Läsning pågår - Ligan

Efter seminariet Kvinnorna som banade vägen under 1900-talet med författarna Fatima Bremmer, Malin Haawind och Anna-Lena Lodenius blev jag väldigt nyfiken på Bremmers senaste bok Ligan. Författaren betonade under samtalet att hon inte skriver fiktion, allt utgår från olika typer av källor och har krävt ett enormt förarbete. Jag har tidigare läst och verkligen gillat Bremmers Augustprisade Ett jävla solsken. Den nya boken beskrivs av förlaget som en "kollektivbiografi om ett radikalt kompisgäng som banade väg för en genomgripande förändring av samhället".

Detta är fascinerande läsning om kvinnor jag tidigare läst mycket av eller om. Här träder de fram som personer med tankar, känslor och relationer. De både konkurrerar med varandra och arbetar tillsammans för att förändra kvinnans roll i samhället. De bär också varandra genom sorg, sjukdomar och förluster. Hur de lyckades med allt kommer vi nog aldrig att kunna begripa. 

Inlöp och signeringar

Jodå, jag köpte så klart en del böcker på Bokmässan, även om jag försökte begränsa mig så gott jag kunde.

De heligas stad av Steve Sem-Sandberg utspelar sig i staden Münster där en av reformationens blodigaste konflikter äger rum.

Mellan förtvivlan och förtvivlans hopp av Kristina Lugn består av alla texter från hennes framträdanden i Akademiens regi.

Ni lyser i mörkret av Liliana Colanzi är ngt för mig så ovanligt som en boliviansk novellsamling innehållande sci-fi och skräck.

Drömräkning av Chimamanda Ngozi Adichie är redan läst, men behövde ägas. Romanen handlar om fyra kvinnors liv, relationer, drömmar, tillkortakommanden och längtan.

De sista smekningarna av Kjersti Anfinnsen är första delen i en trilogi om kärlek under de senare åren i livet.

Med bergens andetag av Therese Widenfjord är ett omköp eftersom jag gett bort mitt första ex. Denna romandebut älskas av massor av läsare!

Och så klart fick jag de flesta (där det var möjligt) böckerna signerade.

Liken vi begravde

För några år sedan läste jag Lina Wolffs Djävulsgreppet med stor tvekan eftersom jag anade ungefär vad den skulle handla om. Och jag hade rätt i att det var en utmanande bok att läsa, utifrån att den innehåller ett våldsamt, sexuellt tema. Men utöver detta var det en fantastisk läsupplevelse, som jag sammanfattade så här: "Sammantaget är Djävulsgreppet en lysande gestaltning av manipulation och makt i en sexuell relation där det unika, egensinniga bildspråket bär handlingen mot det oundvikliga slutet."

Efter att ha lyssnat på författaren vid ett par tillfällen på Bokmässan var jag medveten om att Liken vi begravde bygger på en djupt tragisk, skrämmande händelse - mordet på flickan Helen i författarens hemstad. Så jag närmade mig boken med viss vaksamhet, beredd på att läsupplevelsen skulle bli tung och påfrestande. Den här gången hade jag helt fel. Trots en handling som är minst sagt makaber och tragisk bär språket läsaren som på en yster våg där vattnet glatt skvätter och solen glittrar i dess droppar. 

Handlingen berättas av tonårstjejen Jolly som, tillsammans med systern Peggy, bor hos fostermor och fosterfar på en skruttig gård fylld av bilskrot utanför Hörby, i ett samhälle fyllt av ”pervon, pedofiler och ålahuven”. I trakten sker det fruktansvärda att ett par tvillingflickor rövas bort och återfinns döda med tydliga skador av tortyr och sexuella övergrepp. Detta kommer att påverka invånarna för all framtid. Peggys fosterfar var dock redan sedan tidigare ett svin, han bedrar sin fru och plågar djur. Fostermor är inledningsvis tuktad och passiv, men förändras till oigenkännlighet efter att fosterfar kört ihjäl sig. När fostermor blivit av med sitt kräk till make skaffar hon sig en älskarinna, som flyttar in på gården. Dessutom utökas familjen med två chilenska flyktingar, två män som efter en nedstigning i helvetet råkat hamna i Skåne. Fostermor förändras och blir en slags hämnande ängel, som ger sig efter de pedofiler och våldtäktsmän hon kommer åt. Det blir några lik att begrava på gården. Och över allt svävar anden efter den olycksaliga, självmördade författarinnan.

Med ett enormt driv i handlingen har Wolff skapat en berättelse fylld av drastisk humor och halsbrytande action med en resonans av djupaste förtvivlan. Liken vi begravde kan både beskrivas som absurd och komisk, och lyhörd och hoppfull. Hur författaren lyckas med detta övergår min förmåga att förstå och beskriva, jag kan bara sammanfatta genom att säga att den är romanen är sanslöst bra litteratur. 

LIKEN VI BEGRAVDE
Författare: Lina Wolff
Förlag: Albert Bonniers (2025)
Inläsare: Sissela Benn

Söndag på Bokmässan

På Bokmässans söndagar brukar jag handla lite och i år hade jag bara precis hunnit in på mässgolvet när jag hittade en ljuvlig bok i Svenska Akademiens monter. Så liten att den nästan får plats i handflatan, med ett innehåll djupare än havet. Inte kunde jag motstå denna vackra bok, Mellan förtvivlan och förtvivlans mod, som rymmer alla texter från Kristina Lugns framträdanden i Akademiens regi.

Dagens första seminarium hade den fantastiska titeln Kvinnorna som banade vägen under 1900-talet. Deltog gjorde författarna Fatima Bremmer, Malin Haawind och Anna-Lena Lodenius, i samtal med Anna Lindman. Alla författarna är aktuella med böcker jag har eller vill läsa. Malin Haawind tilldelades priset Årets bok 2025 för sin roman Den som följer en stjärna vänder inte om, en underbar berättelse om Malin Blomsterberg, hushållerska hos Ellen Key. Fatima Bremmers bok Ligan, om en grupp kvinnor i Stockholm, ligger i min kö på Storytel. Anna-Lena Lodenius har skrivit en biografi om Ria Wägner, Fru Television, som också lockar.

Jag köpte ett nytt ex av den underbara romanen Med bergens andetag direkt av författaren Therese Widenfjord eftersom jag gett bort mitt gamla. Vi är gamla bekanta, det var kul att ses igen.

Årets sista seminarium för mig blev Barndomens mörker, ett oerhört intressant samtal om trauman i barndomen eller hos tidigare generationer med Eduardo Halfon, Lina Wolff och Josefin Olevik. Seminariet var ett av årets bästa, eller kanske faktiskt det allra bästa! Halfons bok Tarantel hamnade genast på läslistan och Wolffs Liken vi begravde började jag lyssna på direkt på hemresan.

Sammantaget var det en underbar bokmässa och jag har redan bokat hotell till nästa år.

Lördag på Bokmässan

Inför Bokmässan hade jag läst program och kollat utgivningen hos förlag och rätt otippat fastnat för boliviansk scifi-skräck. Det låter ju inte alls som min stil. Men när en författare beskrivs som:

"ett av den latinamerikanska samtida litteraturens stora löften. Hennes novellkonst blandar realism med magisk realism, skräck, science-fiction och absurdism, och har ofta lästs som del av den våg av "andinsk gotik" som på senare år har gett sig tillkänna framförallt bland en yngre generation kvinnliga författare"

kan man väl inte bli annat än nyfiken. Jag gick således på ett mycket spännande seminarium där ovan nämnda Liliana Colanzi samtalade med Lina Wolff och det slutade med att jag köpte och fick Colanzis Ni lyser i mörkret signerad. Dags att läsa lite utanför bekvämlighetszonen. 

För övrigt var lördagen Chimamanda Ngozi Adichies dag! Efter en dryg timmes köande och en halvtimmes väntan äntrade hon äntligen scenen. Adichie är verkligen litteraturens stora rockstjärna, t o m med i hastigt införskaffad klänning (hennes bagage försvann på vägen till Göteborg). Hon fick sitt hederspris - Sjöjungfrun - av Bokmässans programchef Oskar Ekström och samtalade därefter på scenen med författaren Agri Ismaïl. Hoppas att detta samtal spelades in och kan ses i efterhand, jag vill gärna se det igen!

Därefter skyndade jag mig genom den stora salen för att återigen köa, den här gången för att få min bok signerad. Jag fick min bild, min bok signerad och min pratstund och har vandrat bland molnen sedan dess <3

Fredag på Bokmässan

Fredag morgon strövande jag omkring på mässgolvet, kikade in hos olika favoritförlag och sprang på gamla bloggkompisar. 

Tillsammans med Anna occh Ulrica lyssnade jag på ett tänkvärt och givande samtal om att leva (och älska) i livets slutskede med författarna Merete Mazzarella och Kjersti Anfinnsen modererat av Hannah Engberg. Är verkligen sugen på att läsa Anfinnsens böcker, men ska nog ändå vänta tills alla böckerna i trilogin är utgivna för att läsa allt i ett svep. 

Därefter knatade jag och Anna vidare till ett seminarie med årets ALMA-pristagare, fransyskan Marion Brunet, i samtal med Ingrid Elam. Brunet tilldelades priset med motiveringen att hennes böcker: "utspelas i ett häftigt pulserande nu med klimatkris och social utsatthet som återkommande teman. På en glasklar och skimrande prosa skildras ungdomar i revolt mot ett korrupt samhälle. Tillvarons mörker och våld utforskas i Brunets dagsaktuella berättelser vars koppling till saga och myt gör dem tidlösa. Och motkrafter finns i vänskapen, solidariteten och naturens skönhet." Samtalet var lite fängslande som motiveringen antyder.

Torsdag på Bokmässan

Första dagen på Bokmässan bestod framför allt av fantastiska seminarier och scenframträdanden. Det inledande seminariet med Göran Rosenberg och Lizzie Doron var helt enkel suveränt. Doron berättade om sin mentala resa från att vara barn till förintelseöverlevare och naiv sionist till att nu vara fredsaktivist och persona non grata i sitt hemland. Vilken styrka det krävs att stå upp för det som är rätt! Lämnar seminariet fylld av beundran och lite tagen. Tråkigt att inte några av hennes senare böcker översätts till svenska.  

Efter att ha vandrat runt på mässgolvet några timmar var det dags att bevista scenframträdandet Kärlek i elfte timmen med Joseph Knevel och Kjersti Anfinnsen, som pratade om Anfinnsens romaner om kärlek på äldre dar. Jag införskaffade omedelbart första delen i trilogin om den pensionerade hjärtkirurgen Birgitte Solheim, De sista smekningarna. Böckerna ges ut på Flo förlag, ett litet förlag som ger ut mycket vackra böcker (med ett suveränt innehåll). Och jag fick den så klart signerad.

Under dagens sista scenframträdande (för mig) samtalade Steve Sem-Sandberg och Ingrid Elam om den nyligen utkomna De heligas stad. Jag blev om möjligt ännu mer angelägen att läsa denna bok, som handlar om hur extrem religiös övertygelse förvandlade staden Münster till en plats fylld av våld och terror. Jag fick naturligtvis även den signerad.

Bokmässan då och nu

Läser gamla inlägg på bloggen om Bokmässan och blir väldigt nostalgisk. Så många fantastiska författare jag sett/lyssnat på, exempelvis Herta Müller, Siri Hustvedt, Nawal el Saadawi och Arundhati Roy. Minns också ett underbart samtal mellan Sven Wollter och Vibeke Olsson som var överens om mer än de kanske visste om. Ett möte och privat samtal med just Vibeke Olsson är mitt favoritminne.

Alla bokbloggare som var med och var ambassadören för Bokmässan 2011 minns det säkert som en underbar upplevelse! Så fantastiskt roligt vi hade, så mycket vi fick vara med om och så spännande det var att få besöka lokaler och ta del av all planering bakom detta mastodontprojekt. Bland annat kunde man få provsitta en stol självaste Dario Fo suttit på ;D

De första åren kom jag hem med enorma mängder nya böcker, mestadels recex, och allsköns prylar jag shoppat. Under senare år har jag varit mer återhållsam med båda, men ibland kan jag inte motstå chansen att få en bok signerad. Jag erkänner att jag är barnsligt förtjust i signeringar.

I år 2025 ska jag äntligen på Bokmässan igen. P g a sjukdom har jag inte kunnat åka de senaste två åren så jag känner att jag har mkt att ta igen. Det stora dragplåstret för mig är så klart Chimamanda Ngozi Adichie, som på plats kommer att tilldelas Bokmässans litterära pris, Sjöjungfrun. Det ser jag fram emot så oerhört mkt, missade henne på Stockholm Literature 2013, vilket grämt mig ända sedan dess.

Läser också mina gamla tips och ser att åren går. Nu behövs inte längre kontanter och tyvärr byter inte bokbloggarna längre några visitkort. Såvitt jag vet, i alla fall. Det man dock behöver är bekväma skor, kläder i lager på lager (varmt på mässgolvet, kallt i en del seminarielokaler), en vattenflaska och en rejäl väska att bära allt i. 

Hoppas vi ses på Bokmässan i år!  

Göran Rosenberg på Bokmässan

Som jag skrev för några dagar sedan ser jag oerhört mkt fram emot seminariet på Bokmässan med  Lizzie Dorons och Göran Rosenberg. Rosenberg är en lovordad och prisad journalist och författare, som de senare åren skrivit många olika texter om politik, dagens samhälle m m. 

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz av Rosenberg var mitt första läsmöte med författaren. Och fördomsfullt nog förväntade jag mig en journalistiskt "rapp" text. I stället möttes jag av en dröjande, nyanserad, emellanåt poetisk och helt enkelt mycket vacker prosa. Berättelsen om faderns väg till och från koncentrationslägret, och om det nya livet i Södertälje, präglas av ett äkta sökande efter någon form av sanning om fadern. Och om sonen. I mitt tycke lyckas Rosenberg ge en ny nyans av förintelsens konsekvenser som gör detta till en mycket viktig bok. När jag läste den var min åsikt att Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz var årets mest angelägna och vackraste berättelse om en galen värld och evig kärlek.

2012 erhöll Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz Augustpriset och 2022 tilldelades Göran Rosenberg Magdalena Ribbings Minnesfonds stipendium för sin djupa ”kunskap, intellektuella skärpa och engagemang för mänskliga rättigheter”. 

Lizzie Doron på Bokmässan

Ett av de seminarier jag ser fram emot mest på Bokmässan är Lizzie Dorons samtal med Göran Rosenberg. Doron är en av Israels mest framstående författare, hon lever med sin familj i Tel Aviv och är aktiv i den israeliska fredsrörelsen.

Jag har läst två mkt bra böcker om författarens familjehistoria och länge väntat på det som skulle bli den tredje i en tänkt trilogi. 

Varför kom du inte före kriget? handlar om Dorons mor Helena, som överlevde förintelsen och därefter lever som ensamstående förälder i Tel Aviv. Hennes liv präglas av erfarenheterna från förintelsen, hon lever som om tiden inte existerade. Att växa upp med en så svårt traumatiserad mor gör livet otryggt och oförutsägbart för dottern, samtidigt som moderns kärlek och omsorg tydligt märks i hennes strävan att ge Elisabet en "vanlig" familj och ett "normalt" liv. Romanen är fragmentariskt berättad, liksom många andra romaner som handlar om att överleva trauman. Kanske är det så att språket helt enkelt bryts sönder av traumat. Trots det tragiska grundtemat är romanen skriven med ett humoristiskt tonfall. Man både ler och gråter över hur Helena försöker skydda dottern genom att färga hennes hår blont - det är bara de blonda som överlever. Sammantaget är Varför kom du inte före kriget? en oerhört angelägen bok som gör den överlevandes galenskap begriplig.

Även Min mors tystnad handlar till stor del om barndomen, fokus är här på avsaknaden av en far. Under hela uppväxten söker huvudpersonen efter svar på frågan om vem hennes far var, men alla undviker att svara henne. Som vuxen får hon till slut berättelsen klar för sig och kanske uppnår hon därmed en större förståelse för moderns agerande. Sanningen om fadern avtäcks allteftersom i boken och jag tänker här inte avslöja något för er, utan uppmanar er att i stället läsa romanen. För mig var den stora behållningen med boken att jag tvingades fundera över min egen roll i relationer och situationer där det råder brist på öppenhet. Min mors tystnad kräver mer reflektion av läsaren, men det är den värd.

Under senare år har Doron blivit tydligt engagerad i fredsrörelsen och hon har skrivit ett antal böcker där hon ger röst åt den palestinska sidan i konflikten, exempelvis Who the Fuck is Kafka? och Sweet Occupation. Ingen av böckerna har getts ut i Israel och såvitt jag vet heller inte översatts till svenska eller engelska. Vid en sökning på Bokus tycks böckerna endast ha översatts till tyska, vilket tyvärr inte gör dem läsbara för mig. Så här beskriver författaren själv böckerna på sin insta:

"I feel that these books really tell the stories of the complicated situation in Israel and Occupied Palestine. The story of racism, exclusion, and dehumanisation of our so-called “enemies”, justified by a dream of a Jewish state."  

Just nu - augusti 2025

Hänger med på Kulturkollos “Just nu” och berättar lite om vad jag håller på med i nuläget. Sensommaren är alltid nostalgisk för mig, tycker generellt sett att det är jobbigt med saker som närmar sig sitt slut. Därför ägnar jag mig nu i hög grad åt att återvända till välbekanta saker.

Jag har äntligen hittat min läslust! Läser just nu romaner av Elizabeth Strout, städar i mina bokhyllor och beställer böcker på nätet. Har lyckats rensa ett tiotal böcker med stor vånda för att få plats med nytt. 

Just nu lyssnar jag också på musik, det blir en del gammalt och en del nytt: Beatles möter BTS. Lyssnar också på ljudböcker, tyvärr ganska oengagerat. Planerar att testa Louise Penny eller Deon Meyer härnäst. Tar gärna emot tips på BRA ljudböcker.

Även när det gäller tittande återvänder jag till gamla favoriter. Har under sommaren sett filmatiseringar av Bilbo/Sagan om ringen och Downton Abbey och tittar just nu på den underbara TV-serien Huset Eliott som utspelar sig på 1920-talet. Har upptäckt att det finns massor av filmer och serier att låna på biblioteket!

Just nu njuter jag av att jag ändå fått gjort många saker i trädgården under sommaren. Nya träd är på plats och ett växthus byggs just nu. Dessutom saftar och syltar jag energiskt, älskar upplevelsen av att göra eget.

I år längtar jag ovanligt mycket till Bokmässan, förra året valde jag bort p g a lite hälsoproblem. Men i år vill jag göra allt! Ser mest fram emot att se Chimamanda Ngozi Adichie naturligtvis, men bekymrar mig lite över att kanske missa Marie Ndiaye eftersom programpunkterna krockar. Hoppas vi ses på Bokmässan!

Halvvägs i Andromeda

Lyssnar just nu på en fantastisk roman, Andromeda av Therese Bohman, med otroligt bra inläsning. Den unga kvinnliga huvudpersonens röst läses av Ella Schartner och den äldre mannen Gunnars röst läses av den underbare Krister Henriksson. Boken handlar, så långt jag nu kommit, d v s drygt halvvägs, om något så ovanligt som vänskapen mellan en ung kvinna och en äldre man. Den unga kvinnan gör sin praktik på ett gammalt, ärevördigt förlag och tas där under den litteräre chefen Gunnars vingar. En ovanlig vänskap mellan två personer av olika kön, i olika ålder och med olika positioner utvecklar sig under deras samtal om vad litteratur egentligen är/borde vara. Stämningen är nostalgisk i en melankolisk insikt om att allt snart kommer att vara förbi.  

Jag har läst och uppskattat Therese Bohmans tidigare romaner Den drunknade och Aftonland, men Andromeda håller en helt annan klass, tycker jag. Den här romanen är så oerhört bra! Det retar mig verkligen att jag missade att köpa och få boken signerad på Bokmässan, men jag fick en fin bild i alla fall.

2022 års minnesvärda

Årets litterära händelse

Äntligen Bokmässa igen! Jag fällde faktiskt några tårar av glädje vid mötet med allt som Bokmässan symboliserar: solidaritet, kamp mot fascism och främlingsfientlighet, omtanke om jorden och böcker, böcker, böcker. Jag var nyvaccinerad, hade dessutom nyligen haft covid, och vågade mig äntligen ut bland mycket folk. Att träffa förläggare, författare och så klart, framför allt, bokbloggisar var helt fantastiskt. Hoppas innerligt på en repris nästa år.

Årets sorgliga förlust

Den 22 september i år, just när många av oss var på Bokmässan, nåddes vi av beskedet att Hilary Mantel avlidit. Flera av oss upplevde detta som en stor personligt förlust, genom sitt skrivande delade Hilary Mantel något av sig själv, något som berikade oss läsare på djupet.

Årets läsupplevelse

Under 2022 har jag läst ut den avslutande delen i Hilary Mantels trilogi om Thomas Cromwell: Spegeln och ljuset. Mer än nio år har jag ägnat åt Wolf Hall-trilogin och i mitt tycke är denna romansvit ett mästerverk utan dess like. Det unika språket, den nyanserade personskildringen och den historiska korrektheten gör läsningen till årets, eller rättare sagt decenniets, läsupplevelse. Sammantaget är detta en magnifik romansvit för alla som vill lägga ner tid, och kanske lite möda, på att göra en hissnande resa i Tudortidens England och uppleva hovets glansdagar, den isande kylan i Towern och bödelns vassa egg.

Årets facklitteratur

Jag läste en hel del bra facklitteratur under året, mestadels relaterad till jobbet som skolpsykolog. Men jag "upptäckte" även Jonna Bornemark och läste Det omätbaras renässans - En uppgörelse med pedanternas världsherravälde (vilken underbar titel!). Boken är en uppgörelse med allt pedantiskt räkneri och den förpappring som innebär att verksamheter mäter irrelevanta petitesser, i stället för att arbeta med omdömesgillhet och empati. Det gör verkligen ont i själen att se så stora delar av skolan, vården och omsorgen förvandlas till verksamheter med fokus på granskningsbara smårutor och pinnar i stället för verksamheter som genomsyras av lyhördhet, flexibilitet och inlevelseförmåga. Jonna Bornemarks bok fick mig att känna mig mindre ensam och gav kraft till fortsatt kamp mot pedanterna!

Årets aktuella

Situationen i Iran är oerhört allvarlig med hot mot stora delar av befolkningen och fasansfulla våldsdåd. Den svenska författaren Negar Naseh har rötter i Iran och 2022 publicerades hennes tredje roman, En handfull vind. Romanen är en släktkrönika som växlar mellan olika perspektiv, världsdelar och tidpunkter. Läsaren får följa en familj under revolutionen i Iran och därefter återse dem ett halvt liv senare i Sverige, där de fortfarande kämpar med sammanhang och utanförskap. Parallellt med detta skildras den flyende shahens liv och död i exil. Mycket intressant och läsvärt!

Årets prisade

Detaljerna av Ia Genberg tilldelades mycket välförtjänt 2022 års Augustpris för skönlitteratur. Romanen "handlar" om en kvinna som i feberyra tänker tillbaka på viktiga personer i sitt liv. Genom att närma sig verkligheten via ett lågmält fokus på små detaljer i vardagen skapar författaren stor litteratur. Detta är en fantastisk roman och en författare jag ska läsa mer av.

Årets mytläsning

Jag är oerhört förtjust i omdiktningar av antikens berättelser, extra intressant är det att kombinera gammalt och nytt. Novellen Galatea av Madeline Miller har sitt ursprung i en grekisk myt, den om kung Pygmalion och hans kvinnoskapelse. I Ovidius gestaltning av myten (i Metamorfoser) är kungen upprörd över verkliga kvinnors osedlighet och täljer sig en kvinna av elfenben. Pygmalion beundrar sin vackra, rena skapelse och blir mycket förälskad i den. Han offrar och ber till gudinnan Venus, som beviljar hans önskan och låter figuren få liv. Madeline Millers version av berättas med kvinnoskapelsen Galateas röst. Det är härligt befriande att läsa Millers ursinniga uppgörelse med tanken på den perfekta, ljuva och rodnande jungfrun. Millers Galatea är urstark, intelligent och hämndlysten, precis som de flesta som bryter sig loss från förtryck. 

Årets feministklassiker

Den gula tapeten av Charlotte Perkins Gilman är en av de viktiga feministiska klassikerna. Den handlar om en kvinna som drabbats av en förlossningsdepression och därefter stängs in i ett rum med en förfärlig gul tapet, för att vila upp sig. Gilman Perkins skildrar det tvingande behovet att skriva, att uttrycka sig, att lämna spår efter sig i en yttre verklighet. När behoven av frihet, stimulans och kreativitet förvägras individen finns ingen annan utväg än att att skapa en inre verklighet, en tillflyktsort som i bästa fall är varm och trygg, i värsta fall är en grotesk kopia av den värld man försöker undkomma. Sammantaget är Den gula tapeten en kort, lättläst, gastkramande historia om en kvinnas försök att fly från en begränsande värld där hennes upplevelser fullständigt definieras av andra.

Årets historiska

Romanen Hamnet av Maggie O'Farrell är löst baserad på Shakespeares liv. Den utspelar sig således i 1500-talets England där en ung latinlärare förälskar sig i byns mycket speciella unga kvinna. Passionerad kärlek uppstår mellan de unga tu och efter en del komplikationer blir de lagligen vigda. Agnes flyttar till makens familj, och paret får tre barn. Agnes har i en syn sett två barn stå vid hennes dödsbädd och hon kämpar därför outtröttligt för att de alla tre ska överleva. I en tid då pesten härjar visar sig detta vara en omöjlighet, en dag insjuknar den yngsta dottern i feber. Hamnet är en roman som berör, den är vacker, den är sorglig, den är helt enkelt magnifik.

Årets spänning

Jag är inte bra på att läsa spänningsromaner för jag blir så himla rädd. Men efter att ha älskat Silvervägen av Stina Jackson förra året vågade jag mig i år på författarens Ödesmark. Det är jag glad för, även om det var kusligt emellanåt. Ödesmark är dock långt ifrån någon enkel typ av spänning, här finns ett djup som gör läsningen till mer än "bara" underhållning. Ödesmark är en tragisk berättelse om trasiga relationer i familjer, en mycket mörk historia som utspelar sig i en fantastiskt skildrad miljö. Nyanserat, lyhört, fängslande! 

Årets barnbok

Landet som icke är med text av Kristina Sigunsdotter och illustrationer av Clara Dackenberg bygger på Edith Södergrans liv. Den unga huvudpersonen drabbas av tuberkulos och tvingas tillbringa lång tid på sanatorium. Där upplever hon magiska händelser genom att följa ett nystan av finaste silvertråd. Handlingen påminner om en trolsk feberdröm, den innehåller de ljusaste, härligaste fantasier om evig vår, frihet och vänskap och den dystraste, sorgligaste vetskapen om avsked. Den prosalyriska texten är outsägligt vacker och fyller mig som läsare av längtan. Illustrationerna är vackra, varma och mjuka, men förebådar även det mörker som komma skall. Sammantaget är detta den allravackraste av sagor, som inte väjer för det vemod som alltid ligger och lurar. 

Årets prestation

Årets prestation vill jag nog påstå att jag själv står för ;) För första gången har jag lyckats att både planera och genomföra en julkalender. Temat blev noveller och under de 24 "luckorna" presenterade jag många fantastiska berättelser av det kortare formatet. Kanske kommer jag att lyckats med denna prestation även nästa år?

Seminarier på Bokmässan 2022

Mycket försenat kommer här ett inlägg om Bokmässan 2022. Jag hade planerat att blogga direkt från Bokmässan, men av olika anledningar blev det inte så. Nu vill jag dock ändå dela med av intryck från Bokmässan, i det här inlägget med fokus på seminarierna.

Generellt sett saknades för mig "det stora dragplåstret". Jag minns fortfarande när jag andäktigt lyssnade på Arundhati Roy eller Nawal El Saadawi eller Herta Müller, den dimensionen saknades i år. Men ändå! Ändå var det en helt fantastisk mässa med många bra seminarier. 

Första seminariet för året var med den ukrainska journalisten Victoria Belim som berättade om sin bok Röda sirener, en bok jag just nu lyssnar på. Boken är självbiografisk och handlar om hur Belim återvänder till Ukraina 2014 för att söka efter sanningen om sin egen familj. 

I en förlagsmonter lyssnade jag på sydafrikanska Damon Galgut som berättade om sin Booker-prisade roman Löftet. Just den boken läste jag under tiden för Bokmässan. Romanen utspelar sig inledningsvis under apartheidregimens sista år och handlar om en familj som, trots att åren går, aldrig lyckas infria ett löfte. 

Negar Naseh och Aris Fioretos samtalade om sina nya romaner, En handfull vind och De tunna gudarna, utifrån teman som kamp, flykt, utanförskap och sammanhang. Jag har efter Bokmässan läst Nasehs En handfull vind och tyckte mycket om den. 

Marlene van Niekerk samtalade med Yukiko Duke om Sydafrika i förändring, detta var en av årets höjdpunkter. Intressant, originell författare och en kunnig, lyhörd samtalspartner gjorde detta seminarium både tankeväckande och underhållande. Van Niekerks debutroman Triomf  ges nu ut på svenska. 

Ett par böcker av franska författaren Marie Darrieussecq stod sedan tidigare olästa i min bokhylla och utan att veta ngt om henne gick jag på ett seminarium där hon samtalade med psykoanalytikerkollegan Per Magnus Johansson. Det är jag oändligt tacksam över, jag tyckte så mycket om Darrieussecq. Så mycket att hon numera är en sim jag tar mycket väl hand om i mitt spel ;) I den senaste roman Avigt hav skriver hon om en psykoanalytiker som kämpar med frågor kring hur mycket man kan göra för att hjälpa människor i nöd. Självklart köpte jag denna.

Lyssnade på Michail Sjisjkin och Ulrika Knutson i ett samtal där parterna inte verkade nå varandra överhuvudtaget. 

Var tvungen att gå och lyssna på Marie Darrieussecq igen, den här gången i samtal med Siri Hustvedt och David Lagercranz. Författarna pratade om olika sätt att engagera sig i samhällsfrågor. Tack, tack, tack!

Hamnade oplanerat i Svenska kyrkan och lyssnade på ett samtal med Elisabeth Åsbrink, utifrån hennes nya biografi om Victoria Benedictsson, med den fantastiska titeln Mitt stora vackra hat. 

Bokmässan avslutades för min del med ett mkt underhållande programinslag om "Spännande djur i litteraturen" med Gertrud Hellbrand, Anna Breitholtz Monsen och Jeanette Bergenstav.

Lite mer tips på böcker om Iran

På Bokmässan 2013 lyssnade jag på Marjaneh Bakhtiari när hon berättade om sin nya bok Godnattsagor för barn som dricker. Boken utspelar sig i Teheran och man skulle nog kunna kalla själva staden för huvudperson. I denna stad bor en familj, vars tre generationer har hanterat livets svårigheter och utmaningar på helt olika sätt. Det här är en fantastisk roman om olika sätt att överleva trauman. 

"Hennes hostande och hennes pustande. Hennes melankoli och hennes humor. Hennes eviga trafikolyckor och hennes förmåga att andas vackert bland sina ruiner.

Det var sådant som Tehrans barn älskade och hatade henne för."

"Hon lät gatukatter dyka ner i sopcontainrar efter mat och rika ungdomar ner i underjordiska nattklubbar efter sig själva."

"Och överallt, över allt, lät hon nya skyskrapor resa sig som gravstenar över allt det som en gång varit." 

 

I år lyssnade jag på Negar Naseh och Aris Fioretos som samtalade om sina nya romaner utifrån kamp, flykt och tillhörighet. Jag valde att genast lyssna på Nasehs roman En handfull vind och jag uppskattade den mycket. 

Romanen har flera huvudpersoner och utspelar på olika platser i olika tidsperioder. Vi får följa en familj under revolutionen i Iran och träffa dem igen ett halvt liv senare i Sverige, där de fortfarande kämpar med sammanhang och utanförskap. Parallellt med detta får vi även följa den flyende shahens liv och död i exil. Även i den här romanen är staden Teheran helt klart en huvudperson. 

"De stökiga dagarna utryms staden så att den blir nästintill obefolkad på kvällarna. Militärposteringar och grupper av beväpnade män äger Teheran under de mörka timmarna. Stora villor i de norra delarna står tomma, deras ägare kan välja exilen i Europa framför Irans oroligheter. Trädgårdarna växer sig gröna och förvuxna. Inga barn vilar där mellan utmattande lekar. Vissa familjer lämnar efter sig en hushållerska om oroligheterna mot all förmodan skulle komma av sig och de skulle kunna återvända till middagsbjudningar och vardagsbestyr. Oftast rör det sig om en afghansk kvinna som skickar hem större delen av sin lön till sin familj i hemlandet."

Bokmässan 2022

Efter att ha missat årets bokbloggarträff i våras p g a eländes covid har jag nästan inte vågat hoppas på att kunna åka på Bokmässan. Men nu ser det ut att bli av! Återkommer med mer om vad jag planerar att se/lyssna på.

Nawal El Saadawi

Nås av den mkt tråkiga nyheten att Nawal El Saadawi har lämnat oss. Läkare, feminist, författare, fängslad och fängslande är några ord att beskriva denna fantastiska kvinna. Jag lyssnade till henne på Bokmässan 2018, alldeles tagen. Optimism och hopp och en förmåga att se det positiva i att bli fängslad och tvingad i exil, präglade Nawal El Saadawi. En del tårar föll när hon dök upp, denna lite till åren komna kämpe. ”It can not be free election if it is built with money”, sa Nawal El Saadawi som också hävdade att USA inte är någon demokrati. Hennes åsikter var extrema och kontroversiella, många skruvade lite besvärat på sig då hon var som mest kritisk. Hon hade rätt på alla punkter. 

Drömmen om okapin

I Drömmen om okapin av Mariana Leky växer den 10-åriga Luise upp i en liten by i Westwald (i dåvarande Västtyskland) där alla känner varandra. Luise bor hos sina föräldrar, den möjligen odödliga hunden Alaska och farmodern Selma. Farmodern har en mycket udda vana; när hon drömmer om en okapi innebär det att någon i omgivningen kommer att dö. I inledningen av romanen har Selma just haft en okapi-dröm, frågan är vem som kommer att dö? Hela byn håller andan och invånarna förbereder sig inför döden på olika sätt.

Romanens berättare är delvis Luise, men romanen handlar snarare om om en hel by. Här finns många olika karaktärer, mer eller mindre udda, självupptagna, folkskygga, kärleksfulla och utsatta. Handlingen utspelar sig under tre olika tidsepoker, både då Luise är barn och då hon vuxit upp och möter kärleken. Drömmen om okapin är i hög grad en roman om känslor, framför allt kärleken som övervinner allt, men även livets oundvikliga sorger.

”Vi kunde göra allt möjligt med kärleken. Vi kunde dölja den mer eller mindre framgångsrikt, vi kunde släpa på den, vi kunde lyfta den högt, bära den genom världens alla länder eller stuva undan den i blomsterkransar, vi kunde lägga den i jorden och skicka den till himlen. Allt detta kunde man göra med kärleken, tålmodig och följsam som den var, men att förändra den, det kunde vi inte.”

Drömmen om okapin genomsyras av en underfundig, stillsam humor som gör mig varm i hjärteroten. Språket är poetiskt och vackert, gestaltningen saklig och osentimental. Precis som jag gillar det. Handlingen förgylls av dessutom av lite magiska inslag som förstärker ett lite sago-liknande intryck. Det här är inte en bok som är lätt att kategorisera, men den är mycket lätt att läsa. Och älska.

Med vad är egentligen en okapi? Jo, det är ett underbart ett zebragiraffliknande djur som bara lever i regnskogen i nordöstra Kongo-Kinshasa.

DRÖMMEN OM OKAPIN
Författare: Mariana Leky
Översättare: Rebecca Kjellberg
Förlag: Thorén & Lindskog (2018)
Köp: Adlibris, Bokus
Recensioner: Kulturkollo