Sommaren 1986: Lovisa och Melinda

John Ajvide Lindqvist beskrivs ofta som Sveriges skräckmästare. Skräck är ju egentligen inte min favoritgenre, men jag har ändå läst många av John Ajvide Lindqvists böcker, med högst blandade omdömen. 2012 skrev jag i ett inlägg om författaren: "Jag gillade Låt den rätte komma in, trots en del otäcka scener. Jag tyckte att Hanteringen av odöda var bra, även om jag önskade lite vassare samhällskritik. Jag tyckte inte att Människohamn var bra, kunde inte alls ta till mig det övernaturliga i den boken. Och Lilla stjärna gjorde mig bara gråtfärdig". Under senare år har jag läst/lyssnat på den spännande och actionfyllda serien "Blodstormen" (Skriften i vattnet, Rummet i jorden, Anden i maskinen) och på Verkligheten och Vänligheten. Vänligheten kretsar kring en låst container som på oklart sätt dykt upp i Norrtäljes hamn och skildrar en handfull människors liv. Detta är kanske författarens bästa bok. Jag har också både läst och tittat på filmatiseringen av Sommaren 1985 och verkligen gillat båda!

Medan sommaren 1985 var den fantastiska Live-Aidsommaren, är sommaren 1986 den skrämmande Tjernobylsomma­ren med stor oro för radioaktivt nedfall. Trots allt underbart som skedde 1985 inträffade dock också Helenas tragiska dödsfall, vilket fortfarande påverkar alla på Särsö. Berättelsen om sjöjungfrun, som möjligen orsakade Helenas död, lockar och drar de 11-åriga bästisarna Lovisa och Melinda till den skrämmande, mytomspunna ön Svärtan. Tjejerna går i samma klass, men Melindas prestationsinriktade föräldrar planerar att dottern ska hoppa över en årskurs, och lägger in en massa pluggtid under sommarlovet. Lovisa oroar sig mycket över hur hon ska klara sig utan Melinda, och hur Melinda ska stå ut utan sin bästis till hösten. Det lite äldre tonårsgänget har förändrats efter Helenas död, för dem består livet nu av  förälskelser, mystik och "lek" med ouijabräde. Till slut klarar Lovisa och Melinda inte längre motstå Svärtans lockelse, de seglar iväg och upptäcker att den sjöjungfru som hittades året innan inte var den enda av sin art ...

Liksom den föregående romanen kan även Sommaren 1986 jämföras med en kombination av Vi på Saltkråkan och Stranger Things. Här finns idyllen från Saltkråkans miljöer och de underliggande ohyggliga faror som skildras i Stranger Things. Den nostalgiska stämningen fungerar perfekt för en läsare i min ålder, en läsare som minns stämningen efter mordet på Palme och Tjerbobylolyckan. Och som dessutom har en längtan tillbaka till ett något mjukare samhällsklimat. Styrkan i romanen  är den nyanserade och lyhörda skildringen av vänskaps- och familjerelationer i en ålder där trygghet betyder så mycket, samtidigt som lusten att upptäcka och erövra är så stor.

SOMMAREN 1986: LOVISA OCH MELINDA

Författare: John Ajvide Lindqvist

Förlag: Ordfront (2026)

Tisdagstrion - Vita bokryggar

Veckans tema i tisdagstrion är vita bokryggar och fler tips hittar ni som vanligt hos Mina skrivna ord.

Jag hittade en del böcker med vita ryggar i bokhyllan och de tre jag valde är dessutom författare jag har sett/lyssnat på.

Arundhati Roy erhöll 1997 det prestigefulla Bookerpriset för sin roman De små tingens gud. Därefter fick vi vänta 20 år på en ny roman, Den yttersta lyckans ministerium. I mellantiden skrev författaren politiska texter och ägnade sig åt att kämpa för miljön och de utsatta i sitt hemland. Ofta citeras dessa fantastiska ord: "En annan värld är inte bara möjlig, hon är redan på väg. Under en lugn dag kan du, om du lyssnar noga, höra henne andas." I samband med den nya romanen besökte Arundhati Roy Bokmässan. Jag lyssnade, blev star stuck och fick boken signerad. På seminariet sa hon bland annat: "There is no such thing as a crowd. Everybody has a name." 

Den yttersta lyckans ministerium handlar inledningsvis om ett barn - som bland annat kallas Anjum - med oklart kön, som senare utvecklas till en transkvinna. Hon förskjuts av fadern, tvingas flytta och försörja sig som prostituerad. Senare i livet flyttar Anjum till en begravningsplats i Delhi och skapar en plats som välkomnar samhällets utstötta. En annan central del av romanen skildrar en kärlekshistoria mellan Musa, en kashmirisk separatist, och Tilo, en ung kvinna som älskas av många. Deras relation utvecklas under svåra omständigheter och präglas av personliga tragedier och offer. Många olika röster hörs i boken som gestaltar fattigdom, förtryck, konflikter, och den ständiga kampen för frihet. Delar av romanen är fragmentarisk, satirisk, politisk och våldsam. Sammantaget är Den yttersta lyckans ministerium en grandios roman som utmanar föreställningar om hur en berättelse "ska" berättas, det är en roman med storhetsvansinne som rymmer allt som är viktigt i livet.

Tessa Hadley hyllas av kollegor som Hilary Mantel och Chimamanda Ngozi Adichie och är helt enkelt fantastisk. Jag lyssnade på henne vid flera tillfällen under Bokmässan 2019 och blev helt golvad. I Bokmässans program benämndes hon skämtsamt som "en Justin Bieber för medelålders kvinnliga läsare", en mycket träffande beskrivning. 

Sent på dagen handlar om två medelålders par, som varit vänner sedan ungdomen. När en av vännerna hastigt avlider rubbas balansen och gamla känslor väcks åter till liv. Tessa Hadley skriver eleganta formuleringar som mycket precist gestaltar känslonyanser och detaljer. Under läsningen blir jag först förtjust i den sparsmakade prosan, därefter häftigt indragen i de dramatiska händelserna i inledningen, när vännerna försöker handskas med dödsbeskedet. Chocken och den förlamande sorgen skildras utan tillstymmelse till kletig sentimentalitet. Sammantaget skriver författaren om det som sker inom och mellan människor, om det vi kanske helst vill dölja, om de små osanningar vi använder oss av för vår bekvämlighets skull. Det är komplexiteten, de många lagren, författarens lyhördhet i gestaltningen och förmågan att hitta exakt rätt ord, som gör Sent på dagen till en fantastisk läsupplevelse. 

Margaret Atwood skriver samhällskritisk litteratur som fokuserar på kvinnors villkor. Hennes intriger är ofta dubbelbottnade och texterna lockar till sträckläsning. Hon är mest känd för romanen Tjänarinnans berättelse, som filmatiserats och numera oftast benämns med sin engelska titel The Haidmaid's Tale. Margaret Atwood besökte Stockholm 2024, det var en oförglömlig kväll. 

Oryx och Crake (första delen i Maddaddam-trilogin) är en vass samhällsskildring, en spekulativ postapokalyps som gestaltar hur en ensam människa försöker överleva i en värld av faror. Huvudpersonen Snöman är möjligen den enda människan som överlevt i en ödelagd värld. Han har svårt att hitta mat och skydd, faror hotar överallt, insekter förökar sig snabbt och nassonger och varjundar härjar vilt. Innan katastrofen kallades Snöman för Jimmy och levde tillsammans med sin familj bland forskareliten i ett reservat. Utanför reservaten fanns plebsområden med vanliga människor, vars uppgift det var att konsumera allt som forskarna uppfann. Föga anade de vanliga människorna att forskarna även uppfann nya virus och bakterier. Och en ny människoart. Mycket kortfattat skulle man kunna säga att Margaret Atwood på ett skrämmande realistiskt sätt gestaltar vår framtid om inte moral och etik tillåts styra över den (natur)vetenskapliga utvecklingen.

Det underjordiska biblioteket

Hanna Nordenhök debuterade som poet men har kanske mest uppmärksammats för sina mörka, suggestiva romaner. Hon har tilldelats flera utmärkelser för sitt författarskap, bland annat Sveriges Radios romanpris, Stina Aronsons pris och Göteborgs-Postens litteraturpris. Jag har tidigare läst romanen Det vita huset i Simpang från 2013, en fängslande roman om kolonisation, makt och flykt in i egna världar. Jag uppskattade bland annat kontrasten mellan ett vackert, lite sprött språk och en mörk, våldsam handling.

Det underjordiska biblioteket handlar om en kvinna som vandrar genom ett ödsligt landskap med målet att uppfylla ett löfte till sin far. En katastrof har inträffat, en dödlig pandemi har spridit sig och större delen av befolkningen har avlidit. Ett kännetecken på virusets (?) framfart är de sotfärgade spindelnät som breder ut sig på de drabbades kroppar. Under vandringen tar kvinnan, något motvilligt, hand om två barn som förlorat sina föräldrar, trots att detta försvårar hennes egen resa. En tid har hon även sällskap av en annan kvinna. De vandrar tillsammans på farofyllda vägar med målet att finna vatten, undvika smitta och hitta hem till tryggheten, pappan, barndomens underjordiska bibliotek.  

Romanen är skriven i omvänd kronologisk ordning och inleds med att kvinnan når fram till sitt forna hem och uppfyller löftet till fadern. Därefter får läsaren ta del av händelserna på resan hem. Huvudpersonen benämns inte vid namn förrän i slutet av boken och övriga kallas endast "pojken", "flickan" och "den andra" (kvinnan). Överlag finns inte utrymme för relationer och närhet i katastrofens centrum, allt handlar om överlevnad. Färden hem är fylld av faror, alla samhällsinstanser har kollapsat, man kan bara lita på sig själv. Katastrofen lockar fram både det sämsta och det bästa hos människan, man måste alltid vara på sin vakt.

"Kraftlös regnbåge över himlen. En bit bort låg en stor plastpåse i det sanka gräset, med ett femtiotal mobiltelefoner inuti, alla urladdade, de tycktes tappade där i brådska. Kvinnan gick fram och petade lite bland påsens innehåll med foten. Obsidiansvarta displayer tömda på det myller av information som så nyss dikterat i det närmaste all verklighet, på ett ögonblick försvunnet. Hon såg sig om i landskapet igen. Rå och renspolad värld."

Det underjordiska biblioteket är en kort roman, som jag läste snabbt, med andan i halsen och tryck över bröstet. Det är en roman att drabbas av. Jag har sett andra jämföra med Vägen av Cormac McCarthy och jag håller med om att här finns en hel del likheter. Båda romanerna skildrar fruktansvärda händelser på ett oerhört engagerande och osentimentalt sätt. Texten i Det underjordiska biblioteket är poetisk och rytmisk samtidigt som romanen inte innehåller ett enda onödigt ord. Det fyller mig med beundran.

DET UNDERJORDISKA BIBLIOTEKET
Författare: Hanna Nordenhök
Förlag: Wahlström & Widstrand (2026)

En smakbit ur Lucy

Söndag igen och dags att dela en smakbit ur en bok. Dessutom äntligen valdag, det ska bli skönt när den här valrörelsen är över, men jag känner stor oro inför resultatet.

Fler smakbitar hittar ni som vanligt hos Mias bokhörna.

Inför Jamaica Kincaids mottagande av utmärkelsen Sjöjungfrun på Bokmässan har jag börjat läsa hennes roman Lucy. Jag har lyssnat på författaren tidigare på Bokmässan och är mycket nöjd över att ha fått just den här romanen signerad. Jag har läst den tidigare, men omläsning behövs inför bokcirkel med kollokompisarna. 

"Rummet jag låg i var litet och låg i anslutning till köket – jungfrukammaren. Jag var van vid att ha ett litet rum, men det här var ett annat slags litet rum. Det var högt i tak och väggarna gick ända upp och omslöt rummet som en låda – en lår där man packar fraktgods för långväga transport. Men jag var inget fraktgods. Jag var bara en olycklig ung kvinna som bodde i en jungfrukammare utan att ens vara familjens jungfru. Jag var bara flickan som ser efter barnen och går på kvällskurs efter jobbet. Men alla var så snälla mot mig och sa att jag måste betrakta dem som min familj och göra mig hemmastadd. Jag trodde på uppriktigheten i detta, för jag visste att något sådant skulle man aldrig säga till en äkta familjemedlem. Familjen blir snart en kvarnsten runt halsen."

Historien om Bodri

,

Historien om Bodri med text av Hédi Fried och illustrationer av Stina Wirsén är en lättläst berättelse om förintelsen. Texten är konkret och realistisk samtidigt som den är vacker och förmedlar hopp. Författaren påminner oss i ett kort förord om att vi kan välja det goda.

Författare: Hédi Fried
Illustratör: Stina Wirsén
Förlag: Natur och Kultur (2019)