En smakbit ur Evil Grandma

Söndag igen och dags för utmaningen En Smakebit på söndag hos Mias bokhörna. Det har varit härligt väder senaste veckan om än mycket att göra på jobbet. Jag sår, gräver, planterar och rensar hela kvällarna, snart är det fint i alla rabatter. 

Idag bjuder jag på en smakbit ur den oerhört underhållande Evil Grandma av norska Line Baugstø.

"Mona reagerar inte som hon borde göra. Kan det bero på att hon saknar något väsentligt? Något som nästan alla kvinnor i hennes ålder har? Kan det vara hormonellt, helt enkelt? Eller en karaktärsbrist?

Efter lunchen med Annemor fortsätter hon att grubbla.

Småbarnstiden var så jobbig att det var en stor lättnad när den var över. Hon föredrar människor som hon kan prata med, diskutera med. Människor som inte lägger sig ner och gallskriker om hon hindrar dem från att putta ner en vas från bordet eller hälla ut en påse ris på köksgolvet.

Nu ska hon sitta där igen med ett spädbarn i knät, ett barn som ska ha välling, som bajsar i blöjan, som skriker helt utan anledning. En människa som vägrar att somna, som hon måste vyssja till sömns. Mona minns rädslan för att hon aldrig mer skulle få sova en hel natt. Känslan av att vara totalt fångad.

Fast ett barnbarn är ju inte hennes ansvar? Hon kan vara en farmor som hälsar på då och då, snabbt in och snabbt ut med presenter och godis."

Läsning pågår - Nätter utan mina bröder

Nätter utan min bröder av V. V. Ganeshananthan utspelar sig på Sri Lanka på 1980-talet och skildrar ett blodigt inbördeskrig utifrån en ung flickas perspektiv. Huvudpersonen Sashi är 16 år och drömmer om att bli läkare, men både hon och bröderna dras in i kampen för frihet och mot förtryck. Oerhört smärtsam läsning! 

Air

Romanen Air av schweiziske Christian Kracht valde jag att läsa lite på måfå eftersom jag såg boken dyka upp här och var och blev nyfiken. Författaren var ny för mig, trots att han ses som en kandidat till Nobelpriset. Han tycks dessutom vara kontroversiell, i SvD spekuleras om högersympatier,  i DN beskrivs han som "den tyskspråkiga litteraturens främsta nomad" och i Liberal Debatt finns funderingar kring om han blivit romantiker. Tursamt nog hade jag inte läst något av detta innan jag läste den sagobetonade och tämligen obegripliga Air. 

Inredningsdesignern Paul bor i en skotsk småstad och arbetar med ytor. Han är för övrigt urtypen av en ytlig nutidsmänniska, som enbart äter surdegsbröd, uppskuret med specialkniv av specifikt märke, med syrat smör på. En dag får Paul ett nytt uppdrag - att i Stavanger måla en enorm serverhall i den perfekta nyansen av vitt. Men något obeskrivligt händer under besöket hos kunden. I en medeltida parallellvärld utspelar sig en märklig historia, där en ung flicka vid namn Ildr nyligen förlorat sin mamma och råkar skjuta en främling när hon jagar. Så småningom framkommer att den främmande mannen har magiska förmågor och att han jagas av den enväldige, onde hertigen. Ildr och främlingen flyr tillsammans genom ett kargt landskap och hamnar till slut hos en grupp människor vid kusten, där senare kampen mot hertigen kommer att utkämpas. De två berättelserna i romanen hör givetvis ihop, men om detta får ni läsa själva.

I mitt jobb som psykolog brukar jag ibland säga att det inte alltid hjälper att förstå sina problem och deras ursprung, känslorna och symtomen kan finnas kvar i alla fall. Man måste i stället uppleva något som ger en läkande effekt. Att uppleva i stället för att reflektera kan vara mer verksamt, är min erfarenhet. Att läsa Air innebär för mig en liknande situation; när jag försöker tolka texten och förstå vad författaren vill förmedla, ger mig läsningen ingenting. Utifrån de recensioner jag tagit del av efter läsningen förstår jag att man kan ägna hur mkt tid som helst åt att analysera Christian Krachts författarskap, men jag lämnar det med varm hand åt experterna. Jämförelsen med Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta är dock perfekt; Air är en fantastisk saga om kampen mellan ont och gott, men med ofantligt mkt mer ironi. 

”Livet var fullt av bekymmer, men egentligen inte.”

Sammantaget är Air en bok man kan läsa hur många ggr som helst, och leta efter pusselbitar att analysera. Möjligen är det detta författaren önskar. Eller så läser man boken och flyter med, så som jag gjorde, och upplever en magisk lässtund.

AIR
Författare: Christian Kracht
Förlag: Ersatz (2025)
Översättare: Anna Bengtsson

Världsbokdagen 2026

 

Världsbokdagen firas som vanligt här på bloggen, även om tyvärr min läsning blivit lite snävare de senaste åren. Tidigare har jag arrangerat utmaningar att läsa böcker från olika delar av världen, de senaste åren tycks jag ha fastnat lite i Europa/Norden. Därför kommer tipsen både att bestå av böcker jag läst för länge sedan och nyare litteratur.

Allt går sönder av Chinua Achebe (Nigeria) är kanske den mest betydelsefulla afrikanska romanen, den utkom redan 1958 och var en viktig motbild till den stereotypa, europeiska skildringen av Afrika. I korthet skildrar romanen  hur den traditionella stamkulturen slås sönder av de vitas kolonisation. Vi får följa en man som inte förmår anpassa sig till de nya villkoren och som därmed är dömd att gå under. Det här är en fantastisk, osentimental skildring av en dödsdömd kultur och ett nyanserat porträtt av en rigid, härsklysten man. Lättläst och intressant.

Agaat av Marlene van Niekerk (Sydafrika) handlar om den vita lantbrukarhustrun Milla och den svarta tjänstekvinnan Agaat. Romanen gestaltar den sydafrikanska historien utifrån en kvinnligt perspektiv i en tid då allt förändras. Vi får lära känna Milla och Agaat i det tidiga 60-talets apartheid och får därefter följa deras historia fram till romanens nutid 1996 då Milla är helt förlamad och totalt beroende av Agaat. Fängslande berättelse, lagom utmanande berättarteknik och ett suveränt, knappt språk.

Kim Jiyoung, född 1982 av Cho Nam-Joo publicerades i Sydkorea 2016, vilket tidsmässigt sammanföll med landets Me Too-rörelse. Boken fick stor uppmärksamhet och ansågs vara mycket realistisk. Huvudpersonen i romanen växer upp som dotter nummer två i en familj med en yngre bror, som alltid prioriteras först, och med systrar som förväntas bidra till broderns försörjning. Genom åren utsätts hon för könsdiskriminering i skolan, på arbetet och överallt ute i samhället tills hon en dag flyr på det enda sätt som står henne till buds - in i galenskap. 

De små tingens gud, Arundhati Roys prisade debutroman, kretsar kring en välbärgad familj i Kerala, Indien och dess sönderfall. Tvillingarna Rahel och Estha råkar ut för en mycket tragisk händelse, varefter familjen splittras. Tvillingarna separeras från varandra och växer upp med bestående traumasymtom. Boken är skriven på ett alldeles fantastiskt språk, fyllt av mantraliknande upprepningar och nykonstruerade ord. Stämningen är suggestiv och förväntansfull. På ett yttre plan gestaltar romanen teman som det indiska kastsystemet, sociala tabun, förtryck av kvinnor och den postkoloniala samhällsstrukturen.

De sista smekningarna av Kjersti Anfinnsen (Norge) är den inledande delen i en trilogi om den pensionerade hjärtkirurgen Birgitte Solheim. Romanen handlar om de sista åren i livet, en tid när kroppen och minnet sviker, vänner faller ifrån och den egna betydelsen tycks minska. Det kunde ha blivit oerhört dystert, men författaren balanserar tyngd och sorg med en osentimental gestaltning, skoningslös ärlighet, och ett envist hopp. Sammantaget en detta en mycket fin berättelse, skriven i kortfattad stil, och en huvudperson jag längtar efter att återse.

Lázló Krasznahorkai (Ungern) tilldelades Nobelpriset i litteratur 2025 med motiveringen: "för hans visionära och kraftfulla författarskap som mitt i undergångens fasa upprätthåller tron på konstens möjligheter". Den sista vargen består av tre löst sammanhållna berättelser mycket olika karaktär och, i mitt tycke, olika kvalitet. Första delen är svårbegriplig p g a dess experimentella stil (punkter saknas) andra delen är mästerlig, tredje delen känns onödig. Boken som helhet är mycket mörk, tung och smärtsam i sin gestaltning av mänsklighetens galenskap och förstörelselusta. 

Mitt namn är Lucy Barton (USA) och de andra romanerna i sviten om Lucy av Elizabeth Strout gestaltar utsatthet, försoning, rädslor, längtan och kärlek i alla dess former. Läsning av böckerna liknar mer ett samtal med med en väninna, än att man tar del av en författares redigerade och publicerade text. Med enkla vardagsskildringar, torr humor samt kortfattade, inkännande och osentimentala dialoger skapar Elizabeth Strout karaktärer som engagerar, kanske till med uppslukar läsaren. Makalöst bra. 

Medborgare av Claudia Rankine (USA) är inte är så lätt att beskriva, den rymmer poesi, korta berättelser och bilder. Texterna osar av både klart uttryckt och återhållen vrede, mest berörd och beklämd blir jag av alla episoder där mörkhyade är osynliga. Och då de svarta är synliga förväxlas de ofta med varandra, eller uppfattas som hotfulla. I värsta fall dödar man dem - av misstag. Hur kan man då vara en medborgare? Medborgare en mycket angelägen ögonöppnare, skriven på ett spännande, nyskapande, utmanande sätt. 

Novellen Trädgårdsfesten av Katherine Mansfield (Nya Zealand) ironiserar subtilt över överklassens fåniga fokus på festligheter och överdåd, samt över deras okunniga och oempatiska välmenande. På några få sidor skapar författaren en glasklar bild av avståndet mellan de som har och de som behöver. Katherine Mansfield var en viktig del i utvecklandet av den brittiska modernismen, en berättarteknik som bygger på stämningar och impulser. Själv såg hon sitt författarskap som oundvikligt och hävdade att hon var "i första hand författare, sedan kvinna". 

Andarnas hus av Isabel Allende (Chile) handlar om en udda familjs öden under flera generationer. Vi får möta den koleriske Esteban, den klärvoajanta Clara och deras barn och barnbarn i en helt underbar latinamerikansk skröna som utspelar sig mot bakgrund av landets politiska situation. Härlig blandning av realism och magi, berättarglädje och fängslande personporträtt.

Jamaica Kincaid tilldelas Sjöjungfrun 2026

Och det betyder naturligtvis att hon kommer till Bokmässan! Det ska bli så roligt att återse henne och jag hoppas dessutom att besöket i september inte blir hennes enda i år (hallå Nobelkommittén!). Jamaica Kincaid besökte Bokmässan 2019, jag lyssnade då på ett mycket intressant samtal mellan henne och litteraturkritikern Jenny Tunedal. Dessutom såg jag så klart till att få ny min nyinköpta bok Lucy signerad. Jamaica Kincaid växte upp på ön Antigua under det brittiska kolonialväldet och hennes texter handlar i hög grad om livet på ön och de (post-)koloniala livsvillkoren. Ofta skriver hon om relationen mellan mödrar och döttrar. Jag har recenserat romanen Annie John här.

Jamaica Kincaid "prisas för sitt lyriska, humoristiska och ibland konfrontativa språk, som fängslar läsare världen över och rör sig mellan teman som kolonialism, mor-dotterrelationer och odling. Det är tredje gången den litterära utmärkelsen delas ut, som årligen belönar en verksam författare som berört svenska läsare."