Long Island

Colm Tóibín, född 1955, räknas som en av Irlands mest framstående samtida författare. Han är även en av min favoritförfattare och jag skulle gärna se honom som en framtida Nobelpristagare. Med små medel och strikt återhållsamhet fångar han läsarens intresse och håller det i ett järngrepp ända till sista punkten. Texterna är en lovsång till långsamheten, samtidigt som författaren alltid kryddar skildringarna med lite oväntade element. Framför allt är hans kvinnoskildringar makalösa, jag har sedan tidigare läst och hyllat Marias testamente, Namnens hus, En lång vinter,  Nora Webster och Brooklyn.

I Brooklyn fick yngsta systern Eilis möjlighet att emigrera till USA för att få bättre framtidsutsikter. Efter en tuff inledande tid i det nya landet fann sig Eilis tillrätta, träffade en trevlig pojke av italienskt ursprung och gifte sig. 

Long Island är en fristående uppföljare till Brooklyn och utspelar sig c:a tjugo år senare, d v s på 1970-talet. Eilis lever ett stillsamt liv i Lindenhurst, Long Island tillsammans med maken Tony Fiorello, deras två barn samt - i grannskapet - Tonys föräldrar, hans syskon och deras familjer. En dag ringer en man på dörren och informerar Eilis om att Tony bedragit henne och gjort sin älskarinna gravid. Mannen - tillika älskarinnans make - meddelar att barnet kommer att lämnas till Tony så fort det är fött. Eilis värld rämnar och hon väljer att återvända hem till Irland för att hitta ett sätt att hantera situationen. I hemlandet återuppväcks oväntade känslor, hemligheter kommer i dagen och komplicerade relationer inleds/återupptas. 

Long Island påminner om de lågmälda kvinnoporträtt jag tidigare läst av författaren och lever därmed upp till mina högt ställda förväntningar. Här saknas inte omvälvande händelser, men fokus ligger snarare på finstämd gestaltning av Eilis inre liv, än på yttre dramatik. Återigen står Eilis inför val som medför oanade konsekvenser både för henne själv och andra. I förbifarten skymtar Nora Webster förbi och bidrar med en upplevelse av igenkännande och sammanhang. Sammantaget är Long Island stillsamt fängslande med karaktärer som engagerar. Kommer en tredje del?! Hoppas!

LONG ISLAND
Författare: Colm Tóibín
Översättare: Erik Andersson
Förlag: Norstedts (2024)

En smakbit ur Juloratoriet

Sommaren forsar fram i alldeles för hög fart, jag försöker stanna upp och njuta av ledigheten! Här kommer dagens smakbit, kolla gärna efter fler hos Mias bokhörna. 

Nyligen läste jag om en älskad värmlandsklassiker - Juloratoriet av Göran Tunström. Romanen är en helt underbar och oerhört gripande släktkrönika, vars handling utspelar sig över tre generationer i Sunne och på Nya Zealand. Berättelsen skildrar hur en ofattbar tragedi slår sönder en familj och hur sorgen leder till tystnad och verklighetsflykt. Juloratoriet är en av de vackraste, mest berörande berättelser jag läst, den kan dessutom gärna lyssnas på i en uppläsning av författaren själv. 

"Samtidigt som jag tog mina vuxensteg var jag, med en annan del av mig, tre år. Den hand som var sluten kring portföljen, höll samtidigt i min mors hand, pekade på en glasstrut, slog sig fri ur ett slagsmål i Grekland, följde ett partiturs ljuvligheter. Varje handling i det förflutna avlade tusen andra möjligheter, rännilade sig vidare mot sina egna framtider. Och de fortsätter, fler och fler i medvetandets vildmarker, skuggor som jagar en och blir jagade. Det är aldrig stilla."

Brooklyn

Colm Tóibín, född 1955, räknas som en av Irlands mest framstående samtida författare. Han är även en av min favoritförfattare och jag skulle gärna se honom som en framtida Nobelpristagare. Med små medel och strikt återhållsamhet fångar han läsarens intresse och håller det i ett järngrepp ända till sista punkten. Texterna är en lovsång till långsamheten, samtidigt som författaren alltid kryddar skildringarna med lite oväntade element. Framför allt är hans kvinnoskildringar makalösa, jag har sedan tidigare läst och hyllat Marias testamente, Namnens hus, En lång vinter och Nora Webster. Nu har jag även läst de omåttligt populära Brooklyn och Long Island.

Yngsta systern Eilis i familjen Lacey växer upp i den lilla, kyrkligt konservativa staden Enniscorthy på Irland, strax efter andra världskrigets slut. Modern blev tidigt änka, familjen lever under knappa omständigheter och både mamman och den äldre systern får kämpa för att få det att gå runt. De tre äldre bröderna har emigrerat till England för att hitta arbete. Eilis utbildar sig till bokhållare för att få bättre framtidsutsikter, men har trots detta svårt att hitta fast arbete. En dag får Eilis, via en hjälpsam präst, ett erbjudande om att emigrera till USA. Eilis känner sig kluven - lockad men kanske mest av allt rädd - men tar till slut mod till sig och tackar ja. Situationen i det nya landet är inledningsvis svår med stor ensamhet och stark hemlängtan. Så småningom finner sig dock Eilis bättre tillrätta och träffar en ung man av italiensk härkomst. 

Brooklyn påminner om de lågmälda kvinnoporträtt jag tidigare läst av författaren och lever därmed upp till mina högt ställda förväntningar. Här saknas inte omvälvande händelser, men fokus ligger snarare på finstämd gestaltning av Eilis inre liv, än på yttre dramatik. I förbifarten skymtar Nora Webster förbi och bidrar med en upplevelse av igenkännande. Sammantaget är Brooklyn stillsamt fängslande och en roman att återvända till i tankarna. Rekommenderas!

BROOKLYN

Författare: Colm Tóibín

Översättare: Erik Andersson

Förlag: Norstedts (2024)

Just nu - juli 2026

Ny månad och en ny Just nu-enkät på Kulturkollo, häng med du också.

Juli har kommit med värme, semester och trädgårdsarbete! Och en massa tid att läsa!

Just nu läser jag äntligen tredje delen i Kjersti Anfinnsens roman om den pensionerade hjärtkirurgen Birgitte Solheim - Dödsverk. Sanslöst bra läsning!

Just nu lyssnar jag på Land av Maggie O'Farrell och både läser och lyssnar växelvis på Odyssé av Stephen Fry. 

Just nu tittar jag på filmatiseringar av Tolkiens böcker, det är en årlig sommartradition. 

Just nu njuter jag av tanken på en kommande resa och av att vara ledig!

Just nu längtar jag inte egentligen efter någonting. Jag skulle se mig själv som jag är i erised-spegeln. 

Läsning pågår - Land

Maggie O’Farrell, född i Nordirland 1972, är en omåttligt populär brittisk författare och journalist. Sex av hennes romaner har getts ut på SEKWA/Etta, flera av dem står i min bokhylla. En av mina favoritromaner är Hamnet, en berättelse som är löst baserad på Shakespeares liv. För den tilldelades författaren mycket välförtjänt det prestigefyllda priset Women’s Prize for Fiction 2020. Även Lucrezias porträtt är en historisk roman baserad på verkliga personer. Handlingen utspelar sig i renässansens Italien, där den nyfikna och egensinniga flickan Lucrezia - femte barnet till Cosimo de Medici - växer upp och tidigt gifts bort till en man som möjligen har onda avsikter. 

Land är en av årets mest efterlängtade romaner, den beskrivs av förlaget som: "en episk skildring av en familj som försöker hitta sin plats i efterdyningarna av Irlands stora hungersnöd". Huvudpersoner är Tomás och hans som Liam, som arbetar med att skapa landets kartor för att de ska vittna om den katastrof som drabbat folket. Den här boken ska läsas långsamt under juli och förhoppningsvis bli signerad på Bokmässan! 

Korrespondensen

Virginia Evans första publicerade roman (ett flertal beskrivs ha refuserats) blev något av årets sensation och tilldelades Women's Prize for Fiction, 2026. Romanen beskrivs som en: "uplifting and moving novel that confronts the hubris of youth with the wisdom of older age." Romanen har hyllats av kritiker och blivit omåttligt populär bland läsare, trots att dess huvudperson är en äldre dam som ägnar stor del av sitt liv åt brevskrivande. 

Genom de brev Sybil skriver och tar emot, ges läsaren möjlighet att ta del både av nutida händelser och Sybils bakgrund. Sybil har genomgått minst sagt sin beskärda del av livets svårigheter: hon är adopterad, förlorade ett barn och genomgick en skilsmässa. På senare år har hon även drabbats av kroppsliga besvär, framför allt börjar synen försämras i skrämmande rask takt. Men än så länge sätter sig sjuttiotreåriga Sybil van Antwerp så gott som dagligen vid skrivbordet för att skriva brev. Om det är nödvändigt kan hon skicka e-post, men hon föredrar att skriva noggrant och eftertänksamt med en fin penna på en särskild sorts brevpapper. Sybil skriver till många olika människor: sina barn, brodern, bästa vännen, en ung pojke, några mkt välkända författare, en för läsaren okänd person samt emellanåt till personer hon stöter på i olika sammanhang. I sin skriftliga kommunikation har Sybil en enastående social förmåga, hon skapar snabbt kontakt och lyckas bibehålla denna även med rätt osannolika personer, som bl a Kazuo Ishiguro och Joan Didion. I verkliga livet har dock situation inte varit lika enkel, Sybil ägnade stor del av sitt liv åt ett krävande yrke som notarie i domstolen och upplevde ofta sig själv som lite socialt klumpig. Hur viktigt brevskrivandet är för Sybil framgår av följande citat ur en brev till en ung pojke:

"Angående dina frågor om brevskrivandet konst. Först och främst vill jag säga att de gjorde mig varm om hjärtat, för jag ska avslöja en hemlighet: Mina brev har betytt långt mer för mig än något inom juridiken. Breven utgör en stöttepelare i mitt liv, medan jag endast praktiserade juridik i trettio år. Notarie var mitt yrke - breven innefattar vem jag är. Jag har inte den blekaste aning om hur många jag har skrivit. Jag har inte hållit reda på någon siffra under årens lopp, Och jag har aldrig gått tillbaka och räknat dem jag fått. Fler än tusen, skulle jag tro. Jag har skrivit brev sedan jag var barn."

Brevromanen som form är relativt lättläst och man får som läsare en (illusorisk?) upplevelse av att vara närvarande i brevskrivarens tankar. Sybils brevväxling med Joan Didion om deras gemensamma erfarenhet av att ha förlorat ett barn är minst sagt gripande, utan att överskrida gränser till smetig sentimentalitet. Men, som Sybil själv betonar måste man lägga manken till vid brevskrivande, och även om breven ger ett spontant, lättsamt intryck är de noggrant genomtänka. Utifrån detta kan man också fundera över om Sybil i alla lägen är en pålitlig berättare? Hon är onekligen en ganska sammansatt karaktär, som läsare slås jag av av hennes humor, omtanke och emellanåt rätt så bitska formuleringar. Nyansrikedomen i porträttet av Sybil är romanens styrka, i mitt tycke. 

Sammantaget är Korrespondensen precis så charmig, engagerande och lättläst som alla säger, även om jag möjligen tycker att här finns något tema för mycket (t ex adoptionen och dna-tester). Jag stämmer således glatt in i hyllningskören och rekommenderar absolut läsning!

KORRESPONDENSEN
Författare: Virginia Evans
Översättare: Cecilia Berglund Barklem
Förlag: Akademius Förlag (2026)

Trollskärvan

Torborg Nedreaas (1906–1987) anses vara en av Norges mest framstående efterkrigsförfattare, om än relativt okänd i Sverige. Hon var politiskt radikal och skrev om klasskillnader, fattigdom och förtryck. 1945 debuterade hon med novellsamlingen Bak skapet står øksen. Flera av novellerna skildrade händelser under andra världskriget, hon skrev bland annat om ”tyskejenterna”, d v s norska kvinnor som hade förhållanden med tyska soldater. De här kvinnorna utsattes för både rättsövergrepp och trakasserier efter krigsslutet, och många deporterades till Tyskland. Torborg Nedreaas hade stor betydelse i kampen för fri abort, samtidigt som hon också värnade om barnets rätt att födas in i en jämställd värld. 1947 fick hon sitt stora genombrott med med romanen Av månsken växer ingenting. 

Trollskärvan tilldelades det allra första Kritikerpriset 1950 och är första delen i en uppväxttrilogi om flickan Herdis. Handlingen utspelar sig i Bergen under början av 1900-talet och skildrar en hotfull tid på randen till ett världskrig. Herdis växer upp i en tuff miljö både hemma och bland kamraterna på gatan. Hon har svårt att finna sig tillrätta och väljs sällan som sällskap i första hand. Vid flera tillfällen utsätts Herdis för kränkande övergrepp av andra barn, och har ingen att berätta för. Porträttet av Herdis är komplext, psykologiskt träffsäkert och ovanligt intressant i och med att författaren inte faller för frestelsen att göra henne till enbart en "god" och utsatt flicka. Herdis har en ovanligt väl utvecklad fantasi och när hon tittar på världen genom en glasskärva - hennes trollskärva - blir allt ljust, färgglatt och vackert.

"Nu kunde allt ha blivit bra, modern pratade glatt och varmt och kärleksfullt, hon hade glömt allt. Herdis gick tyst med handen i hennes och visste inte vad hon skulle göra med allt som for runt i henne. Hon var som två Herdisar. Den ena längtade efter att förtvivlat kasta sig i sin mors famn och ta emot alla ömhetsbetygelser och bara glädja sig inför julaftonen. Den andra kämpade med något ouppklarat som inte kunde öppna sig för någon glädje av något slag och som gjorde ont i halsen."

Sammantaget är Trollskärvan en oerhört fängslande och upprörande skildring av förtryck och de starka känslor av skam som väcks och rotar sig hos ett offer. Jag ser verkligen fram emot att läsa de följande delarna av denna makalösa berättelse. 

TROLLSKÄRVAN

Författare: Torborg Nedreaas

Översättare: Cilla Naumann

Förlag: Wahlström & Widstrand  (2026)

Månadssammanfattning - juni 2026

Juni var en månad av stora förändringar då jag beslutade mig för att säga upp mig och åtminstone delvis gå i pension. Så oerhört befriande! Även läsmässigt var juni en riktigt bra månad. Jag fortsatte med förberedelser inför Bokmässan genom att läsa en författare från Québec - Lise Tremblay. Dessutom ägnade jag mig år omläsning av några klassiker, de älskade Öster om Eden och Juloratoriet. Även en del nya böcker väckte mitt intresse, t ex norska Slutartid och årets vinnare av Women’s Prize for Fiction - Korrespondensen. Slutet av månaden tillbringades i USA tillsammans med irländska immigranter i fantastiska, fängslande Brooklyn och Long Island av favoriten Tóibín. Därefter tog förberedelser inför Litteraturfestivalen på Mårbacka över, med läsning av Samlade verk. 

Öster om Eden - John Steinbeck

Slutartid - Maja Lunde

Juloratoriet - Göran Tunström

Sommarboken - Tove Jansson

Tallums sång - Lina Schollin Ask

Korrespondensen - Virginia Evans

Judiths syster - Lise Tremblay

Brooklyn - Colm Tóibín

Long Island - Colm Tóibín

Samlade verk - Lydia Sandgren

Lästa titlar sammantaget: 10

Ljudböcker: 5

Hyllvärmare: 3

Omläsning: 2

Romaner: 10

Böcker skrivna av kvinnor: 6

Böcker skrivna av män: 4

Nya författare: 3

Länder: 5 (Sverige, USA, Norge, Finland, Irland, Kanada/Québec)

Tema: Bokmässan/Québec, Klassikerläsning, Litteraturfestival Mårbacka

Månadens bästa: Öster om Eden och Juloratoriet är ojämförliga favoriter som läses om lite då och då, därför bortser jag från dem när jag ska välja månadens bästa. Många av böckerna kämpade tappert om titeln Månadens bästa, där det till slut ändå blev jämnt lopp mellan flera av dem (Sommarboken, Tóibíns romaner och Korrespondensen. Helt omöjligt att välja den här månaden.

Litteraturfestival Mårbacka - lördag

I år ska jag verkligen inte missa Litteraturfestivalen på Mårbacka, 31/7-1/8, dags nu för läsplanering och andra förberedelser. Programmet som helhet är oerhört intressant och kan ses här. I detta inlägg skriver jag lite om de  programinslag som lockar mig mest på lördagen.

Marjaneh Bakhtiari, med rötter i Iran, har skrivit flera mycket bra romaner om invandrares livssituation i Sverige. Hon skriver med en blandning av humor och allvar, och är lättläst utan att överförenkla och tillrättalägga. Min favorit hittills är Godnattsagor för barn som dricker, en berättelse om hur tre generationer hanterar livets svårigheter och utmaningar i Teheran. Den är sammantaget en fantastisk skildring av olika strategier att överleva trauman. Även den senaste romanen - Oändligt underbart - som handlar om femtonårige Shayans sista dag i livet, tyckte jag mycket om.

Av Carina Bergfeldt, journalist, författare och programledare, har nyligen getts ut den historiska romanen En dag ska vi återvända, första delen i den planerade Gustaviasviten. Romanen skildrar den nedtystade svenska rollen i den transatlantiska slavhandeln och beskrivs som en: ”lika fängslande som lärorik bladvändare som stannar kvar i medvetandet långt efter att sista sidan är läst”. Samtalsledare är Björn Kohlström, vars blogg jag lusläser för att hitta böcker som lever lite mer undanskymda liv.

Pinsamt nog får jag väl erkänna att jag inte ännu läst någon av Monika Fagerholms välkända romaner, trots att flera av dem står i min bokhylla. Döda trakten/Kvinnor i revolt är författarens senaste roman, tillika första delen i en tredelad biografisk svit. Huvudpersonen är 18-åriga Alice, som drömmer om att bli en läsande och skrivande människa. Således hög tid att läsa, frågan är bara vilken bok jag ska välja?

En smakbit ur Dödsverk

Högsommarvärmen är verkligen här, emellanåt gömmer jag mig inomhus för att svalka mig. Hoppas på mer lagom väder framöver. Här kommer dagens smakbit, kolla gärna efter fler hos Mias bokhörna. 

Under veckan anlände äntligen tredje delen i Kjersti Anfinnsens trilogi om den pensionerade hjärtkirurgen Birgitte Solheim - Dödsverk. Trilogin handlar om de sista åren i livet, en tid när kroppen och minnet sviker, vänner faller ifrån och den egna betydelsen tycks minska. I sista delen har livets och åldrandets sista kapitel inletts – Birgitte är nu blind och helt vårdberoende. 

"En morgon upptäckte jag att jag var blind. Sista resten av självständighet försvann med synen. Skuggor och konturer har blivit ett slags mörkgrå yta där jag knappt kan skilja ljus från mörker. Resten av min tid är väntan. Kroppen fungerar nästan inte. Jag svävar in och ut ur sömnen. När jag vaknar har jag under några sekunder av nåd glömt misären. Sedan slår jag upp ögonen till den totala meningslösheten. Sköterskorna hävdar att mitt hjärta är imponerande starkt. Jag är seglivad. Dessvärre."

Sommarboken

Tove Jansson är naturligtvis framför allt känd för sina böcker och tecknade serier om mumintrollen. Historierna handlar ofta om att hantera katastrofsituationer - huvudpersonerna tvingas mer eller mindre frivilligt ut på äventyr. Tove Janssons karaktärer är ofta egensinniga och uttrycker starka känslor, inte alltid på ett särskilt nyanserat sätt. Härligt befriande! Framför allt är Tove Jansson en fantastisk skildrare av människans behov av att bli sedd och uppskattad. Berättelsen om det osynliga barnet, som blir synligt igen när hon utvecklat en trygg anknytningsrelation till Muminmamman, är helt oumbärlig. Författarens storhet ligger i förmågan att beskriva smärtsamma psykologiska skeenden på ett sätt som gör att barn (och vuxna) kan ta till sig berättelserna och bearbeta sin egen livssituation.

Författarens mest älskade vuxenbok - Sommarboken - handlar om flickan Sophia, som tillbringar sommaren tillsammans med sin pappa och farmor på en skärgårdsö. Mamman är sedan tidigare död, pappan är ofta upptagen med viktiga vuxensaker och den rätt excentriska farmodern har börjat bli alltmer trött. Sophia spenderar en hel del tid själv och lär sig saker om att älska en katt, om en helig grotta, en farlig storm och om helvetesfrågan. I centrum för berättelsen finns alla samtal mellan Sophia och farmor; ärliga, humoristiska och respektfulla samtal som leder till en varm, nära vänskap. Osentimentalt och utan att väja för svåra ämnen låter författaren Sophia och hennes farmor mötas, stångas lite och skapa djupa band. Liksom i muminböckerna lyckas Tove Jansson med konststycket att förmedla visdom på ett lättillgängligt, opretentiöst sätt.

"Det är underligt med kärlek, sa Sophia. Ju mer man älskar den andra dess mindre tycker den andra om en.

Det är alldeles riktigt, anmärkte farmorn. Och vad gör man då?

Man fortsätter att älska, svarade Sophia hotfullt. Man älskar värre och värre.

Hennes farmor suckade och sa ingenting."

Sammanfattningsvis är Sommarboken en bok som fångar själva essensen i barndomens somrar - eller minnena av dem.

SOMMARBOKEN
Författare: Tove Jansson
Förlag: Förlaget

Läsning pågår - Samlade verk

Lydia Sandgren besöker i sommar Litteraturfestivalen på Mårbacka, vilket återigen aktualiserar hennes böcker hos mig. Trots Augustpris och ett fint mottagande har jag lyckats undvika både Samlade verk och Artens överlevnad - naturligtvis p g a omfånget. Jag ogillar starkt romaner som överstiger ett visst antal sidor, det spelar i princip ingen roll hur bra de är, jag brukar i alla fall uppleva dem som pladdriga. 

Men jag kan ju inte gå och lyssna på en psykologkollega utan att ha läst henne så jag tar tag i läsning av Samlade verk och hoppas på ett smärre mirakel. Min första reaktion består så klart av en massa igenkännanden, jag pluggade ju till psykolog i Göteborg under 80- och 90-talet. I romanen skildras mängder av samtal kring Freuds teorier och pretto-litteratur som jag kan utan och innan. Några hundratal sidor in i boken är jag dock positivt överraskad och engagerad i Martins och Rakels liv. Men det är mkt text kvar ...

Slutartid

Maja Lunde är en av Norges mest lästa författare, född och bosatt i Oslo. Hon har skrivit barnböcker samt manus till barnprogram för TV, men är mest känd som författare till romanerna Binas historia, Blå, Przewalskis häst och Drömmen om ett träd - vilka utgör fristående delar i romankvartetten om vår tids skrämmande klimatförändringar. Även i den nya romanen Slutartid finns ett klimatperspektiv invävt i historien, om är inte lika dominerande som i klimatkvartetten.

En dag i juni stannar plötsligt tiden. Ingen föds, ingen dör, ingen åldras och sjukdomsförlopp hejdas. Människorna tvingas förhålla sig till en helt ny situation, där de plötsligt har tid i överflöd. Hur ska man använda denna? Och varför har tiden stannat? Runt omkring människorna fortsätter naturens kretslopp som tidigare, och utan tiden som en yttre ram för människornas livsvillkor växer nu oro och tristess. Att leva tillsammans i evighet får plötsligt en ny, påfrestande dimension, vilket påverkar människornas relationer. Och som vanligt i orostider formuleras många konspirationsteorier, vilket leder till demonstrationer och oroligheter. 

"Människan uppför sig som ett virus, sa anhängarna till teorin om Gaia 2, och nu hade immunförsvaret kickat in. Stilleståndet var jordens försök att göra sig kvitt den parasitära människan. Målet var en ny och bättre värld. Bara genom att närma sig naturen och på så sätt friskförklara organismen jorden, kunde stilleståndet hävas. Men det var inte mycket som tydde på att det var dit man var på väg."

Som vanligt i Maja Lundes romaner får läsaren följa ett antal huvudpersoner, som på olika sätt drabbas av att tiden tagit slut. Det pensionerade paret Margo och Otto dras åt olika håll i den nya situationen, fotografen Jennys sjukdomsförlopp hejdas, den blivande pappan Jacob kämpar för att hitta sätt för sitt barn att födas och barnmorskan Anne får ett nytt uppdrag eftersom inga barn längre föds.

Sammantaget väcker Slutartid många tankar kring jordens ändlighet och människans behov av tidsramar för att kunna vara i nuet. Romanen är lättläst, fängslande och belyser en situation som är - eller åtminstone borde vara - oroande och engagerande för alla. En sträckläsare!

SLUTARTID

Författare: Maja Lunde

Översättare: Lotta Eklund

Förlag: Natur & Kultur (2026)

Litteraturfestival Mårbacka - fredag

I år ska jag verkligen inte missa Litteraturfestivalen på Mårbacka, 31/7-1/8, dags nu för läsplanering och andra förberedelser. Programmet som helhet är oerhört intressant och kan ses här. Jag kommer att skriva lite om de programinslag som lockar mig mest.

Lydia Sandgren - ja vad ska jag skriva om varför jag inte läst varken Samlade verk eller Artens överlevnad? Lydia är en psykologkollega, hon verkar mogen, klok och kunnig i intervjuer och har tilldelats Augustpriset. Men jag ogillar starkt romaner som överstiger ett visst antal sidor! Det spelar i princip ingen roll hur bra de är, jag brukar i alla fall uppleva dem som pladdriga. Nu får jag väl ändå ta tag i läsning av Samlade verk och hoppas på ett smärre mirakel.

Elin Persson, författare till underbara romanen Pizzeria Roma, har valt att överlämna Stafettpinnen till Faiaz Dowlatzai, en ny bekantskap för mig. Hassan: Blattejäveln, som handlar om en ung föräldralös, afghansk flykting, lockar verkligen!

Författaren, akademieledamoten och 2024 års mottagare av Selma Lagerlöfpriset, Steve Sem-Sandberg, pratar med Yvonne Ihmels om den europeiska 1900-talshistorien och de lidanden som orsakats av kampen mellan ideologier. Otroligt intressant programpunkt!

Malin Lindroth, aktuell med den furiösa romanen En annan Doktor Glas samtalar om sitt författarskap med Marit Kapla. Den här boken är jag nyfiken på, jag får tydligen aldrig nog av böcker som på något sätt utgår från Hjalmar Söderberg och hans Doktor Glas.

Nytt i hyllan - Land och Dödsverk

Inspirerande paket med två snygga nya romaner av favoritförfattare i postlådan idag!

Land av Maggie O'Farrell är författarens nyutkomna historiska roman. Den utspelar sig under 1800-talets svältperiod på Irland och handlar om en familj som har i uppdrag att skapa landets kartor. Den vill jag få signerad på Bokmässan!

Dödsverk av Kjersti Anfinnsen är den efterlängtade tredje delen i trilogin om den pensionerade hjärtkirurgen Birgitte Solheim. Böckerna handlar om de sista åren i livet, en tid när kroppen och minnet sviker, vänner faller ifrån och den egna betydelsen tycks minska. Älskade de två första delarna.

En smakebit ur Anna Karenina

Det har varit mkt de senaste veckorna och jag glömde helt bort att dela en smakbit hos Mias bokhörna igår. 

Passar därför idag på att dela några rader ur Anna Karenina, en bok många älskar, men som jag fick kämpa mig igenom för ett antal år sedan. Tyvärr drunknade jag i författarens kloka sanningar om vikten av ett hårt arbete och sunt leverne på landet och tappade helt fokus på "huvudstoryn". 

Båda citaten handlar om familjer; ett består av den välkända inledningen, ett är ur slutet av romanen.

"Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis.”

"För att man ska kunna företa sig någonting inom en familj krävs antingen fullkomlig misstämning eller kärleksfull harmoni makarna emellan. När emellertid förhållandet mellan makarna är obestämt och varken det ena eller det andra går det inte att företa sig någonting alls."

När Tolstoj är som bäst fångar han familjens inre liv och förutsättning på ett genialiskt sätt. Det var behållningen av Anna Karenina för mig.

Judiths syster

Lise Tremblay anses vara en av Kanadas främsta författare och hon är en av Québec-författarna som kommer till årets bokmässa! Sedan debuten 1990 har hon tilldelats ett flertal priser och hennes böcker har översatts till många språk - inklusive svenska. Återkommande teman Lise Tremblays texter är klass, stad och land, familj, ensamhet och relationer. Jag har sedan tidigare läst, och recenserat, en bok - Hägern - som gavs ut på svenska 2015. Hägern innehåller fem löst sammanfogade kapitel där olika bybor - eller sommargäster - delar sin berättelse om den lilla avfolkningshotade byn. Huvudperson är dock inte någon av berättarna, huvudperson är själva byn. Som förberedelse inför bokmässan har jag nu läst författarens senast översatta bok - Judiths syster.

Handlingen utspelar sig en sommar under det sena 1960-talet i norra Québec, ett samhälle i långsam omvälvning där katolska kyrkan får allt mindre inflytande och en utbildad medelklass växer fram bland den franskspråkiga arbetarbefolkningen. Berättaren är en 12-årig flicka, som efter sommaren ska börja högstadiet. Den klassmedvetna, pådrivande mamman har bestämt att dottern ska gå i en klass för särskilt begåvande elever, vilket skapar stor oro hos flickan. Sommaren tillbringas med bästisen Judith på softbollmatcher, och på platser den stränga mamman inte skulle godkänna. Flickorna ägnar sig åt mildare regelbrott som t ex att smygröka och spana på en äldre kille, samtidigt som de pratar och fantiserar om Judiths äldre syster Claire. Claire är en av gatans snyggaste tjejer och hon har gått till final i en danstävling. Kanske är hon en av de få som har möjlighet att ta sig ifrån hemstaden? 

På ett enkelt, avskalat språk skapar författaren en engagerande läsupplevelse, som vid närmare eftertanke innehåller mer än man initialt lägger märke till. Oerhört läsvärd!

JUDITHS SYSTER
Författare: Lise Tremblay
Översättare: Elin Svahn
Förlag: Rámus

Läsning pågår - Tallums sång

Just nu lyssnar jag på en debutroman - Tallums sång av Lina Schollin Ask - som handlar om människor som upplevt förluster. Osentimentalt berättad och oväntat lättsam med tanke på innehållet. 

Sommarläsning

Sommarens läsning är planerad! Här är en del av böckerna på listan, hoppas hinna läsa många av dem. Listan består av en blandning mellan gammalt och nytt och lockar på olika sätt.

 

Land av Maggie O'Farrell är författarens nya historiska roman, som utspelar sig under 1800-talets svältperiod på Irland. Den vill jag få signerad på Bokmässan!

Dödsverk av Kjersti Anfinnsen är tredje delen i trilogin om den pensionerade hjärtkirurgen Birgitte Solheim. Böckerna handlar om de sista åren i livet, en tid när kroppen och minnet sviker, vänner faller ifrån och den egna betydelsen tycks minska. 

Korrespondensen av Virginia Evans tilldelades nyligen Women’s Prize for Fiction, 2026. Romanen handlar om en äldre kvinna som varje dag skriver brev till kända och okända människor. 

Em av Kim Thúi beskrivs som en vacker, sorglig och grym roman om föräldralösa barn som förflyttades från Vietnam till USA under 70-talets Vietnamkrig.

Jane Eyre av Charlotte Brontë är författarens klassiska berättelse om den föräldralösa flickan som växer upp och får tjänst som guvernant hos den mystiske Mr Rochester. Planerar en omläsning som förberedelse för boken här nedan.

Saragassohavet av Jean Rhys är en postkolonial klassiker och en omskrivning av Jane Eyre. Dessutom en hyllvärmare som nu borde bli läst!

Försoning av Ian McEwan beskrivs som en storslagen roman som utspelar sig i lantlig idyll i 30-talets England och skildrar kärlek, skam, skuld och förlåtelse. Undrar om jag inte sett en filmatisering?

Brooklyn och Long Island av Colm Tóibín handlar om den unga Ellis Lacey, som växer upp under svåra omständigheter på Irland innan hon får möjlighet att emigrera till USA. I andra romanen får vi fortsätta att följa huvudpersonen senare i livet.

Demon Copperhead av Barbara Kingsolver beskrivs som en angelägen omskrivning av Charles Dickens David Copperfield och skildrar ett barns uppväxt i misär och missbruksmiljö. Tilldelades Pulitzerpriset 2023 och Women's Prize for Fiction 2023.  

The things we never say av Elizabeth Strout är författarens första bok om historieläraren Artie Dam. Ska läsas inför författarbesök i Oslo i augusti!

Gilead-sviten av Marilynne Robinson utspelar sig i mitten av 50-talet i en fiktiv stad i Iowa och skildrar tro, förlåtelse och relationer i två prästfamiljer. Kan vara bra, eller väldigt långtråkig …

Torka aldrig tårar utan handskar

Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar kommer att sättas upp som musikal med premiär på Göta Lejon i Stockholm den 24 september 2026, och en nyutgåva av trilogin, som en sammanhängande berättelse, kommer också ut under hösten. Jag passar därför på att dela min recension av en berättelse som verkligen - av olika anledningar - kröp under huden på mig. 

1982 tog huvudpersonen Rasmus studentexamen efter treårig humanistisk linje på Solbergaskolan i Arvika. 1982 tog jag studentexamen efter treårig humanistisk linje på Solbergaskolan i Arvika. Vilken total förvirring det medför när en fiktiv text plötsligt tycks handla om en själv, eller i alla fall om ens närstående. Jag kände mig omkullvält när jag såg inledningen av TV-serien och kände igen mig. Och eftersom boken nästan handlar om mig läser jag den utifrån det perspektivet. Minsta lilla fel stör mig (Gardell vet t ex inte att man säger Åmot med betoning på båda stavelserna och inte Åmotfors med betoning på första stavelsen). Men de små felen är så pyttiga jämfört med allt som är rätt! Beskrivningen av Domuskaféet är exakt och på denna plats tillbringade jag stor del av skoltiden. Ja, tyvärr just den tid jag borde varit i skolan. Jag träffade nämligen min nuvarande man i skolan och därefter hade vi viktigare saker för oss än att gå i skolan. En annan sak som tack och lov inte stämmer är att Rasmus gick i min klass. Det gick bara en kille i klassen och han reste aldrig till Stockholm. Så jag kände inte Rasmus "på riktigt".

Miljöskildringen i romanserien är således fantastisk. Stämningen i byhålan Koppom är exakt återgiven,  jag känner så oerhört väl igen mig både i samhället och bland befolkningen. Gardell har fått en del kritik för övertydlig symbolik med den vita älgen, men den kritiken kommer ju från folk som inte var med. Den vita älgen spelade stor roll under min uppväxt, folk åkte på älgsafari för att försöka få syn på den o s v. För en gångs skull stör mig övertydlig symbolik inte alls. Om berättelsen utspelar sig i västvärmland måste älgen helt enkelt vara med.

Förutom igenkännandets förvirring väckte Torka aldrig tårar stor skam hos mig. Skammen att ha glömt! Jag befann mig aldrig i närheten av någon som drabbades, men jag minns ju så väl allt som skrevs i tidningar och diskuterades på TV. Jag minns hur vissa drabbades medan andra fick skylla sig själva. Tack och lov minns jag också hur vidrig jag tyckte att uppdelningen mellan de oskyldiga och de skyldiga var. Och jag minns rädslan, paniken innan man visste hur man kunde bli smittad. Jag minns Jacob Dahlin och Sighsten Herrgård. Eller rättare sagt, jag minns nu när jag blivit påmind. Och jag är tacksam över påminnelsen även om jag gråtit floder då jag lyssnat på Gardells uppläsning. 

Som litteratur är Torka aldrig tårar lättläst och gripande, som vittnesdokument är den ovärderlig. När Gardell håller sig till sin berättelse blir man berörd, när han beskriver tidsandan blir man omskakad. Gardell hamrar frenetiskt in sitt budskap och det är ett budskap som måste predikas tills alla förstår. Kärlek och tolerans är till för alla. Kärlekshistorien mellan Rasmus och Sebastian är underbart berättad, Paul är härligt överdriven utan att be om ursäkt för det, Bengt har precis lagt världen (i alla fall Sverige) för sina fötter när han får beskedet, sorgen är ofantlig när vännerna tvingas att bära varandras kistor. Torka aldrig tårar är helt enkelt ett storverk.

Bloomsday

Glad Bloomsday! Handlingen i Ulysses av James Joyce utspelar sig den 16 juni i Dublin, och romanen är intrikat baserad på Homeros Odysséen. Så intrikat att det dock är mycket svårt för en oskolad läsare att se alla parallellerna. I fjärde kapitlet dyker Odysseus alter ego Leopold Bloom äntligen upp. Han är en mycket vardaglig, medelålders, lite ärrad Odysseus. Bloom fixar frukost åt frugan Molly, blir sugen på njure, införskaffar sagda njure och bränner vid den. Samtidigt samtalar han med katten och tänker på den begravning han ska på senare under dagen. Efter att noggrant ha tömt tarmen och torkat sig med dagens tidning ger sig Bloom ut på stan igen.

Under dagen ägnar sig Bloom åt att vandra runt i Dublin, medan han funderar över livet i allmänhet och kroppens behov i synnerhet. Judar smädas, kvinnors kön väcker fantasier och gommen frestas av allehanda läckerheter. De gamla grekerna hyllas, medan romarna beskrivs som kloakmakare. Lärda diskussioner om litteratur och filosofi förs på ett bibliotek. Efter att ha rumlat runt en hel dag och större delen av natten kommer Bloom äntligen hem hem igen. Men kanske inte till en kvinna som bara väntat troget och hängivet.

"Han kysste hennes rumpas buktiga fruktiga luktiga pumpagump, på vardera buktande pumphemisfären, i deras buktiga fruktiga fukt, med smygande utdragna utmanande pumpfuktiga stusskyssar."

Romanen avslutas med Molly Blooms makalösa monolog som handlar om hennes äktenskap, sexualitet och otrohet. Läs högt och njut av alla språkliga finesser, en sådan fantastisk översättning! 

Ulysses är en roman som innehåller en massa halvtänkta element huller om buller, och emellanåt en lysande klar tanke, klokare än allt annat jag läst. Jag förvirras och förtjusas om vartannat. Romanen är helt enkelt omväxlande urtråkig och utmattande och alldeles lysande. 

ULYSSES
Författare: James Joyce
Översättare: Erik Andersson
Förlag: Albert Bonniers (2023)

Tisdagstrion - Pensionärer/seniorer

Vårens avslutande tema hos Robert på Mina skrivna ord kunde inte passa mig bättre, vare sig litterärt eller irl. Jag sade upp mig och ansökte om pension förra veckan efter ett turbulent läsår. Ser nu fram emot mkt ledig tid till hösten. Dessutom har jag under året läst ovanligt många bra romaner med äldre huvudpersoner.

 Pizzeria Roma av Elin Persson är en alldeles underbar, lite lätt vemodig, skildring av vänskapen mellan några mer eller mindre skröpliga gubbar. Karlarna på verkstan har blivit lite till åren, det monotona, tunga jobbet har tagit ut sin rätt, någon har problem med benen, någon med ryggen och någon med lungorna. När man blir sjukskriven gäller det att ha rutiner, att inte bara bli sittande hemma. Magnus väntar på ryggoperation, men försöker så länge det är möjligt att ta sig till pizzerian för ett snack med de andra och en pizza. Det är ovant att gå hemma när man hela livet jobbat och gjort rätt för sig. Och inte helt lätt med alla papper och Försäkringskassan som kräver sitt. Som tur är finns hans bäste vän, Kenneth, där för att hjälpa till med allt möjligt. 

Sammantaget är Pizzeria Roma en varm, varsamt berättad historia om vardag och kroppslighet, om kärlek och vänskap och om livet i en alldeles vanligt by. Läs den! 

De sista smekningarna av Kjersti Anfinnsen är den inledande delen i en trilogi om den pensionerade hjärtkirurgen Birgitte Solheim. Birgitte bor ensam i en lägenhet i Paris, efter att ha haft en framgångsrik karriär. Hon har levt sitt (arbets)liv i en mansdominerad miljö, vilket krävt hela hennes engagemang. Familj och barn valdes bort, men än har Birgitte inte gett upp hoppet om kärleken. Kan den dyka upp på ålderns höst? Numera tillbringar dock Birgitte större delen av tiden i sin lägenhet, där hon då och då samtalar digitalt med systern i Norge. Kontakterna med andra blir allt färre och ansträngningen att lämna lägenheten allt mindre lockande. Birgitte är en mycket intressant och komplex karaktär, som inte är alltigenom sympatisk. Hon har livet genom fokuserat på framgång och arbete på bekostnad av djupa relationer och kärlek. Med en växande sorg, kombinerad med självdistans och bitsk humor, ser hon tillbaka på sitt liv och funderar över sina livsval. 

Det kunde ha blivit oerhört dystert, men författaren balanserar tyngd och sorg med en osentimental gestaltning, skoningslös ärlighet, och ett envist hopp. Sammantaget en mycket fin berättelse, skriven i kortfattad stil, och en karaktär jag längtar efter att återse. 

Folk som sår i snö av Tina Harnesk skildrar flera generationer, vars liv på olika sätt präglas av att de blivit förflyttade. Den äldre generationen består av 85-åriga Máriddja och maken Biera, som vuxit upp med erfarenheter av svenska statens tvångsförflyttningar av Karesuandosamerna. Paret lever nu utanför myndighetssamhället och saknar djupt sitt tidigare liv som renägare. När Máriddja får en cancerdiagnos beslutar hon sig för att inte berätta detta för maken och absolut inte flytta någonstans för att få vård. Hon anförtror sig bara åt sin nya väninna, växeltelefonisten Siri, som alltid tycks finnas tillgänglig i den där telefonapparatmaskinen maken köpt. 

Folk som sår i snö är en bok med extra allt, d v s den är inte alls den lågmälda typen av bok jag brukar uppskatta. Men jag måste tillstå att jag fullkomligt älskar den här burleska, helgalna skrönan med alla dess absurda förvecklingar och oförglömliga karaktärer. Det är sällan jag uppskattar humor i böcker, men vid flera tillfällen skrattar jag så tårarna sprutar när Máriddja frågar Siri om råd. Romanen innehåller dock mycket mer än humor, här finns också en smärtsam skildring av människans behov av tillhörighet, djupt rotade längtan efter barn och nödvändigheten att få åldras på ett värdigt sätt. Sammantaget är Folk som sår i snö en unik blandning av absurd humor, bitsk samhällskritik och en finstämd och lyhörd gestaltning av hur kapade rötter och utanförskap gör människan sjuk i själen. En galet bra bok!

Happy Dallowday!

Happy Dallowday (lite försenat)! Mrs Dalloway av Virginia Woolf utspelar sig under onsdagen den 13 juni 1923 i London. Den välbärgade, medelålders Clarissa Dalloway ska ha en liten, trevlig bjudning på kvällen och ger sig därför ut för att inhandla blommor att pynta hemmet med. Just behovet att pynta, att dölja det fula, att fylla vardagen med vackra trivialiteter är ett genomgående tema i romanen. Clarissas liv handlar i hög grad om status, om klassmedvetenhet, om hyckleri. Jag kan föreställa mig hur hennes glossiga facebookbilder skulle se ut.

Det stora kriget är äntligen slut och engelska nationen står inför ett vägval mellan gamla traditioner och ett modernt samhälle. Clarissa lever i en tid då hoppet om människan och civilisationen trasats sönder i skyttegravar. Hon lever i den splittrade värld T S Eliot beskriver i The Waste Land. Så här lite drygt etthundra år senare har jag alltför lätt att förstå och relatera till besvikelsen och melankolin.

Under Clarissas vandring genom staden, och senare under dagen, dyker andra karaktärer upp, och läsaren får bland annat träffa ungdomskärleken Peter Walsh, dottern Elizabeth och Clarissas alter ego Septimus Smith. Clarissa och Septimus träffar aldrig varandra, men är sammanlänkade genom sina upplevelser av livets tomhet och skörhet. De olika karaktärernas tankar, deras sinnesintryck, minnen och känslor vävs samman till en betraktelse av smärtsam meningslöshet och förgänglighet. Bland annat ...

Clarissa är en kvinna som väcker min medkänsla. Många år tidigare valde hon bort ett passionerat, intimt liv tillsammans med Peter Walsh för ett svalt äktenskap med maken Richard, ett äktenskap där hon tycks förlora sig själv:

”… och detta var mrs Dalloway, inte ens Clarissa längre – detta var mrs Richard Dalloway.”

Clarissa uttrycker en tomhet och en längtan som verkligen berör. Under all yttre förfining finns en kvinna av kött och blod, en kvinna som lider, älskar och hatar.

"Men det plågade henne att ha detta monster trampande omkring inom sig! Att höra kvistar knäckas och känna hovar sättas ner djupt inne i själens snårskog, aldrig kunna vara helt lugn eller helt trygg, eftersom vilken sekund som helst odjuret kunde börja röra på sig, detta hat som särskilt nu efter sjukdomen kändes som om det skrapade mot blottade nervändar. Det plågade henne rent kroppsligt, och det fick all glädje över skönhet och vänskap, över att må bra och vara älskad och kunna skapa ett lyckligt hem, att vagga och skälva, som om verkligen någon sorts odjur bökade bland rötterna, som om hela hennes rustning av belåtenhet inte var något annat än egenkärlek! Detta hat!

Dumheter, fantasifoster! intalade hon sig och sköt upp svängdörrarna till Mulberrys blomsterhandel."

Mrs Dalloway är också en roman man läser med facit i hand. Vetskapen om att Virginia Woolf själv kommer att avsluta sitt liv några år efter utgivningen av romanen påverkar ofrånkomligen läsningen.

Romanen är skriven i modernismens typiska stil med inre monologer - stream of consciousness - och kräver en alert läsare. Något år innan Mrs Dalloway publicerades hade James Joyces nydanande mastodontroman Ulysses getts ut. I denna introducerades läsaren för oförglömliga textavsnitt, t ex Molly Blooms avslutande inre monolog. Men där Joyce breder ut sig och testar i princip alla stilar han kan komma på, håller sig Woolf konsekvent till en stil, vilket ger ett ännu mer effektfullt intryck. Enligt mig.

Sammantaget är Mrs Dalloway ett monument över ett liv som inte blev av och en läsupplevelse som slår det mesta.

MRS DALLOWAY
Författare: Virginia Woolf
Översättare: Eva Åsefeldt (ej i mina citat)
Förlag: Albert Bonniers (2025)

En smakbit ur Berätta allt

Söndag igen och dags för en ny smakbit i utmaningen En smakebit på söndag hos Mias bokhörna. Den här veckan har varit omvälvande, jag har ganska hastigt valt att säga upp mig och kommer att gå i pension i oktober. Allt är just nu nytt och omtumlande, men framför allt befriande!

Boken jag vill dela en smakbit ur är Berätta allt av Elizabeth Strout, det är den sista boken i serien om Lucy Barton. Jag kommer att sakna den karaktären ofantligt mycket, har levt med illusionen att vi är väninnor i många år nu. 

"Det var den här historien som Lucy hade berättat: Lucys kärlekshistoria med Bob Burgess, som aldrig hade blivit verklighet. Den biten som fick Lucy och Olive att gråta var när  Lucy berättade om när hon träffade Bob när han hade klippt sig, och att Lucy älskade honom ännu mer så fort hon fick syn på honom. "Han såg så oskuldsfull ut, Olive, han såg ut som ett barn, och det tog bara kål på mig. Jag ville ta honom i famnen och säga: Bob! Du är du! Men i exakt det ögonblicket gick det på något sätt upp för mig: Vi kommer aldrig att rymma tillsammans, för du är Bob."

De levande

Finska författaren Iida Turpeinen, född 1987, debuterade med De levande 2023. Romanen har verklighetsbakgrund och innehåller förutom en "litterär fantasi" om historiska personer, även en avsevärd mängd fakta om bland annat Stellers sjökor och om människans hänsynslöshet och dumhet i samband med upptäcktsresor. De levande har rönt stor uppmärksamhet, nominerats till och tilldelats priser, samt översatts till mängder av språk. Vilken debut!

Handlingen sträcker sig över tre århundraden och skildrar inledningsvis 1700-talets naturvetenskapliga upptäckare Steller, som under en expedition till Alaska lider skeppsbrott och hamnar på en öde ö. Efter svåra umbäranden och svält upptäcker Steller den stora, orädda sjökon, som är lätt att fånga och som bidrar med nödvändig mat. Sjökorna beskrivs som vänliga och empatiska och deras nyfikenhet drabbar dem hårt. Endast tre årtionden efter Stellers upptäckt är Stellers sjökor utrotade. 

Trots att författaren beskriver en "manlig" värld är det framför allt kvinnoporträtten som fascinerar mig. Skildringen av guvernör Hampus Furuhjelms hustru Anna och syster Constance är intressant och mer fördjupad. Anna förväntas följa med sin make och vara nöjd med sin roll som maka och mor, i stor ensamhet. Systern Constance skickas till brodern, möjligen mestadels för att vara till besvär och kostnad, men finner en plats där hennes udda egenskaper kommer till nytta. Ytterligare en intressant karaktär är Hilda Olson, Finlands första kvinnliga vetenskapsillustratör. 

Sammantaget är De levande en ohyggligt bra roman som skildrar människans törst efter kunskap, men också hennes förmåga att konstant förstöra det hon upptäcker. 

DE LEVANDE
Författare: Iida Turpeinen
Översättare: Janina Orlov
Förlag: Albert Bonniers (2026)