Sameproblemet

Kathrine Nedrejord föddes 1987 i Kjøllefjord i Finnmark, Norge och bor idag i Paris. Hon har tidigare skrivit ett flertal romaner och ungdomsböcker samt varit verksam som dramatiker. Sameproblemet är den första av hennes böcker som översatts till svenska. Romanen tilldelades Bragepriset för årets skönlitterära bok i Norge 2024 och P. O. Enquists pris 2025. Under de senaste åren har jag läst många berättelser från svenska Sápmi som handlat om både historisk och samtida rasism, övergrepp, utsatthet och identitetsförlust. Nedrejords roman är mitt första möte med erfarenheter från norska Sápmi, erfarenheter som tyvärr liknar de svenska. 

Huvudpersonen Marie är författare/journalist, bor i Frankrike och har nyligen blivit mamma, när hennes áhkku (mormor) dör. Marie har inte varit hemma på många år, när hon nu lämnar sitt barn och beger sig hemåt. Under resan och hemma i Sápmi återkommer alla tidigare minnen av förtryck och Marie fylls av ett raseri som måste komma till uttryck. Hon börjar därför skriva om sin áhkkus liv och uppväxt i ett land som betonat vikten av assimilering, och därmed berövat áhkku hennes historia, identitet och språk. Genom skrivandet om áhkku tvingas Marie att möta sin ilska och förtvivlan över förlusten av den egna kulturen och historien, samt den känslomässiga ambivalensen i att både vilja omfamna och förneka sitt samiska ursprung. 

Sameproblemet är en oerhört angelägen berättelse om ett förtryck som mycket tydligt än idag. Liksom i motsvarande svenska böcker (t. ex. Ann-Helén Laestadius Sápmitrilogin) gestaltas hur ett historiskt förtryck fortplantas och påverkar kommande generationer på djupet. Intensiteten och raseriet i språket är faktiskt härligt befriande, men tyvärr är berättarstrukturen något rörig. Detta påverkar läsupplevelsen, i synnerhet om man lyssnar på en ljudbok utan kapitelindelning.

SAMEPROBLEMET
Författare: Kathrine Nedrejord
Förlag: Tranan (2026)
Översättare: Helena Fagertun
Uppläsare: Patricia Fjellgren

Det sjön ser

Susanne Hugosson, uppvuxen i Västerbottens inland och med en stark förankring i landsbygden, debuterade som författare 2026 med Det sjön ser. Och vilken debut! 

1965 anländer den nyutbildade prästen Eskil till byn Bisterleden och får bo i den av byn ägda gamla lillstugan. Han blir väl mottagen och omtyckt för sina predikningar och för att han har vett att låta byns ledande kvinnor sköta sitt. Särskilt varmt välkomnad blir han av bonden George och en vänskap som räcker hela livet växer fram. Nyprästen har lätt både att prata och att lyssna och trots epitetet "ny" blir han en accepterad och uppskattad del av byn. 

Huvudperson i romanen är själva byn Bisterliden, tillsammans med den näraliggande sjön, som är central för livet i byn. Den som är uppvuxen på landsbygden känner omedelbart igen det långsamma tempot, i bästa fall gemenskapen i byn, och nyfikenheten på nästan. I en by som Bisterliden har alla sin givna plats och förändringar sker mycket sakta. Där jag växte upp tog det åtskilliga generationer att bli en del av gemenskapen, vilket möjligen är orsaken till att jag inte längre bor där. Ett av de inslag i romanen jag uppskattar mest är att sjön getts en egen röst, det är en finurligt sätt att låta "någon" kommentera handlingen. 

"Jag har sett så många människor komma hit till byn och också lämna denna by att jag tappat räkningen. Jag sörjer när de far men jag välkomnar också de nya som kommer och min stora blöta kropp har sett både kärlek, födsel och död." 

Sammantaget är Det sjön ser en ljuvlig, lågmäld och finstämd berättelse om vänskap och vardagsliv i Västerbotten. Jag lyssnade på romanen i en fantastisk uppläsning av Lennart Jähkel, vilket rekommenderas för den som gillar att lyssna. 

DET SJÖN SER
Författare: Susanne Hugosson
Förlag: Historiska Media (2026)
Uppläsare: Lennart Jähkel

Lucrezias porträtt

Maggie O’Farrell, född i Nordirland 1972, är en mycket populär brittisk författare och journalist. Sex av hennes romaner har getts ut på SEKWA/Etta, flera av dem står i min bokhylla. En av mina favoritromaner är Hamnet, en berättelse som är löst baserad på Shakespeares liv. För den tilldelades författaren mycket välförtjänt det prestigefyllda priset Women’s Prize for Fiction 2020. Även filmatiseringen har överösts med priser. 

Lucrezias porträtt är Maggie O'Farrells tionde roman och liksom Hamnet är det en historisk roman baserad på verkliga personer. Handlingen utspelar sig i renässansens Italien, närmare bestämt i, och i trakten kring, Florens. Lucrezia är femte barnet till Cosimo de Medici och Eleonora de Toledo, en flicka som föds med en egensinnighet modern kopplar till sina egna tankar under tillblivelsen. Lucrezia är nyfiken, konstintresserad och lättlärd samt mycket intresserad av faderns samling av vilda djur. När hon får höra att en tiger anlänt smyger hon omkring och fullständigt orädd upplever hon ett starkt möte med det vilda djuret. När Lucrezias äldre syster Maria avlider får Lucrezia lov att träda i hennes ställe som blivande brud. Med hjälp av den rådiga barnsköterskan Sofia skjuts bröllopet upp tills Lucrezia är 15 år. 1560 vigs Lucrezia med den oerhört rike och mäktige hertigen av Ferrara, Alfonso II d'Este, varefter paret flyttar till hans villa. Kort tid därefter börjar Lucrezia upptäcka mindre trevliga egenskaper hos sin make och efterhand börjar hon oroa sig för att maken planerar att röja henne ur vägen. 

Redan inledningsvis får läsaren veta att Lucrezia avlider inom det första året som gift och att det ryktas att maken lät mörda henne. Därefter växlar handlingen mellan olika tidsperioder; den ena utspelar sig i romanens nutid när Lucrezia är nygift, den andra skildrar i återblickar hennes uppväxt. Strukturen skapar ett oerhört driv i handlingen och ett starkt engagemang. Språket är vackert och målande, som läsare upplever man hur en tigerpäls känns i handen, hur tyg känns strävt, stengolv kalla och hur det känns att vara rädd för sin egen make. Konst och måleri har en viktig roll i romanen, vars omslag pryds av Lucrezias bröllopsporträtt. Tillblivelsen av detta uttrycksfulla porträtt skildras på ett mycket suggestivt sätt. Den historiska tidsperioden levandegörs genom tidstypiska detaljer gällande exempelvis mode och konststilar, vilket lockar till vidare läsning om verklighetens Lucrezia de Medici och hennes alltför korta liv.

Sammanfattningsvis är Lucrezias porträtt en uppslukande och skrämmande historisk roman om en ung kvinnas kamp för överlevnad, en oerhört stark läsupplevelse.

Av Alessandro Allori

LUCREZIAS PORTRÄTT
Författare: Maggie O'Farrell
Förlag: SEKWA (2022)
Översättare: Malin Bylund Westfelt

Fars rygg

Niels Fredrik Dahl beskrivs som en av Norges mest framstående författare och romanen Fars rygg anses vara en höjdpunkt i hans författarskap. Romanen tilldelades Nordiska rådets litteraturpris 2024. Niels Fredrik Dahl berättar i DN: 

”Jag saknar mina föräldrar så oerhört mycket, och samtidigt vet jag ingenting om dem.”

Berättaren i romanen är en man som försöker förstå sig själv genom att söka efter svar på frågor om fadern och delvis även farfadern. De äldre generationerna är sedan länge borta, men präglar ändå berättarens minnen och liv. Inledningsvis utspelar sig romanen i 20-talets Alexandria, där farfadern - kallad Domaren - arbetar på Justitiepalatset medan hans son (i boken kallad far) tas om hand av sin mor i hemmet. När Domaren anser att far inte har mycket mer att lära av sin mor skickas han ut i världen för att uppfostras i enlighet med Domarens värderingar. Detta innebär bland annat att bli scout i Norge och att få en ordentlig utbildning på internatskola i Schweiz. Under alla år far lever åtskild från sina föräldrar väntar han på brev från modern. Men de enda brev han får är från Domaren och de innehåller mestadels olika instruktioner och förmaningar. Far växer på detta sätt upp med en förlamande känsla av ensamhet och längtan. 

Fars rygg är en av de mest gripande och djupt sorgliga berättelser jag någonsin läst. Utan några sentimentala överdrifter eller dramatiska händelser skildrar författaren ensamhet så djup att den verkligen skaver i läsaren. Hos mig landar även berättelsen som en enastående skönlitterär gestaltning av det jag som psykolog arbetat med under många år - hur anknytning, självbild och mående förs vidare över tid, från generation till generation. 

Sammantaget är Fars rygg en episk roman som spänner över tre generationer och geografiskt utspelar sig från Egypten i söder till Norge i norr. Romanen skildrar ett utanförskap som går i arv och en innerlig längtan efter närhet och att höra till. Det är en makalöst vacker och djupt berörande text, en av de bästa romaner jag läst. 

FARS RYGG
Författare: Niels Fredrik Dahl
Förlag: Natur & Kultur (2025)
Översättare: Gun-Britt Sundström

Löpa varg

Kerstin Ekman föddes 1933 i Östergötland och debuterade 1959 som deckarförfattare med 30 meter mord. Ekman blev ledamot av Svenska Akademien 1978, men lämnade uppdraget efter Salman Rushdie-affären 1989. Ekman är en av våra största och mest populära "litterära" författare, hon har tilldelats ett flertal priser och utmärkelser, som exempelvis Augustpriset 1993 och 2003. Bland hennes verk kan nämnas romansviten Kvinnorna och staden, "spänningsromanen" Händelser vid vatten, romantrilogin Vargskinnet, Grand final i skojarbranschen, en vass skildring av den litterära världen, och Tullias värld, en essäbok om kvinnornas livsvillkor i antikens Rom. Och naturligtvis min favorit Hunden, en djur- och naturskildring. 

Sömnsvårigheter löses bäst med hjälp av ljudböcker, och om man inte somnar har man i vilket fall inte kastat bort tiden på att ligga och vrida sig. Häromnatten var jag alldeles för pigg och började lyssna på en bok jag länge tänkt läsa - Löpa varg av Kerstin Ekman i en fantastisk uppläsning av Lennart Jähkel.

Löpa varg handlar den 70-årige jägmästaren och jaktledaren Ulf, som både i yrket och på fritiden ägnat sitt liv åt att avverka och uttömma skogen, utan att ta hänsyn till vikten av ett långsiktigt, försiktigt nyttjande av naturens resurser. En förändring i hans tankesätt inträffar en dag när han i kikaren ser en varg och starkt upplever en närhet och ett nytt sätt att se på relationen mellan människa och djur. 

Sammantaget är Löpa varg en enastående skildring av djur, natur och mänskligt åldrande. Skogen skildras detaljerat med mycket stort kunnande, som läsare kan man känna doften av barrträd och fukt mot kinden. Ulfs inre konflikter, förstärkta av åldrandet, gestaltas lyhört och nyanserat. Det är inte lätt att på äldre dar tvingas ifrågasätta egna ställningstaganden och handlingar, som tidigare varit självklara. Detta kan leda både till hjärtinfarkter och melankoli. Berättelsen och stämningen påminner om min tidigare favorit av författaren, Hunden, en poetisk, dröjande berättelse om en valp som råkar komma bort från sin mamma och husse. I mitt tycke är Kerstin Ekman som bäst när hon skriver om djur och natur.

LÖPA VARG
Författare: Kerstin Ekman
Förlag: Albert Bonniers (2021)
Uppläsare: Lennart Jähkel

Haren och jag

CHLOE DALTON är en brittisk författare och utrikespolitisk specialist, vars debutroman Haren och jag blivit en bestseller, som nominerats till ett flertal priser och utsetts till Årets bok av bland andra The Sunday Times.

Under pandemin med dess strikta lockdown lämnar Chloe sitt hektiska liv London för att bosätta sig i sin ombyggda lada på landsbygden. Vid en av hennes regelbundna promenader hittar Chloe en liten harpalt, som tycks vara ensam och övergiven. När mamman inte heller senare under dagen hämtat den lilla palten, tar Chloe den med sig hem för att försöka hjälpa den att överleva. Chloe avser att låta haren förbli ett "vilt" djur och ger den därför inget namn. Med vånda beslutar hon även att den ska få röra sig fritt, trots att detta innebär att hon inte kan skydda den från faror. Mellan Chloe och haren växer en tillitsfull relation fram, trots, eller kanske just på grund av, att Chloe låter den komma och gå som den vill. 

Sammantaget är berättelsen ljuvligt rörande och varm i all sin vardaglighet, samtidigt som den på inget sätt romantiserar människans relation till djur och natur. Genom mötet med haren väcks Chloes intresse för harar, vilket leder henne vidare till ett ny syn på allt som lever runtomkring henne och människans roll i ekosystemet. Läsning rekommenderas!

HAREN OCH JAG

Författare: Chloe Dalton

Förlag: Polaris (2025)

Översättare: Amanda Svensson

Uppläsare: Livian Millhagen

Kim Jiyoung, född 1982

Kim Jiyoung, född 1982 av Cho Nam-Joo publicerades i Sydkorea 2016, vilket tidsmässigt sammanföll med landets Me Too-rörelse. Boken fick stor uppmärksamhet och många kvinnliga läsare menade att den i hög grad skildrar deras livsvillkor. Därefter har boken översatts till många språk och sålt i miljontals exemplar. Författaren har i en intervju uttryckt att boken och filmatiseringen av den verkar leva sitt eget liv; "It is more progressive and brave than I am". 

Huvudpersonen i Kim Jiyoung, född 1982 växer upp som dotter nummer två i en familj med en yngre bror, som alltid prioriteras först, och med systrar som förväntas bidra till broderns försörjning. Mamman ser dock till att även döttrarna får möjlighet att studera, något hon själv inte hade möjlighet till. Även i skolan är dock villkoren orättvisa, pojkarna ges många fördelar och nästan allt utrymme att prata. I arbetslivet är situationen likadan, det är svårt att ens få ett jobb och som kvinna förväntas man jobba minst dubbelt så hårt för en bråkdel av lönen. Vid många tillfällen utsätts Kim Jiyoung för könsdiskriminering, hot och trakasserier, utan att omgivningen reagerar. Kvinnor som utsätts skuldbeläggs och anses själva ha orsakat övergreppen. Detta är det liv alla kvinnor i Sydkorea lever. Kim Jiyoung träffar så småningom en ung man, gifter sig och får en egen dotter. Detta blir hennes yttersta misslyckande, enligt svärmodern, som naturligtvis förväntat sig en sonson. Kim Jiyoung tvingas sluta arbeta och så småningom flyr hon på det enda sätt som står henne till buds - in i galenskap. 

"Jeong Daehyeon gick först ensam till psykiatrimottagningen för att prata om sin frus tillstånd och rådgöra om behandlingsalternativ."

Det går naturligtvis inte att läsa den här romanen utan att se parallellerna till Vegetarianen av Han Kang. Båda romanerna skildrar kvinnor som söker vägar att ta sig ur ett strikt patriarkalt och mycket traditionellt samhälle. I Kim Jiyoung, född 1982 får läsaren även ta del av lagstiftningsmässiga framsteg för kvinnor, lagar som dock ofta övertrumfas av svårpåverkade samhällsnormer. Att den här romanen sålt i miljontals exemplar är kanske ett första tecken på att förändring är möjlig. Kanske kan boken även påminna unga kvinnor i väst om hur livet var här för ett antal år sedan, och hindra dem från att slänga bort alla feminismens framsteg.

Att läsa Kim Jiyoung, född 1982 är smärtsamt, trots att romanen inte är särskilt gripande i vanlig mening. Mycket få känslomässiga reaktioner gestaltas, medan mängder av liknande händelser radas upp och dränker läsaren med hopplöshet och vanmakt. Språket är knappt, beskrivande och lite stolpigt, faktauppgifter vävs in i texten, vilket mot slutet får sin förklaring. Sammantaget är läsning av Kim Jiyoung, född 1982 tyvärr fortfarande oerhört angelägen och jag hoppas därför att denna bok fortsätter att uppmärksammas runt om i världen. Läs och sprid!

KIM JIYOUNG, FÖDD 1982
Författare: Choo Nam-Joo
Förlag: Akademius (2026)
Översättare: Josefin Erlandsson

Kallet

I min bokhylla finns flera mycket uppskattade böcker av Anneli Jordahl, kanske favoriten är debutromanen från 2009 om Ellen Key, Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet), som i år är aktuell igen utifrån att det är 100 år sedan Ellen Key avled. Historisk är även romanen Augustenbad en sommar, som handlar om gäster på en kurort. En annan favorit är Låt inte den här staden plåga livet ur dig Mona, en fängslande skildring av fattiga kvinnors livsvillkor i början av 60-talet. Augustprisnominerade Björnjägarens döttrar, från 2023, är en överväldigande mustig och ohämmad roman om de sju vilda systrarna Leskinen, som växer upp med en kuvad mor och en dominant far. Efter föräldrarnas död flyttar de till vildmarken och lever ett hårt och våldsamt liv. 

Den nya romanen Kallet bygger på författarens familjehistoria och utspelar sig nära den norska gränsen under andra världskriget. Människorna som bor i trakten kring fjällpensionatet vid jämtska Stora Blåsjön hade aldrig reflekterat över gränsen innan den tyska ockupationen av grannlandet, nu tvingas de begränsa sin rörlighet och oroa sig för brist på varor och en eventuell attack på det egna landet. Ödemarkssamariten och flerbarnsmamman Karolina, som tidigare hjälpt människor med mindre blessyrer och förlossningar, samarbetar nu med doktor Hummel i strävan att ta hand om, gömma och vidaretransportera flyktingar. Ofta är människorna som lyckats fly både illa skadade och utsvultna. Hummel riskerar livet för att smuggla motståndsrörelsens skrifter över gränsen samtidigt som han ser tillbaka på vänskapen med upptäcktsresanden, tillika Hitlerfantasten, Sven Hedin. Den tredje huvudpersonen, norrmannen och kollaboratören Henry Rinnan, väljer att arbeta för Gestapo och fängslar, torterar och dödar sina landsmän. 

Handlingen i romanen ligger mig varmt om hjärtat eftersom även min pappa, tillsammans med bland annat författarinnan Sigge Stark, smugglade flyktingar över gränsen under kriget. Kanske är det dock detta som får läsningen av Kallet att kännas lite "blek", jag blir inte så engagerad i handlingen eller huvudpersonerna som jag förväntat mig. Dessutom är personerna lite väl endimensionella och onyanserat gestaltade, framför allt Rinnan. Romanens styrka är alla de små detaljerna, skildringen av vardagslivet i gränstrakten och gestaltningen av en tidsperiod när man alltid var tvungen att vara på sin vakt. 

KALLET
Författare: Anneli Jordahl
Förlag: Norstedts (2026)

Skam

Ann-Helén Laestadius, författare och journalist, är uppvuxen i Kiruna och har samiska och tornedalska rötter. Hon debuterade 2007 med ungdomsboken Sms från Soppero och tilldelades Augustpriset i kategorin bästa barn- och ungdomsbok 2016 för Tio över ett. Stöld var författarens första vuxenroman och första delen i Sápmitrilogin. Boken gavs ut 2021, älskades av mängder av läsare och utsågs till Årets Bok. 2023 kom andra delen, Straff, och 2025 den avslutande delen, Skam. Ann-Helén Laestadius skriver böcker om angelägna ämnen och skildrar både historisk och samtida rasism och utsatthet hos den samiska minoritetsbefolkningen. 

Skam handlar om en ung kvinna, Marina, som återvänder hem till Kiruna efter att ha bott söderut ett år. Varvat med händelser i nutiden får läsaren ta del Marinas uppväxt, relationen till kusinen Eva, förälskelsen i Daniel och vänskapen med den ”vilda tjejen” Ingela. Uppväxten präglas av farbroderns stränga laestadianska kristendom med fokus på skam och skuld samt den tystnad som präglar människor som förlorat sitt språk. 

Det tidigare romanerna Stöld och Straff skildrar spännande och otäcka yttre händelser fyllda av våld och övergrepp. Skam fokuserar i stället konsekvent på tankar och känslor, i synnerhet på upplevelser av självförakt, kluvenhet inför det samiska ursprunget och en söndertrasad identitet. Trots avsaknaden av yttre dramatiska händelser är Skam lika fängslande och angelägen läsning som föregångarna. 

SKAM
Författare: Ann-Helén Laestadius
Förlag: Romanus & Selling (2025)
Uppläsare: Katharina Cohen  

Kejsarens ansikte

Elin Boardy är en favorit bland samtida, svenska författare. Hon har nu gett ut sex historiska romaner, alla i olika miljöer/tidsåldrar, de flesta med flickors/kvinnors levnadsvillkor i fokus. Allt som återstår handlar om en ung kvinnas utsatthet och utspelar sig i ett bohuslänskt landskap i början av 1900-talet. Mot ljuset är en nyanserad skildring av en kvinnas och ett lands väg mot frihet och självbestämmande. Mary Jones historia är en spännande och ömsint berättelse om människan bakom piratmasken och drömmen om äkta kärlek. Tiden är inte än utspelar sig i digerdödens Europa i mitten av 1300-talet och gestaltar människans identitet i relation till omvälvande förluster. Nätterna på Winterfeldtplatz utspelar sig i Berlin i slutet av 1920-talet, när livet präglades av motsättningarna mellan frihet och dekans och den framväxande nazismen, och gestaltar hbtq-frågor. Alla är olika och alla har jag hyllat.

Kejsarens ansikte utspelar sig i olika delar av Romarriket, under några år på 120-talet, när Hadrianus är kejsare. Hadrianus är en militärt defensiv, "fredlig" kejsare, som ägnar sig åt att uppföra ofantliga byggnationer, anlägga vägar och skapa ett postsystem. Som person är han dock mycket "manlig", han är en skicklig ryttare och jägare. Och, som seden bjuder, har han unga pojkar vid sin sida och i sängen. Den unge greken Antinous träffar kejsaren första gången när han är 13 år och genom mod, skicklighet i bågskytte och öppenhet lyckas han väcka kejsarens intresse. Kejsaren skickar Antinous, tillsammans med många andra gossar, till Rom för att utbildas att ingå i kejsarens uppvaktning. Så småningom får Antinous resa till Villan, kejsarens enorma privata bostad, och där lyckas han återigen utmärka sig bland alla pojkar och fånga kejsarens uppmärksamhet. 

Kejsarens ansikte berättas i hög grad utifrån Antinous perspektiv och författaren utgår konsekvent från de värderingar som rådde vid tidpunkten för romanen. Här finns således inga ifrågasättanden av systemet att äldre rika män med makt roar sig med unga pojkar, och använder människors död i underhållningssyfte. 

"Slavar täcker över blodpölarna med sand, efter varje dag skottar man upp kroppar och utspillda inälvor och kör bort dem på kärror. Ännu en lyckad dag på arenan. Ett storslaget firande av kejsaren."

Antinous är lycklig över att ha väckt kejsarens intresse, även om han är lite orolig för vad kejsaren förväntar sig av honom. Hans fantasier gäller kejsarens roll, hans önskan är att kejsaren vore en vanlig man, en Adrianus, och att deras relation då skulle kunna vara mer jämlik. Det som plågar Antinous är upplevelsen av att vara ett objekt som kejsaren emellanåt visar upp, samt den stora oron inför framtiden. Det var, på Hadrianus tid, socialt accepterat att män hade relationer med pojkar, men inte med andra män. Antinous vet därför hela tiden att hans relation med kejsaren en dag måste ta slut. Sammantaget är gestaltningen av Antinous nyanserad och insiktsfull, vilket skapar ett band mellan pojken och läsaren. Bilden av kejsaren färgas i hög grad av Antinous upplevelser, läsaren möter en komplex man med många dimensioner; han är hänsynslös och maktfullkomlig samtidigt som han visar ömhet och sårbarhet. 

Berättelsen väcker ett stort engagemang, både emotionellt och intellektuellt. Det går naturligtvis inte att läsa boken utan att reflektera kring det pedofila systemet och pojkarnas utsatthet, men Antinous ser inte sig själv som ett offer, utan som utvald. Detta är förvisso inte specifikt för tiden, människor i alla tider (inklusive nu) tenderar att acceptera de förutsättningar som råder och identifiera sig i enlighet med dessa. 

Författaren har, som vanligt, lagt ner ett enormt arbete på efterforskningar och känner sin miljö utan och innan. För mig som läsare är det ett härligt ögonblick av igenkänning när jag inser att den byggnad som beskrivs är Pantheon. Därutöver har jag ägnat mig åt att googla och själv läst massor om Hadrianus, Antinous och Villan, vilket är det bästa betyg jag kan ge en bok. Romanen är rakt, enkelt berättad med ett rejält driv i handlingen, vilket gör boken till en sträckläsare. Jag, som alltid brukar gnälla om en bok överstiger 300 sidor, slukade Kejsarens ansikte på några få dagar. Detta är en roman som passar många läsare, en tänkbar utmanare till titeln Årets Bok 2026.

KEJSARENS ANSIKTE
Författare: Elin Boardy
Förlag: Romanus & Selling (2026)

Ett föremåls berättelse om obesvar

Mikael Berglund är författare, grafisk formgivare, webbprogrammerare och arbetar på ett bokcafé i hemstaden Umeå. Han debuterade 2015 med romanen Ett föremåls berättelse om obesvar, som bland annat nominerades till Katapultpriset. Senare romaner har både nominerats till och tilldelats ett flertal olika priser. Som läsare har jag lätt att förstå alla kritikers uppskattning, författaren har en helt egen stil och ett unikt språk. 

Lo eftersökte inte dottern, liksom han heller inte sökt hustrun Siri när denna på samma sätt försvunnit från honom för många år sedan. Det var inte upp till honom, de hade båda blivit alltför stora för hans lilla famn. När man bar höet gav man honom bara halva famnar. Sorgen fick han dock bära hel.

Berättelsen utspelar sig i 1600-talets nordliga delar av Sverige, där den unga kvinnan Judit ger sig ut på vandring med endast en get som sällskap. Hon drivs av rastlöshet eller möjligen längtan efter en plats att höra till. Judit har dock ett starkt behov av självständighet och frihet, hon underordnar sig inte något annat än själva naturen och ibland knappt ens det. Hon träffar en man och blir gravid, men väljer att inte följa honom på hans resväg. Judit föder sitt barn och får dessutom ta hand om annan kvinnas barn, längs med den väg hon vandrar. Emellanåt stannar hon på en plats en stund, men så småningom drivs hon vidare. Judit är en stark, egensinnig kvinna som inte släpper någon för nära - inte heller läsaren. Emellanåt bär hon närmast drag av en superhjälte, hon kan betvinga en varg med blicken och brotta ner en björn med bara händerna. Hon är gåtfull på ett märkligt lockande sätt.

På ett suggestivt sätt skildras en vindpinad fjällvärld fylld av köld, svält och faror. Språket är ålderdomligt, lika kargt som naturen och oändligt vackert. Omgivningen känns ödslig och tom, handlingen är tämligen otydlig, men ändå fängslande, och efteråt undrar jag vad det egentligen var jag läste. Och omedelbart vill jag läsa boken igen. 

ETT FÖREMÅLS BERÄTTELSE OM OBESVAR
Författare: Mikael Berglund
Förlag: Albert Bonniers (2015)

Mödramärg

Författaren Tina Harnesk har svensk-samiskt ursprung, är uppvuxen i Jokkmokk, och arbetar till vardags som biblioteksassistent i Arvidsjaur. Folk som sår i snö, utgiven 2022, var hennes debutroman. I september 2023 röstades den fram som Årets bok av Bonniers Bokklubbars medlemmar. Jag älskade bokens minnesvärda karaktärer och beskrev den som en: "unik blandning av absurd humor, bitsk samhällskritik och en finstämd och lyhörd gestaltning av hur kapade rötter och utanförskap gör människan sjuk i själen".

I Mödramärg, från 2024, får läsaren följa två kvinnors liv i olika tidsåldrar: Nienna och hennes lulesamiska släkt på 1600-talet, och den gravida Majalis, som i nutid återvänder till sitt barndomshem. Nienna och hennes familj har drabbats av en förbannelse på grund av att hennes make, efter att ha blivit hotad, berättat för svenskarna om silvret i berget. Nienna försöker sona sin makes brott och rädda det heliga fjället genom att ta tjänst som tolk hos den maktfullkomlige Bergmästare Amadeus Spiut. Majalis återvänder hem för att ta hand om familjens hus efter mammans död. Hon har då bott utomlands i många år och inte haft någon kontakt med sin mamma. När hon finner och läser mammans dagböcker börjar hon inse att hennes bild av föräldrarnas liv är byggd på lögner och svek. Samtidigt som Majalis har fullt upp med att hantera sin egen sorg och förvirring, dyker nya hot mot naturen och moder jord upp, i form av ett planerat gruvprojekt. 

Romanen gestaltar det komplexa moderskapet och ansvaret för såväl avkomman, som det heliga i vår natur. Majalis mamma har, i sin iver att skydda dottern, begått misstag som hon får betala dyrt för. När Majalis upptäcker detta rämnar hennes värld, men ett yttre hot mot berget - urmodern - leder till att hon förmår ta sig samman och ta kampen mot överheten. Stora delar av handlingen kretsar kring både dåtida och nutida exploatering av Sápmi, om konflikten mellan att utvinna bergets skatter och skydda samernas rennäring och markerna. Författaren uppvisar en obändig berättarglädje som känns igen från debutromanen, även om jag i någon mån saknade den burleska humorn.

Sammantaget är Mödramärg både en mycket läsvärd berättelse om de många nyanserna i moderskap och en angelägen skildring av övergrepp och svek i den svenska hanteringen av "samefrågan" - då och nu. 

MÖDRAMÄRG

Författare: Tina Harnesk

Förlag: Bokfabriken (2024)

Bli som folk

Stina Stoor, föddes 1982 och växte upp i Balåliden i Västerbottens län. Hon var yngst i familjen och det enda barnet i byn, som under hennes uppväxt avfolkades. Stina Stoor har bland annat samiska, finlandssvenska och tornedalska rötter och skriver delvis på västerbottnisk dialekt. Hon fick mycket välförtjänt uppmärksamhet redan när hon skickade in sin första novell till en tävling och vann. Därefter har hennes texter uppskattats av allt fler. Augustprisjuryn framhöll att den nominerade novellsamlingen Bli som folk var en förnyelse av den svenska novellkonsten. 

Bli som folk består av nio noveller som alla utspelar sig i eller kring författarens barndomsby. Men om dialekten vore en annan skulle handlingen lika gärna kunna utspela sig i mina barndomstrakter i västra Värmland. Många av novellerna skildrar barn i olika situationer, exempelvis flickan Eleonora i novellen ”Det var den tiden på året då alla barn hade blivit till björnar och levde på bär", en flicka som kanske egentligen är en björn. En annan novell, "Ojura" berättar om flickan Sandra, som bor med pappa och storasyster och nyligen förlorat sin mamma. Hon skapar sig en egen värld fylld av fantasieggande varelser. Barnet finns i berättelsens mitt och ger ord åt allt som finns inuti och utanför. Varje dag är evighetslång, allt sker här och nu.

"En annan dag är han där. Död som grönt glas, lite tunnskör och som frasig på sitt sätt. Först petar hon bara med ett finger, men sen lutar hon hela barnkroppen mot den lite intryckta framskärmen på Gustavssonska Saaben och tar loss stackars lilla Grön-så-skön. Trollsländan."

Den största behållningen med läsning av Stina Stoor är det säreget vackra, poetiska språket, fyllt med dialektala uttryck och egenskapade ord. Handlingen i novellerna utspelar sig ofta i ett gränsland mellan barndom och vuxenvärlden, mellan fantasi och verklighet och mellan idyll och något diffust hotfullt. Novellerna berättas utifrån barnets perspektiv, och skildrar upplevelser av alkoholism, frånvarande föräldrar och fattigdom som självklarheter. Författaren skapar suggestiva världar, som passar en läsare som uppskattar ett melankoliskt tonfall och gåtfull stämning. I mitt tycke är Stina Stoor en alldeles egen författare, som trots sin födelseort inte behöver jämföras med andra västerbottniska storheter. Hennes texter är makalöst bra och en njutning att läsa!

BLI SOM FOLK
Författare: Stina Stoor
Förlag: Norstedts (2015)

Straff

Ann-Helén Laestadius, författare och journalist, är uppvuxen i Kiruna och har samiska och tornedalska rötter. Hon debuterade 2007 med ungdomsboken Sms från Soppero och tilldelades Augustpriset i kategorin bästa barn- och ungdomsbok 2016 för Tio över ett. Stöld var författarens första vuxenroman och första delen i Sápmitrilogin. Boken gavs ut 2021, älskades av mängder av läsare och utsågs till Årets Bok. 2023 kom andra delen, Straff, och 2025 den avslutande delen, Skam. Ann-Helén Laestadius skriver böcker om angelägna ämnen och skildrar både historisk och samtida rasism och utsatthet hos den samiska minoritetsbefolkningen. 

Romanen Straff skildrar växelvis två olika tidsperioder. Läsaren får dels följa några barn som tvingas lämna sina familjer för att gå i nomadskola, dels återse huvudpersonerna trettio år senare, när effekterna av deras barndomstrauman fortfarande präglar deras liv. På 50-talet tvingas renskötarbarnen Jon-Ante, Else-Maj, Nilsa, Marge och Anne-Risten som sjuåringar att bo på och gå i nomadskola. Det är förbjudet att prata samiska, jojk anses vara syndigt och en vedervärdig husmor går över alla gränser för att bestraffa det hon anser vara olydnad. Målsättningen från svenska staten är att barnen ska assimileras och bli mer "svenska". Tyvärr är förtrycket ovanifrån inte heller det enda, nomadskolan förstärker även en "starkares-rätt-kultur" bland barnen, med Nilsa som brutal mobbare. 

Trettio år senare försöker huvudpersonerna hantera sina liv och sina minnen på olika sätt. Flera av dem kämpar med trasiga relationer till en föräldrageneration som inte lyckades skydda dem och de har tappat förmågan att kommunicera med de äldsta. De brottas också med svårigheter att skapa en positiv och hälsosam identitet eftersom de berövats stoltheten över ursprunget och sin kultur. För Jon-Ante har det blivit nödvändigt att skapa ett nytt liv, som raggare, i stan, Anne-Ristens barn skäms över sitt ursprung och Marge förmår inte lära en intresserad dotter att skriva på samiska eftersom hon inte själv fått lära sig. Gemensamt för dem alla är att de helst undviker att prata om sin uppväxt.

Straff är en fiktiv roman, men den bygger tyvärr i alltför hög grad på en verklighet som inte ligger långt borta i tiden. Sveriges svek mot samerna är kolossalt, det som skett är oförlåtligt och tyvärr i många fall heller inte möjligt att sona. Romanen ger röst åt människor vars erfarenheter tystat dem, och visar hur ett systematiskt förtryck krossar generationer. Texten vibrerar av starka känslor, händelser gestaltas så detaljerat att bilder skapas och läsningen känns i hela kroppen. Romanen som helhet är en bladvändare, med ett starkt driv i handlingen, samtidigt som den berör på djupet. 

STRAFF
Författare: Ann-Helén Laestadius
Förlag: Romanus & Selling (2023)
Uppläsare: Katharina Cohen

Korparna av Bannerhed

En ny bok av Tomas Bannerhed, Den oduglige, ges ut på Norstedts i april, och jag längtar. Boken beskrivs som en syskonbok till författarens Korparna, som gavs ut 2011 och tilldelades fina priser. Jag var en i mängden som verkligen älskade den. Här kommer ett utdrag ur min recension.

Klas växer upp i en liten bondby i Småland på 70-talet. Fadern sliter i sitt anletes svett på åkrarna, de magra åkrarna som trots generationers kamp inte vill foga sig och ge nog med gröda. Oron driver fadern allt närmare galenskapens rand. Modern försöker hålla samman familjen, trots makens tilltagande vansinne. Klas kissar på sig under nätterna och flyr till fåglarnas värld. Men även där är livet hårt och skoningslöst. En dag dyker en ny flicka upp i byn, Veronica som kommer från stan. Medan Klas liv tycks vara förutbestämt och tungt, gestaltar Veronica friheten och lusten. 

Det är Klas som delger oss sin berättelse i boken, han ser världen med barnets blick, men han är ett barn som sett för mycket. Berättarrösten känns hela tiden äkta och trovärdig. Författaren skriver en glasklar, poetisk prosa, han berättar om fåglarna och naturen så att läsaren hör fåglarnas sång, känner dofterna från myren och förnimmer fågelvingarnas flaxande. Det finns en nerv i texten som hela tiden pockar på läsarens uppmärksamhet. 

Corvus corax corax.
Sårens hök.
Ödemarkens olycksbringare.
Den småländska gamen.
Pockers kolfärgade kurir. 
Skördemannens sändebud. 
Liktågens väktare.
Den ramsvarta fågeln från helvetet. 
Hrafn!

Sammantaget är Korparna en unik text som berättar en trovärdig historia på ett sätt som berör. En otrolig läsupplevelse!

Stöld

Ann-Helén Laestadius, författare och journalist, är uppvuxen i Kiruna och har samiska och tornedalska rötter. Hon debuterade 2007 med ungdomsboken Sms från Soppero och tilldelades Augustpriset i kategorin bästa barn- och ungdomsbok 2016 för Tio över ett. Stöld är författarens första vuxenroman och första delen i Sápmitrilogin. Boken gavs ut 2021, älskades av mängder av läsare och utsågs till Årets Bok. 2023 kom andra delen, Straff, och 2025 den avslutande delen, Skam. Ann-Helén Laestadius skriver böcker om angelägna ämnen och skildrar både historisk och samtida rasism gentemot, och utsatthet hos, den samiska minoritetsbefolkningen. 

När renskötardottern Elsa är nio år, bevittnar hon hur en man dödar hennes ren och därefter hotar henne till livet om hon berättar vad hon sett. Denna händelse kommer att följa Elsa hela livet och skapar inledningsvis rädsla, men därefter även mod att försöka påverka och förändra situationen i bygden. Romanen skildrar hur hatbrott riktade mot samer klassificeras som vanlig stöld och nedprioriteras hos ordningsmakten. Spänningarna mellan samerna och andra bybor växer till följd av klimatförändringar och bådas behov/önskemål att använda marken. Vidare gestaltar och utmanar författaren även traditioner och patriarkala strukturer i den samiska kulturen. Handlingen är brutal och dramatisk med detaljerade skildringar av vedervärdigt djurplågeri och en desperat situation för ursprungsbefolkningen. 

Framför allt är Stöld en roman som väcker oerhört starka känslor hos mig som läsare, jag pendlar mellan avsky, raseri och förtvivlan. Det är omöjligt att inte kommentera innehållets politiska krutdurk, som röstberättigad kommer jag att rösta på ett parti som driver att Sverige ska ratificera ILO-konvention 169 om ursprungsfolks rättigheter! Det är skamligt att vi har så lätt att engagera oss i och kritisera andra länders brister, när vi inte är bättre själva. Andra delar av boken väcker sorg över hur utsatthet och hat kan leda till identitetsförlust och uppgivenhet. Huvudpersonen Elsa är en stark ung kvinna som ges många lager och nyanser av författaren, vilket uppskattas. 

Sammantaget är detta en angelägen bok med en spännande handling, skriven på ett språk som både väcker känslor och samtidigt är sakligt rapporterande. Det är en bok man sträckläser. 

STÖLD
Författare: Ann-Helén Laestadius
Förlag: Romanus & Selling (2021)
Uppläsare: Katharina Cohen

Folk som sår i snö

Författaren Tina Harnesk har svensk-samiskt ursprung, är uppvuxen i Jokkmokk, och arbetar till vardags som biblioteksassistent i Arvidsjaur. Folk som sår i snö, utgiven 2022, är hennes debutroman. I september 2023 röstades den fram som Årets bok av Bonniers Bokklubbars medlemmar.

Folk som sår i snö skildrar flera generationer, vars liv på olika sätt präglas av att de blivit förflyttade. Den äldre generationen består av 85-åriga Máriddja och maken Biera, som vuxit upp med erfarenheter av svenska statens tvångsförflyttningar av Karesuandosamerna. Paret lever nu utanför myndighetssamhället och saknar djupt sitt tidigare liv som renägare. När Máriddja får en cancerdiagnos beslutar hon sig för att inte berätta detta för maken och absolut inte flytta någonstans för att få vård. Hon anförtror sig bara åt sin nya väninna, växeltelefonisten Siri, som alltid tycks finnas tillgänglig i den där telefonapparatmaskinen maken köpt. Den yngre generationen består av Kaj, en relativt ung nyinflyttad man, som har ett samiskt namn, men helt har tappat kontakten med sitt ursprung. Hans mamma Risten tvingades många år tidigare lämna hela sin familj, och kapa sina rötter, för att rädda sig själv och sonen från hans våldsamme far. Kaj har nu återigen vänt norrut, tillsammans med sambon Mimmi, men har svårt att finna sig tillrätta.

Folk som sår i snö är en bok med extra allt, d v s den är inte alls den lågmälda typen av bok jag brukar uppskatta. Men jag måste tillstå att jag fullkomligt älskar den här burleska, helgalna skrönan med alla dess absurda förvecklingar och oförglömliga karaktärer. Det är sällan jag uppskattar humor i böcker, men vid flera tillfällen skrattar jag så tårarna sprutar när Máriddja frågar Siri om råd och när Kaj får lära sig saker av grannpojken. Romanen innehåller dock mycket mer än humor, här finns också en smärtsam skildring av människans behov av tillhörighet, djupt rotade längtan efter barn och nödvändigheten att få åldras på ett värdigt sätt. Sammantaget är Folk som sår i snö en unik blandning av absurd humor, bitsk samhällskritik och en finstämd och lyhörd gestaltning av hur kapade rötter och utanförskap gör människan sjuk i själen. En galet bra bok!

FOLK SOM SÅR I SNÖ
Författare: Tina Harnesk
Förlag: Bokfabriken (2022)
Uppläsare: Patricia Fjellgren

Stargate. En julberättelse

Ingvild H. Rishøi har hyllats av en samlad norsk och svensk kritikerkår och hon är dessutom älskad av en stor mängd läsare. Huvudpersonerna i hennes berättelser är ofta barn som lever i utsatthet, otrygghet och fattigdom. Författaren har prisats för sin förmåga att gestalta barns känslor och upplevelser på ett "barnnära" språk. Rishøi skriver med stor klassmedvetenhet, hon är tydligt inspirerad av Astrid Lindgren och hon jämförs ibland med både  H. C. Andersen och Charles Dickens. 

Långnovellen alt kortromanen Stargate. En julberättelse handlar om berättaren Ronja och hennes storasyster Melissa, som växer upp hos hos en alkoholiserad pappa. Någon mamma finns inte i hemmet. När pappa är nykter är han kärleksfull och varm, han ger flickorna smeknamn och Ronja drömmer om att han ska köpa en stuga i skogen till familjen. Men alltför ofta hänger han på puben Stargate, där han umgås med likasinnade och spenderar matpengarna. Inför julen lyckas Ronja hjälpa pappa att få jobb som julgransförsäljare. Hoppet väcks att pappa den här gången ska lyckas behålla jobbet så att familjen i år kan få en egen julgran. Men så en dag sitter han på Stargate igen, förskottslönen är uppdrucken och jobbet borta. Melissa lyckas dock få överta pappas jobb och snart  börjar även Ronja tjäna pengar genom att sälja pynt "till förmån för fattiga barn". Allt kommer att gå bra om bara inte den elake chefen Eriksen upptäcker dem ...

Stargate är en oerhört gripande och fängslande berättelse, som mycket exakt balanserar på rätt sida om gränsen till det smetigt sentimentala. Här kombineras vardagsnära beskrivningar av skrynkliga lucialinnen, baconlukt och huvudvärk med en finstämd och magisk känsla. Det dyker upp män - vaktmästaren, grannen och arbetskamraten - som hjälper till och ger stöd, medan omhändertagande kvinnor saknas. Berättelsen har kallats en modern variant av H. C. Andersens Flickan med svavelstickorna, och likheten är påtaglig. Sammantaget är berättelsen obarmhärtigt realistisk i sin skildring av barns utsatthet och när verkligheten blir för smärtsam tar en magisk föreställningsvärld vid. Oerhört bra, läsning rekommenderas starkt!

STARGATE. EN JULBERÄTTELSE
Författare: Ingvild H Rishøi
Förlag: Flo förlag (2025)
Översättare: Marie Lundquist

De sista smekningarna

De sista smekningarna av Kjersti Anfinnsen är den inledande delen i en trilogi om den pensionerade hjärtkirurgen Birgitte Solheim. Romanen handlar om de sista åren i livet, en tid när kroppen och minnet sviker, vänner faller ifrån och den egna betydelsen tycks minska. 

Birgitte bor ensam i en lägenhet i Paris, efter att ha haft en framgångsrik karriär som hjärtkirurg. Hon har levt sitt (arbets)liv i en mansdominerad miljö, vilket krävt hela hennes engagemang. Familj och barn valdes bort, men än har Birgitte inte gett upp hoppet om kärleken. Kan den dyka upp på ålderns höst? Numera tillbringar dock Birgitte större delen av tiden i sin lägenhet, där hon då och då samtalar digitalt med systern i Norge. Kontakterna med andra blir allt färre och ansträngningen att lämna lägenheten allt mindre lockande. 

Birgitte är en mycket intressant och komplex karaktär, som inte är alltigenom sympatisk. Hon har livet genom fokuserat på framgång och arbete på bekostnad av djupa relationer och kärlek. Med en växande sorg, kombinerad med självdistans och bitsk humor, ser hon tillbaka på sitt liv och funderar över sina livsval. 

Det kunde ha blivit oerhört dystert, men författaren balanserar tyngd och sorg med en osentimental gestaltning, skoningslös ärlighet, och ett envist hopp. Sammantaget en mycket fin berättelse, skriven i kortfattad stil, och en karaktär jag längtar efter att återse.

DE SISTA SMEKNINGARNA
Författare: Kjersti Anfinnsen
Förlag: Flo förlag (2025)
Översättare: Marie Lundquist

Picasso i det svenska folkhemmet

Picasso i det svenska folkhemmet: berättelsen om fem offentliga skulpturer är resultatet av en upptäcktsresa i historien genomförd av Peter Forhaug, fotografen Ulf Berglund, skribenterna Ola Liljedahl och Lena Nyblad Liljedahl samt formgivaren Pär Wickholm. Boken skildrar de osannolika historierna bakom installationerna av inte mindre än fem offentliga Picassoskulpturer i Sverige (Kristinehamn, Helsingborg, Halmstad, Solna och Stockholm). Placeringarna av konstverken speglar en tidsanda präglad av tankar om folkbildning och att konsten är till för alla. En viktig person i sammanhanget var den norske konstnären Carl Nejsar som, till sin egen förvåning, fick möjlighet att träffa Picasso, varefter en långvarig vänskap och arbetsgemenskap utvecklades. 

Historien om hur världens största Picassoskulptur, den 15 meter höga Jacqueline (namngiven efter Picassos hustru) hamnade i Värmland är värdig landskapet. Här finns alla ingredienser till en riktig skröna: udda karaktärer som drev sin sak, slumpmässiga möten mellan pratglada människor på småvägar i Frankrike, den världsberömda Selma Lagerlöf och politiker som inte "vågar säga nej till framtiden". Att Picasso verkligen föredrog Kristinehamn framför New York känns kanske ännu mer osannolikt idag. Men så blev det, 1965 på midsommarafton invigdes skulpturen under stort ståhej och nuförtiden lockar hon mängder av turister till Kristinehamn varje år. 

Fågelfiskens resa till Helsingborg innehåller så osannolika komponenter att man som läsare baxnar. Den första versionen av skulpturen ställdes ut på Konst i betong-utställningen i Stockholm, med baktanken att den därefter permanent skulle placeras i Moderna Muséets skulpturpark. Men så skedde inte och skulpturen hamnade i stället i Helsingborg, där den slutligen, på Picassos order, kördes över med traktor eftersom den blivit skadad! En ny version hängdes därefter upp i miljonprogrammet Närlunda, där den hängde relativt obemärkt under många år. 

I mitten av 1960-talet sattes Picassoskulpturer upp i många stora städer (Paris, Amsterdam, Marseille m fl). Chefen på Moderna Muséet, Pontus Hultén, önskade (fortfarande) en skulptur till parken och han bad således sin vän Carl Nejsar om hjälp. Picasso var intresserad och kom med ett förslag, som Hultén hade mage att kritisera. Picasso gjorde honom dock till viljes och 1966 transporterades skulpturgruppen Frukost i det gröna till muséets trädgård på Skeppsholmen. 

Dykande måsen var huvudattraktion vid en utställning i Frognerparken i Oslo 1965 och den norska planen var att skulpturen skulle stanna i landet. Svenskarna var dock på hugget och föreslog att skulpturen skulle placeras i ett nybyggt studentområde, Kungshamra i närheten av Stockholms universitet, vilket sannolikt gladde Picasso. Alla var dock inte lika nöjda, vilket märktes vid invigningen. 

Även runt den 15 meter höga skulpturen Kvinnohuvud var turerna och åsikterna många innan den slutligen invigdes i Halmstad, 1971. Byggnationen var komplicerad och den invigdes lite i förbifarten i samband med andra festligheter, men värdesätts idag på ett helt annat sätt. 

Sammantaget skildrar Picasso i det svenska folkhemmet en oerhört spännande tid i historien, då konsten sågs som en viktig del av samhällsbygget och skulle vara tillgänglig för alla. Boken är oerhört intressant och underhållande, läs den! Själv ska jag nästa sommar resa Sverige runt för att se alla skulpturerna i verkligheten. 

PICASSO I DET SVENSKA FOLKHEMMET

Text: Ola Liljedahl och Lena Nyblad Liljedahl

Foto: Ulf Berglund

Förlag: Bly förlag (2025)