Picasso i det svenska folkhemmet

Picasso i det svenska folkhemmet: berättelsen om fem offentliga skulpturer är resultatet av en upptäcktsresa i historien genomförd av Peter Forhaug, fotografen Ulf Berglund, skribenterna Ola Liljedahl och Lena Nyblad Liljedahl samt formgivaren Pär Wickholm. Boken skildrar de osannolika historierna bakom installationerna av inte mindre än fem offentliga Picassoskulpturer i Sverige (Kristinehamn, Helsingborg, Halmstad, Solna och Stockholm). Placeringarna av konstverken speglar en tidsanda präglad av tankar om folkbildning och att konsten är till för alla. En viktig person i sammanhanget var den norske konstnären Carl Nejsar som, till sin egen förvåning, fick möjlighet att träffa Picasso, varefter en långvarig vänskap och arbetsgemenskap utvecklades. 

Historien om hur världens största Picassoskulptur, den 15 meter höga Jacqueline (namngiven efter Picassos hustru) hamnade i Värmland är värdig landskapet. Här finns alla ingredienser till en riktig skröna: udda karaktärer som drev sin sak, slumpmässiga möten mellan pratglada människor på småvägar i Frankrike, den världsberömda Selma Lagerlöf och politiker som inte "vågar säga nej till framtiden". Att Picasso verkligen föredrog Kristinehamn framför New York känns kanske ännu mer osannolikt idag. Men så blev det, 1965 på midsommarafton invigdes skulpturen under stort ståhej och nuförtiden lockar hon mängder av turister till Kristinehamn varje år. 

Fågelfiskens resa till Helsingborg innehåller så osannolika komponenter att man som läsare baxnar. Den första versionen av skulpturen ställdes ut på Konst i betong-utställningen i Stockholm, med baktanken att den därefter permanent skulle placeras i Moderna Muséets skulpturpark. Men så skedde inte och skulpturen hamnade i stället i Helsingborg, där den slutligen, på Picassos order, kördes över med traktor eftersom den blivit skadad! En ny version hängdes därefter upp i miljonprogrammet Närlunda, där den hängde relativt obemärkt under många år. 

I mitten av 1960-talet sattes Picassoskulpturer upp i många stora städer (Paris, Amsterdam, Marseille m fl). Chefen på Moderna Muséet, Pontus Hultén, önskade (fortfarande) en skulptur till parken och han bad således sin vän Carl Nejsar om hjälp. Picasso var intresserad och kom med ett förslag, som Hultén hade mage att kritisera. Picasso gjorde honom dock till viljes och 1966 transporterades skulpturgruppen Frukost i det gröna till muséets trädgård på Skeppsholmen. 

Dykande måsen var huvudattraktion vid en utställning i Frognerparken i Oslo 1965 och den norska planen var att skulpturen skulle stanna i landet. Svenskarna var dock på hugget och föreslog att skulpturen skulle placeras i ett nybyggt studentområde, Kungshamra i närheten av Stockholms universitet, vilket sannolikt gladde Picasso. Alla var dock inte lika nöjda, vilket märktes vid invigningen. 

Även runt den 15 meter höga skulpturen Kvinnohuvud var turerna och åsikterna många innan den slutligen invigdes i Halmstad, 1971. Byggnationen var komplicerad och den invigdes lite i förbifarten i samband med andra festligheter, men värdesätts idag på ett helt annat sätt. 

Sammantaget skildrar Picasso i det svenska folkhemmet en oerhört spännande tid i historien, då konsten sågs som en viktig del av samhällsbygget och skulle vara tillgänglig för alla. Boken är oerhört intressant och underhållande, läs den! Själv ska jag nästa sommar resa Sverige runt för att se alla skulpturerna i verkligheten. 

PICASSO I DET SVENSKA FOLKHEMMET

Text: Ola Liljedahl och Lena Nyblad Liljedahl

Foto: Ulf Berglund

Förlag: Bly förlag (2025)

Novellkalendern 12 - Maigrets jul

Georges Simenon, 1903-1989, var en belgisk journalist/författare, som hade stora framgångar med sin deckarserie om kommissarie Maigret vid Parispolisen. Simenon var mycket produktiv och skrev cirka 300 romaner, kommissarie Maigret figurerar i 75 av dem. Maigret har ett barskt utseende, men är lugn och eftertänksam och löser fall genom instinkt och ett lyhört lyssnande. Han röker pipa och dricker öl på barer, företrädesvis i Paris. Kommissarie Maigret är en av de stora detektiverna, helt i klass med Hercule Poirot och Sherlock Holmes. 

Vid frukosttid på juldagens morgon får kommissarie Maigret besök i hemmet av två kvinnliga grannar från huset mittemot. De ber om hans hjälp att förstå en underlig händelse som inträffat under natten. Den ena kvinnans brorsdotter Colette har berättat att hon under natten fått besök av jultomten, som gett henne en en dyrbar docka, och därefter brutit upp en del av parketten innan han försvann. Maigret börjar nysta i familjens förflutna och upptäcker den ena besynnerligheten efter den andra. Och på klassiskt pusseldeckarvis leder alla ledtrådar fram till ett dramatiskt avslöjande. 

"Det snöade inte. Det var löjligt att vid fyllda femtio fortfarande bli besviken över att det inte låg snö på juldagsmorgonen, men de medelålders är inte så förnuftiga som de unga tror. Den tocka, låga, smutsgrå himlen vilade tungt över taken. Boulevard Richard-Lenoir låg fullständigt öde."

Förutom en lagom nivå av spänning och tankeklurigheter innehåller novellen detaljerade miljöskildringar av ett råkallt, regnruggigt Paris under 50-talet. Telefonsamtal beställs av telefonister, telegram skickas och unga poliser följer spår till halvskumma hotell vid Bastiljen och järnvägsstationen Gare du Nord. Den enda karaktär som tecknas med djup, förutom kommissarien, är madame Maigret, vars överdrivna ompysslande av maken tycks ha sitt ursprung i en djup längtan efter barn. Sammantaget är Maigrets jul mysig deckarläsning med julstämning.

MAIGRETS JUL

Författare: Georges Simenon

Förlag: Atlantis (2017)

Översättare: Katja Birmann

Läsning pågår - Mödramärg

Efter att jag läst ut Folk som sår i snö och verkligen älskat den, fortsatte jag direkt med författaren Tina Harnesks senaste bok Mödramärg. Jag lyssnar på en uppläsning av Patricia Fjellgren, som är mycket bra. Romanen följer två kvinnor under olika historiska perioder: Majalis i nutid när hon återvänder till sin hemtrakt efter att föräldrarna dött och Nienna som på 1600-talet försöker sona sin makes svek mot människorna och marken, genom att motarbeta exploatören. Mycket intressant och smärtsam läsning om samisk historia och om moderskap. 

Novellkalendern 11 - Många människor dör som du

Lina Wolff, född 1973, bor i Lund och har tidigare varit bosatt i Italien och Spanien. Wolff debuterade 2009 med novellsamlingen Många människor dör som du. Senare utgivna romaner har prisats, bland annat med Augustpriset, som författaren tilldelades 2022 för romanen Djävulsgreppet. I min recension beskrev jag den som "en lysande gestaltning av manipulation och makt i en sexuell relation där det unika, egensinniga bildspråket bär handlingen mot det oundvikliga slutet". Tidigare i år läste jag även Liken vi begravde, en sanslöst bra, skruvad roman som nyligen tilldelades årets Augustpris. Nu har jag läst några noveller ur Wolffs debutbok och noterar att hennes särart var uppenbar redan då. Utan att väja för något och med svart humor, skriver Wolff gränsöverskridande berättelser om relationer, känslor, våld och sexualitet. 

Titelnovellen Människor dör som du handlar om en universitetslärare, Vicente, som bedrar sin hustru med sin favoritelev. När han blir dumpad tar tristessen över, vårens färger är inte längre lika starka, maten saknar smak och inte ens läsning av god litteratur ger den vanliga tillfredsställelsen. Som tur är får huvudpersonen hjälp av en kollega, som presenterar honom för en äventyrslysten ogift kvinna. En intensiv kärleksaffär inleds och Vicente lever upp igen. Men allt slutar inte riktigt som han tänkt sig ...

"Det börjar med att man känner att ens liv inte har några riktiga känslor. Som om livet egentligen vore någon annanstans. Sen tror man att det ska komma bara något speciellt händer, som att en viss person uppmärksammar en, eller dylikt. Sen nöjer man sig med att man inte har det värre än andra. Sen att tristessen är ofrånkomlig och att alla lider just så mycket som man själv."

Novellen är fylld av kontraster, absurda konversationer och drömmar, svart humor och en tämligen skruvad handling. Det är lätt att fnissa åt eller uppröras över män som Vicente, män som söker efter bekräftelse och behöver befinna sig i förälskelsens stadie av en relation för att känna sig levande. Wolff ger dock sina karaktärer fler nyanser än så, vilket leder till att jag som läser också känner värme och medlidande med en människa som söker utan att hitta rätt. Det är oerhört skickligt gjort!    

MÅNGA MÄNNISKOR DÖR SOM DU
Författare: Lina Wolff
Förlag: Albert Bonniers (2009)

Novellkalendern 10 - Den sista vargen

Lázló Krasznahorkai, född 1954 i Ungern, har under många år tilldelats priser, bland annat Man Booker International Prize 2015. 2025 tilldelas han Nobelpriset i litteratur med motiveringen: "för hans visionära och kraftfulla författarskap som mitt i undergångens fasa upprätthåller tron på konstens möjligheter". Lázló Krasznahorkai beskrivs ibland som en vittberest surrealist, med en stark motvilja mot att sätta punkt. Just hans texthantering tycks väcka stor beundran hos vissa, medan andra anser att läsningen blir ansträngande utan att det ger särskilt mycket extra.  

Novellsamlingen Den sista vargen består av tre delar som delvis hör ihop, delvis inte alls passar ihop. I den första delen – "Den sista vargen" – berättar en före detta filosofiprofessor och författare om ett äventyr i Spanien för en bartender. Första punkten i texten sätts efter c:a 70 sidor, texten innan består av en monolog med massor av utvikningar och ungefär en miljon kommatecken. Sammantaget är första novellen således svårläst och frustrerande, samtidigt som jag mot slutet får en känsla av att kanske något intressant och värdefullt ligger gömt i textmassan. Men var?

Andra delen/novellen, ”Herman, jägmästaren”, är helt annorlunda läsning. Den handlar om jägmästaren Herman, vars uppdrag det är att döda alla vargar i området. Handlingen utspelar sig i skogen, i en miljö där jag omedelbart känner mig mer hemma. Jag bor i Värmland och kan lova att här är diskussionerna hetsiga kring frågan om vi ska "tillåta" varg att finnas i närheten. Herman är inledningsvis mycket nitisk i att slutföra sitt uppdrag, men efter ett tag börjar han ifrågasätta hela projektet. I det här avsnittet gestaltar författaren jägarens kluvenhet inför uppdraget och känslomässiga reaktioner på ett mästerligt sätt. Jag finner mig själv sitta och fundera över den oerhörda smärta det måste innebära att utplåna en hel djurart, dessutom en art som det finns många mytiska föreställningar om. Kan man fatta beslut om eller genomföra ett sådant uppdrag utan att drabbas av storhetsvansinne? Eller falla ner i djupaste mörker? Den här novellen är sammantaget både känslomässigt och tankemässigt engagerande och lysande i sitt sätt att driva handlingen mot ett oundvikligt slut.

I den sista novellen om Herman – ”Slutet för ett hantverk” – får läsaren återigen följa handlingen, som den här gången upplevs av ett gäng sexlystna militärer. I den här versionen har Herman utvecklats till en människojägare, som sätter ut grymma fäller för att fånga byns invånare i. Trots försök att förstå mig på den här versionen, kan jag inte tycka annat än att den är onödig. 

Sammantaget innehåller Den sista vargen tre löst sammanhållna berättelser/noveller av mycket olika karaktär och, i mitt tycke, olika kvalitet. Första novellen är svårbegriplig p g a dess brist på skiljetecken, andra delen är mästerlig, tredje delen är onödig. Jag uppfattar boken som helhet som mycket mörk, tung och smärtsam i sin gestaltning av mänsklighetens galenskap och förstörelselusta. Andra har beskrivit Den sista vargen som rolig, det begriper jag faktiskt inte alls. 

DEN SISTA VARGEN
Författare: Lázló Krasznahorkai
Förlag: Norstedts (2020)
Översättare: Daniel Gustafsson