Skam

Ann-Helén Laestadius, författare och journalist, är uppvuxen i Kiruna och har samiska och tornedalska rötter. Hon debuterade 2007 med ungdomsboken Sms från Soppero och tilldelades Augustpriset i kategorin bästa barn- och ungdomsbok 2016 för Tio över ett. Stöld var författarens första vuxenroman och första delen i Sápmitrilogin. Boken gavs ut 2021, älskades av mängder av läsare och utsågs till Årets Bok. 2023 kom andra delen, Straff, och 2025 den avslutande delen, Skam. Ann-Helén Laestadius skriver böcker om angelägna ämnen och skildrar både historisk och samtida rasism och utsatthet hos den samiska minoritetsbefolkningen. 

Skam handlar om en ung kvinna, Marina, som återvänder hem till Kiruna efter att ha bott söderut ett år. Varvat med händelser i nutiden får läsaren ta del Marinas uppväxt, relationen till kusinen Eva, förälskelsen i Daniel och vänskapen med den ”vilda tjejen” Ingela. Uppväxten präglas av farbroderns stränga laestadianska kristendom med fokus på skam och skuld samt den tystnad som präglar människor som förlorat sitt språk. 

Det tidigare romanerna Stöld och Straff skildrar spännande och otäcka yttre händelser fyllda av våld och övergrepp. Skam fokuserar i stället konsekvent på tankar och känslor, i synnerhet på upplevelser av självförakt, kluvenhet inför det samiska ursprunget och en söndertrasad identitet. Trots avsaknaden av yttre dramatiska händelser är Skam lika fängslande och angelägen läsning som föregångarna. 

SKAM
Författare: Ann-Helén Laestadius
Förlag: Romanus & Selling (2025)
Uppläsare: Katharina Cohen

Kejsarens ansikte

Elin Boardy är en favorit bland samtida, svenska författare. Hon har nu gett ut sex historiska romaner, alla i olika miljöer/tidsåldrar, de flesta med flickors/kvinnors levnadsvillkor i fokus. Allt som återstår handlar om en ung kvinnas utsatthet och utspelar sig i ett bohuslänskt landskap i början av 1900-talet. Mot ljuset är en nyanserad skildring av en kvinnas och ett lands väg mot frihet och självbestämmande. Mary Jones historia är en spännande och ömsint berättelse om människan bakom piratmasken och drömmen om äkta kärlek. Tiden är inte än utspelar sig i digerdödens Europa i mitten av 1300-talet och gestaltar människans identitet i relation till omvälvande förluster. Nätterna på Winterfeldtplatz utspelar sig i Berlin i slutet av 1920-talet, när livet präglades av motsättningarna mellan frihet och dekans och den framväxande nazismen, och gestaltar hbtq-frågor. Alla är olika och alla har jag hyllat.

Kejsarens ansikte utspelar sig i olika delar av Romarriket, under några år på 120-talet, när Hadrianus är kejsare. Hadrianus är en militärt defensiv, "fredlig" kejsare, som ägnar sig åt att uppföra ofantliga byggnationer, anlägga vägar och skapa ett postsystem. Som person är han dock mycket "manlig", han är en skicklig ryttare och jägare. Och, som seden bjuder, har han unga pojkar vid sin sida och i sängen. Den unge greken Antinous träffar kejsaren första gången när han är 13 år och genom mod, skicklighet i bågskytte och öppenhet lyckas han väcka kejsarens intresse. Kejsaren skickar Antinous, tillsammans med många andra gossar, till Rom för att utbildas att ingå i kejsarens uppvaktning. Så småningom får Antinous resa till Villan, kejsarens enorma privata bostad, och där lyckas han återigen utmärka sig bland alla pojkar och fånga kejsarens uppmärksamhet. 

Kejsarens ansikte berättas i hög grad utifrån Antinous perspektiv och författaren utgår konsekvent från de värderingar som rådde vid tidpunkten för romanen. Här finns således inga ifrågasättanden av systemet att äldre rika män med makt roar sig med unga pojkar, och använder människors död i underhållningssyfte. 

"Slavar täcker över blodpölarna med sand, efter varje dag skottar man upp kroppar och utspillda inälvor och kör bort dem på kärror. Ännu en lyckad dag på arenan. Ett storslaget firande av kejsaren."

Antinous är lycklig över att ha väckt kejsarens intresse, även om han är lite orolig för vad kejsaren förväntar sig av honom. Hans fantasier gäller kejsarens roll, hans önskan är att kejsaren vore en vanlig man, en Adrianus, och att deras relation då skulle kunna vara mer jämlik. Det som plågar Antinous är upplevelsen av att vara ett objekt som kejsaren emellanåt visar upp, samt den stora oron inför framtiden. Det var, på Hadrianus tid, socialt accepterat att män hade relationer med pojkar, men inte med andra män. Antinous vet därför hela tiden att hans relation med kejsaren en dag måste ta slut. Sammantaget är gestaltningen av Antinous nyanserad och insiktsfull, vilket skapar ett band mellan pojken och läsaren. Bilden av kejsaren färgas i hög grad av Antinous upplevelser, läsaren möter en komplex man med många dimensioner; han är hänsynslös och maktfullkomlig samtidigt som han visar ömhet och sårbarhet. 

Berättelsen väcker ett stort engagemang, både emotionellt och intellektuellt. Det går naturligtvis inte att läsa boken utan att reflektera kring det pedofila systemet och pojkarnas utsatthet, men Antinous ser inte sig själv som ett offer, utan som utvald. Detta är förvisso inte specifikt för tiden, människor i alla tider (inklusive nu) tenderar att acceptera de förutsättningar som råder och identifiera sig i enlighet med dessa. 

Författaren har, som vanligt, lagt ner ett enormt arbete på efterforskningar och känner sin miljö utan och innan. För mig som läsare är det ett härligt ögonblick av igenkänning när jag inser att den byggnad som beskrivs är Pantheon. Därutöver har jag ägnat mig åt att googla och själv läst massor om Hadrianus, Antinous och Villan, vilket är det bästa betyg jag kan ge en bok. Romanen är rakt, enkelt berättad med ett rejält driv i handlingen, vilket gör boken till en sträckläsare. Jag, som alltid brukar gnälla om en bok överstiger 300 sidor, slukade Kejsarens ansikte på några få dagar. Detta är en roman som passar många läsare, en tänkbar utmanare till titeln Årets Bok 2026.

KEJSARENS ANSIKTE
Författare: Elin Boardy
Förlag: Romanus & Selling (2026)

Ett föremåls berättelse om obesvar

Mikael Berglund är författare, grafisk formgivare, webbprogrammerare och arbetar på ett bokcafé i hemstaden Umeå. Han debuterade 2015 med romanen Ett föremåls berättelse om obesvar, som bland annat nominerades till Katapultpriset. Senare romaner har både nominerats till och tilldelats ett flertal olika priser. Som läsare har jag lätt att förstå alla kritikers uppskattning, författaren har en helt egen stil och ett unikt språk. 

Lo eftersökte inte dottern, liksom han heller inte sökt hustrun Siri när denna på samma sätt försvunnit från honom för många år sedan. Det var inte upp till honom, de hade båda blivit alltför stora för hans lilla famn. När man bar höet gav man honom bara halva famnar. Sorgen fick han dock bära hel.

Berättelsen utspelar sig i 1600-talets nordliga delar av Sverige, där den unga kvinnan Judit ger sig ut på vandring med endast en get som sällskap. Hon drivs av rastlöshet eller möjligen längtan efter en plats att höra till. Judit har dock ett starkt behov av självständighet och frihet, hon underordnar sig inte något annat än själva naturen och ibland knappt ens det. Hon träffar en man och blir gravid, men väljer att inte följa honom på hans resväg. Judit föder sitt barn och får dessutom ta hand om annan kvinnas barn, längs med den väg hon vandrar. Emellanåt stannar hon på en plats en stund, men så småningom drivs hon vidare. Judit är en stark, egensinnig kvinna som inte släpper någon för nära - inte heller läsaren. Emellanåt bär hon närmast drag av en superhjälte, hon kan betvinga en varg med blicken och brotta ner en björn med bara händerna. Hon är gåtfull på ett märkligt lockande sätt.

På ett suggestivt sätt skildras en vindpinad fjällvärld fylld av köld, svält och faror. Språket är ålderdomligt, lika kargt som naturen och oändligt vackert. Omgivningen känns ödslig och tom, handlingen är tämligen otydlig, men ändå fängslande, och efteråt undrar jag vad det egentligen var jag läste. Och omedelbart vill jag läsa boken igen. 

ETT FÖREMÅLS BERÄTTELSE OM OBESVAR
Författare: Mikael Berglund
Förlag: Albert Bonniers (2015)

Mödramärg

Författaren Tina Harnesk har svensk-samiskt ursprung, är uppvuxen i Jokkmokk, och arbetar till vardags som biblioteksassistent i Arvidsjaur. Folk som sår i snö, utgiven 2022, var hennes debutroman. I september 2023 röstades den fram som Årets bok av Bonniers Bokklubbars medlemmar. Jag älskade bokens minnesvärda karaktärer och beskrev den som en: "unik blandning av absurd humor, bitsk samhällskritik och en finstämd och lyhörd gestaltning av hur kapade rötter och utanförskap gör människan sjuk i själen".

I Mödramärg, från 2024, får läsaren följa två kvinnors liv i olika tidsåldrar: Nienna och hennes lulesamiska släkt på 1600-talet, och den gravida Majalis, som i nutid återvänder till sitt barndomshem. Nienna och hennes familj har drabbats av en förbannelse på grund av att hennes make, efter att ha blivit hotad, berättat för svenskarna om silvret i berget. Nienna försöker sona sin makes brott och rädda det heliga fjället genom att ta tjänst som tolk hos den maktfullkomlige Bergmästare Amadeus Spiut. Majalis återvänder hem för att ta hand om familjens hus efter mammans död. Hon har då bott utomlands i många år och inte haft någon kontakt med sin mamma. När hon finner och läser mammans dagböcker börjar hon inse att hennes bild av föräldrarnas liv är byggd på lögner och svek. Samtidigt som Majalis har fullt upp med att hantera sin egen sorg och förvirring, dyker nya hot mot naturen och moder jord upp, i form av ett planerat gruvprojekt. 

Romanen gestaltar det komplexa moderskapet och ansvaret för såväl avkomman, som det heliga i vår natur. Majalis mamma har, i sin iver att skydda dottern, begått misstag som hon får betala dyrt för. När Majalis upptäcker detta rämnar hennes värld, men ett yttre hot mot berget - urmodern - leder till att hon förmår ta sig samman och ta kampen mot överheten. Stora delar av handlingen kretsar kring både dåtida och nutida exploatering av Sápmi, om konflikten mellan att utvinna bergets skatter och skydda samernas rennäring och markerna. Författaren uppvisar en obändig berättarglädje som känns igen från debutromanen, även om jag i någon mån saknade den burleska humorn.

Sammantaget är Mödramärg både en mycket läsvärd berättelse om de många nyanserna i moderskap och en angelägen skildring av övergrepp och svek i den svenska hanteringen av "samefrågan" - då och nu. 

MÖDRAMÄRG

Författare: Tina Harnesk

Förlag: Bokfabriken (2024)

Bli som folk

Stina Stoor, föddes 1982 och växte upp i Balåliden i Västerbottens län. Hon var yngst i familjen och det enda barnet i byn, som under hennes uppväxt avfolkades. Stina Stoor har bland annat samiska, finlandssvenska och tornedalska rötter och skriver delvis på västerbottnisk dialekt. Hon fick mycket välförtjänt uppmärksamhet redan när hon skickade in sin första novell till en tävling och vann. Därefter har hennes texter uppskattats av allt fler. Augustprisjuryn framhöll att den nominerade novellsamlingen Bli som folk var en förnyelse av den svenska novellkonsten. 

Bli som folk består av nio noveller som alla utspelar sig i eller kring författarens barndomsby. Men om dialekten vore en annan skulle handlingen lika gärna kunna utspela sig i mina barndomstrakter i västra Värmland. Många av novellerna skildrar barn i olika situationer, exempelvis flickan Eleonora i novellen ”Det var den tiden på året då alla barn hade blivit till björnar och levde på bär", en flicka som kanske egentligen är en björn. En annan novell, "Ojura" berättar om flickan Sandra, som bor med pappa och storasyster och nyligen förlorat sin mamma. Hon skapar sig en egen värld fylld av fantasieggande varelser. Barnet finns i berättelsens mitt och ger ord åt allt som finns inuti och utanför. Varje dag är evighetslång, allt sker här och nu.

"En annan dag är han där. Död som grönt glas, lite tunnskör och som frasig på sitt sätt. Först petar hon bara med ett finger, men sen lutar hon hela barnkroppen mot den lite intryckta framskärmen på Gustavssonska Saaben och tar loss stackars lilla Grön-så-skön. Trollsländan."

Den största behållningen med läsning av Stina Stoor är det säreget vackra, poetiska språket, fyllt med dialektala uttryck och egenskapade ord. Handlingen i novellerna utspelar sig ofta i ett gränsland mellan barndom och vuxenvärlden, mellan fantasi och verklighet och mellan idyll och något diffust hotfullt. Novellerna berättas utifrån barnets perspektiv, och skildrar upplevelser av alkoholism, frånvarande föräldrar och fattigdom som självklarheter. Författaren skapar suggestiva världar, som passar en läsare som uppskattar ett melankoliskt tonfall och gåtfull stämning. I mitt tycke är Stina Stoor en alldeles egen författare, som trots sin födelseort inte behöver jämföras med andra västerbottniska storheter. Hennes texter är makalöst bra och en njutning att läsa!

BLI SOM FOLK
Författare: Stina Stoor
Förlag: Norstedts (2015)

Straff

Ann-Helén Laestadius, författare och journalist, är uppvuxen i Kiruna och har samiska och tornedalska rötter. Hon debuterade 2007 med ungdomsboken Sms från Soppero och tilldelades Augustpriset i kategorin bästa barn- och ungdomsbok 2016 för Tio över ett. Stöld var författarens första vuxenroman och första delen i Sápmitrilogin. Boken gavs ut 2021, älskades av mängder av läsare och utsågs till Årets Bok. 2023 kom andra delen, Straff, och 2025 den avslutande delen, Skam. Ann-Helén Laestadius skriver böcker om angelägna ämnen och skildrar både historisk och samtida rasism och utsatthet hos den samiska minoritetsbefolkningen. 

Romanen Straff skildrar växelvis två olika tidsperioder. Läsaren får dels följa några barn som tvingas lämna sina familjer för att gå i nomadskola, dels återse huvudpersonerna trettio år senare, när effekterna av deras barndomstrauman fortfarande präglar deras liv. På 50-talet tvingas renskötarbarnen Jon-Ante, Else-Maj, Nilsa, Marge och Anne-Risten som sjuåringar att bo på och gå i nomadskola. Det är förbjudet att prata samiska, jojk anses vara syndigt och en vedervärdig husmor går över alla gränser för att bestraffa det hon anser vara olydnad. Målsättningen från svenska staten är att barnen ska assimileras och bli mer "svenska". Tyvärr är förtrycket ovanifrån inte heller det enda, nomadskolan förstärker även en "starkares-rätt-kultur" bland barnen, med Nilsa som brutal mobbare. 

Trettio år senare försöker huvudpersonerna hantera sina liv och sina minnen på olika sätt. Flera av dem kämpar med trasiga relationer till en föräldrageneration som inte lyckades skydda dem och de har tappat förmågan att kommunicera med de äldsta. De brottas också med svårigheter att skapa en positiv och hälsosam identitet eftersom de berövats stoltheten över ursprunget och sin kultur. För Jon-Ante har det blivit nödvändigt att skapa ett nytt liv, som raggare, i stan, Anne-Ristens barn skäms över sitt ursprung och Marge förmår inte lära en intresserad dotter att skriva på samiska eftersom hon inte själv fått lära sig. Gemensamt för dem alla är att de helst undviker att prata om sin uppväxt.

Straff är en fiktiv roman, men den bygger tyvärr i alltför hög grad på en verklighet som inte ligger långt borta i tiden. Sveriges svek mot samerna är kolossalt, det som skett är oförlåtligt och tyvärr i många fall heller inte möjligt att sona. Romanen ger röst åt människor vars erfarenheter tystat dem, och visar hur ett systematiskt förtryck krossar generationer. Texten vibrerar av starka känslor, händelser gestaltas så detaljerat att bilder skapas och läsningen känns i hela kroppen. Romanen som helhet är en bladvändare, med ett starkt driv i handlingen, samtidigt som den berör på djupet. 

STRAFF
Författare: Ann-Helén Laestadius
Förlag: Romanus & Selling (2023)
Uppläsare: Katharina Cohen

Korparna av Bannerhed

En ny bok av Tomas Bannerhed, Den oduglige, ges ut på Norstedts i april, och jag längtar. Boken beskrivs som en syskonbok till författarens Korparna, som gavs ut 2011 och tilldelades fina priser. Jag var en i mängden som verkligen älskade den. Här kommer ett utdrag ur min recension.

Klas växer upp i en liten bondby i Småland på 70-talet. Fadern sliter i sitt anletes svett på åkrarna, de magra åkrarna som trots generationers kamp inte vill foga sig och ge nog med gröda. Oron driver fadern allt närmare galenskapens rand. Modern försöker hålla samman familjen, trots makens tilltagande vansinne. Klas kissar på sig under nätterna och flyr till fåglarnas värld. Men även där är livet hårt och skoningslöst. En dag dyker en ny flicka upp i byn, Veronica som kommer från stan. Medan Klas liv tycks vara förutbestämt och tungt, gestaltar Veronica friheten och lusten. 

Det är Klas som delger oss sin berättelse i boken, han ser världen med barnets blick, men han är ett barn som sett för mycket. Berättarrösten känns hela tiden äkta och trovärdig. Författaren skriver en glasklar, poetisk prosa, han berättar om fåglarna och naturen så att läsaren hör fåglarnas sång, känner dofterna från myren och förnimmer fågelvingarnas flaxande. Det finns en nerv i texten som hela tiden pockar på läsarens uppmärksamhet. 

Corvus corax corax.
Sårens hök.
Ödemarkens olycksbringare.
Den småländska gamen.
Pockers kolfärgade kurir. 
Skördemannens sändebud. 
Liktågens väktare.
Den ramsvarta fågeln från helvetet. 
Hrafn!

Sammantaget är Korparna en unik text som berättar en trovärdig historia på ett sätt som berör. En otrolig läsupplevelse!

Stöld

Ann-Helén Laestadius, författare och journalist, är uppvuxen i Kiruna och har samiska och tornedalska rötter. Hon debuterade 2007 med ungdomsboken Sms från Soppero och tilldelades Augustpriset i kategorin bästa barn- och ungdomsbok 2016 för Tio över ett. Stöld är författarens första vuxenroman och första delen i Sápmitrilogin. Boken gavs ut 2021, älskades av mängder av läsare och utsågs till Årets Bok. 2023 kom andra delen, Straff, och 2025 den avslutande delen, Skam. Ann-Helén Laestadius skriver böcker om angelägna ämnen och skildrar både historisk och samtida rasism gentemot, och utsatthet hos, den samiska minoritetsbefolkningen. 

När renskötardottern Elsa är nio år, bevittnar hon hur en man dödar hennes ren och därefter hotar henne till livet om hon berättar vad hon sett. Denna händelse kommer att följa Elsa hela livet och skapar inledningsvis rädsla, men därefter även mod att försöka påverka och förändra situationen i bygden. Romanen skildrar hur hatbrott riktade mot samer klassificeras som vanlig stöld och nedprioriteras hos ordningsmakten. Spänningarna mellan samerna och andra bybor växer till följd av klimatförändringar och bådas behov/önskemål att använda marken. Vidare gestaltar och utmanar författaren även traditioner och patriarkala strukturer i den samiska kulturen. Handlingen är brutal och dramatisk med detaljerade skildringar av vedervärdigt djurplågeri och en desperat situation för ursprungsbefolkningen. 

Framför allt är Stöld en roman som väcker oerhört starka känslor hos mig som läsare, jag pendlar mellan avsky, raseri och förtvivlan. Det är omöjligt att inte kommentera innehållets politiska krutdurk, som röstberättigad kommer jag att rösta på ett parti som driver att Sverige ska ratificera ILO-konvention 169 om ursprungsfolks rättigheter! Det är skamligt att vi har så lätt att engagera oss i och kritisera andra länders brister, när vi inte är bättre själva. Andra delar av boken väcker sorg över hur utsatthet och hat kan leda till identitetsförlust och uppgivenhet. Huvudpersonen Elsa är en stark ung kvinna som ges många lager och nyanser av författaren, vilket uppskattas. 

Sammantaget är detta en angelägen bok med en spännande handling, skriven på ett språk som både väcker känslor och samtidigt är sakligt rapporterande. Det är en bok man sträckläser. 

STÖLD
Författare: Ann-Helén Laestadius
Förlag: Romanus & Selling (2021)
Uppläsare: Katharina Cohen

Folk som sår i snö

Författaren Tina Harnesk har svensk-samiskt ursprung, är uppvuxen i Jokkmokk, och arbetar till vardags som biblioteksassistent i Arvidsjaur. Folk som sår i snö, utgiven 2022, är hennes debutroman. I september 2023 röstades den fram som Årets bok av Bonniers Bokklubbars medlemmar.

Folk som sår i snö skildrar flera generationer, vars liv på olika sätt präglas av att de blivit förflyttade. Den äldre generationen består av 85-åriga Máriddja och maken Biera, som vuxit upp med erfarenheter av svenska statens tvångsförflyttningar av Karesuandosamerna. Paret lever nu utanför myndighetssamhället och saknar djupt sitt tidigare liv som renägare. När Máriddja får en cancerdiagnos beslutar hon sig för att inte berätta detta för maken och absolut inte flytta någonstans för att få vård. Hon anförtror sig bara åt sin nya väninna, växeltelefonisten Siri, som alltid tycks finnas tillgänglig i den där telefonapparatmaskinen maken köpt. Den yngre generationen består av Kaj, en relativt ung nyinflyttad man, som har ett samiskt namn, men helt har tappat kontakten med sitt ursprung. Hans mamma Risten tvingades många år tidigare lämna hela sin familj, och kapa sina rötter, för att rädda sig själv och sonen från hans våldsamme far. Kaj har nu återigen vänt norrut, tillsammans med sambon Mimmi, men har svårt att finna sig tillrätta.

Folk som sår i snö är en bok med extra allt, d v s den är inte alls den lågmälda typen av bok jag brukar uppskatta. Men jag måste tillstå att jag fullkomligt älskar den här burleska, helgalna skrönan med alla dess absurda förvecklingar och oförglömliga karaktärer. Det är sällan jag uppskattar humor i böcker, men vid flera tillfällen skrattar jag så tårarna sprutar när Máriddja frågar Siri om råd och när Kaj får lära sig saker av grannpojken. Romanen innehåller dock mycket mer än humor, här finns också en smärtsam skildring av människans behov av tillhörighet, djupt rotade längtan efter barn och nödvändigheten att få åldras på ett värdigt sätt. Sammantaget är Folk som sår i snö en unik blandning av absurd humor, bitsk samhällskritik och en finstämd och lyhörd gestaltning av hur kapade rötter och utanförskap gör människan sjuk i själen. En galet bra bok!

FOLK SOM SÅR I SNÖ
Författare: Tina Harnesk
Förlag: Bokfabriken (2022)
Uppläsare: Patricia Fjellgren

Stargate. En julberättelse

Ingvild H. Rishøi har hyllats av en samlad norsk och svensk kritikerkår och hon är dessutom älskad av en stor mängd läsare. Huvudpersonerna i hennes berättelser är ofta barn som lever i utsatthet, otrygghet och fattigdom. Författaren har prisats för sin förmåga att gestalta barns känslor och upplevelser på ett "barnnära" språk. Rishøi skriver med stor klassmedvetenhet, hon är tydligt inspirerad av Astrid Lindgren och hon jämförs ibland med både  H. C. Andersen och Charles Dickens. 

Långnovellen alt kortromanen Stargate. En julberättelse handlar om berättaren Ronja och hennes storasyster Melissa, som växer upp hos hos en alkoholiserad pappa. Någon mamma finns inte i hemmet. När pappa är nykter är han kärleksfull och varm, han ger flickorna smeknamn och Ronja drömmer om att han ska köpa en stuga i skogen till familjen. Men alltför ofta hänger han på puben Stargate, där han umgås med likasinnade och spenderar matpengarna. Inför julen lyckas Ronja hjälpa pappa att få jobb som julgransförsäljare. Hoppet väcks att pappa den här gången ska lyckas behålla jobbet så att familjen i år kan få en egen julgran. Men så en dag sitter han på Stargate igen, förskottslönen är uppdrucken och jobbet borta. Melissa lyckas dock få överta pappas jobb och snart  börjar även Ronja tjäna pengar genom att sälja pynt "till förmån för fattiga barn". Allt kommer att gå bra om bara inte den elake chefen Eriksen upptäcker dem ...

Stargate är en oerhört gripande och fängslande berättelse, som mycket exakt balanserar på rätt sida om gränsen till det smetigt sentimentala. Här kombineras vardagsnära beskrivningar av skrynkliga lucialinnen, baconlukt och huvudvärk med en finstämd och magisk känsla. Det dyker upp män - vaktmästaren, grannen och arbetskamraten - som hjälper till och ger stöd, medan omhändertagande kvinnor saknas. Berättelsen har kallats en modern variant av H. C. Andersens Flickan med svavelstickorna, och likheten är påtaglig. Sammantaget är berättelsen obarmhärtigt realistisk i sin skildring av barns utsatthet och när verkligheten blir för smärtsam tar en magisk föreställningsvärld vid. Oerhört bra, läsning rekommenderas starkt!

STARGATE. EN JULBERÄTTELSE
Författare: Ingvild H Rishøi
Förlag: Flo förlag (2025)
Översättare: Marie Lundquist

De sista smekningarna

De sista smekningarna av Kjersti Anfinnsen är den inledande delen i en trilogi om den pensionerade hjärtkirurgen Birgitte Solheim. Romanen handlar om de sista åren i livet, en tid när kroppen och minnet sviker, vänner faller ifrån och den egna betydelsen tycks minska. 

Birgitte bor ensam i en lägenhet i Paris, efter att ha haft en framgångsrik karriär som hjärtkirurg. Hon har levt sitt (arbets)liv i en mansdominerad miljö, vilket krävt hela hennes engagemang. Familj och barn valdes bort, men än har Birgitte inte gett upp hoppet om kärleken. Kan den dyka upp på ålderns höst? Numera tillbringar dock Birgitte större delen av tiden i sin lägenhet, där hon då och då samtalar digitalt med systern i Norge. Kontakterna med andra blir allt färre och ansträngningen att lämna lägenheten allt mindre lockande. 

Birgitte är en mycket intressant och komplex karaktär, som inte är alltigenom sympatisk. Hon har livet genom fokuserat på framgång och arbete på bekostnad av djupa relationer och kärlek. Med en växande sorg, kombinerad med självdistans och bitsk humor, ser hon tillbaka på sitt liv och funderar över sina livsval. 

Det kunde ha blivit oerhört dystert, men författaren balanserar tyngd och sorg med en osentimental gestaltning, skoningslös ärlighet, och ett envist hopp. Sammantaget en mycket fin berättelse, skriven i kortfattad stil, och en karaktär jag längtar efter att återse.

DE SISTA SMEKNINGARNA
Författare: Kjersti Anfinnsen
Förlag: Flo förlag (2025)
Översättare: Marie Lundquist

Picasso i det svenska folkhemmet

Picasso i det svenska folkhemmet: berättelsen om fem offentliga skulpturer är resultatet av en upptäcktsresa i historien genomförd av Peter Forhaug, fotografen Ulf Berglund, skribenterna Ola Liljedahl och Lena Nyblad Liljedahl samt formgivaren Pär Wickholm. Boken skildrar de osannolika historierna bakom installationerna av inte mindre än fem offentliga Picassoskulpturer i Sverige (Kristinehamn, Helsingborg, Halmstad, Solna och Stockholm). Placeringarna av konstverken speglar en tidsanda präglad av tankar om folkbildning och att konsten är till för alla. En viktig person i sammanhanget var den norske konstnären Carl Nejsar som, till sin egen förvåning, fick möjlighet att träffa Picasso, varefter en långvarig vänskap och arbetsgemenskap utvecklades. 

Historien om hur världens största Picassoskulptur, den 15 meter höga Jacqueline (namngiven efter Picassos hustru) hamnade i Värmland är värdig landskapet. Här finns alla ingredienser till en riktig skröna: udda karaktärer som drev sin sak, slumpmässiga möten mellan pratglada människor på småvägar i Frankrike, den världsberömda Selma Lagerlöf och politiker som inte "vågar säga nej till framtiden". Att Picasso verkligen föredrog Kristinehamn framför New York känns kanske ännu mer osannolikt idag. Men så blev det, 1965 på midsommarafton invigdes skulpturen under stort ståhej och nuförtiden lockar hon mängder av turister till Kristinehamn varje år. 

Fågelfiskens resa till Helsingborg innehåller så osannolika komponenter att man som läsare baxnar. Den första versionen av skulpturen ställdes ut på Konst i betong-utställningen i Stockholm, med baktanken att den därefter permanent skulle placeras i Moderna Muséets skulpturpark. Men så skedde inte och skulpturen hamnade i stället i Helsingborg, där den slutligen, på Picassos order, kördes över med traktor eftersom den blivit skadad! En ny version hängdes därefter upp i miljonprogrammet Närlunda, där den hängde relativt obemärkt under många år. 

I mitten av 1960-talet sattes Picassoskulpturer upp i många stora städer (Paris, Amsterdam, Marseille m fl). Chefen på Moderna Muséet, Pontus Hultén, önskade (fortfarande) en skulptur till parken och han bad således sin vän Carl Nejsar om hjälp. Picasso var intresserad och kom med ett förslag, som Hultén hade mage att kritisera. Picasso gjorde honom dock till viljes och 1966 transporterades skulpturgruppen Frukost i det gröna till muséets trädgård på Skeppsholmen. 

Dykande måsen var huvudattraktion vid en utställning i Frognerparken i Oslo 1965 och den norska planen var att skulpturen skulle stanna i landet. Svenskarna var dock på hugget och föreslog att skulpturen skulle placeras i ett nybyggt studentområde, Kungshamra i närheten av Stockholms universitet, vilket sannolikt gladde Picasso. Alla var dock inte lika nöjda, vilket märktes vid invigningen. 

Även runt den 15 meter höga skulpturen Kvinnohuvud var turerna och åsikterna många innan den slutligen invigdes i Halmstad, 1971. Byggnationen var komplicerad och den invigdes lite i förbifarten i samband med andra festligheter, men värdesätts idag på ett helt annat sätt. 

Sammantaget skildrar Picasso i det svenska folkhemmet en oerhört spännande tid i historien, då konsten sågs som en viktig del av samhällsbygget och skulle vara tillgänglig för alla. Boken är oerhört intressant och underhållande, läs den! Själv ska jag nästa sommar resa Sverige runt för att se alla skulpturerna i verkligheten. 

PICASSO I DET SVENSKA FOLKHEMMET

Text: Ola Liljedahl och Lena Nyblad Liljedahl

Foto: Ulf Berglund

Förlag: Bly förlag (2025)

Åh William och Lucy vid havet

Elizabeth Strout, född i Portland, Maine, USA, har tilldelats flera litterära priser och är högt älskad bland läsare. Pulizerprisade genombrottsromanen Olive Kitteridge blev även en populär miniserie på HBO. Elizabeth Strout skriver lyhörda, lågmälda och osentimentala romaner om familjerelationer, människor i glesbygd, människor som lever torftiga liv. Hennes svit om Lucy Barton består av fem böcker - Mitt namn är Lucy Barton, Vad som helst är möjligt, Åh William!, Lucy vid havet och Berätta allt. Böckerna om Lucy Barton gestaltar utsatthet, försoning, rädslor, längtan och kärlek i alla dess former. 

I Åh William har Lucy nyligen förlorat sin älskade man David, när hennes exmake William oväntat hör av sig. William är far till Lucys två döttrar och de har haft en vänskaplig relation efter skilsmässan, trots att den orsakades av att William var otrogen. William ber Lucy att följa med honom på en resa för att ta reda på saker om hans familjebakgrund. Han har nu nyligen blivit lämnad av sin tredje hustru, utan att förstå varför. Lucy är uppvuxen i ett mycket torftigt hem, medan William kommer från en stabil, välbärgad familj. William har dock nu fått veta att han ska ha en syster på moderns sida, ett barn som modern tycks ha övergivit och aldrig pratat om. Under resans gång upptäcker både Lucy och William nya saker om sig själva och varandra. 

Lucy vid havet utspelar under pandemitiden och inleds med att William föreslår för Lucy att de ska lämna New York och hyra ett hus i Maine. Lucy har svårt att se någon anledning att lämna New York, men följer till slut med William, i tanken att det kommer att handla om några veckor. Allteftersom går det upp för Lucy hur hårt pandemin slår emot både vänner och familj. De båda vuxna döttrarna kämpar med sina liv och relationen till båda föräldrarna. Lucy upplever att sorgen efter maken intensifieras i isoleringen i Maine, längtan efter döttrarna är enorm och livet under pandemin känns obegripligt. Små ljusglimtar finns dock, exempelvis den nya vänskapen med grannen Bob. 

"Men jag var så ledsen den kvällen: Jag förstod – precis som jag har förstått vid olika tillfällen i mitt liv – att jag aldrig skulle bli kvitt min barndoms isolering och känsla av rädsla och ensamhet.

Min barndom var lockdown."

Att läsa Elizabeth Strouts böcker liknar mer att prata med en väninna än att ta del av en författares redigerade och publicerade text. Lucy delar med sig av sina upplevelser, tankar och känslor och jag  blir involverad i hennes liv. Med enkla vardagsskildringar, torr humor samt kortfattade, inkännande och osentimentala dialoger skapar Elizabeth Strout karaktärer som engagerar, kanske till med uppslukar läsaren. Makalöst bra. 

ÅH WILLIAM och LUCY VID HAVET
Författare: Elizabeth Strout
Förlag: Forum (2022) och Brombergs (2025)
Översättare: Helena Hansson

Jag som aldrig känt en man

Jag började av en slump att lyssna på Jag som aldrig känt en man av Jacqueline Harpman, antagligen p g a att den dök upp in mitt flöde på instagram så många ggr att jag blev nyfiken. När jag började lyssna hade jag ingen aning om att detta är en 30 år gammal bok som just nu trendar på TikTok och läses av många unga kvinnor. 

Jacqueline Harpman, född i Belgien 1929, var författare och psykoanalytiker. Hon växte delvis upp i Marocko, dit hennes familj flydde för att undkomma nazisterna. Jag som aldrig känt en man utkom första gången 1995.

Romanen handlar om 39 kvinnor och en ung flicka som sitter fängslade i en bur djupt under marken, med manliga vakter som ger dem mat och det mest nödvändiga. Kvinnorna är hela tiden övervakade och har inget som helst privatliv. Ingen av dem minns tydligt hur de hamnat i buren, eller varför, de flesta är dessutom för apatiska att ens fundera över det. Men den unga flickan är nyfiken och ställer fortfarande frågor. Hon är berättaren i boken och den som håller tiden åt kvinnorna. Hon räknar minuter, timmar, dagar, år. En dag händer dock något som ändrar situationen för de tillfångatagna kvinnorna. Ett larm ljuder just när en av vakterna skall öppna burdörren och alla vakter försvinner. Nyckeln sitter kvar i låset.

"Männen, lilla vän, det var att finnas till. Vad är vi nu, utan framtid, utan avkomma? De sista länkarna i en kedja som brustit."

Vi är inte ens säkra på om de låter oss leva efter en tjugofyratimmarsrytm, hur skulle vi kunna mäta tiden? De har reducerat oss till det absoluta intet."

Jag har sett många delade meningar om den här boken, men blev själv påtagligt berörd av den. Händelser i boken sammanfaller med min värsta skräck, vilket leder till en andfådd, stressad läsning. Romanen är en typisk apokalyps, där det är oklart vad som hänt innan kvinnorna hamnade i buren. Handlingen berättas i ett långsamt tempo och är svårgripbar och märklig. Karaktärerna skildras på ett tämligen ytligt och statiskt sätt. Sammantaget tillhör jag gruppen som anser att romanen är både unik och fascinerande. 

Vill man läsa en ännu bättre bok med liknande tema rekommenderar jag Väggen av Marlen Haushofer.

JAG SOM ALDRIG KÄNT EN MAN
Författare: Jacqueline Harpman
Förlag: Albert Bonniers (2025)
Översättare: Katja Waldén
Uppläsare: Ella Schartner

Lakej

Äntligen har Elin Olofssons senaste roman Lakej släppts, jag har länge sett fram emot att läsa den. Jag har tidigare läst flera av författarens historiska romaner (Då tänker jag på Sigrid, Gånglåt, Krokas, Herravälde) och brukar verkligen tycka om dem. Fokus i tidigare romaner har varit på relationer, kön, klass, och makt samt krossade drömmar och stor sorg. Framför allt har jag uppskattat Olofssons personporträtt, hennes karaktärer tillåts vara komplexa och inte alls genomtrevliga. Som ni förstår har jag höga förväntningar på den nya romanen.  

Lakej utspelar sig 1936 och handlar om en ung kvinna, Alma, verksam som spion hos Moder Svea, statsministerns hemliga underrättelsetjänst. Alma skickas på uppdrag till Storlien, där hon ska utge sig för att vara städerska, men även samla uppgifter om Fosterlandsvännernas partiledare Crantz – det största hotet inför kommande val. Alma får arbete hos Crantz och insamlandet av information går förvånansvärt enkelt, tills en person sprängs i luften. Almas uppdrag försvåras även av att hon drabbas av en överväldigande förälskelse. Men vem kan hon egentligen lita på?

Precis som i tidigare romaner är huvudpersonen inte helt lätt att förstå sig på, hon är mycket handlingskraftig, men bär på spår av tidigare trauman. Ju mer vi får veta om hennes bakgrund, desto mer komplex och intressant blir hon. Romanens handling berättas med schvung, här finns all den underhållning, spänning och romantik jag förväntade mig. Samtidigt skildras en historisk, politisk situation som känns obehagligt aktuell. 

Sammantaget är Lakej fartfylld och spännande, en roman man lätt sträckläser. Framför allt uppskattade jag den historiska tidsandan och inslagen med fokus på en framväxande extremism och kvinnans roll i samhället. Jag lyssnade på boken i en mycket bra uppläsning av Angela Kovács.

LAKEJ

Författare: Elin Olofsson

Förlag: Wahlström & Widstrand (2025)

Uppläsare: Angela Kovács

Sommar i mormors hus

Det händer ibland att jag ganska slumpmässigt väljer att läsa en bok av en, för mig, ny författare, helt enkelt för att jag faller för omslaget. Så gick det till när jag valde Sommar i mormors hus av Martin Ringh. Och efter att ha läst måste jag säga att omslag och innehåll verkligen går hand i hand i den här ljuvliga debutromanen. 

Huvudpersonen Alex tillbringar sommaren i sin mormors hus, där tanken är att han ska skriva klart sin universitetsuppsats och samtidigt hjälpa mormor att röja i huset. Men dagarna går och inte mycket händer - eller sägs. Alex och mormor sitter gärna vid köksbordet och dricker kaffe, medan mormor röker och skriver kortfattade dagboksanteckningar i almanackan. Under mer pratsamma dagar berättar mormodern om sin uppväxt i Danmark. Och tvätten tvättas och hängs ut på tork, flera gånger om. 

"6 JULI

Regnat i flera dagar. Kan inte läsa av mätaren, den har svämmat över. Bra för blommorna, och landet. Alexander behöver inte vattna."

Sommar i mormors hus är en vacker, vemodig och lågmäld roman som man läser för stämningens skull, snarare än för handlingen. Författaren uppmärksammar och visar oss de små detaljerna, de vi inte förrän efteråt förstår vikten av, de som är livets byggstenar. Sammantaget är detta en helt underbar romanpärla. 

SOMMAR I MORMORS HUS
Författare: Martin Ringh
Förlag: Historiska Media (2025)
Omslag: Klara Rasmussen

Tre starka kvinnor

Deltar i en utmaning på Instagram där dagens ord var tre och kände att det var hög tid att påminna alla om den fantastiska romanen Tre starka kvinnor av Marie Ndiaye. Författaren besökte årets Bokmässa, vilket jag missade eftersom programpunkten krockade med prisutdelningen till Chimamanda Ngozi Adichie. Värsta krocken under alla år jag besökt Bokmässan. Här kommer i alla fall en repris av min recension från 2010.

Norah lämnar sitt hem i Paris för att besöka sin maktfullkomlige far i Senegal, på hans begäran. Hon möts av en nedbruten man, som behöver hennes hjälp. Men, vad är verkligt och vad är förträngt i Norahs tidigare liv? Fantas liv gestaltas genom maken Rudys ögon. Rudy och Fanta tvingades lämna sitt trygga liv i Dakar efter att maken blivit avstängd från sitt arbete. Vad hände egentligen? Den unga änkan Khady Demba sörjer att hon inte fick några barn med maken. Familjen kastar ut henne, de kräver att hon ska resa till Europa och försörja dem. Resan blir fylld av umbäranden och svek. Men Khady har i alla fall sitt namn kvar.

Tre starka kvinnor är en roman om identitet, relationer och makt. De tre kvinnornas livsberättelser återspeglar sig i varandra på mer eller mindre subtila sätt. Beröringspunkter är utsatthet, främlingskap och relationer mellan män och kvinnor. På olika sätt domineras kvinnornas liv av andras förväntningar och krav. Under ytan bubblar också mäns våldsamhet, våldet som riktas mot kvinnor.

Texten i Tre starka kvinnor är bitvis mycket exakt och deskriptiv, bitvis lyrisk och symbolisk. Genom omkväden skapas en rytm som griper tag i läsaren. Romanen är egentligen inte särskilt lättläst, jag upplever den inledningsvis som ganska trög. Men allteftersom kryper berättelsen under skinnet på mig, jag kommer på mig själv med att fundera över kvinnornas liv.

Det som främst fängslar mig i romanen är de nyanserade gestaltningarna av mänskliga relationer. Här skildras komplicerade relationer mellan dominanta fäder och deras döttrar/söner. Både Sarahs och Rudys självbilder är starkt influerade av relationerna till deras fäder. Och båda följer upprepningstvångets lagar genom att välja partner, alternativt chef, att iscensätta upprepningar av barndomsdramat med. Det som mest karaktäriserar Khady Demba är hennes relation till sig själv, hon har en mycket stark upplevelse av en egen, unik identitet. Berättelsen om Khady genomsyras av människans kamp för överlevnad som psykisk och fysisk varelse.

Sammantaget är Tre starka kvinnor en mycket läsvärd roman, som gestaltar mäns och kvinnors relationer och inre drivkrafter.

TRE STARKA KVINNOR

Författare: Marie NDiaye

Förlag: Natur & Kultur (2010)

Översättare: Ragna Essén

De heligas stad

1534 i Münster inleds en av reformationens blodigaste, vidrigaste och mest långdragna konflikter. I religiös extas tar radikala anabaptister, så kallade vederdöpare, makten och utropar Münster till "det nya Jerusalem". Här skall den kommande striden om Guds världsherravälde stå, ve den som inte låter sig döpas till den nya, rätta läran. Guds beskydd skall endast vederfaras dem som söker skydd i staden och avsvär sig den katolska, kätterska tron. Profeterna Jan Matthys och Jan Bockelson skapar ett skräckvälde byggt på egendomsgemenskap (d v s de religiösa ledarna tar allt), polygami och förbud mot att låsa dörrar för att skydda kvinnor och egendom. Snart omringas staden av Furstbiskopens styrkor och stadens invånare drabbas av både svält och sjukdomar samt eskalerande storhetsvansinne, förföljelsemani och allmän galenskap hos stadens ledare. Trots att det med tiden blir uppenbart att staden kommer att falla, håller ledarna ut tills de blir övermannade och skoningslöst avrättade. 

"Bruk av list och försåt är Konungen långt ifrån främmande, men samtidigt är hans behov av ett ständigt tillflöde av män som träder fram och böjer knä inför hans gestalt omättligt: män han kan visa sig storsint mot och som i gengäld svär honom obetingad lydnad. Den märkliga omständigheten uppstår då att fastän han genomskådar desertörernas uppsåt, vet om deras falskhet, så litar han på dem och det med en sådan förtröstan att han inte bara upptar dem i församlingen utan också skänker dem obegränsade befogenheter."

Bokens berättare är en ung pojke, som nedtecknar det som hände i staden betydligt senare i livet. Efter att hans pappa avlidit lyckas han hålla sig gömd hos sin farbror under de värsta striderna. Berättaren har ett allvetande perspektiv och en förståelse av händelserna och värderingar som ligger närmare vår egen tid än sin samtid - ett intressant grepp av författaren, som leder till att berättelsen upplevs som mer näraliggande i tid. Kanske är det just tidlösheten i mänsklighetens barbari författaren vill förmedla.

Berättaren har en kusin, den något äldre Klotilde, en mycket märklig ung kvinna. Hon är självlärd och talar, läser och skriver flytande latin på en nivå som förvånar de lärde. Klotilde tycks även få uppenbarelser, hon fogar sig i ödet att ha blivit en av Kungens favoritkvinnor, samtidigt som hon envist utsätter både sig och andra för faror för att rädda ett sjukt barn. Klotilde är en minst sagt komplex karaktär, som utmanar och förbryllar. 

Ni vet hur det är när man läser samma meningar om och om igen - inte för att man inte förstår utan för att man tycker så mycket om dem - så är det att läsa De heligas stad. Men jag läser också berättelsen om staden Münster med bultande hjärta och enorm rädsla över en växande religiös fanatism i vår egen tid. Barbariskt våld, ofta riktat mot mycket unga flickor, återges med skrämmande skärpa. Miljöskildringarna skapar tydliga upplevelser av att vara närvarande, jag ser staden framför mig, känner en del instängda, unkna, vidriga dofter och hör klang, skrik och larmande.

Det är uppenbart att författaren lagt ner oändligt mycket tid på efterforskningar och att han känner sin miljö utan och innan. Boken påminner om en dokumentär och är skriven i en rapporterande stil, vilket stärker greppet om läsaren. Trots att man på förhand vet hur historien kommer att sluta låter man sig som läsare fångas och dras med ner i ett nattsvart mörker. 

Foto: Rüdiger Wölk

Än idag kan man se de tre järnburarna vid klocktornet på Sankt Lambertikyrkan i Münster, vari de tre upprorsmakarnas kroppar förvarades i 50 år som varning till andra hugade rebeller.

DE HELIGAS STAD

Författare: Steve Sem-Sandberg

Förlag: Albert Bonniers (2025)

Din vilja sitter i skogen

Under Bokmässan lyssnade jag på en fantastisk författaruppläsning av en underbar bok - Din vilja sitter i skogen av Mattias Timander. Författaren, född 1998, är uppväxt i Kiruna, detta är hans debutroman. 

En ung man växer upp i en by där långsamhet och tystnad råder. Han lyssnar gärna på radio, särskilt om det handlar om litteratur, men allra helst läser han. Både Kafka, Beckett och Fallada fungerar bra, först att läsa - därefter att elda med. Grabben är udda och lillgammal, och på sitt sätt lärd. När längtan efter samvaro med andra blir för stor, sätter han på sig en flanellskjorta och tar gammvolvon till stan. Till slut går flytten till storstan, Stockholm. Där lyckas han hamna i "de rätta" kretsarna, men hör inte till. Till slut inser han att: ”Södermalm är en by, det också”. Återkomsten till hembyn innebär åtminstone kontakt och medmänsklig värme från någon som har ett namn - den gamla Viola i storhuset. 

Din vilja sitter i skogen är en osannolikt bra debutroman om ensamhet och tillhörighet. Romanen är skriven på dialekt och bör faktiskt lyssnas på för att man ska få med sig alla nyanser av vemod och längtan.

DIN VILJA SITTER I SKOGEN
Författare: Mattias Timander
Förlag: Weyler (2024)

Den sista vargen

Lázló Krasznahorkai, född 1954 i Ungern, har under flera år tilldelats priser, bland annat Man Booker International Prize 2015. 2025 tilldelas han Nobelpriset i litteratur med motiveringen: "för hans visionära och kraftfulla författarskap som mitt i undergångens fasa upprätthåller tron på konstens möjligheter". Lázló Krasznahorkai beskrivs ibland som en vittberest surrealist, med en stark motvilja mot att sätta punkt. Just hans texthantering tycks väcka stor beundran hos vissa, medan andra anser att läsningen blir ansträngande utan att det ger så mycket extra.  

Novellsamlingen Den sista vargen består av tre delar som delvis hör ihop, delvis inte alls passar ihop. I den första delen – "Den sista vargen" – berättar en före detta filosofiprofessor och författare om ett äventyr i Spanien för en bartender. Första punkten i texten sätts efter c:a 70 sidor, texten innan består av en monolog med massor av utvikningar och ungefär en miljon kommatecken. Sammantaget är första novellen således svårläst och frustrerande, samtidigt som jag mot slutet får en känsla av att kanske något intressant och värdefullt ligger gömt i textmassan. Men var?

Andra delen/novellen, ”Herman, jägmästaren”, är helt annorlunda läsning. Den handlar om jägmästaren Herman, vars uppdrag det är att döda alla vargar i området. Handlingen utspelar sig i skogen, i en miljö där jag omedelbart känner mig mer hemma. Jag bor i Värmland och kan lova att här är diskussionerna hetsiga kring frågan om vi ska "tillåta" varg att finnas i närheten. Herman är inledningsvis mycket nitisk i att slutföra sitt uppdrag, men efter ett tag börjar han ifrågasätta hela projektet. I det här avsnittet gestaltar författaren jägarens kluvenhet inför uppdraget och känslomässiga reaktioner på ett mästerligt sätt. Jag finner mig själv sitta och fundera över den oerhörda smärta det måste innebära att utplåna en hel djurart, dessutom en art som det finns många mytiska föreställningar om. Kan man fatta beslut om eller genomföra ett sådant uppdrag utan att drabbas av storhetsvansinne? Eller falla ner i djupaste mörker? Den här novellen är sammantaget både känslomässigt och tankemässigt engagerande och lysande i sitt sätt att driva handlingen mot ett oundvikligt slut.

I den sista novellen om Herman – ”Slutet för ett hantverk” – får läsaren återigen följa handlingen, som den här gången upplevs av ett gäng sexlystna militärer. I den här versionen har Herman utvecklats till en människojägare, som sätter ut grymma fäller för att fånga byns invånare i. Trots försök att förstå mig på den här versionen, kan jag inte tycka annat än att den är onödig. 

Sammantaget innehåller Den sista vargen tre löst sammanhållna berättelser/noveller av mycket olika karaktär och, i mitt tycke, olika kvalitet. Första novellen är svårbegriplig p g a dess brist på skiljetecken, andra delen är mästerlig, tredje delen är onödig. Jag uppfattar boken som helhet som mycket mörk, tung och smärtsam i sin gestaltning av mänsklighetens galenskap och förstörelselusta. Andra har beskrivit Den sista vargen som rolig, det begriper jag faktiskt inte alls. 

DEN SISTA VARGEN
Författare: Lázló Krasznahorkai
Förlag: Norstedts (2020)
Översättare: Daniel Gustafsson