Äntligen en ny roman av Chimamanda Ngozi Adichies, är den inledande tanken när jag börjar läsa Drömräkning. Sedan blir det tyvärr mer komplicerat p g a att romanen innehåller flera huvudpersoner, vars olika relationer läsaren får följa. Det blir för mig så många namn att jag tappar bort mig. När jag väl beslutar mig för att bara fortsätta läsa, i stället för att försöka leta upp och förstå vem som var vem, går det lättare. Detta leder dock till ett mindre engagerat läsande.
Romanen handlar om fyra kvinnor: Chiamaka, Zikora, Omelogor och Kadiatou. De tre förstnämnda är ekonomiskt välbeställda väninnor med rötterna i Nigeria medan Katiadou kommer från enkla förhållanden i Guinea och försörjer sig som hotellstäderska. Handlingen utspelar sig under pandemiåren, då även de välbärgades möjligheter att röra sig över världen begränsas och fokus riktas inåt mot funderingar kring relationer, ursprung, identitet m m.
Chiamaka bor i USA, arbetar för skojs skull som reseledare, och har haft pojkvänner från stora delar av världen. Under pandemin väcks många funderingar kring tidigare val och deras konsekvenser. Bästa vännen Zikora är yrkesmässigt en framgångsrik kvinna, men när det gäller relationer råkar hon ut för värsta tänkbara svek. Chiamakas kusin Omelogor ägnar sig åt att studera pornografi och bygger på mer eller mindre korrupta sätt upp en förmögenhet i hemlandet. Som läsare har jag tyvärr svårt att relatera till de här kvinnornas liv och jag har, utan att få svar, funderat mycket över varför jag upplever dem som så avlägsna. Kanske är de helt enkelt ganska platt gestaltade? Jag har verkligen rannsakat mig själv och funderat över om jag bara uppfattar svarta kvinnor som "äkta" när de är offer, men så är faktiskt inte fallet. Det är nog snarare rikedomen som skapar ett avstånd. Chiamakas inledande önskemål: "Jag har alltid längtat efter att en annan människa ska känna mig, på riktigt känna mig" blir tyvärr inte uppfyllt av mig.
Kadiatou är en fiktiv person, men karaktären är baserad på hotellstäderskan Nafissatou Dallo, som 2011 anklagade en mycket högt uppsatt man för sexuella övergrepp. I verkligheten lades fallet ned, trots övertygande teknisk bevisning och vittnesmål. Romanens Kadiatou är den huvudperson jag har lättast att relatera till, trots att våra livsvillkor och upplevelser är mest olika. Kadiatous tankar och reaktioner är begripliga för mig, kanske på grund av att jag tidigare arbetat med kvinnor som utsatts för våldtäkt i krigssituationer. Kadiatous karaktär är mer nyanserat gestaltad än de övrigas och jag önskar att större del av romanen hade fokuserat på hennes berättelse.
Sammantaget finns hos mig en viss besvikelse efter läsningen, jag hade hoppats på mer. Kanhända måste jag inse att förväntningarna var orealistiskt höga. Det Adichie framför allt bidrar med är att vidga kunskapen om mångfalden hos afrikanska kvinnor, vilket hon dock lyckats bättre med i tidigare romaner som t ex Americanah. Det blir så tydligt i boken att författaren har mycket hon vill lära oss, tyvärr påverkar detta helheten negativt. Vid prisutdelningen på Bokmässan och på Babel har Adichie pratat om att hon inte ville begränsa sig vid skrivandet, hon valde att inte följa devisen "kill your darlings". Jag kan verkligen förstå motståndet mot att begränsa sig, anpassa sig, tygla sig, men tänker att romanen hade kunnat bli så mkt mer engagerande om den redigerats lite.
I romanen finns dock avsnitt som verkligen berör, i synnerhet de som handlar om de ultimata kroppsliga kvinnliga upplevelserna av könsstympning, förlossning och sexuella övergrepp. I smärtan överbryggas avståndet mellan texten och läsaren.
DRÖMRÄKNING
Författare: Chimamanda Ngozi Adichie
Förlag: Albert Bonniers (2025)
Översättare: Niclas Nilsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar