lördag 29 februari 2020

Bokreafynd


Här är mina fynd från årets bokrea. De flesta var böcker jag planerat att köpa, men ett par impulsköp slank också med.

Vad som helst är möjligt av Elizabeth Barton är en fortsättning på den fantastiska romanen My name is Lucy Barton. Den har jag länge väntat på.

Jag far ner till bror av Karin Smirnoff har jag redan läst, recenserat och hyllat. Ville dessutom äga den. Väntar ivrigt på att tredje delen om Jana Kippo ska komma ut.

Syskonen av Tessa Hadley måste jag läsa eftersom jag tyckte så mycket om författarens Sent på dagen. Dessutom var Tessa Hadley så mysig att lyssna på på Bokmässan.

Gileads döttrar av Margaret Atwood blev jag i ärlighets namn rätt besviken på när jag läste den. Allt för mycket lades till rätta och en del av den nödvändiga svärtan suddades ut. Men jag vill ändå gärna ha båda böckerna om Gilead i min bokhylla. 

Ordbrodösen av Anna Arvidsson har jag också läst, recenserat och gillat. Nu behövdes ett nytt ex till dottern. 

Simson av Lina Sjöberg handlar om den starke mannen från Bibeln. Den ser jag fram emot att läsa. 

En illustrerad Djungelboken av Rudyard Kipling kunde jag inte motstå fast den inte stod på inköpslistan, den blir ett bra tillägg till mina nobelböcker.

Har ni hittat några fynd?

fredag 28 februari 2020

Vår älskade


Vår älskade av Kamila Shamsie inleds med en scen som är som skriven för filmatisering. Brittiska Isma, med pakistansk bakgrund, utsätts för ett mycket förödmjukande förhör på Heathrow när hon ska lämna London för att åka till USA och doktorera i sociologi. Hennes "brittiskhet" ifrågasätts  på ett mycket kränkande sätt och hon tvingas svara på frågor om shiamuslimer, drottningen och Hela England bakar. Isma svarar diplomatiskt och kommer till slut med ett flyg. Misstänksamheten mot muslimer, som genomsyrar romanen, åskådliggörs på ett både upprörande och bitskt humoristiskt sätt redan i bokens första kapitel.

Isma och hennes 10 år yngre tvillingsyskon Aneeka och Parvaiz är uppvuxna i London. Fadern försvann redan då tvillingarna var små. Runt faderns död finns frågetecken, blev han avrättad på väg till Guantánamofängelset som jihadist? Modern avled då Isma var 19 och hon har tagit hand om syskonen sedan dess.

Efter det inledande kapitlet om Isma i USA får läsaren följa hennes familj både i nu- och dåtid. Brodern Parvaiz har "försvunnit" och har ingen kontakt med systrarna. Några år tidigare mötte han IS-rekryterare som övertygade honom att han måste leva så som fadern skulle velat. Han befinner sig nu i Raqqa, där livet inte alls blivit som han föreställt sig. Systern Aneeka inleder ett passionerat förhållande till Eamonn, sonen till den pakistanskfödde inrikesministern, som gjort karriär genom att ta hårda tag mot invandrare. Är det verklig kärlek, eller använder Aneeka Eamonns kärlek i syfte att få hans pappa att hjälpa till att få hem brodern?

Vår älskade (lite konstig översättning av den engelska titeln Home Fire) är en roman som kan beskrivas på många sätt. Den är en politisk thriller, lite liknande svenska TV-serien Kalifat, samtidigt som den handlar om identitet, syskonrelationer, stormande kärlek och rätten att få begrava sina närstående. Vilsenheten och hemlösheten är plågsamt närvarande i det dagliga livet.

Till syvende och sist är Vår älskade en nytolkning av Sofokles Antigone och författaren använder sig av den ursprungliga berättelsen på ett fantastiskt sätt. Dramatiken och tragedin är inte mindre i Vår älskade än i originalet och genom att förlägga historien i nutid blir den lättare att relatera till för läsare i vår tid. Sammantaget är detta en oerhört fängslande, skrämmande berättelse om utanförskap och kärlek. Romanen tilldelades Women’s Prize For Fiction 2018, så välförtjänt.

VÅR ÄLSKADE
Författare: Kamila Shamsie
Översättare: Ylva Mörk
Förlag: Bokförlaget Polaris (2019)
Recensioner: Litteraturmagazinet, Boklysten
Köp: Adlibris, Bokus

OBS! Boken är med på rean, passa på att införskaffa till liten peng!

tisdag 25 februari 2020

Mitt i Herakles


Mitt i Herakles av Theodor Kallifatides i uppläsning av Reine Brynolfsson har jag svårt att avbryta mitt lyssnande. Det här är en mycket engagerande berättelse om en stammande pojke som är starkare än alla andra. På både gott och ont. Hittills har vi inte kommit fram till hans storverk, författaren lägger stor vikt vid att gestalta Herakles uppväxt, den första kärleken och relationen till föräldrarna och tvillingbrodern. Detta gör att man som läsare känner stor empati med pojken. Senare i berättelsen blir handlingen grymmare och blodigare.

måndag 24 februari 2020

Utmaning: Authors & Characters - Jenny


Utmaning Authors & Characters: Jenny
Berätta om en författare och en litterär karaktär som båda bär veckans utvalda namn. Var gärna fantasifulla med namnen, de kan vridas och tänjas, gälla alla kön, vara olika versioner i olika länder o s v. Improvisera! Varje måndag lägger jag upp ett inlägg med veckans namn och mina val. Lägg upp era egna inlägg, släng in en länk i mina kommentarer, besök varandra för att få lästips och kommentera gärna.


Jenny Jägerfeld är en kollega som kanske är mer känd som författare än som psykolog. Som jag ser det förutsätter det ena det andra. JJ använder verkligen sina psykologiska kunskaper i sina böcker. Här ligger jag och blöder är makalöst bra. Vissa scener är så dråpliga att jag skrattar mig andlös, andra så hudlösa att tårarna rinner. Romanen om Maja, som råkar såga av sig en bit av tummen, blir hög, kär och har sex, och vars mamma försvinner, borde verkligen läsas i alla åldrar. Fenomenal gestaltning av både föräldrars och barns upplevelser.


Jenny är Sigrid Undsets genombrottsroman och den publicerades redan år 1911. Trots detta känns den emellanåt oerhört aktuell. Boken handlar om den moderna, unga konstnärinnan, som försöker skapa sig ett liv som konstnär samtidigt som hon drömmer om den Stora Kärleken. I stället blir hon indragen i flera relationer, som inte är sunda. Jenny är en oerhört läsvärd, gripande kvinnoskildring, som jag hoppas kommer att läsas flitigt i minst 100 år till.

torsdag 20 februari 2020

Mitt i Arv och miljö


Lyssnar just nu på en mycket bra uppläsning av Arv och miljö av Vigdis Hjorth. Uppläsare är Gunilla Leining. Det är ganska länge sedan jag läste den här typen av bok, d v s en modern, västerländsk roman som handlar om familjerelationer. Förr läste jag mängder av skönlitteratur om människor i behov av psykoanalys, men tröttnade på temat. Därför har jag under lång tid inte valt att läsa Arv och miljö. Men nu är jag glad att jag ändå började lyssna på boken, för den här romanen är verkligen bra. Författaren skriver initierat och inlevelsefullt, osentimentalt och med bitsk humor. Och med ett rytmiskt språk som säkerligen varit ännu tydligare om jag läst med ögonen.

onsdag 19 februari 2020

GHS


Snart, snart är det dags. Dottern och jag ska spana på fina hästekipage på GHS och kanske blir det lite hästshopping också. Ja, det blir det förresten garanterat.

tisdag 18 februari 2020

The Song of Achilles


Tack vare lite sömnsvårigheter, en del bilåkande och, så klart, en oerhört spännande berättelse, gick det väldigt fort att lyssna på The Song of Achilles av Madeline Miller. Boken är författarens debutroman och tilldelades Women's Prize for fiction 2012, mycket välförtjänt. Av författaren har jag tidigare läst Kirke, även den en roman med tema från antiken.

Handlingen i The Song of Achilles är välkänd och ändå helt ny. Berättelsen om kriget mellan grekerna och trojanerna har jag läst i många olika versioner, men aldrig förut gestaltat på ett så engagerande, kärleksfullt sätt. Huvudperson och berättare är Patroklos, inledningsvis en ung gosse som inte lyckas göra fadern nöjd. I ett bråk med andra pojkar går det så illa att Patroklos far förvisar honom till kung Peleus hov. Där lär han känna Peleus son, den gyllene Akilles. Trots, eller kanske tack vare, sina olikheter blir pojkarna bästa vänner och, med åren, älskande. Akilles mor, havsnymfen Thetis, är inte särskilt förtjust i sonens val av partner, men viktigare för henne är att försöka förhindra Akilles förutsagda öde. Till slut hamnar han dock ändå i Agamemnons här, i strid mot Troja.


Handlingen är engagerande och spännande, men den största behållningen finner jag i gestaltningen av den kärleksfulle Patroklos, som hängivet vill göra allt för Akilles, samtidigt som han också måste följa sitt eget samvete. Det är inte alltid lätt att älska en stor hjälte, som ibland drabbas av hybris. Miller levandegör karaktärerna och skapar fängslande miljöer där de välkända, förutsagda händelserna slutligen äger rum. Sammantaget är The Song of Achilles lättläst, medryckande, brutal och ömsint.
THE SONG OF ACHILLES
Författare: Madeline Miller
Uppläsare: Frazer Douglas
Förlag: Harper Audio/Storytel
Köp: Adlibris, Bokus
Recensioner: Elzas bokhylla, Lacrimamens

måndag 17 februari 2020

Utmaning: Authors & Characters - Josef


Utmaning Authors & Characters: Josef
Berätta om en författare och en litterär karaktär som båda bär veckans utvalda namn. Var gärna fantasifulla med namnen, de kan vridas och tänjas, gälla alla kön, vara olika versioner i olika länder o s v. Improvisera! Varje måndag lägger jag upp ett inlägg med veckans namn och mina val. Lägg upp era egna inlägg, släng in en länk i mina kommentarer, besök varandra för att få lästips och kommentera gärna.


Mörkrets hjärta av Joseph Conrad är en tung, dramatisk berättelse om den oinskränkta makt de vita tillskansade sig i samband med kolonisationen av Afrika. Längst inne i mörkrets hjärta längs Kongofloden härskade elfenbensjägaren mr Kurtz, som gjort sig till Gud för "svartingarna". Det här är en obehaglig historia, en stor klassiker, som tyvärr är ganska tungläst.



Processen av Franz Kafka är en surrealistisk roman som handlar om Josef K, som en morgon häktas utan att få reda på orsaken eller vilket brott han anklagas för. Vi får därefter följa Josef K:s svåra väg genom domstolarna och det absurda rättssystemet. Man kan tolka romanen som en symbolisk beskrivning av individens rättslöshet eller som en en allegori över livets obegriplighet.

Min läsupplevelse av Processen är framför allt mycket känslosam. Jag blir oerhört frustrerad över att det inte finns logiska lagar och regler kring hur en process ska gå till, jag blir förvirrad över att tid och rum ibland inte fungerar realistiskt – en prygling sker i ett skräprum och när K kommer tillbaks nästa dag är scenariot oförändrat - och jag blir upprörd över att K inte reagerar så starkt och på ett sätt man kan förvänta sig. Som läsare fångas jag av den maktlöshet K känner och jag drabbas av overklighetskänsla. Handlingen utspelar sig dock kronologiskt. 

Karaktärerna i Processen är påtagligt skissartade och tycks mer fungera som funktioner eller symboler. Även huvudpersonen Josef K skildras på ett distanserat sätt, han tänker och handlar, men det är svårt att ta till sig vad han känner. Det går inte att identifiera sig med honom på djupet. Romanen är berättad i tredje person och ger sken av att skildra verkligheten med många konkreta beskrivningar. Kontrasten mellan den enkla, ”vardagliga” formen och det absurda innehållet är stor. Man kan ju undra varför någon läser så här jobbiga böcker. Svaret är enkelt; den är suverän.

fredag 14 februari 2020

Hjärtsjukvård

Ja, idag är det Alla Hjärtans Dag och jag har fått besked att mitt hjärta är friskt. Så kändes det inte i förrgår när jag åkte till akuten med bröstsmärtor. Men inte trodde jag att det var ngt allvarligt, inte förrän läkaren kom och sa att jag skulle läggas in och hjärtövervakas med misstanke om infarkt. Jorden snurrar rätt fort när man får sådana besked. Igår gjordes ultraljud och angiografi och allteftersom kunde allvarliga tillstånd uteslutas. Ingen infarkt. Ingen kärlkramp. Och nu har jag kommit hem. Blåstucken och utmattad, inte mycket klokare kring varför jag hade ont eller varför provsvar var för höga, men med vetskap att mitt hjärta klappar som det ska. Och med vetskap om att svensk vård fungerar ypperligt när det som bäst behövs. En eloge till akuten och avd 57 på CSK.

måndag 10 februari 2020

Utmaning: Authors & Characters - Ester


Utmaning Authors & Characters: Ester
Berätta om en författare och en litterär karaktär som båda bär veckans utvalda namn. Var gärna fantasifulla med namnen, de kan vridas och tänjas, gälla alla kön, vara olika versioner i olika länder o s v. Improvisera! Varje måndag lägger jag upp ett inlägg med veckans namn och mina val. Lägg upp era egna inlägg, släng in en länk i mina kommentarer, besök varandra för att få lästips och kommentera gärna.


Ester Roxberg debuterade 2011 med den kritikerrosade Antiloper. Några år senare kom den självbiografiska berättelsen Min pappa Ann-Christine, där hon nyanserat och ärligt berättar om hur det var när hennes pappa, den hobbysnickrande prästen, plötsligt kom ut som kvinna.,

Antiloper handlar om bästa vännerna Astrid och Ellen. Astrid är en musikintresserad indietjej, Ellen är en sportande plugghäst. Men vad spelar olikheterna för roll när man har roligt åt samma saker, kan prata om allt och dela alla upplevelser. Under sista året i gymnasiet börjar dock Ellen förändras, hon blir alltmer inbunden och tyst. Astrid försöker få Ellen att prata om det som tynger henne, men Ellen orkar liksom inte. Hon grubblar över livets meningslöshet och oroar sig för framtiden. Astrid och Ellen har många planer på vad de ska göra efter examen, men ingenting blir riktigt som de tänkt sig.

Om jag ska skriva om allt jag tycker om i Antiloper blir detta en avhandling som inte passar bloggformatet. Jag får försöka välja ut några saker jag fastnat för och berätta om dem. Fast det är ju inte så lätt när man älskar handlingen, stämningen, språket, personskildringarna, de olika typsnitten, ja till och med omslaget. Antiloper är helt enkelt en fantastisk berättelse om hur det känns att plötsligt förväntas vara vuxen och kliva ut i världen. Texten kryper under huden på läsaren, man kan inte värja sig och tårarna rinner. Ändå är detta inte alls någon nattsvart bok som vältrar sig i elände, här finns också sår som läks och en möjlig ljus framtid.

Det som gör Antiloper så fantastisk är det äkta tonfallet och alla känslonyanser, jag känner så väl igen mig i både Ellen och Astrid. Ellen som blir alltmer tillbakadragen, blek och tunn. Ellen som kämpar  med att förstå vad som är meningen med livet. Och Astrid som står bredvid och försöker greppa vad som händer med Ellen och stötta henne. Och som måste gå vidare med sitt eget liv när Ellen inte längre vill umgås och göra saker tillsammans.

Berättaren är till stor del Astrid som vänder sig till Ellen i ett du-tilltal. Ellens röst får vi bara höra emellanåt i brev som hon skriver till Astrid. Ändå blir båda tjejerna levande i texten, den vackra texten som verkligen lyckas skildra ungdomens hudlöshet, förvirring, längtan, sorg och nära vänskap. Vänskap så nära att man ibland inte vet var den ena slutar och den andra börjar. Och text så fantastisk att man som läsare inte vet var man själv slutar och Ellen och Astrid börjar.

Sammantaget är detta den vackraste bok om vänskap jag läst, jag hoppas att alla unga tjejer och killar får läsa och prata om den i skolan.


Oftast brukar jag lyfta fram böcker jag gillar, men nu kommer det lite snack om ett par böcker och en huvudperson jag verkligen inte står ut med. Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar av Lena Andersson skildrar kvinnor och relationer på ett oerhört irriterande sätt.

Huvudpersonen Ester är mycket teoretiskt begåvad, samtidigt som hon har påtagliga socioemotionella svårigheter. Hon blir kär i den ena knölen efter den andra, vilket på något sätt ändå alltid är knölarnas fel. Själv blir jag som sagt galen på Esters beteende. Om och om och om och om igen återvänder hon till en man hon ändå ganska tidigt "genomskådar". Varför? Hon är så kär att hon inte kan kontrollera sig. Att kritisera Ester för hennes beteende och moral är dock svårt. Författaren lägger de synpunkter man som läsare kan ha, i munnen på obehagliga personer man inte vill förknippas med. Den mest intressanta vinklingen vore naturligtvis att bestämma sig för att mannens version av vad som egentligen hänt är den "sanna".

Kärleken gestaltas som ett maktspel där det gäller att vara bäst på att balansera mellan närmande och undandragande. Det mesta diskuteras i avancerade kunskapsteoretiska termer, vilket inte i sig gör innehållet mer intressant. Det förändrar inte att Ester i stället för att ägna sig åt teoretiserande och analyserande av partnerns inre, borde ge sig tid att försöka förstå sig själv. Och då helst inte i överdrivet komplicerade psykoanalytiska termer. I slutänden uppfattar jag berättelsen som en kliché om relationer.

torsdag 6 februari 2020

Mera rea

Aha, på den andra nätjätten fanns ett par reaböcker till som jag längtat efter.


onsdag 5 februari 2020

Vår älskade, mitt i läsningen


Knappt halvvägs in i Vår älskade av Kamila Shamsie är jag som uppslukad av berättelsen. Huvudpersonerna har krupit under huden på mig och jag är mycket engagerad i deras liv. Då kommer jag plötsligt ihåg att boken är baserad på Antigone av Sofokles. Aj aj, det här kommer aldrig att gå väl.

tisdag 4 februari 2020

Reafynd

Jag har länge sett fram emot att göra ett stort bokinköp under rean för jag har snålat senaste året. Men jag är ju ärligt talat rätt så kräsen. Vill mestadels bara köpa klassiker. Har också hoppats kunna fynda Tessa Hadley, Lise Tremblay, Katherine Mansfield, Olga Tokarczuk och Agota Kristof. Men nästan inget jag längtat efter finns med på rean. Nåja, det blir några nytillskott i alla fall.

Ordbrodösen

Ordbrodösen - Anna Arvidsson

Vad som helst är möjligt

Vad som helst är möjligt - Elizabeth Strout

Simson

Simson - Lina Sjöberg

Djungelboken

Djungelboken - Rudyard Kipling

Jag for ner till bror

Jag for ner till bror - Karin Smirnoff

måndag 3 februari 2020

Utmaning: Authors & Characters - Alexander


Utmaning Authors & Characters: Alexander
Berätta om en författare och en litterär karaktär som båda bär veckans utvalda namn. Var gärna fantasifulla med namnen, de kan vridas och tänjas, gälla alla kön, vara olika versioner i olika länder o s v. Improvisera! Varje måndag lägger jag upp ett inlägg med veckans namn och mina val. Lägg upp era egna inlägg, släng in en länk i mina kommentarer, besök varandra för att få lästips och kommentera gärna.


Alexander Solzjenitsyn föddes den 11 december 1918. 1945 arresterades han för att ha smädat Stalin och dömdes till åtta års arbete i ett straffläger i Gulag. Där inledde han sitt författarskap genom att i hemlighet föra anteckningar om livet i lägret. Han debuterade 1962 med lägerskildringen En dag i Ivan Denisovitjs liv. Denna bok ledde till att berömmelse utomlands, men också till att han ansågs vara "statens fiende" i Sovjetunionen. 1970 tilldelades Solzjenitsyn Nobelpriset. Han var då förbjuden att publicera i hemlandet och efter en hetskampanj landsförvisades han 1974. Samma år publicerades den omtalade Gulag-arkipelagen. Solzjenitsyn levde i exil i USA under många år, men återvände till Ryssland 1994 efter Sovjetunionens sammanbrott. I stället för att fängslas hyllades han nu som en av landets stora kulturpersonligheter. Den 3 augusti 2008 avled Solzjenitsyn vid 89 års ålder.

Ivan Denisovitj, kallad Sjuchov, sitter fängslad i ett arbetsläger. Han är dömd till 10 års straff-arbete för spioneri, efter att ha tillfångatagits av tyskarna under andra världskriget. Den här dagen vaknar Sjuchov och känner sig sjuk. Han orkar för första gången inte upp i tid och för detta straffas han med ett extra arbetsuppdrag. Eftersom Sjuchov inte mår bra går han, efter att ha uträttat det extra straffarbetet, till sjukstugan för att rapportera att han är sjuk. Men läkaren får inte sjukskriva fler denna dag, så Sjuchov måste arbeta trots att han inte mår bra. Under resten av dagen lyckas Sjuchov över förväntan med såväl arbetet, som matanskaffningen. När han somnar på kvällen är han nöjd med den gångna dagen: "Det hade gått en dag, av ingenting förmörkad, en nästan lycklig dag."

Författaren beskriver detaljerat hur en dag i lägret ser ut. Fångarna är trötta och utsvultna, kontrollrutinerna i sträng, sibirisk kyla är absurda. Det är få som överlever till frigivningen, tämligen godtyckligt kan man få extra straff i form av minskade matransoner, vilket i regel leder till döden. Relationen mellan fångarna pendlar mellan konkurrens och solidaritet. Alla försöker tillskansa sig fördelar för att överleva, men ett visst utrymme för generositet och omtanke finns. Även under det hårda arbetet visar sig denna omtanke om de svagare och i de olika arbetsmomenten uttrycker fångarna arbetsglädje och tillfredsställelse över sin yrkesskicklighet.

Det slående i romanen är det optimistiska tonfallet, som bildar en skärande kontrast till den misär som beskrivs. Samtidigt kan man i vissa subtila, sarkastiska kommentarer skönja den vrede som ligger och pyr under ytan. Just tilltalet gör att man kan ta åt sig berättelsen, utan att värja sig. Allt skildras osentimentalt och lågmält på ett mästerligt sätt.


Sent på dagen av Tessa Hadley handlar om två medelålders par, Alex och Christine, och Zach och Lydia, som varit vänner sedan ungdomen. När Zach hastigt avlider rubbas balansen och gamla känslor väcks åter till liv. Lydia flyttar hem till Alex och Christine för att försöka hitta ett sätt att hantera förlusten. Alla vännerna är överens om att just Zach var den de inte hade råd att förlora. Romanen inleds i berättelsens nutid med att Lydia telefonerar Christine för att berätta att Zack avlidit. Därefter växlar berättarperspektivet mellan nutid och tillbakablickar till den tidsperiod de alla lärde känna varandra. Trots sina olikheter är Christine och Lydia bästisar under studietiden. När de får en ny snygg lärare, Alex, blir Lydia omedelbart vanvettigt förälskad. Och Christine börjar dejta Alex bästa vän Zach. Någonstans på vägen blir det dock uppenbart för dem alla att de passar bättre ihop med kompisens partner. De byter, gifter sig, får barn, som även de blir bästisar, och åren går.

Tessa Hadley skriver eleganta formuleringar som mycket precist gestaltar känslonyanser och detaljer. Under läsningen blir jag först förtjust i den sparsmakade prosan, därefter häftigt indragen i de dramatiska händelserna i inledningen, när vännerna försöker handskas med beskedet att vännen Zach avlidit. Här skildras chocken och den förlamande sorgen, utan tillstymmelse till kletig sentimentalitet. 

Sammantaget skriver författaren om det som sker inom och mellan människor, om det vi kanske helst vill dölja, om de små osanningar vi använder oss av för vår bekvämlighets skull. Det är just komplexiteten, de många lagren, författarens lyhördhet i gestaltningen och förmågan att hitta exakt rätt ord, som gör Sent på dagen till en fantastisk läsupplevelse. 

söndag 2 februari 2020

Namnens hus


Namnens hus bygger på myten om Agamemnon, Klytaimnestra, Ifigenia, Elektra och Orestes som nedtecknades av Aishylos (Orestien), Sofokles (Elektra) och Euripides (Elektra, Orestes och Ifigenia i Aulis). Här kommer en kort beskrivning av handlingen och, ja, jag kommer att avslöja hur det går. Kungen, tillika fältherren, Agamemnon behöver gudarnas hjälp för att vindarna ska vända i striderna mot Troja. Till slut ser han ingen annan råd än att offra sin äldsta dotter Ifigenia. Modern Klytaimnestra gör allt i sin makt för att rädda dotter och svär att hämnas när hon misslyckas. Vindarna vänder och Agamemnon och hans mannar besegrar trojanerna. När han segerrusig kommer hem väntar dock Klytaimnestra med en kniv i handen. Dottern Elektra blir mycket upprörd över mordet på fadern och bidar sin tid för att hämnas. När, den som barn bortförde, brodern Orestes kommer hem sätter hon sin plan i verket.

Alla de starka känslorna från de ursprungliga berättelserna finns kvar, fördjupas och renodlas i Tóibíns version av tragedin. Språket är enkelt och avskalat, samtidigt som texten innehåller nog med detaljer att ge läsaren en tydlig bild av miljön och av huvudpersonernas inre. Berättelsen är bitvis mycket realistisk och obehaglig med sprutande blod och ruttnande lik.
"Jag gav order om att liken skulle ligga kvar i solen en dag eller två tills det söta övergick i stank. Och jag tyckte om flugorna som kom, surrande med sina små invecklade och orädda kroppar efter skrovmålet, upphetsade av den ständiga hunger som de kände inom sig, en hunger jag också kommit att erfara och uppskatta."
Handlingen skildras ur tre olika perspektiv: Klytaimnestras, Elektras och Orestes. Moderskap, syskonrelationer och vänskap gestaltas i olika variationer. Och genom hela berättelsen dominerar misstron och misstänksamheten, Vem kan man lita på? Stämningen i palatset, där det viskas om nätterna, är suggestiv och klaustrofobisk. Gudarnas roll är nedtonad, det är människorna som smider planer och handlar.
NAMNENS HUS
Författare: Colm Tóibín
Översättare: Erik Andersson
Förlag: Norstedts (2018)
Köp: Adlibris, Bokus

lördag 1 februari 2020

Antigone i olika versioner


Nästa bok jag ska läsa är Vår älskade av Kamila Shamsie, en omtolkning av Antigone. Romanen har fått många positiva omdömen och jag hoppas att den kommer att leva upp till mina höga förväntningar. Tills dess kommer här några reflektioner jag skrev 2012 när jag läste originalet.


När Kung Oidipus stuckit ut sina ögon i förtvivlan över att ha dödat sin far och äktat sin mor leds han vidare i livet av dottern Antigone. Arvtagare till tronen är Oidipus två söner Eteokles och Polyneikes, som beslutar sig för att regera vartannat år var. Men Eteokles vill så klart inte lämna ifrån sig makten efter ett år som regent, strider utbryter och de båda bröderna dräper varandra. När Antigone återvänder till Thebe härskar hennes morbror Kreon över staden. Antigone vill begrava sina bröder, men Kreon förbjuder att man begråter stadens fiende Polyneikes. Antogone bryter mot detta förbud och spärras in levande i ett gravvalv. Där begår hon självmord, vilket leder till att hennes trolovade Haimon (Kreons son) och dennes mor också begår självmord. Kreon blir ensam kvar att begrunda sin maktlystnad och envishet.

Om man spetsar till det lite skulle man kunna beskriva Antigone som fundamentlist. Hon stödjer sig på religiösa lagar och känner sig förpliktigad att begrava brodern trots att lagen så förbjuder. Kreon verkar vara minst lika rigid även han i sin bokstavliga tro på lagen och makten. Och som i alla tragedier drivs människan obevekligt mot sitt öde. De gamla grekiska gudarna visade ingen som helst barmhärtighet.