Hamnet

Maggie O'Farrell vann mycket välförtjänt det prestigefyllda priset Women’s Prize for Fiction 2020 med romanen Hamnet. Boken är löst baserad på Shakespeares liv. Jag har haft en gigantisk lässvacka sedan 2020 med pandemi, jobbyte, livsstilsbyte m m men nu äntligen lyckats läsa ut den här enastående, helt underbara romanen. Den är verkligen värd alla priser och lovord man kan ösa över den. 

Hamnet utspelar sig i 1500-talets England där en ung latinlärare förälskar sig i byns mycket speciella unga kvinna. Latinläraren blir sedermera en av världens allra största diktare och dramatiker, den unga kvinnan blir stadens kloka kvinna som hjälper till vid sjukdomar och andra besvär. Passionerad kärlek uppstår mellan de unga tu och efter en del komplikationer blir de lagligen vigda. Agnes flyttar till makens familj, där allt inte är frid är fröjd. Paret får tre barn; först en flicka, därefter tvillingar. Den äldre av tvillingarna, pojken Hamnet, är robust och stark. Den yngre tvillingen Judith är liten och klen och en konstant källa till moderns omsorger och oro. Agnes har i en syn sett två barn stå vid hennes dödsbädd och hon kämpar därför outtröttligt för att de alla tre ska överleva. I en tid då pesten härjar visar sig detta vara en omöjlighet, en dag insjuknar unga Judith i feber. 

Handlingen i romanen skulle kunnat utspela sig var som helst och när som helst. Att den är förlagd till en historisk period ger en illusion av avstånd som krävs för att jag ska orka läsa om föräldrar som förlorar ett barn. Samtidigt överbryggar författaren detta illusoriska avstånd med en gestaltning av huvudpersonerna som väcker genklang i mitt inre. Hamnet är en roman som berör, den är vacker, den är sorglig, den är helt enkelt magnifik.

HAMNET
Författare: Maggie O'Farrell
Översättare: Malin Bylund Westfelt
Förlag: Etta/Sekwa (2020)
Köp: Adlibris, Bokus

Det omätbaras renässans

Foto: Linnéa Jonasson Bernholm/Appendix Fotografi

Jag har nyligen läst Det omätbaras renässans - En uppgörelse med pedanternas världsherravälde och vill dela några tankar och framför allt några citat med er. Författaren Jonna Bornemark är filosof, verksam på Södertörns högskola. Boken är en uppgörelse med allt pedantiskt räkneri och den förpappring som innebär att verksamheter mäter irrelevanta petitesser i stället för att arbeta med omdömesgillhet och empati. Inom vissa delar av psykologin har det psykologiska behandlingsarbetet manualiserats för att man ska kunna beräkna evidens. Det gör verkligen ont i själen att se så stora delar av skolan, vården och omsorgen förvandlas till verksamheter med fokus på granskningsbara smårutor och pinnar i stället för verksamheter som genomsyras av lyhördhet, flexibilitet och inlevelseförmåga. 

Författarens beskrivning av den KBT hon genomgick i samband med en sjukskrivning för utmattning är gränslöst absurd och sorglig:

"Det som förvånade mig var dess fokus på att vi skulle bli mer effektiva. Vi fick lära oss att planera vår tid, mäta hur lång tid saker och ting tar, och skriva ned exakt vad vi gör för att hitta tidstjuvar. Vi uppmuntrades till och med att stanna kvar på jobbet efter efter arbetstid för att städa våra skrivbord. 

...

Utgångspunkten var i terapin, liksom för Descartes, att vi inte kan ändra på samhället eller det runtomkring, utan bara på oss själva. Därför måste vi som blev sjuka av vår egen effektivitet vässa den ytterligare" (s. 99).

 

Att läsa Det omätbaras renässans har varit mkt omtumlande och gjort mig både oerhört lycklig och outsägligt nedstämd. Vårt samhälle är helt enkelt galet på så många sätt att man faktiskt blir sjuk av att fundera över det. Och sannolikt ännu sjukare av att ingenting göra åt det. I mitt tycke borde den här boken ingå som kurslitteratur i alla utbildningar som sysslar med förvaltning, vård och skola. Vi måste helt enkelt vända upp och ner på alla pedanter och återta inflytandet på våra arbetsplatser.

DET OMÄTBARAS RENÄSSANS - EN UPPGÖRELSE MED PEDANTERNAS VÄRLDSHERRAVÄLDE
Författare: Jonna Bornemark
Förlag: Volante (2028)
Köp: Adlibris, Bokus

Maya Angelou på Världspoesidagen

Maya Angelou, 1928 - 2014, var en amerikansk författare och medborgarrättsaktivist. Hon arbetade tillsammans med både Martin Luther King och Malcolm X. Det litterära genombrottet kom med romanen I Know Why The Caged Bird Sings (Jag vet varför burfågeln sjunger), en självbiografi om barndomen och uppväxten som svart kvinna i Sydstaterna. Romanen blev en enorm succé och fanns t o m i mina föräldrars bokhylla. Jag läste den när jag var ung och tyckte att den var fantastisk. Det här är en roman jag gärna skulle vilja läsa igen, hoppas att den snart ges ut i nyutgåva. 

The caged bird sings 

with a fearful trill 

of things unknown 

but longed for still 

and his tune is heard 

on the distant hill 

for the caged bird 

sings of freedom.

Maya Angelou skrev lyrik som kommer att påverka människor många generationer framöver. En av de mest kända dikterna är Still I rise, nedan kommer ett par strofer ur den. Leta gärna upp Maya Angelous egen uppläsning på Youtube, den är mäktig!

You may write me down in history

With your bitter, twisted lies, 

You may trod me in the very dirt 

But still, like dust, I’ll rise. 

Does my sassiness upset you? 

Why are you beset with gloom? 

’Cause I walk like I’ve got oil wells 

Pumping in my living room. 

Just like moons and like suns, 

With the certainty of tides, 

Just like hopes springing high, 

Still I’ll rise.

Wolf Hall igen ... Spegeln och ljuset

Nu är det snart dags att ta itu med den tegelstenstjocka sista delen av Hilary Mantels trilogi om Thomas Cromwell. Handlingen startar vid den tidpunkt då Anne Boleyn just blivit halshuggen och handlar om Thomas Cromwells fortsatta stöd till Henrik i hans kamp att hitta en hustru som kan föda honom en son. 

 Men innan jag börjar läsa ska jag titta på filmatiseringen av de två tidigare delarna Wolf Hall och För in de döda för femte gången. Detta är absolut den bästa historiska TV-serie jag någonsin sett.

Wolf Hall och För in de döda utspelar sig under 1530-talet. Kung Henrik VIII är gift med Katarina, som inte lyckas föda någon son. Kungen blir alltmer desperat, utan en son kommer familjen Tudor att förlora makten. England riskerar att ånyo dras in i ett blodigt inbördeskrig om kungamakten. Henriks enda val är att få äktenskapet annullerat så han kan gifta om sig. Den tilltänkta bruden är Anne Boleyn, kungens oskuldsfulla älskarinna. Men att få påven att annullera ett mångårigt äktenskap är inte någon lätt sak. Här gäller att intrigera på hög nivå. Till sin hjälp tar Henrik Thomas Cromwell, smedsonen som haft ett tufft liv och klättrat på ett närmast obegripligt sätt på maktens stege. Cromwell lyckas där alla andra misslyckats och Henrik får sin Anne. Samtidigt driver Cromwell igenom förändringar i kyrkan som gagnar honom själv. Anne misslyckas dock också med uppgiften att föda fram en manlig arvinge och Cromwell kallas återigen in för att lösa problemet.

Trots alla spännande kungligheter och deras extrema egenheter är det Thomas Cromwell som är Mantels huvudperson. Och hon skildrar honom med många nyanser, utan att försköna och utan att demonisera. I Mantels skickliga händer blir Cromwell en man som både är hårdför i politiska intriger och mycket ömhjärtad och kärleksfull gentemot sin hustru och sina barn. Faktum är att jag blir mycket förtjust i honom. Det är dock inte så lätt att förstå sig på honom. Drivs han av hämndbegär, är han lojal mot någon annan än sig själv? Vill han förändra kyrkan utifrån egen vinning eller är han egentligen troende?

SPEGELN OCH LJUSET
Författare: Hilary Mantel
Översättare: Jesper Högström
Förlag: Weyler Förlag (2020)
Serie: Thomas Cromwell (del 3)
Köp: Adlibris, Bokus

Irländska favoriter - Happy Saint Patrick's Day

Idag firar vi, eller åtminstone irländarna, Saint Patrick's Day. På Saint Patrick’s Day är det bäst att ha något grönt på sig, man får nämligen nypa alla som inte bär grönt! Jag började fundera lite över lästa och olästa irländska författare och hittade en hel del inlägg i bloggen som jag för länge sedan glömt. Här kommer därför lite om några av mina favoritirländare.

Maeve Binchy är kanske den irländska författare jag läst flest böcker av, tyvärr är det inte längre så att jag minns någon av dem särskilt väl. Huset vid Tara Road är den enda som ännu finns kvar i min bokhylla. Kortfattat handlar den om två kvinnor och deras komplicerade relationer. Många av Maeve Binchys romaner är perfekta för läsning i hängmatta. Trots att innehållet är tämligen enkelt är berättelserna välskrivna och huvudpersonerna intressanta. Bäst är hon när hon skriver om barn. 

Roddy Doyle har jag fortfarande inte läst, trots att hans Kvinnan som gick in i dörrar värmt min bokhylla länge nu. Däremot tokälskar jag filmatiseringarna av hans The Barrytown Trilogy (The Commitments, The Snapper, The Van) och jag skulle vilja påstå att just The Commitments är väldens allra bästa film. Någonsin. Alla kategorier.

Colm Tóibín är min favorit bland samtida irländska författare. Jag skulle gärna se honom som en framtida nobelpristagare. Med små medel fångar han läsarens intresse och håller det kvar ända till sista punkten. Texterna är en lovsång till långsamheten, samtidigt som Colm Tóibín alltid kryddar skildringarna med lite oväntade element. Framför allt är hans kvinnoskildringar fantastiska. 

Namnens hus bygger på myten om Agamemnon, Klytaimnestra, Ifigenia, Elektra och Orestes av bl a Sofokles. Det är en suggestiv och klaustrofobisk berättelse ur tre perspektiv om blind gudstro, vanvettig sorg och ursinnig hämnd. 

Marias testamente fokuserar på Maria, mamman som förlorade sin son. Och Marias sorg är ofantligt stor, samtidigt som den är alldeles vanlig. Hennes inre präglas av sorgens alla motstridiga känslor. Ilska riktas mot sonens glupska och fåniga efterföljare och mot sonens sätt att utmärka sig och tala i gåtor om sin roll i världen. Skulden över att inte ha gjort nog mycket för att rädda sonen är enorm. Och förtvivlan är så ohyggligt stor att Maria inte ens kan säga sonens namn. 

Nora Webster bor i en irländsk småstad och läsaren får följa hennes liv under några år i slutet av 1960-talet och en bit in på 70-talet. Nora har varit gift i många år och har fyra barn. Livet har varit förutsägbart och tryggt, Nora har varit hemmafru och trivts bra med sitt liv. När maken, efter en mycket svår sjukdomsperiod avlider, får Nora lära sig att ta hand om allt själv. De båda sönerna tar faderns död hårt och kräver mycket stöd. Samtidigt behöver Nora försörja familjen, vilket innebär att hon måste skaffa ett arbete.

Jag har faktiskt läst hela Ulysses av James Joyce och den måste faktiskt finnas med på en lista över irländska favoriter. Boken är en koloss utan dess like och den innehåller både obegripliga, tråkiga upprepningar och listor och helt fantastiska avsnitt. Vill ni läsa fler inlägg om mina erfarenheter under läsningen kan ni söka på boktiteln. Här väljer jag att bara dela ett fantastiskt citat: "Han kysste hennes rumpas buktiga fruktiga luktiga pumpagump, på vardera buktande pumphemisfären, i deras buktiga fruktiga fukt, med smygande utdragna utmanande pumpfuktiga stusskyssar" (s 744).

I väntan på Godot av Samuel Beckett är en av de allra bästa och allra konstigaste dramer jag läst. Texten läses sannolikt helst på en litteraturkurs där man verkligen nördar ner sig i tolkningar. Dramat handlar bland annat om passivitet, meningslöshet, livets slumpmässighet, vänskap mm mm.