Bloggen 18 år

Idag för 18 år sedan startade jag för första gången en blogg, dessutom en blogg med ett mkt speciellt syfte: att läsa alla Nobelpristagare i litteratur. Då hade jag ingen aning om att bloggosfären stod inför en explosionsartad utveckling, att förlag och Bokmässan skulle vilja samarbeta med oss bokbloggare och att jag skulle hitta en så stor grupp likasinnade bokstollar, som jag idag ser som nära vänner. Inget blev riktigt som jag trodde, i stället för att stillsamt dokumentera mina tankar om böcker i en privat läsdagbok, kastades jag in i ett socialt sammanhang med digitala event och mässor, läsretreat och andra träffar. Så otroligt oväntat och otippat och alldeles fantastiskt! Dock med följden att alla Nobelpristagare ännu inte är lästa ... :D

Tisdagstrion - Ryssland

Dagens Tisdagstrio hos Robert på Mina skrivna ord handlar om Ryssland, och jag har letat upp lite olika typer att rysk litteratur. 

I Snöstormen av Vladimir Sorokin gör den lätte koleriske doktor Platon Iljitij Garin och kusken Harkel en farofylld resa i Harkels självgångare, som dras av ett 50-tal rapphönsstora hästar, till befolkningen i en avlägsen by för att rädda dem från svartsoten, en zombieepedemi från Bolivia. Resan kantas av äventyr, olyckor och möten med egenartade jättar, pyttemänniskor och knarkare.

I åk 8 läste dottern litteraturhistoria och pluggade begrepp som allegori och satir i Jonathan Swifts Gullivers resa. Det hon då lärde sig om Gullivers resor passar lika bra in på doktor Garins resa. Samhällskritiken ligger under ytan och uttalas inte explicit, men är hela tiden enormt tydlig. Man kan komma undan med mycket genom att skriva "sagor" och sci-fi och tur är väl det. På ytan är således Snöstormen en helgalen, humoristisk och fantastisk berättelse, under ytan är kritiken mot den samtida maktförskjutningen i Ryssland hela tiden närvarande.

Sorokins roman bygger på ett par berättelser av Lev Tolstoj och i Snöstormen refereras också till Gogols novell Näsan. Därutöver finns säkerligen mängder av referenser till rysk historia, politik och kultur som går mig förbi. Sorokin har även tidigare skrivit samhällskritiska texter och är hett omdebatterad i sitt hemland.

När Solzjenitsyns första och självbiografiska långnovell En dag i Ivan Denisovitjs liv publicerades i Sovjetunionen 1962 var den sprängstoff. Först nu avslöjades Stalins terror mot det ryska folket. Boken utspelar sig i ett sovjetiskt arbetsläger under 1950-talet. Under en dag från morgon till kväll får man följa Ivan Denisovitj, oftare kallad Sjuchov.

Ivan har dömts till ett arbetsläger, anklagad för att ha spionerat efter att ha tillfångatagits av tyskarna under andra världskriget. Trots att detta inte är sant straffas han av staten och döms till tio års lägervistelse. Dagen börjar med att han vaknar upp sjuk. Som straff för att han har vaknat sent skickas han till vakthuset för att städa och tvätta det. När han är klar med städandet går han till sjukstugan för att rapportera att han är sjuk. Men nu är det sent på morgonen och läkaren får inte sjukskriva fler arbetare så Sjuchov måste arbeta ändå. Resten av dagen handlar om Sjuchovs grupp och deras lojalitet för gruppchefen. Solzjenitsyn berättar också om olika metoder för att överleva, om den djungelns lag som råder i lägret. En dag i Ivan Denisovitjs liv är och förblir en milstolpe inom den ryska litteraturen.

"Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis." Öppningen av Lev Tolstojs mest berömda roman är lika klassisk som berättelsen i övrigt. Anna Karenina är en av de riktigt stora kärleksromanerna, ett häpnadsväckande modernt psykologiskt porträtt av en kvinna som försöker bryta sig fri från sociala och äktenskapliga förpliktelser, men som blir utstött på grund av sin passion. Anna Karenina var otrogen, hon älskade och tog sitt liv och är än i dag en av de mest konturskarpa romanpersonerna i hela vår litteraturhistoria. Lev Tolstojs roman beundras fortfarande av läsare på alla nivåer, och är en ständig inspiration för nya författare. Lev Tolstoj skrev sin Anna Karenina mellan 1873 och 1877, bara några år efter att han var klar med sitt andra stora romanverk Krig och fred. 

Min upplevelse av att läsa Anna Karenina var dock inte alls så positiv som jag väntat mig. Tyvärr blev författarens önskan att dränka mig i kloka sanningar om vikten av ett hårt arbete på landet och ett sunt leverne mig övermäktigt. Sammantaget en av få klassiker jag INTE älskar.

En smakbit ur Eufori

Jag firade 17 maj igår och glömde att dela veckans smakbit. Men här kommer i alla fall mitt inlägg i utmaningen En smakebit på söndag hos Mias bokhörna.

Under veckan har jag lyssnat på Eufori av Elin Cullhed, en litterär fantasi om Sylvia Plaths sista år i livet. Romanen och huvudpersonens känsloläge kränger vilt åt alla håll och kanter, här skildras kärlek, svartsjuka, längtan att skriva och avund i halsbrytande fart. Elin Cullhed tilldelades Augustpriset 2021 i den skönlitterära klassen för Eufori med motiveringen: På livsbejakande och rasande prosa skildras hur ett poetiskt geni brottas med en hemmafrutillvaro där drömmar och desperation föder varandra. Med Eufori tar en författarikon plats i vår tid – i textens bultande hjärta får läsaren också syn på sig själv”. Texten är känslomässigt utmanande att läsa och skildrar en inre kamp mellan melankoli och grandiositet, två sidor av ett och samma mynt. 

 

"Jag satt mig alldeles kall på den våta stenen tills Nick vaknade och Frieda drog i mig och ville få mig tillbaka till verkligheten, hon var som alla andra, de slet och drog i mig och ville till varje pris få bort mig från euforin, bort från mitt eget hjärtas salighet, jag fick inte vara lycklig, jag fick inte tro på mitt eget liv."

"Jag har varit så jävla mycket mamma”, sa jag. ”Jag har varit mammamonstret, jag har varit mamma där Ted har brustit i sitt faderskap, jag har burit barnen i mitt inre, jag har släpat runt på dem tills mina armar storknat, jag har försakat mitt skrivande, ja, allt! Allt har jag gjort för dem.”

"Ted var glömd nu, han var bortsvept som en bit tång på strandremsan. Uppsvept i havet. Det var jag som var havet. Jag var vågorna. Han hade bara glömt det. Jag var framtiden. Jag hade den i mitt bröst. Jag var tiden, jag var livet självt, jag var urmodern, det var jag som tog hand om barnen."

Norska favoriter - Maja Lunde

Foto: Agnete Brun

Maja Lunde är en av Norges mest lästa författare, född och bosatt i Oslo. Maja Lunde har skrivit barnböcker samt manus till barnprogram för TV, men är mest känd som författare till romanerna Binas historia, Blå, Przewalskis häst och Drömmen om ett träd - vilka utgör fristående delar i romankvartetten om vår tids skrämmande klimatförändringar. Den inledande delen - Binas historia - blev en världssensation och ledde till att författaren fortsatte att skruva ytterligare romaner med klimattema. 

Binas historia rör sig mellan tid och rum och utspelar sig i 1800-talets England, i USA strax efter millennieskiftet och i Kina år 2098. Biodlaren och biologen William kämpar i 1800-talets England med att försöka skapa en revolutionerande bikupa, som kan trygga försörjningen framåt, ge honom en hög status i forskningsvärlden, samt få sonen intresserad av att ta över gården i framtiden. I vår tids USA har Georges familj varit biodlare i generationer, när något leder till att bisamhällen över hela landet börjar slås ut. Det som ska komma att kallas Kollapsen har inletts - bisamhällen överallt dör och ingen förstår varför. Även här finns en far som önskar att hans son ska ta över verksamheten i framtiden. I Kina 2098 är bidöden ett faktum, som lett till svältdöd och världskrig. Kvinnan Tao och många med henne lever slavliknande liv där de tvingas handpollinera fruktträd för att få mat. Hennes dröm är att sonen ska kunna få ett bättre liv.

Maja Lunde skildrar hur en framtid utan pollinerare kommer att se ut på ett oerhört skrämmande sätt. Utan bin, ingen mat från växtriket. Utan mat, på sikt inga människor. Binas historia är en ohyggligt spännande klimatdystopi, samtidigt som den också på ett ömsint sätt skildrar människans strävan att försöka ge sina barn en bättre levnadssituation. 

Blå utspelar sig under flera tidsplan samt i olika delar av Europa. I vår samtid i Norge seglar den snart  70-åriga miljöaktivisten Signe ensam över havet i sin båt "Blå" tillbaka till sin hembygd och ungdomens kärlek för att protestera mot att en enorm och livsviktig glaciär ska exploateras och säljas som dricksvatten till rika länder i Mellanöstern. Den andra historien utspelar sig år 2041 i ett uttorkat och sönderbränt Sydeuropa där pappan David och hans lilla dotter Lou flyr bränder, krig och torka och febrilt söker efter vatten. Nord och syd strider med varandra om det livsviktiga och sinande vattnet, som inte längre räcker till alla. För David och Lou inträffar en dag en underlig sak när de hittar en övergiven segelbåt i en trädgård långt ifrån havet. 

Blå är en oerhört skrämmande skildring av vad människans galenskap leder till när ingen hänsyn tas vare sig till jorden, djuren eller andra människor. Jag läste boken mitt under pandemin, några år efter den heta, torra sommaren 2018 och blev oerhört påverkad av innehållet. Jag önskar jag kunde tro att handlingen bara är ett utslag av en författares överdrivna fantasi.

Przewalskis häst handlar om världens sista riktiga vildhästar, hästarna som målades i grottor i Frankrike för tusentals år sedan. Även den tredje delen i klimatkvartetten utspelar sig under olika tidsperioder och på olika platser. Under 1880-talet reser den tyske tyske zoologen Mikhail till Mongoliet för att fånga in Przewalskis hästar och skicka dem till europeiska djurparker. Efter Sovjetunionens fall under 1990-talet leder den oerhört engagerade veterinären Karin arbetet med att försöka återintroducera de vilda hästarna till deras naturliga miljö på Mongoliets stäpper. År 2064 i ett Norge som drabbats av extrem torka och svält kämpar mamman Eva för sin och dottern Isas överlevnad. 

Przewalskis häst är en lärorik, men framför allt smärtsam och sorglig läsning om människan, den varelse som tar sig rätten att göra åverkan på naturen som inte går att reparera.

Drömmen om ett träd, den avslutande delen i klimatkvartetten, utspelar sig i ett framtida postapokalyptiskt Svalbard, år 2110. En dödlig virussjukdom har lett till att endast en handfull människor överlevt, bland dem Tommy, hans bröder och hans farmor. Överlevt har också ett valv med fröer från hela världen gjort, fröer som skulle kunna hjälpa människor i andra delar av världen att överleva. En av dem som letar efter fröskatten är mamman Tao som läsaren fick möta redan i Binas historia. 

Den sista delen i klimatkvartetten är en både skrämmande och trösterik historia som söker svar på frågan om det är möjligt för mänskligheten att få en omstart. Finns en chans för människan att komma tillbaka efter svält, virus, krig och stora flyktingströmmar? Och skulle hon då agera annorlunda? Fängslande och starkt berörande handling.

Kika in hos Kulturkollo om ni vill ha fler tips på fantastiska norska författare.

Norska favoriter - Ingvild H. Rishøi

Foto: Hans Fredrik Asbjørnsen

Ingvild H. Rishøi har hyllats av en samlad norsk och svensk kritikerkår och hon är dessutom älskad av en stor mängd läsare. Huvudpersoner i hennes berättelser är ofta barn som lever i otrygghet och fattigdom och författaren har prisats för sin förmåga att gestalta barns känslor och språk. Ingvild H. Rishøi skriver med stor klassmedvetenhet, har inspirerats av Astrid Lindgren och jämförs välförtjänt med både H. C. Andersen och Charles Dickens. 

Kortromanen Stargate är en julberättelse, som handlar om berättaren Ronja och hennes storasyster Melissa. Flickorna växer upp hos hos en alkoholiserad pappa, någon mamma finns inte i hemmet. När pappa är nykter är han kärleksfull och varm, han ger flickorna smeknamn och Ronja drömmer om att han ska köpa en stuga i skogen till familjen. Men alltför ofta hänger han på puben Stargate, där han umgås med likasinnade och spenderar matpengarna. Inför julen lyckas Ronja hjälpa pappa att få jobb som julgransförsäljare. Hoppet väcks att pappa den här gången ska lyckas behålla jobbet så att familjen kan få en egen julgran. Men en dag sitter han på Stargate igen, förskottslönen är uppdrucken och jobbet borta. Melissa lyckas dock få överta pappas jobb och snart börjar även Ronja tjäna pengar genom att sälja pynt "till förmån för fattiga barn". Allt kommer att gå bra om bara inte den elake chefen Eriksen upptäcker dem ...

Stargate är en oerhört gripande och fängslande berättelse, som mycket exakt balanserar på rätt sida om gränsen till det smetigt sentimentala. Här kombineras vardagsnära beskrivningar av skrynkliga lucialinnen, baconlukt och huvudvärk med en finstämd och magisk känsla. Det dyker upp män - vaktmästaren, grannen och arbetskamraten - som hjälper till och ger stöd, medan omhändertagande kvinnor saknas. Berättelsen har kallats en modern variant av H. C. Andersens Flickan med svavelstickorna, och likheten är påtaglig. Sammantaget är berättelsen obarmhärtigt realistisk i sin skildring av barns utsatthet, och när verkligheten blir för smärtsam tar en magisk föreställningsvärld vid. Oerhört bra, läsning rekommenderas starkt!

Av Ingvild H. Rishøi har även getts ut ett par novellsamlingar på svenska. Den första novellen i samlingen Vinternoveller, "Vi kan inte hjälpa alla", handlar om en ung, ensamstående mamma, som hämtar sin dotter på förskolan. Mamma har inte pengar vare sig till hyran, kläder eller en bussresa hem. Men dottern kissar på sig i kylan och behöver antingen nya trosor eller få åka buss hem. Mamma, berättaren i novellen, är ensam med ansvaret och hon vet så väl hurdan hon borde vara. Ändå är det ibland så svårt, så svårt när man är trött och inte räcker till. 

Jag är otroligt kritisk när jag läser texter som vill få mig att reagera på vissa sätt, på texter som vältrar sig i elände. Ingvild H. Rishøis berättelser är raka motsatsen, de är så realistiska, så äkta och så psykologiskt insiktsfulla att jag faktiskt läser dem med tårar i ögonen. Ingvild H. Rishøi är en fantastisk författare, som solidariskt ställer sig på de svagares sida och påkallar uppmärksamhet. Hennes tonsäkra och lyhörda gestaltning av både mammans och barnets inre är makalöst bra. Det här är en författare jag faktiskt ska läsa ALLT av!

Norska favoriter - Frode Grytten och Niels Fredrik Dahl

Foto: Jarvin

Frode Grytten, författare och journalist från Norge, fick sitt litterära genombrott med romanen Bikupesång, som tilldelades Bragepriset 1999 och blev nominerad till Nordiska rådets litteraturpris. Frode Grytten skriver både lyrik och prosa samt både noveller och romaner. Mest känd i Sverige är han sannolikt för romanen Den dagen Nils Vik dog.

Nils Vik har farit med sin färja över fjorden för att hämta och lämna varor och passagerare under hela sitt liv. I ur och skur, morgon och kväll, under dramatiska omständigheter eller rutinmässigt har han pålitligt utfört sitt arbete till bygdens nytta och glädje. Även den sista dagen vaknar Nils tidigt och gör sig i ordning för avfärd, för den sista resan. Han skriver ett avskedsbrev och bränner bäddmadrassen, där man ännu kan se konturerna efter den älskade, avlidna hustrun. Sedan är han klar att ge sig iväg. Ombord finns även bästa vännen, hunden Luna, som avled många år tidigare. Under resan besöker Nils de platser han färdats till hela sitt liv och han möter människor som varit viktiga, de som gått före honom in i dödsriket och nu håller Nils sällskap på överfärden. 

Den dagen Nils Vik dog handlar om ett enkelt liv fyllt av kärlek, oro, glädje, sorg och längtan - ett alldeles vanligt, unikt liv. Läsupplevelsen är dock något långt utöver det vanliga, texten är outsägligt vacker och vemodig och lockar till långsam läsning. Sammantaget leder en nyanserad gestaltning av människoliv och målande naturskildringar av fjordlandskapet till en magisk läsupplevelse som länge dröjer sig kvar som ett litet "smil".

Foto: Fartein Rudjord

Niels Fredrik Dahl är en av Norges mest framstående författare och romanen Fars rygg anses vara en höjdpunkt i hans författarskap. Romanen tilldelades Nordiska rådets litteraturpris 2024 och beskrevs som en: "mäktig, men likafullt lågmäld roman om att närma sig de blinda fläckarna i ens eget ursprung och därmed också den egna identitetens utformning" samt "en djuplodande och högst säregen roman om den förlorade tiden och om saknadens betingelser". 

Berättaren i Fars rygg är en man som försöker förstå sig själv genom att söka efter svar på frågor om fadern och delvis även farfadern. De äldre generationerna är sedan länge borta, men präglar ändå berättarens minnen och liv. Detta är en av de mest gripande och djupt sorgliga berättelser jag någonsin läst. Utan några sentimentala överdrifter eller dramatiska händelser skildrar författaren ensamhet så djup att den verkligen skaver i läsaren. Hos mig landar även berättelsen som en enastående skönlitterär gestaltning av det jag som psykolog arbetat med under många år - hur anknytning, självbild och mående förs vidare över tid, från en generation till en annan. 

Sammantaget är Fars rygg en episk roman som spänner över tre generationer och geografiskt utspelar sig från Egypten i söder till Norge i norr. Romanen skildrar ett utanförskap som går i arv och en innerlig längtan efter närhet och att höra till. Det är en makalöst vacker och djupt berörande text, en av de bästa romaner jag läst. 

Norska favoriter - Vigdis Hjorth

Foto: Agnete Brun

Vigdis Hjorth är en av Norges främsta författare och den författare som i mitt tycke allra bäst gestaltar komplexa, konfliktfyllda relationer mellan barn och föräldrar. 

Vigdis Hjorth är mest känd för romanen Arv och miljö, en roman som väckt många diskussioner kring hur mycket som är fiktion och hur mycket som är självupplevt. Läs gärna mer om detta i Vi Läser. 

Arv och miljö handlar om Bergliot, som hamnar i en häftig diskussion med sina syskon i samband med ett arv. Föräldrarna har fyra barn, men har nu meddelat att de två yngsta döttrarna ska särbehandlas och ärva mer. Bergliot bröt med sin familj mer än tjugo år tidigare, men kräver nu att få berätta om sina erfarenheter under uppväxten och att bli lyssnad på. Många smärtsamma minnen och hemligheter avslöjas, konflikten eskalerar och blir outhärdligt svår. 

Författaren skriver initierat och inlevelsefullt, osentimentalt och med bitsk humor. Samt på ett underbart, rytmiskt språk.

Är mor död? handlar om den medelålders konstnären Johanna, som efter många år i exil återvänder till sin hemstad. Under åren utomlands var kontakten med familjen helt bruten, hon återvände inte heller hem till sin fars begravning. När nu maken avlidit beslutar hon sig för att flytta hem och återuppta kontakten med modern. 

Sammantaget är Är mor död? en träffsäker och avgrundsdjup skildring av dysfunktionella relationer, en upprivande och intensiv berättelse som håller läsaren i ett järngrepp. Sanslöst bra!

Femton år: den revolutionära våren handlar om den unga Paulas uppväxt och övergång från ett trygg och lite naiv bild av verkligheten till en medveten, självständig och ganska upprorisk attityd. Författaren har en exceptionell förmåga att gestalta känslomässiga nyanser, vilket skapar en unik upplevelse av närhet mellan läsaren och texten. Berättelsen om hur Paula upptäcker mammans lögner kryper under skinnet och lämnar mig andlös. Litteratur när den är som bäst!

Norska favoriter - Tarjei Vesaas

Foto: Nasjonalbiblioteket

Tarjei Vesaas, född 1897 i Telemark, debuterade 1923 med Menneskebonn. Han skrev på nynorska och anses idag vara en av Norges mest betydande modernister. Tarjei Vesaas skrev även poesi och dramatik, men är främst känd för sina bygderomaner och noveller i realistisk stil. Bland de mest välkända verken är Fåglarna (1957) och Isslottet (1963). Läs gärna mer om författaren och hans verk här.

Isslottet handlar om den gryende vänskapen mellan två elvaåriga flickor, Siss och Unn. Trots deras olikheter - Unn är inåtvänd och har nyligen mist sin mor, Siss är utåtriktad och mycket populär - dras de till varandra, och Unn avslöjar att hon har en hemlighet. Dagen efter kommer inte Unn till skolan, hon har försvunnit in i en isformation, liknande ett isslott, och förblir borta. Siss blir som frusen inuti, hon känner sig förpliktigad att fortsätta vara Unns vän, och drar sig undan från gemenskapen med andra kamrater. Familjen och vännerna försöker förgäves få henne att leva upp igen. 

Isslottet är en vacker och vemodig berättelse, som på ett finstämt sätt fångar det sköra i en ny vänskap. Tarjei Vesaas tilldelades Nordiska rådets litteraturpris för Isslottet 1964 med motiveringen att: "i en lyhörd stil gestaltar (romanen) själsliga realiteter till en betvingande vision av människans ensamhet och sökande efter gemenskap”. Romanen präglas av den iskyla som strålar ut från isslottet och balanserar mellan realism och en gestaltning av dolda, övernaturliga, skrämmande krafter i naturen. Sammantaget är Isslottet en suggestiv och hemlighetsfull roman, som inte avslöjar allt. 

Fåglarna är en av Tarjei Vesaas mest hyllade verk, den betraktas som en klassiker inom norsk litteratur och är enligt Karl Ove Knausgård: "den bästa norska roman som någonsin skrivits". Romanen handlar om syskonen Mattis och Hege, som sedan länge bor tillsammans i ett litet hus vid en sjö. Hege kämpar på alla sätt och vis för att kunna sätta mat på bordet och ta hand om den lilla familjen. Mattis gör vad han kan för att hjälpa till, men tankarna far lite som de vill och skiljer ibland inte tydligt mellan fantasi och verklighet. Mattis uppfattar händelser i naturen både som goda och onda förebud och han kämpar med förlamande rädslor. Hege föreslår att Mattis ska bli färjekarl för att ha något att göra och osannolikt nog får han en dag en passagerare, en man som kommer att flytta in hos syskonen. Allt förändras när Mattis inte längre är Heges enda viktiga person.  

På ett enkelt och exakt språk, samt med många nyanser och psykologisk träffsäkerhet gestaltar författaren en komplex persons inre föreställningar, fantasier och drömmar. Mattis lever i symbios med naturen, skogen och dess invånare skildras poetiskt med en hög grad av symbolik. Sammantaget är Fåglarna en oerhört fängslande och samtidigt lättläst berättelse om ensamhet och rädsla för att vara annorlunda. Det är lätt att hålla med Karl Ove Knausgård om att detta är litteratur som måste läsas!

Norska favoriter - Kjersti Anfinnsen

Kjersti Anfinnsen besökte förra årets Bokmässa och jag lyssnade på hennes samtal om kärlek på ålderns höst vid flera tillfällen. Kjersti Anfinnsen debuterade 2012 med romanen Det var grønt. Med böckerna om Birgitte Solheim har författaren både hyllats av kritiker och nått en bred läsekrets i såväl Norge som en rad andra länder. 

De sista smekningarna är den inledande delen i trilogin om den pensionerade hjärtkirurgen Birgitte Solheim. Romanen handlar om de sista åren i livet, en tid när kroppen och minnet sviker, vänner faller ifrån och den egna betydelsen tycks minska. 

Birgitte bor ensam i en lägenhet i Paris, efter att ha haft en framgångsrik karriär som hjärtkirurg. Hon har levt sitt (arbets)liv i en mansdominerad miljö, vilket krävt hela hennes engagemang. Familj och barn valdes bort, men än har Birgitte inte gett upp hoppet om kärleken. Kan den dyka upp på ålderns höst? Numera tillbringar dock Birgitte större delen av tiden i sin lägenhet, där hon då och då samtalar digitalt med systern i Norge. Kontakterna med andra blir allt färre och ansträngningen att lämna lägenheten allt mindre lockande. 

Birgitte är en mycket intressant och komplex karaktär, som inte är alltigenom sympatisk. Hon har livet genom fokuserat på framgång och arbete på bekostnad av djupa relationer och kärlek. Med en växande sorg, kombinerad med självdistans och bitsk humor, ser hon tillbaka på sitt liv och funderar över sina livsval. 

Det kunde ha blivit oerhört dystert, men författaren balanserar tyngd och sorg med en osentimental gestaltning, skoningslös ärlighet, och ett envist hopp. Sammantaget en mycket fin berättelse, skriven i kortfattad stil, och en karaktär jag längtar efter att återse.

I andra delen av trilogin - Ögonblick för evigheten - finner Birgitte kärleken Javiér. 

Tredje delen - Dödsverk - handlar om ålderdomens sista fas och om vägen mot det oundvikliga slutet. Boken kommer (äntligen!) att ges ut i slutet av den här månaden. 

Norska favoriter - Torborg Nedreaas

Copyright/fotograf: Aschehoug Norge

Torborg Nedreaas (1906–1987) anses vara en av Norges mest framstående efterkrigsförfattare, om än relativt okänd i Sverige. Hon var politiskt radikal och skrev om klasskillnader, fattigdom och förtryck. 1945 debuterade hon med novellsamlingen Bak skapet står øksen. Flera av novellerna skildrade händelser under andra världskriget, hon skrev bland annat om ”tyskejenterna”, d v s norska kvinnor som hade förhållanden med tyska soldater. De här kvinnorna utsattes för både rättsövergrepp och trakasserier efter krigsslutet, och många deporterades till Tyskland. Torborg Nedreaas hade stor betydelse i kampen för fri abort, samtidigt som hon också värnade om barnets rätt att födas in i en jämställd värld. 1947 fick hon sitt stora genombrott med med romanen Av månsken växer ingenting. Hennes författarskap blev belönat med flera priser, 1972 blev hon nominerad till Nordiska rådets litteraturpris.

Torborg Nedreaas har berättat att hon fick idén till Av månsken växer ingenting när hon en sen natt lyssnade på en ung kvinnas berättelse om sitt liv, och dagen efter läste en notis i en tidning om kvinnor som dog till följd av illegala aborter. Dessa två händelser vävdes samman till en makalös och gripande berättelse om en ung kvinnas förälskelse i - eller kanske snarare besatthet av - en äldre man, och de ohyggligt smärtsamma konsekvenserna av deras kärleksmöten. 

I romanen möts en man och en kvinna på en järnvägsstation, hon följer med honom hem och berättar under natten om sitt liv, om sin förtärande kärlek till mannen Johannes, och om de barn hon inte fött. Formen - kvinnans berättande som intensivt och uppfordrande söker en lyssnare - är en viktig faktor bakom den starka upplevelse man som läsare drabbas av. Det här är en roman som skapar hetsig läsning, som är svår att avbryta. 

Flickan är bara femton år när hon blir förälskad i sin lärare Johannes. Ett par år senare möts de igen och inleder ett hemligt förhållande. Förutom åldersskillnaden kommer de från olika världar: flickan är dotter till en fattig, utsliten gruvarbetare, medan Johannes strävar efter att göra ett gott parti för att ”komma sig upp” och gifter sig med apotekarens dotter. Trots detta inleds en kärleksrelation som kommer att pågå, av och till, under större delen av deras liv. Det är en lidelsefull kärleksrelation fylld av begär, passion och svek. Om och om igen. Och en kvinna som alltid står ensam att försöka hantera de plågsamma konsekvenserna av den fysiska kärleken.

Sammantaget är Av månsken växer ingenting en oerhört drabbande berättelse om passion som drivs till sin spets, om en relation så ojämlik att den kan jämställas med övergrepp. 

Läs gärna min recension i helhet på Kulturkollo. 

För några dagar sedan utkom första delen i trilogin om Herdis Hauge - Trollskärvan. Trilogin beskrivs som en omvälvande uppväxtskildring från tiden före och under första världskriget och första delen tilldelades Kritikerpriset 1950. Jag ser oerhört mycket fram emot att läsa de här böckerna.

En smakbit ur Jag är inte sådan här egentligen

Återigen dags för En smakebit på söndag hos Mias bokhörna. Det har varit en stökig vecka med en kortisonkur för min hosta och väldigt lite sömn. Men mkt blev i alla fall gjort i trädgården. Har haft ljudbok i öronen mest hela tiden, här kommer en smakbit ur Jag är inte sådan här egentligen av Marie Aubert, en mycket bra roman med fokus på relationer.

”Mamma skötte trädgården, hon fortsatte med det även efter att vi tog över och hon flyttade. Hon kom på besök med ett par gamla trädgårdshandskar liksom av en slump nedstuckna i väskan och började rensa i rabatterna eller plocka äpplen från de två äppelträden, precis som hon gjort sedan jag var liten. Hon kunde namnen på alla olika rosor, skötte om dem och visste hur de skulle beskäras och när man skulle täcka dem med halm för vintern. Ellen protesterade först, kände sig nog lite trampad på tårna för att mamma skulle sköta trädgården som om den fortfarande var hennes, men Ellen är ju inte intresserad av trädgårdsskötsel, och jag har aldrig varit någon trädgårdsmästare heller, så egentligen var vi glada för att trädgården var så fin utan att vi behövde ägna oss så mycket åt den. Det kändes som en lyx att kunna gå runt bland de feta, överdådiga rosorna, rosa och gula och röda, stora som händer, mörkgröna blad som glänste.”

Evil Grandma

Mona är 65 år och ska snart gå i pension. Livet har satt sina spår i hennes ansikte, framför allt kring mungiporna som ständigt hänger. Livet känns inte så roligt som man kunde ha hoppats på, men Mona har i alla fall en nära vän i Annemor. Hon har också två söner, som hon i och för sig inte har så nära kontakt med. Men nu har hon fått ett arv och ska bjuda sönerna och svärdottern Alma på en resa. I stället för den planerade resan får dock Mona veta att hon ska bli farmor, kanske kan Thomas och Alma få pengar i stället för en resa? Man borde väl bli glad över ett farmorbesked, men Mona får i stället skyhögt blodtryck och en panikattack. Situationen blir inte lättare av att Thomas och Alma behöver få bo hos Mona under en period eftersom deras lägenhet fått en vattenläcka. Mona har svårt för sin svärdotter, hon uppfattar Alma som en oerhört ytlig influencer, och Alma i sin tur postar gärna osmickrande inlägg om sin svärmor. En dag får Mona nog och startar ett eget instakonto: Evil Grandma. 

Evil Grandma är inte min vanliga typ av bok, men jag måste säga att den överträffade mina förväntningar. Mona är en härligt argsint, bitter och bitsk karaktär som tar ut svängarna rejält. Under den humoristiska ytan finns allvar och kritik mot de begränsade roller äldre kvinnor automatiskt tilldelas. Läs!

EVIL GRANDMA
Författare: Line Baugstø
Förlag: Forum (2025)
Översättare: Lie Fredholm
Uppläsare: Katarina Ewerlöf

Läsning pågår - Walden

Walden av David Henry Thoreau har diskuterats och hänvisats till sedan den gavs ut i USA 1854. Boken handlar i korthet om en man som lämnar civilisationen och flyttar ut i skogen. Under ett par år bor han i en liten stuga och han sägs (ibland) ha varit helt självförsörjande. Under vistelsen i skogen ägnar sig Thoreau åt att filosofera om allt möjligt. Här finns oerhört mycket vettig kritik mot konsumtion, industrialism m m och mindre rimliga funderingar kring människans sexualitet. Texten är emellanåt ganska krångligt skriven och skulle ha vunnit på att ha haft en läsare med större tålamod. 

Tisdagstrion - Blommor

Dagens Tisdagstrio hos Robert på Mina skrivna ord är "blommor", och väljer tre böcker med blommor i titeln.

Iris och löjtnantshjärta av Olle Hedberg är en av böckerna från Bokförlaget Bra Böcker som medföljde de lexikon min mamma samlade på. De flesta av dessa böcker är sedan länge bortsorterade, men några har jag sparat utifrån att jag minns att jag gillade dem. Det är säkert 40 år sedan jag läste boken så jag fick googla för att hitta info om den. Boken beskrivs som en tragisk kärlekshistoria mellan löjtnant Motander  och hembiträdet Iris och skildrar en omöjlig relation utifrån ett klassperspektiv. Ja, jag gillade den typen av böcker redan då ...

Lila hibiskus av Chimamanda Ngozi Adichie handlar om en välbärgad, väl ansedd svart familj i Nigeria. Huvudpersonen och berättarjaget är den unga, mycket osäkra flickan Kambili, som lever under hård press att alltid vara god och bäst. Fadern är en beundrad man, som får pris av Amnesty för sina insatser för demokratin, men hemma är han en tyrann. En sträckläsare.

Kungens rosor av Moa Martinson är sista delen i författarens självbiografiska trilogi. Mia har nu blivit 16 år och det är dags att stå på egna ben. Livet är hårt på många sätt, men bjuder även på glädjeämnen. En klassikersvit som absolut måste läsas!

Månadssammanfattning april 2026

Även april blev en bra månad med många ljudböcker i öronen under trädgårdsjobbet. Planen var att läsa något från Norge, en deckare, något om påsken och något från Québec och den lyckades jag följa till punkt och pricka. Från Norge läste jag fyra romaner: Femton år: den revolutionära våren av Vigdis Hjort, Evil grandma av Line Baugstø, Tecken till kärlek av Jan Kjaerstad och Fåglarna av Tarjei Vesaas. Vigdis Hjort är suverän på att gestalta människors inre liv på ett nyanserat och oerhört engagerande sätt, Kjaerstads bok gillade jag mindre än jag förväntat mig, Evil Grandma var underhållande utan att vara för ytlig och Tarjei Vesaas vet jag inte hur jag ska beskriva eftersom jag inte vill använda ordet gudomlig om människor. Coyote från franska Québec var kanske mer lärorik än i min smak, Nätter utan mina bröder från Sri Lanka var både smärtsamt fängslande och lärorik och schweiziska Air var både underbar och obegriplig. Göran Greiders fina bok om hunden Stina slukade jag i ett nafs och även Carina Burmans deckare slank snabbt ned. Niklas Rådströms roman om Judas var mest efterlängtad och uppfyllde alla förväntningar med råge. 

Nätter utan mina bröder - V. V. Ganeshananthan

Stinas bästa vän - Göran Greider

Coyote - Gabrielle Filteau-Chiba

Femton år: den revolutionära våren - Vigdis Hjort

Evil grandma - Line Baugstø

Tecken till kärlek - Jan Kjaerstad

Fåglarna - Tarjei Vesaas

Air - Christan Kracht

Bittert, amore - Carina Burman

Judas hågkomster - Niklas Rådström

Lästa titlar sammantaget: 10

Ljudböcker: 6

Hyllvärmare: 2

Sakprosa/biografi: 1

Romaner: 9

Böcker skrivna av kvinnor: 5

Böcker skrivna av män: 5

Nya författare: 5

Länder: 5 (Sverige, Schweiz, Norge, Sri Lanka/USA, Kanada)

Tema: Norge, Deckare, Påsk, Bokmässan/Québec

Månadens bästa: Det kanske är lika bra att få välja valfritt antal bästa eftersom det är svårt att hålla sig till en enda när jag läser så bra böcker. Fåglarna av Tarjei Vesaas var oerhört fin läsning och Judas hågkomster gav en ny vinkling på en av kristendomens mest besvärliga frågor, den om Judas öde. 

Just nu - maj 2026

Ny månad (den bästa) och en ny Just nu-enkät på Kulturkollo, häng med du också. 

Vilka fantastiska dagar vi haft nu, med sommarvärme och uteliv. För övrigt har jag äntligen kontaktat min husläkare och fått mediciner för min besvärliga hosta. Läser således ovanligt mycket just nu - sover inte när jag äter en hästkur kortison - men har svårt att skriva ngt om mina intryck. 

Just nu läser jag lite i många böcker och fokuserar dåligt. Har börjat läsa deckaren Mörkt motiv av Louise Penny, som kommer på Bokmässan och den underbara Fåglarna av Tarjei Vesaas eftersom maj är Norges månad.

Just nu lyssnar jag på hyllvärmaren Walden av Henry David Thoreau eftersom vi har tema djur och natur på Kulturkollo och Jag är inte sådan här egentligen av Marie Aubert för att jag blev så nyfiken på den.

Just nu tittar jag enbart på enkel underhållning t ex Förrädarna och Jägarna.

Just nu njuter jag av att VARA UTE i min trädgård. 

Just nu längtar jag efter sommarlov!

1:a maj - arbetarlitteratur

1:a maj firas traditionellt på bloggen med inlägg om arbetarlitteratur. I november förra året skrev jag om kvinnliga arbetarförfattare - då och nu - på Kulturkollo, när vi hade tema folkbildning. Klicka er gärna vidare för att läsa om författare som exempelvis Maria Sandel, Sara Lidman, Vibeke Olsson, Susana Alakoski och Jenny Wrangborg.

Maja Lundes klimatkvartett

Maja Lundes kvartett (Binas historia, Blå, Przewalskis häst och Drömmen om ett träd) som handlar om konsekvenserna av klimatförändringarna läste jag med stigande oro och engagemang under pandemin. Har länge försökt köpa dem inbundna, men säljare tar hutlösa priser på Bokbörsen för några av dem. Tycker att de behövs i min hylla och köpte nu i pocketversion. Hoppas de ges ut inbundna igen!

Deckarförfattare Louise Penny

Foto: Sigrid Estrada

Igår läste jag att Louise Penny, som beskrivs som en "internationell deckarstjärna" kommer till Sverige och Bokmässan. Författaren bor i Québec och har genom åren vunnit mängder av prestigefyllda utmärkelser, framför allt för sin serie om kriminalkommissarie Armand Gamache. Jag förbereder mig inför årets Bokmässa genom att läsa gästande författare och hoppas att Louise Pennys böcker ska passa mig. Louise Penny har kallats "en modern Agatha Christie", det verkar ju lovande. Dags att börja läsa första boken i serien: Mörkt motiv. 

Läsning pågår - Fåglarna

Jag läser nu med stigande oro en helt makalöst bra roman: Fåglarna av Tarjei Vesaas. Oron kommer sig av att detta inte kan sluta väl. Mattis och hans syster Hege bor tillsammans i ett litet hus vid en sjö. Mattis är vuxen, men behöver ändå någon som tar hand om honom och det har varit systerns roll sedan föräldrarna dog. Hege stickar tröjor och kämpar för att få mat på bordet, medan Mattis har svårt att få till det där som behövs i stället för det som känns bra i stunden. Texten och handlingen är oerhört engagerande, kanhända kommer jag i slutänden att hålla med Karl Ove Knausgård som menar att detta är den bästa norska roman som skrivits. 

En smakbit ur Evil Grandma

Söndag igen och dags för utmaningen En Smakebit på söndag hos Mias bokhörna. Det har varit härligt väder senaste veckan om än mycket att göra på jobbet. Jag sår, gräver, planterar och rensar hela kvällarna, snart är det fint i alla rabatter. 

Idag bjuder jag på en smakbit ur den oerhört underhållande Evil Grandma av norska Line Baugstø.

"Mona reagerar inte som hon borde göra. Kan det bero på att hon saknar något väsentligt? Något som nästan alla kvinnor i hennes ålder har? Kan det vara hormonellt, helt enkelt? Eller en karaktärsbrist?

Efter lunchen med Annemor fortsätter hon att grubbla.

Småbarnstiden var så jobbig att det var en stor lättnad när den var över. Hon föredrar människor som hon kan prata med, diskutera med. Människor som inte lägger sig ner och gallskriker om hon hindrar dem från att putta ner en vas från bordet eller hälla ut en påse ris på köksgolvet.

Nu ska hon sitta där igen med ett spädbarn i knät, ett barn som ska ha välling, som bajsar i blöjan, som skriker helt utan anledning. En människa som vägrar att somna, som hon måste vyssja till sömns. Mona minns rädslan för att hon aldrig mer skulle få sova en hel natt. Känslan av att vara totalt fångad.

Fast ett barnbarn är ju inte hennes ansvar? Hon kan vara en farmor som hälsar på då och då, snabbt in och snabbt ut med presenter och godis."

Läsning pågår - Nätter utan mina bröder

Nätter utan min bröder av V. V. Ganeshananthan utspelar sig på Sri Lanka på 1980-talet och skildrar ett blodigt inbördeskrig utifrån en ung flickas perspektiv. Huvudpersonen Sashi är 16 år och drömmer om att bli läkare, men både hon och bröderna dras in i kampen för frihet och mot förtryck. Oerhört smärtsam läsning! 

Air

Romanen Air av schweiziske Christian Kracht valde jag att läsa lite på måfå eftersom jag såg boken dyka upp här och var och blev nyfiken. Författaren var ny för mig, trots att han ses som en kandidat till Nobelpriset. Han tycks dessutom vara kontroversiell, i SvD spekuleras om högersympatier,  i DN beskrivs han som "den tyskspråkiga litteraturens främsta nomad" och i Liberal Debatt finns funderingar kring om han blivit romantiker. Tursamt nog hade jag inte läst något av detta innan jag läste den sagobetonade och tämligen obegripliga Air. 

Inredningsdesignern Paul bor i en skotsk småstad och arbetar med ytor. Han är för övrigt urtypen av en ytlig nutidsmänniska, som enbart äter surdegsbröd, uppskuret med specialkniv av specifikt märke, med syrat smör på. En dag får Paul ett nytt uppdrag - att i Stavanger måla en enorm serverhall i den perfekta nyansen av vitt. Men något obeskrivligt händer under besöket hos kunden. I en medeltida parallellvärld utspelar sig en märklig historia, där en ung flicka vid namn Ildr nyligen förlorat sin mamma och råkar skjuta en främling när hon jagar. Så småningom framkommer att den främmande mannen har magiska förmågor och att han jagas av den enväldige, onde hertigen. Ildr och främlingen flyr tillsammans genom ett kargt landskap och hamnar till slut hos en grupp människor vid kusten, där senare kampen mot hertigen kommer att utkämpas. De två berättelserna i romanen hör givetvis ihop, men om detta får ni läsa själva.

I mitt jobb som psykolog brukar jag ibland säga att det inte alltid hjälper att förstå sina problem och deras ursprung, känslorna och symtomen kan finnas kvar i alla fall. Man måste i stället uppleva något som ger en läkande effekt. Att uppleva i stället för att reflektera kan vara mer verksamt, är min erfarenhet. Att läsa Air innebär för mig en liknande situation; när jag försöker tolka texten och förstå vad författaren vill förmedla, ger mig läsningen ingenting. Utifrån de recensioner jag tagit del av efter läsningen förstår jag att man kan ägna hur mkt tid som helst åt att analysera Christian Krachts författarskap, men jag lämnar det med varm hand åt experterna. Jämförelsen med Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta är dock perfekt; Air är en fantastisk saga om kampen mellan ont och gott, men med ofantligt mkt mer ironi. 

”Livet var fullt av bekymmer, men egentligen inte.”

Sammantaget är Air en bok man kan läsa hur många ggr som helst, och leta efter pusselbitar att analysera. Möjligen är det detta författaren önskar. Eller så läser man boken och flyter med, så som jag gjorde, och upplever en magisk lässtund.

AIR
Författare: Christian Kracht
Förlag: Ersatz (2025)
Översättare: Anna Bengtsson

Världsbokdagen 2026

 

Världsbokdagen firas som vanligt här på bloggen, även om tyvärr min läsning blivit lite snävare de senaste åren. Tidigare har jag arrangerat utmaningar att läsa böcker från olika delar av världen, de senaste åren tycks jag ha fastnat lite i Europa/Norden. Därför kommer tipsen både att bestå av böcker jag läst för länge sedan och nyare litteratur.

Allt går sönder av Chinua Achebe (Nigeria) är kanske den mest betydelsefulla afrikanska romanen, den utkom redan 1958 och var en viktig motbild till den stereotypa, europeiska skildringen av Afrika. I korthet skildrar romanen  hur den traditionella stamkulturen slås sönder av de vitas kolonisation. Vi får följa en man som inte förmår anpassa sig till de nya villkoren och som därmed är dömd att gå under. Det här är en fantastisk, osentimental skildring av en dödsdömd kultur och ett nyanserat porträtt av en rigid, härsklysten man. Lättläst och intressant.

Agaat av Marlene van Niekerk (Sydafrika) handlar om den vita lantbrukarhustrun Milla och den svarta tjänstekvinnan Agaat. Romanen gestaltar den sydafrikanska historien utifrån en kvinnligt perspektiv i en tid då allt förändras. Vi får lära känna Milla och Agaat i det tidiga 60-talets apartheid och får därefter följa deras historia fram till romanens nutid 1996 då Milla är helt förlamad och totalt beroende av Agaat. Fängslande berättelse, lagom utmanande berättarteknik och ett suveränt, knappt språk.

Kim Jiyoung, född 1982 av Cho Nam-Joo publicerades i Sydkorea 2016, vilket tidsmässigt sammanföll med landets Me Too-rörelse. Boken fick stor uppmärksamhet och ansågs vara mycket realistisk. Huvudpersonen i romanen växer upp som dotter nummer två i en familj med en yngre bror, som alltid prioriteras först, och med systrar som förväntas bidra till broderns försörjning. Genom åren utsätts hon för könsdiskriminering i skolan, på arbetet och överallt ute i samhället tills hon en dag flyr på det enda sätt som står henne till buds - in i galenskap. 

De små tingens gud, Arundhati Roys prisade debutroman, kretsar kring en välbärgad familj i Kerala, Indien och dess sönderfall. Tvillingarna Rahel och Estha råkar ut för en mycket tragisk händelse, varefter familjen splittras. Tvillingarna separeras från varandra och växer upp med bestående traumasymtom. Boken är skriven på ett alldeles fantastiskt språk, fyllt av mantraliknande upprepningar och nykonstruerade ord. Stämningen är suggestiv och förväntansfull. På ett yttre plan gestaltar romanen teman som det indiska kastsystemet, sociala tabun, förtryck av kvinnor och den postkoloniala samhällsstrukturen.

De sista smekningarna av Kjersti Anfinnsen (Norge) är den inledande delen i en trilogi om den pensionerade hjärtkirurgen Birgitte Solheim. Romanen handlar om de sista åren i livet, en tid när kroppen och minnet sviker, vänner faller ifrån och den egna betydelsen tycks minska. Det kunde ha blivit oerhört dystert, men författaren balanserar tyngd och sorg med en osentimental gestaltning, skoningslös ärlighet, och ett envist hopp. Sammantaget en detta en mycket fin berättelse, skriven i kortfattad stil, och en huvudperson jag längtar efter att återse.

Lázló Krasznahorkai (Ungern) tilldelades Nobelpriset i litteratur 2025 med motiveringen: "för hans visionära och kraftfulla författarskap som mitt i undergångens fasa upprätthåller tron på konstens möjligheter". Den sista vargen består av tre löst sammanhållna berättelser mycket olika karaktär och, i mitt tycke, olika kvalitet. Första delen är svårbegriplig p g a dess experimentella stil (punkter saknas) andra delen är mästerlig, tredje delen känns onödig. Boken som helhet är mycket mörk, tung och smärtsam i sin gestaltning av mänsklighetens galenskap och förstörelselusta. 

Mitt namn är Lucy Barton (USA) och de andra romanerna i sviten om Lucy av Elizabeth Strout gestaltar utsatthet, försoning, rädslor, längtan och kärlek i alla dess former. Läsning av böckerna liknar mer ett samtal med med en väninna, än att man tar del av en författares redigerade och publicerade text. Med enkla vardagsskildringar, torr humor samt kortfattade, inkännande och osentimentala dialoger skapar Elizabeth Strout karaktärer som engagerar, kanske till med uppslukar läsaren. Makalöst bra. 

Medborgare av Claudia Rankine (USA) är inte är så lätt att beskriva, den rymmer poesi, korta berättelser och bilder. Texterna osar av både klart uttryckt och återhållen vrede, mest berörd och beklämd blir jag av alla episoder där mörkhyade är osynliga. Och då de svarta är synliga förväxlas de ofta med varandra, eller uppfattas som hotfulla. I värsta fall dödar man dem - av misstag. Hur kan man då vara en medborgare? Medborgare en mycket angelägen ögonöppnare, skriven på ett spännande, nyskapande, utmanande sätt. 

Novellen Trädgårdsfesten av Katherine Mansfield (Nya Zealand) ironiserar subtilt över överklassens fåniga fokus på festligheter och överdåd, samt över deras okunniga och oempatiska välmenande. På några få sidor skapar författaren en glasklar bild av avståndet mellan de som har och de som behöver. Katherine Mansfield var en viktig del i utvecklandet av den brittiska modernismen, en berättarteknik som bygger på stämningar och impulser. Själv såg hon sitt författarskap som oundvikligt och hävdade att hon var "i första hand författare, sedan kvinna". 

Andarnas hus av Isabel Allende (Chile) handlar om en udda familjs öden under flera generationer. Vi får möta den koleriske Esteban, den klärvoajanta Clara och deras barn och barnbarn i en helt underbar latinamerikansk skröna som utspelar sig mot bakgrund av landets politiska situation. Härlig blandning av realism och magi, berättarglädje och fängslande personporträtt.