En smakbit ur Otillgänglighetens ö

Söndag igen och dags för en ny smakbit, fler hittar ni som vanligt hos Mias bokhörna. 

Äntligen en ganska händelselös, lugn vecka! Jag har läst, skrivit lite och höststädat i trädgården. 

Idag bjuder jag på en smakbit ur Otillgänglighetens ö av Malin Haawind, en relativt ny roman om två kvinnor som blev kvar hemma när ingenjör Andrée och hans män gav sig iväg mot Nordpolen. En av kvinnorna är den unga, lovande pianisten Anna, som nyligen förlovat sig med expeditionens yngste medlem, Nils Strindberg. Den andra är Gurli Linder, som lever i ett kärlekslöst äktenskap med en betydligt äldre man, men som i hemlighet drömmer om expeditionsledaren Salomon August Andrée. 

"I en annan del av Stockholm sitter Gurli Linder vid sitt skrivbord. Hon har insisterat på att ha ett. Hennes make tycker inte om det. Det är så oerhört mycket Nils Linder inte tycker om, nuförtiden händer det till och med att hon undrar om han håller av henne det allra minsta, eller om han bara tycker om att hålla fast henne. Bestämma över henne, visa upp sig tillsammans med henne. Hon var nog så näpen och bedårande med alla sina tankar och sin framåtanda som elev, då när de först träffades, det tjusades han av. Men nu? Som hustru? Med egen vilja? Nej, nu hade han helt uppenbart önskat sig någon mer konventionell."

Tisdagstrion - Indien

Veckans Tisdagstrio med temat Indien hos Mina skrivna ord var för en gångs skull inte så svår. Jag har läst och framför allt älskat en hel del indiska författare/böcker. 

Jhumpa Lahiri är en en amerikansk författare av indisk/bengalisk härkomst. Författaren skriver i hög grad om andra generationens amerikanska indier, en grupp som ofta har avancerade akademiska utbildningar, men ändå marginaliseras i samhället. Jhumpa Lahiri tilldelades Pulitzerpriset år 2000 för Den indiske tolken.

Novellsamlingen Främmande jord innehåller fem noveller och en kortroman, vari författaren skildrar välutbildade indiska invandrarfamiljer i USA. Under ytan finns spänningarna mellan hemlandets traditioner och det nya landets krav på anpassning. I olika livssituationer blir de här konflikterna mer tydliga och författaren gestaltar mycket lyhört huvudpersonernas längtan efter tillhörighet. Fokus i alla novellerna ligger på det individuella känslolivet. Berättelserna skildrar lågmält och nyanserat hur exilproblematiken gestaltar sig under olika perioder i livet. Man kan ana att huvudpersonerna på olika sätt brottas med ett visst främlingskap och en kulturell rotlöshet. 

Titelnovellen "Främmande jord" är min favorit i samlingen. Här skildras hur familjerelationerna förändras i samband med födelse och död. Rumas mor avled när Rumas son var liten och nu är Ruma återigen gravid. Hennes make har ett arbete som innebär att han är hemifrån en del och Ruma leker med tanken att be sin far komma och bo hos dem. Enligt traditionen är det självklart att fadern flyttar till något av sina barn då hans hustru avlider. Ruma har tidigare utbildat sig och levt som en modern, självständig kvinna. När hennes mor dör och hon själv blir mor återvänder hon dock i allt högre grad till de indiska sedvänjorna. Hennes far har däremot, sedan han blev änkling, kommit att i högre grad anpassa sig till amerikanska vanor och han blir nu bekymrad när han ser sin dotter bli allt mer osjälvständig.

Sankmark (översättning av Meta Ottosson) från 2014 är en episk roman som sträcker sig över flera generationer och utspelar sig både i Indien och USA. Jag har beskrivit romanen som "en riktig bok" och med det menar jag att den belyser relationen mellan den lilla människans inre och de stora världsfrågorna. En riktig bok måste engagera läsaren, beröra på djupet och efterlämna en upplevelse av att ha fått ny insikt, en djupare förståelse av vad det innebär att vara människa. 

De två bröderna, Subhash och Udayan, växer upp i 1960-talets Calcutta, i ett Indien som blivit självständigt från den brittiska kolonialmakten. Många indier lever dock i misär, vilket utgör en grogrund för revolutionära rörelser. Den yngre brodern Udayan är redan som barn upprorisk och äventyrlig, medan den äldre brodern Subhash är försiktig och mer anpasslig. Udayan ansluter sig tidigt till den maoistiska gerillarörelsen Naxaliterna och genomför en del uppdrag åt rörelsen. Subhash håller sig undan de politiska aktiviteterna och fokuserar i stället på sina studier, vilket leder honom till en akademisk karriär i USA. En tragedi inträffar dock som förändrar livet för hela familjen och kommande generationer.

Salman Rushdie är en produktiv författare, som trots detta kanske är mest känd för sin roman Satansverserna och händelserna i samband med, och som konsekvens av, denna utgivning. Hans bästa - kanske faktiskt väldens bästa - roman är dock Midnattsbarnen (översättning av Cai Melin och Hans Berggren). Romanen är Bookerprisets mest hyllade roman och har tilldelats inte mindre än tre Booker-priser (Winner 1981, Booker of Bookers 1993, Best of the Booker 2008). 

Den 15 augusti år 1947 blir Indien självständigt och under dygnets första timme föds 1001 barn med magiska gåvor. Dessa är de så kallade midnattsbarnen och romanens berättare, Saleem Sinai, föds först av dem. Om honom uttalas många profetior och han får en unik roll i landets historia. Berättelsen börjar dock två generationer innan Saleems födelse, när hans morfar, doktor Aadam Aziz, slår näsan i marken och bestämmer sig för att aldrig mera tillbe någon gudom. Därefter får läsaren vara med när Aadam, i egenskap av läkare, kallas till Saleems blivande mormor Naseem för att om och om igen undersöka alla hennes skadade och/eller värkande kroppsdelar genom ett hål i ett lakan. Ljuv kärlek uppstår och äktenskap ingås. Berättelsen för oss därefter vidare på vindlande stigar genom Indiens historia och geografi.

Midnattsbarnen är en allegori över Indiens och Pakistans historia skriven i magisk realistisk stil. Romanen är en färgsprakande, fantasifull skröna fylld av underfundiga personbeskrivningar, dråpliga händelser och ett djupt allvar under all prakt. Författaren uppvisar en infallsrikedom av sällan skådat slag, och en enorm berättarglädje. 

Arundhati Roy tilldelades 1997 Bookerpriset för sin roman De små tingens gud (översättning av Gunilla Lundborg). Berättelsen kretsar kring en välbärgad familj i Kerala och dess sönderfall. Tvillingarna Rahel och Estha råkar ut för en mycket tragisk händelse i barndomen, varefter familjen splittras. Tvillingarna separeras från varandra och växer upp med bestående traumatiska symtom. Romanen är skriven på ett alldeles fantastiskt språk, med mantraliknande upprepningar och nykonstruerade ord. 

Den efterlängtade andra romanen - Den yttersta lyckans ministerium (översättning av Peter Samuelsson) - handlar inledningsvis om ett barn med oklart kön, som senare utvecklas till en transkvinna. Hon förskjuts av fadern, tvingas flytta och försörja sig som prostituerad. Senare i livet flyttar hon till en begravningsplats i Delhi och skapar en plats som välkomnar samhällets utstötta. En annan central del av romanen skildrar en kärlekshistoria mellan Musa, en kashmirisk separatist, och Tilo, en ung kvinna som älskas av många. Deras relation utvecklas under svåra omständigheter och präglas av personliga tragedier och offer. Många olika röster hörs i boken, som gestaltar fattigdom, förtryck, konflikter, och den ständiga kampen för frihet. Sammantaget är Den yttersta lyckans ministerium en grandios roman som utmanar föreställningar om hur en berättelse "ska" berättas, det är en roman med storhetsvansinne som rymmer allt som är viktigt i livet.

Författarens självbiografi Mitt skydd och min storm (översättning av Peter Samuelsson) - på engelska Mother Mary Comes to Me - utkom på svenska 2025 och påminner i hög grad om hennes romaner; handlingen är till brädden fylld av drastiska beslut, dramatiska händelser, intressanta personer och en vildsint längtan efter frihet från förtryck. Porträttet av modern är både lyhört och fängslande, och deras relation ger en begriplig bakgrund till Arundhati Roys utforskande och passionerade inställning till livet. 

En smakbit ur Vera

Senaste veckan har varit rätt bedrövlig. Sedan jag gick i pension har jag haft covid, dragit ut en tand och gjort gastroskopi. På gastroskopin blev jag totalt sönderstucken i båda armarna och dessutom sprutades det lugnande medlet in i armen och inte in i en ven. Har nu ont överallt och känner mig rätt gnällig. MEN de GODA nyheterna är att man inte såg några tecken på cancerceller i magsäcken. Får svar på alla prover om drygt en vecka. 

Tänkte läsa några av författarna i Nobelkommittén inför utdelandet av nobelpriset i december och börjar lite slumpmässigt med romanen Vera av Anne Swärd. En bit in är jag mållös över att jag missat den här författaren tidigare, och själaglad över läsningen. Inledningen är dramatisk så det förslår och jag gissar att detta kommer att vara en roman med extra allt. 

Mer smakbitar finns som vanligt hos Mias bokhörna.

När jag mötte Ivan första gången var jag sexton och ett halvt och hade hela livet bakom mig. Jag kommer aldrig att bli äldre än jag var då. Det var i en trappa på Vitemölla badhotell ett par veckor efter att jag anlänt, jag passerade honom och av en outgrundlig anledning lät jag min hand nudda hans ljusa skrynkliga linnebyxor.
...

Han hade tre tyger att välja mellan, Ivan beställde en klänning i varje och ett laxrosa nattlinne i Bembergsiden, några ljusblå benkläder och en underklänning av finaste blanktyg. Aldrig hade jag känt något så lent mot min kropp, kände mig nästan naken, måste låta handen glida ner över det glatta tyget för att försäkra mig om att jag inte var det. Jag hade aldrig tidigare haft någonting nytt, uppsytt bara åt mig – inget som inte redan var både använt och återanvänt, urvuxet, trådslitet, lappat, avlagt och sedan omsytt. Aldrig haft så fina klänningar, och ändå … jag saknade känslan av andras kroppar i dem, att tyget nötts inifrån av mina systrar före mig.

Tisdagstrion - Regn

Veckans Tisdagstrio med temat Regn hos Mina skrivna ord tvingade mig att leta länge bland gamla inlägg efter böcker med för mycket eller för lite regn. 

Jaktturen av Agnès Desarthe handlar om en jakt med komplikationer. Huvudpersonen Tristan, som egentligen inte alls vill döda några djur, råkar skadskjuta en kanin, samtidigt som en storm hastigt närmar sig byn. Kontrasten mellan de dramatiska yttre handlingarna med jordras, våldsam storm och översvämning och den inre finstämda dialogen mellan en människa och en liten kanin ger romanen ett djup som tilltalar mig. Jaktturen är en tunn roman som kan läsas som en trevlig berättelse om att växa upp och söka efter kärleken, men den är också en allegorisk roman som ifrågasätter människornas livsval och gestaltar vad som händer när allt ställs på sin spets. 

Lark & Termite av Jayne Anne Phillips är ett komplicerat romanbygge med flera olika röster och tidsperspektiv. Korpral Robert Leavitt dödas av de egna i krigets kaos i Korea när han försöker lotsa civilbefolkningen i säkerhet. Samtidigt som Leavitt ligger och dör i en järnvägstunnel föds hans son Termite i USA. Pojken föds med en komplicerad funktionsnedsättning, ryggmärgsbråk och hydrocephalus. I skärningspunkten mellan liv och död får fadern och sonen kontakt. Termite växer upp hos sin moster Nonie på landsbygden i West Virginia. Nonie har även fostrat Termites halvsyster Lark, som nu tar stor del av ansvarat för Termite. När den lilla staden drabbas av en översvämning kommer många familjehemligheter fram i ljuset. Sammantaget är Lark & Termite en fantastisk berättelse med  underbara, nyanserade personporträtt. Författarens osentimentala skildring av ett hårt vardagsliv, kombinerat med närmast magiska, symboliska inslag i gränslandet mellan liv och död, gör läsningen av denna bok minnesvärd.

Blå av Maja Lunde utspelar sig under flera tidsplan samt i olika delar av Europa. I vår samtid i Norge seglar den snart 70-åriga miljöaktivisten Signe ensam över havet i sin båt "Blå" tillbaka till sin hembygd och ungdomens kärlek, för att protestera mot att en enorm och livsviktig glaciär ska exploateras och säljas som dricksvatten till rika länder i Mellanöstern. Den andra historien utspelar sig år 2041 i ett uttorkat och sönderbränt Sydeuropa där pappan David och hans lilla dotter Lou flyr bränder, krig och torka och febrilt söker efter vatten. Nord och syd strider med varandra om det livsviktiga och sinande vattnet, som inte längre räcker till alla. För David och Lou inträffar en dag en underlig sak när de hittar en övergiven segelbåt i en trädgård långt ifrån havet. Sammantaget en oroväckande realistisk framtidsskildring av en värld utan tillgång till vatten. 

En smakbit ur Yesteryear

Bokmässan är över för denna gång och var lika fantastisk som tidigare. Den här veckan har jag därför hostat och snorat massor, smittnivån är hög bland alla författare, förläggare, bloggare, m fl. Dessutom har jag den här veckan gjort min sista arbetsdag som anställd, känns udda och härligt. Kommer dock sannolikt att arbeta en del framöver, men bara när det känns vettigt och meningsfullt!

Passar på att dela en liten smakbit ur sommarens mest hypade - Yesteryear av Caro Claire Burke -  jag var måttligt imponerad. Det finns många saker jag verkligen uppskattar i romanen, den är en oerhört träffsäker satir och skildrar allt tillgjort i influncervärlden på ett mycket underhållande sätt. Dessutom är huvudpersonen en intressant karaktär som tillåts vara befriande ärlig och ha tämligen oacceptabla åsikter. Däremot tycker jag tyvärr att det fullständigt tillrättalagda slutet faktiskt förstör det som hade kunnat ha bli en riktigt utmanande och kul bok. Mer smakbitar finns som vanligt hos Mias bokhörna.

Vem var jag då?

En fläckfri kristen kvinna. Den amerikanska manic pixie dream girl som lever i vår nations djupaste och hemligaste fantasier. Modern alla kvinnor ville vara och hustrun alla män ville komma hem till. Det var förstås helt osannolikt, som en nunna i en porrfilm, men samtidigt – herregud, det fungerade faktiskt.

Jag heter Natalie Heller Mills och jag var en stjärna på att leva.

Just nu - oktober 2026

Ny månad och så klart dags för en ny Just nu-enkät på Kulturkollo, häng med du också. Just nu är mitt liv omtumlande, jag har gått i pension den här veckan och försöker vänja mig vid mindre krav och mer ledighet! Otroligt skönt, men ovant. Dessutom är jag just nu naturligtvis post-bokmässe-förkyld :(

Just nu läser jag en massa noveller inför årets novellkalender. 

Just nu lyssnar jag på Den oduglige av Tomas Bannerhed - den är underbar!

Just nu tittar jag på Öster om Eden och förvånas över hur bra den faktiskt är.

Just nu njuter jag av att inte behöva känna jobbstress p g a förkylning, jag kan bara vila när jag behöver det.

Just nu längtar jag efter att alla undersökningar i 3-årskontrollen ska vara avklarade!

En smakbit ur Fotografens skugga

Nu är det bara dagar kvar till Bokmässan och jag väntar ivrigt! Under veckan har jag jobbat ett par dagar och därefter haft semester. När jag kommer hem från Bokmässan har jag två arbetsdagar kvar! 

Jag ramlar just nu över den ena författaren efter den andra, som jag inte tidigare läst, och upptäcker är fantastiska. Senast i raden är Agnes Lidbeck, vars Fotografens skugga jag bjuder på en liten smakbit ur. Fler smakbitar hittar ni som vanligt hos Mias bokhörna. 

”Jag blev sittande där länge, på halster. Det spelade ingen roll att jag sa: jag är hennes pappa, det har varit en olycka. Utan ett komplett personnummer fick jag inte veta något.
…

Jag satt där med andra familjer. Sådana som kan varandras personnummer. Kvinnan med tofflor och tonårsdottern vilande mot sin arm. Mannen med bilnycklarna bredvid henne. Det gamla paret där han hela tiden reste sig, medan hon satt med slutna ögon.

Jag prövade de där siffrorna Jenny rabblat för att låsa upp Eddies telefon. Hade en vag tanke om att kontakta fler som borde veta. Den där killen, kanske? Och såg mitt eget senaste meddelande: vi ses sju då. Kontakten var »gubbjäveln«."

Tisdagstrion - Vita bokryggar

Veckans tema i tisdagstrion är vita bokryggar och fler tips hittar ni som vanligt hos Mina skrivna ord.

Jag hittade en del böcker med vita ryggar i bokhyllan och de tre jag valde är dessutom författare jag har sett/lyssnat på.

Arundhati Roy erhöll 1997 det prestigefulla Bookerpriset för sin roman De små tingens gud. Därefter fick vi vänta 20 år på en ny roman, Den yttersta lyckans ministerium. I mellantiden skrev författaren politiska texter och ägnade sig åt att kämpa för miljön och de utsatta i sitt hemland. Ofta citeras dessa fantastiska ord: "En annan värld är inte bara möjlig, hon är redan på väg. Under en lugn dag kan du, om du lyssnar noga, höra henne andas." I samband med den nya romanen besökte Arundhati Roy Bokmässan. Jag lyssnade, blev star stuck och fick boken signerad. På seminariet sa hon bland annat: "There is no such thing as a crowd. Everybody has a name." 

Den yttersta lyckans ministerium handlar inledningsvis om ett barn - som bland annat kallas Anjum - med oklart kön, som senare utvecklas till en transkvinna. Hon förskjuts av fadern, tvingas flytta och försörja sig som prostituerad. Senare i livet flyttar Anjum till en begravningsplats i Delhi och skapar en plats som välkomnar samhällets utstötta. En annan central del av romanen skildrar en kärlekshistoria mellan Musa, en kashmirisk separatist, och Tilo, en ung kvinna som älskas av många. Deras relation utvecklas under svåra omständigheter och präglas av personliga tragedier och offer. Många olika röster hörs i boken som gestaltar fattigdom, förtryck, konflikter, och den ständiga kampen för frihet. Delar av romanen är fragmentarisk, satirisk, politisk och våldsam. Sammantaget är Den yttersta lyckans ministerium en grandios roman som utmanar föreställningar om hur en berättelse "ska" berättas, det är en roman med storhetsvansinne som rymmer allt som är viktigt i livet.

Tessa Hadley hyllas av kollegor som Hilary Mantel och Chimamanda Ngozi Adichie och är helt enkelt fantastisk. Jag lyssnade på henne vid flera tillfällen under Bokmässan 2019 och blev helt golvad. I Bokmässans program benämndes hon skämtsamt som "en Justin Bieber för medelålders kvinnliga läsare", en mycket träffande beskrivning. 

Sent på dagen handlar om två medelålders par, som varit vänner sedan ungdomen. När en av vännerna hastigt avlider rubbas balansen och gamla känslor väcks åter till liv. Tessa Hadley skriver eleganta formuleringar som mycket precist gestaltar känslonyanser och detaljer. Under läsningen blir jag först förtjust i den sparsmakade prosan, därefter häftigt indragen i de dramatiska händelserna i inledningen, när vännerna försöker handskas med dödsbeskedet. Chocken och den förlamande sorgen skildras utan tillstymmelse till kletig sentimentalitet. Sammantaget skriver författaren om det som sker inom och mellan människor, om det vi kanske helst vill dölja, om de små osanningar vi använder oss av för vår bekvämlighets skull. Det är komplexiteten, de många lagren, författarens lyhördhet i gestaltningen och förmågan att hitta exakt rätt ord, som gör Sent på dagen till en fantastisk läsupplevelse. 

Margaret Atwood skriver samhällskritisk litteratur som fokuserar på kvinnors villkor. Hennes intriger är ofta dubbelbottnade och texterna lockar till sträckläsning. Hon är mest känd för romanen Tjänarinnans berättelse, som filmatiserats och numera oftast benämns med sin engelska titel The Haidmaid's Tale. Margaret Atwood besökte Stockholm 2024, det var en oförglömlig kväll. 

Oryx och Crake (första delen i Maddaddam-trilogin) är en vass samhällsskildring, en spekulativ postapokalyps som gestaltar hur en ensam människa försöker överleva i en värld av faror. Huvudpersonen Snöman är möjligen den enda människan som överlevt i en ödelagd värld. Han har svårt att hitta mat och skydd, faror hotar överallt, insekter förökar sig snabbt och nassonger och varjundar härjar vilt. Innan katastrofen kallades Snöman för Jimmy och levde tillsammans med sin familj bland forskareliten i ett reservat. Utanför reservaten fanns plebsområden med vanliga människor, vars uppgift det var att konsumera allt som forskarna uppfann. Föga anade de vanliga människorna att forskarna även uppfann nya virus och bakterier. Och en ny människoart. Mycket kortfattat skulle man kunna säga att Margaret Atwood på ett skrämmande realistiskt sätt gestaltar vår framtid om inte moral och etik tillåts styra över den (natur)vetenskapliga utvecklingen.

En smakbit ur Lucy

Söndag igen och dags att dela en smakbit ur en bok. Dessutom äntligen valdag, det ska bli skönt när den här valrörelsen är över, men jag känner stor oro inför resultatet.

Fler smakbitar hittar ni som vanligt hos Mias bokhörna.

Inför Jamaica Kincaids mottagande av utmärkelsen Sjöjungfrun på Bokmässan har jag börjat läsa hennes roman Lucy. Jag har lyssnat på författaren tidigare på Bokmässan och är mycket nöjd över att ha fått just den här romanen signerad. Jag har läst den tidigare, men omläsning behövs inför bokcirkel med kollokompisarna. 

"Rummet jag låg i var litet och låg i anslutning till köket – jungfrukammaren. Jag var van vid att ha ett litet rum, men det här var ett annat slags litet rum. Det var högt i tak och väggarna gick ända upp och omslöt rummet som en låda – en lår där man packar fraktgods för långväga transport. Men jag var inget fraktgods. Jag var bara en olycklig ung kvinna som bodde i en jungfrukammare utan att ens vara familjens jungfru. Jag var bara flickan som ser efter barnen och går på kvällskurs efter jobbet. Men alla var så snälla mot mig och sa att jag måste betrakta dem som min familj och göra mig hemmastadd. Jag trodde på uppriktigheten i detta, för jag visste att något sådant skulle man aldrig säga till en äkta familjemedlem. Familjen blir snart en kvarnsten runt halsen."

Tisdagstrion - Politik

Veckans tema i tisdagstrion är politik och fler tips hittar ni som vanligt hos Mina skrivna ord.

Eftersom politik i grunden handlar om hur vi ser på människor, hur vi tycker att makt och ägande ska fördelas så är väl i grunden i princip alla böcker politiska. T ex har svenska deckare traditionellt varit samhällskritiska och varenda bok jag läst om Sápmi handlar om hur man genom politiskt styre fattar beslut om att vissa har rätt att lägga beslag på andras mark. Så har man ju dessutom gjort i hela världen i alla tider. På samma sätt definieras det ju politiskt vilka människor som har större värde än andra - utifrån färg, funktion och kön. Att välja tre böcker som handlar om politik är därför oerhört svårt. Men jag har valt tre som i någon mån sammanfattar min politiska övertygelse - jämlikhet och jämställdhet. Och helst en jord att leva på.

Böckerna om Bricken av Vibeke Olsson är på många sätt klassiska arbetarromaner, skrivna ur barns och kvinnors perspektiv. Här skildras arbetarrörelsens och nykterhetsrörelsens framväxt, sprungna ur vardagens behov. Samtidigt vävs här in ett kristet perspektiv som problematiserar motsättningarna mellan arbetarrörelsens och väckelserörelsens budskap. Författaren påvisar med all önskvärd tydlighet att såväl arbetar- som väckelserörelsen är demokratirörelser som båda betonar vikten av solidaritet:

"Ordet solidaritet var det inte så många som kunde då. Men kallelsen att följa Jesus och kravet att vara solidarisk var ett och samma ... Vi är ju många, många som tror att Gudsorden om rättvisa och rättfärdighet gäller också här och nu."

Medborgare - en amerikansk dikt av Claudia Rankine rymmer poesi, korta berättelser och bilder. Texterna osar av både klart uttryckt och återhållen vrede, mest berörd och beklämd blir jag av alla episoder där mörkhyade är osynliga. Och när de svarta är synliga förväxlas de ofta med varandra, eller uppfattas som hotfulla. I värsta fall dödar man dem - av misstag. Hur kan man då vara en medborgare? Texterna har ett du-tilltal som gör mig märkligt indragen i det som berättas, även om händelserna ligger långt från min vardag. Sammantaget är Medborgare en mycket angelägen ögonöppnare, skriven på ett spännande, nyskapande, utmanande sätt. 

I Klimatkvartetten (Binas historia, Blå, Przewlskis häst, Drömmen om ett träd) skildrar författaren Maja Lunde en framtid utan pollinerare, en upphettad jord med vattenbrist och bränder, effekten av människans agerande på andra varelser samt frågan om människans värld kan återuppstå efter svält, virus, krig och stora flyktingströmmar? Och skulle människan då agera annorlunda? Oerhört skrämmande läsning som konkret gestaltar effekterna hur vi lever idag.

En smakbit ur Det underjordiska biblioteket

Idag är det tyvärr förkylt och febrigt, blir nog inte ens något läst. Bjuder på en smakbit ur Det underjordiska biblioteket av Hanns Nordenhök, en fantastisk dystopi/postapokalyps jag avslutade under veckan. Mer smakbitar hittar ni som vanligt hos Mias bokhörna.

”Men istället sjönk hon ihop bredvid den gamle i sanden. Lakanet hade halkat ner och blottat hans ansikte när hon la ner honom. Hon sträckte ut handen och lät den vila på det mössprydda huvudet. Kraniet bakom det vadderade tyget kändes litet och ömtåligt under hennes beröring, ett äggskal, eller som om han slutligen krympt ihop till det barn han en gång varit och som hon aldrig känt. Hon satt kvar hos honom en stund i solens sista strålar till ljudet av fåglarnas ihållande skrän, innan hon till sist reste sig, lyfte upp flaskorna ur kassen och omsorgsfullt började hälla ut deras innehåll över kroppen. Dunsten av sprit stack henne i ögonen och näsborrarna men hon fortsatte tills flaskorna var tömda och lakanet så genomvått att den gamles konturer blev synliga, som under en uråldrig svepning eller svetteduk. Sedan plockade hon fram den lilla tändaren med kattungemotivet ur byxfickan, tände på, och såg honom brinna tills mörkret kom.”

En smakbit ur Flickorna i apelsinlunden

Ännu en vecka har gått, en fantastisk vecka med Oslobesök och möte med Elizabeth Strout. 

Bjuder idag på en smakbit ur en mycket speciell roman som jag just påbörjat - Flickorna i Apelsinlunden av Gabriela Cabezón Cámara. Fler smakbitar hittar ni som vanligt hos Mias bokhörna. 

"Varför skulle han tvunget riskera livet för ett par indianungar, några apor och hästar och en liten hund? Liksom för en värja, med det har han glömt nu. Att hans liv redan innan han tog dem med sig var villkorat verkar också ha glömt. Det enda han vet är att han avlagt ett löfte till Jungfrun att ta hand om ungarna. Hon, den Heliga Modern av Apelsinlunden som nyss räddade livet på honom med en hårsmån och en sång. Det måste väl ha varit hon? Jungfrun? Eller inte? Han är inte så säker längre."

En smakbit ur Blekjorden

Veckorna - särskilt semesterveckorna - rusar fram och det är redan söndag igen. Under veckan har jag läst mkt och bakat, saftat och syltat. Direkt efter Hjortronmyren av Ulrika Lagerlöf slängde jag mig över Blekjorden av samma författare och bjuder nedan på en smakbit ur den. Fler smakbitar hittar ni som vanligt hos Mias bokhörna. 

Solen värmer marken och får katten som snart ska ha ungar att lättjefullt ligga utsträckt i solgasset på trappan. De senaste dagarnas värme har fått björkarnas löv att spricka ut, men på asparna bakom ladan är löven fortfarande små och bleka. Långsamt och tveksamt vecklar de ut sig, skrynkliga och nästan gråaktiga. Verkar inte riktigt förstå att sommaren närmar sig med hög fart, att det är bråttom nu att få liv igen efter vintervilan. Siv tänker att asparna borde skynda sig att sträcka sina löv mot ljuset, för rätt vad det är har sommaren svept förbi och då är det för sent.

Veckans Kulturfråga, v 34 2026

Enligt O ställer kulturfrågor på lördagar och den här veckan hoppar jag på. Frågan lyder: Vilka kulturella arrangemang och upplevelser tycker du extra mycket om?

Bokmässan i Göteborg har jag besökt de flesta år sedan 2009 och jag kan inte nog understryka hur viktigt detta evenemang är för mig. Här har jag lärt känna många andra bokbloggare som jag numera betraktar som nära vänner. Dessutom har jag träffat många av de författare jag uppskattar och jag har fått älskade böcker signerade. I år började jag längta redan i maj ...

Litteraturfestivalen på Mårbacka besökte jag för första gången i år och både arrangemanget och inramningen var ypperliga! Jag kommer definitivt att bli en återkommande besökare. I år var programmet oerhört intressant och jag blev imponerad av de proffsiga samtalsledarna. 

Foto: Luis Mora

Enskilda författarbesök lockar om det är författare jag verkligen vill lyssna på. För ett par år sedan arrangerade Norstedts en kväll med Margaret Atwood, det var naturligtvis en dröm som slog in att få lyssna på henne. Nästa vecka reser jag till Oslo för att lyssna på Elizabeth Strout, i arrangemang av Litteraturhuset.

Foto: Leonardo Cendamo

Tisdagstrion - Georg/George

Dags för ny Tisdagstrio hos Mina skrivna ord - idag är temat Georg/George. Förvånansvärt snabbt kom jag på mina tre den här veckan.

Tvillingarna Fred och George i Harry Potter-serien av J K Rowling är så lika att inte ens deras mamma kan se skillnad. Roliga karaktärer i en oförglömlig fantasy för alla (eller många) åldrar. Vi besökte i somras Harry Potter-muséet utanför London och både 60-åringarna och 20-åringarna gillade det skarpt.

Middlemarch av George Eliot (pseudonym för Mary Ann Evans) står naturligtvis fortfarande kvar på min läslista. Virginia Woolf sägs ha menat att romanen med sin komplexa skildring av relationer och samhälle, var något utöver det vanliga för sin tid. Hon lär till och med ha beskrivit den som "en av få engelska romaner skriven för vuxna människor".

1984 av George Orwell är en klassisk dystopi, den utspelar sig i en framtid, där världen genomlidit ett världskrig och styrs av tre totalitära stater. Winston Smith är medborgare Oceanien, han är tjänsteman vid Sanningsministeriet, där man arbetar med att ändra historiska fakta så att de stämmer överens med aktuella "sanningen". 1984 är en skrämmande aktuell roman, som handlar om hur makthavarna förslavar människorna genom att förändra deras sätt att tänka. Det som bekymrar mig mest i vårt samhälle idag är att så många unga människor går ur skolan utan kunskap och kritiskt tänkande, de blir så lätt rov för maktgalna politiker.

En smakbit ur Hjortronmyren

Återigen söndag och efter en veckas hårt arbete ska jag återigen ha semester två veckor. Det här är ett bra system :D Dags för en ny smakbit, denna gång ur Hjortronmyren av Ulrika Lagerlöf, som jag just påbörjat. Jag läser den så klart långt efter er andra, eftersom jag ville vänta tills alla böckerna i sviten fanns utgivna. Fler smakbitar hittar ni som vanligt hos Mias bokhörna. 

April 1933

Snön är kornig och blöt under hennes fötter och stänker upp på smalbenen där hon springer. Men det gör ingenting. Siv springer ändå, hon har väntat på att få springa i månader. Den stora mässingsklockans pinglande ljud färdas genom vinden. Först var det bara en svag aning, så sprött och lätt att hon trodde att det var inbillning. Sedan ökade det i styrka, spred sig över åkrarna nedanför huset. Hon ser mamma Ediths blick i ögonvrån, också hon hör, också hon förbereder sig på att han är på väg.

Tisdagstrion - Fjäderfän

Jag undrar verkligen var Robert på Mina skrivna ord får alla sina idéer från, den här veckan är temat fjäderfän! Inte så lätt, jag fick klura ett bra tag.

Hägern av kanadensiska Lise Tremblay innehåller fem löst sammanfogade kapitel där olika bybor - eller sommargäster - delar sin berättelse om den lilla avfolkningshotade byn. Huvudperson är dock inte någon av berättarna, huvudperson är själva byn. Det är byn som bär traditionerna, men också byn som försöker överleva genom att låna ut sig till turistande jägare och sommarstugegäster. Och byn som många gånger förlorar kampen och mister sina invånare - främst de kvinnliga. Byn sluter sig och försöker "vara sig själv nog" samtidigt som den blir alltmer beroende av inkomster från besökarna, främlingarna.

I Korparna av Tomas Bannerhed växer huvudpersonen Klas upp i ett fattigt Småland på 70-talet. Hans liv kretsar runt faderns tilltagande galenskap och traktens fågelliv. Det som är unikt med Korparna är författarens underbara språk. Han berättar sin historia på en glasklar, poetisk prosa, han berättar om fåglarna och naturen så att läsaren hör fågelsången, känner dofterna från myren och förnimmer fågelvingarnas flaxande. Så vackert, så smärtsamt vackert.

I Absint av Niklas Rådström hittar författaren och hans hustru en liten blåmesunge som fallit ur boet. De tar hand om honom efter bästa förmåga och ger honom namnet Absint. Under sommaren växer Absint till sig, kanske kommer han en dag att kunna återförenas med de vilda fåglarna i trädgården. Det här är en underbar, filosofisk berättelse om livet, skrivet på vackert, lyriskt språk.

En smakbit ur The Things We Never Say

Äntligen en lugn helg efter en intensiv vecka med jobb, dagsutflykt och tandläkar-, optiker-, och vårdcentralsbesök. 

Återigen dags för en smakbit, denna gång ur en bok jag just börjat läsa - The Things We Never Say av Elizabeth Strout. Nu är det bara drygt två veckor tills jag ska lyssna på författaren i Oslo! Mer smakbitar i utmaningen En smakebit på söndag hittar ni hos Mias bokhörna.  

"It was the middle of June and the sun all day had kept right on shining with sweet mightiness. "Stay jovial, please, Artie! Just promise me that. Please stay your old jovial self!" Flossie Mac Donald had wiped her napkin across her weeping eyes and told this to Artie Dam the last time she had seen him, which had been on this spectacular evening in June. And he assured her that he would."

Tisdagstrion - Tidsresor

Dagens tisdagstrio hos Mina skrivna ord har temat tidsresor, det var ett riktigt svårt tema för mig. 

Liv efter liv av innehåller åtminstone något som liknar tidsresor, där huvudpersonen Ursula lever sitt liv om och om igen. 

I Harry Potter och fången från Azkaban av J K Rowling reser Hermione och Harry tillbaka i tiden, med hjälp av tidsvändaren, för att rädda Sirius.

Just nu läser jag Yesteryear av Caro Claire Burke där huvudpersonen en dag vaknar och upptäcker att hon lever i mitten av 1800-talet.

En smakbit ur Herr Arnes penningar

Efter en fredag/lördag på Litteraturfestivalen Mårbacka passar det väl bra med en smakbit ur något av Selma Lagerlöf. Jag väljer den första boken jag läste av henne - Herr Arnes penningar. Jag minns fortfarande att jag till min förvåning gillade den när vi läste den på gymnasiet (till skillnad från Aniara och En dåres försvarstal, som jag inte begrep alls). Mer smakbitar i utmaningen En smakebit på söndag hittar ni hos Mias bokhörna. 

”Just som Torarin satt med dessa tankar, såg han den gamla husmodern sätta upp handen till örat för att höra bättre. Därpå vände hon sig till herr Arne och frågade honom: »Varför slipa de knivar på Branehög?»

Det var en så stor tystnad i rummet, att då den gamla kvinnan frågade detta, ryckte alla till och blickade skrämda upp. Då de sågo, att hon satt och lyssnade efter något, höll de sina skedar stilla och ansträngde sig för att höra.

Det var alldeles dödstyst i stugan en stund, men därunder blev den gamla allt mer och mer orolig. Hon lade handen på herr Arnes arm och frågade honom: »Jag vet inte varför de i denna kväll slipa så långa knivar på Branehög?»”