måndag 18 januari 2010

Penelopiaden

Penelopiaden av Margaret Atwood, utgiven av Albert Bonniers förlag - Mytserien, 2005.

Det trojanska kriget inleds med att Paris rövar bort den sköna Helena. Därefter strider greker och trojaner bittert under tio år, ända tills grekerna med Odysseus krigslist (trähästen) lyckas ta sig in i den belägrade staden och segra. Efter segern beger sig Odysseus hemåt, men denna hemresa kommer att ta många år och innebära stora faror och fantastiska äventyr. Han slåss mot jättar och älskar med gudinnor, allt medan hustrun Penelope troget väntar och ensam uppfostrar sonen Telemachos. Då Odysseus äntligen återser sitt älskade Ithaka finner han horder av friare, som försökt få hans hustru att gifta om sig med dem. Odysseus lyckas dock besegra dem alla och återföreningen med Penelope blir ljuv.

Denna historia av Homeros återberättar Margaret Atwood från ett kvinnligt perspektiv i Penelopiaden. Här får vi lära känna Penelope som ung och vi får följa hennes möte med Odysseus och flytten till Ithaka. Penelope berättar om de ensamma åren och väntan på Odysseus, om svårigheten att handskas med de oförskämda friarna och om hur hon använde sig att tolv unga, vackra tjänarinnor för att spionera på dem. Då Odysseus kom hem hängde han de tolv tjänarinnorna i tron att de varit skalkaktiga och oförskämda mot hustrun. Penelope sörjer detta och de tolv tjänarinnorna bildar en antik kör som sjunger vackra, sorgsna och bittra sånger mellan kapitlen.

Penelopiaden är en skickligt vävd gestaltning av kvinnans situation både under antiken och i samtiden. Språket är enkelt och precist. Lite kritik måste jag dock få rikta mot översättningen, framför allt under de partier som är på rim. Sammantaget är detta en suverän tolkning av den klassiska myten om Odysseus i en berättelse som kombinerar antikens förklaringsmodeller med det moderna samhällets teknik och fokus på individens hälsa och konsumtion.

Boken lästes som en del i Bokmanias utmaning att läsa böcker ur Mytserien.

4 kommentarer:

  1. Den är jättebra verkligen. Atwoods språk är fantastiskt!

    SvaraRadera
  2. Vilken suverän resumé av Illiaden/Odysséen i början av artikeln!

    Jag gillar speciellt Atwoods gestaltning av Penelope som en gammal bitter och ganska uppgiven och gnällig tanta. Hon kan inte förlåta Odysseus för mordet på pigorna även om hon inser hans logik. O framstår som litet dum, helt underlägsen P.

    Jag köper inte heller pigornas sånger rakt av. Man skulle nog läsa romanen i orginal.

    SvaraRadera
  3. Ja den här boken överträffade verkligen mina förväntningar.

    Tack lustigkulle :-)

    SvaraRadera