Jag har läst ett mästerverk, ett kontroversiellt mästerverk. Jag refererar naturligtvis till den makalösa berättelsen om Lolita av Vladimir Nabokov. För att förstå romanens storhet måste man kanske sätta den i sitt sammanhang. Vladimir Nabokov flydde från Ryssland i samband med revolutionen 1919. Han levde sedan i Europa och USA. Relativt tidigt i hans författarbana dyker temat om nymfetten upp, men det tog ett halvt liv innan romanen om Lolita var färdigställd och publicerad. Fast egentligen handlar inte romanen om Lolita, den handlar om Humbert Humbert. Den Lolita som beskrivs i boken är bara ett återsken av en pedofils förvrängda verklighetsuppfattning.
I korthet handlar boken om Humbert Humberts sökande efter sexuell tillfredsställelse. Romanen består av huvudpersonens dagboksanteckningar från fängelset, där han sitter i väntan på en mordrättegång. Humbert skriver för att rättfärdiga sitt liv och hans skönmålningar och falsifikationer är minst sagt makalösa. Humberts värld befolkas av demoniska nymfetter, som förför och förgör. Humberts längtan efter beröringen från en nymfett är så stark att han inte skyr några medel att nå sitt mål. Dock beskriver han själv att han inte är i stånd att mörda, han är ingen våldsam person.
Humbert gifter sig med Lolitas mor, som inom kort avlider i en tragisk olycka. Detta blir inledningen på den stormande "passionen" mellan Humbert och Lolita. De reser land och rike runt, besöker sevärdheter och lever i nuet. Samtidigt har Humbert nu Lolita i sitt våld och flickan missbrukas och utnyttjas regelbundet. Humbert beskriver dock situationen på annat sätt; han upplever sig vara i Lolitas garn, han får böna och be om små smulor av ömhet.
Det här är den enda roman jag läst som verkligen ger pedofilen/sociopaten ett ansikte och en själ. Det är oerhört intressant, och provocerande, att sätta sig in i Humberts inre värld, en värld där han är offret, den som sviks och överges. Han beskriver sin längtan, sin besatthet och sin kärlek, Lolitas upplevelser har han ingen förmåga att sätta sig in i. Den känslokyla Humbert visar, och oförmågan att förstå vad det innebär för Lolita att modern dött, är total. Inte ens vid de tillfällen då han slår Lolita finns några tankar kring hur detta påverkar henne.
Många tycks ha läst den här romanen genom Humberts ögon, vilket lett till att den beskrivits som en oanständig bok om en sexuellt utmanade flicka. Inget kan vara längre från sanningen. Författarens sätt att gestalta pedofilens/sociopatens psyke är helt enkelt formidabelt. Som läsare måste man förstå att man hela romanen genom vistas i huvudet på en pervers individ och att verkligheten tolkas genom dennes erfarenhetsvärld.
Lolita, då? Vad är hennes roll i boken? Hon är en oskrivet blad på vilket Humbert projicerar sina fantasier. Hon är en vilsen, liten flicka som förlorar sin mor och sitt fotfäste i livet. Hon är en flicka, vars öde man gråter över. Finns det då ingenting hos henne som motiverar Humberts agerande? Nej! Den gryende sexualitet som finns hos små flickor är väsensskild från den vuxne mannens önskan att dominera och penetrera. Det finns ingen skuld hos offret.
Förutom den fängslande handlingen i Lolita, måste även dess språk beröras. Romanen är skriven på ett prunkande, symbolladdat språk, den innehåller mängder att invävda syftningar och hänvisningar till andra stora verk och den är i total avsaknad av vulgära uttryck. Det är via språket författaren förför oss och det är språket som bär när man börjar förstå hur vidrig handlingen egentligen är. Jag gissar att det också är det intellektuella språket som gjort att man (läs män) läst romanen "genom Humberts ögon", identifierat sig med honom och anammat hans synsätt på Lolita. Det är, i vissa kretsar, alltför lätt att bli bländad av ett vårdat yttre och uppvisandet av stor begåvning.
"Lolita, ljuset i mitt liv, elden i mina länder. Min synd, min själ. Lo-li-ta: tungans tipp tar en tripp på tre steg nedåt gommen för att slå, vid tre, mot tänderna. Lo. Li. Ta.Sammanfattningvis; läs den här fantastiska romanen, men gå inte vilse i Humberts libidinösa fantasmer.
Hon hette Lo, kort och gott Lo, om morgnarna, en och femtio stående i ena strumpan. Hon hette Lola i långbyxor. Hon hette Dolly i skolan. Hon hette Dolores på den streckade raden. Men i mina armar hette hon alltid Lolita."
"Och detta är den enda odödlighet som du och jag kan dela, min Lolita."
Jag har aldrig känt någon längtan efter att läsa Lolita men jag tror faktiskt att du kan ha ändrat på det.
SvaraRaderaDet jag hört och läst tidigare har gett mig den där andra bilden som du beskriver. Din tolkning ger ett helt annat perspektiv, gör mig intresserad och får mig förstå hur boken kan tolkas. Ibland behöver man rätt glasögon för att se.
Ja, det här är verkligen en läsvärd roman!
SvaraRaderaJag instämmer, jag har heller inte läst den här romanen för att jag varit osäker på hur berättelsen är vinklad och om den verkligen är läsvärd.
SvaraRaderaDin recension om den har verkligen fått mig nyfiken, och det blir nog ett läsprojekt den närmsta tiden.
Nu har jag också läst den - och jag håller med dig om vartenda ord! Den är fantastisk.
SvaraRaderaJag har alltid värjt mig mot att läsa den, det var först när jag läste Att läsa Lolita i Teheran som jag förstod att den faktiskt skildrar Humbert som en galning, att det inte var gubbsnusk det handlade om.
Även för mig kändes det som att tillbringa 400 sidor inne i huvudet på en kraftigt störd person. Eller rättare sagt: på litteraturens störste narcissist. Gestaltningen av honom är genial!
Det är också genom att fundera över narcissism som jag förstår det storvulna språket. Det passar så perfekt en narcissists självuppfattning.
Lolita hör helt klart hemma på min topp 5.
Kul att du gillade den Manda. Boken är verkligen ett makalöst porträtt av en narcissistiskt störd person.
SvaraRaderaDet tog mig 35 år att förstå att boken inte var något stycke estetiskt gubbsnusk. Nabokovs storhet är att man är så långt inne i huvudet på Humbert att han nästan lurar en. Det bedövande språket lurar en hela tiden bort från att förstå att det är ett monster som berättar. Rasande skickligt - han lurar säkert 3-4 av 10 som läser boken och därav fördomen att det är gubbsnusk det handlar om.
SvaraRadera