Sommar i mormors hus

Det händer ibland att jag ganska slumpmässigt väljer att läsa en bok av en, för mig, ny författare, helt enkelt för att jag faller för omslaget. Så gick det till när jag valde Sommar i mormors hus av Martin Ringh. Och efter att ha läst måste jag säga att omslag och innehåll verkligen går hand i hand i den här ljuvliga debutromanen. 

Huvudpersonen Alex tillbringar sommaren i sin mormors hus, där tanken är att han ska skriva klart sin universitetsuppsats och samtidigt hjälpa mormor att röja i huset. Men dagarna går och inte mycket händer - eller sägs. Alex och mormor sitter gärna vid köksbordet och dricker kaffe, medan mormor röker och skriver kortfattade dagboksanteckningar i almanackan. Under mer pratsamma dagar berättar mormodern om sin uppväxt i Danmark. Och tvätten tvättas och hängs ut på tork, flera gånger om. 

"6 JULI

Regnat i flera dagar. Kan inte läsa av mätaren, den har svämmat över. Bra för blommorna, och landet. Alexander behöver inte vattna."

Sommar i mormors hus är en vacker, vemodig och lågmäld roman som man läser för stämningens skull, snarare än för handlingen. Författaren uppmärksammar och visar oss de små detaljerna, de vi inte förrän efteråt förstår vikten av, de som är livets byggstenar. Sammantaget är detta en helt underbar romanpärla. 

SOMMAR I MORMORS HUS
Författare: Martin Ringh
Förlag: Historiska Media (2025)
Omslag: Klara Rasmussen

Tre starka kvinnor

Deltar i en utmaning på Instagram där dagens ord var tre och kände att det var hög tid att påminna alla om den fantastiska romanen Tre starka kvinnor av Marie Ndiaye. Författaren besökte årets Bokmässa, vilket jag missade eftersom programpunkten krockade med prisutdelningen till Chimamanda Ngozi Adichie. Värsta krocken under alla år jag besökt Bokmässan. Här kommer i alla fall en repris av min recension från 2010.

Norah lämnar sitt hem i Paris för att besöka sin maktfullkomlige far i Senegal, på hans begäran. Hon möts av en nedbruten man, som behöver hennes hjälp. Men, vad är verkligt och vad är förträngt i Norahs tidigare liv? Fantas liv gestaltas genom maken Rudys ögon. Rudy och Fanta tvingades lämna sitt trygga liv i Dakar efter att maken blivit avstängd från sitt arbete. Vad hände egentligen? Den unga änkan Khady Demba sörjer att hon inte fick några barn med maken. Familjen kastar ut henne, de kräver att hon ska resa till Europa och försörja dem. Resan blir fylld av umbäranden och svek. Men Khady har i alla fall sitt namn kvar.

Tre starka kvinnor är en roman om identitet, relationer och makt. De tre kvinnornas livsberättelser återspeglar sig i varandra på mer eller mindre subtila sätt. Beröringspunkter är utsatthet, främlingskap och relationer mellan män och kvinnor. På olika sätt domineras kvinnornas liv av andras förväntningar och krav. Under ytan bubblar också mäns våldsamhet, våldet som riktas mot kvinnor.

Texten i Tre starka kvinnor är bitvis mycket exakt och deskriptiv, bitvis lyrisk och symbolisk. Genom omkväden skapas en rytm som griper tag i läsaren. Romanen är egentligen inte särskilt lättläst, jag upplever den inledningsvis som ganska trög. Men allteftersom kryper berättelsen under skinnet på mig, jag kommer på mig själv med att fundera över kvinnornas liv.

Det som främst fängslar mig i romanen är de nyanserade gestaltningarna av mänskliga relationer. Här skildras komplicerade relationer mellan dominanta fäder och deras döttrar/söner. Både Sarahs och Rudys självbilder är starkt influerade av relationerna till deras fäder. Och båda följer upprepningstvångets lagar genom att välja partner, alternativt chef, att iscensätta upprepningar av barndomsdramat med. Det som mest karaktäriserar Khady Demba är hennes relation till sig själv, hon har en mycket stark upplevelse av en egen, unik identitet. Berättelsen om Khady genomsyras av människans kamp för överlevnad som psykisk och fysisk varelse.

Sammantaget är Tre starka kvinnor en mycket läsvärd roman, som gestaltar mäns och kvinnors relationer och inre drivkrafter.

TRE STARKA KVINNOR

Författare: Marie NDiaye

Förlag: Natur & Kultur (2010)

Översättare: Ragna Essén

De heligas stad

1534 i Münster inleds en av reformationens blodigaste, vidrigaste och mest långdragna konflikter. I religiös extas tar radikala anabaptister, så kallade vederdöpare, makten och utropar Münster till "det nya Jerusalem". Här skall den kommande striden om Guds världsherravälde stå, ve den som inte låter sig döpas till den nya, rätta läran. Guds beskydd skall endast vederfaras dem som söker skydd i staden och avsvär sig den katolska, kätterska tron. Profeterna Jan Matthys och Jan Bockelson skapar ett skräckvälde byggt på egendomsgemenskap (d v s de religiösa ledarna tar allt), polygami och förbud mot att låsa dörrar för att skydda kvinnor och egendom. Snart omringas staden av Furstbiskopens styrkor och stadens invånare drabbas av både svält och sjukdomar samt eskalerande storhetsvansinne, förföljelsemani och allmän galenskap hos stadens ledare. Trots att det med tiden blir uppenbart att staden kommer att falla, håller ledarna ut tills de blir övermannade och skoningslöst avrättade. 

"Bruk av list och försåt är Konungen långt ifrån främmande, men samtidigt är hans behov av ett ständigt tillflöde av män som träder fram och böjer knä inför hans gestalt omättligt: män han kan visa sig storsint mot och som i gengäld svär honom obetingad lydnad. Den märkliga omständigheten uppstår då att fastän han genomskådar desertörernas uppsåt, vet om deras falskhet, så litar han på dem och det med en sådan förtröstan att han inte bara upptar dem i församlingen utan också skänker dem obegränsade befogenheter."

Bokens berättare är en ung pojke, som nedtecknar det som hände i staden betydligt senare i livet. Efter att hans pappa avlidit lyckas han hålla sig gömd hos sin farbror under de värsta striderna. Berättaren har ett allvetande perspektiv och en förståelse av händelserna och värderingar som ligger närmare vår egen tid än sin samtid - ett intressant grepp av författaren, som leder till att berättelsen upplevs som mer näraliggande i tid. Kanske är det just tidlösheten i mänsklighetens barbari författaren vill förmedla.

Berättaren har en kusin, den något äldre Klotilde, en mycket märklig ung kvinna. Hon är självlärd och talar, läser och skriver flytande latin på en nivå som förvånar de lärde. Klotilde tycks även få uppenbarelser, hon fogar sig i ödet att ha blivit en av Kungens favoritkvinnor, samtidigt som hon envist utsätter både sig och andra för faror för att rädda ett sjukt barn. Klotilde är en minst sagt komplex karaktär, som utmanar och förbryllar. 

Ni vet hur det är när man läser samma meningar om och om igen - inte för att man inte förstår utan för att man tycker så mycket om dem - så är det att läsa De heligas stad. Men jag läser också berättelsen om staden Münster med bultande hjärta och enorm rädsla över en växande religiös fanatism i vår egen tid. Barbariskt våld, ofta riktat mot mycket unga flickor, återges med skrämmande skärpa. Miljöskildringarna skapar tydliga upplevelser av att vara närvarande, jag ser staden framför mig, känner en del instängda, unkna, vidriga dofter och hör klang, skrik och larmande.

Det är uppenbart att författaren lagt ner oändligt mycket tid på efterforskningar och att han känner sin miljö utan och innan. Boken påminner om en dokumentär och är skriven i en rapporterande stil, vilket stärker greppet om läsaren. Trots att man på förhand vet hur historien kommer att sluta låter man sig som läsare fångas och dras med ner i ett nattsvart mörker. 

Foto: Rüdiger Wölk

Än idag kan man se de tre järnburarna vid klocktornet på Sankt Lambertikyrkan i Münster, vari de tre upprorsmakarnas kroppar förvarades i 50 år som varning till andra hugade rebeller.

DE HELIGAS STAD

Författare: Steve Sem-Sandberg

Förlag: Albert Bonniers (2025)

Din vilja sitter i skogen

Under Bokmässan lyssnade jag på en fantastisk författaruppläsning av en underbar bok - Din vilja sitter i skogen av Mattias Timander. Författaren, född 1998, är uppväxt i Kiruna, detta är hans debutroman. 

En ung man växer upp i en by där långsamhet och tystnad råder. Han lyssnar gärna på radio, särskilt om det handlar om litteratur, men allra helst läser han. Både Kafka, Beckett och Fallada fungerar bra, först att läsa - därefter att elda med. Grabben är udda och lillgammal, och på sitt sätt lärd. När längtan efter samvaro med andra blir för stor, sätter han på sig en flanellskjorta och tar gammvolvon till stan. Till slut går flytten till storstan, Stockholm. Där lyckas han hamna i "de rätta" kretsarna, men hör inte till. Till slut inser han att: ”Södermalm är en by, det också”. Återkomsten till hembyn innebär åtminstone kontakt och medmänsklig värme från någon som har ett namn - den gamla Viola i storhuset. 

Din vilja sitter i skogen är en osannolikt bra debutroman om ensamhet och tillhörighet. Romanen är skriven på dialekt och bör faktiskt lyssnas på för att man ska få med sig alla nyanser av vemod och längtan.

DIN VILJA SITTER I SKOGEN
Författare: Mattias Timander
Förlag: Weyler (2024)

Den sista vargen

Lázló Krasznahorkai, född 1954 i Ungern, har under flera år tilldelats priser, bland annat Man Booker International Prize 2015. 2025 tilldelas han Nobelpriset i litteratur med motiveringen: "för hans visionära och kraftfulla författarskap som mitt i undergångens fasa upprätthåller tron på konstens möjligheter". Lázló Krasznahorkai beskrivs ibland som en vittberest surrealist, med en stark motvilja mot att sätta punkt. Just hans texthantering tycks väcka stor beundran hos vissa, medan andra anser att läsningen blir ansträngande utan att det ger så mycket extra.  

Novellsamlingen Den sista vargen består av tre delar som delvis hör ihop, delvis inte alls passar ihop. I den första delen – "Den sista vargen" – berättar en före detta filosofiprofessor och författare om ett äventyr i Spanien för en bartender. Första punkten i texten sätts efter c:a 70 sidor, texten innan består av en monolog med massor av utvikningar och ungefär en miljon kommatecken. Sammantaget är första novellen således svårläst och frustrerande, samtidigt som jag mot slutet får en känsla av att kanske något intressant och värdefullt ligger gömt i textmassan. Men var?

Andra delen/novellen, ”Herman, jägmästaren”, är helt annorlunda läsning. Den handlar om jägmästaren Herman, vars uppdrag det är att döda alla vargar i området. Handlingen utspelar sig i skogen, i en miljö där jag omedelbart känner mig mer hemma. Jag bor i Värmland och kan lova att här är diskussionerna hetsiga kring frågan om vi ska "tillåta" varg att finnas i närheten. Herman är inledningsvis mycket nitisk i att slutföra sitt uppdrag, men efter ett tag börjar han ifrågasätta hela projektet. I det här avsnittet gestaltar författaren jägarens kluvenhet inför uppdraget och känslomässiga reaktioner på ett mästerligt sätt. Jag finner mig själv sitta och fundera över den oerhörda smärta det måste innebära att utplåna en hel djurart, dessutom en art som det finns många mytiska föreställningar om. Kan man fatta beslut om eller genomföra ett sådant uppdrag utan att drabbas av storhetsvansinne? Eller falla ner i djupaste mörker? Den här novellen är sammantaget både känslomässigt och tankemässigt engagerande och lysande i sitt sätt att driva handlingen mot ett oundvikligt slut.

I den sista novellen om Herman – ”Slutet för ett hantverk” – får läsaren återigen följa handlingen, som den här gången upplevs av ett gäng sexlystna militärer. I den här versionen har Herman utvecklats till en människojägare, som sätter ut grymma fäller för att fånga byns invånare i. Trots försök att förstå mig på den här versionen, kan jag inte tycka annat än att den är onödig. 

Sammantaget innehåller Den sista vargen tre löst sammanhållna berättelser/noveller av mycket olika karaktär och, i mitt tycke, olika kvalitet. Första novellen är svårbegriplig p g a dess brist på skiljetecken, andra delen är mästerlig, tredje delen är onödig. Jag uppfattar boken som helhet som mycket mörk, tung och smärtsam i sin gestaltning av mänsklighetens galenskap och förstörelselusta. Andra har beskrivit Den sista vargen som rolig, det begriper jag faktiskt inte alls. 

DEN SISTA VARGEN
Författare: Lázló Krasznahorkai
Förlag: Norstedts (2020)
Översättare: Daniel Gustafsson

Drömräkning

Äntligen en ny roman av Chimamanda Ngozi Adichies, är den inledande tanken när jag börjar läsa Drömräkning. Sedan blir det tyvärr mer komplicerat p g a att romanen innehåller flera huvudpersoner, vars olika relationer läsaren får följa. Det blir för mig så många namn att jag tappar bort mig. När jag väl beslutar mig för att bara fortsätta läsa, i stället för att försöka leta upp och förstå vem som var vem, går det lättare. Detta leder dock till ett mindre engagerat läsande. 

Romanen handlar om fyra kvinnor: Chiamaka, Zikora, Omelogor och Kadiatou. De tre förstnämnda är ekonomiskt välbeställda väninnor med rötterna i Nigeria medan Katiadou kommer från enkla förhållanden i Guinea och försörjer sig som hotellstäderska. Handlingen utspelar sig under pandemiåren, då även de välbärgades möjligheter att röra sig över världen begränsas och fokus riktas inåt mot funderingar kring relationer, ursprung, identitet m m. 

Chiamaka bor i USA, arbetar för skojs skull som reseledare, och har haft pojkvänner från stora delar av världen. Under pandemin väcks många funderingar kring tidigare val och deras konsekvenser. Bästa vännen Zikora är yrkesmässigt en framgångsrik kvinna, men när det gäller relationer råkar hon ut för värsta tänkbara svek. Chiamakas kusin Omelogor ägnar sig åt att studera pornografi och bygger på mer eller mindre korrupta sätt upp en förmögenhet i hemlandet. Som läsare har jag tyvärr svårt att relatera till de här kvinnornas liv och jag har, utan att få svar, funderat mycket över varför jag upplever dem som så avlägsna. Kanske är de helt enkelt ganska platt gestaltade? Jag har verkligen rannsakat mig själv och funderat över om jag bara uppfattar svarta kvinnor som "äkta" när de är offer, men så är faktiskt inte fallet. Det är nog snarare rikedomen som skapar ett avstånd. Chiamakas inledande önskemål: "Jag har alltid längtat efter att en annan människa ska känna mig, på riktigt känna mig" blir tyvärr inte uppfyllt av mig. 

Kadiatou är en fiktiv person, men karaktären är baserad på hotellstäderskan Nafissatou Dallo, som 2011 anklagade en mycket högt uppsatt man för sexuella övergrepp. I verkligheten lades fallet ned, trots övertygande teknisk bevisning och vittnesmål. Romanens Kadiatou är den huvudperson jag har lättast att relatera till, trots att våra livsvillkor och upplevelser är mest olika. Kadiatous tankar och reaktioner är begripliga för mig, kanske på grund av att jag tidigare arbetat med kvinnor som utsatts för våldtäkt i krigssituationer. Kadiatous karaktär är mer nyanserat gestaltad än de övrigas och jag önskar att större del av romanen hade fokuserat på hennes berättelse. 

Sammantaget finns hos mig en viss besvikelse efter läsningen, jag hade hoppats på mer. Kanhända måste jag inse att förväntningarna var orealistiskt höga. Det Adichie framför allt bidrar med är att vidga kunskapen om mångfalden hos afrikanska kvinnor, vilket hon dock lyckats bättre med i tidigare romaner som t ex Americanah. Det blir så tydligt i boken att författaren har mycket hon vill lära oss, tyvärr påverkar detta helheten negativt. Vid prisutdelningen på Bokmässan och på Babel har Adichie pratat om att hon inte ville begränsa sig vid skrivandet, hon valde att inte följa devisen "kill your darlings". Jag kan verkligen förstå motståndet mot att begränsa sig, anpassa sig, tygla sig, men tänker att romanen hade kunnat bli så mkt mer engagerande om den redigerats lite.

I romanen finns dock avsnitt som verkligen berör, i synnerhet de som handlar om de ultimata kroppsliga kvinnliga upplevelserna av könsstympning, förlossning och sexuella övergrepp. I smärtan överbryggas avståndet mellan texten och läsaren.

DRÖMRÄKNING
Författare: Chimamanda Ngozi Adichie
Förlag: Albert Bonniers (2025)
Översättare: Niclas Nilsson

Liken vi begravde

För några år sedan läste jag Lina Wolffs Djävulsgreppet med stor tvekan eftersom jag anade ungefär vad den skulle handla om. Och jag hade rätt i att det var en utmanande bok att läsa, utifrån att den innehåller ett våldsamt, sexuellt tema. Men utöver detta var det en fantastisk läsupplevelse, som jag sammanfattade så här: "Sammantaget är Djävulsgreppet en lysande gestaltning av manipulation och makt i en sexuell relation där det unika, egensinniga bildspråket bär handlingen mot det oundvikliga slutet."

Efter att ha lyssnat på författaren vid ett par tillfällen på Bokmässan var jag medveten om att Liken vi begravde bygger på en djupt tragisk, skrämmande händelse - mordet på flickan Helen i författarens hemstad. Så jag närmade mig boken med viss vaksamhet, beredd på att läsupplevelsen skulle bli tung och påfrestande. Den här gången hade jag helt fel. Trots en handling som är minst sagt makaber och tragisk bär språket läsaren som på en yster våg där vattnet glatt skvätter och solen glittrar i dess droppar. 

Handlingen berättas av tonårstjejen Jolly som, tillsammans med systern Peggy, bor hos fostermor och fosterfar på en skruttig gård fylld av bilskrot utanför Hörby, i ett samhälle fyllt av ”pervon, pedofiler och ålahuven”. I trakten sker det fruktansvärda att ett par tvillingflickor rövas bort och återfinns döda med tydliga skador av tortyr och sexuella övergrepp. Detta kommer att påverka invånarna för all framtid. Peggys fosterfar var dock redan sedan tidigare ett svin, han bedrar sin fru och plågar djur. Fostermor är inledningsvis tuktad och passiv, men förändras till oigenkännlighet efter att fosterfar kört ihjäl sig. När fostermor blivit av med sitt kräk till make skaffar hon sig en älskarinna, som flyttar in på gården. Dessutom utökas familjen med två chilenska flyktingar, två män som efter en nedstigning i helvetet råkat hamna i Skåne. Fostermor förändras och blir en slags hämnande ängel, som ger sig efter de pedofiler och våldtäktsmän hon kommer åt. Det blir några lik att begrava på gården. Och över allt svävar anden efter den olycksaliga, självmördade författarinnan.

Med ett enormt driv i handlingen har Wolff skapat en berättelse fylld av drastisk humor och halsbrytande action med en resonans av djupaste förtvivlan. Liken vi begravde kan både beskrivas som absurd och komisk, och lyhörd och hoppfull. Hur författaren lyckas med detta övergår min förmåga att förstå och beskriva, jag kan bara sammanfatta genom att säga att den är romanen är sanslöst bra litteratur. 

LIKEN VI BEGRAVDE
Författare: Lina Wolff
Förlag: Albert Bonniers (2025)
Inläsare: Sissela Benn

En liten berättelse om att sakna en hund

 

En liten berättelse om att sakna en hund, skriven av min kollega och vän Nathalie Hult, är en helt underbar, sårig, innerlig berättelse om den ovillkorliga kärleken mellan en människa och en hund. Boken innehåller egentligen allt, Nathalie berättar inledningsvis mycket öppet om en svår barndom med utsatthet och utagerande. Vidare delar hon sina tankar om livet som människa och psykolog på ett utlämnande, och för en del säkert utmanande, sätt. Det krävs mod att skriva så personligt och ärligt om det som verkligen är viktigt och det är härligt att läsa en text som totalt saknar prestige och tillgjordhet.

Och så kärleken till Loppan, denna ljuvliga hund som kommer in i Nathalies liv i precis rätt tid, någon att "älska förbehållslöst och bottenlöst". Kärleken är omedelbar, Loppan erbjuder en samhörighet bortom orden och en möjlighet till lek även när livet i övrigt utmanar. När det oundvikliga till slut sker är sorgen och förlusten ofattbar. Men även bottenlös sorg och förtvivlan kan medföra att sår läks, att man går vidare i livet starkare och helare.

Sammantaget är En liten berättelse om att sakna en hund en bok som, med djup och äkthet, gestaltar oändlig kärlek, djup samhörighet och ofantlig saknad. 

En ny Stjärnans ögonblick

Äntligen har Stjärnans ögonblick av Clarice Lispector kommit ut i en ny utgåva och titta på otroligt snygg den är! Jag läste den här boken 2008, begrep inte särskilt mycket, men älskade den. Nu är det dags för en omläsning för att se om jag förstår mer nu. Det är inte säkert ... Nedan följer mina tankar och upplevelser från 2008, nu med ny länk till kunnig bloggare/kritiker.

Stjärnans ögonblick av Clarice Lispector handlar om den fattiga, unga kvinnan Macabéa, som lever ett intetsägande, torftigt liv i Rio de Janeiro. Efter ett tafatt förhållande, som avslutas med att hon blir övergiven, beslutar hon sig för att besöka en spådam. Denna förutser en strålande framtid. Stjärnans ögonblick handlar också om hur bokens jag, berättaren och författaren Rodrigo S.M., försiktigt närmar sig sina föreställningar om Macabéa och ger henne gestalt.

Lispectors berättarstil kräver naturligtvis sin beskrivning, men tyvärr saknar jag det litterära språk som krävs för att göra författaren rättvisa. I bokens efterord kan man läsa:

"Om man kortfattat ska försöka karaktärisera Lispectors författarskap kan man säga att det präglas av ett existentiellt sökande och ett skapande av en subjektivitet. Här finns en stark känsla för själsliga svängningar och nyanser och en stilistisk originalitet och skönhet förenad med precision, ironi och meningsfulla tvetydigheter -."

Då jag själv ska försöka beskriva Lispectors stil får jag lov att ta till liknelser. Berättelsen är som en hel symfoni, där alla instrument deltar, improviserar vilt och trängs med varandra. Berättelsen är som en regnbåge; den innehåller alla de nyanser man kan urskilja och den präglas av både mjuka övergångar och skarpa kontraster. Berättelsen är som en fotbollsmatch, spelad i halsbrytande fart och innehållande oändligt vackra dribblingar.

Under läsandet kastas jag mellan olika perspektiv och till slut står jag där lite förbryllad och undrar vem jag är. Är jag författaren? Är jag berättelsens jag? Är jag berättelsens huvudperson? Eller, är jag enbart en utomstående läsare? Genom sitt sätt att skriva får Lispector mig att emellanåt tro att det kanske är jag som skapar berättelsen. Mycket fascinerande. Och när jag väl börjar förstå att jag är läsaren, inser jag att det begreppet inte heller täcker mina uppgifter. Jag är också bloggaren, som tänkt mig att säga något intressant, och möjligen klokt, om boken. Men, eftersom jag ohjälpligt trasslat in mig i funderingar kring vem jag är får ni här en länk till Bernur som skrivit både kloka och välformulerade analyser av Clarice Lispectors författarskap. Själv behöver jag mer tid att försöka acceptera min begränsade delaktighet i skapandet av Stjärnans ögonblick.

STJÄRNANS ÖGONBLICK
Författare: Clarice Lispector
Förlag Tranan (2025)
Översättare: Örjan Sjögren

Mina vänner

När jag började lyssna på/läsa Fredrik Backmans nya roman Mina vänner var jag helt inställd på att jag skulle älska den. Jag har ju tidigare läst Björnstadserien och tyckte mycket om den. Därför blev jag förvånad över både stilen och mängden ord, som jag inte kommer ihåg från Björnstad. Jag har funderat över en del av författarens tidigare böcker, men tror att jag nog bara sett dem filmatiserade. Och som film är En man som heter Ove jättebra. Men jag har HELT andra krav på en bok än en film, därför passar många böcker inte mig så bra. Jag borde dock varit förvarnad  eftersom romanen beskrivs som "oförglömligt varm och djupt rörande" och "gripande och rolig". Jag vet ju att detta är böcker jag aldrig uppskattar så som många andra gör. 

Mina vänner utspelar under två olika tidsperioder; en i nutid när en enormt värdefull tavla säljs på auktion, en 25 år tidigare när tavlan målades. I nutid träffar den unga flickan Luisa konstnären som målat tavlan och det slutar med att den hamnar i hennes ägo. Hon ger sig ut på en resa, tillsammans med den nyfunne äldre vännen Ted, för att ta reda på vad tavlan egentligen föreställer. Allt eftersom får Luisa ta del av Teds berättelse om de tre vännerna som konstnären avbildat.

I romanen finns förvisso en i grunden fin historia om vänskap och medmänsklighet, men jag tycker att berättelsen och huvudpersonerna försvinner lite i alla ord. Romanen är skriven i en stil som inte passar mig med formuleringar som ska förmedla djup visdom, och misär beskriven på ett humoristiskt sätt. Jag blir t ex bara oerhört irriterad när det dyker upp en taxichaufför med en namngiven krukväxt i baksätet och får svårt att ta berättelsen på allvar. 

Emellanåt glimmar dock texten till med helt underbara beskrivningar:

"Men pappa sa till mig en gång, när han var riktigt jävla full, att mamma och han inte var som två magneter. De var som två färger. När de väl hade blandats samman gick de inte att separera.”

Under läsningen pendlar jag mellan att låta mig dras med i temat om vänskapen mellan trasiga barn/ungdomar och en inre röst som påpekar att barn som inte upplevt relationer med pålitliga vuxna, sällan förmår skapa varaktiga relationer till varandra. Sammantaget är Mina vänner således inte en berättelse som jag helt kan ta till mig och uppskatta, men jag har lätt att förstå att många verkligen älskar den. Det handlar helt enkelt om smak.

MINA VÄNNER
Författare: Fredrik Backman
Förlag: Norstedts (2025)

Pizzeria Roma - Elin Persson

Med ett litet leende på läpparna och ro i kroppen lyssnade på Elin Perssons Pizzeria Roma, i uppläsning av Lennart Jähkel, under min sista semestervecka. Det här är en alldeles underbar, lite lätt vemodig, skildring av vänskapen mellan några mer eller mindre skröpliga gubbar. 

De har blivit lite till åren nu, gubbarna på verkstan. Det monotona, tunga jobbet har tagit ut sin rätt, någon har problem med benen, någon med ryggen och någon med lungorna. När man blir sjukskriven gäller det att ha rutiner, att inte bara bli sittande hemma. Magnus väntar på ryggoperation, men försöker så länge det är möjligt att ta sig till pizzerian för ett snack med de andra och en pizza. Det är ovant att gå hemma när man hela livet jobbat och gjort rätt för sig. Och inte helt lätt med alla papper och Försäkringskassan som kräver sitt. Som tur är finns hans bäste vän, Kenneth, där för att hjälpa till med allt möjligt.

Berättelsen utspelar sig i en liten ort, rätt lik den jag växte upp i. Med få väl valda ord, tecknar författaren porträtt av människor jag känner igen. Fokus ligger på det vardagliga, på sysslorna som måste skötas. Magnus har arbetat som svetsare i hela sitt liv, och kroppen har tagit så mycket stryk av detta, att den är slut innan pensionen kommer. Berättelsen om Magnus får mig att tänka på många andra: Henning i Fogelströms stadserie, Brickens pappa i Vibeke Olssons svit om sågverket och alla de utslitna kvinnokroppar Moa Martinson skrev om. 

Sammantaget är Pizzeria Roma en varm, varsamt berättad historia om vardag och kroppslighet, om kärlek och vänskap och om livet i en alldeles vanligt by. Läs den!

PIZZERIA ROMA
Författare: Elin Persson
Förlag: Wahlström &v Widstrand (2025)
Uppläsare: Lennart Jähkel

Mitt namn är Lucy Barton av Elizabeth Strout

Läs lite extra noga nu ni som gillar det sparsmakade, det långsamma, det varsamt berättade. Det blir inte bättre än så här.

Lucy blir liggande på sjukhus under lång tid efter oförutsedda komplikationer vid en rutinoperation. Symtomen är mycket diffusa och ihållande. Lucy bor i New York, är maka och mor, och lever ett gott liv långt från den den lilla stad hon växte upp i. Uppväxten präglades av torftighet och utanförskap. Lucy har inte haft någon kontakt med sina föräldrar på länge, när modern oväntat dyker upp för att hålla henne sällskap på sjukhuset. Långsamt öppnar sig olika vägar för mor och dotter att mötas.

Mitt namn är Lucy Barton är en roman om fattigdom, om utsatthet, om övergrepp, om att vara "slödder", om längtan efter böcker, om längtan efter närhet. Och det är en fantastisk, lyhörd, lågmäld, osentimental gestaltning av en komplicerad relation mellan en mamma och en dotter. Lucys ursprungsfamilj beskrivs i korta ordalag, genom små vinjetter som fångar allt i frusna ögonblick. Den lilla episoden där pappan hanterar sonens förmodade homosexualitet genom att tvinga pojken att promenera genom byn iklädd kvinnokläder, är ett sånt ögonblick man som läsare aldrig glömmer.

Romanen är den första i en löst sammanhållen "serie" av författaren som utspelar sig i den lilla, fiktiva staden Amgash i Illinoios, och omfattar Vad som helst är möjligt, Åh William!, Lucy vid havet och den kommande Berätta allt där Lucy kommer att göra bekantskap med en annan av författarens huvudpersoner: Olive Kitteridge.

Sammantaget är Mitt namn är Lucy Barton en briljant gestaltning av möjlig försoning. Romanen fanns med på The Man Booker Prize Long List, 2016.

MITT NAMN ÄR LUCY BARTON
Författare: Elizabeth Strout
Förlag: Forum (2017)
Översättare: Kristoffer Leandoer
Köp: Adlibris, Bokus

Iskall sol

Senast jag försökte mig på att läsa en isländsk deckare slutade med ett rejält magplask, så förväntningarna var kraftigt nedtonade inför Iskall sol av Lilja Sigurðardóttir. Den här gången blev mötet med en ny deckarförfattare dock mycket positivt. Iskall sol är första delen i en planerad serie - andra delen, Blodrött hav, kommer ut nästa vecka, förhoppningsvis i ljudformat. 

Systrarna Áróra och Ísafold har vuxit upp med en brittisk mamma och en, numera avliden, isländsk pappa, och därmed en osäkerhet om sin egen hemvist. Som vuxna väljer de att bo i varsitt land, Áróra i Storbritannien och Ísafold på Island. Áróra arbetar med att spåra upp försvunna pengar, ibland för statliga myndigheter, ibland för lite mer ljusskygga personer. I inledningen av Iskall sol ringer flickornas mamma till Áróra för att be henne spåra upp systern som inte hörts av på flera veckor. Detta är långt ifrån den första utryckning Áróra fått göra för att rädda systern. Ísafold bor tillsammans med en man som under lång tid misshandlat henne, så oron för att hon kan ha råkat riktigt illa ut är befogad. Áróra reser således till Island för att leta upp systern, men märker att det inte är så lätt som hon hoppats. 

Handlingen i boken är mycket spännande och innehåller intressanta, oväntade vändningar. Den berättas i korta kapitel, med växlande perspektiv, i ett raskt tempo. Texten är oväntat målerisk och ovanligt bra för sin genre. Berättelsens främsta styrka är de intressanta personskildringarna. Huvudpersonen Áróra är en komplicerad karaktär med både positiva egenskaper och påtagliga brister. Under sökandet efter systern kommer hon i kontakt med många människor med unika, emellanåt udda, livsöden som skickligt och engagerande gestaltas. 

Sammantaget är Iskall sol en intressant och spännande historia fylld av människor jag gärna vill möta igen. Rekommenderas!

ISKALL SOL
Författare: Lilja Sigurðardóttir
Översättare: Sara Lindberg
Uppläsare: Marie Richardson
Förlag: Modernista (2022), Storytel

Natten innan de hängde Ruth Ellis

Läste för en dryg vecka sedan att Margareta Strömstedt avlidit och blev då påmind om att jag länge tänkt läsa fler av hennes böcker. Surfar runt lite om hittar de mycket intressanta Julstädningen och döden och Församlingen under jorden, de skulle säkert passa mig. De beskrivs dessutom som de två första delarna i en självbiografisk trilogi där jag redan läst den tredje delen, Natten innan de hängde Ruth Ellis. Letar på bloggen och hittar en recension från 2012, här kommer en repris av denna.

Trots att jag försöker hänga med i litterära diskussioner och trots att jag oftast läser böcker som är varmt rekommenderade, händer det emellanåt att jag lånar något på bibblan utan att ha en aning om vad det är. Och ibland upptäcker jag riktiga pärlor på det här sättet. Det är vad som hände med Natten innan de hängde Ruth Ellis. Jag lånade en författaruppläsning av boken bara för att titeln lockade mig.  Och det ledde till en av årets finaste överraskningar.

Natten innan de hängde Ruth Ellis är en självbiografisk berättelse med fokus på kvinnors olika sätt att anpassa sig, protestera och uttrycka sig. Vi får ta del av författarens liv genom betraktelser av livets olika skeden och villkor. Många av episoderna skildrar kvinnans roll som rädd, som inlåst, som ett sexuellt objekt. Vi får följa författarens uppväxt i ett frireligiöst hem, dela hennes upplevelser av förälskelser och sorger och lära känna henne som en mogen kvinna. Margareta Strömstedt skildrar på ett oerhört naket och nyanserat sätt relationen till föräldrarna, maken och barnen; vi får ta del av osäkerheten, ambivalensen, svartsjukan, otroheten och rädslan att bli övergiven.

Texten är uppdelad i olika kapitel och vissa teman vävs in i varandra, detta leder till att jag ibland tappar bort mig i handlingen. Men den känslomässiga gestaltningen är å andra sidan glasklar. Författaren skildrar upplevelser av skam, skuld, rädsla och förvirring så påtagligt att jag aldrig kommer att glömma en del av de upplevelser hon delar med mig. Boken är självutlämnande och påminner mer om ett mycket förtroget samtal än om en publik text. Därför är detta en bok som verkligen berör.

Det som framför allt påverkar mig är de mycket närgångna skildringarna av hur författaren både som barn och vuxen hamnar i situationer som innebär att övergrepp begås eller att hot riktas mot henne. Huvudpersonen är så förbaskat väluppfostrad att hon inte i stunden uppfattar situationerna som de är, hon tar skulden på sig själv och försöker att inte låtsas om det hon tycker är obehagligt. Jag önskar verkligen att jag inte kände igen detta sätt att handla så väl, men det gör jag tyvärr.

Ruth Ellis, som lånat ut sitt namn till titeln, avrättades på 1950-talet för att hon dödat sin man. Mannen hade tidigare misshandlat henne så illa att det barn hon väntade dog. Hennes livsöde finns med som en bakgrundston genom hela boken.

Sammantaget är detta en bok helt i min smak, men jag kan tänka mig att delar av den känns främmande för den yngre generationen kvinnor - tack och lov.

NATTEN INNAN DE HÄNGDE RUTH ELLIS
Författare: Margarets Strömstedt
Förlag: Bonnier Audio (2020), Storytel

Binas historia

Binas historia av Maja Lunde är första delen i det som kom att bli en svit om fyra romaner som skildrar de skrämmande klimatförändringar vi inte kan blunda för. Boken blev oerhört omskriven när den publicerades och översattes till många olika språk. Av någon anledning missade jag att läsa den när den kom ut, men den är ju tyvärr fortfarande högst aktuell.

Romanen utgår från det faktum att mänskligheten och vår värld är totalt beroende av pollinering. "1/3 av allt som vi äter idag måste pollineras av bin, humlor och andra insekter. Därför behöver vi producera mat på ett sätt som inte hotar den biologiska mångfalden och utrotar pollinatörerna" kan man läsa på krav.se. Utan bin - ingen mat. I den dystopiska delen av Binas Historia har bidöden redan inträffat och lett till krig, massvält och samhällskollaps.    

Lunde skildrar binas historia genom tre familjeberättelser från olika tidsperioder. I 1800-talets England arbetar William oförtrutet med att studera bin för att försöka skapa en bättre bikupa. Emellanåt drabbas han dock av depressioner som gör honom närmast apatisk, vilket leder till stora svårigheter för hustrun Mary och alla deras barn. I nutid i Ohio är George, sedan flera generationer bakåt i tiden, biodlare och detta är en livsstil George önskar föra vidare till sin son. Sonen är däremot mer akademiskt lagd och tycks aldrig bli färdig med sina studier. Med tiden börjar tyvärr Georges bisamhällen att oförklarligt dö. I ett framtida Kina, i en värld där bina dött ut, lever Tao med sin make och lille son i ett samhälle som styrs med järnhand. Tao och maken tvingas dagligen upp i äppelträdkronorna för att handpollinera blomningen. Utan pollinering - ingen frukt. Även barnen tvingas börja arbeta vid tidig ålder, de är lättare och kan klättra högre. Tao drömmer om att hennes som ska bli en av dem som får möjlighet att gå i skolan och drillar honom hårt i läsning och räkning. Tyvärr inträffar katastrofen ändå ...

Binas historia handlar förvisso delvis om just bin, men i minst lika hög grad om familjer med komplicerade relationer och livssituationer. Detta gör romanen både angelägen och mycket engagerande. Själv ser jag fram emot att läsa de andra delarna i klimatkvartetten.

BINAS HISTORIA

Författare: Maja Lunde

Översättare: Lotta Eklund

Uppläsare: Maria Lyckow

Förlag: Natur & Kultur (2016), Storytel

Marigold och Rose

Den amerikanska poeten Louise Glück tilldelades Nobelpriset 2020 med motiveringen: "För hennes omisskännliga poetiska röst, som med sträng skönhet gör den enskilda människans existens universell." Hon har tidigare gett ut flera diktsamlingar, Vild iris står oläst i min bokhylla, men med berättelsen Marigold och Rose debuterar hon som prosaförfattare. Eftersom jag inte läst författarens lyrik kan jag inte göra några jämförelser mellan de olika typerna av text, däremot kan jag med lätthet slå fast att språket i Marigold och Rose är helt unikt. 

Berättelsen om tvillingarna utspelar sig under deras första levnadsår, ett år när man är medveten i stunden, ett år när man lär sig en massa saker om sig själv och den närmaste omgivningen. Jag har arbetat som psykolog med särskilt intresse för den tidiga utvecklingen under många år. En av mina favoritböcker är Ett litet barns dagbok av spädbarnsforskaren Daniel N. Stern. Stern var en av första som påvisade det lilla barnets förmågor redan från tidigt ålder, tidigare trodde man att barnet var tämligen omedvetet. Utifrån det här perspektivet har jag läst Marigold och Rose och fascinerats över författarens förmåga att, genom lite mer fantasifulla gestaltningar, beskriva ett litet barns begynnande medvetande. Texten är lättläst, exakt och ganska gullig, men saknar på intet sätt djup.

Huvudpersonerna är ganska olika varandra och ägnar en del tid åt att fundera över detta. De speglar sig i varandras och föräldrarnas ögon och lär sig saker om sig själva. Och om andra. Marigold  förstår tidigt att det är Rose som är den duktiga flickan. Själv har Marigold t ex svårt att dricka ur muggen utan att söla. Marigold tycker om djur för att de inte dömer en, hon är en svårare baby och har ärvt den judiska skuldkänslan av sin pappa. Men hon är uppfinningsrik och skriver en bok i sitt huvud. Rose är sällskaplig och har ett självförtroende som är främmande för Marigold. Rose har lätt att lita på människor och lever i nuet. Marigold tänker att hon själv har ett längre perspektiv. Under året utvecklas flickorna och deras förmågor att tänka, minnas, uppfatta tid och uppleva förluster. 

I Marigold och Rose gestaltas hur flickorna skapar bilder av sig själv i relation till andra, hur de så att säga medskapar sig själva, i ett sammanhang. Idag pratas om hjärnan i en mängd sammanhang och ofta får man intrycket att hjärnan är en permanent/oföränderlig förutsättning för hur vi utvecklas. Inget skulle kunna vara mer fel. Vi föds med föränderliga förutsättningar, med en hjärna som kan utvecklas på en mängd olika sätt, beroende på vad vi möts av under vårt första år. Trygga relationer påverkar hjärnas utveckling på nervcellsnivå, likaså gör otrygga omständigheter. Vikten av att få erfarenheter tillsammans med andra, erfarenheter som blir byggstenar i självbilden, skildras på ett humoristiskt, nyanserat sätt i Marigold och Rose.

Sammantaget är berättelsen om Marigold och Rose en underhållande betraktelse över existensens ursprung.

MARIGOLD OCH ROSE

Författare: Louise Glück

Översättare: Jonas Brun

Förlag: Rámus (2023)

Kvinna sedd bakifrån

Kvinna sedd bakifrån av Jesper Wung-Sung handlar om Ida Ilsted, den berömde danske konstnären Vilhelm Hammershøis hustru. Romanen utspelar sig under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal i konstnärskretsar i Danmark, samt runtom i Europa där Hammershøi letar motiv till sin konst. Framför allt avbildar han dock hustrun, oftast bakifrån. 

Ida och Vilhelm träffas genom Idas bror Peter, när denne en sommar tar med sig vännen Vilhelm hem. Peter beskriver beundrande Vilhelm som ett mycket lovande konstnärsgeni. Denna bild av Vilhelm delas av andra, framför allt av hans mor, som är stolt över att hon uppfostrat en ung man som sätter konsten före allt annat. Ida har vuxit upp i ett hem som präglas av förlusten av ett barn. Modern har sörjt sig galen och ofta drabbas Ida av moderns hätskhet och kritik. När Vilhelm efter mycket kort tid friar, flyr Ida från en kritisk mor - till en annan. Vilhelms mor är mycket bestämt emot att sonen ska gifta sig och utsätter Ida för allehanda situationer där hennes okunnighet framhävs. Paret gifter sig ändå och beger sig ut i Europa för att Vilhelm ska få inspiration till stor konst. Han ägnar sig dock mestadels åt att porträttera Ida i olika interiörer, oftast sedd bakifrån.

Under läsningen funderar jag mycket över vad det gör med en människa att alltid bli sedd bakifrån? Idas hela liv präglas av att hon blir sedd av andra utifrån deras behov, men vem var hon egentligen? I Wung-Sungs version av Ida blir hon en kvinna som styrs av rädslor, en kvinna som flyr in i en fantasivärld eftersom verkligheten antingen är skrämmande eller nästintill tom. Romanen har av andra beskrivits som en "innerlig kärleksroman" och ett psykologiskt lyhört porträtt där Ida blir mer synlig, själv upplever jag det inte riktigt så. Förvisso låter författaren Ida få fräsa ifrån emellanåt och hon har definitivt en rik inre föreställningsvärld, men alltför ofta förblir hon ett passivt objekt som avbildas. Jag hade definitivt velat få läsa mer om Idas liv efter makens bortgång. Det är dessutom svårt för mig att kalla parets enormt ojämlika relation för en innerlig kärleksrelation, alla beslut om deras liv fattas utifrån makens önskemål och Ida är en medgörlig hustru och modell. Tidstypisk verkar vara en bättre beskrivning än innerlig. 

Romanens styrka är dess språkliga återhållsamhet och melankoliska underton som perfekt ackompanjerar Hammershøis dystra, vackra gråskalor.

KVINNA SEDD BAKIFRÅN
Författare: Jesper Wung-Sung
Uppläsare: Marie Richardson
Översättare: Ninni Holmqvist
Förlag: Wahlström & Widstrand (2022) Storytel 

Kenzaburo Oe - Mardrömmen

Nås idag av nyheten att japanske Nobelpristagaren från 1994, Kenzaburo Oe, avlidit. Oe tilldelades Nobelpriset för att han "med poetisk kraft skapar en imaginär värld, där liv och myt förtätas till en skakande bild av människans belägenhet i nutiden". Oe fick sitt genombrott med romanen Mardrömmen från 1964, en roman som delvis byggde på författarens egna upplevelser. Nedan är min recension av boken, den skrevs 2010.

"Det är hjärnbråck. Man skulle kunna öppna kraniet och trycka hjärnan tillbaka, men också då skulle man i bästa fall få ett slags grönsak till resultat." Det här fruktansvärda beskedet om den nyfödde sonen får Fågel av läkaren på sjukhuset. Fågel blir lamslagen och, enligt gamla mönster, söker han fly verkligheten med hjälp av alkohol. Han återknyter även kontakten med en före detta flickvän och bor hos henne medan den nyförlösta hustrun ligger på sjukhus. Fågels hela värld rämnar, han blir av med arbetet och kan inte se någon lösning på problemet med barnet. Kommer det att överleva? Kan man se till att det dör?

Mardrömmen påminner på många sätt om Kafkas Processen och Camus Främlingen. Något oväntat inträffar, hela världen förändras och huvudpersonerna har ingen förmåga att anpassa sig till den nya situationen. I stället blir de apatiska och världsfrånvända. Fågel har hela sitt liv skapat en förljugen bild av sig själv och i stället för att hantera livets motgångar flyr han. Om man enbart tittar på hans beteende är det naturligtvis lätt att fördöma honom, men om man läser med ansatsen att försöka förstå framträder en rädd, liten man som inte kan hantera sina skuldkänslor. I stället vänds dessa i aggressivitet, han hamnar i bråk och han drivs att förnedra orsaken till hans lidande - det kvinnliga.

Mardrömmen har en febrig, desperat karaktär, som gör läsaren uppskakad och upprörd. Författaren utforskar människans psyke utan att väja för det obehagliga. Texten är konkret och deskriptiv, den lämnar tolkningarna till läsaren. Man får således som läsare anstränga sig lite om man vill förstå vad som driver Fågel att handla som han gör.

Bakgrunden till romanen är delvis självbiografisk. Vid 28 års ålder fick Oe en hjärnskadad son, vilket förändrade hela hans liv. I ljuset av detta blir Mardrömmen än mer intressant. Jag beundrar författarens mod, att våga utforska sina egna "skamliga" reaktioner och dessutom sätta dem på pränt kräver något utöver det vanliga. Eftersom jag arbetar med hjärnskadade barn och deras föräldrar har romanen varit givande på många plan. I mitt arbete ingår att förstå och stödja föräldrar och att hjälpa dem att våga uttrycka sina kluvna känslor inför att få en barn med en funktionsnedsättning. Oe har här hjälpt mig att bli mer vidsynt.

"Om någon en gång blivit förgiftad av självbedrägeri kan han inte fatta beslut om sig själv fullt så enkelt." (sidan 146)

"Vet ni att Kafka skrev i ett brev till sin far, att det enda en förälder kan göra för sitt barn är att välkomna det när det är fött." (sidan 165)

"Men det tycks vara så att verkligheten tvingar en att leva anständigt om man lever i verklighetens värld." (sidan 207)

MARDRÖMMEN
Författare: Kenzaburo Oe
Översättare: Thomas Warburton, Thomas Warburton
Förlag: Norstedts, 1994

Arvejord

Maria Turtschaninoff vann mycket välförtjänt Svenska Yles litteraturpris 2022 för sin underbara roman Arvejord. Romanen är en så kallad episodroman och handlar om livet i en liten österbottnisk by under flera århundraden. Platsen befolkas av människor med olika sinnelag, olika behov och olika omständigheter. Jorden är densamma, men människans sätt att möta jorden och vildmarken varierar. En del vill försöka tämja och härska över, medan andra söker skydd, en lisa för själen och mat för dagen. Jorden ger och jorden tar. 

Berättelsen om Nevabacka inleds på 1600-talet och följer gården, dess folk och naturen runt dem under århundraden framöver. Som tack för trogen tjänst erhåller soldaten Matts Mattsson Rask en bit mark att bygga en stuga på, och han ger torpet namnet Nevabacka och tar, som sed är, gårdsnamnet till sitt nya efternamn. Matts Nevabacka är en hårt arbetande karl som i grunden trivs i sin ensamhet. Han behöver dock en son att dela arbetet med, dilemmat är att det inte finns några kvinnfolk i närheten. I utbyte mot löfte att lämna mossen ifred ger oväntat en skogsvarelse honom en son. Men Matts har på sikt svårt att hålla sitt löfte ... Under kommande århundraden befolkas gården Nevabacka av människor som lever liv fyllda av glädjeämnen och sorger, människor som ibland drabbas hårt av prövningar, svält, krig och sjukdomar. 

"att äta upp den sista lingonsylten ens
mamma kokat
det är då man inte längre är någons dotter"
...
mina steg ljuder mot jorden
och den lyssnar
och den viskar
jag känner dina steg
jag vet vems dotter du är

Arvejord är en roman att uppleva, att låta sig sugas in i. Den gestaltar skörheten i relationen mellan människan och hennes plats och visar vad som sker när människan förbryter sig mot överenskommelsen att vårda och ta hand om jorden. Romanen är en hyllning till naturens alla väsen och de som gått före oss, men även en uppmaning till oss alla att värna allt levande och ta hand om jorden så vi kan lämna den vidare till nya generationer. Sammantaget är Arvejord en outsägligt vacker text som berör och väcker en stark längtan hos mig som läsare. 

ARVEJORD
Författare: Maria Turtschaninoff
Uppläsare: Maria Turtschaninoff
Förlag: Förlaget M (2022), Storytel

Quinnan och Dr Dreuf #tbt

Unders mars kommer jag att ha ett särskilt fokus på kvinnliga författarskap jag gärna vill lyfta lite extra. Det blir en blandning av gammalt och nytt med den gemensamma nämnaren att texterna säger något angeläget om att vara kvinna. Först ut är Quinnan och Dr Dreuf av Mare Kandre.

Den kände kvinnoanalytikern Dr Dreuf på Skoptofiligatan har haft en tröttsam dag när en ny klient anländer. Liksom de flesta av den gode doktorns analysander är den nyanlända bleksiktig och benig och iförd vit fotsid klänning. Dr Dreufs omedelbara, preliminära bedömning noteras, kvinnan befinns ha "nedsatt kvinnofysikalitet, allmän frigiditet och hysterisk somnabulism". Då kvinnan lägger sig på den röda divanen börjar hennes berättelse(r) strömma ur henne, hon berättar om kvinnoöden sedan mänsklighetens urtid. Kvinnan är ångestfylld, hysterisk, utagerande och våldsam under det att hon berättar om kvinnligt lidande i alla dess former. Här finns urkvinnan Eva som frestas, en självspäkande nunna, en våldtagen ung flicka, en kvinna fängslad på ett sinnessjukhus, en för häxeri anklagad kvinna som bränns på bål m m. Styrkan i kvinnan känslor skrämmer t o m den så erfarne Dr Dreuf, dessutom framskymtar det att kvinnan har vetskap om doktorns nesliga misslyckande i romantiska sammanhang.

Quinnan och Dr Dreuf (Freud) gestaltar givetvis den unkna kvinnosyn som präglade psykoanalysen i dess barndom, ofta beskriven i termer av penisavund. Rädslan för kvinnans sexualitet var (och är på vissa håll fortfarande) stor, en kvinna måste tyglas för sitt eget bästa. Och bästa sättet att tygla en kvinna är naturligtvis att se till att hon föder många barn och ägnar sitt liv åt att ta hand om dessa.

Författaren beskriver i detalj doktorns mottagningsrum, här finns framför allt en grotsk samling kvinnodelar i glasburkar. Allt i terapirummet är skevt så att alla analysander som kommer dit genast tappar fotfästet och förleds att lita på ledsagaren/analytikern, en dvärgaktig gubbe som vinglar betänkligt då han befinner sig ute i den vanliga världen.

Quinnan och Dr Dreuf är satirisk och hysteriskt rolig samtidigt som den i detalj skildrar plågsamma övergrepp, tortyr och de mest fruktansvärda situationer man kan föreställa sig. Här finns allt kvinnohat sedan urminnes tider samlat i en text som präglas av lättflyktiga associationer, underfundiga formuleringar, ett egensinnigt uttryckssätt, en helt unik genialisk formuleringskonst och ett rasande tempo.

Det var därför av yttersta vikt för hela civilisationen och varje liten mans fortlevnad att kvinnan till varje pris hölls omedveten om sitt egentliga innehåll,
att det med vilka medel som helst hölls på plats,
hölls nere, tyglades, dödades, förintades
(Dreuf blev oerhört upphetsad när han inom sig upprepade dessa ord alltmedan han långsamt borrade ner pennans stift i papperet).
Han visste att det i denna stund pågick en intensiv forskning i ämnet och att man tids nog med all sannolikhet skulle ha tillgång till ett medel med vilket kvinnans sexualitet skulle kunna upplösas totalt,
en gång för alla... (sidan 45-46)

- En sak ska ni veta fröken,
och det är att kvinnans mest omisskännliga drag är detta att hon aldrig själv vet vad hon innerst inne vill,
hon har i själva verket ingen aning om sina verkliga känslor,
de måste i regel tolkas av en analytiker av mina proportioner för att kvinnan själv inte helt skall dras med av dem, uppslukas, gå sin egen väg och ställa till oreda och fullkomligt kaos ute i den andra civiliserade världen! (sidan 141)

Quinnan och Dr Dreuf är sammantaget en lysande satirisk skildring av kvinnans livsvillkor under århundraden.