Kejsarens ansikte

Elin Boardy är en favorit bland samtida, svenska författare. Hon har nu gett ut sex historiska romaner, alla i olika miljöer/tidsåldrar, de flesta med flickors/kvinnors levnadsvillkor i fokus. Allt som återstår handlar om en ung kvinnas utsatthet och utspelar sig i ett bohuslänskt landskap i början av 1900-talet. Mot ljuset är en nyanserad skildring av en kvinnas och ett lands väg mot frihet och självbestämmande. Mary Jones historia är en spännande och ömsint berättelse om människan bakom piratmasken och drömmen om äkta kärlek. Tiden är inte än utspelar sig i digerdödens Europa i mitten av 1300-talet och gestaltar människans identitet i relation till omvälvande förluster. Nätterna på Winterfeldtplatz utspelar sig i Berlin i slutet av 1920-talet, när livet präglades av motsättningarna mellan frihet och dekans och den framväxande nazismen, och gestaltar hbtq-frågor. Alla är olika och alla har jag hyllat.

Kejsarens ansikte utspelar sig i olika delar av Romarriket, under några år på 120-talet, när Hadrianus är kejsare. Hadrianus är en militärt defensiv, "fredlig" kejsare, som ägnar sig åt att uppföra ofantliga byggnationer, anlägga vägar och skapa ett postsystem. Som person är han dock mycket "manlig", han är en skicklig ryttare och jägare. Och, som seden bjuder, har han unga pojkar vid sin sida och i sängen. Den unge greken Antinous träffar kejsaren första gången när han är 13 år och genom mod, skicklighet i bågskytte och öppenhet lyckas han väcka kejsarens intresse. Kejsaren skickar Antinous, tillsammans med många andra gossar, till Rom för att utbildas att ingå i kejsarens uppvaktning. Så småningom får Antinous resa till Villan, kejsarens enorma privata bostad, och där lyckas han återigen utmärka sig bland alla pojkar och fånga kejsarens uppmärksamhet. 

Kejsarens ansikte berättas i hög grad utifrån Antinous perspektiv och författaren utgår konsekvent från de värderingar som rådde vid tidpunkten för romanen. Här finns således inga ifrågasättanden av systemet att äldre rika män med makt roar sig med unga pojkar, och använder människors död i underhållningssyfte. 

"Slavar täcker över blodpölarna med sand, efter varje dag skottar man upp kroppar och utspillda inälvor och kör bort dem på kärror. Ännu en lyckad dag på arenan. Ett storslaget firande av kejsaren."

Antinous är lycklig över att ha väckt kejsarens intresse, även om han är lite orolig för vad kejsaren förväntar sig av honom. Hans fantasier gäller kejsarens roll, hans önskan är att kejsaren vore en vanlig man, en Adrianus, och att deras relation då skulle kunna vara mer jämlik. Det som plågar Antinous är upplevelsen av att vara ett objekt som kejsaren emellanåt visar upp, samt den stora oron inför framtiden. Det var, på Hadrianus tid, socialt accepterat att män hade relationer med pojkar, men inte med andra män. Antinous vet därför hela tiden att hans relation med kejsaren en dag måste ta slut. Sammantaget är gestaltningen av Antinous nyanserad och insiktsfull, vilket skapar ett band mellan pojken och läsaren. Bilden av kejsaren färgas i hög grad av Antinous upplevelser, läsaren möter en komplex man med många dimensioner; han är hänsynslös och maktfullkomlig samtidigt som han visar ömhet och sårbarhet. 

Berättelsen väcker ett stort engagemang, både emotionellt och intellektuellt. Det går naturligtvis inte att läsa boken utan att reflektera kring det pedofila systemet och pojkarnas utsatthet, men Antinous ser inte sig själv som ett offer, utan som utvald. Detta är förvisso inte specifikt för tiden, människor i alla tider (inklusive nu) tenderar att acceptera de förutsättningar som råder och identifiera sig i enlighet med dessa. 

Författaren har, som vanligt, lagt ner ett enormt arbete på efterforskningar och känner sin miljö utan och innan. För mig som läsare är det ett härligt ögonblick av igenkänning när jag inser att den byggnad som beskrivs är Pantheon. Därutöver har jag ägnat mig åt att googla och själv läst massor om Hadrianus, Antinous och Villan, vilket är det bästa betyg jag kan ge en bok. Romanen är rakt, enkelt berättad med ett rejält driv i handlingen, vilket gör boken till en sträckläsare. Jag, som alltid brukar gnälla om en bok överstiger 300 sidor, slukade Kejsarens ansikte på några få dagar. Detta är en roman som passar många läsare, en tänkbar utmanare till titeln Årets Bok 2026.

KEJSARENS ANSIKTE
Författare: Elin Boardy
Förlag: Romanus & Selling (2026)

Nytt i hyllan - Kim Jiyoung, född 1982

Fick efterlängtad bokpost idag - Kim Jiyoung, född 1982 av Cho Nam-Joo - en bok som nu blivit översatt till svenska. Boken skildrar patriarkala struktur och en sexistisk vardagskultur i Sydkorea, och har blivit mycket uppmärksammad både i hemlandet och internationellt. 

Den som råkar vara ARMY vet ju också att boken rekommenderas av BTS ledare Kim Namjoon, aka RM. 

Kejsarens ansikte

Kastar mig omedelbart över dagens efterlängtade post, Kejsarens ansikte av Elin Boardy. Romanen handlar om relationen mellan en ung pojke och den åldrande kejsar Hadrianus, och beskrivs vara skriven med både "psykologisk skärpa och historisk autenticitet".

Picasso i det svenska folkhemmet

Picasso i det svenska folkhemmet: berättelsen om fem offentliga skulpturer är resultatet av en upptäcktsresa i historien genomförd av Peter Forhaug, fotografen Ulf Berglund, skribenterna Ola Liljedahl och Lena Nyblad Liljedahl samt formgivaren Pär Wickholm. Boken skildrar de osannolika historierna bakom installationerna av inte mindre än fem offentliga Picassoskulpturer i Sverige (Kristinehamn, Helsingborg, Halmstad, Solna och Stockholm). Placeringarna av konstverken speglar en tidsanda präglad av tankar om folkbildning och att konsten är till för alla. En viktig person i sammanhanget var den norske konstnären Carl Nejsar som, till sin egen förvåning, fick möjlighet att träffa Picasso, varefter en långvarig vänskap och arbetsgemenskap utvecklades. 

Historien om hur världens största Picassoskulptur, den 15 meter höga Jacqueline (namngiven efter Picassos hustru) hamnade i Värmland är värdig landskapet. Här finns alla ingredienser till en riktig skröna: udda karaktärer som drev sin sak, slumpmässiga möten mellan pratglada människor på småvägar i Frankrike, den världsberömda Selma Lagerlöf och politiker som inte "vågar säga nej till framtiden". Att Picasso verkligen föredrog Kristinehamn framför New York känns kanske ännu mer osannolikt idag. Men så blev det, 1965 på midsommarafton invigdes skulpturen under stort ståhej och nuförtiden lockar hon mängder av turister till Kristinehamn varje år. 

Fågelfiskens resa till Helsingborg innehåller så osannolika komponenter att man som läsare baxnar. Den första versionen av skulpturen ställdes ut på Konst i betong-utställningen i Stockholm, med baktanken att den därefter permanent skulle placeras i Moderna Muséets skulpturpark. Men så skedde inte och skulpturen hamnade i stället i Helsingborg, där den slutligen, på Picassos order, kördes över med traktor eftersom den blivit skadad! En ny version hängdes därefter upp i miljonprogrammet Närlunda, där den hängde relativt obemärkt under många år. 

I mitten av 1960-talet sattes Picassoskulpturer upp i många stora städer (Paris, Amsterdam, Marseille m fl). Chefen på Moderna Muséet, Pontus Hultén, önskade (fortfarande) en skulptur till parken och han bad således sin vän Carl Nejsar om hjälp. Picasso var intresserad och kom med ett förslag, som Hultén hade mage att kritisera. Picasso gjorde honom dock till viljes och 1966 transporterades skulpturgruppen Frukost i det gröna till muséets trädgård på Skeppsholmen. 

Dykande måsen var huvudattraktion vid en utställning i Frognerparken i Oslo 1965 och den norska planen var att skulpturen skulle stanna i landet. Svenskarna var dock på hugget och föreslog att skulpturen skulle placeras i ett nybyggt studentområde, Kungshamra i närheten av Stockholms universitet, vilket sannolikt gladde Picasso. Alla var dock inte lika nöjda, vilket märktes vid invigningen. 

Även runt den 15 meter höga skulpturen Kvinnohuvud var turerna och åsikterna många innan den slutligen invigdes i Halmstad, 1971. Byggnationen var komplicerad och den invigdes lite i förbifarten i samband med andra festligheter, men värdesätts idag på ett helt annat sätt. 

Sammantaget skildrar Picasso i det svenska folkhemmet en oerhört spännande tid i historien, då konsten sågs som en viktig del av samhällsbygget och skulle vara tillgänglig för alla. Boken är oerhört intressant och underhållande, läs den! Själv ska jag nästa sommar resa Sverige runt för att se alla skulpturerna i verkligheten. 

PICASSO I DET SVENSKA FOLKHEMMET

Text: Ola Liljedahl och Lena Nyblad Liljedahl

Foto: Ulf Berglund

Förlag: Bly förlag (2025)

Picassoskulpturen i Kristinehamn

Jag läser i Picasso i det svenska folkhemmet, en konstbok med foto av Ulf Berglund och text av Ola Liljedahl och Lena Nyblad Liljedahl, om hur det kom sig att fem stora Picassoverk hamnade i lilla Sverige och börjar med att läsa om den skulptur jag har en personlig relation till - Picassoskulpturen i Kristinehamn. 

Historien om hur världens största Picassoskulptur, den 15 meter höga Jacqueline (namngiven efter Picassos hustru) hamnar i Värmland är värdig landskapet. Här finns alla ingredienser till en riktig skröna: udda karaktärer som driver sin sak, slumpmässiga möten mellan pratglada människor på småvägar i Frankrike, den världsberömda Selma Lagerlöf och politiker som inte "vågar säga nej till framtiden". Att Picasso verkligen föredrog Kristinehamn framför New York känns kanske ännu mer osannolikt idag. Men så blev det, 1965 på midsommarafton invigdes skulpturen under stort ståhej och nuförtiden lockar hon mängder av turister till Kristinehamn varje år. Förutom den fantastiska berättelsen innehåller boken massor av fina bilder från byggandet av skulpturen, från kommunikationen med Picasso och på Jacqueline idag. 

Recex från Bly förlag.

Picasso i det svenska folkhemmet

Fick en jättefin bok i brevlådan igår, Picasso i det svenska folkhemmet, en konstbok med foto av Ulf Berglund och text av Ola Liljedahl och Lena Nyblad Liljedahl. Boken innehåller spännande bilder och osannolika berättelser om hur och varför fem av Picassos stora monumentala skulpturer i betong hamnade i just Sverige (Halmstad, Kristinehamn, Helsingborg, Solna och en skulpturgrupp på Moderna Museet).

Som värmlänning och besökare av Picassoskulpturen i Kristinehamn ska det bli extra kul att läsa om hur den hamnade just där. Skulpturen är magnifik och fotas ofta som bakgrund till familjehändelser.

Recex från Bly förlag.

Marigold och Rose

Den amerikanska poeten Louise Glück tilldelades Nobelpriset 2020 med motiveringen: "För hennes omisskännliga poetiska röst, som med sträng skönhet gör den enskilda människans existens universell." Hon har tidigare gett ut flera diktsamlingar, Vild iris står oläst i min bokhylla, men med berättelsen Marigold och Rose debuterar hon som prosaförfattare. Eftersom jag inte läst författarens lyrik kan jag inte göra några jämförelser mellan de olika typerna av text, däremot kan jag med lätthet slå fast att språket i Marigold och Rose är helt unikt. 

Berättelsen om tvillingarna utspelar sig under deras första levnadsår, ett år när man är medveten i stunden, ett år när man lär sig en massa saker om sig själv och den närmaste omgivningen. Jag har arbetat som psykolog med särskilt intresse för den tidiga utvecklingen under många år. En av mina favoritböcker är Ett litet barns dagbok av spädbarnsforskaren Daniel N. Stern. Stern var en av första som påvisade det lilla barnets förmågor redan från tidigt ålder, tidigare trodde man att barnet var tämligen omedvetet. Utifrån det här perspektivet har jag läst Marigold och Rose och fascinerats över författarens förmåga att, genom lite mer fantasifulla gestaltningar, beskriva ett litet barns begynnande medvetande. Texten är lättläst, exakt och ganska gullig, men saknar på intet sätt djup.

Huvudpersonerna är ganska olika varandra och ägnar en del tid åt att fundera över detta. De speglar sig i varandras och föräldrarnas ögon och lär sig saker om sig själva. Och om andra. Marigold  förstår tidigt att det är Rose som är den duktiga flickan. Själv har Marigold t ex svårt att dricka ur muggen utan att söla. Marigold tycker om djur för att de inte dömer en, hon är en svårare baby och har ärvt den judiska skuldkänslan av sin pappa. Men hon är uppfinningsrik och skriver en bok i sitt huvud. Rose är sällskaplig och har ett självförtroende som är främmande för Marigold. Rose har lätt att lita på människor och lever i nuet. Marigold tänker att hon själv har ett längre perspektiv. Under året utvecklas flickorna och deras förmågor att tänka, minnas, uppfatta tid och uppleva förluster. 

I Marigold och Rose gestaltas hur flickorna skapar bilder av sig själv i relation till andra, hur de så att säga medskapar sig själva, i ett sammanhang. Idag pratas om hjärnan i en mängd sammanhang och ofta får man intrycket att hjärnan är en permanent/oföränderlig förutsättning för hur vi utvecklas. Inget skulle kunna vara mer fel. Vi föds med föränderliga förutsättningar, med en hjärna som kan utvecklas på en mängd olika sätt, beroende på vad vi möts av under vårt första år. Trygga relationer påverkar hjärnas utveckling på nervcellsnivå, likaså gör otrygga omständigheter. Vikten av att få erfarenheter tillsammans med andra, erfarenheter som blir byggstenar i självbilden, skildras på ett humoristiskt, nyanserat sätt i Marigold och Rose.

Sammantaget är berättelsen om Marigold och Rose en underhållande betraktelse över existensens ursprung.

MARIGOLD OCH ROSE

Författare: Louise Glück

Översättare: Jonas Brun

Förlag: Rámus (2023)

Älskar, älskar inte - Victoria Benedictsson

En realist av Victoria Benedictsson är en av novellixerna i asken Älskar, älskar inte. De andra klassiska författarna är Elin Wägner, Anne Charlotte Leffler och Alfhild Agrell. Kärleken står i centrum i alla novellerna, men inte den ljuva, romantiska, utan den konfliktfyllda, smärtsamma. 

Victoria Benedictsson 1850 - 1888 har studerats flitigt på senare år, ofta med fokus på hennes tragiska privatliv. Likt flera av sina medsystrar tvingades hon in i ett äktenskap hon inte önskade. Hon tog sin tillflykt till skrivandet för att få utlopp för tankar om livet, äktenskapet och samhälleliga orättvisor. Numera anses hon vara en av de främsta av 1880-talets realistiska författare. Med romanen Pengar (1885) gjordes den litterära debuten. I denna berättelse övertalas en ung och omogen flicka att gifta sig alltför tidigt med en förmögen godsägare. Så småningom bryter den unga hustrun upp från ett kvävande konvenansäktenskap, till förmån för självförverkligande. I utvecklingsromanen Fru Marianne (1887) förändras den bortskämda flickan, som helst vill läsa romaner, till en präktig husmor på landet. Här beskrivs i stället en utopisk bild av äktenskapet som harmoniskt och jämlikt. Denna bok blev Benedictssons egentliga genombrott, själv är jag mycket mer förtjust i debutromanen. 

I En realist tillbringar den unga föräldralösa Hildur sommaren hos familjen Sanderson. Hildur har ärvt en betydande summa efter föräldrarna, hon är därmed relativt självständig, och hon har ett brinnande intresse för litteratur, sann realistisk litteratur. Den yngste sonen i familjen Sanderson studerar till läkare, men ägnar större tid åt författardrömmar och skrivande. Hildur läser hans anonymt publicerade texter och ser fram emot att träffa den unge kandidaten. När han så kommer hem stämmer inte riktigt hans fåfänga och utstuderade yttre överens med hennes förväntningar. De kommer varandra dock nära under sommaren i diskussioner om kärlekens natur. Men frågan är om kandidaten verkligen har en så jämlik syn på kärlek och kvinnans villkor som det verkar?

"Ni talar om kvinnans likställighet med mannen och menar därmed, att hon får vara lika dålig som han. Sköna rättigheter!" 

Novellen En realist är något svårtillgänglig, på grund av att vissa saker inte uttrycks rakt på sak, utan endast antyds. Både utifrån tema och stil är novellen framför allt ett intressant dokument från författarens samtid. Att kvinnans frigörelse ofta sker på mannens villkor är dock lika angeläget att uppmärksamma än idag.

EN REALIST

Författare: Victoria Benedictsson

Förlag: Novellix (2023)

Älskar, älskar inte - Anne Charlotte Leffler

Barnet av Anne Charlotte Leffler är en av novellixerna i asken Älskar, älskar inte. De andra klassiska författarna är Elin Wägner, Alfhild Agrell och Victoria Benedictsson. Kärleken står i centrum i alla novellerna, men inte den ljuva, romantiska, utan den konfliktfyllda, smärtsamma. 

Anne Charlotte Leffler 1849 - 1892 är idag mest känd för sin feministiska dramatik, men i samtiden var hon även en populär novellförfattare. Hon debuterade 1869 med novellsamlingen Händelsevis, nådde det första erkännandet med pjäsen Skådespelerskan (1873) och fick sitt stora genombrott med novellsamlingen Ur lifvet I (1882). I början av 1880-talet var hon den mest spelade dramatikern i Sverige tillsammans med Agrell. I samband med att intresset för kvinnofrågor dalade i slutet av 1880-talet minskade Agrells och Lefflers popularitet. Liksom Agrell, utelämnades även Leffler periodvis i  litteraturhistoriska översikter. Från 1980-talet och framåt har forskarna ånyo riktat sitt intresse mot Lefflers författarskap. 

Barnet handlar om ett gift, barnlöst par där maken spelar rollen av den ansvarstagande vuxne fadersfiguren och hustrun behandlas som ett, ibland lite olydigt, barn som måste skyddas från all världens ondska. Maken är läkare och möter i sitt arbete många människors svårigheter, för att han ska kunna behålla bilden av en god värld krävs att hustrun förblir okunnig och oskyldig. Makens yrke får mig att associera till Charlotte Perkins Gilmans berömda novell Den gula tapeten, i vilken en make med läkaryrket behandlar, d v s låser in, sin sjuka hustru. Samma dominanta tema förekommer även i Barnet, maken bestämmer det mesta i hemmet, han beslutar om hustruns kläder och han styr definitivt över vad hon tillåts läsa. 

"Hon ville veta, hur hustrur och mödrar i hennes egen omgivning levde och tänkte och kände, hon ville läsa sig till klarhet med sig själv och sin drömmar. Doktorns obenägenhet att tillfredsställa hennes önskan i detta fall ökade hennes lust att lära känna, vad alla hennes bekanta talade om. Och en afton, då hennes man var borta på sjukbesök, satt hon uppkrupen i ett soffhörn och läste vid lampan Madame Bovary."

Läsning av Barnet är i oerhört upprörande, engagerande och mycket angeläget. Sannolikt behöver jag läsa novellen en gång till eftersom jag säkerligen missade en del nyanser i min frustration över hustruns livssituation. Trots att hustruns förutsättningar kan upplevas som förlegade, lever vi just nu i en värld där både jämställdhet och demokratiska processer luckras upp och vi behöver reagera och agera. 

BARNET

Författare: Anne Charlotte Leffler

Förlag: Novellix (2023)

Älskar, älskar inte - Alfhild Agrell

Alfhild Agrell, 1849 - 1923 är en av våra bortglömda stora författare. Hon verkade under en period i slutet av 1800-talet, då kvinnorna hade en stark position. Detta återspeglades dock inte alls i senare litteraturhistoriska verk, där flera av de tongivande 1800-talskvinnorna förbisågs. Från 1970-tal och framåt har dock Agrell m fl uppmärksammats i nyare feministiska läsningar. I sin samtid spelades Agrells dramatik mer än Strindbergs, det kan kanske ge ett perspektiv på hur uppskattad hon faktiskt var. Genombrottet kom 1882 med Räddad, en pjäs som handlar om en kvinna som bryter upp från sitt äktenskap sedan maken ruinerat familjen. När jag pluggade litteraturvetenskap gjorde jag en jämförelse mellan Ibsens Ett dockhem och Agrells Räddad. Likheterna mellan verken är stora, och medvetna. Agrell skrev i polemik mot Ibsens idealistiska, individualistiska upplösning. Hennes drama är nattsvart och betonar mer samhällsstrukturer än individuell frihet.

Skymning och Födelsedagskakan av Alfhild Agrell är en av novellixerna i asken Älskar, älskar inte. De andra klassiska författarna är Elin Wägner, Anne Charlotte Leffler och Victoria Benedictsson. Kärleken står i centrum i alla novellerna, men inte den ljuva, romantiska, utan den konfliktfyllda, smärtsamma. 

Den korta novellen Skymning inleds av en miljöbeskrivning som omedelbart lockar med sig läsaren in i mörker och dysterhet. En ensam kvinna plågas i kamp med sig själv om den egna nyttigheten, behovet av närhet och sanning, längtan efter frihet och plikten att vara sitt löfte till maken troget. Hon gifte sig som ung med en äldre make, vars liv framför allt bestod av karriär och umgänge med vännerna. Detta förändrades inte efter giftermålet. Den unga kvinnan lider av och i sin ensamhet, och när kärleken förtvinar finns bara ett stort behov av att göra sig fri kvar. På några få sidor blir läsaren indragen i en känslostorm som lämnar både huvudpersonen och läsaren utmattad.

I Födelsedagskakan växer den unga flickan Anni upp i misär hos sin mormor, en gammal kvinna som tar ut all besvikelse över dottern på dotterdottern. Annis enda tröst är barndomsvännen Olof, som lovar att gifta sig med henne när de växer upp. Han går till sjöss för att arbeta sig upp och kunna ta sig en hustru. Nu äntligen ska han komma hem och Anni smyger sig ut i kvällen för att ta emot honom med en födelsedagskaka. Hemkomsten blir dock tyvärr inte som Anni tänkt sig.

Båda novellerna är mycket engagerande, oerhört känslosamma och fina exempel på författarens skildringar av individens behov och samhällets normer.

SKYMNING/FÖDELSEDAGSKAKAN

Författare: Alfhild Agrell

Förlag: Novellix (2023)

Mina bokvänner

Har nu med ett leende på läpparna läst Mina bokvänner av Roberto Piumini och haft det mysigt tillsammans med kända och mindre kända bokkaraktärer. Boken innehåller fylliga och intressanta personbeskrivningar av inte mindre än 40 huvudpersoner, från Odysseus, via Elizabeth Bennett, till Harry Potter. Här får läsaren möta gamla klassiker som Gulliver, D'Artagnan, Oliver Twist, Pollyanna och Robin Hood. De manliga karaktärerna är i majoritet, men här finns också fina porträtt av t ex Anne Shirley, Ronja Rövardotter, Jane Eyre och Julia Capulet. 

Varje karaktär beskrivs på ett engagerande sätt: om Julia Capulet kan man bl a läsa:

"När man hör henne tala på det viset där hon står på balkongen skulle man kunna tänka att hon är en naiv flicka, som drabbad av sin första förälskelse inte kan skilja mellan verklighet och fantasi, men då misstar man sig. Bakom hennes ljuva och eleganta skönhet döljer sig en stark och beslutsam personlighet."

Förutom beskrivningen av huvudpersonerna berättas också en del om författarna och verken. Om Shakespeare kan man således läsa lite om ursprunget till verket Romeo och Julia, om annat han skrivit och lite om hans liv. 

Sammantaget är Mina bokvänner en mycket fin bok med nyanserade personporträtt och vackra, uttrycksfulla illustrationer i dämpade nyanser. 

MINA BOKVÄNNER
Författare: Roberto Piumini
Illustrationer: Elisa Paganelli
Översättare: Malin Emitslöf
Förlag: Opal (2023)

Älskar, älskar inte - Elin Wägner

Löftet och Aldrig så lite man inte är gift av Elin Wägner är en av novellixerna i asken Älskar, älskar inte. De andra klassiska författarna är Alfhild Agrell, Anne Charlotte Leffler och Victoria Benedictsson. Kärleken står i centrum i alla novellerna, men inte den ljuva, romantiska, utan den konfliktfyllda, smärtsamma. 

Elin Wägner 1882 - 1949 började tidigt skriva, hon medverkade i skoltidningen och vann som 17-åring pris för en novell. 1907 började hon skriva artiklar och följetonger i dags- och veckopress, bl a en serie om livet bland lågavlönade kvinnliga kontorister i Stockholm. Denna publicerades senare i romanform under namnet Norrtullsligan. Wägner skrev även artiklar och texter rörande aktuella sociala frågor, framför allt frågor om kvinnors situation, och hon engagerade sig i rörelsen för kvinnlig rösträtt. 1910 publicerades romanen Pennskaftet. I december 1919 var Wägner med och grundade Rädda Barnen. Några år senare flyttade hon till herrgården Fogelstad, där en grupp kvinnor tillsammans ägnade sig åt folkbildning. Hon skrev romaner och andra texter om pacifism, rösträtt och problemen med skogsskövling, mekanisering av jordbruket m m. 1944 blev Wägner invald i Svenska Akademien.

Novellen Löftet handlar om en man som på sin dödsbädd begär att hustrun aldrig ska gifta om sig. Hustrun har innan dess suttit vid hans sida och funderat över hur kärleken mellan makarna försvunnit i samband med mannens sjukdom. Hon vägrar att avge löftet och därmed ge upp sin frihet. Stämningen i novellen är uppskruvad, här ryms starka känslor av kärlek, svartsjuka och "ensamhetens fasa". På bara ett par sidor skapar författaren ett mycket engagerande ögonblick där allt står på spel.

Aldrig så lite man inte är gift handlar om en syster, vars bror har ett förhållande med en ung, obemedlad kvinna. Systern beslutar sig för att lära känna den unga kvinnan och se till att brodern gör rätt gentemot henne. Jämfört med dramatiken i novellen Löftet är detta en mer vardaglig historia om vikten att bli gift, särskilt för de fattiga flickorna. 

Båda novellerna skildrar konflikten mellan äktenskap och frihet i en tid då kampen för jämställdhet knappt påbörjats. Det här är angelägen och även underhållande läsning om en tid som inte är så långt borta som vi ibland vill göra gällande.

LÖFTET OCH ALDRIG SÅ LITE MAN INTE ÄR GIFT

Författare: Elin Wägner

Förlag Novellix (2023)

Tullias värld

I boken Tullias värld möter läsaren en författare som ser tillbaka på sin ungdoms tid i Uppsala, en tid som ägnades åt promenader med en pojkvän och analyser av gamla texter i ämnet litteraturhistoria. Om "huvudpersonen" Tullia vet vi egentligen inte så mycket, de enda spåren efter henne är vad Tullias far Cicero lämnade efter sig i form av brev. "En gammal romanförfattare har lätt att höra röster" skriver dock författaren och tur är det för oss läsare. Trots bristen på källor skapar Kerstin Ekman ett porträtt av en ung kvinna, som stiger fram i sin historia och delar det universellt kvinnliga med oss. Hon är måhända flyktig och sedd genom faderns ögon, men hon är också en gestalt att känna igen sig i.

"Även om män har skrivit historien så är kvinnorna inflätade i den."

"Egentligen har vi nästan ingen kunskap om kvinnornas tankar och känslor förrän de själva började berätta om dem."

Tullia var den välkände romerske politikern och författaren Ciceros dotter och hon föddes under 70-talet f Kr. Hennes far var ofta frånvarande och gav henne smeknamnet Tulliola (den lilla Tullia). Tullia växte upp i kvinnornas värld, i ett förnämt, stort hus med många slavar. Redan som barn blev hon trolovad och hon hann under sitt korta liv med tre äktenskap, två skilsmässor och att bli änka. Hennes liv innehöll också den stora sorgen över en son som endast levde en kort tid efter förlossningen. Tullia avled i barnsäng i februari 45 f Kr.

Tullias värld är en essäbok om kvinnornas livsvillkor i antikens Rom, livsvillkor som i alltför hög grad präglar även vår tid. Många "kvinnliga" teman som menstruation, våldtäkter, förlossningar och amning belyses och författarens ilska över sakernas natur lyser tydligt igenom. Tullias värld är skriven av en oerhört beläst och kunnig författare och det är inte en bok man snabbt kan ögna. Jag har fått lov att googla många gånger för att lära mig mer om Horatius, Plinius, romersk historia m m. För mig har läsningen därför varit mycket givande, jag uppskattar en författare som utmanar och kräver lite av mig.

TULLIAS VÄRLD
Författare: Kerstin Ekman
Förlag: Albert Bonniers (2020)
Köp: Adlibris, Bokus

Virrpetter

Morfar Petter har haft minne som en häst under hela sitt liv. Han fungerar långt bättre än mormor Ines dator, som nästan alltid är sjuk. Morfar Petter kan rabbla inköpslistor och dessutom tämja kråkor och vattna maskrosor utan att trampa på en endaste blomma. Men en dag vaknar morfar Petter och har glömt att han ska klippa gräset och köpa en kyckling att ha till middag när barnbarnet Sigrid kommer på besök. I stället köper morfar Petter massor av godis och kakor. Allteftersom tiden går glömmer morfar Petter mer och mer, nycklar försvinner och klädseln passar inte alltid årstiden. En dag har morfar Petter för en kort stund till och med svårt att komma ihåg vem den lilla krutgumman bredvid honom i sängen är. Som tur är finns det ett daghem för gamla tanter och farbröder som tappat minnet, dit kan man gå för att fiska upp gamla borttappade minnen.

Berättelsen om morfadern som förlorar sina minnen och börjar leva i en fantasivärld är inkännande och lekfull, trots det allvarliga ämnet. Som läsare blir jag alldeles varm i hjärteroten av den härliga gestaltningen av kärleken mellan det gamla paret. Och emellanåt fnissar jag när morfadern träffar grannar, som inte vet vad de ska tro om hans uppenbarelse. Illustrationerna av Gunilla Kvarnström är underbara, uttrycksfulla och humoristiska. Här finns många detaljer att uppmärksamma och prata med barnen om.

Sammantaget är Virrpetter en avdramatiserande, varm och finurlig berättelse om att drabbas av demens. Den passar barn från c:a 5 år och saknar övre gräns :)

VIRRPETTER
Författare: Johanna Wahlfisk
Illustrationer: Gunilla Kvarnström
Förlag: Lindskog Förlag (2020)
Köp: Adlibris, Bokus
Recensioner: Bokprataren, Prickiga Paula

Sen for jag hem

Till slut kom så äntligen den tredje och avslutande delen om Jana Kippo. Den var minst sagt efterlängtad. Och den levde upp till mina högt ställda förväntningar och tog med mig på en svindlande känslomässig resa rakt ner i sorg, elände och våldsamheter. Tack och lov uppblandat med svart humor och ett underfundigt, vidlyftigt språk.

I första boken, Jag for ner till bror, återvänder Jana Kippo till sin hemby Smalånger i Västerbotten. Här bor hennes tvillingbror Bror fortfarande kvar i deras barndomshem, Kippogården. Jana, som egentligen bara planerat ett kort besök, sugs snabbt in i det liv hon lämnat och börjar arbeta inom hemtjänsten, där hon efterträder Maria, barndomsvännen som nyligen avlidit. I mötet med alla de gamla kommer Janas liv ikapp henne och minnen av övergrepp och våld tränger sig på.

I andra boken, Vi for upp med mor, har modren avlidit och ska begravas i sin hemby Kukkojärvi i norra Norrbotten. Där lever större delen av befolkningen på strikt, gammaltestamentligt, religiöst sätt. Männen styr och kvinnorna föder barn. Bror lockas av gemenskapen, medan Jana försöker få honom att ta sitt förnuft till fånga.

I inledningen av tredje boken avlider Janas tvillingbror i en olycka och livet förändras totalt. Vem är hon utan sin bror? Samtidigt som Jana brottas med ensamhet och sorg reser hon till Stockholm,  där hennes konstverk, lergubbarna, ställs ut. Där träffar hon en ung kvinna, Nikki, som hon kanske blir förälskad i. Och där får hon se bilder av stenskulpturer som för henne söderut till den bohuslänska kargheten.

Handlingen i nutid varvas med återblickar till Janas tidigare liv, som i hög grad präglats av våldsamma relationer.

Det är inte så ofta (längre) som jag blir totalt uppslukad av böcker, men Smirnoffs trilogi går inte att värja sig mot. Här finns en råhet jag egentligen inte alls vill ta till mig, men Jana Kippos bitska ironi gör hennes historia uthärdlig att ta del av. Flera gånger sitter jag och fnissar till allsköns eländiga händelser. Texten är suggestiv med sina korta meningar, avsaknad av skiljetecken och sammanskrivningar av namn. Uppfinningsrikedomen när det gäller ordskapande är bländande, jag kommer på mig själv med att säga en del ord högt för att få höra dem. Böckerna om Jana Kippo är sammantaget helt fantastisk litteratur!

SEN FOR JAG HEM
Författare: Karin Smirnoff
Förlag: Polaris (2019)
Köp: Adlibris, Bokus
Recensioner: och dagarna går

Nätterna på Winterfeldtplatz

Elin Boardy är en av de mest intressanta unga svenska författarna. Hon har nu gett ut fem historiska romaner, alla i olika miljöer, alla med flickors/kvinnors levnadsvillkor i fokus. Allt som återstår handlar om en ung kvinnas utsatthet och utspelar sig i ett bohuslänskt landskap i början av 1900-talet. Mot ljuset är en nyanserad skildring av en kvinnas och ett lands väg mot frihet och självbestämmande. Mary Jones historia är en spännande och ömsint berättelse om människan bakom piratmasken och drömmen om äkta kärlek. Tiden är inte än utspelar sig i digerdödens Europa i mitten av 1300-talet och gestaltar människans identitet i relation till omvälvande förluster. I flera av de tidigare romanerna gestaltas hbtq-frågor, i Nätterna på Winterfeldtplatz låter författaren detta växa till ett huvudtema.

Nätterna på Winterfeldtplatz utspelar sig i Berlin i slutet av 1920-talet, på en plats i en tid som känns lockande för oss än idag. Livet i Weimarrepubliken präglades av motsättningarna mellan frihet och dekans och den framväxande nazismen. Här fanns gayklubbar och, åtminstone i någon mån, en öppenhet visavi homosexualitet. Den judiske läkaren Magnus Hirschfeld öppnade här ett institut för forskning och utbildning i sexologi och marxismen spreds på gatorna. Demokratin blev dock alltmer bräcklig och hur det slutade vet vi ju tyvärr.

Till detta Berlin kommer den 19-åriga göteborgsflickan Hedvig. Planen är att hon ska stanna ett år och hon ska bo tryggt hos den konservativa faster Margarethe. Hedvig själv har andra planer, men det är hennes föräldrar lyckligt ovetande om. Hedvig finner sig snabbt tillrätta och börjar utforska allt staden har att erbjuda. Hon får snabbt väninnor på kontoret där hon arbetar och blir bjuden på spännande fester där det mesta är tillåtet. Hedvig skapar nära vänskapsrelationer med det homosexuella paret Heinz och Florian och hon inleder sexuella förbindelser med väninnan Mina och den krigstraumatiserade Erwin. I samhället sker dock snabba politiska förändringar, vilket kommer att påverka livet för alla vännerna.

Nätterna på Winterfeldtplatz gestaltar unga Hedvigs frigörelse från traditionella normer och skapande av en egen identitet. Det är så angeläget för Hedvig att få vara sig själv att det kanske är värt att offra allt för detta. Texten bygger i hög grad på dialoger, vilket gör boken medryckande och mycket lättläst. För egen del uppskattar jag framför allt skildringarna av de politiska händelserna och huvudpersonernas diskussioner om sin samtid. Sammantaget är Nätterna på Winterfeldtplatz en engagerande roman som utspelar sig i en förförisk miljö. Det här är en roman som kommer att uppskattas av många läsare.

NÄTTERNA PÅ WINTERFELDTPLATZ
Författare: Elin Boardy
Förlag: Wahlström & Widstrand (2020)
Köp: Adlibris, Bokus

Glad Påsk

Glad Påsk önskar jag er alla, trots att en del av oss får fira mer begränsat än vad vi tänkt oss. Jag är i alla fall mycket nöjd med min "påskpresent" Nätterna på Winterfeldtplatz av Elin Boardy, en roman jag längtat efter sedan jag först hörde talas om den. En författare jag gillar, 20-tal, Berlin, kärlek och politik, kan ju inte gärna bli fel.

Flickornas tystnad

Under de senaste månaderna har jag läst många omtolkningar av antikens berättelser och flera av dem har handlat om grekernas belägring av Troja. I Slaget om Troja av Theodor Kallifatides berättar en lärarinna för barnen om det trojanska kriget samtidigt som andra världskrigets bomber faller över den ockuperade grekiska byn. I The song of Achilles av Madeline Miller berättar Akilles bästa vän Patroklos sin berättelse om den berömde hjälten. I Flickornas tystnad av Pat Barker är så äntligen kvinnorna och framför allt Briseis i fokus. Här får vi äntligen höra mödrarnas, hustrurnas, döttrarnas och slavinnornas historier. Briseis är dock inte den enda huvudpersonen, romanen innehåller också en mångfasetterad gestaltning av Akilles, delvis sedd genom Briseis ögon, delvis utifrån hans eget perspektiv.

Hjälten Akilles.
Strålande Akilles.
Ädle Akilles.
Gudalike Akilles.
Epiteten staplas på varandra.
Det var inte vad vi kallade honom.
Vi kallade honom "slaktaren".

Briseis heter hon. Briseis heter den unga drottningen av Lyrnessos, den unga kvinnan som blir Akilles "pris" efter erövringen av Lyrnessos. Många gånger önskar hon att hon haft mod att kasta sig ut från citadellets tak för att slippa se sin bror dödas, för att slippa se kvinnor våldtas framför ögonen på sina barn, för att slippa höra Akilles säga att hon får duga. Men även i det nya livet som slav inträder en form av vardag, där kvinnorna hjälper och tröstar varandra, där de tvättar alla lik och sköter om de pestsjuka. Briseis uppgifter omfattar också att servera kvällsvin till de stridande männen, som om kvällarna samlas i Akilles salar. Och hon är Akilles sällskap nattetid. Briseis blir även en viktig bricka i maktspelet mellan Agamemnon och Akilles. En bricka vars önskningar ingen tar någon hänsyn till. Förutom Akilles bäste vän Patroklos, som är den enda som visar Briseis omtanke.

Léon Cogniet (1794–1880), Briseis Restored to Achilles in his Tent Discovers the Body of Patroculus (1815), oil on canvas,  Musée des Beaux-Arts, Orléans, France. By VladoubidoOo, via Wikimedia Commons.

Flickornas tystnad är en oerhört spännande, fängslande, inlevelsefull och lättläst berättelse som jag hade mycket svårt att lägga undan på kvällarna. Det är en roman som står på egna ben och mycket väl kan läsas även av den som inte alls är insatt i handlingen i Iliaden. För den som kan sin Homeros är Flickornas tystnad ett mycket värdefullt tillskott, ett kvinnligt perspektiv, men också ett mer nyanserat porträtt av Akilles. Framför allt är det den komplexa relationen mellan Briseis och Akilles som gör boken så läsvärd.

FLICKORNAS TYSTNAD
Författare: Pat Barker
Översättare: Eva Johansson
Förlag: Albert Bonniers (2020)
Köp: Adlibris, Bokus
Recensioner: Fiktiviteter

Nytt i hyllan - Flickornas tystnad

Ooooo, så jag längtat efter denna bok som ramlade in i postlådan igår. Äntligen ska jag få läsa om Akilles utifrån ett kvinnligt perspektiv. Flickornas tystnad av Pat Barker handlar om de kvinnor som tas tillfånga i samband med kriget mot trojanerna. Huvudperson och berättare är Briseis, drottning av Lyrnessos (Lyrnessus) innan tillfångatagandet.

Hjälten Akilles.
Strålande Akilles.
Ädle Akilles.
Gudalike Akilles.
Epiteten staplas på varandra.
Det var inte vad vi kallade honom.
Vi kallade honom "slaktaren".

Drömmen om okapin

I Drömmen om okapin av Mariana Leky växer den 10-åriga Luise upp i en liten by i Westwald (i dåvarande Västtyskland) där alla känner varandra. Luise bor hos sina föräldrar, den möjligen odödliga hunden Alaska och farmodern Selma. Farmodern har en mycket udda vana; när hon drömmer om en okapi innebär det att någon i omgivningen kommer att dö. I inledningen av romanen har Selma just haft en okapi-dröm, frågan är vem som kommer att dö? Hela byn håller andan och invånarna förbereder sig inför döden på olika sätt.

Romanens berättare är delvis Luise, men romanen handlar snarare om om en hel by. Här finns många olika karaktärer, mer eller mindre udda, självupptagna, folkskygga, kärleksfulla och utsatta. Handlingen utspelar sig under tre olika tidsepoker, både då Luise är barn och då hon vuxit upp och möter kärleken. Drömmen om okapin är i hög grad en roman om känslor, framför allt kärleken som övervinner allt, men även livets oundvikliga sorger.

”Vi kunde göra allt möjligt med kärleken. Vi kunde dölja den mer eller mindre framgångsrikt, vi kunde släpa på den, vi kunde lyfta den högt, bära den genom världens alla länder eller stuva undan den i blomsterkransar, vi kunde lägga den i jorden och skicka den till himlen. Allt detta kunde man göra med kärleken, tålmodig och följsam som den var, men att förändra den, det kunde vi inte.”

Drömmen om okapin genomsyras av en underfundig, stillsam humor som gör mig varm i hjärteroten. Språket är poetiskt och vackert, gestaltningen saklig och osentimental. Precis som jag gillar det. Handlingen förgylls av dessutom av lite magiska inslag som förstärker ett lite sago-liknande intryck. Det här är inte en bok som är lätt att kategorisera, men den är mycket lätt att läsa. Och älska.

Med vad är egentligen en okapi? Jo, det är ett underbart ett zebragiraffliknande djur som bara lever i regnskogen i nordöstra Kongo-Kinshasa.

DRÖMMEN OM OKAPIN
Författare: Mariana Leky
Översättare: Rebecca Kjellberg
Förlag: Thorén & Lindskog (2018)
Köp: Adlibris, Bokus
Recensioner: Kulturkollo