Air

Romanen Air av schweiziske Christian Kracht valde jag att läsa lite på måfå eftersom jag såg boken dyka upp här och var och blev nyfiken. Författaren var ny för mig, trots att han ses som en kandidat till Nobelpriset. Han tycks dessutom vara kontroversiell, i SvD spekuleras om högersympatier,  i DN beskrivs han som "den tyskspråkiga litteraturens främsta nomad" och i Liberal Debatt finns funderingar kring om han blivit romantiker. Tursamt nog hade jag inte läst något av detta innan jag läste den sagobetonade och tämligen obegripliga Air. 

Inredningsdesignern Paul bor i en skotsk småstad och arbetar med ytor. Han är för övrigt urtypen av en ytlig nutidsmänniska, som enbart äter surdegsbröd, uppskuret med specialkniv av specifikt märke, med syrat smör på. En dag får Paul ett nytt uppdrag - att i Stavanger måla en enorm serverhall i den perfekta nyansen av vitt. Men något obeskrivligt händer under besöket hos kunden. I en medeltida parallellvärld utspelar sig en märklig historia, där en ung flicka vid namn Ildr nyligen förlorat sin mamma och råkar skjuta en främling när hon jagar. Så småningom framkommer att den främmande mannen har magiska förmågor och att han jagas av den enväldige, onde hertigen. Ildr och främlingen flyr tillsammans genom ett kargt landskap och hamnar till slut hos en grupp människor vid kusten, där senare kampen mot hertigen kommer att utkämpas. De två berättelserna i romanen hör givetvis ihop, men om detta får ni läsa själva.

I mitt jobb som psykolog brukar jag ibland säga att det inte alltid hjälper att förstå sina problem och deras ursprung, känslorna och symtomen kan finnas kvar i alla fall. Man måste i stället uppleva något som ger en läkande effekt. Att uppleva i stället för att reflektera kan vara mer verksamt, är min erfarenhet. Att läsa Air innebär för mig en liknande situation; när jag försöker tolka texten och förstå vad författaren vill förmedla, ger mig läsningen ingenting. Utifrån de recensioner jag tagit del av efter läsningen förstår jag att man kan ägna hur mkt tid som helst åt att analysera Christian Krachts författarskap, men jag lämnar det med varm hand åt experterna. Jämförelsen med Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta är dock perfekt; Air är en fantastisk saga om kampen mellan ont och gott, men med ofantligt mkt mer ironi. 

”Livet var fullt av bekymmer, men egentligen inte.”

Sammantaget är Air en bok man kan läsa hur många ggr som helst, och leta efter pusselbitar att analysera. Möjligen är det detta författaren önskar. Eller så läser man boken och flyter med, så som jag gjorde, och upplever en magisk lässtund.

AIR
Författare: Christian Kracht
Förlag: Ersatz (2025)
Översättare: Anna Bengtsson

Novellkalendern 3 - Ni lyser i mörkret

Liliana Colanzi, född 1981 i Bolivia, betraktas som ett av den latinamerikanska samtida litteraturens stora löften. I hennes noveller blandas realism med magisk realism, skräck, science-fiction och absurdism. Colanzi anses ofta tillhöra vågen av "andinsk gotik" som utgörs av en yngre generation kvinnliga författare. Ni lyser i mörkret är hennes internationella genombrott.

De flesta berättelserna i novellsamlingen skildrar olika typer av katastrofer, antingen drabbas någon enskild eller hela samhället. Ett par av novellerna kretsar kring strålnings- och kärnkraftsolyckor, tyvärr ett aktuellt tema i Bolivia (och överallt!). ”Atomito”, handlar om ett antal ungdomar, som varje kväll träffas för att berusa sig i ett ett hus i närheten av Anläggningen. På Anläggningen arbetar deras föräldrar, eller arbetade de tills de dog av strålningen de utsattes för. Flickan Kurmi bor ensam sedan hennes mamma gick bort. 

"Det var Kurmi som hittade henne när hon kom hem från universitetet, modern satt i en köksstol med vidöppna ögon och ett matekrus i den stelnade handen, hon hade inte ens försökt ta sig till sjukhuset. Kurmi förstod att hon varit död i flera timmar eftersom hennes hand var iskall, och när hon fattade den smet kölden in också i Kurmis kropp, den kröp in under huden som en mask och byggde bo i hennes hjärna."

Atomito är det gulliga namnet på Anläggningens lilla maskot, ett leende, fräknigt barnansikte i blå mantel och vita stövlar, en perfekt gosedjur för stadens barn. En kväll slår blixten ner i Anläggningen, eller utsätts den för ett attentat (?), och inget blir sig längre likt. 

Läsningen är omskakande galenskap där människovärdet är noll och undergången säkrad. Människans åverkan på jorden gestaltas med absurd humor och ett unikt, bildrikt språk. Hur man kan läsa om jordens/mänsklighetens undergång och mer fascineras än förfäras kan jag inte förklara, men så är det att läsa Colanzi. 

NI LYSER I MÖRKRET

Författare: Liliana Colanzi

Förlag: Wahlström & Widstrand (2025)

Översättare: Hanna Nordenhök

Banned Books Week Sverige - Tolkien

Den här veckan kommer jag att lägga upp bilder och skriva både här och på Instagram om böcker som är eller har varit förbjudna någonstans i världen. Syftet är att uppmärksamma Banned Books Week Sverige, som arrangeras av Dawit Isaak-biblioteket och Svenska PEN. Det fria ordet är en av de viktigaste rättigheterna vi har, dags att stå upp för det!

I den inledande delen av Tolkiens underbara trilogi om ringen bildas brödraskapet, vars uppdrag är att förstöra ringen. Vi får ta del av Bilbos berättelse om hur han fick ringen och vi får följa hobbitarnas spännande avresa från Fylke. Brödraskapets vandring är oerhört spännande, jag är allra mest förtjust i den inledande delen som handlar om livet i Fylke.

Tolkiens fantasy har förbjudits vid flera olika tillfällen lokalt i USA på grund av att den innehåller övernaturliga fenomen. Kristna grupper har hävdat att boken främjar satanism och går emot kristendomen. Böckerna har bränts på bål!

Läsning pågår - Tänkarens testamente

  

Av Jessica Schiefauer har jag tidigare läst två ungdomsböcker Pojkarna och När hundarna kommer. I Pojkarna experimenterar några unga flickor med sin könsidentitet, vilket leder till stora konflikter och långtgående konsekvenser. I När hundarna kommer skildras våld, besatthet och känslomässig turbulens på ett omskakande sätt. Båda böckerna är fantastiskt bra, de väcker starka känslor och är rätt "jobbiga" att läsa p g a detta. Båda böckerna tilldelades Augustpriset 2011 och 2015!

Bärarna är författarens första "vuxenbok" och den handlar om en post-pandemisk värld. För många år sedan härjade en smitta, vilket lett till att könen tvingas leva åtskilda. Kvinnorna styr och kallas i romanen bärare, eftersom de i sina livsäckar kan bära liv. Männen sitter i karantänläger och kallas för spridare. De fyller ingen funktion i samhället förutom att bidra med spermier. Då och då lyckas dock spridare fly från sina läger, vilket skapar en enorm skräck i samhället tills de nedkämpats. Spridarna ses som monster och roten till allt ont. Bärarna är en spännande och intressant skildring av ett samhälle där rädslan styr. 

Nu har jag precis börjat läsa/lyssna på Tänkarens testamente, en berättelse som verkar både spännande och unik. I boken får vi följa en tänkare som ifrågasätter allt (sitt eget tänkande också, eller?) även om det straffas med döden. Jag tror och hoppas att detta är en bok som passar mig. 

Mumindalens berättelser

Tove Jansson är framför allt känd för sina böcker och tecknade serier om mumintrollen. Huvudpersonen i muminberättelserna är ofta det nyfikna Mumintrollet. Andra viktiga figurer är den generösa Muminmamman, den självupptagna Muminpappan, den fåfänga Snorkfröken, den ilskna Lilla My och Mumintrollets bästa vän Snusmumriken. Historierna handlar ofta om att hantera katastrofsituationer och de utspelar sig vid havet. Tove Jansson är en fantastisk skildrare av människans behov av att bli sedd och uppskattad.

Under krigsvintern 1939 påbörjar Tove Jansson sitt storverk och 1945 publiceras första delen i berättelsen om Mumintrollet och hans familj, Småtrollen och den stora översvämningen. I denna är Mumintrollet och hans mamma på vandring för att söka efter den försvunna pappan. Till slut finner de honom och en mycket vacker liten dal.

I Kometen kommer är katastrofen är nära, Mumintrollen hotas av en komet som är på väg rakt mot Mumindalen. Trollen reagerar på olika sätt, en del blir dystra och ger upp, medan andra ger sig iväg på äventyr. Muminmamman behåller dock sitt vanliga lugn. Här träffar vi för första gången Snusmumriken och Snorkfröken. Kometen kommer är en härlig, spännande berättelse om hur man kan hantera olika "farligheter" i livet.

I Trollkarlens hatt har sommaren kommit till Mumindalen och med den en hatt som ställer till med oreda. Saker förvandlas till oigenkännlighet, varje dag händer spännande, upprörande saker. Trollkarlens hatt är en fantastisk berättelse som illustrerar att allt inte är vad det tycks vara. Läsaren får också lära sig att man måste tänka sig noga för innan man önskar saker.

I Muminpappans memoarer är Muminpappan sjuk och för att sysselsätta sig börjar han skriva sina memoarer. Muminpappan berättar om sina ungdomsäventyr, som utspelade sig under den tid då "drontarna var mycket större, ovädren farligare och solskenet varmare än nu". Möjligen kryddar han berättelserna något för att göra allt lite extra spännande. Underfundigt, ironiskt och roligt, var mitt intryck.

Farlig midsommar handlar om en katastrof som hotar Mumindalen en varm sommar. Det eldsprutande berget rör på sig och vattnet börjar stiga. En stor översvämning tvingar Muminfamiljen att flytta till en teater, som kommer flytande förbi. Mystiska saker försiggår på teatern, som inte verkar vara helt övergiven. Det här är en mycket humoristisk berättelse om regler, förbud och överträdelser. Som Filifjonkan säger:

"Men varför skulle hon egentligen oroa sig? Katastrofen hade ju äntligen kommit."

I Trollvinter vaknar Mumintrollet ur sitt ide mitt i smällkalla vintern och kan inte somna om. Och det är tur för nu får han lära känna nya vänner som förfadern i kakelugnen, Too-ticki, hunden Ynk, knyttet Salome och den skidåkande Hemulen. Boken innehåller en hel del äventyr, en stor portion värme och en fantastisk gestaltning av barnets/människans utveckling.

Det osynliga barnet innehåller nio korta berättelser om Muminfamiljen. Här kan man läsa om Muminfamiljens första jul, om Mumintrollets obesvarade kärlek till en drake och naturligtvis om hur man gör en osynlig liten unge synlig igen. Berättelsen om det osynliga barnet som blir synligt igen då hon utvecklat en trygg anknytningsrelation till Muminmamman är helt fantastisk.  ALLA barn borde få läsa den här boken. Tove Jansson beskriver smärtsamma psykologiska skeenden på ett sätt som gör att barn kan ta till sig berättelserna och bearbeta sin egen livssituation. Hon lyckas med konststycket att förmedla den djupaste visdom på ett lättillgängligt, opretentiöst sätt.

Pappan och havet är min personliga favorit bland böckerna. Boken inleds i Mumindalen, där Muminpappan går omkring och känner sig onödig. Han vill ut på äventyr och lyckas få med sig familjen på en resa till en ö där han ska bli fyrvaktare. Boken handlar om att forma en identitet och skapa mening med sitt liv. Det kan man behöva göra även i vuxen ålder. Den handlar också om att övervinna sin rädsla. Oförklarliga saker händer på ön, vilket leder till att alla i familjen drar sig undan varandra och familjen riskerar att falla samman. Sammantaget finns kärlek, nyfikenhet och farligheter i en fin blandning i berättelsen. 

Det är höst i Mumindalen i Sent i november. Muminfamiljen tycks inte vara hemma, upptäcker Filifjonkan, Hemulen, Mymlan, Onkelskruttet, lilla homsan Toft och Snusmumriken, som alla sökt sig dit för att de förlorat något. I muminhuset brukar man bli omhändertagen, men nu får de som samlats där försöka hantera sina förluster, svårigheter och relationer till varandra på egen hand. Författaren gestaltar som vanligt psykologiska processer på ett lättillgängligt och lättbegripligt sätt. Sent i november avslutar berättelserna i Mumindalen på ett mer stillsamt, moget, lite melankoliskt sätt. 

Tips i denna tid: Snöstormen

I Snöstormen av Vladimir Sorokin gör den lätte koleriske doktor Platon Iljitij Garin och kusken Harkel en farofylld resa i Harkels självgångare, som dras av ett 50-tal rapphönsstora hästar, till befolkningen i en avlägsen by för att rädda dem från svartsoten, en zombieepedemi från Bolivia. Resan kantas av äventyr, olyckor och möten med egenartade jättar, pyttemänniskor och knarkare.

Just nu läser dottern litteraturhistoria i åk 8 och pluggar på om begrepp som allegori och satir när det gäller Jonathan Swifts Gullivers resa. Och det hon lär sig om Gullivers resor passar lika bra in på doktor Garins resa. Samhällskritiken ligger under ytan och uttalas inte explicit, men är hela tiden enormt tydlig. Man kan komma undan med mycket genom att skriva "sagor" och sci-fi och tur är väl det. På ytan är således Snöstormen en helgalen, humoristisk och fantastisk berättelse, under ytan är kritiken mot den samtida maktförskjutningen i Ryssland hela tiden närvarande.

Sorokins roman bygger på ett par berättelser av Lev Tolstoj och i Snöstormen refereras också till Gogols novell Näsan. Därutöver finns säkerligen mängder av referenser till rysk historia, politik och kultur som går mig förbi. Sorokin har även tidigare skrivit samhällskritiska texter och är hett omdebatterad i sitt hemland.

Uppläsningen av Rolf Lassgård är givetvis magnifik.

SNÖSTORMEN
Författare: Vladimir Sorokin
Översättare: Ben Hellman
Uppläsare: Rolf Lassgård
Förlag: Norstedts (2013) Storytel
Köp: Adlibris, Bokus

Tips i denna tid: Blindheten

I dagsläget passar det inte mig att läsa böcker om farsoter och annat som påminner om vår rådande situation, men jag ser att många andra letar efter bra dystopier och postapokalypser. Nu är inte Blindheten egentligen vare sig en dystopi eller en postapokalyps, men den handlar om en skrämmande aktuell situation, där världen drabbas av en smittsam sjukdom. Här kommer därför en repris av min recension.

En man sitter i sin bil vid ett rödljus och väntar på att det ska slå om till grönt. Detta kommer dock mannen aldrig att få uppleva, han blir helt utan förvarning blind. Tidigare har mannen haft god syn och den plötsliga blindheten innebär naturligtvis en chock. Mannen i bilen får hjälp av en fotgängare, som erbjuder sig att köra hem bilen till mannens hus. Senare stjäl fotgängaren bilen. Då den blinde mannens hustru kommer hem hjälper hon sin man till en ögonläkare. Denne kan inte hitta några fysiologiska förklaringar till den plötsliga blindheten. Blindheten är inte heller som man väntat sig ett mörker, den blinde lever i ett konstant vitt ljus. Dagen därefter blir både biltjuven och ögonläkaren blinda, en oerhört smittsam epidemi av blindhet sprider sig mycket snabbt. Myndigheterna försöker begränsa smittan genom att spärra in de blinda och de med smittorisk på ett gammalt mentalsjukhus. Det är meningen att myndigheterna skall förse "patienterna" med mat och andra förnödenheter, men ingen vågar gå nära mentalsjukhuset p g a smittorisken. I den isolerade miljön på sjukhuset skapas ett samhälle som bygger på den starkes rätt. Övergrepp är slentrianmässiga, det finns ju inga vittnen. Men, det finns en kvinna som inte förlorat synen, läkarens hustru, som ändå följt med sin man till sjukhuset och som låtsas att hon är blind. Genom hennes ögon får läsaren ta del av allt som sker i ett samhälle där ingen längre ser.

Blindheten har beskrivits som en roman om nedstigningen i ett helvete alltför likt vår egen värld och det är en perfekt beskrivning. Skillnaden är främst att de blinda i Saramagos värld inte har något val, medan de oseende i vår värld ofta väljer att blunda för det som är obehagligt. Dessutom förblindas vi ofta gradvis, medan människorna i romanen blir blinda på ett ögonblick. Genom blindheten förlorar människorna sig själva och eftersom de inte varken ser eller blir sedda luckras identiteten och även moralen upp.

Saramagos berättarstil är lite svår att komma in i, men den kompletterar berättelsen oerhört väl. Meningarna är vindlande långa, skiljetecken saknas och texten ger ett oerhört kompakt intryck. I dialogerna tappar man ibland bort vem som sa vad, men det spelar kanske inte så stor roll när alla ändå är blinda? Upplevelsen av identitetens relativitet och bristfälliga betydelse förstärks också av att inga personer kallas vid namn utan t ex "den förste blinde" och "läkarens hustru".

Blindheten är en roman med ett tydligt budskap, förordet lyder: "Om du kan se, betrakta. Om du kan betrakta, var uppmärksam." Blindheten är en vass satir över vår samtid, som kan vara både plågsam och ångestframkallande att läsa. Det är dessutom en av de mest läsvärda böcker jag läst.

BLINDHETEN
Författare: José Saramago
Översättare: Hans Berggren
Förlag: Wahlström & Widstrand (2006)

Lanny av Max Porter

Jag läste Max Porters debutroman Sorgen bär fjäderdräkt när jag som bäst behövde den, några månader efter min mammas död. Kråkan och boken uppfattade jag då som "så påträngande, trösterika och helgalna att det är en lisa för en sörjande själ att stifta bekantskap med dem". Vid första anblicken av Lanny väcktes därför förhoppningar om en ny minnesvärd läsupplevelse, något utöver det vanliga. Och de förhoppningarna infriades definitivt. Det är verkligen inte lätt att recensera en så egensinnig bok som Lanny. Att läsa den innebär att vandra in i en ny värld, att fångas av en sinnesstämning, att matt ramla ihop i en liten hög efter sista sidan. Att läsa Lanny är att uppleva!

Pojken Lanny och hans föräldrar Jolie och Robert har flyttat till en liten by på den engelska landsbygden. Byn lever sitt eget liv och så gör också en del urgamla skogsvarelser, t ex Dead Papa Toothwort. Lannys pappa Robert pendlar varje dag till sitt arbete i London, medan mamman Jolie författar deckare om brutala mord. Byborna ser med viss skepsis på den nyinflyttade familjen. Särskilt udda är Lanny, en liten pojke som tycks ha kontakt med själva skogen omkring honom. I byn bor även den äldre konstnären Pete, som börjar ge Lanny lektioner. Eller kanske är det Lanny som ger den äldre mannen lektioner? I vilket fall trivs de alldeles utmärkt i varandras sällskap. Men en dag är Lanny försvunnen ...

Romanen berättas inledningsvis av mamman, pappan och Pete och en fjärde mycket speciell röst. Den tillhör den uråldriga och skrämmande varelsen Dead Papa Toothwort. Hans sätt att berätta är mycket speciellt, vilket även märks i bokens häftiga layout (foto nedan). Senare i berättelsen får läsaren ta del av många av bybornas röster i fragmentariska små avsnitt. I dessa delar framträder mänsklighetens essens med dess barmhärtighet, medkänsla och småsinthet.

Sammantaget är Lanny en helt unik, omvälvande, säregen berättelse som stannar kvar hos läsaren länge. Jag ser verkligen fram emot att lyssna till författaren när han samtalar med Maggie O'Farrell om skrivandets drivkrafter på Bokmässan.

LANNY
Författare: Max Porter
Förlag: Sekwa (2019)
Översättare: Marianne Tufvesson
Köp: Adlibris, Bokus
Recensioner: Fiktiviteter

Oryx och Crake & Syndaflodens år

Oryx och Crake och Syndaflodens år är de två första delarna i Margarets Atwoods dystopi Maddaddam-trilogin. De utspelar sig i en tänkt framtid där vetenskap utan etik till slut orsakat en ny syndaflod. Endast ett fåtal människor har överlevt, medan ett antal nya varelser befolkar jorden.

I Oryx och Crake lever huvudpersonen Snöman kvar som den möjligen enda människan i en ödelagd värld. Han har svårt att hitta mat och skydd, faror hotar överallt, insekter förökar sig snabbt och nassonger och varjundar härjar vilt. Snöman sörjer allt som hänt och längtar efter sin bästa vän Crake och den älskade Oryx.

Innan katastrofen kallades Snöman för Jimmy och han levde tillsammans med sin familj bland forskareliten i ett reservat. Utanför reservaten fanns plebsområden med vanliga människor, vars uppgift det var att konsumera allt som forskarna uppfann. Föga anade de vanliga människorna att forskarna även uppfann de virus och bakterier som orsakade nya sjukdomar. Snöman var en "ordman" medan bästa vännen Crake var en genialisk naturvetare. En naturvetare utan etik och moral vars livsmål var att skapa en ny människoart, Paradice Project. Oryx var flickan Jimmy älskade, flickan som hela sitt liv existerat för att tillfredsställa andra.

Är människan som art dödsdömd? Svärtan och cynismen i romanen är näst intill outhärdlig.

Syndaflodens år utspelar sig samtidigt som Oryx och Crake, men fokuserar på andra människor och andra perspektiv. En grupp människor som kallar sig Guds Trädgårdsmästare försöker värna om Guds skapelse inför den kommande syndafloden. De är veganer och respekterar allt liv. Ändå är inte allt enkelt ens i denna grupp. Världen utanför Guds Trädgårdsmästares takterrass styrs av kriminella ligor och cyniska företag. Toby har lyckats fly från en av dessa ligor och håller sig gömd hos Guds Trädgårdsmästare, där hon efter ett tag avanceras till en av ledarna i gruppen, en av "Evorna". Rens mamma har lämnat sin man för att leva tillsammans med en Adam och växer upp i gruppen. Toby och Ren överlever syndafloden och kämpar för att försöka överleva i en värld som totalt urartat.

Båda romanerna kräver en hel del tålamod av läsaren, här blickas framåt och bakåt så att man lätt tappar bort sig. Dessutom är våldet och den sexualiserade synen på kvinnor mycket påfrestande. Atwood gestaltar människans allra värsta sidor på ett sätt som provocerar. Däremot blir jag inte känslomässigt berörd, kanske har jag nog självbevarelsedrift att distansera mig från de hemskaste berättelserna. Nu ser jag i alla fall mycket fram emot att läsa tredje delen i trilogin och hoppas på lite mer framåtskridande.

Sammantaget tycker jag att de två hittills läsa delarna av MaddAddam-trilogin är fantastiska och jag gissar att jag inte kommer att bli besviken på sista delen heller. Allt jag läst av Atwood är guld. En del av hennes äldre romaner kommer i nyutgåvor senare i år, jag har sedan tidigare läst Alias Grace, Kattöga och Rövarbruden och ser fram emot omläsningar.

ORYX OCH CRAKE & SYNDAFLODENS ÅR
Författare: Margaret Atwood
Översättare: Birgitta Gahrton
Serie: MaddAddam (del 1 och 2)
Förlag: Prisma (2003), Norstedts (2010)
Köp: Adlibris, Bokus

Bästa dystopien är Blindheten

Bästa dystopien ever är Blindheten av José Saramago. Nu är ju inte Blindheten någon dystopi i en snävare bemärkelse och inte ens en postapokalyps. Den utspelar sig liksom mitt i en apokalyps. Men jag tycker nog att den kan räknas i alla fall. Och den är så oerhört ruggig.

En man sitter i sin bil vid ett rödljus och väntar på att det ska slå om till grönt. Detta kommer dock mannen aldrig att få uppleva, han blir helt utan förvarning blind. Den ögonläkare mannen senare besöker kan inte hitta några fysiologiska förklaringar till den plötsliga blindheten. Blindheten är inte heller som man väntat sig ett mörker, den blinde lever i ett konstant vitt ljus. Dagen därefter blir ögonläkaren blind och den oerhört smittsamma epidemin av blindhet sprider sig mycket snabbt. Myndigheterna försöker begränsa smittan genom att spärra in de blinda och de med smittorisk på ett gammalt mentalsjukhus. I den isolerade miljön på sjukhuset skapas ett samhälle som bygger på den starkes rätt. Övergrepp är slentrianmässiga, det finns ju inga vittnen. Blindheten har beskrivits som en roman om nedstigningen i ett helvete alltför likt vår egen värld och det är en perfekt beskrivning.

"Om du kan se, betrakta. Om du kan betrakta, var uppmärksam."

Oryx och Crake

Just nu pågår det mycket intressanta diskussioner om Oryx och Crake på Kulturkollo läser. Häng med om ni har läst och är diskussionssugna - eller om ni bara är nyfikna. Jag läste ut boken så sent som igår och är uppfylld av saker att diskutera och fundera över - det är en fantastiskt bra, oroande och upprörande berättelse.

Bokens berättare kallas sig Snöman och han lever i en värld fylld av nassonger, bjunkar, varjundar och allehanda underliga varelser. Något har hänt, världen som den en gång var existerar inte mer. Snöman verkar vara den enda överlevande traditionella människan, nya människoliknande varelser - crakeianer - lever i området och kommer med fisk till Snöman en gång i veckan. Vad har hänt? Samtidigt som Snöman letar sig tillbaka till Paradice Project för att finna föda och skydd, tar han med sig läsaren tillbaka i tiden där vi får möta hans vänner - Oryx och Crake - och ta del av den utveckling och ideologi som ledde till katastrofen.

Oryx och Crake är en vass samhällsskildring, en spekulativ postapokalyps som gestaltar hur en ensam människa försöker överleva i en värld av faror. Alla nya varelser och arter är dock inte farliga, här finns också de naiva, oskyldiga människoliknande crakeianerna, som Snöman tycks ha ett visst ansvar för. Mycket kortfattat skulle man kunna säga att Atwood på ett skrämmande realistiskt sätt gestaltar vår framtid om inte moral och etik tillåts styra över den (natur)vetenskapliga utvecklingen.

"Odödlighet, sa Crake, är ett koncept. Om man antar att dödlighet inte är död utan vetskapen på förhand om den och fruktan för den, då är dödlighet frånvaron av sådan fruktan. Spädbarn är odödliga. Stryk fruktan och man blir ...
Låter som tillämpad retorik, sa Jimmy.
Vad då?
Spelar ingen roll. Ett kursämne på Martha Graham.
Jaså. Jaha."

Förutom den spännande handlingen är bokens styrka de komplexa personskildringarna. Här finns Jimmy som tidigt blir lämnad av sin mamma och växer upp i en värld där så gott som allt är tillåtet - och det mesta artificiellt. Jimmys bästa vän Crake är en exceptionellt intelligent person med drömmar om att förändra människan fundamentalt. Och Oryx är flickan/kvinnan vars eventuella historia om misär och sexuellt utnyttjande fascinerar Jimmy. Är något vad det ser ut att vara?

Andra som läst är Fiktiviteter, Carolina läser, SvD.

ORYX OCH CRAKE
Författare: Margaret Atwood
Översättare: Birgitta Gahrton
Förlag: Prisma/Norstedts (2003)
Serie: MaddAddam (del 1)
Köp: Adlibris, Bokus

Christian Unge tipsar om Saramago

Christian Unge boktipsar på Kulturkollo om Saramagos Blindheten. Och den är verkligen ruggigt bra. Här är en repris på min recension.

Blindheten av José Saramago, utgiven av Wahlström & Widstrand, 2006.

En man sitter i sin bil vid ett rödljus och väntar på att det ska slå om till grönt. Detta kommer dock mannen aldrig att få uppleva, han blir helt utan förvarning blind. Tidigare har mannen haft god syn och den plötsliga blindheten innebär naturligtvis en chock. Mannen i bilen får hjälp av en fotgängare, som erbjuder sig att köra hem bilen till mannens hus. Senare stjäl fotgängaren bilen. Då den blinde mannens hustru kommer hem hjälper hon sin man till en ögonläkare. Denne kan inte hitta några fysiologiska förklaringar till den plötsliga blindheten. Blindheten är inte heller som man väntat sig ett mörker, den blinde lever i ett konstant vitt ljus. Dagen därefter blir både biltjuven och ögonläkaren blinda, en oerhört smittsam epidemi av blindhet sprider sig mycket snabbt. Myndigheterna försöker begränsa smittan genom att spärra in de blinda och de med smittorisk på ett gammalt mentalsjukhus. Det är meningen att myndigheterna skall förse "patienterna" med mat och andra förnödenheter, men ingen vågar gå nära mentalsjukhuset p g a smittorisken. I den isolerade miljön på sjukhuset skapas ett samhälle som bygger på den starkes rätt. Övergrepp är slentrianmässiga, det finns ju inga vittnen. Men, det finns en kvinna som inte förlorat synen, läkarens hustru, som ändå följt med sin man till sjukhuset och som låtsas att hon är blind. Genom hennes ögon får läsaren ta del av allt som sker i ett samhälle där ingen längre ser.

Blindheten har beskrivits som en roman om nedstigningen i ett helvete alltför likt vår egen värld och det är en perfekt beskrivning. Skillnaden är främst att de blinda i Saramagos värld inte har något val, medan de oseende i vår värld ofta väljer att blunda för det som är obehagligt. Dessutom förblindas vi ofta gradvis, medan människorna i romanen blir blinda på ett ögonblick. Genom blindheten förlorar människorna sig själva och eftersom de inte varken ser eller blir sedda luckras identiteten och även moralen upp.

Saramagos berättarstil är lite svår att komma in i, men den kompletterar berättelsen oerhört väl. Meningarna är vindlande långa, skiljetecken saknas och texten ger ett oerhört kompakt intryck. I dialogerna tappar man ibland bort vem som sa vad, men det spelar kanske inte så stor roll när alla ändå är blinda? Upplevelsen av identitetens relativitet och bristfälliga betydelse förstärks också av att inga personer kallas vid namn utan t ex "den förste blinde" och "läkarens hustru".

Blindheten är en roman med ett tydligt budskap, förordet lyder: "Om du kan se, betrakta. Om du kan betrakta, var uppmärksam." Blindheten är en vass satir över vår samtid, som kan vara både plågsam och ångestframkallande att läsa. Det är dessutom en av de mest läsvärda böcker jag läst.

Nyckeln

(Någonting blev fel med tidsinställningen av det här inlägget som skulle ha publicerats i samband med bokens recensionsdag. Nåväl, bättre sent än aldrig.)

Nyckeln av Sara Bergmark-Elfgren och Mats Strandberg, utgiven av Rabén & Sjögren, 2013

Att skriva om den avslutande delen i en trilogi är som vanligt trixigt eftersom jag inte vill förstöra spänningen för den som inte läst de tidigare delarna. Därför kommer den här recensionen att innehålla minimalt med beskrivningar av handlingen och i stället fokusera på några andra saker som jag tycker är avgörande för litterär kvalitet. Och hög kvalitet, det håller den här trilogin definitivt.

Jag började läsa Cirkeln utan särskilt högt ställda förväntningar. Men efter bara ett par kapitel var jag lika fast som alla andra. Och den känslan har hållit i sig genom trilogins alla sidor. Mycket kortfattat handlar Engelsforstrilogin om sex tonårstjejer som kallas till ett stort uppdrag, ett uppdrag att rädda världen från ondska. För att lyckas måste de hålla uppdraget hemligt och samarbeta. En efter en upptäcker tjejerna att de har olika magiska krafter, samtidigt som vardagen fortsätter som tidigare. I Eld fördjupas konflikterna mellan de onda och de goda makterna och samhällsfenomen som underminerar medborgarnas rättigheter att tänka fritt och uttrycka sig växer sig starka. I Nyckeln står slutstriden, konflikterna nyanseras och världsbilden kompliceras. Hur "det går" får ni naturligtvis läsa själva.

Några saker har imponerat stort på mig under läsningen, en av dessa är författarnas fantastiska förmåga att ge röster åt tonårstjejer på ett så trovärdigt sätt. Som psykolog med barn- och ungdomsfokus känner jag så väl igen de olika tjejerna i deras motsvarigheter i verkligheten. I trilogin gestaltas alla starka känslor tonåringar har på ett mycket nyanserat och lyhört sätt - toppbetyg till författarna för detta. Dessutom utvecklas huvudpersonerna på ett intressant sätt under berättelsens gång.

Engelsforstrilogins andra styrka, som jag ser det, är att författarna även skildrar något mycket viktigt om vår samtid. Förvisso kan trilogin läsas enbart som en spännande fantasyberättelse, men den innehåller även  en genomtänkt samhällskritik och ett resonerande kring hur makt bör konstitueras. Detta presenteras dessutom på ett sätt som gör tankarna lätta för tonåringar att förstå.

Nåja, bortsett från allt man kan säga om Engelsforstrilogins viktiga inslag, är alla tre delarna dessutom bladvändare av rang. Texten och handlingen har ett driv som gör att inte ens den mest erfarna läsare kan stå emot trycket. Böckerna måste helt enkelt slukas. Vansinnigt spännande, olidligt sorgligt och hysteriskt roligt är beskrivningar som passar denna trilogi. Hoppas att böckerna kommer att finnas tillgängliga under många år framöver.

Jag har tidigare skrivit om Cirkeln och Eld.

Cirkeln (repris)

(Firar att tredje delen av Engelsforstrilogin, Nyckeln, dök upp i brevlådan igår genom intensivt läsande och reprisering av de tidigare recensionerna.)

Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren, utgiven av Rabén & Sjögren, 2011

Jag började läsa Cirkeln utan högt ställda förväntningar, trots att boken tokhyllats av alla. Jag trodde ändå inte att jag skulle tycka att en ungdomsbok var något annat än, rätt och slätt, bra. Så jag bedrog mig! Efter bara några kapitel var jag helt uppslukad av berättelsen, jag återupplevde delar av min egen tonårstid och jag upprördes över de hemska, sorgliga händelserna. När jag läst fantasy tidigare har det funnits avstånd mellan min vardag och böckernas värld. Både Sagan om Ringen och Harry Potter-böckerna utspelar sig i andra världar, tider eller åtminstone länder. Men Engelsfors skulle (i alla fall nästan) kunna vara den lilla bruksort jag växte upp i. Igenkänningsfaktorn är hög, tyvärr även när det gäller tjejernas vardag, som är långt ifrån idyllisk.

I korta drag handlar Cirkeln om sex tonårstjejer som kallas till ett stort uppdrag, ett uppdrag att rädda världen från ondska. För att lyckas måste de hålla uppdraget hemligt och samarbeta. En efter en upptäcker tjejerna att de har olika magiska krafter och de får en följeslagare (som inte verkar duga så mycket till). Samtidigt fortsätter det vanliga livet och det är inte så lätt att veta hur man ska hantera sina nya krafter. Dessutom händer allt fler hemska saker.

Det som framför allt slår mig när jag läser om tjejerna i Engelsfors är att deras röster känns så verkliga. Nu är jag ju inte tonåring längre och kan därför kanske inte uttala mig om hur man känner sig som ung idag, men författarna lyckas i alla fall gestalta hur jag kände mig. Och nog borde väl problemen med killar, betyg, föräldrar, kompisar, utseende o s v vara ungefär de samma idag? Dessutom väjer inte författarna undan, utan skriver även om de teman vuxna gärna vill låtsas inte existerar - d v s droger och sex. Och även dessa teman skildrar författarna på ett sätt som åtminstone jag känner igen.

När det gäller de magiska elementen blir jag förvånad över hur lätt jag accepterar dessa. Författarna lyckas på ett beundransvärt sätt integrera häxkraft och demoner med tjejernas vardag. Att tjejerna får olika magiska krafter speglar dessutom på ett snyggt sätt deras olika personligheter och svårigheter. Tjejen som känner sig osynlig lyckas verkligen bli osynlig och den mobbade tjejen får förmågan att kontrollera andras tankar.

Boken har flera huvudpersoner och det är såklart ett mycket smart grepp. Här finns olika tjejer att identifiera sig med och även om de på vissa sätt är utpräglade "typer" är de inte platta och ensidiga. Jag gillar dessutom verkligen att tjejernas olikheter och gamla konflikter inte automatiskt försvinner i och med att de får ett uppdrag, tjejerna förblir hela tiden tonåringar med starka viljor, behov och egenheter. De känns verkliga. Men snälla författarna, jag vill lära känna Ida lite bättre snart!

Den här boken är skriven av två författare och jag är ganska nyfiken på hur de burit sig åt när de skrivit. Jag upplever inte alls att det finns två olika "författarröster" undrar om de skrivit allt tillsammans?

Sammantaget är Cirkeln en helt fantastisk skildring av magi och realism. Handlingen är spännande, huvudpersonerna är psykologiskt trovärdiga och texten lättläst. Jag vill läsa fortsättningen nu!

Fler som skrivit om Cirkeln är Fiktiviteter, Snowflake, Zachan och DN.

Twilightsmörja

Blir så matt av att läsa första delen i Twilightsagan och lite deppig över att den är så populär. Retar mig enormt på porträttet av den hjälplösa Bella som knappt kan gå utan att snubbla. Förr lindade man fötterna på små kinesiska flickor just för att de skulle bli så här hjälplösa. Betoningen av hennes "bräcklighet" gör mig kräkfärdig. Bella är också en så god liten flicka, som accepterar Edward precis som han är. Han å andra sidan är den klassiske farlige killen med en extra vampyrskruv. Han brottas med sina starka drifter att göra den lilla flickan till sin. Tidigare i år läste jag Dracula och reagerade på sunkig kvinnosyn, inga framsteg har gjorts på den fronten i första boken om Bella och Edward.

Spännande och mystiskt på engelska

Jag fortsätter att läsa på engelska för få bort den värsta ringrostigheten och jag satsar på att läsa lite udda böcker för barn och ungdomar. Neil GaimansThe Graveyard Book har jag läst ut och den tyckte jag mycket om. Boken handlar om en pojke, Bod, som uppfostras av de döda på kyrkogården efter det att han med en hårsmån undkommit den mördare som dödade hela hans familj. Lättläst och spännande för barn i mellanstadieålder.

När det så var dags att införskaffa något nytt engelskspråkigt letade jag efter både Little Bee och Jellicoe Road på min Akademibokhandel, utan att hitta dem. Valet föll till slut på en bok som verkar mycket speciell, Miss Peregrine's Home for Peculiar Children av Ransom Riggs. Boken handlar om ett gammalt hem för underliga barn, barn som fortfarande tycks vara vid liv, trots att de var barn för länge sedan. Boken passar tonåringar som inte är lättskrämda, undrar om jag blir för skrämd.

Dracula i öronen

Läser (med öronen) Dracula med lika delar fascination och uttråkning (uttråknad?). Boken inleds med att en ung man besöker en skrämmande plats i Transsylvanien och där träffar en oräck greve.  Detta får vi i boken ta del av via den unge mannens brev och dagbok. Därefter blir några rådiga, modiga, hedersamma män hjältar i berättelsen när de kämpar för att rädda en ung kvinnas liv. Och här blir det rätt så tråkigt. Männen är så hjältemodiga att jag vrider mig av avsmak. Kvinnorna är ljuva, goda och stödjande. Nu kan man ju naturligtvis invända att jag väl får lov att tåla en unken syn på könen i en viktoriansk bok skriven 1897. Fast jag undrar om kvinnosynen verkligen är typisk för denna tid? Eller är det mer rätt att beskriva den som ett av flera synsätt? När jag växte uppläste jag mycket Barbara Cartland och Vita serien, men man kan inte säga att deras syn på könsfrågor är typiska för 1970-talet. Nåja, Dracula ingår ju som kurslitteratur i A-kursen i litteraturvetenskap, så frågan kommer väl att diskuteras där. Har ni läst om den otäcke greven?

Catching Fire

Andra delen av Hungerspelstrilogin, Catching Fire, är utläst. Eftersom jag inte vill avslöja något om handlingen för er som ännu inte läst, skriver jag bara några rader om min läsupplevelse. Hmm vad ska jag säga om den då? Första delen i trilogin var en positiv överraskning för mig, som i ärlighetens namn inte längre är så förtjust i ungdomsböcker (undantaget en del klassiker och Engelsforstrilogin). Men i Catching Fire blir jag faktiskt lite uttråkad. Samma teman som i första delen tuggas om igen och det blir inte så mycket fördjupning vare sig i personteckningar eller i huvudpersonernas relationer. Jag har ju dessutom läst så mycket i mitt liv att jag inte överraskas så lätt av vändningar i handlingen. Sammantaget kan man nog med rättvisa säga att Hungersspelen är en spännande, underhållande berättelse som passar bättre för ungdomar än för medelålders tanter ;-)

The Hunger Games

Jag har länge kämpat med ett intensivt motstånd mot att läsa skönlitteratur på engelska. Nu är det brutet! Tack Fiktiviteter för tipset att läsa Hungerspelen på engelska, språket är enkelt och anpassat för tonåringar och handlingen engagerar omedelbart. Halva boken har jag läst, Katniss är nu förberedd och spelen har startat. Hittills handlar boken mycket om relationer och personlig utveckling, precis som tonårsböcker "ska" göra. Handlingen är oerhört spännande, huvudpersonerna är lätta att identifiera sig med och språket har ett driv som gör boken till en sträckläsare.

Frankenstein

Frankenstein eller den moderne Prometeus av Mary Shelley, utgiven av Bakhåll, 2008

Victor Frankenstein är en modern, ung vetenskapsman som söker svaret på den största av alla frågor; den om livets uppkomst. Han studerar naturfilosofi med en sällan skådad frenesi och passion och hans experimenterande leder honom till den makalösa bedriften att skapa liv. Den varelse Frankenstein skapar väcker dock endast fasa hos honom. Medan han lyckats med att skapa liv, har han misslyckats med att skapa något vackert. Varelsen är oerhört ful, ihopsatt av olika likdelar som han är. Han är dessutom ofantligt stor. Frankenstein flyr från sin skapelse och upptäcker till sin lättnad när han återvänder hem att den försvunnit. Snart inträffar dock andra händelser som vittnar om att varelsen existerar och vill ha kontakt med sin skapare.

Boken om Frankenstein och hans monster skrevs 1816 då Mary Shelley, hennes make Percy Shelley och lord Byron kom överens om att ha en tävling: de skulle skriva en spökhistoria. Mary var den enda som fullföljde berättandet, som till slut blev en hel roman. Den här numer klassiska berättelsen skrevs av en blott 19-årig kvinna, ett barn av upplysningstiden. Lika intressant som berättelsen om Frankenstein är bokens efterord av John-Henri Holmberg, som berättar om Mary Shelleys liv. Fadern var en radikal anarkstisk-individualistisk upplysningsfilosof och modern var en av den liberala feminismens förgrundsgestalter. Modern avled 11 dagar efter Marys födelse och flickan kom att uppfostras av en styvmor. Som vuxen levde Mary i skandalösa fria sexuella förhållanden, hon var i sin samtid en känd författare och debattör. Efter sin död försvann hon ur litteraturhistorien tills hon återupptäcktes genom den feministiskt inriktade litteraturforskningen.

Frankenstein anses vara den första science fiction-romanen, den bygger på en realistisk vetenskaplig grund med spekulativa inslag. I romanen är författaren tydlig med att placera in sin berättelse i ett vetenskapligt sammanhang, samtidigt som här riktas ett varningens ord till alla forskare. Även om man kan framställa allt, kanske man inte bör göra det.

Det som skiljer romanen från de filmatiseringar som gjorts är att monstret i romanen är mycket intelligent och snabbt utvecklar mänskliga förmågor. Skapelsen ifrågasätter sin Skapares agerande och protesterar mot att lämnas ensam. På grund av sin fulhet förblir monstret utanför all mänslig gemenskap, vilket plågar honom svårt. Temat utanförskap är det som mest berör läsaren, kanske Frankenstein kan ses som ursprunget för senare tids romaner som t ex Vi måste prata om Kevin.

"Om jag inte har några band och ingen som är tillgiven, kommer hatet och lasten att vara min lott. En annans kärlek skulle omintetgöra orsaken till mina brott och jag skulle bli någon som ingen visste existerade. Mina laster är födda ut en påtvingad ensamhet som jag avskyr, och mina dygder kommer med nödvändighet fram om jag lever i gemenskap som en like." (sid 131-132)

Sammantaget är Frankenstein en läsvärd klassiker med ett budskap som känns angeläget än idag. Handlingen är spännande, personskildringarna är nyanserade, om än något väl känslosamma, och boken som helhet är ett intressant tidsdokument.