Dödsverk

Kjersti Anfinnsen besökte förra årets Bokmässa och jag lyssnade på hennes samtal om kärlek på ålderns höst vid flera tillfällen. Hon debuterade 2012 med romanen Det var grønt. Med böckerna om den pensionerade hjärtkirurgen Birgitte Solheim har Kjersti Anfinnsen både hyllats av kritiker och nått en bred läsekrets i såväl Norge, som en rad andra länder. 

De sista smekningarna är den inledande delen i trilogin om Birgitte Solheim och den handlar om de sista åren i livet, en tid när kroppen och minnet sviker, vänner faller ifrån och den egna betydelsen tycks minska. Birgitte bor ensam i en lägenhet i Paris, efter att ha haft en framgångsrik karriär som hjärtkirurg. Kontakterna med andra blir allt färre och ansträngningen att lämna lägenheten allt mindre lockande. På ålders höst träffar hon dock äntligen kärleken - Javiér. 

Birgitte är en mycket intressant och komplex karaktär, som inte är alltigenom sympatisk. Hon har livet genom fokuserat på framgång och arbete på bekostnad av djupa relationer och kärlek. Med växande sorg, kombinerad med självdistans och bitsk humor, ser hon tillbaka på sitt liv och funderar över sina livsval. Det kunde ha blivit oerhört dystert, men författaren balanserar tyngd och sorg med en osentimental gestaltning, skoningslös ärlighet, och ett envist hopp. 

I Ögonblick för evigheten fortsätter Birgitte att reflektera över sitt liv, både den fysiska och psykiska hälsan vacklar, ensamheten blir alltmer påtaglig och likaså kroppens förfall. 

I sista delen - Dödsverk - har livets och åldrandets sista kapitel inletts – Birgitte är nu blind och helt vårdberoende. Den sista tiden tillbringar Birgitte på ett privat vårdhem utanför Paris, tillvaron präglas av ensamhet, tankar på det förflutna och på det som ska ske, samt omvårdnad av en strid ström vårdare. Det är svårt att uthärda ett liv utan självständighet, Birgitte börjar längta efter slutet, ett värdigt slut. 

"En morgon upptäckte jag att jag var blind. Sista resten av självständighet försvann med synen. Skuggor och konturer har blivit ett slags mörkgrå yta där jag knappt kan skilja ljus från mörker. Resten av min tid är väntan. Kroppen fungerar nästan inte. Jag svävar in och ut ur sömnen. När jag vaknar har jag under några sekunder av nåd glömt misären. Sedan slår jag upp ögonen till den totala meningslösheten. Sköterskorna hävdar att mitt hjärta är imponerande starkt. Jag är seglivad. Dessvärre."

Sammantaget är Dödsverk läsning som påverkar på djupet. Här finns en oundviklig upplevelse av kroppslig förnedring som är plågsam, men även en fantastisk gestaltning av att Birgitte ännu är sig själv - ända in i slutet. 

DÖDSVERK

Författare: Kjersti Anfinnsen

Översättare: Marie Lundquist

Förlag: Flo förlag (2026)