Hanna Nordenhök debuterade som poet men har kanske mest uppmärksammats för sina mörka, suggestiva romaner. Hon har tilldelats flera utmärkelser för sitt författarskap, bland annat Sveriges Radios romanpris, Stina Aronsons pris och Göteborgs-Postens litteraturpris. Jag har tidigare läst romanen Det vita huset i Simpang från 2013, en fängslande roman om kolonisation, makt och flykt in i egna världar. Jag uppskattade bland annat kontrasten mellan ett vackert, lite sprött språk och en mörk, våldsam handling.
Det underjordiska biblioteket handlar om en kvinna som vandrar genom ett ödsligt landskap med målet att uppfylla ett löfte till sin far. En katastrof har inträffat, en dödlig pandemi har spridit sig och större delen av befolkningen har avlidit. Ett kännetecken på virusets (?) framfart är de sotfärgade spindelnät som breder ut sig på de drabbades kroppar. Under vandringen tar kvinnan, något motvilligt, hand om två barn som förlorat sina föräldrar, trots att detta försvårar hennes egen resa. En tid har hon även sällskap av en annan kvinna. De vandrar tillsammans på farofyllda vägar med målet att finna vatten, undvika smitta och hitta hem till tryggheten, pappan, barndomens underjordiska bibliotek.
Romanen är skriven i omvänd kronologisk ordning och inleds med att kvinnan når fram till sitt forna hem och uppfyller löftet till fadern. Därefter får läsaren ta del av händelserna på resan hem. Huvudpersonen benämns inte vid namn förrän i slutet av boken och övriga kallas endast "pojken", "flickan" och "den andra" (kvinnan). Överlag finns inte utrymme för relationer och närhet i katastrofens centrum, allt handlar om överlevnad. Färden hem är fylld av faror, alla samhällsinstanser har kollapsat, man kan bara lita på sig själv. Katastrofen lockar fram både det sämsta och det bästa hos människan, man måste alltid vara på sin vakt.
"Kraftlös regnbåge över himlen. En bit bort låg en stor plastpåse i det sanka gräset, med ett femtiotal mobiltelefoner inuti, alla urladdade, de tycktes tappade där i brådska. Kvinnan gick fram och petade lite bland påsens innehåll med foten. Obsidiansvarta displayer tömda på det myller av information som så nyss dikterat i det närmaste all verklighet, på ett ögonblick försvunnet. Hon såg sig om i landskapet igen. Rå och renspolad värld."
Det underjordiska biblioteket är en kort roman, som jag läste snabbt, med andan i halsen och tryck över bröstet. Det är en roman att drabbas av. Jag har sett andra jämföra med Vägen av Cormac McCarthy och jag håller med om att här finns en hel del likheter. Båda romanerna skildrar fruktansvärda händelser på ett oerhört engagerande och osentimentalt sätt. Texten i Det underjordiska biblioteket är poetisk och rytmisk samtidigt som romanen inte innehåller ett enda onödigt ord. Det fyller mig med beundran.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar