Foto: Murdo Macleod
Colm Tóibín är min favorit bland samtida irländska författare. Jag skulle gärna se honom som en framtida nobelpristagare. Med små medel fångar han läsarens intresse och håller det kvar ända till sista punkten. Texterna är en lovsång till långsamheten, samtidigt som Colm Tóibín alltid kryddar skildringarna med lite oväntade element. Framför allt är hans kvinnoskildringar fantastiska.
Marias testamente fokuserar på Maria, mamman som förlorade sin son. Marias inre präglas av sorgens alla motstridiga känslor. Ilska riktas mot sonens glupska och fåniga efterföljare och mot sonens sätt att utmärka sig och tala i gåtor om sin roll i världen. Skulden över att inte ha gjort nog mycket för att rädda sonen är enorm. Och förtvivlan är så ohyggligt stor att Maria inte ens kan säga sonens namn.
Namnens hus bygger på myten om Agamemnon, Klytaimnestra, Ifigenia, Elektra och Orestes av bl a Sofokles. Alla de starka känslorna från de ursprungliga berättelserna finns kvar, fördjupas och renodlas i Tóibíns version av tragedin. Namnens hus är en suggestiv och klaustrofobisk berättelse ur tre perspektiv om blind gudstro, vanvettig sorg och ursinnig hämnd. Gudarnas roll är nedtonad, det är människorna som smider planer och handlar.
Nora Webster är en långsam och lågmäld gestaltning av sorg och en berättelse om de stora händelser som aldrig sker. De religiösa och politiska sammanhangen ger romanen en tydlig plats i historien, samtidigt som Noras upplevelser av sorg och saknad är universella och tidlösa. Skildringen av småstadsmentaliteten och de udda karaktärer som dyker upp ger en humoristisk underton, som samverkar perfekt med allvaret i handlingen. Nora Webster är en oförglömlig roman om hur vägen till insikt är att tillåta sig själv att sörja och att läka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar