Jenny Erpenbeck, född 1967 i Östberlin, är bosatt i Österrike och arbetar som författare, dramatiker och regissör. Historien om det gamla barnet är hennes debut. Ett flertal av författarens böcker finns översatta till svenska och fyra av de tidiga verken finns i denna samling.
I Historien om det gamla barnet hittas en ung flicka med minnesförlust en natt av polisen. Allt hon äger är en tom hink. Flickan berättar att hon är fjorton år, därutöver minns hon ingenting. Efterforskningar finner inga svar på gåtan om flickans identitet, hon blir därför placerad på ett barnhem. På barnhemmet utvecklar flickan en levnadsstrategi som gör henne närmast osynlig. Samtidigt finns dock en längtan efter att bli sedd, tilltalad, delaktig. Vem är flickan egentligen och vad har hänt henne?
Redan i inledningen av boken blir jag betagen. Här kommer ett litet smakprov på det rytmiska språket och beskrivningen av flickan:
"Flickan kunde bara inte minnas det, hon kunde inte minnas början. Hon var totalt föräldralös, och allt hon hade och kände till var den tomma hinken som hon höll i handen, alltjämt höll i handen medan hon blev utfrågad av polisen."
"Flickan har ett stort, fläckigt ansikte som ser ut som en måne med skuggor på, hon har breda axlar likt en simmerska, och från axlarna och neråt är hon som huggen i ett enda stycke, det finns varken någon upphöjning där som brösten borde vara eller någon inbuktning i höjd med midjan... Flickan vet att hon är för storväxt, därför drar hon in huvudet. Hon kröker kroppen som om hon på det viset måste hålla tillbaka en väldig kraft som rasar i hennes inre."
Historien om det gamla barnet är en fascinerande, mytisk berättelse om en flicka som inte vill bli vuxen. Det är en berättelse som innehåller många frågor och få svar. Handlingen, beskrivningen av huvudpersonen, det poetiska språket och det existentiella temat är exakt i min smak. Sammantaget är detta en kort, udda och mycket läsvärd berättelse.
HISTORIEN OM DET GAMLA BARNET
Författare: Jenny Erpenbeck
Förlag: Albert Bonniers (2017)
Översättare: Ulrika Wallenström
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar