Lucka 20: Två bra böcker om att vara mamma

Här kommer en till lucka nr 20 i  Sofies bokbloggs julkalender, den första kom redan i morse hos Agnes bokblogg. Hon skrev om en ungdomsbok jag blev nyfiken på. Morgondagens första inlägg kommer ni att hitta hos Boktanken. 

Jag letar ofta efter böcker som speglar föräldraskap genom adoption eftersom jag, likt alla andra, gärna vill läsa berättelser som speglar min erfarenhet. I år hittade jag två böcker som båda är fantastiskt bra, om än helt olika. De här böckerna är dessutom två av årets bästa överlag.

I Bära barnet hem av Cilla Naumann reser en mamma tillsammans med sin son till hans födelseland, för att han ska få träffa sin biologiska mor. Vi får följa moderns tankar inför och under denna resa och även hennes förberedelser och funderingar inför den första resan. Den resa som gjorde henne till mamma. Att adoptera innebär den största tänkbara lycka, men i denna finns alltid ett stråk att oro. Bygger min stora glädje på någon annans sorg? Och vid återresan dyker frågan om barnets tillhörighet upp, en rädsla att bli bortvald väcks. Samtidigt som modern gör denna återresa tillsammans med sonen har hennes egen mor påbörjat sin resa - in i glömskan. Parallellt med berättelsen om adoptivmodern får läsaren också lära känna Ana, kvinnan som växte upp på barnhem och nu ägnar sin tid åt att ta hand om andras barn. Längtan efter, och rädsla inför, beroende och tillhörighet är stor och vikten av vetskap om sitt ursprung så tydlig.

Naumanns berättelse har ett innerligt tonfall som gör att jag som adoptivmamma omedelbart känner igen mig. Berättelsen är äkta och speglar ambivalensen som finns kring att adoptera. Här får alla starka känslor plats. Språket är rikt på metaforer och poetiskt, utan att vara ens ett uns överlastat. Det här är helt enkelt så bra det kan bli.

BÄRA BARNET HEM
Författare: Cilla Naumann
Förlag: Natur & Kultur (2015)
Köp: Adlibris, Bokus
Recensioner: Dagens bok, Feministbiblioteket, Bokhora

I Hönan som drömde om att flyga av Sun-Mi Hwang träffar vi hönan Knopp, en höna som har mycket stark egen vilja och stor förmåga att fantisera om olika mer eller mindre tänkbara framtidsutsikter. Hon är också en mycket nyfiken och modig liten höna, som tröttnat på att värpa ägg efter ägg bara för att se bondens fru komma och ta dem ifrån henne. Knopp bestämmer sig för att vägra värpa och försöka rymma. Friheten utanför ladan lockar och drömmen är att få ruva ett ägg och få en liten kyckling. Med stor tur lyckas Knopp levande lämna ladan och dessutom lyckas hon hitta ett övergivet ägg ute i trädljungen. Det är bara att börja ruva. När ägget väl kläcks visar det sig dock att det inte var ett hönsägg hon ruvat, för ut kommer en liten andunge. Olikheterna gör dock inte Knopp mindre benägen att skydda sin lilla unge och överösa den med kärlek, trots att tuppen och de andra hönorna hånar henne för att ungen är av annan sort.

"Knopps tankar var i en enda röra, men hon var allt annat än skamsen. Hon hade ruvat sitt ägg med hela sin själ. Hon hade önskat att han skulle födas. Hon hade älskat honom ända sedan han låg i ägget. Hon hade aldrig funderat över vad som fanns inuti. Visst, han är en and, ingen kyckling. Vem bryr sig? Han vet ändå att jag är hans mamma!"

Berättelsen om den lilla frihetslängtande hönan är lättläst och säger mycket om både höns och människor. Den lilla hönan grubblar en del över meningen med livet och oroar sig för att inte kunna lägga ägg och få en liten kyckling. Detta är tankar de flesta som längtat efter barn lätt kan känna igen sig i. Sun-Mi Hwang lyckas så befriande enkelt beskriva alla svåra tankar och alla starka känslor ett efterlängtat föräldraskap medför, den här boken är en liten pärla jag hoppas att många kommer att upptäcka.

HÖNAN SOM DRÖMDE OM ATT FLYGA
Författare: Sun-Mi Hwang
Översättare: Ninni Holmqvist
Illustratör: Nomoco
Förlag: Norstedts (2015)
Köp: Adlibris, Bokus
Recensioner: Annas bokblogg, Kulturbloggen

Apstjärnan och Ishavspirater

För ett par år sedan höglästes Frida Nilssons Apstjärnan i dotterns klass. Hon kom hem och var fundersam över hur det var på barnhemmet där huvudpersonen Jonna bor. Och ännu mer fundersam över gorillan som adopterade Jonna. Vi fick lov att läsa boken tillsammans hemma och det kändes ganska otäckt för oss alla när myndigheterna ville flytta tillbaka Jonna till barnhemmet. Det väcker många frågor hos adoptivfamiljer och adoptivbarn när barnhem och beslut om var barn ska bo gestaltas i skönlitteraturen. Och just bilden av den föräldralösa barnet och det hemska barnhemmet återkommer i så många olika berättelser. Dottern har tröttnat och vägrar lyssna på berättelser som handlar om barnhem. Hon tycker också att det är jättejobbigt när man läser de här böckerna i skolan eftersom det leder till många frågor från klasskamraterna om hennes ursprung/bakgrund.

När vi började läsa Ishavspirater kändes det i alla fall betryggande att det inte fanns några barnhem med. Men vi hade inte kommit långt förrän dottern (nu 10 år) började skriva på sig. En mamma som dör vid förlossningen och en pappa som är för gammal att kunna rädda sitt bortrövade barn blev helt enkelt för mycket för henne (adoptivbarn har generellt sett "äldre" föräldrar och även detta tema kändes riktigt jobbigt för dottern). Hon vägrade helt enkelt att fortsätta läsa boken.

Jag fortsatte däremot själv för jag ville se hur författaren vävde ihop de olika spåren. Och nu sitter jag och brottas med vad jag egentligen tycker om boken. Jag är helt enkelt kluven, vilket delvis beror på dotterns reaktion, delvis beror på en egen känsla att det blev för mycket. Barnet som ger sig ut på egen hand för att göra något farligt, men nödvändigt, är ett klassiskt tema. Alla barn måste på ett psykologiskt plan "lämna" tryggheten och ge sig ut för att erövra världen. Att ingen av de vuxna kan eller vågar är tyvärr en realistisk gestaltning. Många vuxna gör inte alls det som är självklart "rätt". Som tur är träffar huvudpersonen Siri efter ett tag en människa som vill/vågar följa med för att hjälpa henne. Men så många personer/varelser hon träffar under resans gång är obehagliga, gör vedervärdiga saker eller är helt enkelt oerhört tragiska. Den upplevelse som dröjer sig kvar hos mig efter läsningen är inte äventyrlig spänning, utan en lite deprimerande insikt om världens ondska. Kommer denna upplevelse verkligen från boken? Det är svårt att veta med tanke på hur världen sett ut de senaste veckorna. Men jag blev i alla fall inte upplyft av att läsa Ishavspirater. Trots att där finns en liten modig tjej som både vågar och lyckas.

ISHAVSPIRATER
Författare: Frida Nilsson
Illustratör: Alexander Jansson
Förlag: Natur & Kultur (2015)
Köp: Adlibris, Bokus
Recensioner: Carolina, Paula, Kulturkollo

Hönan som drömde om att flyga

I adoptivfamiljer är ett viktigt tema likheter och olikheter och böcker som handlar om att man inte måste vara lika till det yttre för att älska varandra läses ofta. En av våra favoritbilderböcker är Flaxa med vingarna av P.D. Eastman, en alldeles underbar bok om ett oväntat föräldraskap. Nu har jag hittat en liknande bok som vänder sig till läsare i alla åldrar, Hönan som drömde om att flyga av koreanska Sun-Mi Hwang.

Hönan Knopp har en mycket stark egen vilja och stor förmåga att fantisera om olika mer eller mindre tänkbara framtidsutsikter. Hon är också en mycket nyfiken och modig liten höna som tröttnat på att värpa ägg efter ägg bara för att se bondens fru komma och ta dem ifrån henne. Knopp bestämmer sig för att vägra värpa och försöka rymma. Friheten utanför ladan lockar och drömmen är att få ruva ett ägg och få en liten kyckling. Med stor tur lyckas Knopp levande lämna ladan och dessutom lyckas hon hitta ett övergivet ägg ute i trädljungen. Det är bara att börja ruva. När ägget väl kläcks visar det sig dock att det inte var ett hönsägg hon ruvat, för ut kommer en liten andunge. Olikheterna gör dock inte Knopp mindre benägen att skydda sin lilla unge och överösa den med kärlek, trots att tuppen och de andra hönorna hånar henne för att ungen är av annan sort.

"Knopps tankar var i en enda röra, men hon var allt annat än skamsen. Hon hade ruvat sitt ägg med hela sin själ. Hon hade önskat att han skulle födas. Hon hade älskat honom ända sedan han låg i ägget. Hon hade aldrig funderat över vad som fanns inuti. Visst, han är en and, ingen kyckling. Vem bryr sig? Han vet ändå att jag är hans mamma!"

Berättelsen om den lilla frihetslängtande hönan är lättläst och säger mycket om både höns och människor. Den lilla hönan grubblar en del över meningen med livet och oroar sig för att inte kunna lägga ägg och få en liten kyckling. Detta är tankar de flesta som längtat efter barn lätt kan känna igen sig i. Att kärleken inte heller har något med likhet att göra vet också många av oss. Sun-Mi Hwang lyckas så befriande enkelt beskriva alla svåra tankar och alla starka känslor ett efterlängtat föräldraskap medför, den här boken är en liten pärla jag hoppas att många kommer att upptäcka.

HÖNAN SOM DRÖMDE OM ATT FLYGA
Författare: Sun-Mi Hwang
Översättare: Ninni Holmqvist
Illustratör: Nomoco
Förlag: Norstedts (2015)
Köp: Adlibris, Bokus

Lilla Quains får en storebror

Lilla Quains får en storebror, text av Linda Mjölner, illustrationer av Ellen Sundquist, utgiven av Idus förlag, 2014

Som en del av er kanske förstått är min dotter adopterad. Det är nu snart åtta år sedan vi var och hämtade henne i ett varmt och svettigt Kina. Utifrån mina egna upplevelser som adoptivförälder är jag så klart alltid intresserad av böcker med ett adoptionstema, både barn- och vuxenböcker. Därför blev jag mycket glad när jag hos hittade den färgsprakande bilderboken om Lilla Quains som får en storebror.

När den söta, blå Lilla Quains var liten bodde hon på ett barnhem tillsammans med en massa barn som såg ut precis som hon. Alla bäbisarna togs väl om hand av dem som jobbade på barnhemmet. Men längst in i hjärtat visste Lilla Quains att det inte skulle vara så för alltid. Och en dag kom två chokladbruna figurer och besökte bäbisarna. Den största viskade på ett konstigt språk att hon var Lilla Quains mamma och att de nu var en familj för alltid. Lilla Quains, mamman och storebror Mo stannade i Lilla Quains land i flera månader och reste runt och upplevde äventyr. När de kom hem var inte Lilla Quains en bäbis längre, hon hade blivit en modig och busig liten tjej med många fina tofsar i håret.

Berättelsen om hur Lilla Quains får en mamma och en storebror är en helt underbar berättelse om hur en familj blir till. Här finns kärlek i mängder, roliga händelser och hungriga hajar! Glädjen, värmen och kärleken förstärks av underbara, färgglada, roliga illustrationer. På ett enkelt sätt gestaltas att kärleken inte begränsas av hudfärg eller långa avstånd. Den kan uppstå på ett ögonblick, ibland bara man får en bild ...

Boken om Lilla Quains rekommenderas varmt till alla adoptivfamiljer och så klart även till alla andra typer av familjer.

Tredje tecknet

Tredje tecknet av Ingelin Angerborn, utgiven av Rabén & Sjögren, 2013

Olivia tillbringar sommarens varma dagar på stranden. Hon borde vara lycklig, men hennes bästa vän Sonja har blivit tillsammans med Milo - killen Olivia är hemligt kär i. Föräldrarna arbetar och Olivia är ofta ensam hemma i lägenheten. Ja, förutom katten Smilla så klart. Men Smilla beter sig underligt och en rad andra mystiska saker händer också. Vem kan ha lagt den gamla nyckeln i Olivias strandväska? Varför åker hissen hela tiden ner i källaren? Varifrån kommer alla nyckelpigor och alla flickor som heter Felicia? Och varför verkar flickan Olivia ser i spegeln inte riktigt vara henne själv? Mysterierna hopar sig.

Som vanligt har Angerborn lyckats skapa magisk stämning och en krypande skräck sprider sig både hos Olivia och hos läsaren. Jämfört med den bok jag tidigare läst av författaren - Månfågel - upplever jag Tredje tecknet som mer skräckbetonad. Trots att jag borde ha växt ifrån min mörkrädsla tror jag att det var tur att jag läste boken en ljus sommarnatt.

Både de realistiska och de magiska inslagen känns mycket trovärdiga och personerna är nyanserat och realistiskt tecknade. Olivia är adopterad från Colombia och adoptionstemat gestaltas mycket lyhört i berättelsen. Som adoptivmamma gör det mig så klart extra förtjust. Överlag skildrar Angerborn relationer på ett mycket fint sätt.

Texten har ett driv som gör att man inte kan avbryta läsningen, det här är en slukarbok för barn mellan nio och tolv och för deras mammor ;) Den rekommenderas varmt!

Andra som läst och tyckt till: Carolina läser, Barn- och ungdomsboksbloggen, Barnboksprat.

Alice från Kina

Alice från Kina av Anders Jansson & Nina Östman är berättelsen om en familj som reser till Kina för att adoptera en lillasyster. Boken innehåller beskrivningar av familjens förberedelser i Sverige och Alices tillvaro i Kina. Överlämnandet och familjens första tid tillsammans är mycket fint dokumenterade och även första tiden hemma får sin plats i berättelsen.

Boken innehåller mängder av vackra, varma bilder från första mötet med Alice, vistelsen i Kina och hemkomsten. Texten är enkel och förklarar på ett lättförståeligt sätt hur en adoption går till.

Alice från Kina är en fin berättelse som mycket realistiskt beskriver de olika faserna av en adoption. Naturligtvis blir jag lite tårögd när jag läser om barnbeskedet och överlämnadet (liksom alla som varit med om samma sak). Min dotter, som är tre år, har just börjar intressera sig för den här boken och den kommer nog att bli läst åtskilliga gånger under de närmaste åren. Rekommenderas!

Berättelsen om Alice har också gått som dokumentärserie i SVT:s Bolibompa ett flertal gånger.

ORÄTTVIST

Orättvist, text av Åsa Mendel-Hartvig, illustrationer av Caroline Röstlund, utgiven av OLIKA, 2012

Lillskrot får åka vagn hem från försolan och Lillskrot får välling i flaska. Det får inte Storskrot och det är ORÄTTVIST. Men Storskrot får klippa med saxen och cykla till förskolan. Det får inte Lillskrot och det är också ORÄTTVIST.

Orättvist är en liten bok med enkel text som skildrar stor vardagsdramatik och överväldigande starka känslor. Texten är mycket lätt att läsa och boken passar barn från 2 års ålder. Illustrationerna är helt fantastiska! Den är färglada, detaljerade och mycket expressiva. Berättelsen präglas av ett mångfaldstänkande och som adoptivfamilj är det särskilt roligt att känna igen sin egen typ av familj.

Bör så klart läsas av alla!

Själamakerskan

Själamakerskan av Michela Murgia, utgiven av Brombergs 2012

Vissa böcker är svårare att recensera än andra och allra svårast är att skriva om de man bokstavligt talat förälskat sig. Lik all förälskelse medför förälskelse i en roman att man skjuter allt distanserat, analytiskt tänkande åt sidan och bara smälter samman med texten. På detta sätt har jag läst den undersköna, fascinerande Själamakerskan. Jag har öppnat den försiktigt, läst de första raderna med stigande förtjusning, förälskat mig i bokens skönhet, lystet kastat mig över dess innehåll och till slut somnat med den i mina armar. Kärleken till en bok som Själamakerskan är evig.

När jag nu lättat mitt hjärta ska jag ändå försöka att berätta varför Själamakerskan gjort ett så starkt intryck på mig. Handlingen utspelar sig i en liten by på Sardinien på 50-talet. Maria, den fjärde, oönskade dottern till Anna Teresa Listru, adopteras som 6-åring av den äldre, välbärgade Bonaria Urrai. Likt många av byns kvinnor förlorade Bonaria sin fästman i kriget, hon blev änka utan att ha haft en man. Det alla i byn utom Maria vet är att Bonaria inte bara är en själamor, utan även en själamakerska - en kvinna som hjälper de döende över på andra sidan. 

Den poetiska skildringen av den framväxande kärleken mellan en själamor och en själadotter berör mig på djupet och påminner mig om kärleken till min egen själadotter:

"Fillus de anima. Själabarn. Så kallas de barn som blivit till två gånger, av en kvinnas fattigdom och en annan kvinnas ofruktsamhet. Maria Listru var barn av en sådan andra födsel, en sen frukt av Bonaria Urrais själ." (sid 7)

Relationen mellan Tzia Bonaria och Maria kompliceras då Maria börjar förstå vad den gamla kvinnan ägnar sig åt de nätter hon inte är hemma. Insikten om adoptivmoderns uppgift i byn är svårt att förstå för Maria, som behöver distans för att hantera situationen.

Själamakerskan är berättelsen om en by, en tidsepok, ett levnadssätt, en kvinnovärld. Livet i den lilla byn Soreni väcker igenkännande leenden, den är en sardinsk version av t ex Korsbæk (i den danska TV-serien Matador). Som läsare lär man känna byns seder och bruk, bybornas vidskeplighet och vardagens mödor och glädjeämnen. Här finns osämja mellan grannar, sammanhållning i kristider och omtänksamhet när sorg drabbar. Genom den realistiska framställningen av livets villkor går stråk av magiska föreställningar och innerlig Gudstro.

Frågan om aktiv dödshjälp ges stor plats och gestaltas nyanserat. I baksidestexten kan man läsa att själamakerskor var verksamma på Sardinien ända in på 1960-talet. Intressanta är dåtidens tankar att endast kvinnor kunde vara själamakerskor, endast de som kan ge liv får ta liv.

Texten i romanen pendlar mellan att vara poetiskt vacker och lite småputtrigt lustig. Kontrasten mellan språket och de tragiska händelser som beskrivs är stor, vilket förstärker läsarens upplevelse av livets mångsidighet. Språket skapar tydliga bilder och en stark känsla hos läsaren av att ha besökt Soreni.

Sammantaget är Själamakerskan en oerhört vacker berättelse om kärlek stor som livet - och döden.

Andra som läst: Bokmania, Enligt O, Bokomaten, SvD.

Agaat

Agaat av Marlene van Niekerk, utgiven av Weyler förlag, 2012

Den sydafrikanska lantbrukarhustrun Milla de Vet ligger för döden. Hennes kropp förtvinar i ALS, hon har förlorat förmågan att röra sig och tala. Som enda hjälp har hon hembiträdet Agaat, en svart medelålders kvinna som haft sitt hem i familjen de Vet sedan hon bara var några år gammal. Milla kommunicerar genom blinkningar, som Agaat på ett mycket lyhört sätt avläser. Och ibland väljer att inte alls förstå. Relationen mellan Milla och hennes hembiträde präglas av maktkamp och hatkärlek. Via tillbakablickar får deras komplicerade relation sin förklaring. Agaat levde i misär och utsattes för övergrepp under de första åren i sitt liv. Milla tog hand om flickan och beslutade sig för att polera henne tills hon blev en halvädelsten - en Agaat. För en vit kvinna var det dock omöjligt att adoptera ett svart barn under apartheidtiden, relationen mellan Agaat och Milla kom att präglas av tidens ideal. När Milla efter många års ofruktsamhet blev gravid ställdes saker och ting ytterligare på sin spets.

Agaat är en roman som kan läsas på olika sätt eller kanske snarare upplevas på olika sätt beroende på om man är mitt i läsningen eller har fått boken på lite avstånd. Under själva läsningen var jag helt uppslukad av den faktiska berättelsen, av de två kvinnornas tysta kamp. Nu efteråt kan jag tydligare se hur de båda kvinnorna får spegla hela det sydafrikanska apartheidsystemet med dess uppdelning av svarta och vita. Och med den vita makten som tynar bort. På ett mycket skickligt sätt åskådliggör författaren ett historiskt skede som är svårt att förstå. Milla behandlar ibland barnet Agaat på ett sätt som väcker avsky hos läsaren, men som ändå är begripligt när man reflekterar över hur de vita faktiskt såg de svarta som mycket lägre stående.

"Åh min lilla Agaat, mitt barn som jag stötte bort, barnet som jag försakade efter att ha lagt beslag på henne, som jag förlöste utan att fånga upp, som jag låste in för att befria." (sidan 561)

Runt de två kvinnorna cirklar ytterligare två familjemedlemmar, Millas make Jak och hennes son Jakkie. Jak och Milla lever i ett mycket olyckligt äktenskap, där ingen förmår leva upp till den andres förväntningar. Båda längtar efter närhet och kärlek - ingen av dem har något att ge den andre. Förutom slag. Sonen Jakkies förlöses på ett dramatiskt sätt och kommer att stå Agaat mycket nära under uppväxten. Och denna närhet väcker svartsjuka hos Milla.

Berättartekniskt är romanen utmanande för läsaren. Berättelsen träder fram genom en pendling mellan det förflutna och nuet. Spänningen stiger konstant och uppslukar läsaren. Fyra röster hörs i berättelsen - alla är de Millas. Vi får ta del av Millas medvetna, kommunikativa tankar i nuet, hennes minnen, hennes dagboksanteckningar och i kursiv stil hennes alltmer fragmentariska associationer. Inte förrän i epilogen tar Agaat till orda, genom Jakkies minnen. Men då skräder hon inte med orden. Och då vrids berättelsen ett litet hack, perspektiven förskjuts, personskildringarna fördjupas, skeendet nyanseras och blir mer komplext. Då tar Agaat steget från att vara en mycket bra bok till att bli en stor berättelse.

Fler som läst och förundrats: Bokmania, och dagarna går, SvD.

Sju år

Sju år av Peter Stamm, utgiven av Thorén & Lindskog, 2011

Alexander studerar arkitektur i München tillsammans med den vackra, begåvade Sonja. De tycks vara ämnade för varandra och passar bra ihop, utan att vara himlastormande förälskade. Alexander och Sonja gifter sig, de startar en arkitektbyrå tillsammans och lever ett stabilt och behagligt liv tillsammans. Trots detta till synes lyckliga liv, har Alexander svårt att glömma sin besatthet av det illegalt invandrade polskan Iwona, som han haft en flyktig förbindelse med innan han gifte sig. Något lockar och drar Alexander till Iwona, trots att han närmast föraktar hennes oföretagsamhet och hennes uppenbara kärlek till honom. När Alexanders och Sonjas gemensamma liv utsätts för påfrestningar kan inte Alexander längre stå emot sin lust att åter söka upp Iwona.

Läsaren får ta del av Alexanders historia då han berättar denna för Sonjas äldre väninna. Allt eftersom får läsaren vet mer och mer om vad som hänt tidigare samtidigt som livet går vidare med nya utmaningar. Berättelsen om Alexander, Sonja och Iwona känns mycket vardaglig och allmänmänsklig. Den handlar om komplicerad kärlek och människor som inte alltid gör kloka val. Språket är tämligen enkelt, precist och mycket lättläst. Texten och innehållet fångade omedelbart mitt intresse då jag öppnade boken "för att bara kika lite" och jag läste därefter ut boken på ett par dagar. Trots att det egentligen inte hände särskilt mycket i boken blev jag snabbt, och förblev jag hela tiden, mycket engagerad i Alexanders berättelse.

En av författarens styrkor är att han lyckas gestalta en man det inte är så lätt att tycka om, på ett sätt som gör att man som läsare ändå tar till sig honom och försöker förstå hur han tänker. Överlag är människorna i Sju år några ganska vanliga typer som gärna vill mer än de vågar när det gäller kärlek och passion. Förutom Iwona, som reservationslöst ger sig till den man hon älskar.

Ett tema av särskilt intresse för mig - adoption - dyker upp som ett sidotema i Sju år. Jag sprang ihop med Peter Stamm under Bokmässan och nämnde mitt intresse för detta tema och undrade lite över hur vissa av personerna i boken såg på adoption. Peter Stamm berättade då att han gjort omfattande efterforskningar kring adoption just för att visa på olika sätt att se på fenomenet. Som svensk adoptivförälder blir man både provocerad och bekymrad över vissa åsikter som framförs.

Utan att göra någon större affär av det gestaltar författaren orättvisor och en ojämlikhet man kan betrakta utifrån olika perspektiv. Här finns en man som utan att tveka tycker att han har rätt att utnyttja en kvinna på det sätt som bäst passar honom. Man kan också beskriva samma relation utifrån den västerländska medelklassens privilegierde livssituation och den immigrerade underklassens rättslöshet. Både ett feministiskt synsätt och en tolkning utifrån ett klassperspektiv tillför berättelsen nya dimensioner.

Sammantaget är Sju år en lättläst engagerande berättelse som speglar Europa i nutid. Människorna gestaltas på ett vardagligt, nyanserat sätt och handlingen både lockar och provocerar läsaren. Rekommenderas!

Och var hör du hemma?

Och var hör du hemma? av Anne Tyler

De två koreanska babyflickorna anländer sent på kvällen till flygplatsen i Baltimore, där de tas emot av de blivande föräldrarna. De två adoptivfamiljerna har inget gemensamt, inget utom barnen. Familjen Yazdan är ett ungt par med rötter i Iran. Mamman Ziba börjar att arbeta tämligen snart efter att dottern kommit och farmor Maryam tar då hand om flickan. Maryam har bott i USA sedan lång tid, men hon känner sig ännu som en främling i landet. Familjen Donaldson är ett något äldre par, som har läst på om allt som är viktigt att tänka på vid en adoption. Mamman Bitsy är noga med att klä dottern i koreanska högtidskläder och man firar ankomstdagen med dunder och brak. Hon vet att anknytning är viktigt och planerar att stanna hemma med dottern under lång tid. De båda familjerna lär känna varandra och umgänget blir alltmer intensivt då döttrarna blir äldre.

Och var hör du hemma? är en humoristisk, emellanåt satirisk, berättelse som belyser den amerikanska livsstilen och skildrar kulturkrockar. Maryams liv står i fokus, vi får ta del av hur hennes äktenskap arrangerades och hur hennes liv sedan blev efter emigrationen till USA. I kontrast till den bullriga familjen Donaldson framstår Maryam som mycket kultiverad, försiktig och tillbakadragen.

Anne Tylers styrka är att skildra det vardagliga. I hennes romaner finns sällan några omvälvande händelser eller stora överraskningar. Hon är de små medlens mästare. Styrkan ligger i hennes förmåga att nyanserat porträttera lite udda människor, utan att de blir till karikatyrer. I Och var hör du hemma? är framför allt porträtten av Maryam och Bitsy intressanta. Maryam är något av en främmande fågel, men allteftersom man lära känna henne blir hon lättare att förstå och mindre "exotisk". Bitsy är en tämligen beskäftig kvinna. Bitsy arrangerar potträningsfester, hon lagar vegetarisk mat och vurmar för allt som kan kallas etniskt. Hon vill vara till hjälp, men råkar ofta uttrycka sig nedsättande och kränkande. Mötena mellan de båda kvinnorna blir intensivt laddade och ibland konfliktfyllda.

Anne Tyler är en av mina favoritförfattare, tidigare i år avnjöt jag hennes roman Påminnerskan. Men även om Och var hör du hemma? har många positiva egenskaper lämnar den mig ändå med en viss besvikelse. Jag saknar verkligen här en mer mångfacetterad skildring av hur Donaldsons tänker och funderar kring sitt val att låta dottern behålla sitt koreanska namn (medan Yazdans ger dottern ett iranskklingande namn), kring deras fokus på koreansk kultur o s v. Jag vet ju av erfarenhet att det ligger oerhört mycket tankar, och en hel del oro, bakom de här besluten för så gott som alla adoptivfamiljer och jag hade gärna velat få detta mer nyanserat belyst.

Sammantaget är detta således en skickligt komponerad berättelse om kulturkrockar, den amerikanska livsstilen och utanförskap. Den saknar dock en del dimensioner när det gäller adoptioner.

Det första mötet

Äntligen hördes en knackning på dörren. Maken och jag utbytte nervösa och förväntansfulla blickar innan han öppnade. Utanför stod många människor, en del av dem höll barn i famnen. Min blick låstes vid en liten, vacker flicka i en mans famn. Där var hon, där var hon äntligen, där var hon på riktigt. Efter artiga hälsningar och utbyte av en del papper steg mannen med babyn fram till mig, och äntligen, äntligen lades flickan i min famn. Flickan som var min dotter. Vi gick in i rummet och stängde dörren. Där var vi nu, vi som var en familj.

Mina minnen av det första mötet återuppväcks när jag läser de första sidorna i Och var hör du hemma? av Anne Tyler. Fast vi fick inte barn på flygplatsen, vi fick barn i en hotellkorridor i en stad i södra Kina. Men känslan är den samma. Vi var inte heller den enda familjen som fick barn, vi var sex familjer från Sverige som reste tillsammans och fick våra barn från samma barnhem. I Och var hör du hemma? får två mycket olika amerikanska familjer barn från Korea på samma dag. Därefter får vi följa flickornas och familjernas anpassning till den nya vardagen.

Hallå där inne

Hallå där inne eller Vad en oföding bör veta, text av Ulf Stark, illustrationer av Stina Wirsén, utgiven av Bonnier Carlsen, 2010.

Micke ska bli storebror och han ägnar sig åt att förbereda sitt lilla syskon på hur det är att leva här ute. Micke berättar både om sådant som är ganska lätt att förstå och sådant man kan behöva fundera en del över. Den lilla ofödingen får veta hur det ser ut i Mickes rum och han/hon får ta del av Mickes funderingar kring vad som kan tänkas ha skett med farfar, som är död. Dessutom ger Micke råd om hur man kan hantera arga föräldrar och dumma skolkamrater.

Hallå där inne är en helt underbar, underfundig bok om allt som är viktigt i livet. Texten är helt underbart barns-lik, Micke blandar hejvilt konkret verklighet med häftiga associationer och lekfull fantasi. Ulf Stark har en fantastisk förmåga att hitta rätt tonfall, här är Mickes berättarröst exakt så cool och så ömsint som bara en liten kille kan vara. Jag tycker också oerhört mycket om att författaren, så på pricken, fångar in barns sätt att tänka och att han ger utrymme både åt deras fokus på vardagen och deras existentiella funderingar.

Förr handlade böcker om att få syskon nästan enbart och storasystrar, men på senare tid har det kommit flera böcker som handlar om pojkar och deras relationer till syskon. I Hallå där inne skildras en pojkes värme och längtan efter sitt syskon, samtidigt som man nog ändå kan gissa att Micke kommer att visa syskonet var skåpet ska stå.

Stina Wirséns "slarviga" illustrationer kompletterar bokens text fint och via bilderna kan man även få veta lite mer om Mickes familj. Som adoptivmamma har jag så klart alltid ögonen öppna för adoptionsteman och när man tittar lite närmare på bilderna kan man förstå att Mickes pappa är adopterad. I Hallå där inne finns både ett mångfalds- och ett genusperspektiv inbäddat i bilderna, vilket jag gillar skarpt. Dessutom är Stina Wirséns illustrationer som vanligt expressiva och mycket underhållande. Dottern är särskilt förtjust i alla bilder som visar hur ofödingen har det där inne i magen.

Sammantaget är Hallå där inne en oerhört underhållande och klok bok om att få småsyskon. Boken innehåller ganska mycket text och lämpar sig bäst för de äldre förskolebarnen och de yngre skolbarnen.

Jösta och Johan

Jösta och Johan, text av Anette Skåhlberg, illustrationer av Katarina Dahlquist, utgiven av Sagolikt Bokförlag, 2010.

Giraffparet Jösta och Johan har börjat fundera över livet och framtiden; en längtan efter ett barn har fötts. Men eftersom de är av samma sort är det inte så lätt att få barn. Jösta och Johan ger sig därför ut på stäppen för se att de kan hitta en liten unge som behöver en familj. Efter några misslyckade försök hittar de slut ett ägg, som de kärleksfullt tar hand om. Och så en dag kläcks en lite unge, en liten flicka som faktiskt är lik sina blivande föräldrar på vissa sätt. Äntligen har Jösta och Johan fått sitt efterlängtade barn, äntligen har de blivit en familj.

Under en period i livet var jag ofrivilligt barnlös och jag har därför mycket lätt att förstå Jösta och Johans längtan. De flesta av oss börjar förr eller senare att önska att någon ska komma efter oss, längtan efter barn är djupt existentiell. Samtidigt är denna längtan mycket vardaglig och konkret, man vill leva och utvecklas tillsammans med ett barn. För min del tog barnlösheten slut en underbar dag 2006 och jag önskar naturligtvis att alla ska få erfara denna lycka, alla oavsett kön och sexuell läggning.

Jösta och Johan är en relativt kort berättelse, den är lättläst och på rim. Trots det begränsade utrymmet har författaren lyckats få med många typiska aspekter på barnlängtan och reaktionerna då man blir en familj. Ett exempel på detta är de nyblivna föräldrarnas sökande efter likheter mellan sig själva och barnet. En stor eloge för detta!

Berättelsen om Jösta och Johan är varm och kärleksfull. Detta avspeglas även i de underbara, färgglada, uttrycksfulla illustrationerna. Med boken följer en författaruppläsning på CD, vilket uppskattas i vår familj. Ofta lyssnar dottern på denna bok i bilen eller badet. Hon blev omedelbart förtjust i berättelsen och det lyckliga slutet. Berättelsen passar barn i förskoleåldern, kan läsas från c:a 2 års ålder.

Min virtuella julklapp

Jag har fått en så fin julklapp av Vixxtoria och den vill jag naturligtvis visa upp. Hon skriver så fint om mig och bloggen att jag blir lite rörd. Att bloggen beskrivs som "en samlingsplats och ett vattenhål" gör mig stolt.

Boktipset Ljusets drottning av P. C. Jersild kändes "klockrent". Teman som sökande efter ursprung och adoption intresserar mig och med en Nobelpristagare och lite samhällssatir som krydda köper jag tipset direkt. Och det gjorde jag dessutom rent konkret, boken är redan beställd på Bokbörsen.

Adoptionens dag

Idag har vi firat adoptionens dag med dockteater, lekar och tårtkalas. Jag tänkte därför passa på att tipsa om lite böcker om adoption, både för barn och vuxna. Det finns givetvis mängder av faktaböcker, men jag fokuserar på de skönlitterära berättelserna.

Bilderböcker

"Flaxa med vingarna" av P.D. Eastman är en bok om ett annorlunda föräldraskap.

"Pricken" av Margret Rey handlar om att inte se ut som alla andra i familjen.

"Hjärtat mitt" av Dan & Lotta Höjer berättar om hur Tu Thi fick en mamma och en pappa.

Tre små sockergryn av Anita Jeram handlar om hur Mamma Kanin får sina tre barn Sune Sockergryn, Lilla Ankan och Fröken Mus.

Böckerna om "Pyret" av Ingvor Goyeryd handlar om en adopterad flicka, som vi i flera böcker får följa på dagis, i skolan, när hon får en lillebror och när hon åker till Indien.

Böckerna om Tilde och Teo av Ingvor Goyeryd berättar om ett syskonpar, som gillar att dansa. Barnen är adopterade, men böckernas fokus är här och nu.

Böckerna om Magda och Loppsockan av Lena Arro handlar om Magdas vardag. Man kan av bilderna dra slutsatsen att hon är adopterad, men detta är inte det väsentliga i berättelserna.

Tyranno av Kristina Murray Brodin handlar om Sarah, som får en dinosaurie till kompis. Av illustrationerna att döma kan Sarah tänkas vara adopterad.


Romaner för vuxna

Simon och ekarna av Marianne Fredriksson handlar om Simon Larsson, en judisk pojke som adopteras av en arbetarfamilj i Göteborg.

Och var hör du hemma? av Anne Tyler berättar om två koreanska flickor, som adopteras av två mycket olika amerikanska familjer.

Aprilhäxan av Majgull Axelsson handlar om en bortlämnad, handikappad kvinna och den vrede hon känner mot fostersystrarna som tagit hennes plats.

Musselstranden av Marie Hermansson är en spännande berättelse om en adopterad, autistisk flicka, som en dag försvinner.

Bara en dotter av Chi An är en stark berättelse som beskriver ettbarnspolitiken och dess följder för miljontals kinesiska kvinnor.

En moder har fyra döttrar av Inger Alfvén handlar om en kvinna som tappar fotfästet i tillvaron, då hon som vuxen plötsligt får veta att hon är adopterad.

Gå dit hjärtat leder dig av Susanna Tamaro handlar om en gammal kvinna, som i livets slutskede beslutar sig för att öppna sitt hjärta, och för barnbarnet berätta var hon härstammar ifrån.

Det finns annan frukt än apelsiner av Jeanette Wintersson är en berättelse om Jeanette, adopterad av evangelister i en liten industristad i norra England på 60-talet.

Murkronan av Vibeke Olsson berättar om barnlöshet, adoption och föräldraskap på ett insiktsfullt sätt.

Som synes saknas det böcker om och av pappor på min litteraturlista. Jag har inte heller några tips på böcker om adoption för äldre barn och ungdomar. Kanske ni kan komma med förslag?

Tyranno

Tyranno, text av Kristina Murray Brodin, illustrationer av Bettina Johansson, utgiven av Vombat förlag.

En alldeles vanlig morgon när Sarah vaknar ligger det en Tyrannosaurus rex bredvid henne i sängen. Han heter Tyranno och han har hållit Sarah vaken hela natten. Konstigt nog är det ingen mer än Sarah som kan se Tyranno. Snart står det klart att Tyranno inte alltid uppför sig som man ska. Han välter Sarahs mjölkglas vid matbordet och han jagar de andra barnen på dagis. Orättvist nog får Sarah skäll av fröken Anders, som också berättar för pappa om allt som gått fel under dagen. Under kvällen pratar pappa med Sarah om hur de ska hantera Tyranno och lite senare upptäcker Sarah att dinosaurien försvunnit.

Sarah är en rolig förebild för många barn, hon är busig och uppfinningsrik. Att skapa en dinosaurie att skylla på är klokt i en värld fylld av krav. Sarah är också en flicka som leker med både "flick- och pojkleksaker" och hon ägnar sig åt både springlekar och stillasittande aktiviteter.

Hela boken präglas verkligen av ett mångfaldsperspektiv, utan att detta skrivs oss på näsan. Vi får aldrig veta om Sarahs mamma är asiatisk eller om flickan är adopterad. Vi får heller inte veta om pappa är enda vårdnadshavaren eller om mamma bara är borta för stunden. På bilderna från dagis kan man se en manlig fröken, en fröken i slöja och ett barn i rullstol. Inget av detta kommenteras eftersom det faktiskt är så vardagen ser ut på många ställen (möjligen med undantag av manliga fröknar, som det råder brist på).

Texten är på rim, vilket vi har lite olika åsikter om i vårt hem. Jag tycker om att läsa sagor på rim, medan maken inte alls är förtjust i det. Dottern är en klok diplomat och gillar det ibland. Illustrationerna till Tyranno är fantastiska. Så gott som hela uppslagen är täckta av detaljerade, realistiska, uttrycksfulla bilder. Boken är stor, papperet är tjockt och allt håller hög kvalitet.

Dottern har lyssnat på boken några gånger nu och hon tycker om den. Hon blir dock lite stött å Sarahs vägnar över att hon får skulden för sådant Tyranno har gjort. Den här boken är rolig och pedagogisk och passar kanske bäst i 3-5-årsåldern. Den borde så klart finnas på alla förskolor.

Murkronan

Murkronan av Vibeke Olsson, utgiven av Albert Bonniers förlag, 2008.

Murkronan är en fristående fortsättning på Skymningens nådatid. Paulus och Justina är unga under soldatkejsartiden (100-200 eKr). De har båda vuxit upp i relativt trygga, välbärgade miljöer och då de gifter sig ser framtiden ljus ut. Men ganska snart får paret besked om att Justina inte kan föda barn. Detta leder till många tankar hos dem båda om förgänglighet, livets mening osv. Strax därefter blir tiderna återigen oroliga och Paulus, som är militär, drar ut i krig. När han återvänder är det som en man utan ära, han har blivit degraderad och förflyttad till obygden i Brittanien. Både Paulus och Justina har misslyckats med det man kunnat förvänta sig av dem, hur kommer detta att påverka deras relation och framtid?

Jag tycker mycket om Vibekes sätt att teckna porträtt av människor och beskriva händelser. Precis som i författarens övriga böcker känner jag mig nära huvudpersonerna, jag delar Paulus och Justinas tankar, sorger och glädjeämnen. De är båda förtvivlade över att inte kunna få ett barn tillsammans och de funderar över möjligheten att adoptera. Beskrivningen av Justinas reaktioner då den adopterade pojken väljer bort henne är hjärtskärande realistisk. Författarens styrka är att gestalta människors tankar och känslor med stor lyhördhet, utan sentimentalitet. De historiska miljöerna skildras med många detaljer och, utan att själv vara expert, tror jag att beskrivningarna är tidsenligt korrekta.

Många intressanta teman (kanske lite väl många) skildras i Murkronan. Som jag tidigare nämnt beskrivs barnlöshet, adoption och föräldraskap på ett insiktsfullt sätt. Även mannens degradering och förlust av ära får en stor plats i romanen, liksom kristianernas lära. Vibeke har även tidigare skrivit om de första kristna och om hur den kristna läran lockade de utsatta och utstötta. Detta är ett ämne som ligger henne (och mig) varmt om hjärtat, men i Murkronan tycker jag att temat blev lite styvmoderligt behandlat.

Det enda negativa jag kan säga om Murkronan är att den inte är Vibekes bästa. Det hör till saken att författaren skrivit en av de bästa serier jag läst (och läst om ytterligare två gånger): de sex böckerna om slavinnan Callistrate och hennes efterlevande. Kanske har Vibeke hamnat lite i en omöjlig situation, det hon tidigare skrivit är så bra att det nya bleknar lite vid en jämförelse. Om jag fick råda Vibeke (jaja, jag vet att det är förmätet) skulle jag råda henne att växla miljö och tema. Skriv t ex mer om barnlöshet, i modern miljö.

Sammantaget är detta en bok som är mycket läsvärd. Jag hoppas att Vibeke Olsson får ett uppsving och lite mer erkännade då hennes böcker tar upp svåra teman utan att förenkla och "förytliga".

H.K. Kraxmaskin

H.K. Kraxmaskin av Håkan Eklund, utgiven av King ink förlag, 2008.

Att recensera något man inte är van att läsa är svårt. Att recensera något man är ovan att läsa, och dessutom uppskattar, är ännu svårare. Men jag ska göra mitt bästa. Jag läser mycket sällan poesi, jag hör till dem som ofta säger: "Jag förstår inte". Och det ska onekligen erkännas att jag inte alltid förstår "H.K. Kraxmaskin" heller. Som tur är löser författaren detta mitt dilemma genom att vända sig direkt till läsaren med orden:

"Du kan inte fatta,
ordet är mitt."
Skönt, tänker jag, då behöver jag inte låtsas förstå mer och vara klokare än jag är. H.K. Kraxmaskin är en liten, tunn bok, som rymmer oerhört mycket. Här finns en samling dikter, en del filosofiska funderingar och expressiva illustrationer som kompletterar och förstärker texterna.

Boken inleds med kärleksdikter, dikter om den verkliga kärleken. Därefter följer ett avsnitt dikter och texter som rymmer både kärlek, vrede och en hel del finurlig humor. Boken avslutas med dagboks-anteckningar från ett dygn, som rymmer ett helt liv.

Det finns mycket kärlek i den här boken. Kärleken till frun och dottern genomsyrar dikterna och dagboksanteckningarna, men här finns också plats för hatkärleken till den krävande, hungriga fabriken. Ett adoptionstema finns invävt i texterna, vilket naturligtvis speciellt väcker mitt intresse. Jag tycker mycket om författarens sätt att reflektera över adopterade barns ursprung och livsvillkor. Följande rader är ett exempel på detta:

"du kommer kanske fundera över ett
liv du inte fick
men
ingen får liv man inte får

det är inte
konstigare"
H.K. Kraxmaskin är en samling vardagsbetraktelser från hemmet och kneget. Här finns inget tillgjort eller tillrättalagt. Författaren följer inga i förväg uppställda versmått eller regler som begränsar och förställer. Här formuleras tankar rätt upp och ner, det är genuint, oskolat och avskalat. Det är punklyrik.

Jag tycker om det här, trots (eller kanske kanske på grund av?) att det är främmande och nytt för mig. Under vissa delar läser jag utan att reflektera speciellt mycket, men så plötsligt dyker där upp en formulering, en liten kommentar, som vänder upp och ner på min föreställningsvärld och får mig att försöka formulera mina egna tankar. Det är för mig kriteriet för god litteratur. Köp, läs och fundera!

Billigast är att köpa boken direkt från förlaget King ink.

Lästrio - reseskildringar

Det finns naturligtvis inga resor som kan mäta sig med de, under vilka man blir förälder. Därför har jag valt mina böcker om reseskildringar utifrån ett adoptions-perspektiv.


1. I Äntligen adoptivförälder av Eva Brenckert berättar ett stort antal föräldrar om vägen fram till adoptionsbeslutet, om resan och första mötet med barnet, om processen som leder fram till att man känner sig som förälder och om omgivningens reaktioner. Berättelserna varvas med inlägg från psykolog, BVC-sjuksköterska och familjeterapeut. Boken är mycket läsvärd och jag rekommenderar den till alla blivande adoptivföräldrar.

2. Alice från Kina av Anders Jansson & Nina Östman är berättelsen om en familj som reser till Kina för att adoptera en lillasyster. Boken innehåller beskrivningar av familjens förberedelser i Sverige och Alices tillvaro i Kina. Överlämnandet och familjens första tid tillsammans är mycket fint dokumenterade och även första tiden hemma får sin plats i berättelsen. Texten är enkel och förklarar på ett lättförståeligt sätt hur en adoption går till. Rekommenderas!

3. Hjärtat mitt av Dan och Lotta Höjer handlar om Tu Ti som föddes på andra jordklotet på Alla Hjärtans dag. Hemma i Sverige satt en mamma och en pappa och väntade och längtade efter ett barn att ta hand om och älska. När de fick veta att Tu Thi skulle bli deras dotter dansade de lyckodans hemma i köket. Och så flög de iväg för att hämta hem henne. Hjärtat mitt är en otroligt vacker, poetisk saga om adoption, som passar alla åldrar.