Odyssé

Odysséen är kanske världens mest välkända berättelse om en hemresa med komplikationer och versionerna är många. Den ursprungliga versionen av Homeros (om det nu var han som skapade den) har jag läst för länge sedan och minns bara vagt. Senare versioner av berättelsen om Odysseus hemresa från Troja till den väntande hustrun på Ithaka bidrar alla med intressanta perspektiv. I makalösa Strändernas svall av Eyvind Johnson framträder en Odysseus som är mänsklig och plågas av krigsminnen, en Odysseus som slits mellan längtan efter hustrun och hemmet och oro inför hur han ska bli emottagen. I Penelopiaden av Margaret Atwood ligger fokus på Penelope, Odysseus hustru, som troget väntar på hans hemkomst under alla år han är ute på irrfärder. Penelope berättar om den stora ensamheten och om svårigheten att handskas med de oförskämda friarna, som belägrar ön. I Kirke av Madeline Miller träffar läsaren en ung kvinna, vars magiska krafter leder till att hon blir förvisad av fadern till ön Aiaje, där hon lever sitt liv i stor ensamhet. 

Stephen Fry är en av Englands mest populära skådespelare, författare och inläsare av ljudböcker. Han har tidigare skrivit ett flertal böcker med antika teman, översatta och utgivna på svenska finns sedan tidigare Mythos och i höst kommer även Troja att ges ut. Jag gissar att utgivningen av Odyssé innan Troja kan ha med en viss film att göra, och det går förvisso att läsa böckerna i oordning.   

Odyssé av Stephen Fry är en tämligen rak återberättelse av Homeros epos och handlar således om Odysseus längtan hem till Ithaka och prövningar av nymfer, cykloper och förorättade gudar på vägen. Handlingen är som väntat oerhört spännande och Odysseus som karaktär väcker läsarens medkänsla, måtte han ta sig hem! I Stephen Frys version är Odysseus en komplex person som gärna vill göra det rätta, men som ändå utan att tveka offrar sina besättningsmän för att klara sig själv. Han framställs också som en längtande make, samtidigt som han lyckas göra en hel del andra kvinnliga varelser med barn. Vidare är han listig och föredrar att lura sina motståndare framför regelrätt strid, exempelvis lurar han cykloperna genom att kalla sig för Ingen. Vid hemkomsten - om någon missat det så kommer han faktiskt till slut hem - blir dock striden mot friarna nödvändig, och så klart lyckosam. Förutom Odysseus resa innehåller Odyssé även berättelser om andra som deltog i striden om Troja, exempelvis skildras på olika sätt, och under olika tidsperioder, mordet på Agamemnon och Orestes hämnd. Andra händelser märker jag saknas i Odyssé, exempelvis hängningen av de tolv tjänarinnorna, som är central i Margaret Atwoods Penelopiaden. För mig oklart varför. 

Att läsa Odyssé är i mitt tycke stor underhållning, som läsare fnissar jag faktiskt en hel del och ofta låter jag mig charmeras av huvudpersonen. Texten är lättläst och humoristisk, samtidigt som den naturligtvis är fullspäckad av namn på hjältar, gudar och vidunder och därmed kräver en engagerad läsare. Texten innehåller även mängder av fotnoter, som nog är bäst att läsa i slutet av kapitlen för att undvika avbrott i handlingen. Sammantaget är Odyssé en underhållande och inlevelsefull berättelse om en man med hemlängtan, som råkar ut för allsköns utmaningar och äventyr på färden. Den rekommenderas till alla som har ett intresse för antikens berättelser!

ODYSSÉ
Författare: Stephen Fry
Översättare: Molle Kanmert Sjölander
Förlag: Albert Bonniers (2026)

Inte som ni

Naki är född och uppvuxen i Stockholmsförorten Farsta, där hon har vänner och känner att hon passar in. Hennes pappa har dock en dröm om att starta en restaurang, vilket leder till att familjen - pappa, mamma, Naki och hennes lillebror - flyttar till en mindre stad. Det är svårt för Naki att lämna bästa vännerna och oroligt inför att börja i ny skola. Men skolstarten funkar bra och Naki får genast en ny kompis, enda problemet är två killar i klassen som inte verkar schyssta. Tyvärr försämras situationen snart rejält. De båda killarna i klassen utsätter Naki för rasistisk mobbing och de lyckas - genom att ljuga om vad Naki sagt - få med sig resten av klassen, även Nakis nya kompisar. Hon blir helt ensam att försöka hantera en mkt svår situation. Naki vill inte vända sig till sina föräldrar eftersom hon vet att de kommer att reagera starkt och kanske förvärra situationen. Och när hon vänder sig till en lärare, möts hon av oförståelse och bagatellisering. Hur och var ska Naki hitta stöd så att hon kan stå upp för sig själv?

Boken beskriver på en smärtsamt inkännande sätt utsattheten och ensamheten hos den som är "annorlunda". Även de som inte har för avsikt att få Naki att känna sig utanför, skapar en sån situation genom att vilja känna på hennes hår, inte kunna säga hennes namn korrekt och genom okunniga frågor om Afrika. Dessutom har de vuxna - tyvärr realistiskt skildrat - svårt att känna igen, ta på allvar och bemöta rasism. Okunnigheten på svenska skolor är enorm, det vet jag tyvärr av egen erfarenhet både privat och i min arbete som skolpsykolog. 

Till boken finns en lärarhandledning och jag hoppas att många skolor väljer att köpa in klassuppsättningar av den här boken. Sammantaget är detta en oerhört aktuell och angelägen bok som kan vara en utgångspunkt för diskussioner om identitet, självkänsla, hur man bemöter varandra o s v. Min rekommendation är att man läser boken gemensamt i åk 5. Jag skulle också vilja rekommendera den här boken till varenda lärare, som har eller kanske kommer att ha, elever i sin klass med utomeuropeiskt utseende. Kunskapsnivån och förståelsen för den utbredda vardagsrasismen måste öka! 

Förutom att boken är angelägen och belyser en viktig fråga är den även oerhört välskriven och engagerande, jag läste ut den i ett nafs. Utifrån ett psykologiskt perspektiv skildras huvudpersonens tankar, känslor och beteenden på ett mycket träffsäkert sätt och boken är således givande läsning även för vuxna.

INTE SOM NI
Författare: Sheila Kalusumu
Förlag: Rabén & Sjögren (2026)

Korrespondensen

Virginia Evans första publicerade roman (ett flertal beskrivs ha refuserats) blev något av årets sensation och tilldelades Women's Prize for Fiction, 2026. Romanen beskrivs som en: "uplifting and moving novel that confronts the hubris of youth with the wisdom of older age." Romanen har hyllats av kritiker och blivit omåttligt populär bland läsare, trots att dess huvudperson är en äldre dam som ägnar stor del av sitt liv åt brevskrivande. 

Genom de brev Sybil skriver och tar emot, ges läsaren möjlighet att ta del både av nutida händelser och Sybils bakgrund. Sybil har genomgått minst sagt sin beskärda del av livets svårigheter: hon är adopterad, förlorade ett barn och genomgick en skilsmässa. På senare år har hon även drabbats av kroppsliga besvär, framför allt börjar synen försämras i skrämmande rask takt. Men än så länge sätter sig sjuttiotreåriga Sybil van Antwerp så gott som dagligen vid skrivbordet för att skriva brev. Om det är nödvändigt kan hon skicka e-post, men hon föredrar att skriva noggrant och eftertänksamt med en fin penna på en särskild sorts brevpapper. Sybil skriver till många olika människor: sina barn, brodern, bästa vännen, en ung pojke, några mkt välkända författare, en för läsaren okänd person samt emellanåt till personer hon stöter på i olika sammanhang. I sin skriftliga kommunikation har Sybil en enastående social förmåga, hon skapar snabbt kontakt och lyckas bibehålla denna även med rätt osannolika personer, som bl a Kazuo Ishiguro och Joan Didion. I verkliga livet har dock situation inte varit lika enkel, Sybil ägnade stor del av sitt liv åt ett krävande yrke som notarie i domstolen och upplevde ofta sig själv som lite socialt klumpig. Hur viktigt brevskrivandet är för Sybil framgår av följande citat ur en brev till en ung pojke:

"Angående dina frågor om brevskrivandet konst. Först och främst vill jag säga att de gjorde mig varm om hjärtat, för jag ska avslöja en hemlighet: Mina brev har betytt långt mer för mig än något inom juridiken. Breven utgör en stöttepelare i mitt liv, medan jag endast praktiserade juridik i trettio år. Notarie var mitt yrke - breven innefattar vem jag är. Jag har inte den blekaste aning om hur många jag har skrivit. Jag har inte hållit reda på någon siffra under årens lopp, Och jag har aldrig gått tillbaka och räknat dem jag fått. Fler än tusen, skulle jag tro. Jag har skrivit brev sedan jag var barn."

Brevromanen som form är relativt lättläst och man får som läsare en (illusorisk?) upplevelse av att vara närvarande i brevskrivarens tankar. Sybils brevväxling med Joan Didion om deras gemensamma erfarenhet av att ha förlorat ett barn är minst sagt gripande, utan att överskrida gränser till smetig sentimentalitet. Men, som Sybil själv betonar måste man lägga manken till vid brevskrivande, och även om breven ger ett spontant, lättsamt intryck är de noggrant genomtänka. Utifrån detta kan man också fundera över om Sybil i alla lägen är en pålitlig berättare? Hon är onekligen en ganska sammansatt karaktär, som läsare slås jag av av hennes humor, omtanke och emellanåt rätt så bitska formuleringar. Nyansrikedomen i porträttet av Sybil är romanens styrka, i mitt tycke. 

Sammantaget är Korrespondensen precis så charmig, engagerande och lättläst som alla säger, även om jag möjligen tycker att här finns något tema för mycket (t ex adoptionen och dna-tester). Jag stämmer således glatt in i hyllningskören och rekommenderar absolut läsning!

KORRESPONDENSEN
Författare: Virginia Evans
Översättare: Cecilia Berglund Barklem
Förlag: Akademius Förlag (2026)

Women’s Prize for Fiction - Korrespondensen

Debutromanen (!) The Correspondent av Virginia Evans vann Women’s Prize for Fiction 2026. Romanen har getts ut på svenska med titeln Korrespondensen och ligger i min läsahög. Det som lockar mig är att boken är en brevroman och att huvudpersonen är en äldre kvinna. Hoppas att den kommer att passa mig som föredrar osentimentala texter.

Kim Jiyoung, född 1982

Kim Jiyoung, född 1982 av Cho Nam-Joo publicerades i Sydkorea 2016, vilket tidsmässigt sammanföll med landets Me Too-rörelse. Boken fick stor uppmärksamhet och många kvinnliga läsare menade att den i hög grad skildrar deras livsvillkor. Därefter har boken översatts till många språk och sålt i miljontals exemplar. Författaren har i en intervju uttryckt att boken och filmatiseringen av den verkar leva sitt eget liv; "It is more progressive and brave than I am". 

Huvudpersonen i Kim Jiyoung, född 1982 växer upp som dotter nummer två i en familj med en yngre bror, som alltid prioriteras först, och med systrar som förväntas bidra till broderns försörjning. Mamman ser dock till att även döttrarna får möjlighet att studera, något hon själv inte hade möjlighet till. Även i skolan är dock villkoren orättvisa, pojkarna ges många fördelar och nästan allt utrymme att prata. I arbetslivet är situationen likadan, det är svårt att ens få ett jobb och som kvinna förväntas man jobba minst dubbelt så hårt för en bråkdel av lönen. Vid många tillfällen utsätts Kim Jiyoung för könsdiskriminering, hot och trakasserier, utan att omgivningen reagerar. Kvinnor som utsätts skuldbeläggs och anses själva ha orsakat övergreppen. Detta är det liv alla kvinnor i Sydkorea lever. Kim Jiyoung träffar så småningom en ung man, gifter sig och får en egen dotter. Detta blir hennes yttersta misslyckande, enligt svärmodern, som naturligtvis förväntat sig en sonson. Kim Jiyoung tvingas sluta arbeta och så småningom flyr hon på det enda sätt som står henne till buds - in i galenskap. 

"Jeong Daehyeon gick först ensam till psykiatrimottagningen för att prata om sin frus tillstånd och rådgöra om behandlingsalternativ."

Det går naturligtvis inte att läsa den här romanen utan att se parallellerna till Vegetarianen av Han Kang. Båda romanerna skildrar kvinnor som söker vägar att ta sig ur ett strikt patriarkalt och mycket traditionellt samhälle. I Kim Jiyoung, född 1982 får läsaren även ta del av lagstiftningsmässiga framsteg för kvinnor, lagar som dock ofta övertrumfas av svårpåverkade samhällsnormer. Att den här romanen sålt i miljontals exemplar är kanske ett första tecken på att förändring är möjlig. Kanske kan boken även påminna unga kvinnor i väst om hur livet var här för ett antal år sedan, och hindra dem från att slänga bort alla feminismens framsteg.

Att läsa Kim Jiyoung, född 1982 är smärtsamt, trots att romanen inte är särskilt gripande i vanlig mening. Mycket få känslomässiga reaktioner gestaltas, medan mängder av liknande händelser radas upp och dränker läsaren med hopplöshet och vanmakt. Språket är knappt, beskrivande och lite stolpigt, faktauppgifter vävs in i texten, vilket mot slutet får sin förklaring. Sammantaget är läsning av Kim Jiyoung, född 1982 tyvärr fortfarande oerhört angelägen och jag hoppas därför att denna bok fortsätter att uppmärksammas runt om i världen. Läs och sprid!

KIM JIYOUNG, FÖDD 1982
Författare: Choo Nam-Joo
Förlag: Akademius (2026)
Översättare: Josefin Erlandsson

Läsning pågår - Kim Jiyoung, född 1982

Äntligen dags att börja läsa Kim Jiyoung, född 1982 av sydkoreanska Cho Nam-Joo. Första reaktionen är att språket är rätt stolpigt, med en del oväntade liknelser. Andra reaktionen är att temat med galen kvinna påminner om det i Vegetarianen av Han Kang. Sammantaget en lovande inledning, motståndet i språket vänjer jag mig vid. 

Kejsarens ansikte

Elin Boardy är en favorit bland samtida, svenska författare. Hon har nu gett ut sex historiska romaner, alla i olika miljöer/tidsåldrar, de flesta med flickors/kvinnors levnadsvillkor i fokus. Allt som återstår handlar om en ung kvinnas utsatthet och utspelar sig i ett bohuslänskt landskap i början av 1900-talet. Mot ljuset är en nyanserad skildring av en kvinnas och ett lands väg mot frihet och självbestämmande. Mary Jones historia är en spännande och ömsint berättelse om människan bakom piratmasken och drömmen om äkta kärlek. Tiden är inte än utspelar sig i digerdödens Europa i mitten av 1300-talet och gestaltar människans identitet i relation till omvälvande förluster. Nätterna på Winterfeldtplatz utspelar sig i Berlin i slutet av 1920-talet, när livet präglades av motsättningarna mellan frihet och dekans och den framväxande nazismen, och gestaltar hbtq-frågor. Alla är olika och alla har jag hyllat.

Kejsarens ansikte utspelar sig i olika delar av Romarriket, under några år på 120-talet, när Hadrianus är kejsare. Hadrianus är en militärt defensiv, "fredlig" kejsare, som ägnar sig åt att uppföra ofantliga byggnationer, anlägga vägar och skapa ett postsystem. Som person är han dock mycket "manlig", han är en skicklig ryttare och jägare. Och, som seden bjuder, har han unga pojkar vid sin sida och i sängen. Den unge greken Antinous träffar kejsaren första gången när han är 13 år och genom mod, skicklighet i bågskytte och öppenhet lyckas han väcka kejsarens intresse. Kejsaren skickar Antinous, tillsammans med många andra gossar, till Rom för att utbildas att ingå i kejsarens uppvaktning. Så småningom får Antinous resa till Villan, kejsarens enorma privata bostad, och där lyckas han återigen utmärka sig bland alla pojkar och fånga kejsarens uppmärksamhet. 

Kejsarens ansikte berättas i hög grad utifrån Antinous perspektiv och författaren utgår konsekvent från de värderingar som rådde vid tidpunkten för romanen. Här finns således inga ifrågasättanden av systemet att äldre rika män med makt roar sig med unga pojkar, och använder människors död i underhållningssyfte. 

"Slavar täcker över blodpölarna med sand, efter varje dag skottar man upp kroppar och utspillda inälvor och kör bort dem på kärror. Ännu en lyckad dag på arenan. Ett storslaget firande av kejsaren."

Antinous är lycklig över att ha väckt kejsarens intresse, även om han är lite orolig för vad kejsaren förväntar sig av honom. Hans fantasier gäller kejsarens roll, hans önskan är att kejsaren vore en vanlig man, en Adrianus, och att deras relation då skulle kunna vara mer jämlik. Det som plågar Antinous är upplevelsen av att vara ett objekt som kejsaren emellanåt visar upp, samt den stora oron inför framtiden. Det var, på Hadrianus tid, socialt accepterat att män hade relationer med pojkar, men inte med andra män. Antinous vet därför hela tiden att hans relation med kejsaren en dag måste ta slut. Sammantaget är gestaltningen av Antinous nyanserad och insiktsfull, vilket skapar ett band mellan pojken och läsaren. Bilden av kejsaren färgas i hög grad av Antinous upplevelser, läsaren möter en komplex man med många dimensioner; han är hänsynslös och maktfullkomlig samtidigt som han visar ömhet och sårbarhet. 

Berättelsen väcker ett stort engagemang, både emotionellt och intellektuellt. Det går naturligtvis inte att läsa boken utan att reflektera kring det pedofila systemet och pojkarnas utsatthet, men Antinous ser inte sig själv som ett offer, utan som utvald. Detta är förvisso inte specifikt för tiden, människor i alla tider (inklusive nu) tenderar att acceptera de förutsättningar som råder och identifiera sig i enlighet med dessa. 

Författaren har, som vanligt, lagt ner ett enormt arbete på efterforskningar och känner sin miljö utan och innan. För mig som läsare är det ett härligt ögonblick av igenkänning när jag inser att den byggnad som beskrivs är Pantheon. Därutöver har jag ägnat mig åt att googla och själv läst massor om Hadrianus, Antinous och Villan, vilket är det bästa betyg jag kan ge en bok. Romanen är rakt, enkelt berättad med ett rejält driv i handlingen, vilket gör boken till en sträckläsare. Jag, som alltid brukar gnälla om en bok överstiger 300 sidor, slukade Kejsarens ansikte på några få dagar. Detta är en roman som passar många läsare, en tänkbar utmanare till titeln Årets Bok 2026.

KEJSARENS ANSIKTE
Författare: Elin Boardy
Förlag: Romanus & Selling (2026)

Nytt i hyllan - Kim Jiyoung, född 1982

Fick efterlängtad bokpost idag - Kim Jiyoung, född 1982 av Cho Nam-Joo - en bok som nu blivit översatt till svenska. Boken skildrar patriarkala struktur och en sexistisk vardagskultur i Sydkorea, och har blivit mycket uppmärksammad både i hemlandet och internationellt. 

Den som råkar vara ARMY vet ju också att boken rekommenderas av BTS ledare Kim Namjoon, aka RM. 

Kejsarens ansikte

Kastar mig omedelbart över dagens efterlängtade post, Kejsarens ansikte av Elin Boardy. Romanen handlar om relationen mellan en ung pojke och den åldrande kejsar Hadrianus, och beskrivs vara skriven med både "psykologisk skärpa och historisk autenticitet".

Picasso i det svenska folkhemmet

Picasso i det svenska folkhemmet: berättelsen om fem offentliga skulpturer är resultatet av en upptäcktsresa i historien genomförd av Peter Forhaug, fotografen Ulf Berglund, skribenterna Ola Liljedahl och Lena Nyblad Liljedahl samt formgivaren Pär Wickholm. Boken skildrar de osannolika historierna bakom installationerna av inte mindre än fem offentliga Picassoskulpturer i Sverige (Kristinehamn, Helsingborg, Halmstad, Solna och Stockholm). Placeringarna av konstverken speglar en tidsanda präglad av tankar om folkbildning och att konsten är till för alla. En viktig person i sammanhanget var den norske konstnären Carl Nejsar som, till sin egen förvåning, fick möjlighet att träffa Picasso, varefter en långvarig vänskap och arbetsgemenskap utvecklades. 

Historien om hur världens största Picassoskulptur, den 15 meter höga Jacqueline (namngiven efter Picassos hustru) hamnade i Värmland är värdig landskapet. Här finns alla ingredienser till en riktig skröna: udda karaktärer som drev sin sak, slumpmässiga möten mellan pratglada människor på småvägar i Frankrike, den världsberömda Selma Lagerlöf och politiker som inte "vågar säga nej till framtiden". Att Picasso verkligen föredrog Kristinehamn framför New York känns kanske ännu mer osannolikt idag. Men så blev det, 1965 på midsommarafton invigdes skulpturen under stort ståhej och nuförtiden lockar hon mängder av turister till Kristinehamn varje år. 

Fågelfiskens resa till Helsingborg innehåller så osannolika komponenter att man som läsare baxnar. Den första versionen av skulpturen ställdes ut på Konst i betong-utställningen i Stockholm, med baktanken att den därefter permanent skulle placeras i Moderna Muséets skulpturpark. Men så skedde inte och skulpturen hamnade i stället i Helsingborg, där den slutligen, på Picassos order, kördes över med traktor eftersom den blivit skadad! En ny version hängdes därefter upp i miljonprogrammet Närlunda, där den hängde relativt obemärkt under många år. 

I mitten av 1960-talet sattes Picassoskulpturer upp i många stora städer (Paris, Amsterdam, Marseille m fl). Chefen på Moderna Muséet, Pontus Hultén, önskade (fortfarande) en skulptur till parken och han bad således sin vän Carl Nejsar om hjälp. Picasso var intresserad och kom med ett förslag, som Hultén hade mage att kritisera. Picasso gjorde honom dock till viljes och 1966 transporterades skulpturgruppen Frukost i det gröna till muséets trädgård på Skeppsholmen. 

Dykande måsen var huvudattraktion vid en utställning i Frognerparken i Oslo 1965 och den norska planen var att skulpturen skulle stanna i landet. Svenskarna var dock på hugget och föreslog att skulpturen skulle placeras i ett nybyggt studentområde, Kungshamra i närheten av Stockholms universitet, vilket sannolikt gladde Picasso. Alla var dock inte lika nöjda, vilket märktes vid invigningen. 

Även runt den 15 meter höga skulpturen Kvinnohuvud var turerna och åsikterna många innan den slutligen invigdes i Halmstad, 1971. Byggnationen var komplicerad och den invigdes lite i förbifarten i samband med andra festligheter, men värdesätts idag på ett helt annat sätt. 

Sammantaget skildrar Picasso i det svenska folkhemmet en oerhört spännande tid i historien, då konsten sågs som en viktig del av samhällsbygget och skulle vara tillgänglig för alla. Boken är oerhört intressant och underhållande, läs den! Själv ska jag nästa sommar resa Sverige runt för att se alla skulpturerna i verkligheten. 

PICASSO I DET SVENSKA FOLKHEMMET

Text: Ola Liljedahl och Lena Nyblad Liljedahl

Foto: Ulf Berglund

Förlag: Bly förlag (2025)

Picassoskulpturen i Kristinehamn

Jag läser i Picasso i det svenska folkhemmet, en konstbok med foto av Ulf Berglund och text av Ola Liljedahl och Lena Nyblad Liljedahl, om hur det kom sig att fem stora Picassoverk hamnade i lilla Sverige och börjar med att läsa om den skulptur jag har en personlig relation till - Picassoskulpturen i Kristinehamn. 

Historien om hur världens största Picassoskulptur, den 15 meter höga Jacqueline (namngiven efter Picassos hustru) hamnar i Värmland är värdig landskapet. Här finns alla ingredienser till en riktig skröna: udda karaktärer som driver sin sak, slumpmässiga möten mellan pratglada människor på småvägar i Frankrike, den världsberömda Selma Lagerlöf och politiker som inte "vågar säga nej till framtiden". Att Picasso verkligen föredrog Kristinehamn framför New York känns kanske ännu mer osannolikt idag. Men så blev det, 1965 på midsommarafton invigdes skulpturen under stort ståhej och nuförtiden lockar hon mängder av turister till Kristinehamn varje år. Förutom den fantastiska berättelsen innehåller boken massor av fina bilder från byggandet av skulpturen, från kommunikationen med Picasso och på Jacqueline idag. 

Recex från Bly förlag.

Picasso i det svenska folkhemmet

Fick en jättefin bok i brevlådan igår, Picasso i det svenska folkhemmet, en konstbok med foto av Ulf Berglund och text av Ola Liljedahl och Lena Nyblad Liljedahl. Boken innehåller spännande bilder och osannolika berättelser om hur och varför fem av Picassos stora monumentala skulpturer i betong hamnade i just Sverige (Halmstad, Kristinehamn, Helsingborg, Solna och en skulpturgrupp på Moderna Museet).

Som värmlänning och besökare av Picassoskulpturen i Kristinehamn ska det bli extra kul att läsa om hur den hamnade just där. Skulpturen är magnifik och fotas ofta som bakgrund till familjehändelser.

Recex från Bly förlag.

Marigold och Rose

Den amerikanska poeten Louise Glück tilldelades Nobelpriset 2020 med motiveringen: "För hennes omisskännliga poetiska röst, som med sträng skönhet gör den enskilda människans existens universell." Hon har tidigare gett ut flera diktsamlingar, Vild iris står oläst i min bokhylla, men med berättelsen Marigold och Rose debuterar hon som prosaförfattare. Eftersom jag inte läst författarens lyrik kan jag inte göra några jämförelser mellan de olika typerna av text, däremot kan jag med lätthet slå fast att språket i Marigold och Rose är helt unikt. 

Berättelsen om tvillingarna utspelar sig under deras första levnadsår, ett år när man är medveten i stunden, ett år när man lär sig en massa saker om sig själv och den närmaste omgivningen. Jag har arbetat som psykolog med särskilt intresse för den tidiga utvecklingen under många år. En av mina favoritböcker är Ett litet barns dagbok av spädbarnsforskaren Daniel N. Stern. Stern var en av första som påvisade det lilla barnets förmågor redan från tidigt ålder, tidigare trodde man att barnet var tämligen omedvetet. Utifrån det här perspektivet har jag läst Marigold och Rose och fascinerats över författarens förmåga att, genom lite mer fantasifulla gestaltningar, beskriva ett litet barns begynnande medvetande. Texten är lättläst, exakt och ganska gullig, men saknar på intet sätt djup.

Huvudpersonerna är ganska olika varandra och ägnar en del tid åt att fundera över detta. De speglar sig i varandras och föräldrarnas ögon och lär sig saker om sig själva. Och om andra. Marigold  förstår tidigt att det är Rose som är den duktiga flickan. Själv har Marigold t ex svårt att dricka ur muggen utan att söla. Marigold tycker om djur för att de inte dömer en, hon är en svårare baby och har ärvt den judiska skuldkänslan av sin pappa. Men hon är uppfinningsrik och skriver en bok i sitt huvud. Rose är sällskaplig och har ett självförtroende som är främmande för Marigold. Rose har lätt att lita på människor och lever i nuet. Marigold tänker att hon själv har ett längre perspektiv. Under året utvecklas flickorna och deras förmågor att tänka, minnas, uppfatta tid och uppleva förluster. 

I Marigold och Rose gestaltas hur flickorna skapar bilder av sig själv i relation till andra, hur de så att säga medskapar sig själva, i ett sammanhang. Idag pratas om hjärnan i en mängd sammanhang och ofta får man intrycket att hjärnan är en permanent/oföränderlig förutsättning för hur vi utvecklas. Inget skulle kunna vara mer fel. Vi föds med föränderliga förutsättningar, med en hjärna som kan utvecklas på en mängd olika sätt, beroende på vad vi möts av under vårt första år. Trygga relationer påverkar hjärnas utveckling på nervcellsnivå, likaså gör otrygga omständigheter. Vikten av att få erfarenheter tillsammans med andra, erfarenheter som blir byggstenar i självbilden, skildras på ett humoristiskt, nyanserat sätt i Marigold och Rose.

Sammantaget är berättelsen om Marigold och Rose en underhållande betraktelse över existensens ursprung.

MARIGOLD OCH ROSE

Författare: Louise Glück

Översättare: Jonas Brun

Förlag: Rámus (2023)

Älskar, älskar inte - Victoria Benedictsson

En realist av Victoria Benedictsson är en av novellixerna i asken Älskar, älskar inte. De andra klassiska författarna är Elin Wägner, Anne Charlotte Leffler och Alfhild Agrell. Kärleken står i centrum i alla novellerna, men inte den ljuva, romantiska, utan den konfliktfyllda, smärtsamma. 

Victoria Benedictsson 1850 - 1888 har studerats flitigt på senare år, ofta med fokus på hennes tragiska privatliv. Likt flera av sina medsystrar tvingades hon in i ett äktenskap hon inte önskade. Hon tog sin tillflykt till skrivandet för att få utlopp för tankar om livet, äktenskapet och samhälleliga orättvisor. Numera anses hon vara en av de främsta av 1880-talets realistiska författare. Med romanen Pengar (1885) gjordes den litterära debuten. I denna berättelse övertalas en ung och omogen flicka att gifta sig alltför tidigt med en förmögen godsägare. Så småningom bryter den unga hustrun upp från ett kvävande konvenansäktenskap, till förmån för självförverkligande. I utvecklingsromanen Fru Marianne (1887) förändras den bortskämda flickan, som helst vill läsa romaner, till en präktig husmor på landet. Här beskrivs i stället en utopisk bild av äktenskapet som harmoniskt och jämlikt. Denna bok blev Benedictssons egentliga genombrott, själv är jag mycket mer förtjust i debutromanen. 

I En realist tillbringar den unga föräldralösa Hildur sommaren hos familjen Sanderson. Hildur har ärvt en betydande summa efter föräldrarna, hon är därmed relativt självständig, och hon har ett brinnande intresse för litteratur, sann realistisk litteratur. Den yngste sonen i familjen Sanderson studerar till läkare, men ägnar större tid åt författardrömmar och skrivande. Hildur läser hans anonymt publicerade texter och ser fram emot att träffa den unge kandidaten. När han så kommer hem stämmer inte riktigt hans fåfänga och utstuderade yttre överens med hennes förväntningar. De kommer varandra dock nära under sommaren i diskussioner om kärlekens natur. Men frågan är om kandidaten verkligen har en så jämlik syn på kärlek och kvinnans villkor som det verkar?

"Ni talar om kvinnans likställighet med mannen och menar därmed, att hon får vara lika dålig som han. Sköna rättigheter!" 

Novellen En realist är något svårtillgänglig, på grund av att vissa saker inte uttrycks rakt på sak, utan endast antyds. Både utifrån tema och stil är novellen framför allt ett intressant dokument från författarens samtid. Att kvinnans frigörelse ofta sker på mannens villkor är dock lika angeläget att uppmärksamma än idag.

EN REALIST

Författare: Victoria Benedictsson

Förlag: Novellix (2023)

Älskar, älskar inte - Anne Charlotte Leffler

Barnet av Anne Charlotte Leffler är en av novellixerna i asken Älskar, älskar inte. De andra klassiska författarna är Elin Wägner, Alfhild Agrell och Victoria Benedictsson. Kärleken står i centrum i alla novellerna, men inte den ljuva, romantiska, utan den konfliktfyllda, smärtsamma. 

Anne Charlotte Leffler 1849 - 1892 är idag mest känd för sin feministiska dramatik, men i samtiden var hon även en populär novellförfattare. Hon debuterade 1869 med novellsamlingen Händelsevis, nådde det första erkännandet med pjäsen Skådespelerskan (1873) och fick sitt stora genombrott med novellsamlingen Ur lifvet I (1882). I början av 1880-talet var hon den mest spelade dramatikern i Sverige tillsammans med Agrell. I samband med att intresset för kvinnofrågor dalade i slutet av 1880-talet minskade Agrells och Lefflers popularitet. Liksom Agrell, utelämnades även Leffler periodvis i  litteraturhistoriska översikter. Från 1980-talet och framåt har forskarna ånyo riktat sitt intresse mot Lefflers författarskap. 

Barnet handlar om ett gift, barnlöst par där maken spelar rollen av den ansvarstagande vuxne fadersfiguren och hustrun behandlas som ett, ibland lite olydigt, barn som måste skyddas från all världens ondska. Maken är läkare och möter i sitt arbete många människors svårigheter, för att han ska kunna behålla bilden av en god värld krävs att hustrun förblir okunnig och oskyldig. Makens yrke får mig att associera till Charlotte Perkins Gilmans berömda novell Den gula tapeten, i vilken en make med läkaryrket behandlar, d v s låser in, sin sjuka hustru. Samma dominanta tema förekommer även i Barnet, maken bestämmer det mesta i hemmet, han beslutar om hustruns kläder och han styr definitivt över vad hon tillåts läsa. 

"Hon ville veta, hur hustrur och mödrar i hennes egen omgivning levde och tänkte och kände, hon ville läsa sig till klarhet med sig själv och sin drömmar. Doktorns obenägenhet att tillfredsställa hennes önskan i detta fall ökade hennes lust att lära känna, vad alla hennes bekanta talade om. Och en afton, då hennes man var borta på sjukbesök, satt hon uppkrupen i ett soffhörn och läste vid lampan Madame Bovary."

Läsning av Barnet är i oerhört upprörande, engagerande och mycket angeläget. Sannolikt behöver jag läsa novellen en gång till eftersom jag säkerligen missade en del nyanser i min frustration över hustruns livssituation. Trots att hustruns förutsättningar kan upplevas som förlegade, lever vi just nu i en värld där både jämställdhet och demokratiska processer luckras upp och vi behöver reagera och agera. 

BARNET

Författare: Anne Charlotte Leffler

Förlag: Novellix (2023)

Älskar, älskar inte - Alfhild Agrell

Alfhild Agrell, 1849 - 1923 är en av våra bortglömda stora författare. Hon verkade under en period i slutet av 1800-talet, då kvinnorna hade en stark position. Detta återspeglades dock inte alls i senare litteraturhistoriska verk, där flera av de tongivande 1800-talskvinnorna förbisågs. Från 1970-tal och framåt har dock Agrell m fl uppmärksammats i nyare feministiska läsningar. I sin samtid spelades Agrells dramatik mer än Strindbergs, det kan kanske ge ett perspektiv på hur uppskattad hon faktiskt var. Genombrottet kom 1882 med Räddad, en pjäs som handlar om en kvinna som bryter upp från sitt äktenskap sedan maken ruinerat familjen. När jag pluggade litteraturvetenskap gjorde jag en jämförelse mellan Ibsens Ett dockhem och Agrells Räddad. Likheterna mellan verken är stora, och medvetna. Agrell skrev i polemik mot Ibsens idealistiska, individualistiska upplösning. Hennes drama är nattsvart och betonar mer samhällsstrukturer än individuell frihet.

Skymning och Födelsedagskakan av Alfhild Agrell är en av novellixerna i asken Älskar, älskar inte. De andra klassiska författarna är Elin Wägner, Anne Charlotte Leffler och Victoria Benedictsson. Kärleken står i centrum i alla novellerna, men inte den ljuva, romantiska, utan den konfliktfyllda, smärtsamma. 

Den korta novellen Skymning inleds av en miljöbeskrivning som omedelbart lockar med sig läsaren in i mörker och dysterhet. En ensam kvinna plågas i kamp med sig själv om den egna nyttigheten, behovet av närhet och sanning, längtan efter frihet och plikten att vara sitt löfte till maken troget. Hon gifte sig som ung med en äldre make, vars liv framför allt bestod av karriär och umgänge med vännerna. Detta förändrades inte efter giftermålet. Den unga kvinnan lider av och i sin ensamhet, och när kärleken förtvinar finns bara ett stort behov av att göra sig fri kvar. På några få sidor blir läsaren indragen i en känslostorm som lämnar både huvudpersonen och läsaren utmattad.

I Födelsedagskakan växer den unga flickan Anni upp i misär hos sin mormor, en gammal kvinna som tar ut all besvikelse över dottern på dotterdottern. Annis enda tröst är barndomsvännen Olof, som lovar att gifta sig med henne när de växer upp. Han går till sjöss för att arbeta sig upp och kunna ta sig en hustru. Nu äntligen ska han komma hem och Anni smyger sig ut i kvällen för att ta emot honom med en födelsedagskaka. Hemkomsten blir dock tyvärr inte som Anni tänkt sig.

Båda novellerna är mycket engagerande, oerhört känslosamma och fina exempel på författarens skildringar av individens behov och samhällets normer.

SKYMNING/FÖDELSEDAGSKAKAN

Författare: Alfhild Agrell

Förlag: Novellix (2023)

Mina bokvänner

Har nu med ett leende på läpparna läst Mina bokvänner av Roberto Piumini och haft det mysigt tillsammans med kända och mindre kända bokkaraktärer. Boken innehåller fylliga och intressanta personbeskrivningar av inte mindre än 40 huvudpersoner, från Odysseus, via Elizabeth Bennett, till Harry Potter. Här får läsaren möta gamla klassiker som Gulliver, D'Artagnan, Oliver Twist, Pollyanna och Robin Hood. De manliga karaktärerna är i majoritet, men här finns också fina porträtt av t ex Anne Shirley, Ronja Rövardotter, Jane Eyre och Julia Capulet. 

Varje karaktär beskrivs på ett engagerande sätt: om Julia Capulet kan man bl a läsa:

"När man hör henne tala på det viset där hon står på balkongen skulle man kunna tänka att hon är en naiv flicka, som drabbad av sin första förälskelse inte kan skilja mellan verklighet och fantasi, men då misstar man sig. Bakom hennes ljuva och eleganta skönhet döljer sig en stark och beslutsam personlighet."

Förutom beskrivningen av huvudpersonerna berättas också en del om författarna och verken. Om Shakespeare kan man således läsa lite om ursprunget till verket Romeo och Julia, om annat han skrivit och lite om hans liv. 

Sammantaget är Mina bokvänner en mycket fin bok med nyanserade personporträtt och vackra, uttrycksfulla illustrationer i dämpade nyanser. 

MINA BOKVÄNNER
Författare: Roberto Piumini
Illustrationer: Elisa Paganelli
Översättare: Malin Emitslöf
Förlag: Opal (2023)

Älskar, älskar inte - Elin Wägner

Löftet och Aldrig så lite man inte är gift av Elin Wägner är en av novellixerna i asken Älskar, älskar inte. De andra klassiska författarna är Alfhild Agrell, Anne Charlotte Leffler och Victoria Benedictsson. Kärleken står i centrum i alla novellerna, men inte den ljuva, romantiska, utan den konfliktfyllda, smärtsamma. 

Elin Wägner 1882 - 1949 började tidigt skriva, hon medverkade i skoltidningen och vann som 17-åring pris för en novell. 1907 började hon skriva artiklar och följetonger i dags- och veckopress, bl a en serie om livet bland lågavlönade kvinnliga kontorister i Stockholm. Denna publicerades senare i romanform under namnet Norrtullsligan. Wägner skrev även artiklar och texter rörande aktuella sociala frågor, framför allt frågor om kvinnors situation, och hon engagerade sig i rörelsen för kvinnlig rösträtt. 1910 publicerades romanen Pennskaftet. I december 1919 var Wägner med och grundade Rädda Barnen. Några år senare flyttade hon till herrgården Fogelstad, där en grupp kvinnor tillsammans ägnade sig åt folkbildning. Hon skrev romaner och andra texter om pacifism, rösträtt och problemen med skogsskövling, mekanisering av jordbruket m m. 1944 blev Wägner invald i Svenska Akademien.

Novellen Löftet handlar om en man som på sin dödsbädd begär att hustrun aldrig ska gifta om sig. Hustrun har innan dess suttit vid hans sida och funderat över hur kärleken mellan makarna försvunnit i samband med mannens sjukdom. Hon vägrar att avge löftet och därmed ge upp sin frihet. Stämningen i novellen är uppskruvad, här ryms starka känslor av kärlek, svartsjuka och "ensamhetens fasa". På bara ett par sidor skapar författaren ett mycket engagerande ögonblick där allt står på spel.

Aldrig så lite man inte är gift handlar om en syster, vars bror har ett förhållande med en ung, obemedlad kvinna. Systern beslutar sig för att lära känna den unga kvinnan och se till att brodern gör rätt gentemot henne. Jämfört med dramatiken i novellen Löftet är detta en mer vardaglig historia om vikten att bli gift, särskilt för de fattiga flickorna. 

Båda novellerna skildrar konflikten mellan äktenskap och frihet i en tid då kampen för jämställdhet knappt påbörjats. Det här är angelägen och även underhållande läsning om en tid som inte är så långt borta som vi ibland vill göra gällande.

LÖFTET OCH ALDRIG SÅ LITE MAN INTE ÄR GIFT

Författare: Elin Wägner

Förlag Novellix (2023)

Tullias värld

I boken Tullias värld möter läsaren en författare som ser tillbaka på sin ungdoms tid i Uppsala, en tid som ägnades åt promenader med en pojkvän och analyser av gamla texter i ämnet litteraturhistoria. Om "huvudpersonen" Tullia vet vi egentligen inte så mycket, de enda spåren efter henne är vad Tullias far Cicero lämnade efter sig i form av brev. "En gammal romanförfattare har lätt att höra röster" skriver dock författaren och tur är det för oss läsare. Trots bristen på källor skapar Kerstin Ekman ett porträtt av en ung kvinna, som stiger fram i sin historia och delar det universellt kvinnliga med oss. Hon är måhända flyktig och sedd genom faderns ögon, men hon är också en gestalt att känna igen sig i.

"Även om män har skrivit historien så är kvinnorna inflätade i den."

"Egentligen har vi nästan ingen kunskap om kvinnornas tankar och känslor förrän de själva började berätta om dem."

Tullia var den välkände romerske politikern och författaren Ciceros dotter och hon föddes under 70-talet f Kr. Hennes far var ofta frånvarande och gav henne smeknamnet Tulliola (den lilla Tullia). Tullia växte upp i kvinnornas värld, i ett förnämt, stort hus med många slavar. Redan som barn blev hon trolovad och hon hann under sitt korta liv med tre äktenskap, två skilsmässor och att bli änka. Hennes liv innehöll också den stora sorgen över en son som endast levde en kort tid efter förlossningen. Tullia avled i barnsäng i februari 45 f Kr.

Tullias värld är en essäbok om kvinnornas livsvillkor i antikens Rom, livsvillkor som i alltför hög grad präglar även vår tid. Många "kvinnliga" teman som menstruation, våldtäkter, förlossningar och amning belyses och författarens ilska över sakernas natur lyser tydligt igenom. Tullias värld är skriven av en oerhört beläst och kunnig författare och det är inte en bok man snabbt kan ögna. Jag har fått lov att googla många gånger för att lära mig mer om Horatius, Plinius, romersk historia m m. För mig har läsningen därför varit mycket givande, jag uppskattar en författare som utmanar och kräver lite av mig.

TULLIAS VÄRLD
Författare: Kerstin Ekman
Förlag: Albert Bonniers (2020)
Köp: Adlibris, Bokus

Virrpetter

Morfar Petter har haft minne som en häst under hela sitt liv. Han fungerar långt bättre än mormor Ines dator, som nästan alltid är sjuk. Morfar Petter kan rabbla inköpslistor och dessutom tämja kråkor och vattna maskrosor utan att trampa på en endaste blomma. Men en dag vaknar morfar Petter och har glömt att han ska klippa gräset och köpa en kyckling att ha till middag när barnbarnet Sigrid kommer på besök. I stället köper morfar Petter massor av godis och kakor. Allteftersom tiden går glömmer morfar Petter mer och mer, nycklar försvinner och klädseln passar inte alltid årstiden. En dag har morfar Petter för en kort stund till och med svårt att komma ihåg vem den lilla krutgumman bredvid honom i sängen är. Som tur är finns det ett daghem för gamla tanter och farbröder som tappat minnet, dit kan man gå för att fiska upp gamla borttappade minnen.

Berättelsen om morfadern som förlorar sina minnen och börjar leva i en fantasivärld är inkännande och lekfull, trots det allvarliga ämnet. Som läsare blir jag alldeles varm i hjärteroten av den härliga gestaltningen av kärleken mellan det gamla paret. Och emellanåt fnissar jag när morfadern träffar grannar, som inte vet vad de ska tro om hans uppenbarelse. Illustrationerna av Gunilla Kvarnström är underbara, uttrycksfulla och humoristiska. Här finns många detaljer att uppmärksamma och prata med barnen om.

Sammantaget är Virrpetter en avdramatiserande, varm och finurlig berättelse om att drabbas av demens. Den passar barn från c:a 5 år och saknar övre gräns :)

VIRRPETTER
Författare: Johanna Wahlfisk
Illustrationer: Gunilla Kvarnström
Förlag: Lindskog Förlag (2020)
Köp: Adlibris, Bokus
Recensioner: Bokprataren, Prickiga Paula