Kim Thúys Em handlar om de stora mängder barn som evakuerades från Vietnam till USA 1975 och skildrar ett livslångt sökande efter kärlek och att höra hemma någonstans. Bokreafynd.
Judiths syster av Lise Tremblay (nyutkommen!) utspelar sig under det sena 60-talet och handlar om att vara tonåring i en liten stad där allt redan tycks vara förutbestämt utifrån klasstillhörighet och katolska kyrkan.
Bokmässan har börjat presentera författare som kommer i september och jag är redan alldeles till mig!
Årets hedersgäst på Bokmässan är Québec, en provins i östra Kanada med författare som skriver i en franskspråkig tradition, författare som upplevt och skriver om migration och författare från landets ursprungsbefolkning. Flera fantastiska författare kommer att besöka Bokmässan, både några jag redan känner till och några som är nya för mig.
Kanadensisk-vietnamesiska Kim Thúy kommer äntligen tillbaka till Bokmässan. Av olika tråkiga skäl missade jag hennes besök 2016, så detta gör mig verkligen glad. Jag har läst tre romaner av författaren - Ru, Mãn och Vi - som alla handlar om olika aspekter av flykt, livet i exil och skapandet av en ny identitet. Texterna innehåller lika delar skönhet och skräck, författaren är sparsam med orden och förlaget SEKWA har med stor omsorg skapat fysiska böcker som passar innehållet. Recensioner finns här: Ru, Mãn, Vi. Alldeles nyss klickade jag hem ytterligare en bok av författaren - Em - som finns med på bokrean. För den som vill veta mer finns en Babel-intervju med Kim Thúy på SVT Play.
Förutom de ovan nämnda författarna från Québec kommer även Gabrielle Filteau-Chiba, Michel Jean och Isabelle Arsenault. Dem har jag kvar att upptäcka.
Äntligen Bokmässa! Härliga möten med bloggisar, förlag och författare i fyra dagar, det kan inte bli bättre. Kom hem med ett rimligt antal böcker, ett oändligt antal boktips och stärkt att ta läsningen mer seriöst igen.
Efter att jag missat Chimamanda Ngozi Adichie på Stockholm Literature 2013, har det oupphörligen grämt mig. I år fick jag äntligen lite kompensation för detta. Adichie tilldelades Bokmässans litterära pris Sjöjungfrun och jag fanns på plats för att uppleva en fantastisk intervju av Agri Ismaïl på stora scenen. Efteråt köade jag för att få min bok signerad, ta lite bilder och få en kort pratstund. Starstruck deluxe!
Årets blogghändelse
Årets blogghändelse består så klart av att jag faktiskt börjat blogga igen. Dessutom har jag efter ett mycket långt uppehåll även börjat blogga igen på Kulturkollo, det är helt enkelt roligare tillsammans.
Flera fina romaner jag i år läste visade sig vara debutverk. Din vilja sitter i skogen av Mattias Timander är en osannolikt bra debutroman om ensamhet och tillhörighet. Romanen är skriven på dialekt och bör faktiskt lyssnas på för att man ska få med sig alla nyanser av vemod och längtan. Sommar i mormors hus av Martin Ringh är en vacker, vemodig och lågmäld roman som man läser för stämningens skull. Författaren uppmärksammar och visar oss de små detaljerna, de vi inte förrän efteråt förstår vikten av, de som är livets byggstenar. Sammantaget är detta en helt underbar romanpärla.
Årets prisade
Den som följer en stjärna vänder inte om av Malin Haawind handlar om Malin Blomsterberg, som var Ellen Keys hushållerska och förtrogna. Författaren skildrar hushållerskans utsatthet och psykiska ohälsa på ett oerhört skickligt sätt. Romanen utsågs till Årets bok 2025 av läsarna.
Liken vi begravde av Lina Wolff tilldelades Augustpriset för bästa skönlitterära bok 2025. Med ett enormt driv i handlingen har Wolff skapat en berättelse fylld av drastisk humor och halsbrytande action med en resonans av djupaste förtvivlan. Liken vi begravde kan både beskrivas som absurd och komisk, och lyhörd och hoppfull. Fantastisk!
Lázló Krasznahorkai tilldelades årets Nobelpris i litteratur med motiveringen: "för hans visionära och kraftfulla författarskap som mitt i undergångens fasa upprätthåller tron på konstens möjligheter". Den sista vargen innehåller tre löst sammanhållna berättelser av mycket olika karaktär och, i mitt tycke, olika kvalitet. Första delen är svårbegriplig p g a dess brist på skiljetecken. Den andra delen är sammantaget både känslomässigt och tankemässigt engagerande och lysande i sitt sätt att driva handlingen mot ett oundvikligt slut. Den tredje delen är onödig. Jag uppfattar boken som helhet som mycket mörk, tung och smärtsam i sin gestaltning av mänsklighetens galenskap och förstörelselusta.
Under året har jag tagit upp bekantskapen med Elizabeth Strout igen och läst de flesta böckerna i sviten om Lucy Barton - Mitt namn är Lucy Barton, Vad som helst är möjligt, Åh William! och Lucy vid havet. Böckerna om Lucy Barton gestaltar utsatthet, försoning, rädslor, längtan och kärlek i alla dess former. Att läsa Elizabeth Strouts böcker liknar mer att prata med en väninna än att ta del av en författares redigerade och publicerade text. Lucy delar med sig av sina upplevelser, tankar och känslor och jag blir involverad i hennes liv. Med enkla vardagsskildringar, torr humor samt kortfattade, inkännande och osentimentala dialoger skapar Elizabeth Strout karaktärer som engagerar, kanske till med uppslukar läsaren. Makalöst bra.
Steve Sem-Sandbergs senaste roman, De heligas stad, skildrar en av reformationens blodigaste och mest långdragna konflikter. I religiös extas tar radikala anabaptister makten och utropar Münster till "det nya Jerusalem". Snart omringas staden och dess invånare drabbas av svält och sjukdomar samt av eskalerande storhetsvansinne hos sina ledare. I Sem-Sandbergs böcker finns inga förmildrande drag eller utvikningar i syfte att underlätta för läsaren att ta till sig historien, här råder ett brutalt, totalt mörker. Upprörande och otroligt bra läsning.
Christoffer Carlssons Hallandssvit består av fyra romaner, Järtecken, Brinn mig en sol, Levande och döda och En liten droppe blod. Serien utspelar sig under olika tidsperioder och handlar om så mycket mer än bara kriminalfall. Böckerna har komplexa intriger, psykologisk spänning och fokus på relationer och människors utveckling över tid. Jag tycker framför allt om författarens sätt att skriva om barn och ungdomar på ett sätt jag uppfattar som lyhört och trovärdigt.
.jpeg)
Det blev till slut en adventskalender i år och liksom förra gången valde jag att fokusera på noveller. Hoppas att det i blandningen fanns någon för alla!
Ingvild H. Rishøi har hyllats av en samlad norsk och svensk kritikerkår och hon är dessutom älskad av en stor mängd läsare. Huvudpersonerna i hennes berättelser är ofta barn som lever i utsatthet, otrygghet och fattigdom. Författaren har prisats för sin förmåga att gestalta barns känslor och upplevelser på ett "barnnära" språk. Rishøi skriver med stor klassmedvetenhet, hon är tydligt inspirerad av Astrid Lindgren och hon jämförs ibland med både H. C. Andersen och Charles Dickens. Både hennes novellsamling Vinternoveller och kortromanen Stargate. En julberättelse är oerhört gripande och obarmhärtigt realistiska.
Jodå, jag köpte så klart en del böcker på Bokmässan, även om jag försökte begränsa mig så gott jag kunde.
Efter att ha lyssnat på författaren vid ett par tillfällen på Bokmässan var jag medveten om att Liken vi begravde bygger på en djupt tragisk, skrämmande händelse - mordet på flickan Helen i författarens hemstad. Så jag närmade mig boken med viss vaksamhet, beredd på att läsupplevelsen skulle bli tung och påfrestande. Den här gången hade jag helt fel. Trots en handling som är minst sagt makaber och tragisk bär språket läsaren som på en yster våg där vattnet glatt skvätter och solen glittrar i dess droppar.
Handlingen berättas av tonårstjejen Jolly som, tillsammans med systern Peggy, bor hos fostermor och fosterfar på en skruttig gård fylld av bilskrot utanför Hörby, i ett samhälle fyllt av ”pervon, pedofiler och ålahuven”. I trakten sker det fruktansvärda att ett par tvillingflickor rövas bort och återfinns döda med tydliga skador av tortyr och sexuella övergrepp. Detta kommer att påverka invånarna för all framtid. Peggys fosterfar var dock redan sedan tidigare ett svin, han bedrar sin fru och plågar djur. Fostermor är inledningsvis tuktad och passiv, men förändras till oigenkännlighet efter att fosterfar kört ihjäl sig. När fostermor blivit av med sitt kräk till make skaffar hon sig en älskarinna, som flyttar in på gården. Dessutom utökas familjen med två chilenska flyktingar, två män som efter en nedstigning i helvetet råkat hamna i Skåne. Fostermor förändras och blir en slags hämnande ängel, som ger sig efter de pedofiler och våldtäktsmän hon kommer åt. Det blir några lik att begrava på gården. Och över allt svävar anden efter den olycksaliga, självmördade författarinnan.
Med ett enormt driv i handlingen har Wolff skapat en berättelse fylld av drastisk humor och halsbrytande action med en resonans av djupaste förtvivlan. Liken vi begravde kan både beskrivas som absurd och komisk, och lyhörd och hoppfull. Hur författaren lyckas med detta övergår min förmåga att förstå och beskriva, jag kan bara sammanfatta genom att säga att den är romanen är sanslöst bra litteratur.
LIKEN VI BEGRAVDE
Författare: Lina Wolff
Förlag: Albert Bonniers (2025)
Inläsare: Sissela Benn
 |
Inför Bokmässan hade jag läst program och kollat utgivningen hos förlag och rätt otippat fastnat för boliviansk scifi-skräck. Det låter ju inte alls som min stil. Men när en författare beskrivs som:
"ett av den latinamerikanska samtida litteraturens stora löften. Hennes novellkonst blandar realism med magisk realism, skräck, science-fiction och absurdism, och har ofta lästs som del av den våg av "andinsk gotik" som på senare år har gett sig tillkänna framförallt bland en yngre generation kvinnliga författare"kan man väl inte bli annat än nyfiken. Jag gick således på ett mycket spännande seminarium där ovan nämnda Liliana Colanzi samtalade med Lina Wolff och det slutade med att jag köpte och fick Colanzis Ni lyser i mörkret signerad. Dags att läsa lite utanför bekvämlighetszonen.
Första dagen på Bokmässan bestod framför allt av fantastiska seminarier och scenframträdanden. Det inledande seminariet med Göran Rosenberg och Lizzie Doron var helt enkel suveränt. Doron berättade om sin mentala resa från att vara barn till förintelseöverlevare och naiv sionist till att nu vara fredsaktivist och persona non grata i sitt hemland. Vilken styrka det krävs att stå upp för det som är rätt! Lämnar seminariet fylld av beundran och lite tagen. Tråkigt att inte några av hennes senare böcker översätts till svenska.
Alla bokbloggare som var med och var ambassadören för Bokmässan 2011 minns det säkert som en underbar upplevelse! Så fantastiskt roligt vi hade, så mycket vi fick vara med om och så spännande det var att få besöka lokaler och ta del av all planering bakom detta mastodontprojekt. Bland annat kunde man få provsitta en stol självaste Dario Fo suttit på ;D
Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz av Rosenberg var mitt första läsmöte med författaren. Och fördomsfullt nog förväntade jag mig en journalistiskt "rapp" text. I stället möttes jag av en dröjande, nyanserad, emellanåt poetisk och helt enkelt mycket vacker prosa. Berättelsen om faderns väg till och från koncentrationslägret, och om det nya livet i Södertälje, präglas av ett äkta sökande efter någon form av sanning om fadern. Och om sonen. I mitt tycke lyckas Rosenberg ge en ny nyans av förintelsens konsekvenser som gör detta till en mycket viktig bok. När jag läste den var min åsikt att Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz var årets mest angelägna och vackraste berättelse om en galen värld och evig kärlek.
2012 erhöll Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz Augustpriset och 2022 tilldelades Göran Rosenberg Magdalena Ribbings Minnesfonds stipendium för sin djupa ”kunskap, intellektuella skärpa och engagemang för mänskliga rättigheter”.
Jag har läst två mkt bra böcker om författarens familjehistoria och länge väntat på det som skulle bli den tredje i en tänkt trilogi.
Varför kom du inte före kriget? handlar om Dorons mor Helena, som överlevde förintelsen och därefter lever som ensamstående förälder i Tel Aviv. Hennes liv präglas av erfarenheterna från förintelsen, hon lever som om tiden inte existerade. Att växa upp med en så svårt traumatiserad mor gör livet otryggt och oförutsägbart för dottern, samtidigt som moderns kärlek och omsorg tydligt märks i hennes strävan att ge Elisabet en "vanlig" familj och ett "normalt" liv. Romanen är fragmentariskt berättad, liksom många andra romaner som handlar om att överleva trauman. Kanske är det så att språket helt enkelt bryts sönder av traumat. Trots det tragiska grundtemat är romanen skriven med ett humoristiskt tonfall. Man både ler och gråter över hur Helena försöker skydda dottern genom att färga hennes hår blont - det är bara de blonda som överlever. Sammantaget är Varför kom du inte före kriget? en oerhört angelägen bok som gör den överlevandes galenskap begriplig.
Även Min mors tystnad handlar till stor del om barndomen, fokus är här på avsaknaden av en far. Under hela uppväxten söker huvudpersonen efter svar på frågan om vem hennes far var, men alla undviker att svara henne. Som vuxen får hon till slut berättelsen klar för sig och kanske uppnår hon därmed en större förståelse för moderns agerande. Sanningen om fadern avtäcks allteftersom i boken och jag tänker här inte avslöja något för er, utan uppmanar er att i stället läsa romanen. För mig var den stora behållningen med boken att jag tvingades fundera över min egen roll i relationer och situationer där det råder brist på öppenhet. Min mors tystnad kräver mer reflektion av läsaren, men det är den värd.
Under senare år har Doron blivit tydligt engagerad i fredsrörelsen och hon har skrivit ett antal böcker där hon ger röst åt den palestinska sidan i konflikten, exempelvis Who the Fuck is Kafka? och Sweet Occupation. Ingen av böckerna har getts ut i Israel och såvitt jag vet heller inte översatts till svenska eller engelska. Vid en sökning på Bokus tycks böckerna endast ha översatts till tyska, vilket tyvärr inte gör dem läsbara för mig. Så här beskriver författaren själv böckerna på sin insta:
"I feel that these books really tell the stories of the complicated situation in Israel and Occupied Palestine. The story of racism, exclusion, and dehumanisation of our so-called “enemies”, justified by a dream of a Jewish state."
Hänger med på Kulturkollos “Just nu” och berättar lite om vad jag håller på med i nuläget. Sensommaren är alltid nostalgisk för mig, tycker generellt sett att det är jobbigt med saker som närmar sig sitt slut. Därför ägnar jag mig nu i hög grad åt att återvända till välbekanta saker.
Jag har äntligen hittat min läslust! Läser just nu romaner av Elizabeth Strout, städar i mina bokhyllor och beställer böcker på nätet. Har lyckats rensa ett tiotal böcker med stor vånda för att få plats med nytt.
Just nu lyssnar jag också på musik, det blir en del gammalt och en del nytt: Beatles möter BTS. Lyssnar också på ljudböcker, tyvärr ganska oengagerat. Planerar att testa Louise Penny eller Deon Meyer härnäst. Tar gärna emot tips på BRA ljudböcker.
Även när det gäller tittande återvänder jag till gamla favoriter. Har under sommaren sett filmatiseringar av Bilbo/Sagan om ringen och Downton Abbey och tittar just nu på den underbara TV-serien Huset Eliott som utspelar sig på 1920-talet. Har upptäckt att det finns massor av filmer och serier att låna på biblioteket!
Just nu njuter jag av att jag ändå fått gjort många saker i trädgården under sommaren. Nya träd är på plats och ett växthus byggs just nu. Dessutom saftar och syltar jag energiskt, älskar upplevelsen av att göra eget.
I år längtar jag ovanligt mycket till Bokmässan, förra året valde jag bort p g a lite hälsoproblem. Men i år vill jag göra allt! Ser mest fram emot att se Chimamanda Ngozi Adichie naturligtvis, men bekymrar mig lite över att kanske missa Marie Ndiaye eftersom programpunkterna krockar. Hoppas vi ses på Bokmässan!
Jag har läst och uppskattat Therese Bohmans tidigare romaner Den drunknade och Aftonland, men Andromeda håller en helt annan klass, tycker jag. Den här romanen är så oerhört bra! Det retar mig verkligen att jag missade att köpa och få boken signerad på Bokmässan, men jag fick en fin bild i alla fall.
Årets litterära händelse
Äntligen Bokmässa igen! Jag fällde faktiskt några tårar av glädje vid mötet med allt som Bokmässan symboliserar: solidaritet, kamp mot fascism och främlingsfientlighet, omtanke om jorden och böcker, böcker, böcker. Jag var nyvaccinerad, hade dessutom nyligen haft covid, och vågade mig äntligen ut bland mycket folk. Att träffa förläggare, författare och så klart, framför allt, bokbloggisar var helt fantastiskt. Hoppas innerligt på en repris nästa år.
Den 22 september i år, just när många av oss var på Bokmässan, nåddes vi av beskedet att Hilary Mantel avlidit. Flera av oss upplevde detta som en stor personligt förlust, genom sitt skrivande delade Hilary Mantel något av sig själv, något som berikade oss läsare på djupet.
Årets läsupplevelse
Under 2022 har jag läst ut den avslutande delen i Hilary Mantels trilogi om Thomas Cromwell: Spegeln och ljuset. Mer än nio år har jag ägnat åt Wolf Hall-trilogin och i mitt tycke är denna romansvit ett mästerverk utan dess like. Det unika språket, den nyanserade personskildringen och den historiska korrektheten gör läsningen till årets, eller rättare sagt decenniets, läsupplevelse. Sammantaget är detta en magnifik romansvit för alla som vill lägga ner tid, och kanske lite möda, på att göra en hissnande resa i Tudortidens England och uppleva hovets glansdagar, den isande kylan i Towern och bödelns vassa egg.
Årets facklitteratur
Årets prestation vill jag nog påstå att jag själv står för ;) För första gången har jag lyckats att både planera och genomföra en julkalender. Temat blev noveller och under de 24 "luckorna" presenterade jag många fantastiska berättelser av det kortare formatet. Kanske kommer jag att lyckats med denna prestation även nästa år?
