En smakbit ur Juloratoriet

Sommaren forsar fram i alldeles för hög fart, jag försöker stanna upp och njuta av ledigheten! Här kommer dagens smakbit, kolla gärna efter fler hos Mias bokhörna. 

Nyligen läste jag om en älskad värmlandsklassiker - Juloratoriet av Göran Tunström. Romanen är en helt underbar och oerhört gripande släktkrönika, vars handling utspelar sig över tre generationer i Sunne och på Nya Zealand. Berättelsen skildrar hur en ofattbar tragedi slår sönder en familj och hur sorgen leder till tystnad och verklighetsflykt. Juloratoriet är en av de vackraste, mest berörande berättelser jag läst, den kan dessutom gärna lyssnas på i en uppläsning av författaren själv. 

"Samtidigt som jag tog mina vuxensteg var jag, med en annan del av mig, tre år. Den hand som var sluten kring portföljen, höll samtidigt i min mors hand, pekade på en glasstrut, slog sig fri ur ett slagsmål i Grekland, följde ett partiturs ljuvligheter. Varje handling i det förflutna avlade tusen andra möjligheter, rännilade sig vidare mot sina egna framtider. Och de fortsätter, fler och fler i medvetandets vildmarker, skuggor som jagar en och blir jagade. Det är aldrig stilla."

Just nu - juli 2026

Ny månad och en ny Just nu-enkät på Kulturkollo, häng med du också.

Juli har kommit med värme, semester och trädgårdsarbete! Och en massa tid att läsa!

Just nu läser jag äntligen tredje delen i Kjersti Anfinnsens roman om den pensionerade hjärtkirurgen Birgitte Solheim - Dödsverk. Sanslöst bra läsning!

Just nu lyssnar jag på Land av Maggie O'Farrell och både läser och lyssnar växelvis på Odyssé av Stephen Fry. 

Just nu tittar jag på filmatiseringar av Tolkiens böcker, det är en årlig sommartradition. 

Just nu njuter jag av tanken på en kommande resa och av att vara ledig!

Just nu längtar jag inte egentligen efter någonting. Jag skulle se mig själv som jag är i erised-spegeln. 

En smakbit ur Dödsverk

Högsommarvärmen är verkligen här, emellanåt gömmer jag mig inomhus för att svalka mig. Hoppas på mer lagom väder framöver. Här kommer dagens smakbit, kolla gärna efter fler hos Mias bokhörna. 

Under veckan anlände äntligen tredje delen i Kjersti Anfinnsens trilogi om den pensionerade hjärtkirurgen Birgitte Solheim - Dödsverk. Trilogin handlar om de sista åren i livet, en tid när kroppen och minnet sviker, vänner faller ifrån och den egna betydelsen tycks minska. I sista delen har livets och åldrandets sista kapitel inletts – Birgitte är nu blind och helt vårdberoende. 

"En morgon upptäckte jag att jag var blind. Sista resten av självständighet försvann med synen. Skuggor och konturer har blivit ett slags mörkgrå yta där jag knappt kan skilja ljus från mörker. Resten av min tid är väntan. Kroppen fungerar nästan inte. Jag svävar in och ut ur sömnen. När jag vaknar har jag under några sekunder av nåd glömt misären. Sedan slår jag upp ögonen till den totala meningslösheten. Sköterskorna hävdar att mitt hjärta är imponerande starkt. Jag är seglivad. Dessvärre."

En smakebit ur Anna Karenina

Det har varit mkt de senaste veckorna och jag glömde helt bort att dela en smakbit hos Mias bokhörna igår. 

Passar därför idag på att dela några rader ur Anna Karenina, en bok många älskar, men som jag fick kämpa mig igenom för ett antal år sedan. Tyvärr drunknade jag i författarens kloka sanningar om vikten av ett hårt arbete och sunt leverne på landet och tappade helt fokus på "huvudstoryn". 

Båda citaten handlar om familjer; ett består av den välkända inledningen, ett är ur slutet av romanen.

"Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis.”

"För att man ska kunna företa sig någonting inom en familj krävs antingen fullkomlig misstämning eller kärleksfull harmoni makarna emellan. När emellertid förhållandet mellan makarna är obestämt och varken det ena eller det andra går det inte att företa sig någonting alls."

När Tolstoj är som bäst fångar han familjens inre liv och förutsättning på ett genialiskt sätt. Det var behållningen av Anna Karenina för mig.

Tisdagstrion - Pensionärer/seniorer

Vårens avslutande tema hos Robert på Mina skrivna ord kunde inte passa mig bättre, vare sig litterärt eller irl. Jag sade upp mig och ansökte om pension förra veckan efter ett turbulent läsår. Ser nu fram emot mkt ledig tid till hösten. Dessutom har jag under året läst ovanligt många bra romaner med äldre huvudpersoner.

 Pizzeria Roma av Elin Persson är en alldeles underbar, lite lätt vemodig, skildring av vänskapen mellan några mer eller mindre skröpliga gubbar. Karlarna på verkstan har blivit lite till åren, det monotona, tunga jobbet har tagit ut sin rätt, någon har problem med benen, någon med ryggen och någon med lungorna. När man blir sjukskriven gäller det att ha rutiner, att inte bara bli sittande hemma. Magnus väntar på ryggoperation, men försöker så länge det är möjligt att ta sig till pizzerian för ett snack med de andra och en pizza. Det är ovant att gå hemma när man hela livet jobbat och gjort rätt för sig. Och inte helt lätt med alla papper och Försäkringskassan som kräver sitt. Som tur är finns hans bäste vän, Kenneth, där för att hjälpa till med allt möjligt. 

Sammantaget är Pizzeria Roma en varm, varsamt berättad historia om vardag och kroppslighet, om kärlek och vänskap och om livet i en alldeles vanligt by. Läs den! 

De sista smekningarna av Kjersti Anfinnsen är den inledande delen i en trilogi om den pensionerade hjärtkirurgen Birgitte Solheim. Birgitte bor ensam i en lägenhet i Paris, efter att ha haft en framgångsrik karriär. Hon har levt sitt (arbets)liv i en mansdominerad miljö, vilket krävt hela hennes engagemang. Familj och barn valdes bort, men än har Birgitte inte gett upp hoppet om kärleken. Kan den dyka upp på ålderns höst? Numera tillbringar dock Birgitte större delen av tiden i sin lägenhet, där hon då och då samtalar digitalt med systern i Norge. Kontakterna med andra blir allt färre och ansträngningen att lämna lägenheten allt mindre lockande. Birgitte är en mycket intressant och komplex karaktär, som inte är alltigenom sympatisk. Hon har livet genom fokuserat på framgång och arbete på bekostnad av djupa relationer och kärlek. Med en växande sorg, kombinerad med självdistans och bitsk humor, ser hon tillbaka på sitt liv och funderar över sina livsval. 

Det kunde ha blivit oerhört dystert, men författaren balanserar tyngd och sorg med en osentimental gestaltning, skoningslös ärlighet, och ett envist hopp. Sammantaget en mycket fin berättelse, skriven i kortfattad stil, och en karaktär jag längtar efter att återse. 

Folk som sår i snö av Tina Harnesk skildrar flera generationer, vars liv på olika sätt präglas av att de blivit förflyttade. Den äldre generationen består av 85-åriga Máriddja och maken Biera, som vuxit upp med erfarenheter av svenska statens tvångsförflyttningar av Karesuandosamerna. Paret lever nu utanför myndighetssamhället och saknar djupt sitt tidigare liv som renägare. När Máriddja får en cancerdiagnos beslutar hon sig för att inte berätta detta för maken och absolut inte flytta någonstans för att få vård. Hon anförtror sig bara åt sin nya väninna, växeltelefonisten Siri, som alltid tycks finnas tillgänglig i den där telefonapparatmaskinen maken köpt. 

Folk som sår i snö är en bok med extra allt, d v s den är inte alls den lågmälda typen av bok jag brukar uppskatta. Men jag måste tillstå att jag fullkomligt älskar den här burleska, helgalna skrönan med alla dess absurda förvecklingar och oförglömliga karaktärer. Det är sällan jag uppskattar humor i böcker, men vid flera tillfällen skrattar jag så tårarna sprutar när Máriddja frågar Siri om råd. Romanen innehåller dock mycket mer än humor, här finns också en smärtsam skildring av människans behov av tillhörighet, djupt rotade längtan efter barn och nödvändigheten att få åldras på ett värdigt sätt. Sammantaget är Folk som sår i snö en unik blandning av absurd humor, bitsk samhällskritik och en finstämd och lyhörd gestaltning av hur kapade rötter och utanförskap gör människan sjuk i själen. En galet bra bok!

En smakbit ur Berätta allt

Söndag igen och dags för en ny smakbit i utmaningen En smakebit på söndag hos Mias bokhörna. Den här veckan har varit omvälvande, jag har ganska hastigt valt att säga upp mig och kommer att gå i pension i oktober. Allt är just nu nytt och omtumlande, men framför allt befriande!

Boken jag vill dela en smakbit ur är Berätta allt av Elizabeth Strout, det är den sista boken i serien om Lucy Barton. Jag kommer att sakna den karaktären ofantligt mycket, har levt med illusionen att vi är väninnor i många år nu. 

"Det var den här historien som Lucy hade berättat: Lucys kärlekshistoria med Bob Burgess, som aldrig hade blivit verklighet. Den biten som fick Lucy och Olive att gråta var när  Lucy berättade om när hon träffade Bob när han hade klippt sig, och att Lucy älskade honom ännu mer så fort hon fick syn på honom. "Han såg så oskuldsfull ut, Olive, han såg ut som ett barn, och det tog bara kål på mig. Jag ville ta honom i famnen och säga: Bob! Du är du! Men i exakt det ögonblicket gick det på något sätt upp för mig: Vi kommer aldrig att rymma tillsammans, för du är Bob."

En smakbit ur Öster om Eden

Söndag igen och dags för en ny smakbit i utmaningen En smakebit på söndag hos Mias bokhörna.

Vädret är underbart, första jordgubben mogen, i växthuset växer det så det knakar och snart är det dags för ledighet. 

Idag kommer jag att dela lite ur en favoritbok som jag fick i 23-årspresent, Öster om Eden av John Steinbeck. Romanen är ett familjedrama som spänner över flera generationer, och bygger på Bibelns berättelse om Kain och Abel. 

- Men varför dömde Gud Kain? utropde Adam ivrigt. Det var väl orättvist?

- Det är klokt att lyssna till vad som säjs, sa Samuel. Gud dömde inte alls Kain. Men även Gud kan väl ha sin gunstlingar? Låt oss anta att han gillade fårstek mer än grönsaker. Det gör jag själv förresten. Kain kom exempelvis med en knippa morötter. Och Gud sa: "Det tycker jag inte om. Försök en gång till. Kom med nått som jag tycker om så ska jag ställa dej jämsides med din bror." Men Kain blev ond. Han ansåg sig förolämpad. Och i en sån situation vill man ha utlopp för sin vrede och Abel råkade stå i vägen.

Tisdagstrion - Ungdomsböcker

Veckans Tisdagstrio hos Robert på Mina skrivna ord handlar om ungdomsböcker och jag har gått på upptäcktsfärd i dotterns bokhyllor för att hitta bra tips för alla åldrar. 

Heartstopper av Alice Oseman är en grafisk romanserie om tonårens första uppslukande kärlek, om att skapa en identitet, acceptera sig själv och våga stå för den man är. Serien utspelar sig på en brittisk pojkskola, där Charlie och Nick en dag råkar hamna bredvid varandra i klassrummet. Serien beskrivs ibland som lite rosenröd och romantisk, men innehåller även tyngre ämnen som mobbing, homofobi och mental ohälsa. I länder som Ungern, Turkiet och USA har försäljningen begränsats eller förbjudits.

Sammanfattningsvis handlar Cirkeln av av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren om sex tonårstjejer som kallas till ett stort uppdrag, ett uppdrag att rädda världen från ondska. För att lyckas måste de hålla uppdraget hemligt och samarbeta. En efter en upptäcker tjejerna att de har olika magiska krafter och de får en följeslagare (som inte verkar duga så mycket till). Samtidigt fortsätter det vanliga livet och det är inte så lätt att veta hur man ska hantera sina nya krafter. Dessutom händer allt fler hemska saker ...

Ordbrodösen av Anna Arvidsson utspelar sig i en värmländsk bruksort (kanske min egen uppväxtort?), där en familj med unika egenskaper bott sedan generationer tillbaka. Kvinnorna i släkten är ordbrodöser, de kan styra andra människors tankar, känslor och handlingar med sina skrivna ord. Sammantaget är Ordbrodösen en fängslande, spännande berättelse om att växa upp i en värld där ord är magiska och där du kan bli en marionett som styrs av andra. Magisk realism med mer än en gnutta realism.

En smakbit ur Hönan som drömde om att flyga

Söndag igen och dags för en ny smakbit i utmaningen En smakebit på söndag hos Mias bokhörna.

Behöver lite verklighetsflykt och berättar därför här lite om en favoritbok, som passande nog dessutom har moderskap som tema.  

 I Hönan som drömde om att flyga av Sun-Mi Hwang träffar vi hönan Knopp, en höna som har mycket stark egen vilja och stor förmåga att fantisera om olika mer eller mindre tänkbara framtidsutsikter. Hon är också en mycket nyfiken och modig liten höna, som tröttnat på att värpa ägg efter ägg bara för att se bondens fru komma och ta dem ifrån henne. Knopp bestämmer sig för att vägra värpa och försöka rymma. Friheten utanför ladan lockar och drömmen är att få ruva ett ägg och få en liten kyckling. Med stor tur lyckas Knopp levande lämna ladan och dessutom lyckas hon hitta ett övergivet ägg ute i trädljungen. Det är bara att börja ruva. När ägget väl kläcks visar det sig dock att det inte var ett hönsägg hon ruvat, för ut kommer en liten andunge. Olikheterna gör dock inte Knopp mindre benägen att skydda sin lilla unge och överösa den med kärlek, trots att tuppen och de andra hönorna hånar henne för att ungen är av annan sort.

"Knopps tankar var i en enda röra, men hon var allt annat än skamsen. Hon hade ruvat sitt ägg med hela sin själ. Hon hade önskat att han skulle födas. Hon hade älskat honom ända sedan han låg i ägget. Hon hade aldrig funderat över vad som fanns inuti. Visst, han är en and, ingen kyckling. Vem bryr sig? Han vet ändå att jag är hans mamma!"

Tisdagstrion - Skåne

Dagens Tisdagstrio hos Robert på Mina skrivna ord handlar om Skåne, och jag har letat lite i mina gömmor efter författare från/böcker som utspelar sig i Skåne. 

Victoria Benedictsson föddes, som Victoria Bruzelius, år 1850 i byn Domme i Skåne, och hon växte upp i ett lantbrukarhem. Victoria visade tidigt prov på konstnärlig talang och ville studera konst. Fadern lovade henne detta, men löftet infriades inte. I besvikelsen häröver, och för att komma bort från föräldrarnas inflytande, gifte Victoria sig vid 21 års ålder med den då 49-årige postmästaren Christian Benedictsson i Hörby. Han var änkling och Victoria blev styvmor till fem barn. Äktenskapet blev mycket olyckligt, Victoria avskydde sitt liv som gift, hon led av samvetskval och depressioner. Arbetet på postkontoret gav henne dock en viss frist och möjlighet att skriva ned sina funderingar. I sin dagbok fick hon utlopp för tankar om livet, äktenskapet och samhälleliga orättvisor. Under pseudonymen "Ernst Ahlgren" publicerades senare hennes verk.

Med romanen Pengar (1885) gjordes den litterära debuten. I denna berättelse övertalas en ung och omogen flicka att gifta sig alltför tidigt med en förmögen godsägare. Så småningom bryter den unga hustrun upp från ett kvävande konvenansäktenskap, till förmån för självförverkligande. I utvecklingsromanen Fru Marianne (1887) förändras den bortskämda flickan som helst vill läsa romaner till en präktig husmor på landet. Här beskrivs i stället en utopisk bild av äktenskapet som harmoniskt och jämlikt. Denna bok blev Victorias egentliga genombrott och hon anses vara en av de främsta av 1880-talets realistiska författare.

Efter att ha lyssnat på Lina Wolff på Bokmässan var jag medveten om att Liken vi begravde bygger på en djupt tragisk, skrämmande händelse - mordet på flickan Helen i författarens hemstad. Handlingen i romanen berättas av tonårstjejen Jolly som, tillsammans med systern Peggy, bor hos fostermor och fosterfar på en skruttig gård fylld av bilskrot utanför Hörby, i ett samhälle fyllt av ”pervon, pedofiler och ålahuven”. I trakten sker det fruktansvärda att ett par tvillingflickor rövas bort och återfinns döda med tydliga skador av tortyr och sexuella övergrepp. Detta kommer att påverka invånarna för all framtid. Peggys fosterfar var dock redan sedan tidigare ett svin, han bedrar sin fru och plågar djur. Fostermor är inledningsvis tuktad och passiv, men förändras till oigenkännlighet efter att fosterfar kört ihjäl sig. När fostermor blivit av med sitt kräk till make skaffar hon sig en älskarinna, som flyttar in på gården. Dessutom utökas familjen med två chilenska flyktingar, två män som efter en nedstigning i helvetet råkat hamna i Skåne. Fostermor förändras och blir en slags hämnande ängel, som ger sig efter de pedofiler och våldtäktsmän hon kommer åt. Det blir några lik att begrava på gården. Och över allt svävar anden efter den olycksaliga, självmördade författarinnan.

Med ett enormt driv i handlingen har Wolff skapat en berättelse fylld av drastisk humor och halsbrytande action med en resonans av djupaste förtvivlan. Liken vi begravde kan både beskrivas som absurd och komisk, och lyhörd och hoppfull. Hur författaren lyckas med detta övergår min förmåga att förstå och beskriva, jag kan bara sammanfatta genom att säga att detta är sanslöst bra litteratur. 

I den självbiografiska Yarden får vi följa författaren Kristian Lundberg i hans omvända klassresa. På grund av att han råkat i ekonomisk knipa tvingas huvudpersonen ta anställning som timanställd på ett bemanningsbolag i Malmö hamn. Här arbetar de som inte längre tycks ha några rättigheter, de som av olika skäl inte kunnat meritera sig på arbetsmarknaden. Här arbetar flyktingar och andra som inte passar in i våra mallar. Läsning av Yarden gör mig urförbannad på att vi idag har ett samhällssystem som så ivrigt rensar bort de som är lite "annorlunda", samtidigt som de sociala skyddsnäten krympt till intet.

En smakbit ur Trollskärvan

Söndag igen och dags för en ny smakbit i utmaningen En smakebit på söndag hos Mias bokhörna. 

Den här veckan har sannolikt varit den värsta jobbmässigt under hela min karriär. Just nu funderar jag över hur länge jag själv ska stå ut i en verksamhet som leds av människor som inte bryr sig om annat än egen makt. Jag försöker skingra tankarna med trädgårdsarbete och läsning så klart. 

Trollskärvan av Torborg Nedreaas är den första delen i trilogin om flickan Herdis, en fängslande och upprörande uppväxtskildring som utkom första gången 1950. För Trollskärvan mottog Nedreaas det allra första Kritikerpriset 1950. Första och sista citatdelen handlar om Herdis och hennes föräldrar, medan mittendelen består av en vidrig mans tankar om flickor/kvinnor.

"Nu kunde allt ha blivit bra, modern pratade glatt och varmt och kärleksfullt, hon hade glömt allt. Herdis gick tyst med handen i hennes och visste inte vad hon skulle göra med allt som for runt i henne. Hon var som två Herdisar. Den ena längtade efter att förtvivlat kasta sig i sin mors famn och ta emot alla ömhetsbetygelser och bara glädja sig inför julaftonen. Den andra kämpade med något ouppklarat som inte kunde öppna sig för någon glädje av något slag och som gjorde ont i halsen."

"Det är något rörande med dessa småflickor, jag hyser en sorglig ömhet för dem. De är alla födda av kvinnor, en äcklig process. Men de växer upp i en märklig kort period av skönhet, rena som blommor, man kan känna en längtan efter att lyfta upp och lukta på dem. De doftar rent och sött. Några korta år varar det, sedan är det slut. De blir orena. Det luktar om dem. Det luktar av alla kvinnor."

"Som så ofta förr gick det över. Men ändå inte som förr. Och det stormande försoningsdramat som hon fruktade och hatade eftersom det gjorde henne så ensam, det startade inte den här gången. Föräldrarna var hövliga mot varandra, nästan vördnadsfulla. Herdis längtade efter att de skulle kyssa och omfamna varandra och glömma henne – hellre det."

Tisdagstrion - Ryssland

Dagens Tisdagstrio hos Robert på Mina skrivna ord handlar om Ryssland, och jag har letat upp lite olika typer att rysk litteratur. 

I Snöstormen av Vladimir Sorokin gör den lätte koleriske doktor Platon Iljitij Garin och kusken Harkel en farofylld resa i Harkels självgångare, som dras av ett 50-tal rapphönsstora hästar, till befolkningen i en avlägsen by för att rädda dem från svartsoten, en zombieepedemi från Bolivia. Resan kantas av äventyr, olyckor och möten med egenartade jättar, pyttemänniskor och knarkare.

I åk 8 läste dottern litteraturhistoria och pluggade begrepp som allegori och satir i Jonathan Swifts Gullivers resa. Det hon då lärde sig om Gullivers resor passar lika bra in på doktor Garins resa. Samhällskritiken ligger under ytan och uttalas inte explicit, men är hela tiden enormt tydlig. Man kan komma undan med mycket genom att skriva "sagor" och sci-fi och tur är väl det. På ytan är således Snöstormen en helgalen, humoristisk och fantastisk berättelse, under ytan är kritiken mot den samtida maktförskjutningen i Ryssland hela tiden närvarande.

Sorokins roman bygger på ett par berättelser av Lev Tolstoj och i Snöstormen refereras också till Gogols novell Näsan. Därutöver finns säkerligen mängder av referenser till rysk historia, politik och kultur som går mig förbi. Sorokin har även tidigare skrivit samhällskritiska texter och är hett omdebatterad i sitt hemland.

När Solzjenitsyns första och självbiografiska långnovell En dag i Ivan Denisovitjs liv publicerades i Sovjetunionen 1962 var den sprängstoff. Först nu avslöjades Stalins terror mot det ryska folket. Boken utspelar sig i ett sovjetiskt arbetsläger under 1950-talet. Under en dag från morgon till kväll får man följa Ivan Denisovitj, oftare kallad Sjuchov.

Ivan har dömts till ett arbetsläger, anklagad för att ha spionerat efter att ha tillfångatagits av tyskarna under andra världskriget. Trots att detta inte är sant straffas han av staten och döms till tio års lägervistelse. Dagen börjar med att han vaknar upp sjuk. Som straff för att han har vaknat sent skickas han till vakthuset för att städa och tvätta det. När han är klar med städandet går han till sjukstugan för att rapportera att han är sjuk. Men nu är det sent på morgonen och läkaren får inte sjukskriva fler arbetare så Sjuchov måste arbeta ändå. Resten av dagen handlar om Sjuchovs grupp och deras lojalitet för gruppchefen. Solzjenitsyn berättar också om olika metoder för att överleva, om den djungelns lag som råder i lägret. En dag i Ivan Denisovitjs liv är och förblir en milstolpe inom den ryska litteraturen.

"Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis." Öppningen av Lev Tolstojs mest berömda roman är lika klassisk som berättelsen i övrigt. Anna Karenina är en av de riktigt stora kärleksromanerna, ett häpnadsväckande modernt psykologiskt porträtt av en kvinna som försöker bryta sig fri från sociala och äktenskapliga förpliktelser, men som blir utstött på grund av sin passion. Anna Karenina var otrogen, hon älskade och tog sitt liv och är än i dag en av de mest konturskarpa romanpersonerna i hela vår litteraturhistoria. Lev Tolstojs roman beundras fortfarande av läsare på alla nivåer, och är en ständig inspiration för nya författare. Lev Tolstoj skrev sin Anna Karenina mellan 1873 och 1877, bara några år efter att han var klar med sitt andra stora romanverk Krig och fred. 

Min upplevelse av att läsa Anna Karenina var dock inte alls så positiv som jag väntat mig. Tyvärr blev författarens önskan att dränka mig i kloka sanningar om vikten av ett hårt arbete på landet och ett sunt leverne mig övermäktigt. Sammantaget en av få klassiker jag INTE älskar.

En smakbit ur Eufori

Jag firade 17 maj igår och glömde att dela veckans smakbit. Men här kommer i alla fall mitt inlägg i utmaningen En smakebit på söndag hos Mias bokhörna.

Under veckan har jag lyssnat på Eufori av Elin Cullhed, en litterär fantasi om Sylvia Plaths sista år i livet. Romanen och huvudpersonens känsloläge kränger vilt åt alla håll och kanter, här skildras kärlek, svartsjuka, längtan att skriva och avund i halsbrytande fart. Elin Cullhed tilldelades Augustpriset 2021 i den skönlitterära klassen för Eufori med motiveringen: På livsbejakande och rasande prosa skildras hur ett poetiskt geni brottas med en hemmafrutillvaro där drömmar och desperation föder varandra. Med Eufori tar en författarikon plats i vår tid – i textens bultande hjärta får läsaren också syn på sig själv”. Texten är känslomässigt utmanande att läsa och skildrar en inre kamp mellan melankoli och grandiositet, två sidor av ett och samma mynt. 

 

"Jag satt mig alldeles kall på den våta stenen tills Nick vaknade och Frieda drog i mig och ville få mig tillbaka till verkligheten, hon var som alla andra, de slet och drog i mig och ville till varje pris få bort mig från euforin, bort från mitt eget hjärtas salighet, jag fick inte vara lycklig, jag fick inte tro på mitt eget liv."

"Jag har varit så jävla mycket mamma”, sa jag. ”Jag har varit mammamonstret, jag har varit mamma där Ted har brustit i sitt faderskap, jag har burit barnen i mitt inre, jag har släpat runt på dem tills mina armar storknat, jag har försakat mitt skrivande, ja, allt! Allt har jag gjort för dem.”

"Ted var glömd nu, han var bortsvept som en bit tång på strandremsan. Uppsvept i havet. Det var jag som var havet. Jag var vågorna. Han hade bara glömt det. Jag var framtiden. Jag hade den i mitt bröst. Jag var tiden, jag var livet självt, jag var urmodern, det var jag som tog hand om barnen."

En smakbit ur Jag är inte sådan här egentligen

Återigen dags för En smakebit på söndag hos Mias bokhörna. Det har varit en stökig vecka med en kortisonkur för min hosta och väldigt lite sömn. Men mkt blev i alla fall gjort i trädgården. Har haft ljudbok i öronen mest hela tiden, här kommer en smakbit ur Jag är inte sådan här egentligen av Marie Aubert, en mycket bra roman med fokus på relationer.

”Mamma skötte trädgården, hon fortsatte med det även efter att vi tog över och hon flyttade. Hon kom på besök med ett par gamla trädgårdshandskar liksom av en slump nedstuckna i väskan och började rensa i rabatterna eller plocka äpplen från de två äppelträden, precis som hon gjort sedan jag var liten. Hon kunde namnen på alla olika rosor, skötte om dem och visste hur de skulle beskäras och när man skulle täcka dem med halm för vintern. Ellen protesterade först, kände sig nog lite trampad på tårna för att mamma skulle sköta trädgården som om den fortfarande var hennes, men Ellen är ju inte intresserad av trädgårdsskötsel, och jag har aldrig varit någon trädgårdsmästare heller, så egentligen var vi glada för att trädgården var så fin utan att vi behövde ägna oss så mycket åt den. Det kändes som en lyx att kunna gå runt bland de feta, överdådiga rosorna, rosa och gula och röda, stora som händer, mörkgröna blad som glänste.”

Tisdagstrion - Blommor

Dagens Tisdagstrio hos Robert på Mina skrivna ord är "blommor", och väljer tre böcker med blommor i titeln.

Iris och löjtnantshjärta av Olle Hedberg är en av böckerna från Bokförlaget Bra Böcker som medföljde de lexikon min mamma samlade på. De flesta av dessa böcker är sedan länge bortsorterade, men några har jag sparat utifrån att jag minns att jag gillade dem. Det är säkert 40 år sedan jag läste boken så jag fick googla för att hitta info om den. Boken beskrivs som en tragisk kärlekshistoria mellan löjtnant Motander  och hembiträdet Iris och skildrar en omöjlig relation utifrån ett klassperspektiv. Ja, jag gillade den typen av böcker redan då ...

Lila hibiskus av Chimamanda Ngozi Adichie handlar om en välbärgad, väl ansedd svart familj i Nigeria. Huvudpersonen och berättarjaget är den unga, mycket osäkra flickan Kambili, som lever under hård press att alltid vara god och bäst. Fadern är en beundrad man, som får pris av Amnesty för sina insatser för demokratin, men hemma är han en tyrann. En sträckläsare.

Kungens rosor av Moa Martinson är sista delen i författarens självbiografiska trilogi. Mia har nu blivit 16 år och det är dags att stå på egna ben. Livet är hårt på många sätt, men bjuder även på glädjeämnen. En klassikersvit som absolut måste läsas!

En smakbit ur Evil Grandma

Söndag igen och dags för utmaningen En Smakebit på söndag hos Mias bokhörna. Det har varit härligt väder senaste veckan om än mycket att göra på jobbet. Jag sår, gräver, planterar och rensar hela kvällarna, snart är det fint i alla rabatter. 

Idag bjuder jag på en smakbit ur den oerhört underhållande Evil Grandma av norska Line Baugstø.

"Mona reagerar inte som hon borde göra. Kan det bero på att hon saknar något väsentligt? Något som nästan alla kvinnor i hennes ålder har? Kan det vara hormonellt, helt enkelt? Eller en karaktärsbrist?

Efter lunchen med Annemor fortsätter hon att grubbla.

Småbarnstiden var så jobbig att det var en stor lättnad när den var över. Hon föredrar människor som hon kan prata med, diskutera med. Människor som inte lägger sig ner och gallskriker om hon hindrar dem från att putta ner en vas från bordet eller hälla ut en påse ris på köksgolvet.

Nu ska hon sitta där igen med ett spädbarn i knät, ett barn som ska ha välling, som bajsar i blöjan, som skriker helt utan anledning. En människa som vägrar att somna, som hon måste vyssja till sömns. Mona minns rädslan för att hon aldrig mer skulle få sova en hel natt. Känslan av att vara totalt fångad.

Fast ett barnbarn är ju inte hennes ansvar? Hon kan vara en farmor som hälsar på då och då, snabbt in och snabbt ut med presenter och godis."

En smakebit ut Bittert, amore

Söndag igen och dags för utmaningen En Smakebit på söndag hos Mias bokhörna. Det har varit en extremt intensiv arbetsvecka med ofantligt upprörande händelser. Tack och lov för en lugn helg med trädgårdsfix.

Idag bjuder jag på en smakkbit ut den charmiga 50-talsdeckaren Bittert, amore av Carina Burman. Det här är spänning på alldeles lagom nivå för en fegis som jag, och framför allt en bok med ett fantastiskt tidstypiskt språk. 

"Jag försökte minnas studenttiden. Det var några riktigt lustiga år där i början – ibland kanske väl roliga – innan jag råkade ut för ett skrämskott, nyktrade till, ägnade mig åt studier och djup intellektualism samt valde Kvinnliga studentföreningens diskussionsaftnar framför nationens kavajskutt. Klassisk fornkunskap läste jag precis vid vändpunkten och var alltså lättsinnig vid den historiska översikten och tungsint vid krukskärvorna."

En smakbit ur Lucrezias porträtt

Söndag igen och dags för utmaningen En Smakebit på söndag hos Mias bokhörna. Det har varit skönt med lite extra lediga dagar de senaste veckorna och mkt trädgårdsfix.

Idag bjuder jag på en smakbit ur Lucrezias porträtt av Maggie O'Farrell, en av de bästa och absolut den mest spännande boken jag läste förra månaden.

"Hennes make, som ämnar mörda henne, antingen för egen hand eller genom att beordra någon annan, plockar upp ena änden av servetten och trycker den mot kinden med den spetsiga snibben, som om en soppfläck i ansiktet var något av vikt. Hennes make, som vill se henne död, ägnar en stund åt att borsta undan ett förlupet hårstrå från pannan och stoppar till sist in det bakom örat. Hennes make, mördaren, säger över axeln till tjänstefolket att kocken ska bli tillsagd att salta mer. Som om kryddning hade någon betydelse för dem nu. Hennes make, som inom kort kommer att döda henne, räcker ut handen som om han tänkte krama hennes kalla fingrar. Det är detta som blir för mycket för henne. Hon vaknar till liv, flyttar undan handen, plockar upp skeden och doppar den i skålen."

En smakbit ur Judas hågkomster

Det är påskdagen idag och tid för Jesu uppståndelse, och för utmaningen En Smakebit på söndag hos Mias bokhörna. I citatet nedan har Jesus och lärjungarna dock nyligen anlänt till Jerusalem för att fira pesach, Jesus ridande på en åsna den söndag vi numera kallar palmsöndagen. Smakebiten är ur Judas hågkomster av Niklas Rådström, som jag nu läst en tredjedel av. Hittills makalöst bra.

"Att min mästare inte stod de präster nära som verkade i Sadoks efterföljd och gick de härskandes ärenden var uppenbart för var och en som mötte honom. Han liknade mest en herde i sin enkla mantel där han väntade oss på slätten utanför byn. Det har sagts att han redan som barn bländat de skriftlärde med sitt kunnande då han med sin familj besökt Jerusalem för att fira påsk. Ingen som hört honom kan betvivla att han var lika kunnig i skriften som någonsin templets präster, men inte heller berätta varifrån han fått allt detta vetande, alla dessa insikter."

Tisdagstrion - Kristen tro

Dagens Tisdagstrio hos Robert på Mina skrivna ord är "kristen tro", ett tema som låter mig plocka fram några av de allra bästa böckerna i bokhyllan.

I Jerusalem av Selma Lagerlöf berättar författaren om en stark väckelsevåg som delar socknen Nås i Dalarna. En handfull familjer följer Guds kallelse och beger sig till Jerusalem för att leva ett sant kristet liv i gemenskap med varandra, och för att invänta Herrens återkomst. Andra väljer att stanna i hemlandet och bruka sin jord. En av huvudpersonerna är Ingmar, som strävar efter att leva upp till bygdens förväntningar på honom. Traditionellt är Ingmarssönerna på Ingmarsgården de ledande i socknen, dock har Ingmar utan egen förskyllan förlorat fädernesgården. För att få tillbaka gården tvingas han offra kärleken och gifta sig med en kvinna han inte älskar. Hans älskade fästmö Gertrud tar då sin tillflykt till religionen och flyttar med de andra sockenborna till Jerusalem.

Jerusalem är en fantastisk roman som innehåller alla de starka känslor jag förknippar med Selmas Lagerlöfs berättande. Några av de teman som gestaltas är kärlekens och trons makt, skuld och försoning, kärleken till hembygden och vikten av ett väl utfört arbete.

De två första böckerna om Bricken (Sågverksungen och Bricken på Svartvik) av Vibeke Olsson handlar om hennes barndom och uppväxt på sågverket Svartvik. I första boken är Bricken 11 år och nybliven sågverksarbetare. Bricken är föräldrarnas enda barn, en ovanlig situation. Familjen har arbete och mat på bordet, men rädslan för svälten är ändå alltid närvarande. Brickens mor har börjat gå till baptisterna för att lyssna på Guds ord, fadern är mer skeptisk. När sågverkspatronerna sänker lönerna går arbetarna ihop i en stor strejk, strejken 1879. I andra boken har Bricken blivit tonåring och ribbkaperska. Som allt arbete på sågverket medför hennes arbete en hel del risker. Och som de andra ungdomarna funderar Bricken mycket på kärleken, samtidigt som hon oroar sig över moderns magsår och grubblar över om hon skall låta döpa sig.

Böckerna om Bricken är på många sätt klassiska arbetarromaner, skrivna ur barns och kvinnors perspektiv. Här beskrivs arbetarrrörelsens och nykterhetsrörelsens framväxt, sprungna ur vardagens behov. Samtidigt vävs här in ett kristet perpektiv som problematiserar motsättningarna mellan arbetarrörelsens och väckelserörelsens budskap.

Ökenbrevet av Göran Tunström är Jesu egen berättelse om sitt liv. Under 40 dagar vistas Jesus i öknen och sätts på prov av djävulen. Under denna tid ser Jesus tillbaka på sitt liv och berättar om sin uppväxt i jag-form. Det är en mänsklig Jesus vi möter i Tunströms bok, han är en människa som älskar livet. Han är en människa som, liksom vi alla, blir till i mötet med andra. Jesus berättar om sin uppväxt, om sin längtan efter en mors värme och om relationen till kusinen Johannes (Döparen). Genomgående i boken brottas Jesus med sin mänsklighet och sin gudomlighet. Han bankar "på den tunna vägg som skiljer mig från det gudomliga. Mitt under bankandet tycker jag mig höra ett svar, så fort jag upphör tystnar det också därifrån".

Denna berättelse om Jesus är en av de finaste jag läst. Boken förmedlar ett oerhört stort hopp, en människokärlek som vida överstiger förnuftet och en upplevelse av att man kan "tro" på denne Jesus. Här kan man lära känna Guds son.