Kapitalet

Therese Bohman är författare och kulturjournalist och debuterade 2010 med den uppmärksammade romanen Den drunknade. De följande romanerna har både nominerats till och tilldelats ett flertal priser. Jag har tidigare både läst och uppskattat Den drunknade och Aftonland, och Andromeda hamnade till och med på min favoritlista. Jag kan fortfarande reta mig på att jag inte fick den signerad på Bokmässan för tre år sedan. Jag har missat att läsa Sanningsberget, det ska genast åtgärdas. Förra året köpte jag dessutom Kammakargatan, den ska jag läsa under advent, tur att böcker står sig. 

Nya romanen Kapitalet handlar om förskoleläraren Emma, som arbetar på en populär förskola på Södermalm. För att attrahera rätt föräldrakunder arbetar man årligen med konst inspirerad av Hilma af Klint. Emma är jagberättare i romanen och framställer sig själv som en ganska alldaglig, tystlåten person. När en ny liten flicka, Stella, börjar på förskolan lär Emma snabbt känna hennes mamma, influencern Alice. Alice är en så kallad livsstilsinfluencer av övre medelklass, som dagligen skapar content där hon visar upp de produkter som krävs för att leva ett gott liv. Emma, som i ärlighets namn genast känner igen Alice, blir fascinerad av Alices liv och tackar självklart ja när Alice erbjuder henne extrajobb som barnvakt. Sakta men säkert övergår Emmas fascination i något som liknar besatthet och när hon vistas i Alices lägenhet går hon över alla gränser i sin iver att undersöka allt. Under en resa till Italien kulminerar handlingen på ett minst sagt oväntat sätt.

Läsning av Kapitalet är både roande och oroande, det är en samtidssatir som inte ser med särskilt snälla ögon på någon av sina karaktärer. Romanen skildrar vår verklighet med fokus på de delar som egentligen är minst intressanta, trots många likes och följare. Här finns ett klassperspektiv och en tydlig konflikt mellan yttre fasad och en inre tankevärld, som blir allt tydligare under läsningen. Författarens exakta beskrivningar av detaljer skapar ofta omedelbar igenkänning och upplevelse av delaktighet hos mig som läsare. Jag kan tydligt se de olika miljöerna framför mig och skymtar huvudpersonerna i ögonvrån. Överraskande, minst sagt skruvade handlingar och vändningar lyfter det här psykologiska dramat till en närmast thrillerliknande samtidsskildring, och leder till sträckläsning. Sammantaget är Kapitalet en roman i min smak!

KAPITALET

Författare: Therese Bohman

Förlag: Norstedts (2026)

En smakbit ur Otillgänglighetens ö

Söndag igen och dags för en ny smakbit, fler hittar ni som vanligt hos Mias bokhörna. 

Äntligen en ganska händelselös, lugn vecka! Jag har läst, skrivit lite och höststädat i trädgården. 

Idag bjuder jag på en smakbit ur Otillgänglighetens ö av Malin Haawind, en relativt ny roman om två kvinnor som blev kvar hemma när ingenjör Andrée och hans män gav sig iväg mot Nordpolen. En av kvinnorna är den unga, lovande pianisten Anna, som nyligen förlovat sig med expeditionens yngste medlem, Nils Strindberg. Den andra är Gurli Linder, som lever i ett kärlekslöst äktenskap med en betydligt äldre man, men som i hemlighet drömmer om expeditionsledaren Salomon August Andrée. 

"I en annan del av Stockholm sitter Gurli Linder vid sitt skrivbord. Hon har insisterat på att ha ett. Hennes make tycker inte om det. Det är så oerhört mycket Nils Linder inte tycker om, nuförtiden händer det till och med att hon undrar om han håller av henne det allra minsta, eller om han bara tycker om att hålla fast henne. Bestämma över henne, visa upp sig tillsammans med henne. Hon var nog så näpen och bedårande med alla sina tankar och sin framåtanda som elev, då när de först träffades, det tjusades han av. Men nu? Som hustru? Med egen vilja? Nej, nu hade han helt uppenbart önskat sig någon mer konventionell."

Den makalösa familjen Forsyte

Jag skriver inte så ofta om serier och filmer jag tittar på, men vissa måste ju omnämnas - av mer eller mindre bra anledningar. John Galsworthy tilldelades Nobelpriset i litteratur 1932 med motiveringen "för den förnäma skildringskonst, som i The Forsyte Saga uppnått sitt högsta uttryck". Tyvärr har jag inte läst böckerna, men de finns naturligtvis på min enorma lista över böcker jag verkligen vill läsa.

Jag såg den första - svartvita filmatiseringen - när jag var ung och minns framför allt karaktären Fleur. Dessutom har jag sett TV-serien från 2002 och den är verkligen fantastisk! Jag kan verkligen inte påstå att den nya filmatiseringen Den makalösa familjen Forsyte håller samma kvalitet, men den är ändå underhållande. Jag måste erkänna att jag framför allt stör mig på skådespelarnas utseenden - de är alldeles för snygga. Dessutom läggs fokus på andra intriger och personer än i serien från 2002, men möjligen följer den nya versionen böckerna på ett annat sätt. Att Susan Hampshire, som spelade Fleur 1967, är med är förstås ett stort plus. 

Andra säsongen har precis släppts och jag kommer nog att se om första säsongen under helgen som förberedelse. 

Augustpriset - gissningar och önskningar

Jag tycker alltid att det är svårt att gissa vilka som kommer att bli nominerade till Augustpriset, dels för att jag kanske inte läst nog mycket svenskt nyutkommet, dels för att jag har dålig koll på vad någon annan är jag själv tycker om böckerna. Ändå känner jag mig så klart manad att bidra med lite åsikter ;) Jag håller mig till kategorin skönlitteratur.

Judas hågkomster av Niklas Rådström kom ut i våras och är för mig en given Augustpriskandidat. Författaren är i mitt tycke en av våra allra största! Romanen är stillsamt, poetiskt och vackert skriven om några av världshistoriens mest omvälvande, storslagna händelser. 

Många "författarinnor" har senaste året skrivit om äldre kvinnors livsvillkor, bl a Christine Falkenland i Författarinnan (som dock p g a utgivningsdatum, så vitt jag kan förstå, inte kan nomineras i år), Inger Edelfeldt i Skönheten och Karolina Ramqvist i Nattsäsong. Både Skönheten och Nattsäsong är språkligt exakta, eleganta och intelligenta, och skildrar psykologiska skeenden med många nyanser. Kanske blir någon av dem nominerade. Eller varför inte båda.

Therese Bohman valde i stället att skriva om en ung huvudperson, förskolepedagogen Emma och hennes nya "väninna" influencern Alice, i romanen Kapitalet. Överraskande, minst sagt skruvade handlingar och vändningar lyfter den här närmast thrillerliknande samtidsskildringen.

Jag har inte läst Ultravåld av Tone Shunneson och har därför svårt att avgöra om den ”bara” är en snackis eller en snackis med Augustpriskvalitet. Spännande att se om den blir nominerad.

Fotografens skugga av Agnes Lidbeck var mitt första möte med författaren och närmast golvade mig med sin gestaltning av familjerelationer, lögner och hyckleri. Alltså på den nivån att jag t o m störde författaren mitt i frukosten på hotellet för att uttrycka min beundran. Den här romanen skulle jag gärna vilja se nominerad. 

En av mina personliga favoriter under året är Kejsarens ansikte av Elin Boardy, en roman som fått alldeles för lite uppmärksamhet och rätt märklig kritik. I mitt tycke är boken en oerhört engagerande berättelse, som skildrar en tid med andra värderingar och livsstilar. 

Det underjordiska biblioteket av Hanna Nordenhök är en postapokalyps, som jag läste snabbt, med andan i halsen och tryck över bröstet. Det är en berättelse att drabbas av. Texten är poetisk, rytmisk och innehåller ett enda onödigt ord. Nominering tack!

Till bubblare vill jag utnämna debutromanen Det sjön ser av Susanne Hugosson, en ljuvlig, lågmäld och finstämd berättelse om vänskap och vardagsliv i Västerbotten. 

Jag avslutar det här lite spretiga inlägget med ytterligare en roman som jag tycker är en given kandidat till Augustpriset: Den oduglige av Tomas Bannerhed. Författaren tilldelades Augustpriset 2011 för sin debutroman Korparna och Den oduglige är faktiskt lika bra. Ett vackert, innerligt och gripande porträtt av en som inte höll måttet. 

Döda trakten/Kvinnor i revolt

I somras läste jag Döda trakten/Kvinnor i revolt av Monika Fagerholm inför Litteraturfestivalen på Mårbacka. Tyvärr missade jag författarens framträdande, men jag är nöjd över att jag äntligen har läst en av författarna på min lista över välkända olästa författare. Dessutom gav läsningen mersmak. Romanen tilldelades Finlandiapriset i skönlitteratur 2025.

18-åriga Alice flyttar från sin ensamstående mamma och syster på landsbygden till pappa Max och styvmamman Siri, till dockhuset i förorten. I dockhuset finns två halvbröder, bl a den unge "Prinsen" som är sanslöst egocentrisk och bortskämd. Styvmodern Siri är åtminstone i sina egna ögon både radikal och feminist, men framstår kanske mer som en "borgarbracka", om än en beläst sådan. Tiden är 1976-77 och hela världen är öppen för den som vill och vågar upptäcka. Alice tar bussen in till centrum, går i skolan, får både vänner och en pojkvän och går på spännande fester. Tiden kallas "istiden" och åren påstås vara ”de fredligaste efterkrigsåren”. Revolutioner pågår dock på olika ställen: andra karaktärer som förekommer i boken är den svårbegripliga Honecker och Ulrike Meinhof.

Kanske kan man helt enkelt beskriva Döda trakten/Kvinnor i revolt som första delen i en uppväxttrilogi, men den innehåller ju så ofantligt många lager att den är svår att kategorisera och beskriva. Inledningsvis uppfattar jag texten och strukturen som svårgenomtränglig, det tar tid för mig att bli vän med författarens alla upprepningar och cykler. Men det finns också något närmst magiskt i språket som suger in läsaren i berättelsen och skapar ett enormt engagemang. Väntar ivrigt på fortsättningen ...

DÖDA TRAKTEN/KVINNOR I REVOLT

Författare: Monika Fagerholm

Förlag: Albert Bonniers (2025)