Jag som aldrig känt en man

Jag började av en slump att lyssna på Jag som aldrig känt en man av Jacqueline Harpman, antagligen p g a att den dök upp in mitt flöde på instagram så många ggr att jag blev nyfiken. När jag började lyssna hade jag ingen aning om att detta är en 30 år gammal bok som just nu trendar på TikTok och läses av många unga kvinnor. 

Jacqueline Harpman, född i Belgien 1929, var författare och psykoanalytiker. Hon växte delvis upp i Marocko, dit hennes familj flydde för att undkomma nazisterna. Jag som aldrig känt en man utkom första gången 1995.

Romanen handlar om 39 kvinnor och en ung flicka som sitter fängslade i en bur djupt under marken, med manliga vakter som ger dem mat och det mest nödvändiga. Kvinnorna är hela tiden övervakade och har inget som helst privatliv. Ingen av dem minns tydligt hur de hamnat i buren, eller varför, de flesta är dessutom för apatiska att ens fundera över det. Men den unga flickan är nyfiken och ställer fortfarande frågor. Hon är berättaren i boken och den som håller tiden åt kvinnorna. Hon räknar minuter, timmar, dagar, år. En dag händer dock något som ändrar situationen för de tillfångatagna kvinnorna. Ett larm ljuder just när en av vakterna skall öppna burdörren och alla vakter försvinner. Nyckeln sitter kvar i låset.

"Männen, lilla vän, det var att finnas till. Vad är vi nu, utan framtid, utan avkomma? De sista länkarna i en kedja som brustit."

Vi är inte ens säkra på om de låter oss leva efter en tjugofyratimmarsrytm, hur skulle vi kunna mäta tiden? De har reducerat oss till det absoluta intet."

Jag har sett många delade meningar om den här boken, men blev själv påtagligt berörd av den. Händelser i boken sammanfaller med min värsta skräck, vilket leder till en andfådd, stressad läsning. Romanen är en typisk apokalyps, där det är oklart vad som hänt innan kvinnorna hamnade i buren. Handlingen berättas i ett långsamt tempo och är svårgripbar och märklig. Karaktärerna skildras på ett tämligen ytligt och statiskt sätt. Sammantaget tillhör jag gruppen som anser att romanen är både unik och fascinerande. 

Vill man läsa en ännu bättre bok med liknande tema rekommenderar jag Väggen av Marlen Haushofer.

JAG SOM ALDRIG KÄNT EN MAN
Författare: Jacqueline Harpman
Förlag: Albert Bonniers (2025)
Översättare: Katja Waldén
Uppläsare: Ella Schartner

Litteraturens ABC - E

Dags för bokstaven E i Litteraturens ABC hos Enligt O. Det är både lätt och svårt idag med många valmöjligheter när utmaningen är att berätta om en författare på E, en boktitel på E och en läsvärd bok med anknytning till Europa.

Momo - eller kampen om tiden av Michael Ende handlar om en liten flicka som bor ensam intill en amfiteaters ruin i en okänd stad. Momo är dock inte ensam för hon kan den sällsynta konsten att lyssna. Folket som bor i staden upptäcker att livet blir lite lättare efter att de varit och pratat med henne. När Momo lyssnar på vad de har att säga, börjar de tänka själva. De får idéer och kommer själva på svaren på sina frågor medan de pratar. Det här är en bok som kan läsas som en spännande historia, men det är samtidigt en djupt filosofisk bok. Med funderingar som "Vad är viktigast för dig?" och "Varför lever vi egentligen?" är detta en läsupplevelse långt utöver det vanliga.

Ensam i Berlin av Hans Fallada utspelar sig under andra världskriget  i Berlin. Läsaren får möta många olika människor, som alla bor på Jablonskistrasse 55. Här finns bland annat de nazitrogna Persickes, judinnan fru Rosenthal, vars man Gestapo fängslat, fifflaren och tjuven Barkhausen och huvudpersonerna: verkmästarparet Otto och Anna Quangel. Boken inleds med att paret får ett brev som meddelar dem att sonen Otto stupat. De har egentligen aldrig varit führern trogna och Otto Quangel blir, efter sonens död, besatt av att på något sätt ta till kamp mot regimen. Så småningom börjar han skriva små textade kort som uppmanar till motstånd, och placerar ut dessa runt om i Berlin. Han föreställer att människor som hittar korten blir inspirerade och följer hans exempel. Tyvärr lämnas dock så gott som alla kort till Gestapo, där kommissarie Escherich får i uppdrag att finna kortskrivaren. Angelägen läsning om civilkurage och - som det står på boken - ett litterärt mästerverk.

 

Tiden är inte än av Elin Boardy utspelar sig i Europa i mitten av 1300-talet. Digerdöden har utplånat stora delar av befolkningen, i många familjer finns ingen eller bara någon enstaka kvar. En ung kvinna lämnar sitt hem i en sillabåt och ger sig ut Europa för att vandra från stad till stad. Under resan byter huvudpersonen kön, det är lättare att färdas som en ung man, även om inte detta heller är ofarligt. Resan leder bland annat till Danzig, Oswiecim (Auschwitz), Krakow, Prag, Dresden och Köln där huvudpersonen möter de som överlevt. Bland överlevarna finns både de som är hjälpsamma och vänliga, och de man måste akta sig för. Berättelsen vecklar ut sig under läsningen, inte förrän mot slutet kan man se sammanhangen. Historien berättas av en allvetande berättare, som även knyter an till kommande framtida händelser och visar hur allt går igen. Detta gör att en roman som handlar om medeltidens farsoter och jakt på syndabockar känns obehagligt aktuell.

Läsning pågår - Jag som aldrig känt en man

Lyssnar just nu på ett mycket speciell bok, som jag helt enkelt ramlat över så många ggr att jag blev nyfiken. Den trendar tydligen dessutom på TikTok, vilket leder till att många yngre kvinnor läser den. Bra! 

Jacqueline Harpman, född i Belgien 1929, var författare och psykoanalytiker. Hon växte delvis upp i Marocko, dit hennes familj flydde för att undkomma nazisterna. Jag som aldrig känt en man utkom första gången 1995.

Romanen handlar om 39 kvinnor och en ung flicka som sitter fängslade långt ner i underjorden. Ingen av dem verkar minnas vad som hänt innan och de flesta har blivit för apatiska för att fundera över det. Men flickan är nyfiken och ställer fortfarande frågor. 

Jag har nu lyssnat på en tredjedel av boken i en mycket bra uppläsning av Ella Schartner, detta är en helt unik mycket fascinerande berättelse. 

"Männen, lilla vän, det var att finnas till. Vad är vi nu, utan framtid, utan avkomma? De sista länkarna i en kedja som brustit."

Vi är inte ens säkra på om de låter oss leva efter en tjugofyratimmarsrytm, hur skulle vi kunna mäta tiden? De har reducerat oss till det absoluta intet."

Tre starka kvinnor

Deltar i en utmaning på Instagram där dagens ord var tre och kände att det var hög tid att påminna alla om den fantastiska romanen Tre starka kvinnor av Marie Ndiaye. Författaren besökte årets Bokmässa, vilket jag missade eftersom programpunkten krockade med prisutdelningen till Chimamanda Ngozi Adichie. Värsta krocken under alla år jag besökt Bokmässan. Här kommer i alla fall en repris av min recension från 2010.

Norah lämnar sitt hem i Paris för att besöka sin maktfullkomlige far i Senegal, på hans begäran. Hon möts av en nedbruten man, som behöver hennes hjälp. Men, vad är verkligt och vad är förträngt i Norahs tidigare liv? Fantas liv gestaltas genom maken Rudys ögon. Rudy och Fanta tvingades lämna sitt trygga liv i Dakar efter att maken blivit avstängd från sitt arbete. Vad hände egentligen? Den unga änkan Khady Demba sörjer att hon inte fick några barn med maken. Familjen kastar ut henne, de kräver att hon ska resa till Europa och försörja dem. Resan blir fylld av umbäranden och svek. Men Khady har i alla fall sitt namn kvar.

Tre starka kvinnor är en roman om identitet, relationer och makt. De tre kvinnornas livsberättelser återspeglar sig i varandra på mer eller mindre subtila sätt. Beröringspunkter är utsatthet, främlingskap och relationer mellan män och kvinnor. På olika sätt domineras kvinnornas liv av andras förväntningar och krav. Under ytan bubblar också mäns våldsamhet, våldet som riktas mot kvinnor.

Texten i Tre starka kvinnor är bitvis mycket exakt och deskriptiv, bitvis lyrisk och symbolisk. Genom omkväden skapas en rytm som griper tag i läsaren. Romanen är egentligen inte särskilt lättläst, jag upplever den inledningsvis som ganska trög. Men allteftersom kryper berättelsen under skinnet på mig, jag kommer på mig själv med att fundera över kvinnornas liv.

Det som främst fängslar mig i romanen är de nyanserade gestaltningarna av mänskliga relationer. Här skildras komplicerade relationer mellan dominanta fäder och deras döttrar/söner. Både Sarahs och Rudys självbilder är starkt influerade av relationerna till deras fäder. Och båda följer upprepningstvångets lagar genom att välja partner, alternativt chef, att iscensätta upprepningar av barndomsdramat med. Det som mest karaktäriserar Khady Demba är hennes relation till sig själv, hon har en mycket stark upplevelse av en egen, unik identitet. Berättelsen om Khady genomsyras av människans kamp för överlevnad som psykisk och fysisk varelse.

Sammantaget är Tre starka kvinnor en mycket läsvärd roman, som gestaltar mäns och kvinnors relationer och inre drivkrafter.

TRE STARKA KVINNOR

Författare: Marie NDiaye

Förlag: Natur & Kultur (2010)

Översättare: Ragna Essén

Litteraturens ABC - D

Dags för bokstaven D i litteraturens ABC, säger Linda. Idag vill hon att vi berättar om en bok och en författare på D och att vi säger ngt om dramatik. 

Det finns karaktärer man läser om, som får en att rysa och vilja stoppa huvudet under kudden för att komma undan den ondska som osar ur deras porer. Dvärgen, i romanen med samma namn, är en av dem. Handlingen i Dvärgen av Pär Lagerkvist utspelar i furstens hov i renässansens Italien. Dvärgen är furstens närmaste man, åtminstone är det så han uppfattar situationen själv. Det enda Dvärgen tycker om är våld, krig och list. När så kriget bryter ut är Dvärgen lycklig, han fantiserar om att utföra stordåd, att få vara med i själva striden och döda. Att han är för liten blir en plågsam smädelse, en påminnelse om alla oförrätter han tidigare genomlidit. Att läsa Dvärgen är obehagligt, utmanande och otroligt givande. Ondskan försvinner inte för att vi stoppar huvudet i sanden och låtsas att den inte finns. Det gjorde man på Lagerkvists tid, med katastrofala följder. 

På Bokmässan 2022 lyssnade jag på franska författaren Marie Darrieussecq i samtal med psykoanalytikerkollegan Per Magnus Johansson. Det var ett givande seminarium, jag blev så förtjust i  Darrieussecq att hon fick flytta in i mitt Sims. Romanen Avigt hav handlar om psykoanalytikern Rose, som i juletid är på kryssning på Medelhavet tillsammans med sina två barn. En båt med mängder av flyktingar räddas ur havet och väcker frågor om hur mycket man måste göra för sin nästa. Inköpt och signerad, så klart.

 

Ibsens dramatik fungerar bra att läsa, tycker jag. Min favoritpjäs är "Hedda Gabler". Den fick negativa recensioner vi premiären 1890, men har sedan dess kommit att bli en klassiker som satts upp på mängder av scener, med mängder av olika tolkningar av huvudrollen. I korthet handlar "Hedda Gabler" om (varning för avslöjanden!) generalsdottern Hedda, som gift sig med en nybliven doktor i kulturhistoria. Deras framtid hänger på att maken inom kort erhåller en utlovad professur. När Heddas gamla kärlek, tillika makens gode vän, dyker upp som återuppstånden från ett liv i dryckenskap, hotas framtidsutsikterna. Hedda ingriper med lögner och ränkspel som leder till katastrof för dem alla. Hedda är en spännande karaktär som kan beskrivas på många sätt. Är hon helt enkelt en personlighetsstörd "ond" narcissist, en kvinna som blivit sviken och hämnas? Eller ska hennes beteende ses som en reaktion på dåtidens inskränkta kvinnoliv som maka och mor? På senare tid har den feministiska tolkningen dominerat, Hedda ses som en kvinna som förtvivlat kämpar för att få utrymme att leva. 

Den sista vargen

Lázló Krasznahorkai, född 1954 i Ungern, har under flera år tilldelats priser, bland annat Man Booker International Prize 2015. 2025 tilldelas han Nobelpriset i litteratur med motiveringen: "för hans visionära och kraftfulla författarskap som mitt i undergångens fasa upprätthåller tron på konstens möjligheter". Lázló Krasznahorkai beskrivs ibland som en vittberest surrealist, med en stark motvilja mot att sätta punkt. Just hans texthantering tycks väcka stor beundran hos vissa, medan andra anser att läsningen blir ansträngande utan att det ger så mycket extra.  

Novellsamlingen Den sista vargen består av tre delar som delvis hör ihop, delvis inte alls passar ihop. I den första delen – "Den sista vargen" – berättar en före detta filosofiprofessor och författare om ett äventyr i Spanien för en bartender. Första punkten i texten sätts efter c:a 70 sidor, texten innan består av en monolog med massor av utvikningar och ungefär en miljon kommatecken. Sammantaget är första novellen således svårläst och frustrerande, samtidigt som jag mot slutet får en känsla av att kanske något intressant och värdefullt ligger gömt i textmassan. Men var?

Andra delen/novellen, ”Herman, jägmästaren”, är helt annorlunda läsning. Den handlar om jägmästaren Herman, vars uppdrag det är att döda alla vargar i området. Handlingen utspelar sig i skogen, i en miljö där jag omedelbart känner mig mer hemma. Jag bor i Värmland och kan lova att här är diskussionerna hetsiga kring frågan om vi ska "tillåta" varg att finnas i närheten. Herman är inledningsvis mycket nitisk i att slutföra sitt uppdrag, men efter ett tag börjar han ifrågasätta hela projektet. I det här avsnittet gestaltar författaren jägarens kluvenhet inför uppdraget och känslomässiga reaktioner på ett mästerligt sätt. Jag finner mig själv sitta och fundera över den oerhörda smärta det måste innebära att utplåna en hel djurart, dessutom en art som det finns många mytiska föreställningar om. Kan man fatta beslut om eller genomföra ett sådant uppdrag utan att drabbas av storhetsvansinne? Eller falla ner i djupaste mörker? Den här novellen är sammantaget både känslomässigt och tankemässigt engagerande och lysande i sitt sätt att driva handlingen mot ett oundvikligt slut.

I den sista novellen om Herman – ”Slutet för ett hantverk” – får läsaren återigen följa handlingen, som den här gången upplevs av ett gäng sexlystna militärer. I den här versionen har Herman utvecklats till en människojägare, som sätter ut grymma fäller för att fånga byns invånare i. Trots försök att förstå mig på den här versionen, kan jag inte tycka annat än att den är onödig. 

Sammantaget innehåller Den sista vargen tre löst sammanhållna berättelser/noveller av mycket olika karaktär och, i mitt tycke, olika kvalitet. Första novellen är svårbegriplig p g a dess brist på skiljetecken, andra delen är mästerlig, tredje delen är onödig. Jag uppfattar boken som helhet som mycket mörk, tung och smärtsam i sin gestaltning av mänsklighetens galenskap och förstörelselusta. Andra har beskrivit Den sista vargen som rolig, det begriper jag faktiskt inte alls. 

DEN SISTA VARGEN
Författare: Lázló Krasznahorkai
Förlag: Norstedts (2020)
Översättare: Daniel Gustafsson

Banned Books Week Sverige - Tolkien

Den här veckan kommer jag att lägga upp bilder och skriva både här och på Instagram om böcker som är eller har varit förbjudna någonstans i världen. Syftet är att uppmärksamma Banned Books Week Sverige, som arrangeras av Dawit Isaak-biblioteket och Svenska PEN. Det fria ordet är en av de viktigaste rättigheterna vi har, dags att stå upp för det!

I den inledande delen av Tolkiens underbara trilogi om ringen bildas brödraskapet, vars uppdrag är att förstöra ringen. Vi får ta del av Bilbos berättelse om hur han fick ringen och vi får följa hobbitarnas spännande avresa från Fylke. Brödraskapets vandring är oerhört spännande, jag är allra mest förtjust i den inledande delen som handlar om livet i Fylke.

Tolkiens fantasy har förbjudits vid flera olika tillfällen lokalt i USA på grund av att den innehåller övernaturliga fenomen. Kristna grupper har hävdat att boken främjar satanism och går emot kristendomen. Böckerna har bränts på bål!

Banned Books Week Sverige - Imre Kertész

Den här veckan kommer jag att lägga upp bilder och skriva både här och på Instagram om böcker som är eller har varit förbjudna någonstans i världen. Syftet är att uppmärksamma Banned Books Week Sverige, som arrangeras av Dawit Isaak-biblioteket och Svenska PEN. Det fria ordet är en av de viktigaste rättigheterna vi har, dags att stå upp för det!

Imre Kertész tilldelades Nobelpriset i litteratur 2002 ”för ett författarskap som hävdar den enskildes bräckliga erfarenhet mot historiens barbariska godtycke”. FANTASTISK motivering!

Mannen utan öde är en berättelse om en ung pojkes fångenskap i andra världskrigets koncentrationsläger. Många likheter finns med författarens egna upplevelser som fånge i Auschwitz och Buchenwald. Författaren håller läsaren i ett järngrepp genom att konsekvent avstå från känslomässiga utsvävningar och genom att mycket detaljerat beskriva hur upplevelserna i ett koncentrationsläger blir en sorts vardag. Mästerligt!

När romanen gavs ut blev den censurerad i författarens hemland Ungern och nyligen har den åter börjat plockas bort från skolorna i landet. 

Årets nobelpristagare - László Krasznahorkai

 

Foto: Nina Subin

I år blev det en lågoddsare, en europeisk man, László Krasznahorkai från Ungern. Det blev också en författare jag inte läst, vilken kan vara både trist och en möjlighet att hitta en ny favorit. Motiveringen lyder som följer: 

”För hans visionära och kraftfulla författarskap som mitt i undergångens fasa upprätthåller tron på konstens möjligheter”.

Han beskrivs som "en apokalypsens mästare" och extremt osentimental. Han skildrar ofta, med melankoli, Europas framtid och ses därmed som ett politiskt val. 

Författaren beskrivs även som som svårtillgänglig, därför rekommenderas den lite kortare boken Den sista vargen, som beskrivs som en absurd, lite odefinierbar text. 

Banned Books Week Sverige - Aleksijevitj

Den här veckan kommer jag att lägga upp bilder och skriva både här och på instagram om böcker som är eller har varit förbjudna någonstans i världen. Syftet är att uppmärksamma Banned Books Week Sverige, som arrangeras av Dawit Isaak-biblioteket och Svenska PEN. Det fria ordet är en av de viktigaste rättigheterna vi har, dags att stå upp för det!

Svetlana Aleksijevitj föddes i Ukrainska SSR (socialistiska sovjetrepubliken) några år efter andra världskrigets slut och växte upp i en by i Vitryska SSR. Hon utbildade sig till journalist och blev författare med Ales Adamovitj som förebild. Adamovitj skrev kollektiv vittneslitteratur och inspirerad av honom intervjuade Aleksijevitj mängder av ”vanliga” människor inför sitt skrivande. Hon kallade sin svit dokumentärromaner för ”Utopins röster – Historien om den röda människan”.

Aleksijevtj tilldelades Nobelpriset ”för hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid”. I Kriget har inget kvinnligt ansikte berättar de stridande ryska kvinnorna om sin tid i Röda armén under andra världskriget. De stred, skadades och gav dina liv i kampen, men bemöttes med misstänksamhet i stället för som hjältar efteråt. Omskakande och smärtsam läsning.

Lizzie Doron på Bokmässan

Ett av de seminarier jag ser fram emot mest på Bokmässan är Lizzie Dorons samtal med Göran Rosenberg. Doron är en av Israels mest framstående författare, hon lever med sin familj i Tel Aviv och är aktiv i den israeliska fredsrörelsen.

Jag har läst två mkt bra böcker om författarens familjehistoria och länge väntat på det som skulle bli den tredje i en tänkt trilogi. 

Varför kom du inte före kriget? handlar om Dorons mor Helena, som överlevde förintelsen och därefter lever som ensamstående förälder i Tel Aviv. Hennes liv präglas av erfarenheterna från förintelsen, hon lever som om tiden inte existerade. Att växa upp med en så svårt traumatiserad mor gör livet otryggt och oförutsägbart för dottern, samtidigt som moderns kärlek och omsorg tydligt märks i hennes strävan att ge Elisabet en "vanlig" familj och ett "normalt" liv. Romanen är fragmentariskt berättad, liksom många andra romaner som handlar om att överleva trauman. Kanske är det så att språket helt enkelt bryts sönder av traumat. Trots det tragiska grundtemat är romanen skriven med ett humoristiskt tonfall. Man både ler och gråter över hur Helena försöker skydda dottern genom att färga hennes hår blont - det är bara de blonda som överlever. Sammantaget är Varför kom du inte före kriget? en oerhört angelägen bok som gör den överlevandes galenskap begriplig.

Även Min mors tystnad handlar till stor del om barndomen, fokus är här på avsaknaden av en far. Under hela uppväxten söker huvudpersonen efter svar på frågan om vem hennes far var, men alla undviker att svara henne. Som vuxen får hon till slut berättelsen klar för sig och kanske uppnår hon därmed en större förståelse för moderns agerande. Sanningen om fadern avtäcks allteftersom i boken och jag tänker här inte avslöja något för er, utan uppmanar er att i stället läsa romanen. För mig var den stora behållningen med boken att jag tvingades fundera över min egen roll i relationer och situationer där det råder brist på öppenhet. Min mors tystnad kräver mer reflektion av läsaren, men det är den värd.

Under senare år har Doron blivit tydligt engagerad i fredsrörelsen och hon har skrivit ett antal böcker där hon ger röst åt den palestinska sidan i konflikten, exempelvis Who the Fuck is Kafka? och Sweet Occupation. Ingen av böckerna har getts ut i Israel och såvitt jag vet heller inte översatts till svenska eller engelska. Vid en sökning på Bokus tycks böckerna endast ha översatts till tyska, vilket tyvärr inte gör dem läsbara för mig. Så här beskriver författaren själv böckerna på sin insta:

"I feel that these books really tell the stories of the complicated situation in Israel and Occupied Palestine. The story of racism, exclusion, and dehumanisation of our so-called “enemies”, justified by a dream of a Jewish state."  

Julens läsning - Ingvild H Rishøi

Julens läsning är redan fixad, jag har hört så mkt positivt om Ingvild H Rishøi att jag var tvungen att skaffa några av hennes böcker. Dessutom är de små böckerna i danskt band så fina, och det medföljer ett kort med framsidans bild som man kan ha som bokmärke. Jag uppskattar verkligen det där lilla extra. Författaren får mycket positiva omdömen och hon har prisats för sin förmåga att gestalta barns inre, jag längtar efter att läsa dessa. Har ni läst ngt av författaren?

Kulturkanon - Edith Södergran

En av de allra bästa inslagen i vår kulturkanon är lyrikern Edith Södergran. Edith Södergran 1892 - 1923 föddes i Sankt Petersburg och inledde sitt författarskap i unga år. Dikterna i det som har kommit att kallas Vaxdukshäftet skrevs mellan 1907 och 1909. I början skrev hon mestadels på skolspråket tyska, övervägande i bunden form och inspirerad av Heinrich Heine. Några av dikterna hade motiv som återkom under senare dikter, t ex vissa sagomotiv och dikter om att vara diktare. När Edith Södergran var femton år gammal avled hennes far i tuberkulos och strax därefter drabbades hon själv av denna sjukdom. Detta medförde att hon tillbringade lång tid på sanatorier i Finland och Schweiz. Debutsamlingen Dikter från 1916 innehöll några av författarens mest kända dikter, t ex den radikala dikten "Vierge Moderne". Septemberlyran från 1918 var mer expressionistisk i stilen och författarens inledning avslutas med de berömda orden: ”Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.” Flera diktsamlingar och en samling av aforismer följde under de närmaste åren. De sista dikterna utgavs postumt 1925 i samlingen Landet som icke är. Sammanfattningsvis kan Edith Södergran beskrivas som en modernistisk lyriker som ägnade sig åt att översätta själen till språk. Möjligen kan man också tillägga att hon i vårt östra grannland sannolikt anses vara finsk.

"Triumf att finnas till ..."

Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten.

Jag är en del av alltets stora kraft,

en ensam värld inom miljoner världar,

en första gradens stjärna lik som slocknar sist.

Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till!

Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror

och höra nattens tysta flod

och stå på berget under solen.

Jag går på sol, jag står på sol,

jag vet av ingenting annat än sol.

Tid - förvandlerska, tid - förstörerska, tid - förtrollerska,

kommer du med nya ränker, tusen lister för att bjuda mig en tillvaro

som ett litet frö, som en ringlad orm, som en klippa mitt i havet?

Tid - du mörderska - vik ifrån mig!

Solen fyller upp mitt bröst med ljuvlig honung upp till randen

och hon säger: en gång slockna alla stjärnor, men de lysa alltid utan skräck.

Favoritfredag - Colm Tóibín

 

Foto: Murdo Macleod

Colm Tóibín är min favorit bland samtida irländska författare. Jag skulle gärna se honom som en framtida nobelpristagare. Med små medel fångar han läsarens intresse och håller det kvar ända till sista punkten. Texterna är en lovsång till långsamheten, samtidigt som Colm Tóibín alltid kryddar skildringarna med lite oväntade element. Framför allt är hans kvinnoskildringar fantastiska. 

Marias testamente fokuserar på Maria, mamman som förlorade sin son. Marias inre präglas av sorgens alla motstridiga känslor. Ilska riktas mot sonens glupska och fåniga efterföljare och mot sonens sätt att utmärka sig och tala i gåtor om sin roll i världen. Skulden över att inte ha gjort nog mycket för att rädda sonen är enorm. Och förtvivlan är så ohyggligt stor att Maria inte ens kan säga sonens namn. 

Namnens hus bygger på myten om Agamemnon, Klytaimnestra, Ifigenia, Elektra och Orestes av bl a Sofokles. Alla de starka känslorna från de ursprungliga berättelserna finns kvar, fördjupas och renodlas i Tóibíns version av tragedin. Namnens hus är en suggestiv och klaustrofobisk berättelse ur tre perspektiv om blind gudstro, vanvettig sorg och ursinnig hämnd. Gudarnas roll är nedtonad, det är människorna som smider planer och handlar.

Nora Webster är en långsam och lågmäld gestaltning av sorg och en berättelse om de stora händelser som aldrig sker. De religiösa och politiska sammanhangen ger romanen en tydlig plats i historien, samtidigt som Noras upplevelser av sorg och saknad är universella och tidlösa. Skildringen av småstadsmentaliteten och de udda karaktärer som dyker upp ger en humoristisk underton, som samverkar perfekt med allvaret i handlingen. Nora Webster  är en oförglömlig roman om hur vägen till insikt är att tillåta sig själv att sörja och att läka.

Läsning pågår - Svart hjärta

 

Det gör riktigt ont att läsa Silvia Avallones nya roman Svart hjärta, men det gör ont på ett bra sätt. Ett äkta sätt. Här finns inget spekulativt vältrande i elände, utan ett naket gestaltande av skuld, skam, ensamhet och utsatthet. Blir man för evigt fördömd om man begår våldsamma brott i ungdomen?

Återkommer när jag lyssnat klart på en bra inläsning av Lina Young Forsberg.

På läslistan - Middlemarch av George Eliot

Naturligtvis har jag en lång lista över romaner och andra texter jag vill läsa. En del böcker hamnar på listan och läses ganska snabbt, medan andra blir kvar där i åratal (läs decennier!). Vissa av dem finns redan i bokhyllan här hemma, men har svårt att lyckas dra till sig intresset vid val av ny bok att läsa. Av outgrundlig anledning tycks alltid böckerna som finns i bokhandeln ha lättare att dra till sig uppmärksamhet och lust att läsa. 

En av romanerna på min läslista är den klassiska Middlemarch från 1871/72 av George Eliot (pseudonym för Mary Ann Evans). I listor över de bästa romanerna någonsin hamnar Middlemarch ofta högt och Virginia Woolf menade att Middlemarch, med sin komplexa skildring av relationer och samhälle, var något utöver det vanliga för sin tid. Hon lär ha beskrivit den som "en av få engelska romaner skriven för vuxna människor".

Handlingen utspelar sig i den fiktiva staden Middlemarch i Midlands runt 1830, i en tid då förändringens vindar blåser. Huvudpersonen är den unga, föräldralösa, men välbärgade, och ovanligt välutbildade Dorothea Brooke, som ska välja make. Hon gifter sig till slut med en lärd, och tyvärr tämligen uppblåst, äldre präst och äktenskapet blir inte vad Dorothea drömt om. En annan viktig karaktär i romanen är den unge, nyinflyttade doktor Lydgate, som brinner för vetenskap och att utveckla nya metoder inom läkekonsten. Han är tyvärr också fångad i ett olyckligt äktenskap.

Middlemarch beskrivs som en ironisk och underhållande feministisk bildningsroman. Självklart vill jag läsa den! Men varför har jag då inte redan läst den, den är ju inte precis ny? Jo, den är en tegelsten på närmare 1000 sidor, vilket kräver en rejäl ansats och insats ... pust. Som tur är finns nyöversättningen av Hans-Jacob Nilsson som e-bok.

Mumin, 80 år

Idag, på årets Mumindag, firar Mumin 80 år! Det firas här i huset med en god kopp te, tillsammans med mina små vänner. Dessutom passade jag på att köpa mig en present jag länge velat ha, Sommarboken av Tove Jansson.

Nobelpriset 2024 till Han Kang

Den sydkoreanska författaren Han Kang tilldelas Nobelpriset i litteratur år 2024 med motiveringen: ”För hennes intensiva poetiska prosa som konfronterar historiska trauman och blottlägger livets skörhet.”

2019 var Sydkorea ett tema på Bokmässan. En av hedersgästerna var den oerhört spännande Han Kang, vars bok Vegetarianen jag tidigare läst. Han Kang föddes 1970 i Kwangju och flyttade senare till huvudstaden Seoul. 1980 inträffade den studentmassaker i födelsestaden, som Han Kang gestaltar i romanen Levande och döda. 2016 tilldelades hon Man Booker International Prize för romanen Vegetarianen. 2019 utkom den bok hon högläste ur på Bokmässan, Den vita boken.

Här är mina tankar om Vegetarianen.

En del romaner är enkla att förstå och lockar med en tydlig yttre handling. Så är inte fallet med Vegetarianen av sydkoreanska Han Kang. Det här är i stället en suggestiv text som lurar in läsaren i tankar och upplevelser som till slut blir kvävande. När jag hade läst den första delen av texten skrev jag: "Jag har bara läst en tredjedel, men är redan sprängfylld av tankar. Och framför allt känslor. Det här är klaustrofobisk läsning som ger andnöd. Så otroligt bra. Och otäck. I korthet handlar romanen om en ung kvinna i ett traditionellt sydkoreanskt äktenskap, som beslutar sig för att ta makten över sitt liv och sin kropp. Detta tillåts hon inte göra ostraffat".

Romanen är uppdelad i tre delar där huvudpersonen Yeong-hye mestadels betraktas genom andras blickar. I första delen berättar maken om hur Yeong-hye beslutar sig för att sluta äta kött, i andra delen berättar svågern om sina sexuella fantasier som kretsar runt svägerskan, i tredje delen försöker systern nå en en kvinna som närmar sig ett vegetativt stadium. Emellanåt hörs Yeong-hyes röst i monologer som vibrerar av starka känslor.

Med tiden blir Yeong-hyes tankar, fantasier och drömmar alltmer otäcka. Romanen utforskar ett gränsöverskridande mellan verklighet och inre världar. Ju mer Yeong-hye hävdar sin egen vilja, desto mer utsätts hon för omvärldens krav och maktutövande. Våldet är brutalt och otäckt. Vegetarianen är en text som låter sig tolkas på många sätt, för mig är en kvinnas kamp för självbestämmande det centrala.

Språket är enkelt och kortfattat, samtidigt som innehållet tangerar sagans och drömmens förtätade karaktär.

Sammantaget är Vegetarianen en oerhört otäck, fascinerande och mycket läsvärd bok om en alldaglig kvinnas kamp att få vara sig själv, och det motstånd hon då stöter på. En minnesvärd roman.

VEGETARIANEN
Författare: Han Kang
Översättare:  Eva Johansson
Förlag: Natur & Kultur (2017)
Köp: Adlibris, Bokus

Nobelpriset 2023 tilldelas Jon Fosse

Idag tilldelades Jon Fosse nobelpriset för en ”nyskapande dramatik och prosa som ger röst åt det osägbara”. Det är ett riktigt bra val av pristagare, tycker jag, trots att jag bara läst en kortroman av författaren. Fosse har jag helt klart lust att läsa mer av.

Kortromanen jag läste, Sömnlösa, är första delen i en trilogi. När jag läst den skrev jag:

Novellen är en variation av berättelsen om Josef och Maria som letar efter någonstans att vila och föda barnet. Asle och Alida har tvingats lämna sin hembygd och söker husrum i Bjørgvin. Men ingen vill ta emot dem. Berättelsen tar hela tiden omtag, de långa meningarna väller fram och fyller sida efter sida, gränsen mellan nu och då, insida och utsida suddas ut. Och det regnar.

Ser fram emot att läsa de två senare delarna.

Iskall sol

Senast jag försökte mig på att läsa en isländsk deckare slutade med ett rejält magplask, så förväntningarna var kraftigt nedtonade inför Iskall sol av Lilja Sigurðardóttir. Den här gången blev mötet med en ny deckarförfattare dock mycket positivt. Iskall sol är första delen i en planerad serie - andra delen, Blodrött hav, kommer ut nästa vecka, förhoppningsvis i ljudformat. 

Systrarna Áróra och Ísafold har vuxit upp med en brittisk mamma och en, numera avliden, isländsk pappa, och därmed en osäkerhet om sin egen hemvist. Som vuxna väljer de att bo i varsitt land, Áróra i Storbritannien och Ísafold på Island. Áróra arbetar med att spåra upp försvunna pengar, ibland för statliga myndigheter, ibland för lite mer ljusskygga personer. I inledningen av Iskall sol ringer flickornas mamma till Áróra för att be henne spåra upp systern som inte hörts av på flera veckor. Detta är långt ifrån den första utryckning Áróra fått göra för att rädda systern. Ísafold bor tillsammans med en man som under lång tid misshandlat henne, så oron för att hon kan ha råkat riktigt illa ut är befogad. Áróra reser således till Island för att leta upp systern, men märker att det inte är så lätt som hon hoppats. 

Handlingen i boken är mycket spännande och innehåller intressanta, oväntade vändningar. Den berättas i korta kapitel, med växlande perspektiv, i ett raskt tempo. Texten är oväntat målerisk och ovanligt bra för sin genre. Berättelsens främsta styrka är de intressanta personskildringarna. Huvudpersonen Áróra är en komplicerad karaktär med både positiva egenskaper och påtagliga brister. Under sökandet efter systern kommer hon i kontakt med många människor med unika, emellanåt udda, livsöden som skickligt och engagerande gestaltas. 

Sammantaget är Iskall sol en intressant och spännande historia fylld av människor jag gärna vill möta igen. Rekommenderas!

ISKALL SOL
Författare: Lilja Sigurðardóttir
Översättare: Sara Lindberg
Uppläsare: Marie Richardson
Förlag: Modernista (2022), Storytel