Torka aldrig tårar utan handskar

Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar kommer att sättas upp som musikal med premiär på Göta Lejon i Stockholm den 24 september 2026, och en nyutgåva av trilogin, som en sammanhängande berättelse, kommer också ut under hösten. Jag passar därför på att dela min recension av en berättelse som verkligen - av olika anledningar - kröp under huden på mig. 

1982 tog huvudpersonen Rasmus studentexamen efter treårig humanistisk linje på Solbergaskolan i Arvika. 1982 tog jag studentexamen efter treårig humanistisk linje på Solbergaskolan i Arvika. Vilken total förvirring det medför när en fiktiv text plötsligt tycks handla om en själv, eller i alla fall om ens närstående. Jag kände mig omkullvält när jag såg inledningen av TV-serien och kände igen mig. Och eftersom boken nästan handlar om mig läser jag den utifrån det perspektivet. Minsta lilla fel stör mig (Gardell vet t ex inte att man säger Åmot med betoning på båda stavelserna och inte Åmotfors med betoning på första stavelsen). Men de små felen är så pyttiga jämfört med allt som är rätt! Beskrivningen av Domuskaféet är exakt och på denna plats tillbringade jag stor del av skoltiden. Ja, tyvärr just den tid jag borde varit i skolan. Jag träffade nämligen min nuvarande man i skolan och därefter hade vi viktigare saker för oss än att gå i skolan. En annan sak som tack och lov inte stämmer är att Rasmus gick i min klass. Det gick bara en kille i klassen och han reste aldrig till Stockholm. Så jag kände inte Rasmus "på riktigt".

Miljöskildringen i romanserien är således fantastisk. Stämningen i byhålan Koppom är exakt återgiven,  jag känner så oerhört väl igen mig både i samhället och bland befolkningen. Gardell har fått en del kritik för övertydlig symbolik med den vita älgen, men den kritiken kommer ju från folk som inte var med. Den vita älgen spelade stor roll under min uppväxt, folk åkte på älgsafari för att försöka få syn på den o s v. För en gångs skull stör mig övertydlig symbolik inte alls. Om berättelsen utspelar sig i västvärmland måste älgen helt enkelt vara med.

Förutom igenkännandets förvirring väckte Torka aldrig tårar stor skam hos mig. Skammen att ha glömt! Jag befann mig aldrig i närheten av någon som drabbades, men jag minns ju så väl allt som skrevs i tidningar och diskuterades på TV. Jag minns hur vissa drabbades medan andra fick skylla sig själva. Tack och lov minns jag också hur vidrig jag tyckte att uppdelningen mellan de oskyldiga och de skyldiga var. Och jag minns rädslan, paniken innan man visste hur man kunde bli smittad. Jag minns Jacob Dahlin och Sighsten Herrgård. Eller rättare sagt, jag minns nu när jag blivit påmind. Och jag är tacksam över påminnelsen även om jag gråtit floder då jag lyssnat på Gardells uppläsning. 

Som litteratur är Torka aldrig tårar lättläst och gripande, som vittnesdokument är den ovärderlig. När Gardell håller sig till sin berättelse blir man berörd, när han beskriver tidsandan blir man omskakad. Gardell hamrar frenetiskt in sitt budskap och det är ett budskap som måste predikas tills alla förstår. Kärlek och tolerans är till för alla. Kärlekshistorien mellan Rasmus och Sebastian är underbart berättad, Paul är härligt överdriven utan att be om ursäkt för det, Bengt har precis lagt världen (i alla fall Sverige) för sina fötter när han får beskedet, sorgen är ofantlig när vännerna tvingas att bära varandras kistor. Torka aldrig tårar är helt enkelt ett storverk.