Norma Jeane Baker av Troja

Ann Carson spekuleras det om i samband med Nobelpriset, och visst vore hon en mycket intressant pristagare. Jag har tidigare undvikit att läsa henne utifrån misstanke att hon är "svår" och, ja, det är hon väl på sätt och vis. Men också väldigt intressant. 

Norma Jeane Baker av Troja går inte att enkelt kategorisera, här blandas lyrik, drama och "fackprosa" till en mycket speciell, alldeles egen konstform. Den som inte är oerhört beläst och bevandrad i allt från grekisk mytologi, via Marilyn Monroes liv, till psykoanalytiska teorier av Jacques Lacan behöver läsa översättarens efterord först. Det är mycket informativt och ger djup åt läsningen. 

Ann Carson utgår i texten från Euripides drama Helena, där det inte är den verkliga sköna Helena som rövas till Troja, utan en skenbild. Hon väver dessutom samman sköna Helenas och Marilyn Monroes liv och låter dem symbolisera alla dessa "fresterskor" som i evig tid utsatts för övergrepp och förvanskningar. De män som gestaltas (alla män?) är krigshetsande våldsverkare, vissa avsnitt i boken innehåller lektioner i krigshistoria.  

Läsning av den här texten ger en fördjupad förståelse för, och upplevelse av, det förtryck kvinnor levt under i tusen och tusen år. Den här texten är verkligen inte likt något annat jag läst, men kärnan är ändå inte så svår att förstå.

”Att bli tagen med våld

är Helenas historia,

Persefones,

Norma Jeanes,

Trojas.

Krig är sammanhanget

och Gud är en pojke.”

NORMA JEANE BAKER AV TROJA
Författare: Ann Carson
Översättare: Lars-Håkan Svensson
Förlag: Ellerströms (2021)

Kristina Lugn avliden

Kristina Lugn, akademiledamot och en av Sveriges största poeter, har avlidit. Ännu finns inga närmare uppgifter om orsak. Jag har inte läst särskilt mycket av Lugn, men gillade verkligen hennes Stulna juveler när det begav sig.  Texterna i den handlar ofta om den lite slitna vardagen, men så plötsligt glimmar en formulering till som gör att man ser något nytt. Mycket allvar och en hel del galghumor. Dessutom hittade jag ett citat i "Hundstunden", jag numer ofta använder mig av:

"Det finns en massa kvinnor i min ålder som har ännu sämre anledningar att tycka om sig själva".

Spår av Antigone

En del böcker läser man mer intellektuellt, en del mer känslostyrt. Åtminstone är det så för mig. Nu har jag läst några sidor i en bok som omedelbart rör upp starka känslor och väcker obehagliga minnen till liv. Boken är Spår av Antigone av Christina Ouzounidis, ett lyriskt drama om flickors utsatthet. Hittills påminner mig texten om det utsatthet Sara Stridsberg förmedlar genom sina ord, särskilt i romanen Darling River. Jag återkommer snart med mer reflektioner om jag klarar av att ha tankarna med mig när jag läser. Tills dess tycker jag att ni ska läsa den här intressanta intervjun med Christina Ouzounidis i Nöjesguiden. Nedan kommer ett kort citat.

– Jag tänker att "inte alla män" är en negation... Det blir ett slags rundgång av den där typen av försvar som i någon bemärkelse erkänner samma struktur som den försöker förneka. Innebörden i begreppet våldtäktskultur är ju inte att alla män våldtar, utan handlar om hotet om våldtäkt som en del av mänskligheten föds in i och lever under. Den maktstrukturen. Och den är högst aktuell. Att tala om våldtäktskultur är ingen anklagelse, det är en analys. "Inte alla män" är att byta ämne. 

Den store anonyme av Nelly Sachs

Nelly Sachs föddes 10 december 1891 (notera datumet) i Tyskland. Hon var av judiskt ursprung och hennes tidiga verk brändes på bål under det tidiga 30-talet. Sachs lyckades, med hjälp av bland annat Selma Lagerlöf, undkomma krigets Berlin i ett flygplan till Sverige 1940. Hennes författarskap kom att präglas av detta byte av hem och språk. Likt andra författare som förlorat sitt språk och sitt ursprung tycks Sachs ha funnit ett slags hem i sitt språk, i ett mycket unikt sätt att uttrycka sig. 1966 tilldelades hon Nobelpriset med motiveringen ”för hennes framstående lyriska och dramatiska diktning, som med gripande styrka tolkar Israels öde”. Att Sachs "tolkade Israels öde" var dock inte oomtvistat; samtidigt som hon ansågs ge röst åt dem som inte längre kunde berätta, kritiserades hon för att, som en överlevande, gestalta vad de som inte överlevt upplevt. Med åren utvecklade Sachs allt mewr omfattande psykiska svårigheter och hon vårdades periodvis på mentalsjukhus p g a en svår paranoia.

I Den store anonyme har Aris Fioretos sammanställt tidigare opublicerade dikter, privata anteckningar, tal vid prisceremonier och lyrisk dramatik. I ett informativt och mycket intressant förord av Fioretos beskrivs en del teman i texterna som relateras till händelser i Sachs liv. Bland annat framkommer att Sachs upplevde en olycklig kärlekshistoria som ung, som senare återkommer i hennes dikter om ensamhet, sorg och övergivenhet. Sachs ska även ha varit med om något traumatiskt som ledde till att hon förlorade talförmågan och även detta förekommer som ett tema i hennes texter.

"Har inte tid att skriva - måste lida.
...
Beckomberga - dårhus - och ändå räddningen. Samlat lidande samlat uthärdat."

I texterna märks även Sachs intresse för det magiska, det andliga. Här finns många referenser till både judiska och kristna föreställningar om död och återuppståndelse.

Som läsare upplever jag att jag känslomässigt kastas hit och dit under läsningen, jag kan uppleva smärtan bakom en del ord och jag förundras över hur författaren sätter ihop orden till något betydelse-bärande. Men här finns också många referenser som går mig förbi och delar av texterna förblir ogripbara.

DEN STORE ANONYME
Författare: Nelly Sachs, i urval av Aris Fioretos
Översättare: Margaretha Holmqvist
Förlag: Ersatz (2010)
Köp: Adlibris, Bokus

Harold Pinter och Fastighetsskötaren

Harold Pinter (1930 - 2008) växte upp i en judisk familj i Hackney, ett arbetarkvarter i London. Han debuterade 1957 med dramat "The Room". Förutom dramatik skrev Pinter även filmmanus, prosa och poesi. Politiskt stod han till vänster om Labour.

Pinters dramatik speglar den alienation författaren upplevde under sin uppväxt i en stadsdel där det bodde få människor av judiskt ursprung. Hans pjäser är ofta tragikomiska och skildrar kommunikation, eller brist på sådan, mellan människor i olika maktpositioner.

Pinter tilldelades Nobelpriset i litteratur 2005 med motiveringen att han "i sina dramer frilägger avgrunden under vardagspratet och bryter sig in i förtryckets slutna rum".

Jag har nu, med ganska stort nöje och viss förvirring, läst pjäsen "Fastighetsskötaren", en av Pinters tidiga dramer. Pjäsen handlar om två bröder, Ashton och Mick, och om den hemlöse luffaren Davies. Pjäsen inleds med att Ashton och Davies kommer till Ashtons slitna, dragiga rum. Ashton har räddat Davies från att bli nedslagen och erbjuder honom att sova över. Davies vill gärna framställa det som om han har många olika möjligheter, samtidigt som han inte lyckas ta sig för någonting eftersom han inte har några bra skor. Under pjäsens gång pendlar Davies mellan att vara underlägsen och övermodig. Ashton är inledningsvis mycket hjälpsam, men blir emellanåt irriterad på Davies. Mick är däremot burdus och hotfull gentemot Davies. Båda bröderna erbjuder Davies att bli fastighetsskötare i huset och Davies har svårt att förstå sig på brödernas relation. Vem är det egentligen som bestämmer?

Att läsa "Fastighetsskötaren" påminner mig delvis om att läsa "I väntan på Godot" av en annan Nobelpristagare, Samuel Beckett. Båda pjäserna handlar om män som har svårt att kommunicera med varandra, de talar förbi varandra. Handlingen är närmast obefintlig, fokus ligger på dialogen. Sådan den nu är. Och båda pjäserna skildrar passivitet och oförmåga att ta itu med saker. Dessutom är båda pjäserna absurda i sin svarta komik. Sammantaget är "Fastighetsskötaren" både lättläst och läsvärd.

Ibsens Samtidsdramatik 1 & 2 och Hedda Gabler

"Låt oss glömma Henrik Ibsens person", skriver Leif Zern i förordet till Samtidsdramatik 2 och fortsätter "[h]ans liv är inte nyckeln till det han skrev, det är nyckelhålet han kikade igenom". Ibsen skildrar den värld han levde i under en tid då realism övergick i modernism. Om han var mest traditionell och realistisk eller nyskapande och modernistisk har diskuterats både då och nu. Zern menar att Ibsen såg in i framtiden, att han såg tendenserna i sin samtid. Genomgående teman i Ibsens dramatik var frihet och den konflikt som uppstod i människan mellan att förverkliga sig själv och plikter gentemot andra. Priset för friheten innebär att individen alieneras från sin sociala miljö och blir isolerad. Ibsen skildrade den då, liksom nu, moderna människan.

Jag har läst en del dramatik av Ibsen både under gymnasietiden och på senare år. Favoritdramer är bland annat "Ett dockhem" och "Vildanden". Det är framför allt inslagen av hemligheter, avslöjanden och konsekvenser som fått mig att verkligen gilla Ibsens dramatik. Jag kan läsa obehindrat på norska och brukar emellanåt vara kritisk mot svenska översättningar, men Klas Östergrens tycker jag verkligen fungerar.

Ibsen hyllas ofta för sin stora kvinnoroller som t ex Nora i "Ett dockhem" och Hedda i "Hedda Gabler". "Ett dockhem" spelas idag världen över. Men Ibsen skrev även om barnens situation och utsatthet, detta kan ni läsa mer om här.

"Hedda Gabler" publicerades 1890 och fick negativa recensioner vid premiären. Sedan dess har den kommit att bli en klassiker som satts upp på mängder av scener, med mängder av olika tolkningar av huvudrollen. I korthet handlar "Hedda Gabler" om (varning för avslöjanden!) generalsdottern Hedda som gift sig med nyblivne doktorn i kulturhistoria, Jörgen Tesman. Paret har nyligen kommit hem från en lång bröllopsresa och ska sätta bo i nytt hem. Deras framtid hänger på att Tesman inom kort erhåller en utlovad professur. När Heddas gamla kärlek, tillika Tesmans gode vän, Ejlert Lövborg, dyker upp som återuppstånden från ett liv i dryckenskap, hotas framtidsutsikterna. Lövborg har med hjälp att den väna Fru Elvsted skrivit en text som gör honom till en konkurrent om professuren. Hedda ingriper med lögner och ränkspel som leder till katastrof för dem alla.

Hedda är en spännande karaktär som kan beskrivas på många sätt. Är hon helt enkelt en personlighetsstörd "ond" narcissist, en kvinna som blivit sviken och hämnas? Eller ska hennes beteende ses som en reaktion på dåtidens inskränkta kvinnoliv som maka och mor? På senare tid har den feministiska tolkningen dominerat, Hedda ses som en kvinna som förtvivlat kämpar för att få utrymme att leva. Som Victoria Benedictsson uttryckte det: ”Detta avskyvärda att icke få vara människa endast kvinna, kvinna, kvinna!”

SAMTIDSDRAMATIK 1 & 2
Författare: Henrik Ibsen
Översättare: Klas Östergren
Förlag: Natur & Kultur (2015)
Köp: Adlibris, Bokus
Recensioner: Bernur

Lyrik och dramatik, tips önskas

Jag börjar blir sugen på att läsa något annat än det jag vanligen läser, d v s romaner och noveller. Både lyrik och dramatik är ju intressanta genrer, ändå är det sällan jag tar mig för och läser något. Det är dags att råda bot på detta, jag behöver nya intryck. Men vad ska jag då läsa, vad har jag läst och vad har jag gillat?

När det gäller lyrik kan jag nog räkna på fingrarna vad jag läst. Fröding, Lagerkvist, Södergran och Tranströmer har jag läst mycket av. En del Nobelpristagare har jag läst lite av, t ex Szymborska, Neruda och Yeats. Ferlin står oläst i bokhyllan, en sån skam för en värmlänning. Nyligen har jag också köpt Tikkanens Århundradets kärlekssaga och Samlade dikter av Sonja Åkesson. Därutöver är det mycket klent med lyrikläsandet. Vad skulle kunna passa mig, tror ni? Jag är sannolikt mer intresserad av klassiskt än modernt. Läst nyligen Sapfo och älskade. Men då var det en bok som även innehöll en del om författaren, tiden o s v.

På dramatikfronten är det ännu klenare. Jag har så klart läst en del gamla grekiska tragedier, något av Shakespeare, något av Strindberg och något av Ibsen. Och ett intressant drama av Alfhild Agrell. Och I väntan på Godot, så klart. Det är ju så tydligt att jag bara läser dramatik när jag pluggar litteraturvetenskap. Men Ibsens dramer står i bokhyllan och där finns också Nobelpristagaren Pinter.  Men vad mer skulle kunna vara intressant.

Har ni några tips att dela med er av?

I väntan på Godot - Samuel Beckett

 

Samuel Beckett (1906-1989) tillhörde den närmaste kretsen kring James Joyce och många av hans verk låg i linje med tidigare verk av Joyce, Proust och Faulkner. Det existentiella och absurda låg i tiden och Becketts debutpjäs från 1952 – I väntan på Godot – blev omåttligt populär.

I väntan på Godot handlar om Vladimir (Didi) och Estragon (Gogo) som väntar längs en vägkant vid ett träd på någon vid namn Godot. De tycks inte veta vem Godot är, de vet heller inte när han kan tänkas komma eller exakt var. Översittaren Pozzo och hans slav Lucky dyker upp och försvinner igen. En ung pojke kommer med bud från Godot, som är förhindrad att komma. I morgon kommer han dock alldeles säkert ... Dag två upprepas det mesta, men flera av karaktärerna minns inget av gårdagen.

”Beckett har lyckats med en teoretisk omöjlighet, skriva ett stycke där inget händer, ändå sitter publiken klistrad vid sina stolar. Dessutom, eftersom andra akten nästan är en repris av den första, har han lyckats skrivit en pjäs där inget händer, två gånger”, skrev teaterkritikern Vivian Mercier. Och handlingen i dramat är verkligen i det närmaste obefintlig. Upprepningen i andra akten och karaktärernas minnesförlust ger dessutom en känsla av förvirring och tidlöshet. Didi och Gogo har väntat sedan urminnes tider och de kommer att vänta i all evighet. Genom deras passivitet manifesterar sig tillvarons hopplöshet och meningslöshet.

Dialogen är dramats höjdpunkt. Didi och Gogo samtalar oavbrutet i fragmentariska, ofullständiga meningar. Dessutom har de svårt att förstå varandra, de talar snarare förbi varandra än med varandra. Den komiska effekten av detta är obetalbar. Didi och Gogo gnatar och grälar som ett gift gammalt par. Trots alla missförstånd, och all irritation, är värmen mellan dem påtaglig. Deras samtal tycks få dem att uppleva någon form av mening i tillvaron, åtminstone för stunden.

Det är slumpen som styr och människorna lever sina liv i passivitet och meningslöshet, tycks dramat förmedla. Men detta tunga budskap förmedlas åtminstone med en stor portion humor och med många möjligheter att tolka innehållet utifrån eget huvud.

Flugorna av Sartre

Här pluggas det för fullt, just nu handlar det om modernistisk dramatik. Den här veckan har jag arbetat med Sartres Flugorna, en pjäs jag verkligen är glad att jag läst.

Sartres debutpjäs Flugorna skrevs 1942 under den tyska ockupationen av Frankrike. Pjäsen är en version av den grekiska myten om Orestes, sonen som hämnas sin mördade far Agamemnon genom att mörda sin egen mor Klytaimnestra. I dramat Orestien av Aiskylos styrs handlingen i pjäsen av släktens förbannelse, gudarnas vilja, offer, hämnd och – i den sista delen – försoning. I Sartres version handlar berättelsen inte om att följa sitt öde och hämnas, utan om att vara fri att välja hur man ska handla. Konflikten äger nu rum inuti människan i stället för mellan henne och gudarna. Guden – Zevs – existerar, men har ingen makt.

Friheten gestaltas i Sartes verk som det mest eftertraktade tillståndet. Men friheten tycks medföra en tomhet som Orestes skulle vilja befria sig från. Frihetens pris är utanförskap och ett betungande ansvar. Detta utanförskap leder till att man blir alienerad från andra, men även från sig själv. Människans dilemma är också att hon ofta inte vet att hon är fri och därför inte kan bruka sin frihet.

I Flugorna är det bara Orestes som vet att han är fri och han fattar beslutet att hämnas sin döde far genom att mörda hans mördare, d v s Orestes egen mor och hennes älskare. Flugorna motsvarar Aiskylos hämndgudinnor och kommer svärmande genast efter morden. Orestes syster Elektra dukar under inför Zevs lockelser och flugornas hot, medan Orestes tar sitt ansvar och befriar därmed staden från dess kollektiva ånger. Slutet där Orestes visar stadens invånare att de kan bli befriade från sina samvetskval om de väljer ett liv i frihet under ansvar är magnifikt.

Flugorna skrevs och sattes upp mitt under andra världskriget då Frankrike var ockuperat. Man skulle kunna tänka sig att Sartres fokus på människornas underlåtenhet, deras medlöperi och skuld speglar Vichyregimens agerande under kriget.

Sammantaget är Flugorna en otroligt fascinerade pjäs där man som läsare tvingas fundera över sin egen inställning till Gud, den fria viljan och människornas skuld. Fantastisk läsning.

Alfhild Agrell, studier och sällskap

Under den avslutande delen av litteraturvetenskap A studerade vi litteraturens villkor och värderingar. Jag valde då att skriva ett arbete om hur kvinnors litteratur värderats i litteraturhistorien utifrån en jämförelse mellan Ibsens Ett dockhem och Alfhild Agrells Räddad. Innan studierna hade jag aldrig hört talas om Agrell, något jag sannolikt delar med många. Därför blir man lite förvånad att läsa att hennes dramer spelades mer än Strindbergs. Överlag hade kvinnorna en stark position under 1880-talet, detta avspeglar sig dock inte i moderna litteraturhistoriska verk. Likheterna mellan Ett dockhem och Räddad är stora, och medvetna. Agrell skrev i polemik mot Ibsens idealistiska, individuella upplösning. Agrells drama är nattsvart och betonar mer samhällsstrukturer än individuell frihet. Om någon är intresserad av att läsa mitt arbete finns det här.

Glädjande nog tycks Agrell uppmärksammas mer och mer. Läs gärna den här finfina artikeln om hennes relativt nybildade litterära sällskap. Dessutom kommer, enligt förlaget Atrium, Ingeborg Nordin Hennels efterlängtade och välillustrerade populärbiografi om Alfhild Agrells liv och verk ut under våren. Den ser jag fram emot att läsa.

Medea

Har ägnat dagen åt att läsa Euripides Medea och känner mig rätt så medtagen. Dramat handlar i korthet om Medeas hämnd mot den otrogne maken Jason, vilken består i att hon dödar sina och Jasons två gemensamma söner, samt Jasons nya kvinna, innan hon flyr i en vagn dragen av drakar. Som läsare blir man matt av alla starka känslor som fullständigt styr karaktärernas livsval. Mest intressant är att reflektera över hur kvinnan framställs i texten, både genom Medeas egen röst och i körerna. Hoppas att Medea finns med som kurslitteratur i någon framtida kurs, jag skulle gärna vilja arbeta mer med den här texten.

Fundamentalisten Antigone

När Kung Oidipus stuckit ut sina ögon i förtvivlan över att ha dödat sin far och äktat sin mor leds han vidare i livet av dottern Antigone. Arvtagare till tronen är Oidipus två söner Eteokles och Polyneikes, som beslutar sig för att regera vartannat år var. Men Eteokles vill så klart inte lämna ifrån sig makten efter ett år som regent, strider utbryter och de båda bröderna dräper varandra. När Antigone återvänder till Thebe härskar hennes morbror Kreon över staden. Antigone vill begrava sina bröder, men Kreon förbjuder att man begråter stadens fiende Polyneikes. Antogone bryter mot detta förbud och spärras in levande i ett gravvalv. Där begår hon självmord, vilket leder till att hennes trolovade Haimon (Kreons son) och dennes mor också begår självmord. Kreon blir ensam kvar att begrunda sin maktlystnad och envishet.

Om man spetsar till det lite skulle man kunna beskriva Antigone som fundamentlist. Hon stödjer sig på religiösa lagar och känner sig förpliktigad att begrava brodern trots att lagen så förbjuder. Kreon verkar vara minst lika rigid även han i sin bokstavliga tro på lagen och makten. Och som i alla tragedier drivs människan obevekligt mot sitt öde. De gamla grekiska gudarna visade ingen som helst barmhärtighet.

Hamlet

Ja, då har jag läst min första Shakespeare då - Hamlet valde jag att börja med. Nu har jag i och för sig läst en tämligen modern översättning så det kanske inte räknas bland riktiga entusiaster. I vilket fall tyckte jag att dramat var helt OK att läsa, jag kände bara delvis till handlingen innan. Det mest positiva var naturligtvis alla ordspråk man känner igen: "eftertankens kranka blekhet" t ex. För övrigt är det inte så lätt att ta till sig karaktärerna och begripa vad som driver dem och hur de tänker. Men dramatisk så det räcker, det är Hamlet verkligen.

Fröken Julie

Fröken Julie av August Strindberg, utgiven av Norstedts, 2012

Fröken Julie är en av Strindbergs mest lästa och sedda, själv har jag både läst och sett den vid flera tillfällen. Och den håller att läsas även denna gång. Fröken Julie kan i korthet beskrivas som ett kammarspel med tre närvarande och en frånvarande huvudperson. Det är midsommarnatt och känslorna tar överhanden, den unga adliga fröken Julie har ihop det med betjänten Jean. Inledningsvis tycks Jean vara betuttad, men så snart besöket i sovrummet är avklarat blir han mycket hånfull. Då Julie nu är en fallen kvinna anser han sig stå över henne. Julie planerar att paret ska rymma tillsammans, men Jean har andra planer.

Varför "föll" då Julie? Jo, hon hade brister både vad gäller arv och miljö. Julie uppfostrades som en pojke, vilket (enligt August) skapade stor förvirring hos henne. Jean, å andra sidan, är en manipulativ streber på väg uppåt. En streber som inte tycks ha minsta känsla för de han trampar på under klättrandet. Som någon form av moraliskt rättesnöre, som en "riktig kvinna" framträder köksan Kristin, som talar om svårigheterna för den rike att komma in i himlen. Den fjärde huvudpersonen, greven, finns aldrig med som person på scenen, men hans patriarkala skugga vilar tungt över både Julie och Jean.

Sammantaget kan Fröken Julie beskrivas som en avskalad, naturalistisk pjäs om klass, kön, sexualitet, makt, arv och miljö. Den är mycket läsvärd även om man inte kan låta bli att reta sig på Augusts kvinnosyn.

Harold Pinter

Den brittiske dramatikern och Nobelpristagaren Harold Pinter avled under gårdagen efter många års sjukdom, vid 78 års ålder.

Harold Pinter föddes 1930 och växte upp i arbetarkvarteret Hackney i London. Förfäderna var av judiskt ursprung, och hade invandrat till England vid sekelskiftet. I Hackney fanns få andra judar och Pinters utanförskap kombinerat med Andra världskriget och de antisemitiska stämningar som rådde, kom att prägla Pinters författarskap.

Pinter inledde sin karriär inom teatern som skådespelare. Han slog igenom stort som författare 1959 med Fastighetsskötaren, som ständigt sätts upp i nya versioner på teatrar världen över. Sammanlagt skrev Pinter ett 30-tal pjäser och över 20 filmmanus. Han har gav även ut ett större antal prosaverk och några diktsamlingar. Pinters dramatik behandlar ofta kommunikation, eller frånvaron av denna, i relationer. Han tilldelades Nobelpriset i litteratur 2005 med motiveringen att han "i sina dramer frilägger avgrunden under vardagspratet och bryter sig in i förtryckets slutna rum".

Politiskt stod Pinter till vänster om Labour. På senare år rönte han stor uppmärksamhet för sitt starka engagemang mot Storbritanniens och USA:s krigföring i Irak.

Läs mer i SvD, DN, Aftonbladet och Expressen.