Brooklyn

Colm Tóibín, född 1955, räknas som en av Irlands mest framstående samtida författare. Han är även en av min favoritförfattare och jag skulle gärna se honom som en framtida Nobelpristagare. Med små medel och strikt återhållsamhet fångar han läsarens intresse och håller det i ett järngrepp ända till sista punkten. Texterna är en lovsång till långsamheten, samtidigt som författaren alltid kryddar skildringarna med lite oväntade element. Framför allt är hans kvinnoskildringar makalösa, jag har sedan tidigare läst och hyllat Marias testamente, Namnens hus, En lång vinter och Nora Webster. Nu har jag även läst de omåttligt populära Brooklyn och Long Island.

Yngsta systern Eilis i familjen Lacey växer upp i den lilla, kyrkligt konservativa staden Enniscorthy på Irland, strax efter andra världskrigets slut. Modern blev tidigt änka, familjen lever under knappa omständigheter och både mamman och den äldre systern får kämpa för att få det att gå runt. De tre äldre bröderna har emigrerat till England för att hitta arbete. Eilis utbildar sig till bokhållare för att få bättre framtidsutsikter, men har trots detta svårt att hitta fast arbete. En dag får Eilis, via en hjälpsam präst, ett erbjudande om att emigrera till USA. Eilis känner sig kluven - lockad men kanske mest av allt rädd - men tar till slut mod till sig och tackar ja. Situationen i det nya landet är inledningsvis svår med stor ensamhet och stark hemlängtan. Så småningom finner sig dock Eilis bättre tillrätta och träffar en ung man av italiensk härkomst. 

Brooklyn påminner om de lågmälda kvinnoporträtt jag tidigare läst av författaren och lever därmed upp till mina högt ställda förväntningar. Här saknas inte omvälvande händelser, men fokus ligger snarare på finstämd gestaltning av Eilis inre liv, än på yttre dramatik. I förbifarten skymtar Nora Webster förbi och bidrar med en upplevelse av igenkännande. Sammantaget är Brooklyn stillsamt fängslande och en roman att återvända till i tankarna. Rekommenderas!

BROOKLYN

Författare: Colm Tóibín

Översättare: Erik Andersson

Förlag: Norstedts (2024)

Korrespondensen

Virginia Evans första publicerade roman (ett flertal beskrivs ha refuserats) blev något av årets sensation och tilldelades Women's Prize for Fiction, 2026. Romanen beskrivs som en: "uplifting and moving novel that confronts the hubris of youth with the wisdom of older age." Romanen har hyllats av kritiker och blivit omåttligt populär bland läsare, trots att dess huvudperson är en äldre dam som ägnar stor del av sitt liv åt brevskrivande. 

Genom de brev Sybil skriver och tar emot, ges läsaren möjlighet att ta del både av nutida händelser och Sybils bakgrund. Sybil har genomgått minst sagt sin beskärda del av livets svårigheter: hon är adopterad, förlorade ett barn och genomgick en skilsmässa. På senare år har hon även drabbats av kroppsliga besvär, framför allt börjar synen försämras i skrämmande rask takt. Men än så länge sätter sig sjuttiotreåriga Sybil van Antwerp så gott som dagligen vid skrivbordet för att skriva brev. Om det är nödvändigt kan hon skicka e-post, men hon föredrar att skriva noggrant och eftertänksamt med en fin penna på en särskild sorts brevpapper. Sybil skriver till många olika människor: sina barn, brodern, bästa vännen, en ung pojke, några mkt välkända författare, en för läsaren okänd person samt emellanåt till personer hon stöter på i olika sammanhang. I sin skriftliga kommunikation har Sybil en enastående social förmåga, hon skapar snabbt kontakt och lyckas bibehålla denna även med rätt osannolika personer, som bl a Kazuo Ishiguro och Joan Didion. I verkliga livet har dock situation inte varit lika enkel, Sybil ägnade stor del av sitt liv åt ett krävande yrke som notarie i domstolen och upplevde ofta sig själv som lite socialt klumpig. Hur viktigt brevskrivandet är för Sybil framgår av följande citat ur en brev till en ung pojke:

"Angående dina frågor om brevskrivandet konst. Först och främst vill jag säga att de gjorde mig varm om hjärtat, för jag ska avslöja en hemlighet: Mina brev har betytt långt mer för mig än något inom juridiken. Breven utgör en stöttepelare i mitt liv, medan jag endast praktiserade juridik i trettio år. Notarie var mitt yrke - breven innefattar vem jag är. Jag har inte den blekaste aning om hur många jag har skrivit. Jag har inte hållit reda på någon siffra under årens lopp, Och jag har aldrig gått tillbaka och räknat dem jag fått. Fler än tusen, skulle jag tro. Jag har skrivit brev sedan jag var barn."

Brevromanen som form är relativt lättläst och man får som läsare en (illusorisk?) upplevelse av att vara närvarande i brevskrivarens tankar. Sybils brevväxling med Joan Didion om deras gemensamma erfarenhet av att ha förlorat ett barn är minst sagt gripande, utan att överskrida gränser till smetig sentimentalitet. Men, som Sybil själv betonar måste man lägga manken till vid brevskrivande, och även om breven ger ett spontant, lättsamt intryck är de noggrant genomtänka. Utifrån detta kan man också fundera över om Sybil i alla lägen är en pålitlig berättare? Hon är onekligen en ganska sammansatt karaktär, som läsare slås jag av av hennes humor, omtanke och emellanåt rätt så bitska formuleringar. Nyansrikedomen i porträttet av Sybil är romanens styrka, i mitt tycke. 

Sammantaget är Korrespondensen precis så charmig, engagerande och lättläst som alla säger, även om jag möjligen tycker att här finns något tema för mycket (t ex adoptionen och dna-tester). Jag stämmer således glatt in i hyllningskören och rekommenderar absolut läsning!

KORRESPONDENSEN
Författare: Virginia Evans
Översättare: Cecilia Berglund Barklem
Förlag: Akademius Förlag (2026)

Trollskärvan

Torborg Nedreaas (1906–1987) anses vara en av Norges mest framstående efterkrigsförfattare, om än relativt okänd i Sverige. Hon var politiskt radikal och skrev om klasskillnader, fattigdom och förtryck. 1945 debuterade hon med novellsamlingen Bak skapet står øksen. Flera av novellerna skildrade händelser under andra världskriget, hon skrev bland annat om ”tyskejenterna”, d v s norska kvinnor som hade förhållanden med tyska soldater. De här kvinnorna utsattes för både rättsövergrepp och trakasserier efter krigsslutet, och många deporterades till Tyskland. Torborg Nedreaas hade stor betydelse i kampen för fri abort, samtidigt som hon också värnade om barnets rätt att födas in i en jämställd värld. 1947 fick hon sitt stora genombrott med med romanen Av månsken växer ingenting. 

Trollskärvan tilldelades det allra första Kritikerpriset 1950 och är första delen i en uppväxttrilogi om flickan Herdis. Handlingen utspelar sig i Bergen under början av 1900-talet och skildrar en hotfull tid på randen till ett världskrig. Herdis växer upp i en tuff miljö både hemma och bland kamraterna på gatan. Hon har svårt att finna sig tillrätta och väljs sällan som sällskap i första hand. Vid flera tillfällen utsätts Herdis för kränkande övergrepp av andra barn, och har ingen att berätta för. Porträttet av Herdis är komplext, psykologiskt träffsäkert och ovanligt intressant i och med att författaren inte faller för frestelsen att göra henne till enbart en "god" och utsatt flicka. Herdis har en ovanligt väl utvecklad fantasi och när hon tittar på världen genom en glasskärva - hennes trollskärva - blir allt ljust, färgglatt och vackert.

"Nu kunde allt ha blivit bra, modern pratade glatt och varmt och kärleksfullt, hon hade glömt allt. Herdis gick tyst med handen i hennes och visste inte vad hon skulle göra med allt som for runt i henne. Hon var som två Herdisar. Den ena längtade efter att förtvivlat kasta sig i sin mors famn och ta emot alla ömhetsbetygelser och bara glädja sig inför julaftonen. Den andra kämpade med något ouppklarat som inte kunde öppna sig för någon glädje av något slag och som gjorde ont i halsen."

Sammantaget är Trollskärvan en oerhört fängslande och upprörande skildring av förtryck och de starka känslor av skam som väcks och rotar sig hos ett offer. Jag ser verkligen fram emot att läsa de följande delarna av denna makalösa berättelse. 

TROLLSKÄRVAN

Författare: Torborg Nedreaas

Översättare: Cilla Naumann

Förlag: Wahlström & Widstrand  (2026)

Sommarboken

Tove Jansson är naturligtvis framför allt känd för sina böcker och tecknade serier om mumintrollen. Historierna handlar ofta om att hantera katastrofsituationer - huvudpersonerna tvingas mer eller mindre frivilligt ut på äventyr. Tove Janssons karaktärer är ofta egensinniga och uttrycker starka känslor, inte alltid på ett särskilt nyanserat sätt. Härligt befriande! Framför allt är Tove Jansson en fantastisk skildrare av människans behov av att bli sedd och uppskattad. Berättelsen om det osynliga barnet, som blir synligt igen när hon utvecklat en trygg anknytningsrelation till Muminmamman, är helt oumbärlig. Författarens storhet ligger i förmågan att beskriva smärtsamma psykologiska skeenden på ett sätt som gör att barn (och vuxna) kan ta till sig berättelserna och bearbeta sin egen livssituation.

Författarens mest älskade vuxenbok - Sommarboken - handlar om flickan Sophia, som tillbringar sommaren tillsammans med sin pappa och farmor på en skärgårdsö. Mamman är sedan tidigare död, pappan är ofta upptagen med viktiga vuxensaker och den rätt excentriska farmodern har börjat bli alltmer trött. Sophia spenderar en hel del tid själv och lär sig saker om att älska en katt, om en helig grotta, en farlig storm och om helvetesfrågan. I centrum för berättelsen finns alla samtal mellan Sophia och farmor; ärliga, humoristiska och respektfulla samtal som leder till en varm, nära vänskap. Osentimentalt och utan att väja för svåra ämnen låter författaren Sophia och hennes farmor mötas, stångas lite och skapa djupa band. Liksom i muminböckerna lyckas Tove Jansson med konststycket att förmedla visdom på ett lättillgängligt, opretentiöst sätt.

"Det är underligt med kärlek, sa Sophia. Ju mer man älskar den andra dess mindre tycker den andra om en.

Det är alldeles riktigt, anmärkte farmorn. Och vad gör man då?

Man fortsätter att älska, svarade Sophia hotfullt. Man älskar värre och värre.

Hennes farmor suckade och sa ingenting."

Sammanfattningsvis är Sommarboken en bok som fångar själva essensen i barndomens somrar - eller minnena av dem.

SOMMARBOKEN
Författare: Tove Jansson
Förlag: Förlaget

Slutartid

Maja Lunde är en av Norges mest lästa författare, född och bosatt i Oslo. Hon har skrivit barnböcker samt manus till barnprogram för TV, men är mest känd som författare till romanerna Binas historia, Blå, Przewalskis häst och Drömmen om ett träd - vilka utgör fristående delar i romankvartetten om vår tids skrämmande klimatförändringar. Även i den nya romanen Slutartid finns ett klimatperspektiv invävt i historien, om är inte lika dominerande som i klimatkvartetten.

En dag i juni stannar plötsligt tiden. Ingen föds, ingen dör, ingen åldras och sjukdomsförlopp hejdas. Människorna tvingas förhålla sig till en helt ny situation, där de plötsligt har tid i överflöd. Hur ska man använda denna? Och varför har tiden stannat? Runt omkring människorna fortsätter naturens kretslopp som tidigare, och utan tiden som en yttre ram för människornas livsvillkor växer nu oro och tristess. Att leva tillsammans i evighet får plötsligt en ny, påfrestande dimension, vilket påverkar människornas relationer. Och som vanligt i orostider formuleras många konspirationsteorier, vilket leder till demonstrationer och oroligheter. 

"Människan uppför sig som ett virus, sa anhängarna till teorin om Gaia 2, och nu hade immunförsvaret kickat in. Stilleståndet var jordens försök att göra sig kvitt den parasitära människan. Målet var en ny och bättre värld. Bara genom att närma sig naturen och på så sätt friskförklara organismen jorden, kunde stilleståndet hävas. Men det var inte mycket som tydde på att det var dit man var på väg."

Som vanligt i Maja Lundes romaner får läsaren följa ett antal huvudpersoner, som på olika sätt drabbas av att tiden tagit slut. Det pensionerade paret Margo och Otto dras åt olika håll i den nya situationen, fotografen Jennys sjukdomsförlopp hejdas, den blivande pappan Jacob kämpar för att hitta sätt för sitt barn att födas och barnmorskan Anne får ett nytt uppdrag eftersom inga barn längre föds.

Sammantaget väcker Slutartid många tankar kring jordens ändlighet och människans behov av tidsramar för att kunna vara i nuet. Romanen är lättläst, fängslande och belyser en situation som är - eller åtminstone borde vara - oroande och engagerande för alla. En sträckläsare!

SLUTARTID

Författare: Maja Lunde

Översättare: Lotta Eklund

Förlag: Natur & Kultur (2026)

Judiths syster

Lise Tremblay anses vara en av Kanadas främsta författare och hon är en av Québec-författarna som kommer till årets bokmässa! Sedan debuten 1990 har hon tilldelats ett flertal priser och hennes böcker har översatts till många språk - inklusive svenska. Återkommande teman Lise Tremblays texter är klass, stad och land, familj, ensamhet och relationer. Jag har sedan tidigare läst, och recenserat, en bok - Hägern - som gavs ut på svenska 2015. Hägern innehåller fem löst sammanfogade kapitel där olika bybor - eller sommargäster - delar sin berättelse om den lilla avfolkningshotade byn. Huvudperson är dock inte någon av berättarna, huvudperson är själva byn. Som förberedelse inför bokmässan har jag nu läst författarens senast översatta bok - Judiths syster.

Handlingen utspelar sig en sommar under det sena 1960-talet i norra Québec, ett samhälle i långsam omvälvning där katolska kyrkan får allt mindre inflytande och en utbildad medelklass växer fram bland den franskspråkiga arbetarbefolkningen. Berättaren är en 12-årig flicka, som efter sommaren ska börja högstadiet. Den klassmedvetna, pådrivande mamman har bestämt att dottern ska gå i en klass för särskilt begåvande elever, vilket skapar stor oro hos flickan. Sommaren tillbringas med bästisen Judith på softbollmatcher, och på platser den stränga mamman inte skulle godkänna. Flickorna ägnar sig åt mildare regelbrott som t ex att smygröka och spana på en äldre kille, samtidigt som de pratar och fantiserar om Judiths äldre syster Claire. Claire är en av gatans snyggaste tjejer och hon har gått till final i en danstävling. Kanske är hon en av de få som har möjlighet att ta sig ifrån hemstaden? 

På ett enkelt, avskalat språk skapar författaren en engagerande läsupplevelse, som vid närmare eftertanke innehåller mer än man initialt lägger märke till. Oerhört läsvärd!

JUDITHS SYSTER
Författare: Lise Tremblay
Översättare: Elin Svahn
Förlag: Rámus

Torka aldrig tårar utan handskar

Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar kommer att sättas upp som musikal med premiär på Göta Lejon i Stockholm den 24 september 2026, och en nyutgåva av trilogin, som en sammanhängande berättelse, kommer också ut under hösten. Jag passar därför på att dela min recension av en berättelse som verkligen - av olika anledningar - kröp under huden på mig. 

1982 tog huvudpersonen Rasmus studentexamen efter treårig humanistisk linje på Solbergaskolan i Arvika. 1982 tog jag studentexamen efter treårig humanistisk linje på Solbergaskolan i Arvika. Vilken total förvirring det medför när en fiktiv text plötsligt tycks handla om en själv, eller i alla fall om ens närstående. Jag kände mig omkullvält när jag såg inledningen av TV-serien och kände igen mig. Och eftersom boken nästan handlar om mig läser jag den utifrån det perspektivet. Minsta lilla fel stör mig (Gardell vet t ex inte att man säger Åmot med betoning på båda stavelserna och inte Åmotfors med betoning på första stavelsen). Men de små felen är så pyttiga jämfört med allt som är rätt! Beskrivningen av Domuskaféet är exakt och på denna plats tillbringade jag stor del av skoltiden. Ja, tyvärr just den tid jag borde varit i skolan. Jag träffade nämligen min nuvarande man i skolan och därefter hade vi viktigare saker för oss än att gå i skolan. En annan sak som tack och lov inte stämmer är att Rasmus gick i min klass. Det gick bara en kille i klassen och han reste aldrig till Stockholm. Så jag kände inte Rasmus "på riktigt".

Miljöskildringen i romanserien är således fantastisk. Stämningen i byhålan Koppom är exakt återgiven,  jag känner så oerhört väl igen mig både i samhället och bland befolkningen. Gardell har fått en del kritik för övertydlig symbolik med den vita älgen, men den kritiken kommer ju från folk som inte var med. Den vita älgen spelade stor roll under min uppväxt, folk åkte på älgsafari för att försöka få syn på den o s v. För en gångs skull stör mig övertydlig symbolik inte alls. Om berättelsen utspelar sig i västvärmland måste älgen helt enkelt vara med.

Förutom igenkännandets förvirring väckte Torka aldrig tårar stor skam hos mig. Skammen att ha glömt! Jag befann mig aldrig i närheten av någon som drabbades, men jag minns ju så väl allt som skrevs i tidningar och diskuterades på TV. Jag minns hur vissa drabbades medan andra fick skylla sig själva. Tack och lov minns jag också hur vidrig jag tyckte att uppdelningen mellan de oskyldiga och de skyldiga var. Och jag minns rädslan, paniken innan man visste hur man kunde bli smittad. Jag minns Jacob Dahlin och Sighsten Herrgård. Eller rättare sagt, jag minns nu när jag blivit påmind. Och jag är tacksam över påminnelsen även om jag gråtit floder då jag lyssnat på Gardells uppläsning. 

Som litteratur är Torka aldrig tårar lättläst och gripande, som vittnesdokument är den ovärderlig. När Gardell håller sig till sin berättelse blir man berörd, när han beskriver tidsandan blir man omskakad. Gardell hamrar frenetiskt in sitt budskap och det är ett budskap som måste predikas tills alla förstår. Kärlek och tolerans är till för alla. Kärlekshistorien mellan Rasmus och Sebastian är underbart berättad, Paul är härligt överdriven utan att be om ursäkt för det, Bengt har precis lagt världen (i alla fall Sverige) för sina fötter när han får beskedet, sorgen är ofantlig när vännerna tvingas att bära varandras kistor. Torka aldrig tårar är helt enkelt ett storverk.

Bloomsday

Glad Bloomsday! Handlingen i Ulysses av James Joyce utspelar sig den 16 juni i Dublin, och romanen är intrikat baserad på Homeros Odysséen. Så intrikat att det dock är mycket svårt för en oskolad läsare att se alla parallellerna. I fjärde kapitlet dyker Odysseus alter ego Leopold Bloom äntligen upp. Han är en mycket vardaglig, medelålders, lite ärrad Odysseus. Bloom fixar frukost åt frugan Molly, blir sugen på njure, införskaffar sagda njure och bränner vid den. Samtidigt samtalar han med katten och tänker på den begravning han ska på senare under dagen. Efter att noggrant ha tömt tarmen och torkat sig med dagens tidning ger sig Bloom ut på stan igen.

Under dagen ägnar sig Bloom åt att vandra runt i Dublin, medan han funderar över livet i allmänhet och kroppens behov i synnerhet. Judar smädas, kvinnors kön väcker fantasier och gommen frestas av allehanda läckerheter. De gamla grekerna hyllas, medan romarna beskrivs som kloakmakare. Lärda diskussioner om litteratur och filosofi förs på ett bibliotek. Efter att ha rumlat runt en hel dag och större delen av natten kommer Bloom äntligen hem hem igen. Men kanske inte till en kvinna som bara väntat troget och hängivet.

"Han kysste hennes rumpas buktiga fruktiga luktiga pumpagump, på vardera buktande pumphemisfären, i deras buktiga fruktiga fukt, med smygande utdragna utmanande pumpfuktiga stusskyssar."

Romanen avslutas med Molly Blooms makalösa monolog som handlar om hennes äktenskap, sexualitet och otrohet. Läs högt och njut av alla språkliga finesser, en sådan fantastisk översättning! 

Ulysses är en roman som innehåller en massa halvtänkta element huller om buller, och emellanåt en lysande klar tanke, klokare än allt annat jag läst. Jag förvirras och förtjusas om vartannat. Romanen är helt enkelt omväxlande urtråkig och utmattande och alldeles lysande. 

ULYSSES
Författare: James Joyce
Översättare: Erik Andersson
Förlag: Albert Bonniers (2023)

Happy Dallowday!

Happy Dallowday (lite försenat)! Mrs Dalloway av Virginia Woolf utspelar sig under onsdagen den 13 juni 1923 i London. Den välbärgade, medelålders Clarissa Dalloway ska ha en liten, trevlig bjudning på kvällen och ger sig därför ut för att inhandla blommor att pynta hemmet med. Just behovet att pynta, att dölja det fula, att fylla vardagen med vackra trivialiteter är ett genomgående tema i romanen. Clarissas liv handlar i hög grad om status, om klassmedvetenhet, om hyckleri. Jag kan föreställa mig hur hennes glossiga facebookbilder skulle se ut.

Det stora kriget är äntligen slut och engelska nationen står inför ett vägval mellan gamla traditioner och ett modernt samhälle. Clarissa lever i en tid då hoppet om människan och civilisationen trasats sönder i skyttegravar. Hon lever i den splittrade värld T S Eliot beskriver i The Waste Land. Så här lite drygt etthundra år senare har jag alltför lätt att förstå och relatera till besvikelsen och melankolin.

Under Clarissas vandring genom staden, och senare under dagen, dyker andra karaktärer upp, och läsaren får bland annat träffa ungdomskärleken Peter Walsh, dottern Elizabeth och Clarissas alter ego Septimus Smith. Clarissa och Septimus träffar aldrig varandra, men är sammanlänkade genom sina upplevelser av livets tomhet och skörhet. De olika karaktärernas tankar, deras sinnesintryck, minnen och känslor vävs samman till en betraktelse av smärtsam meningslöshet och förgänglighet. Bland annat ...

Clarissa är en kvinna som väcker min medkänsla. Många år tidigare valde hon bort ett passionerat, intimt liv tillsammans med Peter Walsh för ett svalt äktenskap med maken Richard, ett äktenskap där hon tycks förlora sig själv:

”… och detta var mrs Dalloway, inte ens Clarissa längre – detta var mrs Richard Dalloway.”

Clarissa uttrycker en tomhet och en längtan som verkligen berör. Under all yttre förfining finns en kvinna av kött och blod, en kvinna som lider, älskar och hatar.

"Men det plågade henne att ha detta monster trampande omkring inom sig! Att höra kvistar knäckas och känna hovar sättas ner djupt inne i själens snårskog, aldrig kunna vara helt lugn eller helt trygg, eftersom vilken sekund som helst odjuret kunde börja röra på sig, detta hat som särskilt nu efter sjukdomen kändes som om det skrapade mot blottade nervändar. Det plågade henne rent kroppsligt, och det fick all glädje över skönhet och vänskap, över att må bra och vara älskad och kunna skapa ett lyckligt hem, att vagga och skälva, som om verkligen någon sorts odjur bökade bland rötterna, som om hela hennes rustning av belåtenhet inte var något annat än egenkärlek! Detta hat!

Dumheter, fantasifoster! intalade hon sig och sköt upp svängdörrarna till Mulberrys blomsterhandel."

Mrs Dalloway är också en roman man läser med facit i hand. Vetskapen om att Virginia Woolf själv kommer att avsluta sitt liv några år efter utgivningen av romanen påverkar ofrånkomligen läsningen.

Romanen är skriven i modernismens typiska stil med inre monologer - stream of consciousness - och kräver en alert läsare. Något år innan Mrs Dalloway publicerades hade James Joyces nydanande mastodontroman Ulysses getts ut. I denna introducerades läsaren för oförglömliga textavsnitt, t ex Molly Blooms avslutande inre monolog. Men där Joyce breder ut sig och testar i princip alla stilar han kan komma på, håller sig Woolf konsekvent till en stil, vilket ger ett ännu mer effektfullt intryck. Enligt mig.

Sammantaget är Mrs Dalloway ett monument över ett liv som inte blev av och en läsupplevelse som slår det mesta.

MRS DALLOWAY
Författare: Virginia Woolf
Översättare: Eva Åsefeldt (ej i mina citat)
Förlag: Albert Bonniers (2025)

De levande

Finska författaren Iida Turpeinen, född 1987, debuterade med De levande 2023. Romanen har verklighetsbakgrund och innehåller förutom en "litterär fantasi" om historiska personer, även en avsevärd mängd fakta om bland annat Stellers sjökor och om människans hänsynslöshet och dumhet i samband med upptäcktsresor. De levande har rönt stor uppmärksamhet, nominerats till och tilldelats priser, samt översatts till mängder av språk. Vilken debut!

Handlingen sträcker sig över tre århundraden och skildrar inledningsvis 1700-talets naturvetenskapliga upptäckare Steller, som under en expedition till Alaska lider skeppsbrott och hamnar på en öde ö. Efter svåra umbäranden och svält upptäcker Steller den stora, orädda sjökon, som är lätt att fånga och som bidrar med nödvändig mat. Sjökorna beskrivs som vänliga och empatiska och deras nyfikenhet drabbar dem hårt. Endast tre årtionden efter Stellers upptäckt är Stellers sjökor utrotade. 

Trots att författaren beskriver en "manlig" värld är det framför allt kvinnoporträtten som fascinerar mig. Skildringen av guvernör Hampus Furuhjelms hustru Anna och syster Constance är intressant och mer fördjupad. Anna förväntas följa med sin make och vara nöjd med sin roll som maka och mor, i stor ensamhet. Systern Constance skickas till brodern, möjligen mestadels för att vara till besvär och kostnad, men finner en plats där hennes udda egenskaper kommer till nytta. Ytterligare en intressant karaktär är Hilda Olson, Finlands första kvinnliga vetenskapsillustratör. 

Sammantaget är De levande en ohyggligt bra roman som skildrar människans törst efter kunskap, men också hennes förmåga att konstant förstöra det hon upptäcker. 

DE LEVANDE
Författare: Iida Turpeinen
Översättare: Janina Orlov
Förlag: Albert Bonniers (2026)

Norska favoriter - Marie Aubert

Copyright/fotograf: David B. Torch

Marie Aubert, född 1979, debuterade 2016 med novellsamlingen Får jag följa med dig hem. 2019 kom den kritikerhyllade och prisade romanen Vuxna människor. Jag är inte sådan här egentligen är författarens tredje bok. Marie Auberts böcker handlar om människor som inte riktigt uppför sig "som de borde" och om komplicerade familjerelationer, som ofta präglas av skam, ensamhet och längtan efter att bli sedd. 

I Jag är inte sådan här egentligen samlas familjen för att fira en konfirmation (en mycket större sak i Norge än i Sverige), men tillställningen blir inte vad konfirmandens mamma hoppats på. Konfirmanden Linnea är upptagen av plågsamma relationer med jämnåriga och önskar bara att allt vore över. Pappa Bård planerar att lämna sin fru så fort konfirmationen är överstökad, men hans älskarinna är möjligen inte med på noterna. Farfar Nils har tidigare svikit sin familj och bevittnar nu hur sonen upprepar hans misstag. Faster Hanne har blivit smal och kommer hem på besök med sin flickvän och blir upprörd över att människor behandlar henne bättre nu än när hon var tjock. Sammantaget en fantastisk och rätt skruvad version av en alldeles vanlig familj. Underhållande, men bitvis nästan plågsamt träffsäker. 

Vuxna människor är sammantaget ett familjedrama om en "duktig" storasyster till en bortklemad lillasyster, som får nog och går över alla anständighetens gränser. Äldsta systern Ida är välutbildad, singel, barnlös och medveten om att den biologiska klockan tickar. Det är sommar och hon åker till familjens gemensamma sommarstuga för att fira sin mammas födelsedag. I stugan väntar den yngre systern Marthe, med sambo och bonusdotter. Hon har härliga nyheter! En fantastisk roman som gestaltar syskonrivalitet och avund på ett uppfriskande sätt. 

Coyote

På årets Bokmässa är Québec hedersgäst och en av de besökande författarna är Gabrielle Filteau-Chiba. Hon ägnar sitt liv åt att skriva, översätta, illustrera och kämpa för Québecs natur. 2013 sålde hon allt hon ägde, lämnade Montreal och levde under tre års tid i en liten stuga i vildmarken. Där skrev hon sin första roman. Coyote är författarens andra roman, den har fått stor uppmärksamhet och har översatts till ett tiotal språk.

Coyote handlar om viltvårdaren Raphaëlle, som lever ensam med sin hund i en husvagn i Québecs djupa skogar. Hennes uppdrag är att skydda djur och natur från tjuvjägare och andra faror. Men tjuvjägarna är många och oerhört hänsynslösa, snart har rollerna förbytts och Raphaëlle utsätts för hot och trakasserier. Under Raphaëlles undersökningar framkommer att några av de jägare som utsätter vilda djur för plågsamma fångstmetoder, även kan misstänkas vara inblandade i övergrepp på unga kvinnor. I stället för att dra sig undan börjar Raphaëlle planera en hämnd.

Coyote är en mycket spännande bok som handlar om tjuvjakt, djurplågeri och våldsamma övergrepp på människor. Romanen belyser frågan om människans plats i naturen och gestaltar ursprungsbefolkningens utsatthet. En del känns igen från svenska författare som skriver om liknande teman, t ex Ann-Helén Laestadius i Sápmitrilogin. Coyote är engagerande läsning, men den är oerhört brutal. Och den innehåller sexscener med alldeles för många metaforer.

COYOTE
Författare: Gabrielle Filteau-Chiba
Förlag: Éditions-J (2022)
Översättare: Ulla Linton

Norska favoriter - Maja Lunde

Foto: Agnete Brun

Maja Lunde är en av Norges mest lästa författare, född och bosatt i Oslo. Maja Lunde har skrivit barnböcker samt manus till barnprogram för TV, men är mest känd som författare till romanerna Binas historia, Blå, Przewalskis häst och Drömmen om ett träd - vilka utgör fristående delar i romankvartetten om vår tids skrämmande klimatförändringar. Den inledande delen - Binas historia - blev en världssensation och ledde till att författaren fortsatte att skruva ytterligare romaner med klimattema. 

Binas historia rör sig mellan tid och rum och utspelar sig i 1800-talets England, i USA strax efter millennieskiftet och i Kina år 2098. Biodlaren och biologen William kämpar i 1800-talets England med att försöka skapa en revolutionerande bikupa, som kan trygga försörjningen framåt, ge honom en hög status i forskningsvärlden, samt få sonen intresserad av att ta över gården i framtiden. I vår tids USA har Georges familj varit biodlare i generationer, när något leder till att bisamhällen över hela landet börjar slås ut. Det som ska komma att kallas Kollapsen har inletts - bisamhällen överallt dör och ingen förstår varför. Även här finns en far som önskar att hans son ska ta över verksamheten i framtiden. I Kina 2098 är bidöden ett faktum, som lett till svältdöd och världskrig. Kvinnan Tao och många med henne lever slavliknande liv där de tvingas handpollinera fruktträd för att få mat. Hennes dröm är att sonen ska kunna få ett bättre liv.

Maja Lunde skildrar hur en framtid utan pollinerare kommer att se ut på ett oerhört skrämmande sätt. Utan bin, ingen mat från växtriket. Utan mat, på sikt inga människor. Binas historia är en ohyggligt spännande klimatdystopi, samtidigt som den också på ett ömsint sätt skildrar människans strävan att försöka ge sina barn en bättre levnadssituation. 

Blå utspelar sig under flera tidsplan samt i olika delar av Europa. I vår samtid i Norge seglar den snart  70-åriga miljöaktivisten Signe ensam över havet i sin båt "Blå" tillbaka till sin hembygd och ungdomens kärlek för att protestera mot att en enorm och livsviktig glaciär ska exploateras och säljas som dricksvatten till rika länder i Mellanöstern. Den andra historien utspelar sig år 2041 i ett uttorkat och sönderbränt Sydeuropa där pappan David och hans lilla dotter Lou flyr bränder, krig och torka och febrilt söker efter vatten. Nord och syd strider med varandra om det livsviktiga och sinande vattnet, som inte längre räcker till alla. För David och Lou inträffar en dag en underlig sak när de hittar en övergiven segelbåt i en trädgård långt ifrån havet. 

Blå är en oerhört skrämmande skildring av vad människans galenskap leder till när ingen hänsyn tas vare sig till jorden, djuren eller andra människor. Jag läste boken mitt under pandemin, några år efter den heta, torra sommaren 2018 och blev oerhört påverkad av innehållet. Jag önskar jag kunde tro att handlingen bara är ett utslag av en författares överdrivna fantasi.

Przewalskis häst handlar om världens sista riktiga vildhästar, hästarna som målades i grottor i Frankrike för tusentals år sedan. Även den tredje delen i klimatkvartetten utspelar sig under olika tidsperioder och på olika platser. Under 1880-talet reser den tyske tyske zoologen Mikhail till Mongoliet för att fånga in Przewalskis hästar och skicka dem till europeiska djurparker. Efter Sovjetunionens fall under 1990-talet leder den oerhört engagerade veterinären Karin arbetet med att försöka återintroducera de vilda hästarna till deras naturliga miljö på Mongoliets stäpper. År 2064 i ett Norge som drabbats av extrem torka och svält kämpar mamman Eva för sin och dottern Isas överlevnad. 

Przewalskis häst är en lärorik, men framför allt smärtsam och sorglig läsning om människan, den varelse som tar sig rätten att göra åverkan på naturen som inte går att reparera.

Drömmen om ett träd, den avslutande delen i klimatkvartetten, utspelar sig i ett framtida postapokalyptiskt Svalbard, år 2110. En dödlig virussjukdom har lett till att endast en handfull människor överlevt, bland dem Tommy, hans bröder och hans farmor. Överlevt har också ett valv med fröer från hela världen gjort, fröer som skulle kunna hjälpa människor i andra delar av världen att överleva. En av dem som letar efter fröskatten är mamman Tao som läsaren fick möta redan i Binas historia. 

Den sista delen i klimatkvartetten är en både skrämmande och trösterik historia som söker svar på frågan om det är möjligt för mänskligheten att få en omstart. Finns en chans för människan att komma tillbaka efter svält, virus, krig och stora flyktingströmmar? Och skulle hon då agera annorlunda? Fängslande och starkt berörande handling.

Kika in hos Kulturkollo om ni vill ha fler tips på fantastiska norska författare.

Norska favoriter - Ingvild H. Rishøi

Foto: Hans Fredrik Asbjørnsen

Ingvild H. Rishøi har hyllats av en samlad norsk och svensk kritikerkår och hon är dessutom älskad av en stor mängd läsare. Huvudpersoner i hennes berättelser är ofta barn som lever i otrygghet och fattigdom och författaren har prisats för sin förmåga att gestalta barns känslor och språk. Ingvild H. Rishøi skriver med stor klassmedvetenhet, har inspirerats av Astrid Lindgren och jämförs välförtjänt med både H. C. Andersen och Charles Dickens. 

Kortromanen Stargate är en julberättelse, som handlar om berättaren Ronja och hennes storasyster Melissa. Flickorna växer upp hos hos en alkoholiserad pappa, någon mamma finns inte i hemmet. När pappa är nykter är han kärleksfull och varm, han ger flickorna smeknamn och Ronja drömmer om att han ska köpa en stuga i skogen till familjen. Men alltför ofta hänger han på puben Stargate, där han umgås med likasinnade och spenderar matpengarna. Inför julen lyckas Ronja hjälpa pappa att få jobb som julgransförsäljare. Hoppet väcks att pappa den här gången ska lyckas behålla jobbet så att familjen kan få en egen julgran. Men en dag sitter han på Stargate igen, förskottslönen är uppdrucken och jobbet borta. Melissa lyckas dock få överta pappas jobb och snart börjar även Ronja tjäna pengar genom att sälja pynt "till förmån för fattiga barn". Allt kommer att gå bra om bara inte den elake chefen Eriksen upptäcker dem ...

Stargate är en oerhört gripande och fängslande berättelse, som mycket exakt balanserar på rätt sida om gränsen till det smetigt sentimentala. Här kombineras vardagsnära beskrivningar av skrynkliga lucialinnen, baconlukt och huvudvärk med en finstämd och magisk känsla. Det dyker upp män - vaktmästaren, grannen och arbetskamraten - som hjälper till och ger stöd, medan omhändertagande kvinnor saknas. Berättelsen har kallats en modern variant av H. C. Andersens Flickan med svavelstickorna, och likheten är påtaglig. Sammantaget är berättelsen obarmhärtigt realistisk i sin skildring av barns utsatthet, och när verkligheten blir för smärtsam tar en magisk föreställningsvärld vid. Oerhört bra, läsning rekommenderas starkt!

Av Ingvild H. Rishøi har även getts ut ett par novellsamlingar på svenska. Den första novellen i samlingen Vinternoveller, "Vi kan inte hjälpa alla", handlar om en ung, ensamstående mamma, som hämtar sin dotter på förskolan. Mamma har inte pengar vare sig till hyran, kläder eller en bussresa hem. Men dottern kissar på sig i kylan och behöver antingen nya trosor eller få åka buss hem. Mamma, berättaren i novellen, är ensam med ansvaret och hon vet så väl hurdan hon borde vara. Ändå är det ibland så svårt, så svårt när man är trött och inte räcker till. 

Jag är otroligt kritisk när jag läser texter som vill få mig att reagera på vissa sätt, på texter som vältrar sig i elände. Ingvild H. Rishøis berättelser är raka motsatsen, de är så realistiska, så äkta och så psykologiskt insiktsfulla att jag faktiskt läser dem med tårar i ögonen. Ingvild H. Rishøi är en fantastisk författare, som solidariskt ställer sig på de svagares sida och påkallar uppmärksamhet. Hennes tonsäkra och lyhörda gestaltning av både mammans och barnets inre är makalöst bra. Det här är en författare jag faktiskt ska läsa ALLT av!

Norska favoriter - Frode Grytten och Niels Fredrik Dahl

Foto: Jarvin

Frode Grytten, författare och journalist från Norge, fick sitt litterära genombrott med romanen Bikupesång, som tilldelades Bragepriset 1999 och blev nominerad till Nordiska rådets litteraturpris. Frode Grytten skriver både lyrik och prosa samt både noveller och romaner. Mest känd i Sverige är han sannolikt för romanen Den dagen Nils Vik dog.

Nils Vik har farit med sin färja över fjorden för att hämta och lämna varor och passagerare under hela sitt liv. I ur och skur, morgon och kväll, under dramatiska omständigheter eller rutinmässigt har han pålitligt utfört sitt arbete till bygdens nytta och glädje. Även den sista dagen vaknar Nils tidigt och gör sig i ordning för avfärd, för den sista resan. Han skriver ett avskedsbrev och bränner bäddmadrassen, där man ännu kan se konturerna efter den älskade, avlidna hustrun. Sedan är han klar att ge sig iväg. Ombord finns även bästa vännen, hunden Luna, som avled många år tidigare. Under resan besöker Nils de platser han färdats till hela sitt liv och han möter människor som varit viktiga, de som gått före honom in i dödsriket och nu håller Nils sällskap på överfärden. 

Den dagen Nils Vik dog handlar om ett enkelt liv fyllt av kärlek, oro, glädje, sorg och längtan - ett alldeles vanligt, unikt liv. Läsupplevelsen är dock något långt utöver det vanliga, texten är outsägligt vacker och vemodig och lockar till långsam läsning. Sammantaget leder en nyanserad gestaltning av människoliv och målande naturskildringar av fjordlandskapet till en magisk läsupplevelse som länge dröjer sig kvar som ett litet "smil".

Foto: Fartein Rudjord

Niels Fredrik Dahl är en av Norges mest framstående författare och romanen Fars rygg anses vara en höjdpunkt i hans författarskap. Romanen tilldelades Nordiska rådets litteraturpris 2024 och beskrevs som en: "mäktig, men likafullt lågmäld roman om att närma sig de blinda fläckarna i ens eget ursprung och därmed också den egna identitetens utformning" samt "en djuplodande och högst säregen roman om den förlorade tiden och om saknadens betingelser". 

Berättaren i Fars rygg är en man som försöker förstå sig själv genom att söka efter svar på frågor om fadern och delvis även farfadern. De äldre generationerna är sedan länge borta, men präglar ändå berättarens minnen och liv. Detta är en av de mest gripande och djupt sorgliga berättelser jag någonsin läst. Utan några sentimentala överdrifter eller dramatiska händelser skildrar författaren ensamhet så djup att den verkligen skaver i läsaren. Hos mig landar även berättelsen som en enastående skönlitterär gestaltning av det jag som psykolog arbetat med under många år - hur anknytning, självbild och mående förs vidare över tid, från en generation till en annan. 

Sammantaget är Fars rygg en episk roman som spänner över tre generationer och geografiskt utspelar sig från Egypten i söder till Norge i norr. Romanen skildrar ett utanförskap som går i arv och en innerlig längtan efter närhet och att höra till. Det är en makalöst vacker och djupt berörande text, en av de bästa romaner jag läst. 

Norska favoriter - Vigdis Hjorth

Foto: Agnete Brun

Vigdis Hjorth är en av Norges främsta författare och den författare som i mitt tycke allra bäst gestaltar komplexa, konfliktfyllda relationer mellan barn och föräldrar. 

Vigdis Hjorth är mest känd för romanen Arv och miljö, en roman som väckt många diskussioner kring hur mycket som är fiktion och hur mycket som är självupplevt. Läs gärna mer om detta i Vi Läser. 

Arv och miljö handlar om Bergliot, som hamnar i en häftig diskussion med sina syskon i samband med ett arv. Föräldrarna har fyra barn, men har nu meddelat att de två yngsta döttrarna ska särbehandlas och ärva mer. Bergliot bröt med sin familj mer än tjugo år tidigare, men kräver nu att få berätta om sina erfarenheter under uppväxten och att bli lyssnad på. Många smärtsamma minnen och hemligheter avslöjas, konflikten eskalerar och blir outhärdligt svår. 

Författaren skriver initierat och inlevelsefullt, osentimentalt och med bitsk humor. Samt på ett underbart, rytmiskt språk.

Är mor död? handlar om den medelålders konstnären Johanna, som efter många år i exil återvänder till sin hemstad. Under åren utomlands var kontakten med familjen helt bruten, hon återvände inte heller hem till sin fars begravning. När nu maken avlidit beslutar hon sig för att flytta hem och återuppta kontakten med modern. 

Sammantaget är Är mor död? en träffsäker och avgrundsdjup skildring av dysfunktionella relationer, en upprivande och intensiv berättelse som håller läsaren i ett järngrepp. Sanslöst bra!

Femton år: den revolutionära våren handlar om den unga Paulas uppväxt och övergång från ett trygg och lite naiv bild av verkligheten till en medveten, självständig och ganska upprorisk attityd. Författaren har en exceptionell förmåga att gestalta känslomässiga nyanser, vilket skapar en unik upplevelse av närhet mellan läsaren och texten. Berättelsen om hur Paula upptäcker mammans lögner kryper under skinnet och lämnar mig andlös. Litteratur när den är som bäst!

Norska favoriter - Tarjei Vesaas

Foto: Nasjonalbiblioteket

Tarjei Vesaas, född 1897 i Telemark, debuterade 1923 med Menneskebonn. Han skrev på nynorska och anses idag vara en av Norges mest betydande modernister. Tarjei Vesaas skrev även poesi och dramatik, men är främst känd för sina bygderomaner och noveller i realistisk stil. Bland de mest välkända verken är Fåglarna (1957) och Isslottet (1963). Läs gärna mer om författaren och hans verk här.

Isslottet handlar om den gryende vänskapen mellan två elvaåriga flickor, Siss och Unn. Trots deras olikheter - Unn är inåtvänd och har nyligen mist sin mor, Siss är utåtriktad och mycket populär - dras de till varandra, och Unn avslöjar att hon har en hemlighet. Dagen efter kommer inte Unn till skolan, hon har försvunnit in i en isformation, liknande ett isslott, och förblir borta. Siss blir som frusen inuti, hon känner sig förpliktigad att fortsätta vara Unns vän, och drar sig undan från gemenskapen med andra kamrater. Familjen och vännerna försöker förgäves få henne att leva upp igen. 

Isslottet är en vacker och vemodig berättelse, som på ett finstämt sätt fångar det sköra i en ny vänskap. Tarjei Vesaas tilldelades Nordiska rådets litteraturpris för Isslottet 1964 med motiveringen att: "i en lyhörd stil gestaltar (romanen) själsliga realiteter till en betvingande vision av människans ensamhet och sökande efter gemenskap”. Romanen präglas av den iskyla som strålar ut från isslottet och balanserar mellan realism och en gestaltning av dolda, övernaturliga, skrämmande krafter i naturen. Sammantaget är Isslottet en suggestiv och hemlighetsfull roman, som inte avslöjar allt. 

Fåglarna är en av Tarjei Vesaas mest hyllade verk, den betraktas som en klassiker inom norsk litteratur och är enligt Karl Ove Knausgård: "den bästa norska roman som någonsin skrivits". Romanen handlar om syskonen Mattis och Hege, som sedan länge bor tillsammans i ett litet hus vid en sjö. Hege kämpar på alla sätt och vis för att kunna sätta mat på bordet och ta hand om den lilla familjen. Mattis gör vad han kan för att hjälpa till, men tankarna far lite som de vill och skiljer ibland inte tydligt mellan fantasi och verklighet. Mattis uppfattar händelser i naturen både som goda och onda förebud och han kämpar med förlamande rädslor. Hege föreslår att Mattis ska bli färjekarl för att ha något att göra och osannolikt nog får han en dag en passagerare, en man som kommer att flytta in hos syskonen. Allt förändras när Mattis inte längre är Heges enda viktiga person.  

På ett enkelt och exakt språk, samt med många nyanser och psykologisk träffsäkerhet gestaltar författaren en komplex persons inre föreställningar, fantasier och drömmar. Mattis lever i symbios med naturen, skogen och dess invånare skildras poetiskt med en hög grad av symbolik. Sammantaget är Fåglarna en oerhört fängslande och samtidigt lättläst berättelse om ensamhet och rädsla för att vara annorlunda. Det är lätt att hålla med Karl Ove Knausgård om att detta är litteratur som måste läsas!

Norska favoriter - Kjersti Anfinnsen

Kjersti Anfinnsen besökte förra årets Bokmässa och jag lyssnade på hennes samtal om kärlek på ålderns höst vid flera tillfällen. Kjersti Anfinnsen debuterade 2012 med romanen Det var grønt. Med böckerna om Birgitte Solheim har författaren både hyllats av kritiker och nått en bred läsekrets i såväl Norge som en rad andra länder. 

De sista smekningarna är den inledande delen i trilogin om den pensionerade hjärtkirurgen Birgitte Solheim. Romanen handlar om de sista åren i livet, en tid när kroppen och minnet sviker, vänner faller ifrån och den egna betydelsen tycks minska. 

Birgitte bor ensam i en lägenhet i Paris, efter att ha haft en framgångsrik karriär som hjärtkirurg. Hon har levt sitt (arbets)liv i en mansdominerad miljö, vilket krävt hela hennes engagemang. Familj och barn valdes bort, men än har Birgitte inte gett upp hoppet om kärleken. Kan den dyka upp på ålderns höst? Numera tillbringar dock Birgitte större delen av tiden i sin lägenhet, där hon då och då samtalar digitalt med systern i Norge. Kontakterna med andra blir allt färre och ansträngningen att lämna lägenheten allt mindre lockande. 

Birgitte är en mycket intressant och komplex karaktär, som inte är alltigenom sympatisk. Hon har livet genom fokuserat på framgång och arbete på bekostnad av djupa relationer och kärlek. Med en växande sorg, kombinerad med självdistans och bitsk humor, ser hon tillbaka på sitt liv och funderar över sina livsval. 

Det kunde ha blivit oerhört dystert, men författaren balanserar tyngd och sorg med en osentimental gestaltning, skoningslös ärlighet, och ett envist hopp. Sammantaget en mycket fin berättelse, skriven i kortfattad stil, och en karaktär jag längtar efter att återse.

I andra delen av trilogin - Ögonblick för evigheten - finner Birgitte kärleken Javiér. 

Tredje delen - Dödsverk - handlar om ålderdomens sista fas och om vägen mot det oundvikliga slutet. Boken kommer (äntligen!) att ges ut i slutet av den här månaden. 

Norska favoriter - Torborg Nedreaas

Copyright/fotograf: Aschehoug Norge

Torborg Nedreaas (1906–1987) anses vara en av Norges mest framstående efterkrigsförfattare, om än relativt okänd i Sverige. Hon var politiskt radikal och skrev om klasskillnader, fattigdom och förtryck. 1945 debuterade hon med novellsamlingen Bak skapet står øksen. Flera av novellerna skildrade händelser under andra världskriget, hon skrev bland annat om ”tyskejenterna”, d v s norska kvinnor som hade förhållanden med tyska soldater. De här kvinnorna utsattes för både rättsövergrepp och trakasserier efter krigsslutet, och många deporterades till Tyskland. Torborg Nedreaas hade stor betydelse i kampen för fri abort, samtidigt som hon också värnade om barnets rätt att födas in i en jämställd värld. 1947 fick hon sitt stora genombrott med med romanen Av månsken växer ingenting. Hennes författarskap blev belönat med flera priser, 1972 blev hon nominerad till Nordiska rådets litteraturpris.

Torborg Nedreaas har berättat att hon fick idén till Av månsken växer ingenting när hon en sen natt lyssnade på en ung kvinnas berättelse om sitt liv, och dagen efter läste en notis i en tidning om kvinnor som dog till följd av illegala aborter. Dessa två händelser vävdes samman till en makalös och gripande berättelse om en ung kvinnas förälskelse i - eller kanske snarare besatthet av - en äldre man, och de ohyggligt smärtsamma konsekvenserna av deras kärleksmöten. 

I romanen möts en man och en kvinna på en järnvägsstation, hon följer med honom hem och berättar under natten om sitt liv, om sin förtärande kärlek till mannen Johannes, och om de barn hon inte fött. Formen - kvinnans berättande som intensivt och uppfordrande söker en lyssnare - är en viktig faktor bakom den starka upplevelse man som läsare drabbas av. Det här är en roman som skapar hetsig läsning, som är svår att avbryta. 

Flickan är bara femton år när hon blir förälskad i sin lärare Johannes. Ett par år senare möts de igen och inleder ett hemligt förhållande. Förutom åldersskillnaden kommer de från olika världar: flickan är dotter till en fattig, utsliten gruvarbetare, medan Johannes strävar efter att göra ett gott parti för att ”komma sig upp” och gifter sig med apotekarens dotter. Trots detta inleds en kärleksrelation som kommer att pågå, av och till, under större delen av deras liv. Det är en lidelsefull kärleksrelation fylld av begär, passion och svek. Om och om igen. Och en kvinna som alltid står ensam att försöka hantera de plågsamma konsekvenserna av den fysiska kärleken.

Sammantaget är Av månsken växer ingenting en oerhört drabbande berättelse om passion som drivs till sin spets, om en relation så ojämlik att den kan jämställas med övergrepp. 

Läs gärna min recension i helhet på Kulturkollo. 

För några dagar sedan utkom första delen i trilogin om Herdis Hauge - Trollskärvan. Trilogin beskrivs som en omvälvande uppväxtskildring från tiden före och under första världskriget och första delen tilldelades Kritikerpriset 1950. Jag ser oerhört mycket fram emot att läsa de här böckerna.

Evil Grandma

Mona är 65 år och ska snart gå i pension. Livet har satt sina spår i hennes ansikte, framför allt kring mungiporna som ständigt hänger. Livet känns inte så roligt som man kunde ha hoppats på, men Mona har i alla fall en nära vän i Annemor. Hon har också två söner, som hon i och för sig inte har så nära kontakt med. Men nu har hon fått ett arv och ska bjuda sönerna och svärdottern Alma på en resa. I stället för den planerade resan får dock Mona veta att hon ska bli farmor, kanske kan Thomas och Alma få pengar i stället för en resa? Man borde väl bli glad över ett farmorbesked, men Mona får i stället skyhögt blodtryck och en panikattack. Situationen blir inte lättare av att Thomas och Alma behöver få bo hos Mona under en period eftersom deras lägenhet fått en vattenläcka. Mona har svårt för sin svärdotter, hon uppfattar Alma som en oerhört ytlig influencer, och Alma i sin tur postar gärna osmickrande inlägg om sin svärmor. En dag får Mona nog och startar ett eget instakonto: Evil Grandma. 

Evil Grandma är inte min vanliga typ av bok, men jag måste säga att den överträffade mina förväntningar. Mona är en härligt argsint, bitter och bitsk karaktär som tar ut svängarna rejält. Under den humoristiska ytan finns allvar och kritik mot de begränsade roller äldre kvinnor automatiskt tilldelas. Läs!

EVIL GRANDMA
Författare: Line Baugstø
Förlag: Forum (2025)
Översättare: Lie Fredholm
Uppläsare: Katarina Ewerlöf