Nattsidan

Nattsidan av Joyce Carol Oates, utgiven av Novellix, 2013

Berättarjaget och hans kollega Perry Moore arbetar med att undersöka och kartlägga personer som utger sig att vara förmedlare av röster från andevärlden. Moore står för ett utpräglat materialistiskt tänkande och ser ingen anledning att betvivla att mediet Fru A. är en bedragerska. Berättaren är dock lite mer tveksam, vissa saker inträffar vid seanserna som skrämmer och är svåra att förklara. Moore tvingas dock mycket bryskt att omvärdera sin position då någon han tidigare känt dyker upp under en seans...

Nattsidan är berättad i dagboksform, vilket ger ett mycket autentiskt intryck. Berättelsen är en klassisk skräckhistoria som utspelar sig i USA under slutet av 1800-talet. Den ruggiga stämningen, där fantasi och verklighet blandas samman, byggs mycket skickligt upp med små medel. Som läsare blir man nästan mot sin vilja indragen i berättelsen som inte släpper taget förrän långt efter sista bokstaven.

Sammantaget är Oates som novellförfattare sparsam och stram med orden. Ändå lyckas hon i detta lilla format förmedla ett vetenskapligt resonemang kring verklighetens beskaffenhet, berätta en ruskigt fängslande historia och gestalta människans sökande efter svar på de eviga frågorna. Mästerligt.

Märtas hästbok

Märtas hästbok av Erika Eklund Wilson, utgiven av Bonnier Carlsen, 2011

Märta-böckerna är dotterns favoriter när det gäller att läsa själv. Märta är en försiktig, ganska rädd tjej som älskar hästar. Böckerna om Märta handlar om att som är roligt och allt som är läskigt med hästar. Det är så klart roligt att vara i stallet tillsammans med kompisar och det är mysigt att gosa med favorithästen. Men att galoppera på en envis häst som inte lyder är otäckt. Och ridlärare som gormar kan också verka lite farliga i början. Allt eftersom lär sig Märta mer om hästar och hon blir också mer och mer modig. De andra böckerna i Märta-serien vi läst är: Märta börjar rida, Märta galopperar och Märta och stallkompisarna. I Märtas hästbok skriver Märta ner alla svåra hästord och berättar allt hon kan om hästar. Boken innehåller mycket kunskap samtidigt som den är lätt och rolig att läsa.

Dottern är verkligen mycket förtjust i böckerna om Märta. Jag tror att hon känner igen sig lite och att det varit skönt att läsa om en hästtjej som faktiskt är rädd ibland. Texten är lättläst, skriven i korta meningar med relativt stor stil och mycket luft på sidorna. Handlingen är spännande och illustrationerna är tokroliga i sin naiva stil. Dottern läser och fnissar och visar roliga detaljer i bilderna. Böckerna passar perfekt för nybörjarläsaren med intresse för hästar och rekommenderas av dottern som tycker att alla som gillar hästar borde läsa dem.

Reselektyr

Det bidde tyvärr ingen Tematrio den här veckan, allt är lite extra stressigt och rörigt just nu.

Men jag kan i alla fall bjuda på en bild av min lektyr under första resestoppet i vår Jorden Runt-resa som startar på måndag.

Torka aldrig tårar utan handskar

Torka aldrig tårar utan handskar - Döden av Jonas Gardell, utgiven av Norstedts, 2013

Så har jag då både sett TV-serien och läst (lyssnat på) alla delarna av Torka aldrig tårar utan handskar av Jonas Gardell. Jag har också vunnit signerade exemplar av alla böckerna och väntar på att få dem i min postlåda. När jag nu ska skriva om böckerna vet jag inte riktigt vad jag ska kalla inlägget. Det blir inte någon regelrätt recension, kanske kan man kalla det för en personlig reflektion. För det här inlägget kommer att bli både personligt och privat.

1982 tog Rasmus studentexamen efter treårig humanistisk linje på Solbergaskolan i Arvika. 1982 tog jag studentexamen efter treårig humanistisk linje på Solbergaskolan i Arvika. Vilken total förvirring det medför när en fiktiv text plötsligt tycks handla om en själv, eller i alla fall om ens närstående. Jag kände mig omkullvält när jag såg inledningen av TV-serien och kände igen mig. Och eftersom boken nästan handlar om mig läser jag den utifrån det perspektivet. Minsta lilla fel stör mig (Gardell vet t ex inte att man säger Åmot med betoning på båda stavelserna och inte Åmotfors med betoning på första stavelsen). Men de små felen är så pyttiga jämfört med allt som är rätt! Beskrivningen av Domuskaféet är exakt och på denna plats tillbringade jag stor del av skoltiden. Ja, tyvärr just den tid jag borde varit i skolan. Jag träffade nämligen min nuvarande man i skolan och därefter hade vi viktigare saker för oss än att gå i skolan. En annan sak som tack och lov inte stämmer är att Rasmus gick i min klass. Det gick bara en kille i klassen och han reste aldrig till Stockholm. Så jag kände inte Rasmus "på riktigt".

Miljöskildringen i romanserien är således fantastisk. Stämningen i byhålan Koppom är exakt återgiven,  jag känner så oerhört väl igen mig både i samhället och bland befolkningen. Gardell har fått en del kritik för övertydlig symbolik med den vita älgen, men den kritiken kommer ju från folk som inte var med. Den vita älgen spelade stor roll under min uppväxt, folk åkte på älgsafari för att försöka få syn på den o s v. För en gångs skull stör mig övertydlig symbolik inte alls. Om berättelsen utspelar sig i västvärmland måste älgen helt enkelt vara med.

Förutom igenkännandets förvirring väckte Torka aldrig tårar stor skam hos mig. Skammen att ha glömt! Jag befann mig aldrig i närheten av någon som drabbades, men jag minns ju så väl allt som skrevs i tidningar och diskuterades på TV. Jag minns hur vissa drabbades medan andra fick skylla sig själva. Tack och lov minns jag också hur vidrig jag tyckte att uppdelningen mellan de oskyldiga och de skyldiga var. Och jag minns rädslan, paniken innan man visste hur man kunde bli smittad. Jag minns Jacob Dahlin och Sighsten Herrgård. Eller rättare sagt, jag minns nu när jag blivit påmind. Och jag är tacksam över påminnelsen även om jag gråtit floder då jag lyssnat på Gardells uppläsning.

Som litteratur är Torka aldrig tårar lättläst och gripande, som vittnesdokument är den ovärderlig. När Gardell håller sig till sin berättelse blir man berörd, när han beskriver tidsandan blir man omskakad. Gardell hamrar frenetiskt in sitt budskap och det är ett budskap som måste predikas tills alla förstår. Kärlek och tolerans är till för alla. Kärlekshistorien mellan Rasmus och Sebastian är underbart berättad, Paul är härligt överdriven utan att be om ursäkt för det, Bengt har precis lagt världen (i alla fall Sverige) för sina fötter när han får beskedet, sorgen är ofantlig när vännerna tvingas att bära varandras kistor. Torka aldrig tårar är helt enkelt ett storverk.

Trosell hos Lerin

Nu hade jag tänkt att jag skulle rapportera om en intressant och givande dag på Lars Lerins Sandgrund, men tyvärr är jag rejält besviken. Jag trodde att Kristian Lundberg skulle berätta om sitt skrivande, men han läste bara innantill lite egna tankar om Aino Trosells skrivande. Sedan såg jag inte Lundberg mer och jag hade ju tänkt få möjlighet att köpa hans senaste och få den signerad. Det är ju ingen större hemlighet att jag är mycket förtjust i Lundberg...

Sedan kom Aino Trosell som helt klart var dagens huvudnummer. Hon samtalade med författarkollegorna Doris Dahlin och Linda Olsson om sin senaste roman En egen strand, men detta samtal gjorde mig tyvärr inte särskilt intresserad av att läsa boken. Varför? Kanske är jag helt enkelt trött på temat utarbetade kvinnor. Jag gillar mer Trosell när hon skriver historiskt som t ex i Hjärtblad och En gränslös kärlekshistoria.

Förutom ovan nämnda författare bestod underhållning av mycket medioker dansuppvisning och ett bra band med bristfällig ljudkvalitet. Var det då inget som var bra kan man undra? Hallå där, missade ni var kalaset gick av stapeln? På Lars Lerins museum där man kan vandra runt och njuta av underbar konst. Jag blir berörd på allsköns olika sätt när jag tittar på Lerins tavlor och när jag ser honom själv gå omkring där med ett lyckligt leende på läpparna värmer det mitt hjärta. Så inte var dagen misslyckad inte.

Och nu kommer jag till slut till det allra roligaste; jag träffade Bokmania med tillhörande herr på tillställningen. Och bokbloggare kan ju alltid hitta något att snacka om...