare som kommer på besök i år är:

Ying Chen (Kanada), Carol Ann Duffy (Storbritannien), Álvaro Enrigue (Mexiko/USA), Aminatta Forna (Storbritannien), Josefine Klougart (Danmark), Nthikeng Mohlele (Sydafrika), Sofi Oksanen (Finland) Michail Sjisjkin (Ryssland/Schweiz), Juan Gabriel Vásquez (Colombia), Enrique Vila-Matas (Spanien), Goran Vojnović (Slovenien), Edmund White (USA), Samar Yazbek (Syrien/Frankrike).

Jag har inte läst många av dem, bara Sofi Oksanen och Samar Yazbek. Men jag har en oläst bok i bokhyllan av Ying Chen, den ska jag se till att läsa. Och i alla fall ett par av de andra hoppas jag hinna med också.

Ses vi på Stockholm Literature i år?

Stockholm Literature i år

Jag missade Stockholm Literature i fjol. Det har jag ältat ända sedan dess. och nu när jag börjat läsa Chimamanda Ngozi Adichies (hittills) fantastiska Americanah har ältandet tagit monstruösa proportioner. Så nu har jag bokat hotellrum i Stockholm 24-26 oktober. I år ska jag dit! Bo ska jag göra på ett jättefint hotell som ligger ett stankast från Moderna Muséet. Inte egentligen min vanliga prisklass, men jag ville så gärna ...

Ska ni dit?

Trosell hos Lerin

Nu hade jag tänkt att jag skulle rapportera om en intressant och givande dag på Lars Lerins Sandgrund, men tyvärr är jag rejält besviken. Jag trodde att Kristian Lundberg skulle berätta om sitt skrivande, men han läste bara innantill lite egna tankar om Aino Trosells skrivande. Sedan såg jag inte Lundberg mer och jag hade ju tänkt få möjlighet att köpa hans senaste och få den signerad. Det är ju ingen större hemlighet att jag är mycket förtjust i Lundberg...

Sedan kom Aino Trosell som helt klart var dagens huvudnummer. Hon samtalade med författarkollegorna Doris Dahlin och Linda Olsson om sin senaste roman En egen strand, men detta samtal gjorde mig tyvärr inte särskilt intresserad av att läsa boken. Varför? Kanske är jag helt enkelt trött på temat utarbetade kvinnor. Jag gillar mer Trosell när hon skriver historiskt som t ex i Hjärtblad och En gränslös kärlekshistoria.

Förutom ovan nämnda författare bestod underhållning av mycket medioker dansuppvisning och ett bra band med bristfällig ljudkvalitet. Var det då inget som var bra kan man undra? Hallå där, missade ni var kalaset gick av stapeln? På Lars Lerins museum där man kan vandra runt och njuta av underbar konst. Jag blir berörd på allsköns olika sätt när jag tittar på Lerins tavlor och när jag ser honom själv gå omkring där med ett lyckligt leende på läpparna värmer det mitt hjärta. Så inte var dagen misslyckad inte.

Och nu kommer jag till slut till det allra roligaste; jag träffade Bokmania med tillhörande herr på tillställningen. Och bokbloggare kan ju alltid hitta något att snacka om...

Tranströmerkväll

Ikväll var jag på en mycket trevlig tillställning, Tranströmerkväll på biblioteket med litteraturvetarna Erik Bergqvist och Torsten Rönnerstrand. Den senare har tidigare varit verksam vid Karlstad Universitet, han är en erkänd kännare av Tranströmersk poesi och han är dessutom nära vän med TT (åtminstone enligt egen utsago). Det var mycket intressant att höra honom tala om mötet mellan Visionerna ("det andliga") och det verklighetsnära i TTs dikter. Uttolkare har genom åren diskuterat huruvida man ska tolka TTs dikter som religiösa/andliga eller ej. Utifrån sin personliga vänskap med TT berättade Rönnerstrand att TT vid något tillfälle bekräftat en kristen tro, samtidigt menade dock båda föreläsarna att TTs dikter kan tolkas på många sätt. TT har även varit verksam som psykolog och enligt Rönnerstrand skulle han snarast beskrivas som psykoanalytiskt intresserad, mer specifikt som jungian. Utifrån detta perspektiv kan naturligtvis det "andliga" i dikterna tolkas både som något som kommer från en utomstående Gud och något som är sprunget ut människans inre gudomlighet. Erik Bergqvist berättade om och gav exempel på hur intresset för musik avspeglas i TTs diktning. Vidare talade Rönnerstrand en del om TTs underfundiga humor. Sammantaget var kvällen mycket lyckad.

Jag läste dessutom lite i min nya bok Dikter och prosa 1954-2004 som förberedelse och jag måste säga att inledningsdikten, som TT skrev som tonåring (!) är underbar. Här kommer ett par av mina favoritrader:

Preludium

Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen.

I dagens första timmar kan medvetandet omfatta världen
som handen griper en solvarm sten.

Välkända rader, men de tål att upprepas - igen och igen.

Litteratursamtal om Nobelpristagare

Dags för det andra litteratursamtalet, ett samarbete mellan Nobelmuseet och Brombergs Bokförlag. Träffen äger rum onsdag 27 april, kl. 18.30-19.30 i Nobelmuseets bibliotek, och boken man diskuterar är Den omoraliske av André Gide. Förutom Dorotea Bromberg och Nobelmuseets bibliotekarie Karl Berglund deltar även Martina Lowden, författare och litteraturkritiker i DN. Tanken är att besökarna ska ha läst boken och vara delaktiga i diskussionen.

Inträdet är fritt, men antalet platser begränsat och måste förbokas enligt principen först till kvarn. Anmälan görs per e-post: karl.berglund@nobel.se eller per telefon: 08 - 534 818 02.

Huvudperson i Den omoraliske är Michel. Vi får följa honom från hans bröllopsresa i Biskra där han är nära att dö i tuberkulos till det att han »återföds». Efter tillfrisknandet lämnar han det tidigare akademiska livet för en mer fysisk och sinnlig tillvaro i Normandie. Han upplever att hans riktiga jag får komma fram och han lyssnar på sitt inre, han beskriver hur saker och ting ser ut och doftar. Han blir också mer medveten om de unga män som finns i hans närhet. De lockar med sin ungdom, hälsa och fulländning. Michel slits mellan omvärldens konventioner och sin förträngda homosexualitet. Men hans unga hustru, Marceline, står dock hela tiden troget vid hans sida, även då hon själv blir sjuk.

När Den omoraliske kom ut 1902 i Frankrike (på svenska 1921) ansågs den av många vara chockerande.

Litteratursamtal om Camus + Tipstävling

Nobelmuseet och Brombergs Bokförlag inleder under våren litteratursamtal tillsammans. Utifrån Brombergs serie Nobelklassiker väljs böcker för diskussion under de vackra valven i Nobelmuseets bibliotek. Dorotea Bromberg, Nobelmuseets bibliotekarie Karl Berglund samt en specialinbjuden gäst leder samtalen, och tanken är att besökarna ska ha läst boken och vara delaktiga i diskussionen.

Första samtalet äger rum onsdag 30 mars, kl. 18.30-19.30. Man kommer då att diskutera Fallet av Albert Camus. Gäst är Elise Karlsson. Inträdet är fritt, men antalet platser begränsat och måste förbokas enligt principen först till kvarn. Anmälan görs per e-post: karl.berglund@nobel.se eller per telefon: 08 - 534 818 02.

I Fallet, av Albert Camus, blir Jean-Baptiste Clamence, en framgångsrik advokat i Paris, vittne till hur en flicka försöker dränka sig i Seine. Men i stället för att försöka rädda hennes liv vänder han sig bort och går sin väg. Så en kväll hör han ett skratt stiga upp ur Seines mörka vatten. Det får hans trygga värld att rasa samman. Han ger upp sin karriär och flyr, förföljd av skrattet och sitt nederlag som människa. Författarens "verkliga testamente", enligt Horace Engdahl.

Läsare av denna blogg kan säkert räkna ut att jag vid tillfällen som detta grämer mig över att bo långt från huvudstaden. (I vanliga fall är jag dock mycket nöjd med min bostadsort, vi har ju t ex alltid sol och Sveriges bästa hockeylag.) Att det är just Nobelklassikerna man ska samtala om är särskilt intressant, jag "samlar" ju på dem och har läst ett antal. Jag tänker också passa på att läsa Fallet nu och tack vare Brombergs kommer någon annan också att få möjlighet att göra så. Ty (åh, detta vackra lilla ord) jag har fått ett extra exemplar att lotta ut.

Som vanligt sker utlottningen i form av en tipsrad. I slutet av detta inlägg finner ni sju tipsfrågor, som ska besvaras. Svaren ska vara inskickade till mig före midnatt fredag 18/3. Pristagarna kommer att presenteras under lördag 19/3. Maila in era svar till lyran18[at]gmail.com (ni fattar nog hur man fixar till adressen). Skriv Camustipset i ämnesraden så att jag lätt hittar tipsmailen. Om fler får samma antal rätt blir det lottning om vem som får det fina priset.

För att få delta vill jag att ni som har bloggar gör lite reklam för tävlingen i ett inlägg på er blogg, där ni helt enkelt länkar hit. För er som inte har någon blogg gäller så klart inte det kravet, ni är välkomna att delta i alla fall. Ni behöver inte i tipsmailet ange er adress, jag kontaktar den som vunnit för att få adressen i stället.

Lycka till!

Camustipset

1. I vilket land föddes Albert Camus?

1. Frankrike
X. Algeriet
2. Belgien

2. Vilken fara hotar staden Oran?

1. Vulkanutbrott
X. Pest
2. Krig

3. Vilket känslotillstånd kännetecknar Mersault?

1. Glädje
X. Raseri
2. Likgiltighet

4. I vilken av Camus romaner lär vi känna Bernard Rieux?

1. Fallet
X. En lycklig död
2. Pesten

5. På en hamnkrog i en stad berättar Clamence om sitt liv för lyssnaren/läsaren. Vilken stad?

1. Amsterdam
X. Paris
2. Marseille

6. Hur gammal var Camus då han tilldelades Nobelpriset?

1. 44 år
X. 55 år
2. 66 år

7. Hur avled Albert Camus?

1. Tuberkulos
X. Självmord
2. Bilolycka

Prinsesslördag

Efter ett kort oplanerat blogguppehåll p g a sjukdom är vi tillbaks igen. Idag ska jag och dottern lyssna på Per Gustavsson, som ska läsa ur sina prinsessböcker på biblioteket. Den första prinsessboken Så gör prinsessor har vi tidigare skrivit om här. Passande nog fick vi dessutom När prinsessor tar semester av Natur & Kultur att recensera tidigare i veckan. Tack så mycket!