Yesteryear

Sommarens snackis är utan tvekan Yesteryear av Caro Claire Burke, och till slut blev jag så nyfiken att jag var tvungen att läsa den, jag också. Tycker jag då att den var värd allt ståhej? Nja.

Huvudpersonen och influencern Natalie lever ett traditionellt familjeliv på en lantlig amerikansk gård. Allt görs från grunden, grödorna odlas ekologiskt, mjölken dricks opastöriserad från egna kor och barnen hemskolas. Eller ja, så verkar det i alla fall. Gården är till synes rustik, maken är möjligen en tvättäkta cowboy och Nathalie lever ett tryggt, kristet liv som så kallad tradwife. Bakom scenen finns dock barnflickor, toppmoderna undangömda vitvaror och producenter som ser till att all content är proffsigt gjord. Nathalies åtta miljoner följare antingen älskar eller älskar att hata henne, men den senare kategorin är nog bara avundsjuk. En dag när Nathalie vaknar känner hon dock inte igen sig, huset är litet och smutsigt och varken maken eller barnen är sig riktigt lika. Året år 1855 och Nathalie förväntas att på riktigt sköta hem och familj i en spartansk miljö utan elektricitet eller andra moderniteter. Hon drabbas av en chock och försöker fly ...

Det finns många saker jag verkligen uppskattar i romanen, den är en oerhört träffsäker satir och skildrar allt tillgjort i influncervärlden på ett mycket underhållande sätt. Dessutom är huvudpersonen en intressant karaktär som tillåts vara befriande ärlig och ha tämligen oacceptabla åsikter. Jag har heller egentligen inte särskilt svårt att acceptera den udda och oväntade tidsresan, utan tycker att det är en intressant händelseutveckling. Däremot tycker jag tyvärr att det fullständigt tillrättalagda slutet faktiskt förstör det som hade kunnat ha bli en riktigt utmanande och kul bok.

YESTERYEAR

Författare: Caro Claire Burke

Översättare: Karin Wijk

Förlag: Polaris (2026)

Péter Nádas 1942 - 2026

Fick under gårdagen besked att Péter Nádas avlidit och påminns om boken Fotograferingens vackra historia, som jag läste och skrev om redan 2011. Författaren talades om i samband med Nobelpriset och jag minns att jag tänkte att han var en typisk Nobelpristagare, när jag läste boken. 

Den unga fotografen Kornélia tappar greppet om verkligheten och skickas på kurort tillsammans med sin sällskapsdam. På sanatoriet träffar hon en läkare och en patient, som på olika sätt berör henne. I bakgrunden finns också baronen Károly, som vill gifta sig med henne. Emellanåt blandas dock dessa män samman så att inte varken Kornélia eller läsaren vet vem som är vem. Även tidsbestämmelsen i boken är tvetydig; berättelsen tycks utspela sig i det tidiga 1900-talets Europa, dock byts emellanåt ballongfärder ut mot helikopterturer.

Drömlikt, illusoriskt, förvirrande, säreget, groteskt, lockande är ord som beskriver texten och min upplevelse av att läsa Fotograferingens vackra historia. Texten är fylld av betydelser och man kan ägna en avhandling åt att försöka förstå vad som händer på ytan och på ett symboliskt plan. Kanske handlar hela boken om vad som är verkligt och om vem som har makt att tolka verkligheten. Kanske kan verkligheten bara upplevas när man befinner sig i skydd bakom linsen.

Nackdelar för mig är att en del konversationen tidstypiskt sker på franska och tyska, där tappar jag helt sammanhanget. Å andra sidan är jag som psykolog inte främmande för andra verkligheter än den gängse, det var nog en fördel vid läsning av denna unika berättelse. Eller ja, berättelse känns inte som rätt ord att använda i sammanhanget, kanske en kakafoni av stillbilder beskriver stilen bättre. 

Elizabeth Strout på Det Norske Teatret

Eget foto

Så mycket som jag sett fram emot mötet med Elizabeth Strout fanns naturligtvis en risk att jag skulle bli besviken. Men det blev jag INTE! 

Samtalet med författarkollegan Marie Aubert var både oerhört underhållande - Elizabeth Strout har ett härligt, smittande skratt - och djupt allvarligt. Stor del av samtalet handlade om författarskapet och om böckernas huvudpersoner. Hela publiken - på drygt 700 personer! - blev berörda när vi fick ta del av tankarna bakom att ge röst åt alla de allra fattigaste och utstötta i småstäderna. 

Den nya boken - The Things We Never Say - finns tyvärr ännu inte översatt till svenska men kommer, enligt uppgift, nästa år. Hoppas det sammanfaller med ett besök på Bokmässan!

I den nya boken har Elizabeth Strout lämnat sina gamla karaktärer och miljöer och skapat en ny huvudperson, historieläraren Artie Dam. Enligt författaren kretsar den nya boken i hög grad kring kärleken mellan en far och hans son. Just temat relationer mellan föräldrar och vuxna barn är kanske det hon är mest känd för att skildra. 

Efter samtalet skyndade jag mig så klart till signeringskön, där jag fick möjlighet att uttrycka hur oerhört mkt jag tycker om Lucy Barton-böckerna och fick både bild och signatur. Om jag var överdrivet förtjust i Elizabeth Strout tidigare närmar det sig nu möjligen besatthet. 

Några böcker jag längtar efter

BIld av un-perfekt från Pixabay

Det kommer som vanligt en enorm mängd intressanta böcker i höst, jag ska inte ägna mig åt att rabbla upp allt jag gärna vill läsa. Här kommer i stället en liten lista över det som just nu lockar mig allra mest.

Allt äter av Leander Djønne tilldelades Bragepriset 2025 och beskrivningen med brutalitet kombinerat med vackert språk och mytologiska övertoner lockar mig.

Det underjordiska biblioteket av Hanna Nordenhök kommer ut redan i morgon, den har jag väntat på hela sommaren. 

Är oerhört glad över en ny deckare från favoriten Håkan Nesser och ska naturligtvis läsa Domino.

Therese Bohman är en författare jag gärna läser, ser därför mycket fram emot hennes nya roman Kapitalet.

Mestra, ännu en bok om grekisk mytologi av den oändligt populära författaren Madeline Miller, är given i min bokhylla.

Musik från en blå brunn av Torborg Nedreaas är andra delen i trilogin om Herdis. Måsteläsning.

Troja av Stephen Fry vill jag naturligtvis läsa, jag uppskattade verkligen hans Odyssé.

Weyler ger ut nya utgåvor av några svenska klassiker, Ur kackerlackors levnad av Inger Alfvén är en fantastisk roman!

Vi bygger en ny värld av Elise Karlsson är tredje delen i författarens Rinkebysvit, som belönats med Jan Fridegårdpriset och Ivar Lo-priset. 

Visslaren av Ann Patchett har jag helt enkelt blivit nyfiken på eftersom jag ser den i mitt flöde på instagram konstant. Och den har en häst på omslaget ...

En smakbit ur Blekjorden

Veckorna - särskilt semesterveckorna - rusar fram och det är redan söndag igen. Under veckan har jag läst mkt och bakat, saftat och syltat. Direkt efter Hjortronmyren av Ulrika Lagerlöf slängde jag mig över Blekjorden av samma författare och bjuder nedan på en smakbit ur den. Fler smakbitar hittar ni som vanligt hos Mias bokhörna. 

Solen värmer marken och får katten som snart ska ha ungar att lättjefullt ligga utsträckt i solgasset på trappan. De senaste dagarnas värme har fått björkarnas löv att spricka ut, men på asparna bakom ladan är löven fortfarande små och bleka. Långsamt och tveksamt vecklar de ut sig, skrynkliga och nästan gråaktiga. Verkar inte riktigt förstå att sommaren närmar sig med hög fart, att det är bråttom nu att få liv igen efter vintervilan. Siv tänker att asparna borde skynda sig att sträcka sina löv mot ljuset, för rätt vad det är har sommaren svept förbi och då är det för sent.