Yesteryear

Sommarens snackis är utan tvekan Yesteryear av Caro Claire Burke, och till slut blev jag så nyfiken att jag var tvungen att läsa den, jag också. Tycker jag då att den var värd allt ståhej? Nja.

Huvudpersonen och influencern Natalie lever ett traditionellt familjeliv på en lantlig amerikansk gård. Allt görs från grunden, grödorna odlas ekologiskt, mjölken dricks opastöriserad från egna kor och barnen hemskolas. Eller ja, så verkar det i alla fall. Gården är till synes rustik, maken är möjligen en tvättäkta cowboy och Nathalie lever ett tryggt, kristet liv som så kallad tradwife. Bakom scenen finns dock barnflickor, toppmoderna undangömda vitvaror och producenter som ser till att all content är proffsigt gjord. Nathalies åtta miljoner följare antingen älskar eller älskar att hata henne, men den senare kategorin är nog bara avundsjuk. En dag när Nathalie vaknar känner hon dock inte igen sig, huset är litet och smutsigt och varken maken eller barnen är sig riktigt lika. Året år 1855 och Nathalie förväntas att på riktigt sköta hem och familj i en spartansk miljö utan elektricitet eller andra moderniteter. Hon drabbas av en chock och försöker fly ...

Det finns många saker jag verkligen uppskattar i romanen, den är en oerhört träffsäker satir och skildrar allt tillgjort i influncervärlden på ett mycket underhållande sätt. Dessutom är huvudpersonen en intressant karaktär som tillåts vara befriande ärlig och ha tämligen oacceptabla åsikter. Jag har heller egentligen inte särskilt svårt att acceptera den udda och oväntade tidsresan, utan tycker att det är en intressant händelseutveckling. Däremot tycker jag tyvärr att det fullständigt tillrättalagda slutet faktiskt förstör det som hade kunnat ha bli en riktigt utmanande och kul bok.

YESTERYEAR

Författare: Caro Claire Burke

Översättare: Karin Wijk

Förlag: Polaris (2026)

Elizabeth Strout på Det Norske Teatret

Eget foto

Så mycket som jag sett fram emot mötet med Elizabeth Strout fanns naturligtvis en risk att jag skulle bli besviken. Men det blev jag INTE! 

Samtalet med författarkollegan Marie Aubert var både oerhört underhållande - Elizabeth Strout har ett härligt, smittande skratt - och djupt allvarligt. Stor del av samtalet handlade om författarskapet och om böckernas huvudpersoner. Hela publiken - på drygt 700 personer! - blev berörda när vi fick ta del av tankarna bakom att ge röst åt alla de allra fattigaste och utstötta i småstäderna. 

Den nya boken - The Things We Never Say - finns tyvärr ännu inte översatt till svenska men kommer, enligt uppgift, nästa år. Hoppas det sammanfaller med ett besök på Bokmässan!

I den nya boken har Elizabeth Strout lämnat sina gamla karaktärer och miljöer och skapat en ny huvudperson, historieläraren Artie Dam. Enligt författaren kretsar den nya boken i hög grad kring kärleken mellan en far och hans son. Just temat relationer mellan föräldrar och vuxna barn är kanske det hon är mest känd för att skildra. 

Efter samtalet skyndade jag mig så klart till signeringskön, där jag fick möjlighet att uttrycka hur oerhört mkt jag tycker om Lucy Barton-böckerna och fick både bild och signatur. Om jag var överdrivet förtjust i Elizabeth Strout tidigare närmar det sig nu möjligen besatthet. 

Öster om Eden

John Steinbeck, född 1902 i Salinas i Kalifornien, död 1968 i New York, var en realistisk och samhällskritisk författare som ofta skildrade den fattiga och utsatta befolkningens livsvillkor. Han tilldelades Nobelpriset 1962 "för hans på en gång realistiska och fantasifulla berättarkonst, utmärkt av medkännande humor och social skarpsyn". Till hans mest välkända texter hör bland annat Möss och människor samt Vredens druvor. 

Romanen Öster om Eden är en av min favoriter bland de nobelprisade böckerna och det är en roman jag läste redan i 20-årsåldern. Jag minns fortfarande tydligt de mycket speciella karaktärerna, som t ex den manipulativa Cathy och den kloke kinesen Li. Boken bygger på den bibliska berättelsen om Kain och Abel, d v s den handlar om gränslös syskonrivallitet. Det jag fastnade mest för som 20-åring var dock temat om människans fria vilja (timshel) och det jag lärde mig i den här romanen formade viktiga och varaktiga värderingar hos mig. I höst ska en ny dramatisering av berättelsen visas på Netflix, därför har jag nu återupptagit bekantskapen med familjerna Trask och Hamilton i Salinasdalen. 

Öster om Eden ett fängslande familjedrama som spänner över flera generationer under tiden för amerikanska inbördeskriget och fram till första världskrigets slut. Författaren utforskar ondska och godhet, gestaltar människans fria vilja (timshel) i relation till arv och miljö och skildrar barnets längtan efter och behov av villkorslös kärlek. Romanen är även en hisnande berättelse om kärlek och hat, om barns och kvinnors utsatthet, om fattigdom och främlingskap samt om nybyggaranda och kampen för ett gott liv. Bröderna Adam och Charles Trask växer upp med en sträng och dominant far som favoriserar Adam, vilket leder till en djup splittring mellan bröderna och ett oförsonligt hat hos Charles. När Adam gifter sig med den samvetslösa Cathy läggs grunden till kommande generationers öden.

Steinbeck beskriver sina miljöer så att man kan känna solens brännande hetta och kombinerar detta med kärva, trovärdiga dialoger. Språket är enkelt, orden väl valda att föra handlingen framåt och skapa förväntan hos läsaren. Personbeskrivningarna är genialiska, vissa karaktärer utmejslas nyanserat medan andra framstår som skisserade ytterligheter. Efter omläsningen av boken anser jag fortfarande att Öster om Eden är en av de allra bästa skildringarna av Amerika. Jag är dock inte blind för att den innehåller problematiska, tidstypiska drag av både rasism och misogyni. Läsning rekommenderas!

ÖSTER OM EDEN
Författare: John Steinbeck
Översättare: Nils Holmberg
Förlag: Albert Bonniers

Berätta allt

Elizabeth Strout, född i Portland, Maine, USA, har tilldelats flera litterära priser och är högt älskad bland läsare. Pulizerprisade genombrottsromanen Olive Kitteridge blev även en populär miniserie på HBO. Elizabeth Strout skriver lyhörda, lågmälda och osentimentala romaner om familjerelationer och om människor som lever i utsatthet eller ensamhet. Hennes svit om Lucy Barton består av fem böcker - Mitt namn är Lucy Barton, Vad som helst är möjligt, Åh William!, Lucy vid havet och Berätta allt. Jag älskar dem alla!

Handlingen i Berätta allt utspelar sig i småstaden Crosby i Maine, dit Lucy och William flyttade under pandemin, och kretsar kring advokaten Bob Burgess och den pensionerade matteläraren Olive Kitteridge. Det mesta i den lilla staden går sin gilla gång, utan större dramatik, tills en äldre kvinna i trakten försvinner. Hennes udda son misstänks för mord och anlitar Bob Burgess som advokat. Bob och Lucy har blivit nära vänner och samtalar under långa promenader om sina liv, om allt som blev och allt som kunde blivit. Lucy lär även känna Olive Kitteridge, som numera bor på ett seniorboende och gärna tar emot besök. Lucy och Olive utvecklar en mycket speciell form av vänskap som bygger på att de berättar historier för varandra, historier om livet. 

"Det var den här historien som Lucy hade berättat: Lucys kärlekshistoria med Bob Burgess, som aldrig hade blivit verklighet. Den biten som fick Lucy och Olive att gråta var när  Lucy berättade om när hon träffade Bob när han hade klippt sig, och att Lucy älskade honom ännu mer så fort hon fick syn på honom. "Han såg så oskuldsfull ut, Olive, han såg ut som ett barn, och det tog bara kål på mig. Jag ville ta honom i famnen och säga: Bob! Du är du! Men i exakt det ögonblicket gick det på något sätt upp för mig: Vi kommer aldrig att rymma tillsammans, för du är Bob."

Liksom i de tidigare böckerna om Lucy fokuserar även den senaste/sista romanen på relationer av olika slag. Berättelser om olika karaktärer flödar fram över sidorna, med mängder av mer eller mindre udda detaljer och unika levnadsöden. Med enkla vardagsskildringar, torr humor samt kortfattade, inkännande och osentimentala dialoger skapar Elizabeth Strout karaktärer som engagerar, kanske till med uppslukar läsaren. Det är makalöst bra. 

BERÄTTA ALLT
Författare: Elizabeth Strout
Översättare: Helena Hansson
Förlag: Brombergs (2025)

Korrespondensen

Virginia Evans första publicerade roman (ett flertal beskrivs ha refuserats) blev något av årets sensation och tilldelades Women's Prize for Fiction, 2026. Romanen beskrivs som en: "uplifting and moving novel that confronts the hubris of youth with the wisdom of older age." Romanen har hyllats av kritiker och blivit omåttligt populär bland läsare, trots att dess huvudperson är en äldre dam som ägnar stor del av sitt liv åt brevskrivande. 

Genom de brev Sybil skriver och tar emot, ges läsaren möjlighet att ta del både av nutida händelser och Sybils bakgrund. Sybil har genomgått minst sagt sin beskärda del av livets svårigheter: hon är adopterad, förlorade ett barn och genomgick en skilsmässa. På senare år har hon även drabbats av kroppsliga besvär, framför allt börjar synen försämras i skrämmande rask takt. Men än så länge sätter sig sjuttiotreåriga Sybil van Antwerp så gott som dagligen vid skrivbordet för att skriva brev. Om det är nödvändigt kan hon skicka e-post, men hon föredrar att skriva noggrant och eftertänksamt med en fin penna på en särskild sorts brevpapper. Sybil skriver till många olika människor: sina barn, brodern, bästa vännen, en ung pojke, några mkt välkända författare, en för läsaren okänd person samt emellanåt till personer hon stöter på i olika sammanhang. I sin skriftliga kommunikation har Sybil en enastående social förmåga, hon skapar snabbt kontakt och lyckas bibehålla denna även med rätt osannolika personer, som bl a Kazuo Ishiguro och Joan Didion. I verkliga livet har dock situation inte varit lika enkel, Sybil ägnade stor del av sitt liv åt ett krävande yrke som notarie i domstolen och upplevde ofta sig själv som lite socialt klumpig. Hur viktigt brevskrivandet är för Sybil framgår av följande citat ur en brev till en ung pojke:

"Angående dina frågor om brevskrivandet konst. Först och främst vill jag säga att de gjorde mig varm om hjärtat, för jag ska avslöja en hemlighet: Mina brev har betytt långt mer för mig än något inom juridiken. Breven utgör en stöttepelare i mitt liv, medan jag endast praktiserade juridik i trettio år. Notarie var mitt yrke - breven innefattar vem jag är. Jag har inte den blekaste aning om hur många jag har skrivit. Jag har inte hållit reda på någon siffra under årens lopp, Och jag har aldrig gått tillbaka och räknat dem jag fått. Fler än tusen, skulle jag tro. Jag har skrivit brev sedan jag var barn."

Brevromanen som form är relativt lättläst och man får som läsare en (illusorisk?) upplevelse av att vara närvarande i brevskrivarens tankar. Sybils brevväxling med Joan Didion om deras gemensamma erfarenhet av att ha förlorat ett barn är minst sagt gripande, utan att överskrida gränser till smetig sentimentalitet. Men, som Sybil själv betonar måste man lägga manken till vid brevskrivande, och även om breven ger ett spontant, lättsamt intryck är de noggrant genomtänka. Utifrån detta kan man också fundera över om Sybil i alla lägen är en pålitlig berättare? Hon är onekligen en ganska sammansatt karaktär, som läsare slås jag av av hennes humor, omtanke och emellanåt rätt så bitska formuleringar. Nyansrikedomen i porträttet av Sybil är romanens styrka, i mitt tycke. 

Sammantaget är Korrespondensen precis så charmig, engagerande och lättläst som alla säger, även om jag möjligen tycker att här finns något tema för mycket (t ex adoptionen och dna-tester). Jag stämmer således glatt in i hyllningskören och rekommenderar absolut läsning!

KORRESPONDENSEN
Författare: Virginia Evans
Översättare: Cecilia Berglund Barklem
Förlag: Akademius Förlag (2026)

Judiths syster

Lise Tremblay anses vara en av Kanadas främsta författare och hon är en av Québec-författarna som kommer till årets bokmässa! Sedan debuten 1990 har hon tilldelats ett flertal priser och hennes böcker har översatts till många språk - inklusive svenska. Återkommande teman Lise Tremblays texter är klass, stad och land, familj, ensamhet och relationer. Jag har sedan tidigare läst, och recenserat, en bok - Hägern - som gavs ut på svenska 2015. Hägern innehåller fem löst sammanfogade kapitel där olika bybor - eller sommargäster - delar sin berättelse om den lilla avfolkningshotade byn. Huvudperson är dock inte någon av berättarna, huvudperson är själva byn. Som förberedelse inför bokmässan har jag nu läst författarens senast översatta bok - Judiths syster.

Handlingen utspelar sig en sommar under det sena 1960-talet i norra Québec, ett samhälle i långsam omvälvning där katolska kyrkan får allt mindre inflytande och en utbildad medelklass växer fram bland den franskspråkiga arbetarbefolkningen. Berättaren är en 12-årig flicka, som efter sommaren ska börja högstadiet. Den klassmedvetna, pådrivande mamman har bestämt att dottern ska gå i en klass för särskilt begåvande elever, vilket skapar stor oro hos flickan. Sommaren tillbringas med bästisen Judith på softbollmatcher, och på platser den stränga mamman inte skulle godkänna. Flickorna ägnar sig åt mildare regelbrott som t ex att smygröka och spana på en äldre kille, samtidigt som de pratar och fantiserar om Judiths äldre syster Claire. Claire är en av gatans snyggaste tjejer och hon har gått till final i en danstävling. Kanske är hon en av de få som har möjlighet att ta sig ifrån hemstaden? 

På ett enkelt, avskalat språk skapar författaren en engagerande läsupplevelse, som vid närmare eftertanke innehåller mer än man initialt lägger märke till. Oerhört läsvärd!

JUDITHS SYSTER
Författare: Lise Tremblay
Översättare: Elin Svahn
Förlag: Rámus

Women’s Prize for Fiction - Korrespondensen

Debutromanen (!) The Correspondent av Virginia Evans vann Women’s Prize for Fiction 2026. Romanen har getts ut på svenska med titeln Korrespondensen och ligger i min läsahög. Det som lockar mig är att boken är en brevroman och att huvudpersonen är en äldre kvinna. Hoppas att den kommer att passa mig som föredrar osentimentala texter.

Nytt i hyllan - The Things We Never Say

Elizabeth Strouts nya roman The Things We Never Say kanske kan få mig mindre avogt i ställd till att läsa på engelska. Boken finns ännu inte översatt till svenska och jag är inte nöjd med hur svenska förlag hanterar det här fantastiska författarskapet.

I romanen introduceras en ny miljö samt en ny huvudperson, Artie Dam, historielärare. Han beskrivs som en vanlig man, en ganska ensam man och en man som bär på hemligheter. Låter lovande tycker jag, som ändå alltid kommer att sakna min väninna Lucy Barton.

Coyote

På årets Bokmässa är Québec hedersgäst och en av de besökande författarna är Gabrielle Filteau-Chiba. Hon ägnar sitt liv åt att skriva, översätta, illustrera och kämpa för Québecs natur. 2013 sålde hon allt hon ägde, lämnade Montreal och levde under tre års tid i en liten stuga i vildmarken. Där skrev hon sin första roman. Coyote är författarens andra roman, den har fått stor uppmärksamhet och har översatts till ett tiotal språk.

Coyote handlar om viltvårdaren Raphaëlle, som lever ensam med sin hund i en husvagn i Québecs djupa skogar. Hennes uppdrag är att skydda djur och natur från tjuvjägare och andra faror. Men tjuvjägarna är många och oerhört hänsynslösa, snart har rollerna förbytts och Raphaëlle utsätts för hot och trakasserier. Under Raphaëlles undersökningar framkommer att några av de jägare som utsätter vilda djur för plågsamma fångstmetoder, även kan misstänkas vara inblandade i övergrepp på unga kvinnor. I stället för att dra sig undan börjar Raphaëlle planera en hämnd.

Coyote är en mycket spännande bok som handlar om tjuvjakt, djurplågeri och våldsamma övergrepp på människor. Romanen belyser frågan om människans plats i naturen och gestaltar ursprungsbefolkningens utsatthet. En del känns igen från svenska författare som skriver om liknande teman, t ex Ann-Helén Laestadius i Sápmitrilogin. Coyote är engagerande läsning, men den är oerhört brutal. Och den innehåller sexscener med alldeles för många metaforer.

COYOTE
Författare: Gabrielle Filteau-Chiba
Förlag: Éditions-J (2022)
Översättare: Ulla Linton

Författarbesök Oslo

Foto: Leonardo Cendamo

Upptäckte igår av en slump att Elizabeth Strout kommer till Litteraturhuset i Oslo i augusti. Det fanns fem (!) platser kvar och jag skyndade mig att genast lägga beslag på en av dem. Elizabeth Strout kommer att prata om sin nya bok - The things we never say - en bok jag hoppas kommer att översättas snart! Den finns redan översatt till norska!

Läsning pågår - Berätta allt

Då är det äntligen dags att läsa sista boken om Lucy Barton, Berätta allt av Elizabeth Strout. Handlingen utspelar sig i den lilla staden Crosby i Maine, där Lucy och Olive Kitteridge till slut träffas. Det är nu rätt många år sedan jag läste första boken om Lucy Barton - Mitt namn är Lucy Barton - för första gången, och hon är en karaktär jag verkligen kommer att sakna. 

Öster om Eden

Öster om Eden av John Steinbeck är en av min favoriter bland de nobelprisade böckerna och det är en roman jag läste redan som 20-åring. Jag minns fortfarande tydligt de mycket speciella karaktärerna, som t ex den manipulativa Cathy och den kloke kinesen Lee. Boken bygger på den bibliska berättelsen om Kain och Abel, d v s den handlar om gränslös syskonrivallitet. Det jag fastnade mest för som 20-åring var dock temat om människans fria vilja (timshel) och det jag lärde mig i den här romanen formade viktiga och varaktiga delar av mina värderingar.

I höst ska en ny dramatisering av Öster om Eden visas på Netflix, så därför tänker jag nu ägna mig åt att läsa boken igen. Det ska bli härligt att återigen följa familjerna Trask och Hamilton i Salinasdalen.

Läsning pågår - Walden

Walden av David Henry Thoreau har diskuterats och hänvisats till sedan den gavs ut i USA 1854. Boken handlar i korthet om en man som lämnar civilisationen och flyttar ut i skogen. Under ett par år bor han i en liten stuga och han sägs (ibland) ha varit helt självförsörjande. Under vistelsen i skogen ägnar sig Thoreau åt att filosofera om allt möjligt. Här finns oerhört mycket vettig kritik mot konsumtion, industrialism m m och mindre rimliga funderingar kring människans sexualitet. Texten är emellanåt ganska krångligt skriven och skulle ha vunnit på att ha haft en läsare med större tålamod. 

Deckarförfattare Louise Penny

Foto: Sigrid Estrada

Igår läste jag att Louise Penny, som beskrivs som en "internationell deckarstjärna" kommer till Sverige och Bokmässan. Författaren bor i Québec och har genom åren vunnit mängder av prestigefyllda utmärkelser, framför allt för sin serie om kriminalkommissarie Armand Gamache. Jag förbereder mig inför årets Bokmässa genom att läsa gästande författare och hoppas att Louise Pennys böcker ska passa mig. Louise Penny har kallats "en modern Agatha Christie", det verkar ju lovande. Dags att börja läsa första boken i serien: Mörkt motiv. 

Världsbokdagen 2026

 

Världsbokdagen firas som vanligt här på bloggen, även om tyvärr min läsning blivit lite snävare de senaste åren. Tidigare har jag arrangerat utmaningar att läsa böcker från olika delar av världen, de senaste åren tycks jag ha fastnat lite i Europa/Norden. Därför kommer tipsen både att bestå av böcker jag läst för länge sedan och nyare litteratur.

Allt går sönder av Chinua Achebe (Nigeria) är kanske den mest betydelsefulla afrikanska romanen, den utkom redan 1958 och var en viktig motbild till den stereotypa, europeiska skildringen av Afrika. I korthet skildrar romanen  hur den traditionella stamkulturen slås sönder av de vitas kolonisation. Vi får följa en man som inte förmår anpassa sig till de nya villkoren och som därmed är dömd att gå under. Det här är en fantastisk, osentimental skildring av en dödsdömd kultur och ett nyanserat porträtt av en rigid, härsklysten man. Lättläst och intressant.

Agaat av Marlene van Niekerk (Sydafrika) handlar om den vita lantbrukarhustrun Milla och den svarta tjänstekvinnan Agaat. Romanen gestaltar den sydafrikanska historien utifrån en kvinnligt perspektiv i en tid då allt förändras. Vi får lära känna Milla och Agaat i det tidiga 60-talets apartheid och får därefter följa deras historia fram till romanens nutid 1996 då Milla är helt förlamad och totalt beroende av Agaat. Fängslande berättelse, lagom utmanande berättarteknik och ett suveränt, knappt språk.

Kim Jiyoung, född 1982 av Cho Nam-Joo publicerades i Sydkorea 2016, vilket tidsmässigt sammanföll med landets Me Too-rörelse. Boken fick stor uppmärksamhet och ansågs vara mycket realistisk. Huvudpersonen i romanen växer upp som dotter nummer två i en familj med en yngre bror, som alltid prioriteras först, och med systrar som förväntas bidra till broderns försörjning. Genom åren utsätts hon för könsdiskriminering i skolan, på arbetet och överallt ute i samhället tills hon en dag flyr på det enda sätt som står henne till buds - in i galenskap. 

De små tingens gud, Arundhati Roys prisade debutroman, kretsar kring en välbärgad familj i Kerala, Indien och dess sönderfall. Tvillingarna Rahel och Estha råkar ut för en mycket tragisk händelse, varefter familjen splittras. Tvillingarna separeras från varandra och växer upp med bestående traumasymtom. Boken är skriven på ett alldeles fantastiskt språk, fyllt av mantraliknande upprepningar och nykonstruerade ord. Stämningen är suggestiv och förväntansfull. På ett yttre plan gestaltar romanen teman som det indiska kastsystemet, sociala tabun, förtryck av kvinnor och den postkoloniala samhällsstrukturen.

De sista smekningarna av Kjersti Anfinnsen (Norge) är den inledande delen i en trilogi om den pensionerade hjärtkirurgen Birgitte Solheim. Romanen handlar om de sista åren i livet, en tid när kroppen och minnet sviker, vänner faller ifrån och den egna betydelsen tycks minska. Det kunde ha blivit oerhört dystert, men författaren balanserar tyngd och sorg med en osentimental gestaltning, skoningslös ärlighet, och ett envist hopp. Sammantaget en detta en mycket fin berättelse, skriven i kortfattad stil, och en huvudperson jag längtar efter att återse.

Lázló Krasznahorkai (Ungern) tilldelades Nobelpriset i litteratur 2025 med motiveringen: "för hans visionära och kraftfulla författarskap som mitt i undergångens fasa upprätthåller tron på konstens möjligheter". Den sista vargen består av tre löst sammanhållna berättelser mycket olika karaktär och, i mitt tycke, olika kvalitet. Första delen är svårbegriplig p g a dess experimentella stil (punkter saknas) andra delen är mästerlig, tredje delen känns onödig. Boken som helhet är mycket mörk, tung och smärtsam i sin gestaltning av mänsklighetens galenskap och förstörelselusta. 

Mitt namn är Lucy Barton (USA) och de andra romanerna i sviten om Lucy av Elizabeth Strout gestaltar utsatthet, försoning, rädslor, längtan och kärlek i alla dess former. Läsning av böckerna liknar mer ett samtal med med en väninna, än att man tar del av en författares redigerade och publicerade text. Med enkla vardagsskildringar, torr humor samt kortfattade, inkännande och osentimentala dialoger skapar Elizabeth Strout karaktärer som engagerar, kanske till med uppslukar läsaren. Makalöst bra. 

Medborgare av Claudia Rankine (USA) är inte är så lätt att beskriva, den rymmer poesi, korta berättelser och bilder. Texterna osar av både klart uttryckt och återhållen vrede, mest berörd och beklämd blir jag av alla episoder där mörkhyade är osynliga. Och då de svarta är synliga förväxlas de ofta med varandra, eller uppfattas som hotfulla. I värsta fall dödar man dem - av misstag. Hur kan man då vara en medborgare? Medborgare en mycket angelägen ögonöppnare, skriven på ett spännande, nyskapande, utmanande sätt. 

Novellen Trädgårdsfesten av Katherine Mansfield (Nya Zealand) ironiserar subtilt över överklassens fåniga fokus på festligheter och överdåd, samt över deras okunniga och oempatiska välmenande. På några få sidor skapar författaren en glasklar bild av avståndet mellan de som har och de som behöver. Katherine Mansfield var en viktig del i utvecklandet av den brittiska modernismen, en berättarteknik som bygger på stämningar och impulser. Själv såg hon sitt författarskap som oundvikligt och hävdade att hon var "i första hand författare, sedan kvinna". 

Andarnas hus av Isabel Allende (Chile) handlar om en udda familjs öden under flera generationer. Vi får möta den koleriske Esteban, den klärvoajanta Clara och deras barn och barnbarn i en helt underbar latinamerikansk skröna som utspelar sig mot bakgrund av landets politiska situation. Härlig blandning av realism och magi, berättarglädje och fängslande personporträtt.

Jamaica Kincaid tilldelas Sjöjungfrun 2026

Och det betyder naturligtvis att hon kommer till Bokmässan! Det ska bli så roligt att återse henne och jag hoppas dessutom att besöket i september inte blir hennes enda i år (hallå Nobelkommittén!). Jamaica Kincaid besökte Bokmässan 2019, jag lyssnade då på ett mycket intressant samtal mellan henne och litteraturkritikern Jenny Tunedal. Dessutom såg jag så klart till att få ny min nyinköpta bok Lucy signerad. Jamaica Kincaid växte upp på ön Antigua under det brittiska kolonialväldet och hennes texter handlar i hög grad om livet på ön och de (post-)koloniala livsvillkoren. Ofta skriver hon om relationen mellan mödrar och döttrar. Jag har recenserat romanen Annie John här.

Jamaica Kincaid "prisas för sitt lyriska, humoristiska och ibland konfrontativa språk, som fängslar läsare världen över och rör sig mellan teman som kolonialism, mor-dotterrelationer och odling. Det är tredje gången den litterära utmärkelsen delas ut, som årligen belönar en verksam författare som berört svenska läsare." 

Läsning pågår - Coyote

Läser just nu en mycket spännande bok som handlar om tjuvjakt, djurplågeri och våldsamma övergrepp mot människor. Coyote av Gabrielle Filteau-Chiba utspelar sig i skogarna i Québec, belyser frågan om människans plats i naturen och gestaltar ursprungsbefolkningens utsatthet. En del känns igen från svenska författare som skriver om liknande teman, t ex Ann-Helén Laestadius i Sápmitrilogin. Coyote är mycket bra, men oerhört brutal. Och den innehåller sexscener med alldeles för många metaforer.

Nya böcker från Québec

Fortsätter med mina mycket tidiga förberedelser inför årets Bokmässa genom att köpa böcker av gästande författare från Québec. 

Kim Thúys Em handlar om de stora mängder barn som evakuerades från Vietnam till USA 1975 och skildrar ett livslångt sökande efter kärlek och att höra hemma någonstans. Bokreafynd.

Judiths syster av Lise Tremblay (nyutkommen!) utspelar sig under det sena 60-talet och handlar om att vara tonåring i en liten stad där allt redan tycks vara förutbestämt utifrån klasstillhörighet och katolska kyrkan.

Bokmässepepp - redan i mars!

Bokmässan har börjat presentera författare som kommer i september och jag är redan alldeles till mig!

Foto: Dasha Tenditna

Brittiska författaren Maggie O’Farrell är aktuell med en ny roman, Land, och med filmatiseringen av Hamnet. Land beskrivs av förlaget som: "en episk skildring av en familj som försöker hitta sin plats i efterdyningarna av Irlands stora hungersnöd", detta är självklart en roman jag kommer att vilja läsa. Hamnet tilldelades Women’s Prize for Fiction 2020, den är inspirerad av William Shakespeares liv, utspelar sig i Stratford-upon-Avon år 1596 och handlar om en mors kamp för att alla hennes barn ska överleva. Det är en makalöst bra roman om familj, förlust och historien bakom Hamlet. Jag har tidigare recenserat och hyllat den. Dessutom har jag Lucrezias porträtt oläst i bokhyllan, den vill jag också gärna läsa!

Årets hedersgäst på Bokmässan är Québec, en provins i östra Kanada med författare som skriver i en franskspråkig tradition, författare som upplevt och skriver om migration och författare från landets ursprungsbefolkning. Flera fantastiska författare kommer att besöka Bokmässan, både några jag redan känner till och några som är nya för mig. 

 Foto: Rafal Maslow

Kanadensisk-vietnamesiska Kim Thúy kommer äntligen tillbaka till Bokmässan. Av olika tråkiga skäl missade jag hennes besök 2016, så detta gör mig verkligen glad. Jag har läst tre romaner av författaren - Ru, Mãn och Vi - som alla handlar om olika aspekter av flykt, livet i exil och skapandet av en ny identitet. Texterna innehåller lika delar skönhet och skräck, författaren är sparsam med orden och förlaget SEKWA har med stor omsorg skapat fysiska böcker som passar innehållet. Recensioner finns här: Ru, Mãn, Vi. Alldeles nyss klickade jag hem ytterligare en bok av författaren - Em - som finns med på bokrean. För den som vill veta mer finns en Babel-intervju med Kim Thúy på SVT Play.

Foto: Vient Lancer

Lise Tremblay anses vara en av Kanadas främsta författare. Sedan debuten 1990 har hon tilldelats ett flertal priser och flera av hennes böcker har översatts till svenska. Återkommande teman i hennes texter är frågor om klass, stad och land, familj, ensamhet och relationer. Jag har hittills bara läst, och recenserat, en bok - Hägern - som gavs ut på svenska 2015. Boken innehåller fem löst sammanfogade kapitel där olika bybor - eller sommargäster - delar sin berättelse om den lilla avfolkningshotade byn. Huvudperson är dock inte någon av berättarna, huvudperson är själva byn. För att inte ovan nämnda bok Em skulle behöva resa hit själv, beställde jag nyss även Tremblays senast utgivna bok Judiths syster. Läs gärna om Kulturkollos trevliga möte med Lise Tremblay.

Förutom de ovan nämnda författarna från Québec kommer även Gabrielle Filteau-Chiba, Michel Jean och Isabelle Arsenault. Dem har jag kvar att upptäcka. 

Game Changer - Heated Rivalry och The Long Game

Böckerna i serien Game Changer av kanadensiska Rachel Reid har blivit omåttligt populära bland läsare världen över, än mer så efter att en filmatisering haft premiär på HBO Max. Böckerna kategoriseras som Young Adult Queer Romance och är, enligt dottern, ganska explicita. Hittills har sex böcker getts ut och en sjunde är på gång. Alla böcker i serien hör ihop, men handlar om olika kärlekspar. 

Heated Rivalry och The Long Game handlar om handlar om två killar - Shane Hollander och Ilya Rozanov - från rivaliserande hockeylag, som förälskar sig i varandra. Böckerna skildrar förälskelsens alla överväldigande känslor och svårigheter som uppstår utifrån behovet att dölja kärleken i en tuff sportmiljö. Även den kommande boken, Unrivaled, handlar om Shane och Ilya. 

Jag gissar att de här böckerna är dagens motsvarighet till Hästarnas dal av Jean M Auel och Hollywoodfruar av Jackie Collins, och hoppas att de på sikt skapar samma intensiva läsintresse hos dottern, som föregångarna gjorde hos mig.