Författarinnan

Christine Falkenland debuterade 1991 och kännetecknas av psykologisk fingertoppskänsla och stilsäkerhet. Författaren har tilldelats ett flertal priser, i synnerhet för romanen Öde, en makalöst bra uppväxtroman.

Den nya romanen Författarinnan är ett kammarspel - med en huvudperson och fyra bifigurer - som handlar om makt, erotik, skrivande och åldrande. Den något till åren komna författarinnan Yvonne tillbringar en tid tillsammans med fyra andra författare, en vistelse avsedd att fokusera på skrivande. Yvonne var som ung en hyllad författare, nu har hon dock inte gett ut något nytt på många år. I gruppen finns den vackra och lovande debutanten Rebecka, Yvonnes tidigare älskare Jovan, den romantiske poeten Pierre, som trånar efter Rebecka, samt den iakttagande Hektor. 

Christine Falkenland är suverän på att skapa oerhört laddade situationer, där alla karaktärer tvingas vara obehagligt ärliga eller oärliga om sina avsikter och drivkrafter. Det är emellanåt plågsamt att bevittna Yvonnes ensamhet, behov av bekräftelse, kamp mot det oundvikliga åldrandet och manipulativa beteende. Romanen är i grunden inte tematiskt riktigt i min smak, men den är skriven av en författare vars språkliga förmåga jag beundrar oerhört mycket. Här finns inte ett onödigt ord och en psykologisk träffsäkerhet som är lysande. Hon kan dessutom den psykoanalytiska jargongen utan och innan.

»Kärleken är autoerotisk«, sa jag. »Den har en narcissistisk struktur. Det är sig själv man älskar, den andra är det ideala jaget.«

»Herregud.« Jovan tog sig för pannan. »Så där ja, nu är hon i gång igen. Måste du prata som du skriver?«

»Kan du inte försöka säga saker på ett enkelt sätt? Du krånglar till det.« Rebecka pustade. »Det är så abstrakt.«

"Jag brukade ursäkta min avbrutna psykoanalys med att man ju aldrig blev färdig. När någon frågade om den hade hjälpt mig, svarade jag att den formade mig som författare. Men skrivandet blev ett försvar. Jag täckte över svåra minnen genom att beskriva något annat. Skrivandet var inte sublimering, utan ett upprepningstvång. Ett försök att bemästra det bortträngda, utan att genomtränga det."

Sammanfattningsvis är Författarinnan således språkligt elegant och psykologiskt insiktsfull läsning. 

FÖRFATTARINNAN

Författare: Christine Falkenland

Förlag: Wahlström & Widstrand (2025) 

Eufori

Elin Cullhed tilldelades Augustpriset 2021 i den skönlitterära klassen för Eufori med motiveringen: På livsbejakande och rasande prosa skildras hur ett poetiskt geni brottas med en hemmafrutillvaro där drömmar och desperation föder varandra. Med Eufori tar en författarikon plats i vår tid – i textens bultande hjärta får läsaren också syn på sig själv”.

Eufori är en litterär fantasi om Sylvia Plaths sista år i livet. Romanen och huvudpersonens känsloläge kränger vilt åt alla håll och kanter, här skildras kärlek, svartsjuka, längtan att skriva och avund i halsbrytande fart. Ett centralt tema är de olika krav som uppstår på män respektive kvinnor i samband med föräldrablivandet, samt hur dessa påverkar mammor och pappor så enormt olika.  

"Jag har varit så jävla mycket mamma”, sa jag. ”Jag har varit mammamonstret, jag har varit mamma där Ted har brustit i sitt faderskap, jag har burit barnen i mitt inre, jag har släpat runt på dem tills mina armar storknat, jag har försakat mitt skrivande, ja, allt! Allt har jag gjort för dem.”

"Ted var glömd nu, han var bortsvept som en bit tång på strandremsan. Uppsvept i havet. Det var jag som var havet. Jag var vågorna. Han hade bara glömt det. Jag var framtiden. Jag hade den i mitt bröst. Jag var tiden, jag var livet självt, jag var urmodern, det var jag som tog hand om barnen."

Texten är känslomässigt utmanande att läsa och skildrar en inre kamp mellan melankoli och grandiositet, två sidor av ett och samma mynt. Oftast upplever jag huvudpersonen som psykologiskt trovärdig och intressant, emellanåt blir jag rätt trött på hennes tirader. Hur lik eller olik Sylvia Plath hon verkligen är kan jag inte bedöma, men sammantaget innehåller Eufori ett mycket läsvärt porträtt av en kvinna i konflikt med sig själv. 

EUFORI
Författare: Elin Cullhed
Förlag: Wahlström & Widstrand (2021)

Berätta allt

Elizabeth Strout, född i Portland, Maine, USA, har tilldelats flera litterära priser och är högt älskad bland läsare. Pulizerprisade genombrottsromanen Olive Kitteridge blev även en populär miniserie på HBO. Elizabeth Strout skriver lyhörda, lågmälda och osentimentala romaner om familjerelationer och om människor som lever i utsatthet eller ensamhet. Hennes svit om Lucy Barton består av fem böcker - Mitt namn är Lucy Barton, Vad som helst är möjligt, Åh William!, Lucy vid havet och Berätta allt. Jag älskar dem alla!

Handlingen i Berätta allt utspelar sig i småstaden Crosby i Maine, dit Lucy och William flyttade under pandemin, och kretsar kring advokaten Bob Burgess och den pensionerade matteläraren Olive Kitteridge. Det mesta i den lilla staden går sin gilla gång, utan större dramatik, tills en äldre kvinna i trakten försvinner. Hennes udda son misstänks för mord och anlitar Bob Burgess som advokat. Bob och Lucy har blivit nära vänner och samtalar under långa promenader om sina liv, om allt som blev och allt som kunde blivit. Lucy lär även känna Olive Kitteridge, som numera bor på ett seniorboende och gärna tar emot besök. Lucy och Olive utvecklar en mycket speciell form av vänskap som bygger på att de berättar historier för varandra, historier om livet. 

"Det var den här historien som Lucy hade berättat: Lucys kärlekshistoria med Bob Burgess, som aldrig hade blivit verklighet. Den biten som fick Lucy och Olive att gråta var när  Lucy berättade om när hon träffade Bob när han hade klippt sig, och att Lucy älskade honom ännu mer så fort hon fick syn på honom. "Han såg så oskuldsfull ut, Olive, han såg ut som ett barn, och det tog bara kål på mig. Jag ville ta honom i famnen och säga: Bob! Du är du! Men i exakt det ögonblicket gick det på något sätt upp för mig: Vi kommer aldrig att rymma tillsammans, för du är Bob."

Liksom i de tidigare böckerna om Lucy fokuserar även den senaste/sista romanen på relationer av olika slag. Berättelser om olika karaktärer flödar fram över sidorna, med mängder av mer eller mindre udda detaljer och unika levnadsöden. Med enkla vardagsskildringar, torr humor samt kortfattade, inkännande och osentimentala dialoger skapar Elizabeth Strout karaktärer som engagerar, kanske till med uppslukar läsaren. Det är makalöst bra. 

BERÄTTA ALLT
Författare: Elizabeth Strout
Översättare: Helena Hansson
Förlag: Brombergs (2025)

Tallums sång

Lina Schollin Ask, född 1977, arbetar till vardags som barnläkare och debuterade 2019 som författare med den självbiografiska Klättra så högt du vill för du är ju ändå redan död. Tallums sång är hennes debutroman. På förlaget kan man läsa att författarens skrivande om sorg bottnar i egna erfarenheter av att ha förlorat ett barn. Måhända kan man säga att författarens upplevelser avspeglas i hennes skrivande, i vilket fall upplever jag som läsare texten som oerhört varm och genuin. Boken har väckt intresse även utanför Sverige och spås en lysande framtid.

På Skogskyrkogården i Stockholm träffas av en slump tre människor precis när de behöver varandra som mest. Gunnar har mist sin hustru sedan många år, och står inte längre ut med att vistas i deras gemensamma hem. Klara är gravid när hon förlorar barnets far och dessutom får vetskap om hans svek. David bär på hemligheter och kämpar för att hålla sin ångest i schack med olika kontrollbeteenden. Han har nu äntligen fått sitt allra första jobb - på Skogskyrkogårdens förvaltning. Bland gravarna möts de tre, dricker lite kaffe, samtalar med varandra, och - på sikt - läker. 

Tallums sång är finstämd, ganska långsamt berättad och oväntat lättsam med tanke på innehållet. Författaren handskas varsamt med det tunga temat, väjer inte för det smärtsamma, men förmedlar samtidigt hopp om att läkning och försoning är möjlig. Sammantaget är Tallums sång en ömsint berättelse om sorg, omtanke och människans inneboende styrka. En blivande internationell storsäljare, som även skulle lämpa sig för filmduken! 

TALLUMS SÅNG

Författare: Lina Schollin Ask

Förlag: Albert Bonniers (2026)

Long Island

Colm Tóibín, född 1955, räknas som en av Irlands mest framstående samtida författare. Han är även en av min favoritförfattare och jag skulle gärna se honom som en framtida Nobelpristagare. Med små medel och strikt återhållsamhet fångar han läsarens intresse och håller det i ett järngrepp ända till sista punkten. Texterna är en lovsång till långsamheten, samtidigt som författaren alltid kryddar skildringarna med lite oväntade element. Framför allt är hans kvinnoskildringar makalösa, jag har sedan tidigare läst och hyllat Marias testamente, Namnens hus, En lång vinter,  Nora Webster och Brooklyn.

I Brooklyn fick yngsta systern Eilis möjlighet att emigrera till USA för att få bättre framtidsutsikter. Efter en tuff inledande tid i det nya landet fann sig Eilis tillrätta, träffade en trevlig pojke av italienskt ursprung och gifte sig. 

Long Island är en fristående uppföljare till Brooklyn och utspelar sig c:a tjugo år senare, d v s på 1970-talet. Eilis lever ett stillsamt liv i Lindenhurst, Long Island tillsammans med maken Tony Fiorello, deras två barn samt - i grannskapet - Tonys föräldrar, hans syskon och deras familjer. En dag ringer en man på dörren och informerar Eilis om att Tony bedragit henne och gjort sin älskarinna gravid. Mannen - tillika älskarinnans make - meddelar att barnet kommer att lämnas till Tony så fort det är fött. Eilis värld rämnar och hon väljer att återvända hem till Irland för att hitta ett sätt att hantera situationen. I hemlandet återuppväcks oväntade känslor, hemligheter kommer i dagen och komplicerade relationer inleds/återupptas. 

Long Island påminner om de lågmälda kvinnoporträtt jag tidigare läst av författaren och lever därmed upp till mina högt ställda förväntningar. Här saknas inte omvälvande händelser, men fokus ligger snarare på finstämd gestaltning av Eilis inre liv, än på yttre dramatik. Återigen står Eilis inför val som medför oanade konsekvenser både för henne själv och andra. I förbifarten skymtar Nora Webster förbi och bidrar med en upplevelse av igenkännande och sammanhang. Sammantaget är Long Island stillsamt fängslande med karaktärer som engagerar. Kommer en tredje del?! Hoppas!

LONG ISLAND
Författare: Colm Tóibín
Översättare: Erik Andersson
Förlag: Norstedts (2024)

Brooklyn

Colm Tóibín, född 1955, räknas som en av Irlands mest framstående samtida författare. Han är även en av min favoritförfattare och jag skulle gärna se honom som en framtida Nobelpristagare. Med små medel och strikt återhållsamhet fångar han läsarens intresse och håller det i ett järngrepp ända till sista punkten. Texterna är en lovsång till långsamheten, samtidigt som författaren alltid kryddar skildringarna med lite oväntade element. Framför allt är hans kvinnoskildringar makalösa, jag har sedan tidigare läst och hyllat Marias testamente, Namnens hus, En lång vinter och Nora Webster. Nu har jag även läst de omåttligt populära Brooklyn och Long Island.

Yngsta systern Eilis i familjen Lacey växer upp i den lilla, kyrkligt konservativa staden Enniscorthy på Irland, strax efter andra världskrigets slut. Modern blev tidigt änka, familjen lever under knappa omständigheter och både mamman och den äldre systern får kämpa för att få det att gå runt. De tre äldre bröderna har emigrerat till England för att hitta arbete. Eilis utbildar sig till bokhållare för att få bättre framtidsutsikter, men har trots detta svårt att hitta fast arbete. En dag får Eilis, via en hjälpsam präst, ett erbjudande om att emigrera till USA. Eilis känner sig kluven - lockad men kanske mest av allt rädd - men tar till slut mod till sig och tackar ja. Situationen i det nya landet är inledningsvis svår med stor ensamhet och stark hemlängtan. Så småningom finner sig dock Eilis bättre tillrätta och träffar en ung man av italiensk härkomst. 

Brooklyn påminner om de lågmälda kvinnoporträtt jag tidigare läst av författaren och lever därmed upp till mina högt ställda förväntningar. Här saknas inte omvälvande händelser, men fokus ligger snarare på finstämd gestaltning av Eilis inre liv, än på yttre dramatik. I förbifarten skymtar Nora Webster förbi och bidrar med en upplevelse av igenkännande. Sammantaget är Brooklyn stillsamt fängslande och en roman att återvända till i tankarna. Rekommenderas!

BROOKLYN

Författare: Colm Tóibín

Översättare: Erik Andersson

Förlag: Norstedts (2024)

Korrespondensen

Virginia Evans första publicerade roman (ett flertal beskrivs ha refuserats) blev något av årets sensation och tilldelades Women's Prize for Fiction, 2026. Romanen beskrivs som en: "uplifting and moving novel that confronts the hubris of youth with the wisdom of older age." Romanen har hyllats av kritiker och blivit omåttligt populär bland läsare, trots att dess huvudperson är en äldre dam som ägnar stor del av sitt liv åt brevskrivande. 

Genom de brev Sybil skriver och tar emot, ges läsaren möjlighet att ta del både av nutida händelser och Sybils bakgrund. Sybil har genomgått minst sagt sin beskärda del av livets svårigheter: hon är adopterad, förlorade ett barn och genomgick en skilsmässa. På senare år har hon även drabbats av kroppsliga besvär, framför allt börjar synen försämras i skrämmande rask takt. Men än så länge sätter sig sjuttiotreåriga Sybil van Antwerp så gott som dagligen vid skrivbordet för att skriva brev. Om det är nödvändigt kan hon skicka e-post, men hon föredrar att skriva noggrant och eftertänksamt med en fin penna på en särskild sorts brevpapper. Sybil skriver till många olika människor: sina barn, brodern, bästa vännen, en ung pojke, några mkt välkända författare, en för läsaren okänd person samt emellanåt till personer hon stöter på i olika sammanhang. I sin skriftliga kommunikation har Sybil en enastående social förmåga, hon skapar snabbt kontakt och lyckas bibehålla denna även med rätt osannolika personer, som bl a Kazuo Ishiguro och Joan Didion. I verkliga livet har dock situation inte varit lika enkel, Sybil ägnade stor del av sitt liv åt ett krävande yrke som notarie i domstolen och upplevde ofta sig själv som lite socialt klumpig. Hur viktigt brevskrivandet är för Sybil framgår av följande citat ur en brev till en ung pojke:

"Angående dina frågor om brevskrivandet konst. Först och främst vill jag säga att de gjorde mig varm om hjärtat, för jag ska avslöja en hemlighet: Mina brev har betytt långt mer för mig än något inom juridiken. Breven utgör en stöttepelare i mitt liv, medan jag endast praktiserade juridik i trettio år. Notarie var mitt yrke - breven innefattar vem jag är. Jag har inte den blekaste aning om hur många jag har skrivit. Jag har inte hållit reda på någon siffra under årens lopp, Och jag har aldrig gått tillbaka och räknat dem jag fått. Fler än tusen, skulle jag tro. Jag har skrivit brev sedan jag var barn."

Brevromanen som form är relativt lättläst och man får som läsare en (illusorisk?) upplevelse av att vara närvarande i brevskrivarens tankar. Sybils brevväxling med Joan Didion om deras gemensamma erfarenhet av att ha förlorat ett barn är minst sagt gripande, utan att överskrida gränser till smetig sentimentalitet. Men, som Sybil själv betonar måste man lägga manken till vid brevskrivande, och även om breven ger ett spontant, lättsamt intryck är de noggrant genomtänka. Utifrån detta kan man också fundera över om Sybil i alla lägen är en pålitlig berättare? Hon är onekligen en ganska sammansatt karaktär, som läsare slås jag av av hennes humor, omtanke och emellanåt rätt så bitska formuleringar. Nyansrikedomen i porträttet av Sybil är romanens styrka, i mitt tycke. 

Sammantaget är Korrespondensen precis så charmig, engagerande och lättläst som alla säger, även om jag möjligen tycker att här finns något tema för mycket (t ex adoptionen och dna-tester). Jag stämmer således glatt in i hyllningskören och rekommenderar absolut läsning!

KORRESPONDENSEN
Författare: Virginia Evans
Översättare: Cecilia Berglund Barklem
Förlag: Akademius Förlag (2026)

Trollskärvan

Torborg Nedreaas (1906–1987) anses vara en av Norges mest framstående efterkrigsförfattare, om än relativt okänd i Sverige. Hon var politiskt radikal och skrev om klasskillnader, fattigdom och förtryck. 1945 debuterade hon med novellsamlingen Bak skapet står øksen. Flera av novellerna skildrade händelser under andra världskriget, hon skrev bland annat om ”tyskejenterna”, d v s norska kvinnor som hade förhållanden med tyska soldater. De här kvinnorna utsattes för både rättsövergrepp och trakasserier efter krigsslutet, och många deporterades till Tyskland. Torborg Nedreaas hade stor betydelse i kampen för fri abort, samtidigt som hon också värnade om barnets rätt att födas in i en jämställd värld. 1947 fick hon sitt stora genombrott med med romanen Av månsken växer ingenting. 

Trollskärvan tilldelades det allra första Kritikerpriset 1950 och är första delen i en uppväxttrilogi om flickan Herdis. Handlingen utspelar sig i Bergen under början av 1900-talet och skildrar en hotfull tid på randen till ett världskrig. Herdis växer upp i en tuff miljö både hemma och bland kamraterna på gatan. Hon har svårt att finna sig tillrätta och väljs sällan som sällskap i första hand. Vid flera tillfällen utsätts Herdis för kränkande övergrepp av andra barn, och har ingen att berätta för. Porträttet av Herdis är komplext, psykologiskt träffsäkert och ovanligt intressant i och med att författaren inte faller för frestelsen att göra henne till enbart en "god" och utsatt flicka. Herdis har en ovanligt väl utvecklad fantasi och när hon tittar på världen genom en glasskärva - hennes trollskärva - blir allt ljust, färgglatt och vackert.

"Nu kunde allt ha blivit bra, modern pratade glatt och varmt och kärleksfullt, hon hade glömt allt. Herdis gick tyst med handen i hennes och visste inte vad hon skulle göra med allt som for runt i henne. Hon var som två Herdisar. Den ena längtade efter att förtvivlat kasta sig i sin mors famn och ta emot alla ömhetsbetygelser och bara glädja sig inför julaftonen. Den andra kämpade med något ouppklarat som inte kunde öppna sig för någon glädje av något slag och som gjorde ont i halsen."

Sammantaget är Trollskärvan en oerhört fängslande och upprörande skildring av förtryck och de starka känslor av skam som väcks och rotar sig hos ett offer. Jag ser verkligen fram emot att läsa de följande delarna av denna makalösa berättelse. 

TROLLSKÄRVAN

Författare: Torborg Nedreaas

Översättare: Cilla Naumann

Förlag: Wahlström & Widstrand  (2026)

Sommarboken

Tove Jansson är naturligtvis framför allt känd för sina böcker och tecknade serier om mumintrollen. Historierna handlar ofta om att hantera katastrofsituationer - huvudpersonerna tvingas mer eller mindre frivilligt ut på äventyr. Tove Janssons karaktärer är ofta egensinniga och uttrycker starka känslor, inte alltid på ett särskilt nyanserat sätt. Härligt befriande! Framför allt är Tove Jansson en fantastisk skildrare av människans behov av att bli sedd och uppskattad. Berättelsen om det osynliga barnet, som blir synligt igen när hon utvecklat en trygg anknytningsrelation till Muminmamman, är helt oumbärlig. Författarens storhet ligger i förmågan att beskriva smärtsamma psykologiska skeenden på ett sätt som gör att barn (och vuxna) kan ta till sig berättelserna och bearbeta sin egen livssituation.

Författarens mest älskade vuxenbok - Sommarboken - handlar om flickan Sophia, som tillbringar sommaren tillsammans med sin pappa och farmor på en skärgårdsö. Mamman är sedan tidigare död, pappan är ofta upptagen med viktiga vuxensaker och den rätt excentriska farmodern har börjat bli alltmer trött. Sophia spenderar en hel del tid själv och lär sig saker om att älska en katt, om en helig grotta, en farlig storm och om helvetesfrågan. I centrum för berättelsen finns alla samtal mellan Sophia och farmor; ärliga, humoristiska och respektfulla samtal som leder till en varm, nära vänskap. Osentimentalt och utan att väja för svåra ämnen låter författaren Sophia och hennes farmor mötas, stångas lite och skapa djupa band. Liksom i muminböckerna lyckas Tove Jansson med konststycket att förmedla visdom på ett lättillgängligt, opretentiöst sätt.

"Det är underligt med kärlek, sa Sophia. Ju mer man älskar den andra dess mindre tycker den andra om en.

Det är alldeles riktigt, anmärkte farmorn. Och vad gör man då?

Man fortsätter att älska, svarade Sophia hotfullt. Man älskar värre och värre.

Hennes farmor suckade och sa ingenting."

Sammanfattningsvis är Sommarboken en bok som fångar själva essensen i barndomens somrar - eller minnena av dem.

SOMMARBOKEN
Författare: Tove Jansson
Förlag: Förlaget

Slutartid

Maja Lunde är en av Norges mest lästa författare, född och bosatt i Oslo. Hon har skrivit barnböcker samt manus till barnprogram för TV, men är mest känd som författare till romanerna Binas historia, Blå, Przewalskis häst och Drömmen om ett träd - vilka utgör fristående delar i romankvartetten om vår tids skrämmande klimatförändringar. Även i den nya romanen Slutartid finns ett klimatperspektiv invävt i historien, om är inte lika dominerande som i klimatkvartetten.

En dag i juni stannar plötsligt tiden. Ingen föds, ingen dör, ingen åldras och sjukdomsförlopp hejdas. Människorna tvingas förhålla sig till en helt ny situation, där de plötsligt har tid i överflöd. Hur ska man använda denna? Och varför har tiden stannat? Runt omkring människorna fortsätter naturens kretslopp som tidigare, och utan tiden som en yttre ram för människornas livsvillkor växer nu oro och tristess. Att leva tillsammans i evighet får plötsligt en ny, påfrestande dimension, vilket påverkar människornas relationer. Och som vanligt i orostider formuleras många konspirationsteorier, vilket leder till demonstrationer och oroligheter. 

"Människan uppför sig som ett virus, sa anhängarna till teorin om Gaia 2, och nu hade immunförsvaret kickat in. Stilleståndet var jordens försök att göra sig kvitt den parasitära människan. Målet var en ny och bättre värld. Bara genom att närma sig naturen och på så sätt friskförklara organismen jorden, kunde stilleståndet hävas. Men det var inte mycket som tydde på att det var dit man var på väg."

Som vanligt i Maja Lundes romaner får läsaren följa ett antal huvudpersoner, som på olika sätt drabbas av att tiden tagit slut. Det pensionerade paret Margo och Otto dras åt olika håll i den nya situationen, fotografen Jennys sjukdomsförlopp hejdas, den blivande pappan Jacob kämpar för att hitta sätt för sitt barn att födas och barnmorskan Anne får ett nytt uppdrag eftersom inga barn längre föds.

Sammantaget väcker Slutartid många tankar kring jordens ändlighet och människans behov av tidsramar för att kunna vara i nuet. Romanen är lättläst, fängslande och belyser en situation som är - eller åtminstone borde vara - oroande och engagerande för alla. En sträckläsare!

SLUTARTID

Författare: Maja Lunde

Översättare: Lotta Eklund

Förlag: Natur & Kultur (2026)

Judiths syster

Lise Tremblay anses vara en av Kanadas främsta författare och hon är en av Québec-författarna som kommer till årets bokmässa! Sedan debuten 1990 har hon tilldelats ett flertal priser och hennes böcker har översatts till många språk - inklusive svenska. Återkommande teman Lise Tremblays texter är klass, stad och land, familj, ensamhet och relationer. Jag har sedan tidigare läst, och recenserat, en bok - Hägern - som gavs ut på svenska 2015. Hägern innehåller fem löst sammanfogade kapitel där olika bybor - eller sommargäster - delar sin berättelse om den lilla avfolkningshotade byn. Huvudperson är dock inte någon av berättarna, huvudperson är själva byn. Som förberedelse inför bokmässan har jag nu läst författarens senast översatta bok - Judiths syster.

Handlingen utspelar sig en sommar under det sena 1960-talet i norra Québec, ett samhälle i långsam omvälvning där katolska kyrkan får allt mindre inflytande och en utbildad medelklass växer fram bland den franskspråkiga arbetarbefolkningen. Berättaren är en 12-årig flicka, som efter sommaren ska börja högstadiet. Den klassmedvetna, pådrivande mamman har bestämt att dottern ska gå i en klass för särskilt begåvande elever, vilket skapar stor oro hos flickan. Sommaren tillbringas med bästisen Judith på softbollmatcher, och på platser den stränga mamman inte skulle godkänna. Flickorna ägnar sig åt mildare regelbrott som t ex att smygröka och spana på en äldre kille, samtidigt som de pratar och fantiserar om Judiths äldre syster Claire. Claire är en av gatans snyggaste tjejer och hon har gått till final i en danstävling. Kanske är hon en av de få som har möjlighet att ta sig ifrån hemstaden? 

På ett enkelt, avskalat språk skapar författaren en engagerande läsupplevelse, som vid närmare eftertanke innehåller mer än man initialt lägger märke till. Oerhört läsvärd!

JUDITHS SYSTER
Författare: Lise Tremblay
Översättare: Elin Svahn
Förlag: Rámus

Torka aldrig tårar utan handskar

Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar kommer att sättas upp som musikal med premiär på Göta Lejon i Stockholm den 24 september 2026, och en nyutgåva av trilogin, som en sammanhängande berättelse, kommer också ut under hösten. Jag passar därför på att dela min recension av en berättelse som verkligen - av olika anledningar - kröp under huden på mig. 

1982 tog huvudpersonen Rasmus studentexamen efter treårig humanistisk linje på Solbergaskolan i Arvika. 1982 tog jag studentexamen efter treårig humanistisk linje på Solbergaskolan i Arvika. Vilken total förvirring det medför när en fiktiv text plötsligt tycks handla om en själv, eller i alla fall om ens närstående. Jag kände mig omkullvält när jag såg inledningen av TV-serien och kände igen mig. Och eftersom boken nästan handlar om mig läser jag den utifrån det perspektivet. Minsta lilla fel stör mig (Gardell vet t ex inte att man säger Åmot med betoning på båda stavelserna och inte Åmotfors med betoning på första stavelsen). Men de små felen är så pyttiga jämfört med allt som är rätt! Beskrivningen av Domuskaféet är exakt och på denna plats tillbringade jag stor del av skoltiden. Ja, tyvärr just den tid jag borde varit i skolan. Jag träffade nämligen min nuvarande man i skolan och därefter hade vi viktigare saker för oss än att gå i skolan. En annan sak som tack och lov inte stämmer är att Rasmus gick i min klass. Det gick bara en kille i klassen och han reste aldrig till Stockholm. Så jag kände inte Rasmus "på riktigt".

Miljöskildringen i romanserien är således fantastisk. Stämningen i byhålan Koppom är exakt återgiven,  jag känner så oerhört väl igen mig både i samhället och bland befolkningen. Gardell har fått en del kritik för övertydlig symbolik med den vita älgen, men den kritiken kommer ju från folk som inte var med. Den vita älgen spelade stor roll under min uppväxt, folk åkte på älgsafari för att försöka få syn på den o s v. För en gångs skull stör mig övertydlig symbolik inte alls. Om berättelsen utspelar sig i västvärmland måste älgen helt enkelt vara med.

Förutom igenkännandets förvirring väckte Torka aldrig tårar stor skam hos mig. Skammen att ha glömt! Jag befann mig aldrig i närheten av någon som drabbades, men jag minns ju så väl allt som skrevs i tidningar och diskuterades på TV. Jag minns hur vissa drabbades medan andra fick skylla sig själva. Tack och lov minns jag också hur vidrig jag tyckte att uppdelningen mellan de oskyldiga och de skyldiga var. Och jag minns rädslan, paniken innan man visste hur man kunde bli smittad. Jag minns Jacob Dahlin och Sighsten Herrgård. Eller rättare sagt, jag minns nu när jag blivit påmind. Och jag är tacksam över påminnelsen även om jag gråtit floder då jag lyssnat på Gardells uppläsning. 

Som litteratur är Torka aldrig tårar lättläst och gripande, som vittnesdokument är den ovärderlig. När Gardell håller sig till sin berättelse blir man berörd, när han beskriver tidsandan blir man omskakad. Gardell hamrar frenetiskt in sitt budskap och det är ett budskap som måste predikas tills alla förstår. Kärlek och tolerans är till för alla. Kärlekshistorien mellan Rasmus och Sebastian är underbart berättad, Paul är härligt överdriven utan att be om ursäkt för det, Bengt har precis lagt världen (i alla fall Sverige) för sina fötter när han får beskedet, sorgen är ofantlig när vännerna tvingas att bära varandras kistor. Torka aldrig tårar är helt enkelt ett storverk.

Bloomsday

Glad Bloomsday! Handlingen i Ulysses av James Joyce utspelar sig den 16 juni i Dublin, och romanen är intrikat baserad på Homeros Odysséen. Så intrikat att det dock är mycket svårt för en oskolad läsare att se alla parallellerna. I fjärde kapitlet dyker Odysseus alter ego Leopold Bloom äntligen upp. Han är en mycket vardaglig, medelålders, lite ärrad Odysseus. Bloom fixar frukost åt frugan Molly, blir sugen på njure, införskaffar sagda njure och bränner vid den. Samtidigt samtalar han med katten och tänker på den begravning han ska på senare under dagen. Efter att noggrant ha tömt tarmen och torkat sig med dagens tidning ger sig Bloom ut på stan igen.

Under dagen ägnar sig Bloom åt att vandra runt i Dublin, medan han funderar över livet i allmänhet och kroppens behov i synnerhet. Judar smädas, kvinnors kön väcker fantasier och gommen frestas av allehanda läckerheter. De gamla grekerna hyllas, medan romarna beskrivs som kloakmakare. Lärda diskussioner om litteratur och filosofi förs på ett bibliotek. Efter att ha rumlat runt en hel dag och större delen av natten kommer Bloom äntligen hem hem igen. Men kanske inte till en kvinna som bara väntat troget och hängivet.

"Han kysste hennes rumpas buktiga fruktiga luktiga pumpagump, på vardera buktande pumphemisfären, i deras buktiga fruktiga fukt, med smygande utdragna utmanande pumpfuktiga stusskyssar."

Romanen avslutas med Molly Blooms makalösa monolog som handlar om hennes äktenskap, sexualitet och otrohet. Läs högt och njut av alla språkliga finesser, en sådan fantastisk översättning! 

Ulysses är en roman som innehåller en massa halvtänkta element huller om buller, och emellanåt en lysande klar tanke, klokare än allt annat jag läst. Jag förvirras och förtjusas om vartannat. Romanen är helt enkelt omväxlande urtråkig och utmattande och alldeles lysande. 

ULYSSES
Författare: James Joyce
Översättare: Erik Andersson
Förlag: Albert Bonniers (2023)

Happy Dallowday!

Happy Dallowday (lite försenat)! Mrs Dalloway av Virginia Woolf utspelar sig under onsdagen den 13 juni 1923 i London. Den välbärgade, medelålders Clarissa Dalloway ska ha en liten, trevlig bjudning på kvällen och ger sig därför ut för att inhandla blommor att pynta hemmet med. Just behovet att pynta, att dölja det fula, att fylla vardagen med vackra trivialiteter är ett genomgående tema i romanen. Clarissas liv handlar i hög grad om status, om klassmedvetenhet, om hyckleri. Jag kan föreställa mig hur hennes glossiga facebookbilder skulle se ut.

Det stora kriget är äntligen slut och engelska nationen står inför ett vägval mellan gamla traditioner och ett modernt samhälle. Clarissa lever i en tid då hoppet om människan och civilisationen trasats sönder i skyttegravar. Hon lever i den splittrade värld T S Eliot beskriver i The Waste Land. Så här lite drygt etthundra år senare har jag alltför lätt att förstå och relatera till besvikelsen och melankolin.

Under Clarissas vandring genom staden, och senare under dagen, dyker andra karaktärer upp, och läsaren får bland annat träffa ungdomskärleken Peter Walsh, dottern Elizabeth och Clarissas alter ego Septimus Smith. Clarissa och Septimus träffar aldrig varandra, men är sammanlänkade genom sina upplevelser av livets tomhet och skörhet. De olika karaktärernas tankar, deras sinnesintryck, minnen och känslor vävs samman till en betraktelse av smärtsam meningslöshet och förgänglighet. Bland annat ...

Clarissa är en kvinna som väcker min medkänsla. Många år tidigare valde hon bort ett passionerat, intimt liv tillsammans med Peter Walsh för ett svalt äktenskap med maken Richard, ett äktenskap där hon tycks förlora sig själv:

”… och detta var mrs Dalloway, inte ens Clarissa längre – detta var mrs Richard Dalloway.”

Clarissa uttrycker en tomhet och en längtan som verkligen berör. Under all yttre förfining finns en kvinna av kött och blod, en kvinna som lider, älskar och hatar.

"Men det plågade henne att ha detta monster trampande omkring inom sig! Att höra kvistar knäckas och känna hovar sättas ner djupt inne i själens snårskog, aldrig kunna vara helt lugn eller helt trygg, eftersom vilken sekund som helst odjuret kunde börja röra på sig, detta hat som särskilt nu efter sjukdomen kändes som om det skrapade mot blottade nervändar. Det plågade henne rent kroppsligt, och det fick all glädje över skönhet och vänskap, över att må bra och vara älskad och kunna skapa ett lyckligt hem, att vagga och skälva, som om verkligen någon sorts odjur bökade bland rötterna, som om hela hennes rustning av belåtenhet inte var något annat än egenkärlek! Detta hat!

Dumheter, fantasifoster! intalade hon sig och sköt upp svängdörrarna till Mulberrys blomsterhandel."

Mrs Dalloway är också en roman man läser med facit i hand. Vetskapen om att Virginia Woolf själv kommer att avsluta sitt liv några år efter utgivningen av romanen påverkar ofrånkomligen läsningen.

Romanen är skriven i modernismens typiska stil med inre monologer - stream of consciousness - och kräver en alert läsare. Något år innan Mrs Dalloway publicerades hade James Joyces nydanande mastodontroman Ulysses getts ut. I denna introducerades läsaren för oförglömliga textavsnitt, t ex Molly Blooms avslutande inre monolog. Men där Joyce breder ut sig och testar i princip alla stilar han kan komma på, håller sig Woolf konsekvent till en stil, vilket ger ett ännu mer effektfullt intryck. Enligt mig.

Sammantaget är Mrs Dalloway ett monument över ett liv som inte blev av och en läsupplevelse som slår det mesta.

MRS DALLOWAY
Författare: Virginia Woolf
Översättare: Eva Åsefeldt (ej i mina citat)
Förlag: Albert Bonniers (2025)

De levande

Finska författaren Iida Turpeinen, född 1987, debuterade med De levande 2023. Romanen har verklighetsbakgrund och innehåller förutom en "litterär fantasi" om historiska personer, även en avsevärd mängd fakta om bland annat Stellers sjökor och om människans hänsynslöshet och dumhet i samband med upptäcktsresor. De levande har rönt stor uppmärksamhet, nominerats till och tilldelats priser, samt översatts till mängder av språk. Vilken debut!

Handlingen sträcker sig över tre århundraden och skildrar inledningsvis 1700-talets naturvetenskapliga upptäckare Steller, som under en expedition till Alaska lider skeppsbrott och hamnar på en öde ö. Efter svåra umbäranden och svält upptäcker Steller den stora, orädda sjökon, som är lätt att fånga och som bidrar med nödvändig mat. Sjökorna beskrivs som vänliga och empatiska och deras nyfikenhet drabbar dem hårt. Endast tre årtionden efter Stellers upptäckt är Stellers sjökor utrotade. 

Trots att författaren beskriver en "manlig" värld är det framför allt kvinnoporträtten som fascinerar mig. Skildringen av guvernör Hampus Furuhjelms hustru Anna och syster Constance är intressant och mer fördjupad. Anna förväntas följa med sin make och vara nöjd med sin roll som maka och mor, i stor ensamhet. Systern Constance skickas till brodern, möjligen mestadels för att vara till besvär och kostnad, men finner en plats där hennes udda egenskaper kommer till nytta. Ytterligare en intressant karaktär är Hilda Olson, Finlands första kvinnliga vetenskapsillustratör. 

Sammantaget är De levande en ohyggligt bra roman som skildrar människans törst efter kunskap, men också hennes förmåga att konstant förstöra det hon upptäcker. 

DE LEVANDE
Författare: Iida Turpeinen
Översättare: Janina Orlov
Förlag: Albert Bonniers (2026)

Norska favoriter - Marie Aubert

Copyright/fotograf: David B. Torch

Marie Aubert, född 1979, debuterade 2016 med novellsamlingen Får jag följa med dig hem. 2019 kom den kritikerhyllade och prisade romanen Vuxna människor. Jag är inte sådan här egentligen är författarens tredje bok. Marie Auberts böcker handlar om människor som inte riktigt uppför sig "som de borde" och om komplicerade familjerelationer, som ofta präglas av skam, ensamhet och längtan efter att bli sedd. 

I Jag är inte sådan här egentligen samlas familjen för att fira en konfirmation (en mycket större sak i Norge än i Sverige), men tillställningen blir inte vad konfirmandens mamma hoppats på. Konfirmanden Linnea är upptagen av plågsamma relationer med jämnåriga och önskar bara att allt vore över. Pappa Bård planerar att lämna sin fru så fort konfirmationen är överstökad, men hans älskarinna är möjligen inte med på noterna. Farfar Nils har tidigare svikit sin familj och bevittnar nu hur sonen upprepar hans misstag. Faster Hanne har blivit smal och kommer hem på besök med sin flickvän och blir upprörd över att människor behandlar henne bättre nu än när hon var tjock. Sammantaget en fantastisk och rätt skruvad version av en alldeles vanlig familj. Underhållande, men bitvis nästan plågsamt träffsäker. 

Vuxna människor är sammantaget ett familjedrama om en "duktig" storasyster till en bortklemad lillasyster, som får nog och går över alla anständighetens gränser. Äldsta systern Ida är välutbildad, singel, barnlös och medveten om att den biologiska klockan tickar. Det är sommar och hon åker till familjens gemensamma sommarstuga för att fira sin mammas födelsedag. I stugan väntar den yngre systern Marthe, med sambo och bonusdotter. Hon har härliga nyheter! En fantastisk roman som gestaltar syskonrivalitet och avund på ett uppfriskande sätt. 

Coyote

På årets Bokmässa är Québec hedersgäst och en av de besökande författarna är Gabrielle Filteau-Chiba. Hon ägnar sitt liv åt att skriva, översätta, illustrera och kämpa för Québecs natur. 2013 sålde hon allt hon ägde, lämnade Montreal och levde under tre års tid i en liten stuga i vildmarken. Där skrev hon sin första roman. Coyote är författarens andra roman, den har fått stor uppmärksamhet och har översatts till ett tiotal språk.

Coyote handlar om viltvårdaren Raphaëlle, som lever ensam med sin hund i en husvagn i Québecs djupa skogar. Hennes uppdrag är att skydda djur och natur från tjuvjägare och andra faror. Men tjuvjägarna är många och oerhört hänsynslösa, snart har rollerna förbytts och Raphaëlle utsätts för hot och trakasserier. Under Raphaëlles undersökningar framkommer att några av de jägare som utsätter vilda djur för plågsamma fångstmetoder, även kan misstänkas vara inblandade i övergrepp på unga kvinnor. I stället för att dra sig undan börjar Raphaëlle planera en hämnd.

Coyote är en mycket spännande bok som handlar om tjuvjakt, djurplågeri och våldsamma övergrepp på människor. Romanen belyser frågan om människans plats i naturen och gestaltar ursprungsbefolkningens utsatthet. En del känns igen från svenska författare som skriver om liknande teman, t ex Ann-Helén Laestadius i Sápmitrilogin. Coyote är engagerande läsning, men den är oerhört brutal. Och den innehåller sexscener med alldeles för många metaforer.

COYOTE
Författare: Gabrielle Filteau-Chiba
Förlag: Éditions-J (2022)
Översättare: Ulla Linton

Norska favoriter - Maja Lunde

Foto: Agnete Brun

Maja Lunde är en av Norges mest lästa författare, född och bosatt i Oslo. Maja Lunde har skrivit barnböcker samt manus till barnprogram för TV, men är mest känd som författare till romanerna Binas historia, Blå, Przewalskis häst och Drömmen om ett träd - vilka utgör fristående delar i romankvartetten om vår tids skrämmande klimatförändringar. Den inledande delen - Binas historia - blev en världssensation och ledde till att författaren fortsatte att skruva ytterligare romaner med klimattema. 

Binas historia rör sig mellan tid och rum och utspelar sig i 1800-talets England, i USA strax efter millennieskiftet och i Kina år 2098. Biodlaren och biologen William kämpar i 1800-talets England med att försöka skapa en revolutionerande bikupa, som kan trygga försörjningen framåt, ge honom en hög status i forskningsvärlden, samt få sonen intresserad av att ta över gården i framtiden. I vår tids USA har Georges familj varit biodlare i generationer, när något leder till att bisamhällen över hela landet börjar slås ut. Det som ska komma att kallas Kollapsen har inletts - bisamhällen överallt dör och ingen förstår varför. Även här finns en far som önskar att hans son ska ta över verksamheten i framtiden. I Kina 2098 är bidöden ett faktum, som lett till svältdöd och världskrig. Kvinnan Tao och många med henne lever slavliknande liv där de tvingas handpollinera fruktträd för att få mat. Hennes dröm är att sonen ska kunna få ett bättre liv.

Maja Lunde skildrar hur en framtid utan pollinerare kommer att se ut på ett oerhört skrämmande sätt. Utan bin, ingen mat från växtriket. Utan mat, på sikt inga människor. Binas historia är en ohyggligt spännande klimatdystopi, samtidigt som den också på ett ömsint sätt skildrar människans strävan att försöka ge sina barn en bättre levnadssituation. 

Blå utspelar sig under flera tidsplan samt i olika delar av Europa. I vår samtid i Norge seglar den snart  70-åriga miljöaktivisten Signe ensam över havet i sin båt "Blå" tillbaka till sin hembygd och ungdomens kärlek för att protestera mot att en enorm och livsviktig glaciär ska exploateras och säljas som dricksvatten till rika länder i Mellanöstern. Den andra historien utspelar sig år 2041 i ett uttorkat och sönderbränt Sydeuropa där pappan David och hans lilla dotter Lou flyr bränder, krig och torka och febrilt söker efter vatten. Nord och syd strider med varandra om det livsviktiga och sinande vattnet, som inte längre räcker till alla. För David och Lou inträffar en dag en underlig sak när de hittar en övergiven segelbåt i en trädgård långt ifrån havet. 

Blå är en oerhört skrämmande skildring av vad människans galenskap leder till när ingen hänsyn tas vare sig till jorden, djuren eller andra människor. Jag läste boken mitt under pandemin, några år efter den heta, torra sommaren 2018 och blev oerhört påverkad av innehållet. Jag önskar jag kunde tro att handlingen bara är ett utslag av en författares överdrivna fantasi.

Przewalskis häst handlar om världens sista riktiga vildhästar, hästarna som målades i grottor i Frankrike för tusentals år sedan. Även den tredje delen i klimatkvartetten utspelar sig under olika tidsperioder och på olika platser. Under 1880-talet reser den tyske tyske zoologen Mikhail till Mongoliet för att fånga in Przewalskis hästar och skicka dem till europeiska djurparker. Efter Sovjetunionens fall under 1990-talet leder den oerhört engagerade veterinären Karin arbetet med att försöka återintroducera de vilda hästarna till deras naturliga miljö på Mongoliets stäpper. År 2064 i ett Norge som drabbats av extrem torka och svält kämpar mamman Eva för sin och dottern Isas överlevnad. 

Przewalskis häst är en lärorik, men framför allt smärtsam och sorglig läsning om människan, den varelse som tar sig rätten att göra åverkan på naturen som inte går att reparera.

Drömmen om ett träd, den avslutande delen i klimatkvartetten, utspelar sig i ett framtida postapokalyptiskt Svalbard, år 2110. En dödlig virussjukdom har lett till att endast en handfull människor överlevt, bland dem Tommy, hans bröder och hans farmor. Överlevt har också ett valv med fröer från hela världen gjort, fröer som skulle kunna hjälpa människor i andra delar av världen att överleva. En av dem som letar efter fröskatten är mamman Tao som läsaren fick möta redan i Binas historia. 

Den sista delen i klimatkvartetten är en både skrämmande och trösterik historia som söker svar på frågan om det är möjligt för mänskligheten att få en omstart. Finns en chans för människan att komma tillbaka efter svält, virus, krig och stora flyktingströmmar? Och skulle hon då agera annorlunda? Fängslande och starkt berörande handling.

Kika in hos Kulturkollo om ni vill ha fler tips på fantastiska norska författare.

Norska favoriter - Ingvild H. Rishøi

Foto: Hans Fredrik Asbjørnsen

Ingvild H. Rishøi har hyllats av en samlad norsk och svensk kritikerkår och hon är dessutom älskad av en stor mängd läsare. Huvudpersoner i hennes berättelser är ofta barn som lever i otrygghet och fattigdom och författaren har prisats för sin förmåga att gestalta barns känslor och språk. Ingvild H. Rishøi skriver med stor klassmedvetenhet, har inspirerats av Astrid Lindgren och jämförs välförtjänt med både H. C. Andersen och Charles Dickens. 

Kortromanen Stargate är en julberättelse, som handlar om berättaren Ronja och hennes storasyster Melissa. Flickorna växer upp hos hos en alkoholiserad pappa, någon mamma finns inte i hemmet. När pappa är nykter är han kärleksfull och varm, han ger flickorna smeknamn och Ronja drömmer om att han ska köpa en stuga i skogen till familjen. Men alltför ofta hänger han på puben Stargate, där han umgås med likasinnade och spenderar matpengarna. Inför julen lyckas Ronja hjälpa pappa att få jobb som julgransförsäljare. Hoppet väcks att pappa den här gången ska lyckas behålla jobbet så att familjen kan få en egen julgran. Men en dag sitter han på Stargate igen, förskottslönen är uppdrucken och jobbet borta. Melissa lyckas dock få överta pappas jobb och snart börjar även Ronja tjäna pengar genom att sälja pynt "till förmån för fattiga barn". Allt kommer att gå bra om bara inte den elake chefen Eriksen upptäcker dem ...

Stargate är en oerhört gripande och fängslande berättelse, som mycket exakt balanserar på rätt sida om gränsen till det smetigt sentimentala. Här kombineras vardagsnära beskrivningar av skrynkliga lucialinnen, baconlukt och huvudvärk med en finstämd och magisk känsla. Det dyker upp män - vaktmästaren, grannen och arbetskamraten - som hjälper till och ger stöd, medan omhändertagande kvinnor saknas. Berättelsen har kallats en modern variant av H. C. Andersens Flickan med svavelstickorna, och likheten är påtaglig. Sammantaget är berättelsen obarmhärtigt realistisk i sin skildring av barns utsatthet, och när verkligheten blir för smärtsam tar en magisk föreställningsvärld vid. Oerhört bra, läsning rekommenderas starkt!

Av Ingvild H. Rishøi har även getts ut ett par novellsamlingar på svenska. Den första novellen i samlingen Vinternoveller, "Vi kan inte hjälpa alla", handlar om en ung, ensamstående mamma, som hämtar sin dotter på förskolan. Mamma har inte pengar vare sig till hyran, kläder eller en bussresa hem. Men dottern kissar på sig i kylan och behöver antingen nya trosor eller få åka buss hem. Mamma, berättaren i novellen, är ensam med ansvaret och hon vet så väl hurdan hon borde vara. Ändå är det ibland så svårt, så svårt när man är trött och inte räcker till. 

Jag är otroligt kritisk när jag läser texter som vill få mig att reagera på vissa sätt, på texter som vältrar sig i elände. Ingvild H. Rishøis berättelser är raka motsatsen, de är så realistiska, så äkta och så psykologiskt insiktsfulla att jag faktiskt läser dem med tårar i ögonen. Ingvild H. Rishøi är en fantastisk författare, som solidariskt ställer sig på de svagares sida och påkallar uppmärksamhet. Hennes tonsäkra och lyhörda gestaltning av både mammans och barnets inre är makalöst bra. Det här är en författare jag faktiskt ska läsa ALLT av!

Norska favoriter - Frode Grytten och Niels Fredrik Dahl

Foto: Jarvin

Frode Grytten, författare och journalist från Norge, fick sitt litterära genombrott med romanen Bikupesång, som tilldelades Bragepriset 1999 och blev nominerad till Nordiska rådets litteraturpris. Frode Grytten skriver både lyrik och prosa samt både noveller och romaner. Mest känd i Sverige är han sannolikt för romanen Den dagen Nils Vik dog.

Nils Vik har farit med sin färja över fjorden för att hämta och lämna varor och passagerare under hela sitt liv. I ur och skur, morgon och kväll, under dramatiska omständigheter eller rutinmässigt har han pålitligt utfört sitt arbete till bygdens nytta och glädje. Även den sista dagen vaknar Nils tidigt och gör sig i ordning för avfärd, för den sista resan. Han skriver ett avskedsbrev och bränner bäddmadrassen, där man ännu kan se konturerna efter den älskade, avlidna hustrun. Sedan är han klar att ge sig iväg. Ombord finns även bästa vännen, hunden Luna, som avled många år tidigare. Under resan besöker Nils de platser han färdats till hela sitt liv och han möter människor som varit viktiga, de som gått före honom in i dödsriket och nu håller Nils sällskap på överfärden. 

Den dagen Nils Vik dog handlar om ett enkelt liv fyllt av kärlek, oro, glädje, sorg och längtan - ett alldeles vanligt, unikt liv. Läsupplevelsen är dock något långt utöver det vanliga, texten är outsägligt vacker och vemodig och lockar till långsam läsning. Sammantaget leder en nyanserad gestaltning av människoliv och målande naturskildringar av fjordlandskapet till en magisk läsupplevelse som länge dröjer sig kvar som ett litet "smil".

Foto: Fartein Rudjord

Niels Fredrik Dahl är en av Norges mest framstående författare och romanen Fars rygg anses vara en höjdpunkt i hans författarskap. Romanen tilldelades Nordiska rådets litteraturpris 2024 och beskrevs som en: "mäktig, men likafullt lågmäld roman om att närma sig de blinda fläckarna i ens eget ursprung och därmed också den egna identitetens utformning" samt "en djuplodande och högst säregen roman om den förlorade tiden och om saknadens betingelser". 

Berättaren i Fars rygg är en man som försöker förstå sig själv genom att söka efter svar på frågor om fadern och delvis även farfadern. De äldre generationerna är sedan länge borta, men präglar ändå berättarens minnen och liv. Detta är en av de mest gripande och djupt sorgliga berättelser jag någonsin läst. Utan några sentimentala överdrifter eller dramatiska händelser skildrar författaren ensamhet så djup att den verkligen skaver i läsaren. Hos mig landar även berättelsen som en enastående skönlitterär gestaltning av det jag som psykolog arbetat med under många år - hur anknytning, självbild och mående förs vidare över tid, från en generation till en annan. 

Sammantaget är Fars rygg en episk roman som spänner över tre generationer och geografiskt utspelar sig från Egypten i söder till Norge i norr. Romanen skildrar ett utanförskap som går i arv och en innerlig längtan efter närhet och att höra till. Det är en makalöst vacker och djupt berörande text, en av de bästa romaner jag läst.