Litteratur jorden runt

Dags att ta upp målsättningen att läsa författare från många delar av världen. Har kollat mina listor över lästa böcker och identifierat författare från 75 olika länder. Det tyckte jag lät mycket, tills jag insåg att det finns 195 olika länder! Men många av dessa kommer inte att bli lästa eftersom det inte finns översatta, relevanta texter. Det skulle dock vara kul att komma upp i 100 i alla fall, vi får se hur det går.

Nedan är en lista över mina lästa författare/verk. Den ursprungliga listan hittade jag hos Feministbiblioteket, som verkar ha läst något från alla länder!

Tips på författare/böcker från saknade länder mottages tacksamt!

Alla världens länder

Afghanistan: Atiq Rahimi - Jord och aska 

Albanien: Ismaïl Kadaré – Aprils frusna blommor

Algeriet: Assia Djebar – Sultanbrudens skugga 

Angola: Ondjaki – Ynari – flickan med de fem flätorna 

Antigua och Barbuda: Jamaica Kincaid – Annie John

Argentina: Julio Cortázar – Axolotl 

Australien: Patrick White – Tant Theodora 

Azerbajdzjan: Olga Grjasnowa – Ryssar är såna som gillar björkar 

Belarus: Svetlana Aleksijevitj – Kriget har inget kvinnligt ansikte

Belgien: Madeleine Bourdouxhe - Gilles kvinna

Bosnien och Hercegovina: Fausta Marianovic - Sista kulan sparar jag åt grannen

Brasilien: Machado de Assis – Vansinnesläkaren 

Chile: Isabell Allende – Andarnas hus 

Colombia: Gabriel García Márquez - Översten får inga brev

Danmark: Jesper Wung-Sung - Kvinna sedd bakifrån

Egypten: Nawal el Saadawi – Revolutionsskrivarna

Elfenbenskusten: Veronique Tadjo – Drottning Pokou 

Etiopien: Maaza Mengiste – Under lejonets blick

Finland: Märta Tikkanen – Århundradets kärlekssaga

Frankrike: Simone de Beauvior – Misstag i Moskva

Ghana: Ama Ata Aidoo – Förändringar – en kärlekshistoria 

Grekland: Sapfo – Dikter och fragment 

Indien: Arundhati Roy – De små tingens Gud

Indonesien: Pramoedya Ananta Toer – Människornas jord

Iran: Shahrnush Parsipur – Kvinnor utan män 

Irland: Samuel Beckett - I väntan på Godot

Island: Halldór Laxness - Salka Valka

Israel: Amos Oz - Judas

Italien: Siliva Avallone – Stål

Japan: Kenzaburo Oe - Mardrömmen

Kamerun: Léonora Miano – Sorgsna själar

Kanada: Margaret Atwood - Alias Grace

Kenya: Ngũgĩ wa Thiong'o - En blomma av blod

Kina: Mo Yan - Vitlöksballaderna

Lettland: Nora Ikstena - Modersmjölken

Libanon: Vénus Khoury-Ghata - Sju stenar till den otrogna hustrun 

Malaysia: Rani Manicka – Rismodern 

Marocko: Fatima Mernissi - Drömmar om frihet

Mauritius: Natacha Appanah - Den siste brodern

Mexiko: David Toscana - Den sista läsaren

Nederländerna: Anne Frank – Anne Franks dagbok 

Nigeria: Chinua Achebe - Allt går sönder 

Nordkorea: Park YeonMi - För att kunna leva

Norge: Sigrid Undset – Kristin Lavransdotter 

Nya Zeeland: Janet Frame – Mot ännu en sommar

Pakistan: Moshin Hamid - Den ovillige fundamentalisten 

Palestina: Suad Amiry - Sharon och min svärmor

Peru: Mario Vargas Llosa – Den stygga flickans rackartyg

Polen: Wisława Szymborska - Här

Portugal: José Saramago – Blindheten 

Rumänien: Herta Müller - Hjärtdjur

Ryssland: Fjodor Dostojevskij – Brott och straff 

Schweiz: Peter Stamm - Sju år

Senegal: Aminata Sow Fall - Tiggarnas strejk 

Singapore: O Thiam Chin - Aldrig bättre

Slovenien: Goran Vojnović – Jugoslavien, mitt hemland

Somalia: Nuruddin Farah - Adams revben

Spanien: Camilo José Cela - Pascal Duartes familj

Sri Lanka: Michael Ondaatje - Anils skugga

Storbritannien: Hilary Mantel - Wolf Hall

Sudan: Tayeb Salih - Utvandringens tid

Sverige: Per Anders Fogelström - Mina drömmars stad

Sydafrika: Marlene Van Niekerk - Agaat 

Sydkorea: Han Kang - Vegetarianen

Syrien: Samar Yazbek – En mörk strimma av ljus 

Tjeckien: Franz Kafka - Förvandlingen

Tunisien: Claude Kayat - Mohammed  Cohen

Turkiet: Elif Shafak – Bastarden från Istanbul

Tyskland: Hans Fallada - Ensam i Berlin

Ukraina: Victoria Belim - Röda sirener

Ungern: Imre Kertez – Mannen utan öde 

USA: Toni Morrison - Älskade/Beloved

Vietnam: Kim Thúy - Ru

Zimbabwe: NoViolet Bulawayo  – Vi behöver nya namn

Österrike: Elfriede Jelinek – Älskarinnorna 

Autonoma områden 

Guadeloupe: Maryse Condé – Färden genom mangroven 

Bröd och mjölk

I Bröd och mjölk av Karolina Ramqvist gestaltas på ett lustfyllt, lockande, men också ångestfyllt sätt den relation många kvinnor har till mat. En flicka växer upp med en ensamstående mamma, som på olika sätt kommunicerar genom mat. Särskilt tydligt är detta de dagar pannkakor gräddas, då vet flickan att hon kommer att få vara ensam under kvällen. I mormors kök lagas annan mat, traditionell och pålitlig mat. Där kan man få risgrynspudding, med smaker som kan fylla stora hål av ensamhet. Men det som till en början ger tröst och trygghet förändras med åren, blir till något som måste kontrolleras, något som väcker den djupaste skam. Flickan växer upp, flyttar hemifrån och får själv en dotter. Det stora matsalsbordet har gått i arv och tar mycket plats i en liten lägenhet. När flickan som vuxen funderar över sin relation till mat är hennes önskan att bli fri. Samtidigt drömmer hon om att tillaga mormoderns risgrynspudding och låta dottern smaka.

Med säker hand lotsas läsaren genom kök fyllda av dofter, smaker och konsistenser. Maten har ett tydligt syfte och är en är en uppenbar klassmarkör. Viss mat ger tröst och signalerar omsorg, annan mat ska främst beundras. Genom maten gestaltas relationer, en del varma och trygga, andra med fokus på att visa upp en bländande yta. Romanen centreras runt maten och ätande i alla dess former; här finns den glupska treåringen som åt upp alla mandarinerna och den vuxna kvinnan som hetsäter. Mer intressant är dock att här också finns en skicklig psykologisk gestaltning av sambanden mellan ensamhet, tomhet, behov och tillfredsställelse i relationerna mellan mödrar och döttrar. 

BRÖD OCH MJÖLK

Författare: Karolina Ramqvist

Uppläsare: Ellen Jelinek

Förlag: Norstedts (2022) Storytel

Utmaning: Authors & Characters - Paula

Utmaning Authors & Characters: Paula

Berätta om en författare och en litterär karaktär som båda bär veckans utvalda namn. Var gärna fantasifulla med namnen, de kan vridas och tänjas, gälla alla kön, vara olika versioner i olika länder o s v. Improvisera! Varje måndag lägger jag upp ett inlägg med veckans namn och mina val. Lägg upp era egna inlägg, släng in en länk i mina kommentarer, besök varandra för att få lästips och kommentera gärna.

Foto: Liu Dong'ao

Jean-Paul Sartre, författaren och filosofen, grundaren av existentialismen, har jag läst pinsamt lite av. Romanen Äcklet står oläst i hyllan. Debutpjäsen Flugorna har jag dock läst, tack vare en litteraturkurs. Den skrevs 1942 under den tyska ockupationen av Frankrike. Pjäsen är en version av den grekiska myten om Orestes, sonen som hämnas sin mördade far Agamemnon genom att mörda sin egen mor Klytaimnestra. I dramat Orestien av Aiskylos styrs handlingen i pjäsen av släktens förbannelse, gudarnas vilja, offer, hämnd och – i den sista delen – försoning. I Sartres version handlar berättelsen inte om att följa sitt öde och hämnas, utan om att vara fri att välja hur man ska handla. Konflikten äger nu rum inuti människan i stället för mellan henne och gudarna. Guden – Zevs – existerar, men har ingen makt.

Friheten gestaltas i Sartes verk som det mest eftertraktade tillståndet. Men friheten tycks medföra en tomhet som Orestes skulle vilja befria sig från. Frihetens pris är utanförskap och ett betungande ansvar. Detta utanförskap leder till att man blir alienerad från andra, men även från sig själv. Människans dilemma är också att hon ofta inte vet att hon är fri och därför inte kan bruka sin frihet.

I Flugorna är det bara Orestes som vet att han är fri och han fattar beslutet att hämnas sin döde far genom att mörda hans mördare, d v s Orestes egen mor och hennes älskare. Flugorna motsvarar Aiskylos hämndgudinnor och kommer svärmande genast efter morden. Orestes syster Elektra dukar under inför Zevs lockelser och flugornas hot, medan Orestes tar sitt ansvar och befriar därmed staden från dess kollektiva ånger. Slutet, där Orestes visar stadens invånare att de kan bli befriade från sina samvetskval om de väljer ett liv i frihet under ansvar, är magnifikt.

Flugorna skrevs och sattes upp mitt under andra världskriget då Frankrike var ockuperat. Man skulle kunna tänka sig att Sartres fokus på människornas underlåtenhet, deras medlöperi och skuld speglar Vichyregimens agerande under kriget.

Sammantaget är Flugorna en otroligt fascinerade pjäs där man som läsare tvingas fundera över sin egen inställning till Gud, den fria viljan och människornas skuld. Fantastisk läsning.

Jag undvek länge att läsa Jelinek för jag trodde att hon var svår. Då hon erhöll Nobelpriset 2004 hade detta föregåtts av konflikter inom Akademien och vissa ansåg att det var skandal att hon fick priset. Egentligen borde ju detta gjort att jag kastade mig över författaren, men i stället blev jag lite försiktig. Som tur är plockade jag ändå till slut fram min fina Nobelklassiker Älskarinnorna och började läsa. Efter två sidor var jag fast, det här är en text som kräver uppmärksamhet och engagemang av sin läsare. Precis i min smak. Nu efteråt sitter jag och funderar på om boken var "svår"? Det var i alla fall inte svårt att vare sig läsa texten eller förstå den ursinniga vrede som fullkomligt väller ut ur boksidorna. Kanske kan man säga att Jelinek är svår för att hon är annorlunda, men framför allt tycker jag att man ska säga att hon är genialisk.

Älskarinnorna handlar om två kvinnors eländiga livsöde. Båda kvinnorna lever i små inskränkta byar i ett samhälle som fullkomligt krossar kvinnor. Även männen far illa, de går under av sina arbeten. Brigitte älskar Heinz och hon älskar framför allt det liv han kan ge henne. Brigitte älskar på ett mycket målinriktat sätt, vilket också visar sig ge resultat. Hon blir förvisso inte lycklig, men hon blir gift och hon kommer att äga saker. Paula drömmer i stället rosenröda drömmar om verklig kärlek. Och denna kärlek har hon tänkt sig att dela med skogsarbetaren Erich. Han har i sin tur inte tänkt sig att dela något med henne, han märker nästan inte ens att ha i förbifarten råkar göra henne med barn. Paula blir utsatt för spott och spe i den lilla byn när hon varit dum nog att bli på smällen. Så småningom lyckas hon få Erich att gifta sig med henne, men det går naturligtvis käpprätt åt helvete i alla fall.

Det Jelinek gestaltar i Älskarinnorna är ett kvinnoförtryck och ett kvinnohat som totalt dominerar hela samhället. Samhället är Österrike på 70-talet, ett förljuget samhälle som gör allt för att dölja obehagligheter. I berättelsen finns dock inga tidsmarkörer, Brigittes och Paulas öden är allmängiltiga. Det man framför allt slås av i Jelinkes text är hennes totala kompromisslöshet, hennes ursinne och hennes intelligenta ironiserande. Jelinek skildrar sina huvudpersoner så kyligt och distanserat, hånfullt skrattande åt deras naiva förhoppningar. Det finns ingen empati eller värme att försöka gömma sig bakom, som läsare får man bara försöka rida ut stormen.

Även textmässigt är Jelinek unik. Hon undviker versaler i början av meningarna och hon upprepar samma (eller liknande) meningar om och om igen - tills hon hamrat in budskapet hos läsaren. Tempot är frenetiskt och utan pauser.

"ofta gifter sig dessa kvinnor eller går under på annat sätt" (sidan 12)

"ibland kommer erich och paula också i framtiden att komplettera varandra, t ex när erich ger henne stryk och paula tar emot stryk" (sidan 70)

"som två insekter har det gamla äkta paret bitit sig fast vid varandra, likt två djur som käkar upp varandra, den en är redan halvvägs inne i den andras kropp." (sidan 80)

Sammantaget är Älskarinnorna helt enkelt en av årets allra häftigaste läsupplevelser. Det här är en bok som definitivt hamnar på min bästa-lista.

Utmaning: Authors & Characters - Mikael

Utmaning Authors & Characters: Mikael

Berätta om en författare och en litterär karaktär som båda bär veckans utvalda namn. Var gärna fantasifulla med namnen, de kan vridas och tänjas, gälla alla kön, olika versioner i olika länder o s v. Improvisera! Varje måndag lägger jag upp ett inlägg med veckans namn och mina val. Lägg upp era egna inlägg, släng in en länk i mina kommentarer, besök varandra för att få lästips och kommentera gärna.

Bild: Tulane Public Relations, CC by 2.0 (källa)

Michael Ondaatje föddes 1943 på Sri Lanka, men bor sedan många år i Kanada.  Hans mest kända verk är Den engelske patienten som jag faktiskt bara sett som film. Ondaatje tilldelades Bookerpriset 1992 för just Den engelske patienten.

I Anils skugga återvänder den rättsmedicinska experten Anil till hemlandet Sri Lanka efter tretton år i exil i väst. Landet är sönderslitet av inbördeskrig mellan ett flertal parter, ingen vet vem fienden är. Texten i romanen är tät och poetisk. Kontrasten mellan den vackra texten och den grymhet som beskrivs förstärker läsupplevelsen. En fantastisk roman, kort och gott.

Michael: en ungdomsbok för det infantila samhället av Elfriede Jelinek, utgiven av Ersatz, 2007, är långtifrån en ungdomsbok, det här är en grotesk parodi på konsumtionssamhället. Att beskriva bokens handling låter sig inte göras i vanlig mening. Berättelsen utformas som olika scener, där det inte är möjligt att skilja mellan "verkligheten" och TV-programmen. Huvudpersonerna lever sina liv delvis genom TV-programmen och därför finns heller inga realistiska spärrar för vad som kan hända. Kontorspraktikanterna Ingrid och Gerda söker lyckan i modeshopping och kärleken. Men lyckan är inte till för fattiga flickor. Michael blir förälskad i och gifter sig med chefen och fabriksägaren herr Koesters dotter. Sannolikheten att de ska leva lyckliga i alla sina dagar är dock obefintlig.

I den här boken är inte den yttre handlingen det viktiga, utan formen. Varje avsnitt inleds med hånfulla kommentarer av berättaren i bästa TV-hallåastil. Därefter följer korta avsnitt om huvudpersonernas drömmar, fantasier, tankar och verkliga upplevelser - uppblandade med scener ur den värsta typ av splatterfilm man kan tänka sig. Skildringar av blodskvättande misshandel, vedervärdiga våldtäkter och insmickrande incest flyter fram över sidorna. Texten saknar versaler och vanlig avstavning, vilket tar ett tag att vänja sig vid. Ett dominerande mönster är - som vanligt i Jelineks författarskap - att de svaga råkar illa ut, i synnerhet om de är kvinnor. Människorna exploateras av kapitalet, ofta via media. 

Nobelprisade kvinnor

Som lite kompensation för att inget Nobelpris delas ut i år ger sju förlag ut alla de kvinnliga Nobelpristagarna, d v s: Selma Lagerlöf, Grazia Deledda, Sigrid Undset, Pearl S Buck, Gabriela Mistral, Nelly Sachs, Nadine Gordimer, Toni Morrison, Wislawa Szymborska, Elfriede Jelinek, Doris Lessing, Herta Müller, Alice Munro och Svetlana Aleksijevitj. Omslagen är supersnygga, min enda önskan är att de ska ges ut även i inbundet format.

Jag har läst alla kvinnliga pristagare om än i olika hög grad; av Lagerlöf har jag nog läst det mesta, av Mistral bara enstaka dikter. Lagerlöf är så klart en favorit, Undsets romansvit om Kristin Lavransdotter och romanen Jenny är mycket bra, Morrison skriver fantastiskt om livsvillkoren för afroamerikaner, Jelinek är galet bra (med betoning på galet), Herta Müller är en idol och Aleksijevitj jobbigt bra. Även Szymborskas lyrik gillar jag. Deledda tror jag att jag är färdig med, trots att jag bara läst en novell. Vilka har ni läst och vilka gillar ni?

Nytt inköp

Jag har gjort ett litet inköp och klickat hem några böcker som länge funnits på min önskelista. Det här är böcker som det inte bloggas så mycket om, kanske klassas de som "finlitteratur". Om Malina kan man på nätet läsa att:

"Ingeborg Bachmanns stora roman handlar ytterst om minne och skuld. Hennes sätt att skildra en kvinnas strävan att slå sig fri från ensamheten och istället söka kärlek har gjort Malina till en av 1900-talets starkaste personskildringar."

Bachmann beskrivs även som en föregångare till Thomas Bernhard och Elfriede Jelinek. Den här boken blir nog något att bita i.

Resa i månljus av den ungerske författaren Antal Szerb beskrivs som en "älskad, tidlös klassiker", sådana brukar jag gilla.

Riket av denna världen av den kubanske författaren Alejo Carpentier skildrar Haiti under en turbulent tid. Romanen var ett av de första verken inom den latinamerikanska magiska realismen.

Höstens önskelista

De här nyutgivna böckerna skulle jag vilja läsa till hösten. Vi får väl se hur många det verkligen blir, men de här gör mig i alla fall lässugen. Dessutom finns det så klart massor av böcker jag missat, trots att jag surfat runt hos en massa förlag.

Asparna av Hanna Nordenhök, har tidigare läst Det vita huset i Simpang.
Andarnas hus av Isabel Allende, som jag tidigare läst och älskat. Dags för omläsning.
Anna Karenina av Lev Tolstoj, som jag hoppas kommer i e-format så jag orkar hålla boken.
Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood, som jag läst men inte klarat av att recensera. För den är så hemskt bra. Hoppas också på en nyutgåva av Alias Grace.
Den yttersta lyckans ministerium av Arundhati Roy, som äntligen skrivit en ny roman efter den fantastiska De små tingens Gud.
Onda sagor av Pär Lagerkvist. Ja, jag älskar helt enkelt Pär Lagerkvist.
Den svavelgula himlen av Kjell Westö, har tidigare läst den oerhört bra Hägring 38.
Namnet på Sapfos dotter av Jesper Svenbro, eftersom jag verkligen gillar Sapfos lyrik.
Krokas av Elin Olofsson, har tidigare läst Gånglåt.
Exit väst av Mohsin Hamid, en favoritförfattare. Den ovillige fundamentalisten och Så blir du snuskigt rik, i det snabbväxande Asien är suveränt bra.
De sista vännerna av Jane Gardam, del tre i  trilogin om imperiets barn. Har redan läst och skrivit om En engelsk gentleman.
Goodbye, Bukarest av Astrid Seeberger, ett nytt författarnamn för mig.
Det goda folket av Hannah Kent, har tidigare läst En mörderska bland oss.
Vinterresa av Elfriede Jelinek, har tidigare läst och skrivit en del om denna omdebatterade Nobelpristagare.

Feministisk kanon - läsning pågår

Jag kikar in hos Feministbiblioteket lite då och då för att kolla in listan över Feministisk kanon. Ni har väl inte missat den? Jag försöker beta av listan i min egen takt, nu är det läge att kolla lite hur många jag läst. Jag rödmarkerar dem. 24 av 50 är lästa hittills, snart halvvägs. Och tre står olästa i bokhyllan, de får jag se till att läsa under året. Hur många har ni läst?

500-talet f Kr Dikter och fragment – Sapfo (Grekland)
1792 Till försvar för kvinnans rättigheter – Mary Wollestonecraft (Storbritannien)
1839 Det går an – Carl Jonas Love Almqvist (Sverige)
1847 Jane Eyre – Charlotte Brontë (Storbritannien)
1856 Hertha – Fredrika Bremer (Sverige)
1869 Förtrycket av kvinnorna – John Stuart Mill (Storbritannien)
1879 Ett dockhem – Henrik Ibsen (Norge)
1885 Pengar – Victoria Benedictsson (Sverige)
1890 Den gula tapeten – Charlotte Perkins Gilman (USA)
1910 Pennskaftet – Elin Wägner (Sverige)
1916-25 Samlade dikter – Edith Södergran (Finland)
1923 Arbetsbiens kärlek – Alexandra Kollontaj (Sovjetunionen)
1929 Ett eget rum – Virginia Woolf (Storbritannien)
1930 Av samma blod – Agnes von Krusenstjerna (Sverige)
1934 Kris – Karin Boye (Sverige)
1936 Mor gifter sig – Moa Martinson (Sverige)
1945 Pippi Långstrump – Astrid Lindgren (Sverige)
1949 Det andra könet – Simone de Beauvoir (Frankrike)
1962 Den femte sanningen – Doris Lessing (Storbritannien/Rhodesia)
1963 Den feminina mystiken – Betty Friedan (USA)
1963 Glaskupan – Sylvia Plath (USA)
1969 Mörkrets vänstra hand – Ursula Le Guin (USA)
1970 Den kvinnliga eunucken – Germanine Greer (Storbritannien/Australien)
1973 Samlade dikter – Sonja Åkesson (Sverige)
1973 Fräls oss ifrån kärleken – Susanne Brøgger (Danmark)
1973 Rädd att flyga – Erica Jong (USA)
1974 Häxringarna – Kerstin Ekman (Sverige)
1975 Män kan inte våldtas – Märta Tikkanen (Finland)
1975 Älskarinnorna – Elfride Jelinek (Österrike)
1976 Det mest förbjudna – Kerstin Thorvall (Sverige)
1976 Vinterbarn – Dea Trier Mørch (Danmark)
1976 De fem härskarteknikerna – Berit Ås (Norge)
1977 Egalias döttrar – Gerd Brantenberg (Norge)
1977 Kvinnorummet – Marilyn French (USA)
1978 Århundradets kärlekssaga – Märta Tikkanen (Finland)
1982 Purpurfärgen – Alice Walker (USA)
1987 Bübins unge – Mare Kandre (Sverige)
1988 Imamens fall – Nawal el Saadawi (Egypten)
1991 Förbjuden betraktelse – Nina Bouraoui (Frankrike/Algeriet)
1992 Vilda Svanar – Jung Chang (Kina)
1993 Det kallas kärlek – Carin Holmberg (Sverige)
1994 Den mörka kontinenten – Karin Johannisson (Sverige)
1995 Diva – Monika Fagerholm (Finland)
1996 Under det rosa täcket – Nina Björk (Sverige)
1999 Min mosters migrän – Hanne-Vibeke Holst (Danmark)
1999 Ställd – Susan Faludi (USA)
2003 Lila hibiskus – Chimamanda Ngozi Adiche (Nigeria)
2006 Drömfakulteten – Sara Stridsberg (Sverige)
2007 Bitterfittan – Maria Sveland (Sverige)
2008 Utrensning – Sofi Oksanen (Finland)

Hjältinnor- min vinst

Jag vann Hanneles födelsedagsvinst och det är jag jätteglad för. Kolla bara in den här intressanta boken! Här är vad förlaget skriver om den.

Hjältinnor är New York-författaren och feministen Kate Zambrenos hyllade "kritiska memoar". En bok i vilken hon virtuost rör sig mellan genrer som självbiografi, dagbok, roman och essä. I grunden ligger hennes bländande feministiska forskning om modernismens myter, om till exempel Zelda Fitzgerald, Jean Rhys, Jane Bowles, Anaïs Nin och Vivienne Haigh-Wood Eliot. Dessa delar alla erfarenheten av att vara skrivande kvinnor på 1900-talet, samt av att ha stämplats som mindre viktiga författare, blivit reducerade till musor åt kulturskapande män eller till och med utan grund sjukdomsförklarats.

Hjältinnor har tagit den amerikanska kritiken med storm och har blivit något så sällsynt som en bästsäljande litteraturessä, i vilken Zambreno omformulerar feminismen för sig själv och sin generation, samt ger läsaren välbehövliga verktyg för en ny sorts kritisk diskussion om litteratur och historia.

Kate Zambreno är en amerikansk författare och litteraturforskare. Hon har skrivit två romaner: den rosade debuten O Fallen Angel som jämförts med såväl Kathy Acker som med Elfriede Jelinek och Virginia Woolf, samt Green Girl. Zambreno undervisar i skrivande på Columbia University, Sarah Lawrence College och Wesleyan University.

Tematrio - Minnesvärda mammor

Så här dagen efter Mors Dag är väl temat givet - Minnesvärda Mammor. I litteraturen finns ju allt från de bullbakande drömmammorna till skrämmande mardrömsmorsor. Berätta om tre minnesvärda mammor ur litteraturen!

1. Min favoritmamma är Ronja Rövardotters mamma. Lovis är alltid trygg, tillåtande och stödjer Ronjas strävan att bli självständig. Enda frågetecknet är relationen till Ronjas far. Varför gifter sig en kvinna som Lovis med en så omogen man?

2. Modern i Bränt barn söker sig till elden av Cordelia Edvardson är en helt annan variant. Flickans mor är en berömd författarinna som närmast är besatt av sitt konstnärskap. Flickan existerar för att älska, beundra och uppfylla moderns behov. Då en styvfar äntrar scenen förvandlas flickans roll. Hennes uppgift blir nu att vara vittne till moderns förening med en man. Detta är en mor som inte har någon förmåga att avstå från att få egna behov tillfredsställda för dotterns skull.

3. En annan riktigt hemsk mamma skildras i Pianolärarinnan av Elfriede Jelinek. Här finns en mamma som endast tycks se sina egna önskningar och behov, en mamma som lever genom att suga livet ur dottern. I Jelineks delvis självbiografiska roman finns inget som gör att man varken kan förstå eller försona sig med modern, det här är en plågsam berättelse. Men ack så bra.


"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

100 kvinnor - uppdaterad lista

Här är en uppdaterad lista över 100, i mitt tycke, intressanta och angelägna författande kvinnor. Här finns en blandning mellan gammalt och nytt, svenskt och "utrikiskt". Många böcker/författarskap finns med, många har jag tvingats sortera bort. 100 är egentligen inte så många. Alla böcker som finns med är skönlitterära. Om ni vill ha ännu fler tips finner ni den på listan över feministisk kanon hos Feministbiblioteket. Använd gärna listan och fyll i vad ni läst/har lust att läsa.

Fetstila tiel + författare om du läst boken
Om du inte läst just den boken men annat av författaren - fetstila författaren
Kursivera de titlar du vill läsa
Stryk över de du inte vill läsa, eller markera dem med rött
* efter boken betyder att du aldrig hört talas om boken/författaren
x efter boken betyder att du påbörjat men inte läst ut den

(Jag kursiverar inte de jag vill läsa eftersom jag sannolikt vill läsa alla.)

1. Adichie, Chimamanda Ngozi - En halv gul sol
2. Aidoo, Ama Ata - Förändringar
3. Alcott, Louisa May - Unga kvinnor
4. Allende, Isabel - Andarnas hus
5. Angelou, Maya - Jag vet varför burfågeln sjunger
6. Aronsson, Stina - Hitom himlen
7. Atwood, Margaret - Penelopiaden
8. Avallone, Silvia - Stål
9. Axelsson, Majgull - Jag heter inte Miriam
10. Austen, Jane - Stolthet och fördom
11. Beecher Stowe, Harriet - Onkel Toms stuga
12. Benedictson, Victoria - Pengar
13. Beyala, Calixte - Ännu talar träden
14. Blixen, Karen - Min afrikanska farm
15. Bouraoui, Nina - Enstörig
16. Bourdouxhe, Madeleine - Gilles kvinna
17. Boye, Karin - Kris
18. Brantenberg, Gerd - Egalias döttrar
19. Brontë, Anne - Agnes Grey
20. Brontë, Charlotte - Jane Eyre
21. Brontë, Emily - Svindlande höjder
22. Buck, Pearl - Den goda jorden
23. Chang, Jung - Vilda svanar
24. Condé, Maryse - Desirada
25. Devi, Mahasweta - Branden i hjärtat
26. Djebar, Assia - Sultanbrudens skugga
27. Duras, Marguerite - Älskaren
28. Ekman, Kerstin - Hunden
29. El Saadawi, Nawal - Den stulna romanen
30. Emecheta, Buchi - Andra klassens medborgare
31. Fagerholm, Monika - Underbara kvinnor vid vatten
32. Flygare-Carlén, Emilie - Rosen på Tistelön
33. Frame, Janet - En ängel vid mitt bord
34. Frank, Anne - Anne Franks dagbok
35. French, Marilyn - Kvinnorummet
36. Gordimer, Nadine - Min sons historia
37. Grímsdóttir, Vigdís - Jag heter Isbjörg jag är ett lejon
38. Grimsrud, Beate - En dåre fri
39. Haushofer, Marlen - Väggen
40. Holst, Hanne-Vibeke - Min mosters migrän
41. Hustvedt, Siri - Vad jag älskade
42. Isaksson, Ulla - De två saliga
43. Jansson, Tove - Pappan och havet
44. Jelinek, Elfriede - Älskarinnorna
45. Jong, Erica - Rädd att flyga
46. Kandre, Mare - Aliide, Aliide
47. Khoury-Ghata, Vénus, - Sju stenar till den otrogna hustrun
48. Kincaid, Jamaica - Annie John
49. Kleve, Stella (Malling, Mathilda) - Bertha Funke
50. Krauss, Nicole - Det stora huset
51. von Krusenstjerna, Agnes - Den blå rullgardinen
52. Lagerlöf, Selma - Kejsarn av Portugallien
53. Lahiri, Jhumpa - Främmande jord
54. Lee, Harper - Dödssynden
55. Lessing, Doris - Den femte sanningen
56. Lidman, Sara - Lifsens rot
57. Linderborg, Åsa - Mig äger ingen
58. Lispector, Clarice - Stjärnans ögonblick
59. Lugn, Kristina - Stulna juveler
60. Mantel, Hilary - Wolf Hall
61. Martinson, Moa - Kvinnor och äppelträd
62. McCullough, Colleen - Törnfåglarna
63. Mernissi, Fatima - Drömmar om frihet
64. Messud, Claire - Kvinnan på övervåningen
65. Mitchell, Margaret - Borta med vinden
66. Morrison, Toni - Älskade
67. Müller, Herta - Hjärtdjur
68. Munro, Alice - Kärlek, vänskap, hat
69. NDiaye, Nadine - Tre starka kvinnor
70. van Niekerk, Marlene - Agaat
71. Némirovsky, Irène - Storm över Frankrike
72. Oates, Joyce Carol - Blonde
73. Oksanen, Sofi - Utrensning
74. Olsson, Vibeke - Molnfri bombnatt
75. Plath, Sylvia - Glaskupan
76. Roy, Arundhati - De små tingens gud
77. Sachs, Nelly - Den store anonyme
78. Sagan, Françoise - Ett moln på min himmel
79. Sandberg, Kristina - Trilogin om Maj
80. Sandel, Cora - Alberte-serien
81. Satrapi, Marjane - Persepolis
82. Sapfo - Sapfo : dikter och fragment
83. Shelley, Mary - Frankenstein
84. Stenberg, Birgitta - Alla Vilda
85. Stridsberg, Sara - Drömfakulteten
86. Strömquist, Liv - Ja till Liv
87. Sundström, Gun-Britt - Maken
88. Szymborska, Wisława - Här
89. Södergran, Edith - Samlade dikter
90. Tan, Amy - Joy Luck Club
91. Thorvall, Kerstin - Det mest förbjudna
92. Thúy, Kim - Ru
93. Trosell, Aino - Hjärtblad
94. Trotzig, Birgitta - Dykungens dotter
95. Tyler, Anne - Ett amatöräktenskap
96. Undset, Sigrid - Kristin Lavransdotter
97. Wassmo, Herbjörg - Huset med den blinda glasverandan
98. Winterson, Jeanette - Det finns annan frukt än apelsiner
99. Woolf, Virginia - Mot fyren
100. Wägner, Elin - Pennskaftet

Lästa böcker/bokserier: 80
Lästa författare: 87

Lästa Nobelpristagare

2014 Patrick Modiano
2013 Alice Munro
2012 Mo Yan
2011 Tomas Tranströmer
2010 Mario Vargas Llosa
2009 Herta Müller
2008 Jean-Marie Gustave Le Clézio
2007 Doris Lessing
2006 Orhan Pamuk
2005 Harold Pinter
2004 Elfriede Jelinek
2003 John M. Coetzee
2002 Imre Kertész
2001 V.S. Naipaul
2000 Gao Xingjian
1999 Günter Grass
1998 José Saramago
1997 Dario Fo
1996 Wislawa Szymborska
1995 Seamus Heaney
1994 Kenzaburo Oe
1993 Toni Morrison
1992 Derek Walcott
1991 Nadine Gordimer
1990 Octavio Paz
1989 Camilo José Cela
1988 Naguib Mahfouz
1987 Joseph Brodsky
1986 Wole Soyinka
1985 Claude Simon
1984 Jaroslav Seifert
1983 William Golding
1982 Gabriel García Márquez
1981 Elias Canetti
1980 Czeslaw Milosz
1979 Odysseus Elytis
1978 Isaac Bashevis Singer
1977 Vicente Aleixandre
1976 Saul Bellow
1975 Eugenio Montale
1974 Eyvind Johnson, Harry Martinson
1973 Patrick White
1972 Heinrich Böll
1971 Pablo Neruda
1970 Aleksandr Solzjenitsyn
1969 Samuel Beckett
1968 Yasunari Kawabata
1967 Miguel Angel Asturias
1966 Samuel Josef Agnon, Nelly Sachs
1965 Michail Sjolochov
1964 Jean-Paul Sartre
1963 Giorgos Seferis
1962 John Steinbeck
1961 Ivo Andric
1960 Saint-John Perse
1959 Salvatore Quasimodo
1958 Boris Pasternak
1957 Albert Camus
1956 Juan Ramón Jiménez
1955 Halldór Laxness
1954 Ernest Hemingway
1953 Winston Churchill
1952 François Mauriac
1951 Pär Lagerkvist
1950 Bertrand Russell
1949 William Faulkner
1948 Thomas Stearns Eliot
1947 André Gide
1946 Hermann Hesse
1945 Gabriela Mistral
1944 Johannes V. Jensen
1939 Frans Eemil Sillanpää
1938 Pearl Buck
1937 Roger Martin du Gard
1936 Eugene O'Neill 1935
1934 Luigi Pirandello
1933 Ivan Bunin
1932 John Galsworthy
1931 Erik Axel Karlfeldt
1930 Sinclair Lewis
1929 Thomas Mann
1928 Sigrid Undset
1927 Henri Bergson
1926 Grazia Deledda
1925 George Bernard Shaw
1924 Wladyslaw Reymont
1923 William Butler Yeats
1922 Jacinto Benavente
1921 Anatole France
1920 Knut Hamsun
1919 Carl Spitteler
1917 Karl Gjellerup, Henrik Pontoppidan
1916 Verner von Heidenstam
1915 Romain Rolland
1913 Rabindranath Tagore
1912 Gerhart Hauptmann
1911 Maurice Maeterlinck
1910 Paul Heyse
1909 Selma Lagerlöf
1908 Rudolf Eucken
1907 Rudyard Kipling
1906 Giosuè Carducci
1905 Henryk Sienkiewicz
1904 Frédéric Mistral, José Echegaray
1903 Bjørnstjerne Bjørnson
1902 Theodor Mommsen
1901 Sully Prudhomme

111 stycken är de och 50 har jag läst. Det är ju ett uselt resultat med tanke på att jag började blogga för mer än sex år sedan för att skriva om alla Nobelpristagarna. Jag ska nu ta och skärpa mig och i alla fall läsa de författare som skrivit i mina Nobellsamlingar. Det ska i alla fall bli 10 till innan jul!

En feministisk kanon

Hos Feministbiblioteket finns följande feministiska kanon. Den som läser fem böcker av klassiska kvinnor (eller samtida stora kvinnliga författare), varav minst tre kommer från den feministiska litteraturkanonen, får vara med i en utlottning av ett bokpaket som innehåller böcker av tre bra kvinnliga författare. Jag vill så klart alltid gärna vinna bokpaket, vi får se vilka böcker jag kommer att läsa. Jag har fetgrönat de jag läst sedan tidigare, men har planer på att läsa om t ex Glaskupan.

Böckerna är listade i kronologisk ordning:

500-talet f Kr Dikter och fragment – Sapfo (Grekland)
1792 Till försvar för kvinnans rättigheter – Mary Wollestonecraft (Storbritannien)
1839 Det går an – Carl Jonas Love Almqvist (Sverige)
1847 Jane Eyre – Charlotte Brontë (Storbritannien)
1856 Hertha – Fredrika Bremer (Sverige)
1869 Förtrycket av kvinnorna – John Stuart Mill (Storbritannien)
1879 Ett dockhem – Henrik Ibsen (Norge)
1885 Pengar – Victoria Benedictsson (Sverige)
1890 Den gula tapeten – Charlotte Perkins Gilman (USA)
1910 Pennskaftet – Elin Wägner (Sverige)
1916-25 Samlade dikter – Edith Södergran (Finland)
1923 Arbetsbiens kärlek – Alexandra Kollontaj (Sovjetunionen)
1929 Ett eget rum – Virginia Woolf (Storbritannien)
1930 Av samma blod – Agnes von Krusenstjerna (Sverige)
1934 Kris – Karin Boye (Sverige)
1936 Mor gifter sig– Moa Martinson (Sverige)
1945 Pippi Långstrump – Astrid Lindgren (Sverige)
1949 Det andra könet – Simone de Beauvoir (Frankrike)
1962 Den femte sanningen – Doris Lessing (Storbritannien/Rhodesia)
1963 Den feminina mystiken – Betty Friedan (USA)
1963 Glaskupan – Sylvia Plath (USA)
1969 Mörkrets vänstra hand – Ursula Le Guin (USA)
1970 Den kvinnliga eunucken – Germanine Greer (Storbritannien/Australien)
1973 Samlade dikter – Sonja Åkesson (Sverige)
1973 Fräls oss ifrån kärleken – Susanne Brøgger (Danmark)
1973 Rädd att flyga – Erica Jong (USA)
1974 Häxringarna – Kerstin Ekman (Sverige)
1975 Män kan inte våldtas – Märta Tikkanen (Finland)
1975 Älskarinnorna – Elfride Jelinek (Österrike)
1976 Det mest förbjudna – Kerstin Thorvall (Sverige)
1976 Vinterbarn – Dea Trier Mørch (Danmark)
1976 De fem härskarteknikerna – Berit Ås (Norge)
1977 Egalias döttrar – Gerd Brantenberg (Norge)
1977 Kvinnorummet – Marilyn French (USA)
1978 Århundradets kärlekssaga – Märta Tikkanen (Finland)
1982 Purpurfärgen – Alice Walker (USA)
1987 Bübins unge – Mare Kandre (Sverige)
1988 Imamens fall – Nawal el Saadawi (Egypten)
1991 Förbjuden betraktelse – Nina Bouraoui (Frankrike/Algeriet)
1992 Vilda Svanar – Jung Chang (Kina)
1993 Det kallas kärlek – Carin Holmberg (Sverige)
1994 Den mörka kontinenten – Karin Johannisson (Sverige)
1995 Diva – Monika Fagerholm (Finland)
1996 Under det rosa täcket – Nina Björk (Sverige)
1999 Min mosters migrän – Hanne-Vibeke Holst (Danmark)
1999 Ställd – Susan Faludi (USA)
2003 Lila hibiskus – Chimamanda Ngozi Adiche (Nigeria)
2006 Drömfakulteten – Sara Stridsberg (Sverige)
2007 Bitterfittan – Maria Sveland (Sverige)
2008 Utrensning – Sofi Oksanen (Finland)

Vilka har ni läst? Tips emottages tacksamt.

Mamma-böcker

Böcker om mammor finns det hur många som helst. Ofta porträtteras galna mammor, men en del mer ömsinta skildringar går att hitta. Här kommer ett litet urval av bra böcker om mammor.

I Min mamma av Tahar Ben Jelloun berättar författaren om sin mors liv. Vi rör oss mellan olika tidsperioder och får följa modern under uppväxten, vid hennes bröllop och under de sista åren i livet. Stämningen i romanen är vemodig, men här finns också utrymme för både humor och samhällskritik. Sammantaget är detta en gripande skildring av en kvinnas livsvillkor, i en värld där hennes ord väger mycket lätt.

Första delen i Lizzie Dorons självbiografiska trilogi Varför kom du inte före kriget? är en osentimental, gripande berättelse om en mor som överlevt förintelsen. Det är en tragikomisk lättläst bok som gör den överlevandes galenskap begriplig, en mycket angelägen bok för alla som vill försöka förstå hur ett krigstrauma påverkar individen för resten av livet.

Lizzies mors galenskap kan man förstå, men det kan man tyvärr inte säga om den mamma som skildras i Pianolärarinnan av Elfriede Jelinek. Här finns en mamma som endast tycks se sina egna önskningar och behov, en mamma som lever genom att suga livet ur dottern. I Jelineks delvis självbiografiska roman finns inget som gör att man varken kan förstå eller försona sig med modern, det här är en plågsam berättelse. Men ack så bra.

Kvinnor och äppelträd är Moa Martinsons debutroman. Den refuserades av flera förlag, p g a dess realistiska skildringar och sexuella frispråkighet, innan den slutligen publicerades 1933. Moa var mycket kritisk till den rådande idylliserande bilden av kvinnan och ville beskriva kvinnors liv på ett realistiskt sätt. Idag är hennes debutroman en ofta läst klassiker. Den här romanen skildrar kvinnors och mäns olika livsvillkor. Kvinnan är fast förankrad i sin kropp och sitt barnafödande, medan män lättare uppslukas av sin idévärld. Kvinnan är mer benägen till uppoffringar för att barnen ska få mat, med män super upp löningen. Kvinnor och barn är en enhet medan män kommer och går.

Själv har jag precis börjat läsa Bokklubben vid livets slut av Will Schwalbe som handlar om en son och hans mamma som diskuterar böcker i hennes livs slutskede. Jag har också stor lust att börja läsa Att föda ett barn av Kristina Sandberg, en bok jag hört mycket positivt om. Dessutom står den redan i bokhyllan och väntar.

Elfriede Jelinek

Elfriede Jelinek föddes 1946 i en liten by i Österrike och växte upp i Wien. Fadern hade judiskt påbrå, medan modern var katolik. Jelineks mor hade stora ambitioner för dottern, som skulle uppfostras till solist. Flickan studerade därför från tidig ålder vid musikkonservatoriet i Wien. Jelinek beskriver själv den ständiga pressen att öva som ett förtryck, samtidigt som de musikaliska tillställningarna var hennes enda möjlighet att etablera sociala kontakter. Modern beskrivs som sjukligt svartsjuk, hon tillät inte dottern att leka med andra barn. Vid arton års ålder fick Jelinek ett nervöst sammanbrott, vilket ledde till att hon började skriva.

Jelinek bor än idag i sin barndoms sommarhem, ett hem hon delade med modern tills denna avled, vid 97 års ålder. En social fobi präglar starkt Jelineks vardag och inskränker hennes möjligheter att delta i sociala sammanhang. Hon lämnar sällan hemmet och kunde inte resa till Stockholm för att motta Nobelpriset. Jelinek beskriver själv sitt liv så här: ”Den som är utanför, förblir utanför. Å andra sidan får man en skarpare blick, men man offrar ju livet”. Elfriede relaterar till omvärlden via sina texter och hon kommunicerar genom sin websida.

Gemensamt för Jelineks romaner Pianolärarinnan, Älskarinnorna och Michael: en ungdomsbok för det infantila samhället är skildringarna (eller kanske snarare skisserna) av kvinnor som utsätts för övergrepp, våld och sadism. Bakom förtrycket finns svaga män, som i sin tur lever i en alienerad värld, styrd av kapitalets och masskulturens villkor. Jelineks position som feminist på vänsterkanten är synnerligen uppenbar i hennes texter. Hon engagerar sig i samhället i syfte att demaskera strukturer och avslöja lögner. Jelinek kritiserar skarpt sitt hemland för dess oförmåga att göra upp med sin nazistiska historia och hon var en av få som uttalade sig i samband med fallet Fritzl.

Karaktäristiskt för Jelineks sätt att uttrycka sig är att med kyligt distanserad, oidentifierbar berättarröst skissa groteska sex- och våldsscener. Bakgrunden är ofta en uppförstorad nationalromantisk idyll, mot vilken scenerna kontrasteras på ett absurt sätt.

Jelinek tilldelades Nobelpriset i litteratur 2004 med motiveringen: "för hennes musikaliska flöde av röster och motröster i romaner och dramer som med enastående språklig lidelse blottar de sociala klichéernas absurditet och tvingande makt". Akademien var långt ifrån enig om beslutet och ledamoten Knut Ahnlund ansåg att priset till henne hade "ödelagt utmärkelsens värde för överskådlig framtid".


Jelinek intresserar mig både som person och som författare. Jag har läst en del texter av och om henne:

  
Jelinek. Elfriede. 2004. Pianolärarinnan. Stockholm: Forum.
Jelinek, Elfriede. 2007. Michael: En ungdomsbok för det infantila samhället. Stockholm: Ersatz.
Jelinek, Elfriede. 2008. Älskarinnorna. Stockholm: Brombergs.
Jelinek, Elfriede. 2009. "De övergivna". Aftonbladet. 16 mars. http://www.aftonbladet.se
Korsström, Tuva. 1994. Berättelsernas återkomst. Helsingfors: Söderströms förlag.

Jag har även skrivit på bloggen om Jelineks berättarröster och jag har recenserat ett par av hennes böcker: Älskarinnorna, Michael: En ungdomsbok för det infantila samhället. Mitt förslag är att man som förstagångsläsare väljer Älskarinnorna.

Kvinnor med Nobelvibbar

I fjol hade Linda en bloggstafett för att fira Kvinnodagen och då skrev jag om kvinnor som är heta kandidater till ett Nobelpris. Eftersom fortfarande ingen av dem fått priset repriserar jag inlägget idag. Gårdagens glädjande nyhet var att könsfördelningen inom Akademien förbättrats något i och med att Sara Danius nu sitter på stol nummer sju. Grattis!

Hur kan det då komma sig att Akademien, trots ett föränderligt fokus på olika kriterier, under mer än 100 år ständigt lyckats förbigå kvinnliga författare? Av 109 pristagare är endast 12 kvinnor! Sture Allén och Kjell Espmark förklarar detta med att de gångbara kriterierna ofta missgynnade kvinnliga författare. Kvinnorna var som regel inte språkligt banbrytande, de var dock ofta berömda och hade ett stort antal läsare – och kunde därmed inte heller kvalificera sig som förbigångna mästare. Men om man var medveten om att kriterierna missgynnade ett stort antal författare, varför ändrade man dem inte då? Kanske är det så att man inte ens uppmärksammade problemet förrän på senare delen av 1900-talet. Man kan se en klar ökning av andelen kvinnliga Nobelpristagare under de senaste årtiondena. På 90-talet erhöll tre kvinnor priset (Nadine Gordimer, Toni Morrison, Wisława Szymborska), på 00-talet var andelen lika stor (Elfriede Jelinek, Doris Lessing, Herta Müller), jag hoppas att man nu på 10-talet ska ta ytterligare kliv för att närma sig en jämlik fördelning (fast hittills ser det ju dystert ut).

I ett försök att underlätta arbetet för de aderton tänker jag presentera några förslag på presumtiva Nobelpristagare. Det enda de har gemensamt är könet och att de skriver fantastisk litteratur. Nej faktiskt inte, ingen av dem är heller från Europa.


Algeriska Assia Djebar Djebar är en av Nordafrikas mest kända och inflytelserika författare och hon sitter nu stol 5 i Franska akademien. Djebars teman handlar ofta om postkoloniala frågeställningar och hn intresserar sig främst för kvinnornas situation. Romanen Sultanbrudens skugga handlar om relationen mellan kvinnor i ett samhälle där villkoren dikteras av männen. I min recension skrev jag: " Att läsa Sultanbrudens skugga är som att dricka väldoftande, välsmakande te med söt honung. Trots att boken skildrar våld och förtryck framträder även ett stråk av hopp. Här finns ett skimmer från sagans värld, som gör att man kan tro på ett lyckligt slut."

En annan fantastisk Nordafrikansk författare, tillika beundransvärd egyptisk revolutionär är Nawal El Saadawi. I hennes roman Den stulna romanen möter vi kvinnor i alla dess skepnader, starka, förtryckta, upproriska. Gemensamt för dem är att de existerar på männens villkor, patriarkatet styr vare sig det är den välbärgade överklassen eller de religiösa fanatikerna som har makten. Om den här romanen skrev jag: "Berättelsen vindlar sig fram på krokiga vägar, för att kunna följa med gäller det för läsaren att släppa sina hämningar och ge sig hän. För El Saadawis text bär, den bär oss med till miljöer som påminner om Tusen och en natt och den bär oss med till smutsiga tortyrkammare och vidriga övergrepp. Berättelsen byter fokus och tidsperspektiv samt interfolieras av upprepande, drömliknande sekvenser. Språket är vackert, poetiskt, uttrycksfullt, en njutning att läsa.

Även kanadensiska Margaret Atwood skriver samhällskritisk litteratur som fokuserar på kvinnors villkor. Hennes intriger är ofta dubbelbottnade och texterna lockar till sträckläsning. I Penelopiaden återberättar Atwood den äventyrsfyllda myten om Odysseus, sedd utifrån ett kvinnligt perspektiv. Vi får lära känna hustrun Penelope redan i hennes ungdom, vi får följa hennes möte med den blivande maken och flytten till Ithaka. Penelopiaden är en skickligt vävd gestaltning av kvinnans situation både under antiken och i samtiden.

Maryse Condé från Guadeloupe beskrev i en intervju i Babel sitt författarskap: "Det var ett sätt att få läsaren att drömma. De avsnitten är fulla av magi och fantasi. Om man berättar en historia utan vare sig magi eller fantasi är det en dålig historia. Man har ... en plikt att i samma berättelse blanda det som är mycket sorgligt och det hoppfulla, fantasin... Det tycker jag är nyckeln till en bra och intressant bok." I romanen Färden genom mangroven slås jag av författarens sätt att gestalta många olika röster och hennes underbara naturskildringar.

Feministisk litteraturkanon

Hanna på Feministbiblioteket jobbar på att sammanställa en feministisk litteraturkanon. Till sin hjälp har hon en jury som inte går av för hackor: Ebba Witt-Brattström, professor i litteraturvetenskap vid Helsingfors universitet, Karin Olsson, kulturchef på Expressen, Anna Wåglund Söderström, kommunikationschef på Stockholms Stadsbibliotek, Mia Latvala, bokbloggare och bibliotekariestudent. Alla kan vara med och nominera och jag har passat på att nominera några av mina favoriter:

Förändringar – Ama Ata Aidoo
Pengar – Victoria Benedictson
Den stulna romanen – Nawal El Saadawi
Andra klassens medborgare – Buchi Emecheta
Älskarinnorna – Elfriede Jelinek
Sju stenar till den otrogna hustrun – Vénus Khoury-Ghata
Quinnan och Dr Dreuf – Mare Kandre
Kvinnor och äppelträd – Moa Martinson
Drömmar om frihet – Fatima Mernissi
Darling River – Sara Stridsberg
Pennskaftet – Elin Wägner
Sultanbrudens skugga – Assia Djebar
Adams revben – Nuruddin Farah
Ja till Liv – Liv Strömquist

Jag har valt att bara nominera böcker jag läst så därför saknas en del självklarheter som t ex Fredrika Bremer. Och som ni kan se har jag lagt störst vikt vid utomeuropeisk eller äldre litteratur. Och en man fick vara med på listan :)

Tematrio - Mors Dag

Så här när det snart är Mors Dag är väl temat givet - Mammor. I litteraturen finns ju allt från de bullbakande drömmammorna till mardröms-morsor. Berätta om tre minnesvärda mammor ur litteraturen!

1. Dottern har nyligen börjat läsa själv och igår läste hon Tesslas mamma vill inte av Åsa Medel-Hartvig och Caroline Röstlund för mig. Jag vet inte vem av oss som fnissade mest åt det bångstyriga mamman som inte vill gå hem från parken, klä av sig, tvätta håret eller kissa. Den här boken passar för små 2½-åringar som är intensivt upptagna av att försöka få världen att snurra runt dem, för 6-åringar som lär sig läsa och för alla mammor som ibland inte alls har lust att uppföra sig som de ska.

2. Första delen i Lizzie Dorons självbiografiska trilogi Varför kom du inte före kriget? är en osentimental, gripande berättelse om en mor som överlevt förintelsen.  Det är en tragikomisk lättläst bok som gör den överlevandes galenskap begriplig, en mycket angelägen bok för alla som vill försöka förstå hur ett krigstrauma påverkar individen för resten av livet.

3. Lizzies mors galenskap kan man förstå, men det kan man tyvärr inte säga om den mamma som skildras i Pianolärarinnan av Elfriede Jelinek. Här finns en mamma som endast tycks se sina egna önskningar och behov, en mamma som lever genom att suga livet ur dottern. I Jelineks delvis självbiografiska roman finns inget som gör att man varken kan förstå eller försona sig med modern, det här är en plågsam berättelse. Men ack så bra.

"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

Jelineks berättarröster

Vem, vilka eller vad är det egentligen som talar till läsaren i Jelineks böcker? Det tycker jag är intressant att fundera över. Till stor del har jag inspirerats av vår föreläsare Maria Jönsson, samt några nedan nämnda romaner och texter.

Jelineks tilltal är en av de faktorer som fascinerar mig och stöter bort många andra läsare. Som Maria Jönsson säger i sin föreläsning är Jelineks berättarröster svåridentifierade, omväxlande och otydliga. Man vet helt enkelt inte vem det är som berättar i romanerna. Berättarrösten växlar dessutom emellanåt, helt oväntat för läsaren, position. Ibland kan man urskilja en tydlig allvetande berättare, ibland dyker i stället ett mer diffust vi-tilltal upp.

I romanen Älskarinnorna skildras (kanske skissas egentligen är en bättre beskrivning) de unga kvinnorna Birgitte, Paula och Susi kyligt och distanserat, hånfullt skrattar berättaren åt deras naiva förhoppningar. Det finns ingen empati eller värme att försöka gömma sig bakom, som läsare får man bara försöka rida ut stormen. Allra mest hånas den unga kvinnan Paula, den minst beräknande av de tre, den som tror på romantisk rosenskimrande kärlek.

I Michael: en ungdomsbok för det infantila samhället (som verkligen inte är en ungdomsbok, det här är Jelineks typiska satir!) inleds varje avsnitt med ironiska, mästrande och uppfostrande kommentarer av berättaren i bästa TV-hallåastil:

”nå kära pojkar och flickor!
Redan gjort i byxorna igen? Skäms på er!" (s 125)

I vissa delar av den här romanen är hånet så påtagligt att man som läsare blir alldeles matt:

"ingrid den dumma kossan vill fortfarande bli älskad av någon." (s 126)

Även i Pianolärarinnan är berättaren fanatiskt konsekvent i sin obarmhärtiga kyla. Detta trots, eller kanske på grund av, att boken innehåller självbiografiska element. Jag tyckte att det var svårt att stå ut med bristen på empati hos berättaren i denna roman, för som läsare blir man så berörd av Erikas sorgliga liv.

Allra mest intressant med Jelineks berättarstil är dock, i mitt tycke, hur den påverkar läsaren. Som Maria Jönsson tar upp i förläsningen är en svårighet med att läsa Jelinek att man inte säkert kan identifiera henne som god. Hon visar inte empati med sina huvudpersoner och inte heller någon värme. Detta gör läsaren osäker och denna osäkerhet blir än värre när Jelinek med ett försåtligt vi-tilltal plötsligt lockar läsaren att identifiera sig med berättarrösten. Att hantera ifrågasättanden av den egna godheten är påtagligt problematiskt för de allra flesta människor.

Bäst beskriver Horace Engdahl detta i sitt tal vid prisceremonin:

"Svårigheten att läsa Elfriede Jelinek består i att det inte finns någon sympatisk författarröst som läsaren kan vila ut hos och identifiera sig med. Det är ett uppvaknande från läsandets narcissism.”

I en mycket intressant intervju med Jelinek av Tuva Korsström kan man läsa hur Jelinek själv svarar på frågan om sitt distanserade tonfall:

”Ni har anklagats för cynism och känslokyla, på grund av er distans till alla de hemskheter ni beskriver.

- Jag tror att man som författare medvetet, nästan som en vetenskapsman, måste hålla ett avstånd till det man berättar om. På samma sätt som Flaubert, har jag fått mig kastat i ansiktet att jag arrogant och kyligt beskriver människoöden på avstånd. Det här är en beskyllning som nästan alla analytiska författare råkar ut för. Vad man däremot inte sett är att jag egentligen är starkt partisk. Jag är inte objektiv, jag är inte cynisk. Jag har aldrig låtit minsta tvivel råda om var mina sympatier finns. De finns hos samhällets mest förtryckta.”

Referenser

Jelinek, Elfriede. 2004. Pianolärarinnan. Stockholm: Forum.
Jelinek, Elfriede. 2007. Michael: En ungdomsbok för det infantila samhället. Stockholm: Ersatz.
Jelinek, Elfriede. 2008. Älskarinnorna. Stockholm: Brombergs.
Engdahl, Horace. 2004. Horace Engdahls tal vid prisceremonin. Svenska Akademien.
Korsström, Tuva. 1994. Berättelsernas återkomst. Helsingfors: Söderströms förlag.  

(Examinerande foruminlägg från kursen Nobelpriset i litteratur, våren 2012)

Skiftande värderingar i Akademien

Nobelpriset i litteratur: En introduktion av Sture Allén och Kjell Espmark och Litteraturpriset: hundra år med Nobels uppdrag av Kjell Espmark finns intressanta genomgångar av de värderingar som präglat Akademiens val av pristagare genom åren.

Under det första årtiondet fästes stor vikt vid Alfred Nobels femte kriterium i testamentet – att pristagaren skulle verka ”i idealisk rigtning”. En snäv tolkning av detta kriterium uteslöt pristagare som August Strindberg, Henrik Ibsen och Lev Tolstoj. Bland de som tidigt erhöll priset ses idag Rudyard Kipling och Selma Lagerlöf som mest värdiga pristagare.

En begynnande förnyelse av Akademiens sätt att tolka sin uppgift kunde skönjas när den ständige sekreteraren Carl David af Wirsén avled 1912 och Erik Axel Karlfeldt tog över. Första världskriget satte dock stopp för denna nyorientering och ledde fram till ett krav på neutralitet. Detta gynnade självklart de nordiska länderna som hystade in åtskilliga priser (Verner von Heidenstam, Karl Gjellerup, Henrik Pontoppidan, Knut Hamsun).

20-talet satte definitivt spiken i kistan för ett snävt fokus på ”idealitet” och utvidgade kriteriet till att omfatta en bred ”vidhjärtad humanitet”. Synen på estetiken var dock fortfarande konservativ, eftersträvansvärt var ”den stora stilen” nära förknippad med Goethe. Bland storheterna som mottog priset under detta årtionde återfinns de ännu omtalade namnen William Butler Yeats och Thomas Mann samt en av mina favoriter - Sigrid Undset.

På 30-talet började Akademien lägga större vikt vid Nobels tredje kriterium i testamentet – priset skulle tilldelas dem som gjort ”mänskligheten den största nytta”. Litteraturen skulle vara till för den vanliga läsaren. Genom ett strikt fokus på allmängiltighet utestängdes alla moderna lyriker från möjligheten att erhålla priset, som i stället tilldelades storsäljare som till exempel Pearl Buck. Även Margaret Mitchell, författare till Borta med vinden, fanns med i prisdiskussionerna.

Efter andra världskriget inträdde en ny radikal förändring. Nu ville man inte alls längre premiera de populära författarna, utan i stället lyfta fram banbrytarna. Denna nya princip ledde till att författare som Hermann Hesse, André Gide, T S Eliot och Wiliam Faulkner i rask takt erhöll priset.

En ny pragmatisk policy formulerades av den nye ständige sekreteraren Lars Gyllensten i slutet av 70-talet, nu ville man se till att priset gjorde nytta. Genombrottet för satsningen på de okända mästarna kom 1978 då priset gick till den då helt okände (!) Isaac B Singer. Satsningen på de okända gav lyriken ett uppsving och ledde på 90-talet till att ett flertal lyriker erhöll priset, bland annat Wisława Szymborska.

Fokus på de okända mästarna utvidgades från mitten av 80-talet då Akademien uttalade sin strävan att priset skulle nå global spridning. Redan 1913 gick priset till indiern Rabindranath Tagore, i övrigt motsvarade priset under lång tid ett Europamästerskap. Först på 30-talet erhöll de första amerikanerna priset, 1945 gick priset till den chilenska lyrikern Gabriela Mistral, 1973 erhöll Patrick White från Australien priset, 1986 gick priset för första gången till en afrikansk författare, Wole Soyinka från Nigeria och inte förrän 1988 erhöll en arabisk författare priset - Naguib Mahfouz, Egypten. Mycket kritik har naturligtvis riktats mot Akademien för dess Eurocentricitet, en kritik Akademien i mångt och mycket har gett rätt. Den förklaring som ofta anförts har handlat om svårigheterna att värdera litteratur skriven på icke-europeiska språk.

I december 2001 arrangerade Akademien ett seminarium om vittneslitteratur. Bland de medverkande fanns den kommande ständige Peter Englund, Nobelpristagarna Nadine Gordimer, Kenzaburo Oe och Gao Xingjian. Medverkade gjorde även ett antal andra författare, varav två senare tilldelats priset - Imre Kertész och Herta Müller. Heta tips på kommande Nobelpristagare är därför den brittiske historikern Timothy Garton Ash, den somaliske författaren Nuruddin Farah och den kinesiske författaren Li Rui (DN).

Hur kan det då komma sig att Akademien, trots ett föränderligt fokus på olika kriterier, under mer än 100 år ständigt lyckats förbigå kvinnliga författare? Av 108 pristagare är endast 12 kvinnor! Sture Allén och Kjell Espmark förklarar detta med att de gångbara kriterierna ofta missgynnade kvinnliga författare. Kvinnorna var som regel inte språkligt banbrytande, de var dock ofta berömda och hade ett stort antal läsare – och kunde därmed inte heller kvalificera sig som förbigångna mästare. Men om man var medveten om att kriterierna missgynnade ett stort antal författare, varför ändrade man dem inte då? Kanske är det så att man inte ens uppmärksammade problemet förrän under senare delen av 1900-talet. Man kan se en klar ökning av andelen kvinnliga Nobelpristagare under de senaste årtiondena. På 90-talet erhöll tre kvinnor priset (Nadine Gordimer, Toni Morrison, Wisława Szymborska), på 00-talet var andelen lika stor (Elfriede Jelinek, Doris Lessing, Herta Müller), jag hoppas att man nu på 10-talet ska ta ytterligare kliv för att närma sig en jämlik fördelning.

(Mitt examinerande foruminlägg från kursen Nobelpriset i litteratur, våren 2012)