Klassiska kvinnor - Selma Lagerlöf

Selma Lagerlöf föddes år 1858 på herrgården Mårbacka i Östra Ämterviks socken i Värmland. Hon föddes med en höftskada och var under en period i barndomen helt förlamad i båda benen. Selma och hennes syskon fick sin undervisning av guvernanter i hemmet. Man läste högt på kvällarna och detta väckte Selmas intresse för litteratur. Hon tyckte också mycket om att lyssna när farmodern berättade om livet förr. På Mårbacka frodades en lekkultur, man firade födelsedagar med skådespel och festliga upptåg. Selma var allvarligare, tystare och mer stillsam än sina syskon, hon var begåvad och hon tyckte om att läsa. Vid sju års ålder, bestämde hon sig för att bli författare. När Selma var tio år gammal läste hon hela Bibeln eftersom hon var förvissad om att hennes sjuke far då skulle tillfriska.

Åren som vuxen hemmadotter präglades av tristess. De flesta flickor fick ingen högre utbildning under 1800-talet, lagom bildning ansågs vara bäst. Kvinnans lott var att gifta sig och få barn. Selma vantrivdes med hushållsbestyr och sömnad och längtade efter att läsa och skriva. Kvinnans villkor hade dock börjat förändras under Selmas uppväxt. Ogifta kvinnor hade blivit myndiga och fler möjligheter att studera hade öppnats. 1882 började Selma vid Högre lärarinneseminariet i Stockholm, mot faderns vilja. För Selma var det en befrielse att komma bort från hemmet. Hon lämnade den traditionella könsrollen och kom att ingå i kretsen av intellektuella kvinnor som i hög grad påverkade de kulturella och politiska sammanhangen under det sena 1800-talet. Barndomshemmet präglades av tilltagande förfall. Fadern var alkoholiserad och hade stora ekonomiska bekymmer. Under de närmaste åren avled fadern och Mårbacka såldes.

Efter avslutad utbildning fick Selma tjänst vid en flickskola i Landskrona. Hon trivdes med sitt arbete och hon uppskattades av eleverna. Selma bodde vid denna tidpunkt tillsammans med sin mor. 1891 debuterade Selma med romanen Gösta Berlings saga, en fantasifylld äventyrlig skröna om livet i Värmland. Boken hade blivit färdig efter ett års tjänstledighet från skolan, som betalades genom ett stipendium av Fredrika-Bremer-förbundets grundare, Sophie Adlersparre. Boken fick ett svalt mottagande av kritikerkåren då den stod i skarp kontrast till det rådande realistiska idealet. Först sedan den danske litteraturkritikern Georg Brandes lovordat romanen blev Selma Lagerlöf erkänd som författare och kunde ägna sig helt åt sitt skrivande.

I mitten av 1890-talet lämnade Selma sin lärarinnetjänst och flyttade till Falun. Hon försörjde sig då helt på sitt författarskap. Vid denna tidpunkt träffades Selma och Sophie Elkan och det mötet blev livsavgörande för båda kvinnorna. De blev förälskade i varandra, dock kunde inte Sophie tillåta att deras relation blev fysisk. Vid den här tiden bodde kvinnor ofta tillsammans av ekonomiska och sociala skäl. Kvinnors sexualitet förknippades med äktenskapet, begreppet lesbisk fanns ännu inte i det allmänna medvetandet. Asexualitet var för kvinnor en dygd. Kring sekelskiftet kom sexualiteten mer i fokus och homosexualitet lanserades som begrepp. Selma och Sophie skickade tusentals brev till varandra där man kan följa deras samtal om kärleken, skrivandet och politiska frågor. Sophie tog även med sig Selma på ett flertal längre resor i Europa och Mellanöstern.

Böckerna Jerusalem (1901 - 1902) gavs ut efter en av dessa resor, och med dessa vann Selma internationellt erkännande. I Jerusalem gestaltas några av de teman som ofta förekommer i Selmas alster, teman som kärlekens och trons makt, skuld och försoning, kärleken till hembygden och vikten av ett arbete väl utfört. Liksom i ett flertal andra romaner ger Selma här prov på sunt bondförnuft, innerlig Gudstro samt vidskeplighet. I Selmas berättelser har huvudpersonerna ofta ett mycket brett känslomässigt register, de slits mellan sina önskningar och sin vilja att leva rättrådigt.

År 1898 mötte Selma Lagerlöf sin andra kärlek, Valborg Olander. Hon var lärarinna och politiskt aktiv i kampen för kvinnors rösträtt. Liksom Sophie kom Valborg att följa Selma genom livet. I brev till båda kvinnorna bedyrade Selma sin kärlek. I förhållandet till Valborg fick Selma utlopp för sin fysiska längtan. Dessutom hjälpte Valborg Selma med en mängd praktiska saker som att läsa korrektur och ordna bankaffärer. Innehållet i sina böcker diskuterade Selma med både Sophie och Valborg.

I början av 1900-talet ombads Selma att skriva en läsebok om Sveriges land för folkskolan. 1906 utgavs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Den blev en oerhörd framgång, och kom att läsas av generationer skolbarn. Berättelsen handlar om den olydige och själviske bondpojken Nils som förvandlas till en pyssling och reser genom Sverige ridande på en gås. Under färden mognar han och blir klok och ödmjuk.

Selma erhöll Svenska Akademiens stora guldmedalj 1904. Tack vare sina stora litterära framgångar kunde Selma 1907-1909 återköpa Mårbacka. I början användes huset som sommarbostad, men efter en ombyggnation blev herrgården ännu en gång hennes hem. 1909 stod Selma på toppen av sin karriär och fick motta Nobelpriset i litteratur ”på grund av den ädla idealitet, den fantasiens rikedom, och den framställningens själfullhet, som präglat hennes diktning”. 1914 blev Selma, som första kvinna, ledamot av Svenska Akademien.

På ett samhälleligt plan engagerade sig Selma för kvinnlig rösträtt. Hon höll högtidstal vid en internationell kongress för kvinnlig rösträtt i Stockholm 1911 och kommenterade att ”det är nog den väldigaste revolution som skakat världen”. När kvinnorna år 1919 äntligen erhållit den efterlängtade rösträtten, höll Selma åter tal. I hennes offentliga framträdanden uttryckte hon dock mindre radikala åsikter än vad hon visade i sin privata korrespondens.

Den 16 mars 1940 avled Selma i sviterna av en hjärnblödning och lunginflammation.

(Information hämtad från Selma Lagerlöf-sällskapet och Eva Helen Ulvros i Populär Historia.)

Klassiska kvinnor - Victoria Benedictsson

Victoria Benedictsson föddes, som Viktoria Bruzelius, år 1850 i byn Domme i Skåne, och hon växte upp i ett lantbrukarhem. Fadern var utåtriktad och sällskaplig, men oekonomisk. Föräldrarnas äktenskap beskrevs som det tjugoåriga kriget. Viktoria visade tidigt prov på konstnärlig talang och ville studera konst. Fadern lovade henne att få studera, men löftet infriades inte. I besvikelsen över detta, och för att komma bort från föräldrarnas inflytande, gifte hon sig vid 21 års ålder med den då 49-årige postmästaren Christian Benedictsson i Hörby. Han var änkling och Victoria blev styvmor till fem barn. 1873 föddes dottern Hilma. Victoria hade svårt att fördra dottern, då hon i hög grad liknade fadern. Under den andra graviditeten sägs Victoria ha gjort ett självmordsförsök och detta ledde till att barnet avled ett par dagar efter födseln. Senare drabbas Victoria av en benhinneinflammation som invalidiserade henne och hon gick på kryckor resten av livet.

Victoria avskydde sitt liv som gift, hon led av samvetskval och depressioner. Arbetet på postkontoret gav henne dock en viss frist och möjlighet att skriva ned sina funderingar. Hon kallade sin dagbok ”gamle Ernst” och i den fick hon utlopp för tankar om livet, äktenskapet och samhälleliga orättvisor. Under pseudonymen ”Ernst Ahlgren” publicerades senare hennes verk.

Med romanen Pengar (1885) gjordes den litterära debuten. I denna berättelse övertalas en ung och omogen flicka att gifta sig alltför tidigt med en förmögen godsägare. Så småningom bryter den unga hustrun upp från ett kvävande konvenansäktenskap, till förmån för självförverkligande. I utvecklingsromanen Fru Marianne (1887) förändras den bortskämda flickan som helst vill läsa romaner till en präktig husmor på landet. Här beskrivs i stället en utopisk bild av äktenskapet som harmoniskt och jämlikt. Denna bok blev Victorias egentliga genombrott och hon anses vara en av de främsta av 1880-talets realistiska författare.

Victoria blev snabbt känd i litterära kretsar i Stockholm och Köpenhamn. I likhet med många författare sökte hon uppmärksammas av den viktige danske litteraturprofessorn och kritikern Georg Brandes. De träffades 1886 och Victoria blev lidelsefullt och hängivet förälskad. Hon var dock bara en i raden av kvinnor för honom. 1888 begick Victoria självmord på ett hotellrum i Köpenhamn. Många faktorer tros ha samverkat och lett till självmordet, måhända var Brandes' avvisande den utlösande faktorn. Victoria beskrivs som en skör själ som slets mellan längtan efter frihet och behov av kärlek och trygghet. Situationen för de kvinnliga författarna under 1880-talet var påfrestande, de möttes av ständiga motgångar. Victoria var också mycket olycklig i sitt äktenskap och med det inskränkta liv hon tvingades leva i Hörby.

Victorias dagböcker Stora boken (1978-1985) finns utgivna i sin helhet. Här kan man läsa om livet i Hörby och om kärleken till Georg Brandes. Efter Victorias självmord beskrev August Strindberg henne som sedeslös och hycklande och hennes död som en ”skymf mot den hederlige man (d v s maken) som aldrig haft annat fel än att älska henne troget och förlåta henne fast hon rövat hans ära.” Det sägs att Victorias självmord inspirerade Strindberg till Julies självmord i Fröken Julie.

Själv uttryckte Victoria det så här:

”Detta avskyvärda att icke få vara människa endast kvinna, kvinna, kvinna!”

Information hämtad från Petra Peterson i Röster i Radio och Catrin Villaume Fägerstrand Östgöta teatern.

Klassiska kvinnor - Emilie Flygare-Carlén

Emilie Flygare-Carlén föddes som Emilie Smith i Strömstad 1807. Hon var yngst av fjorton syskon, fadern var handlare och sjökapten. Hemmet var välbeställt och redan som tolvåring fick Emilie följa med sin pappa på fraktresor längs Bohuskusten. Vid sjutton års ålder fick hon ansvara för en egen båt. Emilie visade tidigt att hon hade väl utvecklad fantasi och ett gott intellekt. Hon trivdes med att vara för sig själv och hon befolkande sin värld med fantastiska bilder och föreställningar.

Emilie gifte sig år 1827 med läkaren Axel Flygare. Paret fick fyra barn tillsammans, dock överlevde endast två av dem spädbarntiden. 1833 blev Emilie blev änka. En kort tid senare trolovades Emilie med juristen Jakob Reinhold Dalin, vilken beskrivits som hennes enda stora kärlek. Hon blev havande, men innan bröllop hunnit stå avled Dalin hastigt. 1836 föddes dottern Rosaura, som adopterades av Dalins släktingar. Samma år avled dottern Mimmi.

Det var efter år 1836, efter ovan beskrivna tragiska händelser, som Emilie inledde en seriös författarkarriär. 1838 gavs den första romanen Valdemar Klein ut under pseudonymen Fru F. Emilie skrev för att överleva, men kanske också för att förverkliga något alldeles eget. I Minnen av svenskt författarliv uttryckte hon det så här:

”Jag hade mognat i allvarlig mening, jag hade vistats i olika provinser och kommit i beröring med många samhällsklasser. Jag hade lärt mig känna och lida med andra. Jag skulle således icke fantisera ihop min bok, jag skulle taga den ur livet.”

Emilie blev snabbt framgångsrik och hon flyttade till Stockholm, där hon gifte sig med Johan Gabriel Carlén. Hon kunde nu försörja sig och sonen på sitt skrivande. Den första skärgårdsromanen Rosen på Tistelön (1842) gjorde stor succé. Därefter följde en lång rad romaner i skärgårdsmiljö som blev mycket populära. Hon lockade läsarna med spännande intriger, intressanta personporträtt och färgstark miljö. Den självbiografiska Skuggspel, en krönika om Strömstad, blev Emilies sista betydande verk.

Emilie var pionjär i sitt val av ämne och miljö, i sin framsynthet och i sin moraliska hållning. Hon skrev om det landskap och de verksamheter hon var förtrogen med. Vid den här tidpunkten tog romanläsandet fart, och läsarna var i hög utsträckning kvinnor. Ofta ägnade man sig åt högläsning, och då var Emilies spännande romaner idealiska. Emilie hade bestämda åsikter, men budskapet i böckerna blir aldrig viktigare än själva berättelsen. Hon ville t ex införa allmän folkskola och hon ogillade dödsstraffet. Dessa och andra viktiga teman vävdes in i berättelserna, utan att de tog överhanden.

Sonen Edvard avled i hemmet år 1852, vid 22 års ålder. Efter pojkens död var Emilie förkrossad av sorg och hon skrev inte på sju år. Hon blev änka 1875, och hon överlevde alla sina barn. Emilie avled 1892 och var då ruinerad efter en felslagen spekulation.

Information hämtad från Dagens visa, Wikipedia och Strömstads museum.

Klassiska kvinnor - Fredrika Bremer

Fredrika Bremer föddes 1801 nära Åbo i Finland. Hon var dotter till en mycket förmögen brukspatron och växte upp i Stockholm. Fredrika och hennes systrar fick sin utbildning i hemmet av guvernanter och privatlärare. Fadern beskrivs som mycket auktoritär och lynnig. Modern var en societetsdam, som ställde stora krav på Fredrika och systrarna. Fredrika började tidigt skriva vers, teckna och måla. Hon ansågs vara mycket upprorisk och temperamentfull.

I mitten av 1820-talet hamnade Fredrika i en djup identitets- och religionskris. Hon bosatte sig på familjens gods i Årsta, där hon ägnade sig åt att förbättra livssituationen för fattiga och sjuka i trakten. Den första romanen Teckningar utur hvardagslifvet publicerades 1828. Mellan 1835 och 1840 var Fredrika bosatt i Norge under långa perioder. Där skrev hon romanen Grannarne (1837), som väckte stor beundran. I samband med att romanen skrevs hade Fredrika studerat Goethe och inspirerats att låta romanens berättare vara mer objektiv och mindre moraliserande. I den följande romanen Hemmet (1839), framhåller Fredrika, utan att idealisera, gemenskapens betydelse, särskilt för de ogifta kvinnorna. I alla Fredrikas böcker finns kvinnliga huvudpersoner och huvudtemat är relationen till fadern och familjen.

Fredrika blev tidigt känd och uppskattad av sin samtid. 1840 återvände hon till Stockholm och fortsatte att skriva och att ägna sig åt välgörenhet. Under många år reste Fredrika runt i världen och hon formade en ideologi som hon kallade ”kristen socialism” då hon ansåg att konkurrenstanken var oförenlig med det kristna budskapet. Hon var socialt engagerad och förespråkare för kvinnans rätt i samhället. 1856 utgavs den realistiska idéromanen Hertha, i vilken huvudpersonen kämpar för kvinnans rätt till ekonomisk likställighet och utbildning. Denna roman anses ha bidragit till att riksdagen 1858 beslutade att ogifta kvinnor skulle bli myndiga vid 25 års ålder.

Efter utgivningen av Hertha gjorde Fredrika en lång resa som beskrivs i Livet i gamla världen (1862). Fredrika avled, efter en kort tids sjukdom, på Årsta slott, nyårsafton 1865.

(Information hämtad från Fredrika Bremer Förbundet och Wikipedia.)

Klassiska kvinnor

När jag tittar runt lite bland mina böcker slår det mig att jag läser dåtida män och nutida kvinnor. Jag har t ex på senare tid läst Hjalmar Söderberg, Pär Lagerkvist och Per Anders Fogelström. Att det finns färre kvinnliga klassiska författare än manliga kan naturligtvis förklaras med hur samhällsstrukturen såg ut under första delen av 1900-talet. Men, det är ju ingen orsak att inte ens läsa de som finns! Så nu vill jag be er om tips på klassiska, (främst) svenska, kvinnliga författare som ni uppmärksammat och uppskattat. Tack på förhand :-)