De senaste åren har andelen kvinnliga författare som tilldelas Nobelpriset ökat markant, det gör mig nöjd och glad. Jag har däremot inte varit i närheten av att gissa rätt på många år, kanske beroende på att jag envisas med att gissa på mina egna favoriter. Och det gör jag i år också.
Lägst odds på Betsson har i nuläget kinesiska Can Xue, som jag inte har läst men faktiskt är nyfiken på. Som tvåa ligger en av mina favoriter, Anne Carson, och på tredje plats ligger australiensiske Gerald Murnane. Tyvärr har jag (fortfarande) inget att säga om honom annat än att det väl vore på tiden med en ny pristagare från just Australien. César Aira, som jag i alla fall läst, har seglat upp på en femte plats och ytterligare några platser längre ner finns en annan av mina favoriter, Jamaica Kincaid. Först ganska långt ner på listan kommer mina manliga favoriter, Salman Rushdie och Colm Tóibín. Marilynne Robinson finns konstigt nog inte med på listan, nog borde hon vara en tänkbar pristagare? Påbörjar nu omläsning av första boken i hennes Gileadsvit så hon kan läggas till på min önskelista nästa år. Och ja, fler böcker av Nina Bouraoui ska också läsas, hon MÅSTE ju förr eller senare tilldelas priset.
Här är min lista över önskade kvinnliga nobelpristagare:
Kanadensiska Margaret Atwood skriver samhällskritisk litteratur som fokuserar på kvinnors villkor. Hennes intriger är ofta dubbelbottnade och texterna lockar till sträckläsning. I Tjänarinnans berättelse/The Handmaid's Tale och uppföljaren Gileads döttrar har religiösa extremister tagit över och kvinnan har reducerats till en barnalstrande varelse utan egen vilja och tankeförmåga. Alias Grace är en ovanlig deckare där den unga pigan Grace Marks döms till fängelse för medhjälp till ett dubbelmord. Efter 30 år benådas hon, men var hon skyldig eller ej? Den postapokalyptiska Maddaddam-trilogin (Oryx och Crake, Syndaflodens år, Maddaddam) utspelar sig i en tänkt framtid där vetenskap utan etik till slut orsakat en ny syndaflod. Endast ett fåtal människor har överlevt, medan ett antal nya varelser befolkar jorden. I Penelopiaden återberättar Atwood den äventyrsfyllda myten om Odysseus, sedd utifrån ett kvinnligt perspektiv. Hösten 2024 lyssnade jag på Margaret Atwood i Stockholm, oförglömligt!
växte upp med sin mamma på ön Antigua, som då var en brittisk koloni. Hennes texter genomsyras av uppväxten, hon skriver ofta om livet på Antigua och de (post-)koloniala livsvillkoren, och hon skriver om relationen mellan mödrar och döttrar. Förra helgen tilldelades hon Bokmässans litterära pris
Sjöjungfrun och intervjuades på scenen av Jessica Gedin. En fantastisk upplevelse! Jamaica Kincaid skriver om komplicerade huvudpersoner, som det inte är så lätt att varken förstå eller tycka om. De är präglade av förtryck och upplevda svek, och har utvecklat kompromisslösa personligheter. Både
Annie John och
Lucy är oerhört fängslande berättelser, texten är avskalad, lättläst och osentimental, samtidigt som vartenda ord är noggrant utvalt för att förmedla en hel värld av känslor. Makalöst bra!
Eget foto
Arundhati Roy erhöll 1997 det prestigefulla Bookerpriset för sin roman
De små tingens gud. Därefter fick vi vänta 20 år på en ny roman,
Den yttersta lyckans ministerium. I mellantiden skrev författaren politiska texter och ägnade sig åt kamp för miljön och de utsatta i sitt hemland. Ofta citeras dessa fantastiska ord: "En annan värld är inte bara möjlig, hon är redan på väg. Under en lugn dag kan du, om du lyssnar noga, höra henne andas." I samband med den nya romanen besökte Arundhati Roy Bokmässan. Jag lyssnade, blev star stuck och fick boken signerad. På seminariet sa hon bland annat: "There is no such thing as a crowd. Everybody has a name". Förra årets självbiografi
Mitt skydd och min storm påminner i hög grad om hennes romaner, till brädden fylld av drastiska beslut, dramatiska händelser, intressanta personer och en vildsint längtan efter frihet från förtryck. Det är nog minimal sannolikhet att Nobelkommittén kommer att tilldela Arundhati Roy Nobelpriset, men hon hör ändå hemma på min lista.
Elizabeth Strout är en amerikansk författare, ursprungligen från Portland i Maine, som hittat en stor publik i Norden. Hennes romaner är både prisade och oerhört populära bland läsare. Pulizerprisade genombrottsromanen
Olive Kitteridge blev även en populär miniserie på HBO. Elizabeth Strout skriver lyhörda, lågmälda och osentimentala romaner om familjerelationer, människor i glesbygd, människor som lever utsatta, torftiga liv. Hennes svit om Lucy Barton består av fem älskade böcker (
Mitt namn är Lucy Barton,
Vad som helst är möjligt,
Åh William!, Lucy vid havet, Berätta allt). Böckerna om Lucy Barton gestaltar utsatthet, försoning, rädslor, längtan och kärlek i alla dess former. Den senaste romanen
The Things We Never Say är tyvärr inte översatt ännu, men kommer att ges ut på svenska nästa år. I somras lyssnade jag på Elizabeth Strout i Oslo och lyckades få en bok signerad. Elizabeth Strout som Nobelpristagare skulle glädja oerhört många läsare.
Kim Thúy blev omedelbart en favoritförfattare när jag läste
Ru, den första av hennes romaner som översattes till svenska. Romanens berättare, liksom författaren, lämnade Vietnam som båtflykting i slutet av 70-talet. I korta, icke-kronologiska avsnitt får läsaren ta del av barndomen i Vietnam, den ohyggligt skrämmande flykten, olidliga umbäranden i flyktingläger, ankomsten till en helt ny värld och livet i exil. Ramberättelsen i
Mãn är delvis
samma som i
Ru, men känslan i berättelsen är mindre sårig och fokus ligger på kärlek i alla dess former. Även
Vi skildrar krig, flykt och exil, här ligger fokus på utmaningar i det nya landet. I Kim Thúys romaner får läsaren ta del av handlingen i olika fragment, nutid i väst och dåtid i hemlandet. Skildringar av ohyggliga upplevelser i samband med krig och flykt är hjärtskärande, samtidigt som här inte finns ett uns av sentimentalitet. Få författare lyckas kombinera smärta och skönhet som Kim Thúy. Hennes texter är sällsamt vackra, anspråkslösa och sakliga. Lågmält och exakt skapar hon bilder fyllda av röster, ljud, smaker, dofter, färger, känslor. Kim Thúys prosa är genreöverskridande och skulle lika gärna kunna kallas poesi. Hon besökte Bokmässan i år, äntligen fick jag lyssna på henne i r l!
Anne Carson är en kanadensisk författare, poet, översättare och professor i klassiska språk. Hon är mångfaldigt prisbelönad för sitt originella författarskap som väver samman samtida och antika myter. Till skillnad från ovan nämnda författare är Anne Carson inte särskilt lättillgänglig, vilket hos mig väcker en stark drivkraft och önskan att förstå. Jag har läst
Norma Jeane Baker av Troja, en bok som väver samman sköna Helenas och Marilyn Monroes livsöden. Boken går inte att enkelt kategorisera, här blandas lyrik, drama och "fackprosa" till en mycket speciell, alldeles egen konstform. Läsningen gav dock en fördjupad förståelse för, och intensiv upplevelse av, det förtryck kvinnor levt under i tusen och tusen år.
”Att bli tagen med våld
är Helenas historia,
Persefones,
Norma Jeanes,
Trojas.
Krig är sammanhanget
och Gud är en pojke.”
.jpg)