Tisdagstrion - Adel

Roligt och klurigt tema - Adel - den här veckan i Tisdagstrion hos Mina skrivna ord. Jag fick tänka efter en hel del och är nöjd med mina grevar.

Dracula är inte en vampyrroman, vilket ni kanske felaktigt trodde. Dracula är en fackbok om byråkratisering. Har ni missat att huvudpersonerna mestadels ägnar sig åt att stenografera, skriva brev, skriva journaler, telegrafera, spela in med fonograf, renskriva på maskin o s v hela tiden? Allt för att vara så säkra som möjligt på att fånga den objektiva verkligheten. Och för att fånga vampyren så klart. För det finns faktiskt en vampyr med i berättelsen. Boken inleds med att en ung man besöker en skrämmande plats i Transsylvanien och där träffar en otäck greve. Detta får vi i boken ta del av via den unge mannens brev och dagbok. Därefter blir några rådiga, modiga, hedersamma män hjältar i berättelsen när de kämpar för att rädda en ung kvinnas liv. Jag blev rätt uttråkad när jag läste boken.

Ännu mer uttråkad blev jag faktiskt när jag läste Anna Karenina av Lev Tolstoj, en bok som sånär tog död på min läslust för alltid. Den handlar om kärlek med komplikationer mellan den gifta Anna Karenina och greve Vronskij. Starka känslor präglar alla karaktärerna, ofta slits de mellan plikt och passion eller känner sig kränkta. Annas make är riktigt obehaglig i all sin självrättfärdighet och oförmåga att mentalisera och känna empati. Alla filosofiska diskussioner och detaljerade beskrivningar av arbetet på landet är olidligt långtråkiga att läsa, även om jag i stort håller med Levin i hans klassanalyser. Roligare är det i salongerna, bland intriger och festligheter. När Tolstoj är som bäst fångar han familjens inre liv och förutsättning på ett genialiskt sätt. Det blev den stora behållningen av Anna Karenina.

Sviten om greve Carl Gustaf Gilbert Hamilton, som inleds med boken Coq Rouge, omfattar numera hela 17 böcker. Jag läste de första 10 böckerna när de gavs ut på 80- och 90-talet och erkänner gärna att jag älskade dem. Jan Guillou har en tämligen unik förmåga att få mig att gilla att läsa våldsamma berättelser om extremt stridsdugliga män/hjältar. Författaren kan reta gallfeber på en sten med sin pompösa stil och ironiserande tonfall men hans stora kunnande och grundläggande värderingar är klart försonande drag. 

En smakebit ur Inkokt ruda

Söndag igen och dags för en ny smakbit, fler hittar ni som vanligt hos Mias bokhörna. Veckan har rusat fram och bestått av lite samtal med vänner, planering inför fortsatt bloggande och eventuellt pluggande, samt läsning. 

Under veckan presenterades de författare/böcker som nominerats till Augustpriset. Ett par av dem jag gissat och hoppats på nominerades, men årets allra bästa - i mitt tycke - saknades. Inkokt ruda av Klas Östergren är en av de nominerade skönlitterära romanerna, den har jag läst under veckan. Romanen är mycket lättläst, oroande och underhållande. 

Snöflingorna på Beatrices vinterkappa har smält. Robin ser vattendroppar som faller ner på golvet runt henne.

”Din kappa gråter”, säger han.

Hon kommer av sig, vad hon än varit i färd med att säga eller göra. En reprimand eller en åthutning. I stället blir det stilla. Liksom övermäktigt stilla. De slås av det båda två, utan att beröra saken med ord eller åtbörder, de blir bara stående alldeles orörliga en stund. Den där starka, övertygande stillheten kommer kanske som ett erkännande, eller ett erbjudande om något att enas kring. Exakt vad går inte att utläsa. Som om de där dropparna på golvet mitt emellan dem plötsligt fått en oerhört stor betydelse. Hon verkar bli mer drabbad än han. I synnerhet då han tillägger:

”Den kan, men inte jag.”

Nattsäsong

Karolina Ramqvist är en produktiv och prisbelönad författare, som debuterade 1997 med essäboken När svenska pojkar började dansa. Hon blev uppmärksammad 1999 när hon publicerade ett brev från Ulf Lundell i antologin Fittstim. Karolina Ramqvist har skrivit noveller, filmmanus, essäer och filmmanus, samt en rad uppmärksammade romaner, bl a Flickvännen (2009), Bröd och mjölk (2022) och Den första boken (2024). Jag har tidigare läst och verkligen uppskattat Bröd och mjölk. Tidigare i år tilldelades Karolina Ramqvist Samfundet De Nios Stora pris och Selma Lagerlöf-priset. Hon har även nominerats till Augustpriset, ska det bli ett hattrick?

Nattsäsong utspelar sig i en nära framtid i ett dystert och oroligt Stockholm, där samhället rustar för kommande krig. Berättaren i romanen är en framgångsrik, äldre skådespelerska, som förbereder sig för att spela en teaterroll som en avsevärt yngre kvinna. Det är heller inte vilken roll som helst, utan rollen som den tonåriga Cho-Cho-San, i den ifrågasatta pjäsen Madama Butterfly. Det är dessutom en roll huvudpersonen redan spelat och hyllats för, i sin ungdom. Huvudpersonen har nått sin karriärs höjdpunkt och tilldelats medalj av kungen. Att nu spela samma roll som i sin ungdom medför stor risk att få negativ kritik. Vid valet av pjäs framträder dessutom en generationskonflikt på teatern, där de yngre driver tesen att konstens roll är att förbättra samhället. De anser inte att Madama Butterfly är en pjäs som lever upp till det kravet. 

Huvudpersonen lever sedan många år i ett minst sagt svalt äktenskap med en man som sysslar med pengar och sitter i styrelsen för den anrika teatern där hustrun arbetar. Paret har en dotter som numera är utflugen. När en ung konsult anställs på teatern drabbas huvudpersonen av hämningslös passion och inleder en sexuell relation med honom. Den unge mannen - Dag - är son till den "demonregissör" som gav henne rollen som ledde till hennes genombrott. Gradvis tar kärleksrelationen över hela vardagen, uppslukar allt tankeinnehåll och suddar ut alla gränser.

Att läsa Nattsäsong innebär att ge sig ut på en resa där verkligheten gradvis blir mer och mer skev och diffus. Som läsare tappar jag fotfästet och tänker flera ggr: "det där hände väl ändå inte". Författaren gestaltar på ett oerhört skickligt sätt hur huvudpersonens känslor tar över och, parallellt med samhällets krigshets, styr rakt mot en katastrof. Skildringen av huvudpersonens inre är psykologiskt träffsäker, samtidigt som här finns scener som gör att jag vrider mig av skam. Ändå är det hela tiden njutbart att läsa författarens exakta, eleganta meningar. 

NATTSÄSONG
Författare: Karolina Ramqvist
Förlag: Albert Bonniers (2026)

Svenska Akademiens Nobelkommitté - läsning pågår

Under tiden jag väntar på en nyutgåva av den bok jag helst vill läsa av den nya nobelpristagaren Anne Carson, passar jag på att läsa romaner av några av medlemmarna i Nobelkommittén. Förra veckan läste jag Vera av Anne Swärd, ett oerhört givande första möte med en ny författare. Nu börjar jag läsa hyllvärmaren De utvalda av Steve Sem-Sandberg samtidigt som jag läser om Målarens döttrar av Anna-Karin Palm, en roman jag älskade under förra seklet :D

Judas hågkomster

Niklas Rådström har skrivit några av de mest fängslande böcker jag läst: Boken - en omskrivning av Bibeln, En Marialegend - en omskakande gestaltning av mänsklig grymhet och vår möjlighet att välja det goda samt Absint - en underbar berättelse om en liten blåmesunge. Vid läsningen har jag golvats av författarens språk, gestaltning och klokhet.

Romanen Judas hågkomster utspelar sig ett halvsekel efter Yeshuas (Jesus) intåg i Jerusalem på palmsöndagen och händelserna under påskhelgen. Berättaren är Judas, en gammal man som lever anonymt och tillbakadraget, en av de få i Yeshuas sällskap som överlevt. De flesta andra som följde Yeshua har fått betala med sina liv för att de fört hans budskap vidare. Judas misshandlades svårt på Krukmakaråkern, men överlevde och har nu på sin ålderdom beslutat sig för att skriva ner sanningen om händelserna som ledde till att hans mästare korsfästes. I hans berättelse är förräderiet på skärtorsdagen en del av hans och Yeshuas gemensamma plan. När Judas i stunden för förräderiet tvekar att ange sin mästare, uppmuntrar Yeshua honom med en kyss. Förräderiet fullföljs och Judas axlar rollen av historiens störste svikare. 

Den mästare som framträder i Judas jordnära berättelse är både bestämd och mild, han är en människa som skapar relationer med sina följeslagare och han är samtidigt också (kanske) något annat, kanske Guds son. Judas tvivlar, funderar över sin egen roll i de dramatiska scenerna på skärtorsdagen, och förtvivlar emellanåt.

"Hade inte min mästare sagt oss att de främsta skulle bli de sista och de sista de främsta, att de som motats bort skulle upphöjas och den lägste bli den högste? Var det detta min mästare valt ut mig för, att vara den djupast fallne för att vid tidens slut upphöjas? Detta mörker som skulle bli mitt hem."

Poetiskt och vackert skildras händelserna under påskhelgen med dess grymhet, oändliga sorg och oförklarliga höjdpunkt - återuppståndelsen. Författaren levandegör påskens storslagna händelser på ett innerligt sätt, jag blir oerhört berörd och läser med både bävan och glädje. Rådströms prosa är glasklar och lätt att läsa, stilen växlar mellan att vara detaljerad och exakt när konkreta händelser skildras och att vara mer luftig och lyrisk i andra delar. 

Alla som intresserar sig för Bibelns berättelser om händelserna under påsken hamnar förr eller senare i funderingar kring Judas. Varför gjorde han det han gjorde? Och varför var det nödvändigt för historien att ha med en svikare? Jag har aldrig upplevt mig hitta svaren på frågorna och det gör jag kanske inte helt efter att ha läst Judas hågkomster heller, men jag har fått en möjlig, lite fylligare bild av tänkbara förklaringar och det räcker gott. 

JUDAS HÅGKOMSTER
Författare: Niklas Rådström
Förlag: Albert Bonniers (2026)