Brooklyn

Colm Tóibín, född 1955, räknas som en av Irlands mest framstående samtida författare. Han är även en av min favoritförfattare och jag skulle gärna se honom som en framtida Nobelpristagare. Med små medel och strikt återhållsamhet fångar han läsarens intresse och håller det i ett järngrepp ända till sista punkten. Texterna är en lovsång till långsamheten, samtidigt som författaren alltid kryddar skildringarna med lite oväntade element. Framför allt är hans kvinnoskildringar makalösa, jag har sedan tidigare läst och hyllat Marias testamente, Namnens hus, En lång vinter och Nora Webster. Nu har jag även läst de omåttligt populära Brooklyn och Long Island.

Yngsta systern Eilis i familjen Lacey växer upp i den lilla, kyrkligt konservativa staden Enniscorthy på Irland, strax efter andra världskrigets slut. Modern blev tidigt änka, familjen lever under knappa omständigheter och både mamman och den äldre systern får kämpa för att få det att gå runt. De tre äldre bröderna har emigrerat till England för att hitta arbete. Eilis utbildar sig till bokhållare för att få bättre framtidsutsikter, men har trots detta svårt att hitta fast arbete. En dag får Eilis, via en hjälpsam präst, ett erbjudande om att emigrera till USA. Eilis känner sig kluven - lockad men kanske mest av allt rädd - men tar till slut mod till sig och tackar ja. Situationen i det nya landet är inledningsvis svår med stor ensamhet och stark hemlängtan. Så småningom finner sig dock Eilis bättre tillrätta och träffar en ung man av italiensk härkomst. 

Brooklyn påminner om de lågmälda kvinnoporträtt jag tidigare läst av författaren och lever därmed upp till mina högt ställda förväntningar. Här saknas inte omvälvande händelser, men fokus ligger snarare på finstämd gestaltning av Eilis inre liv, än på yttre dramatik. I förbifarten skymtar Nora Webster förbi och bidrar med en upplevelse av igenkännande. Sammantaget är Brooklyn stillsamt fängslande och en roman att återvända till i tankarna. Rekommenderas!

BROOKLYN

Författare: Colm Tóibín

Översättare: Erik Andersson

Förlag: Norstedts (2024)

Just nu - juli 2026

Ny månad och en ny Just nu-enkät på Kulturkollo, häng med du också.

Juli har kommit med värme, semester och trädgårdsarbete! Och en massa tid att läsa!

Just nu läser jag äntligen tredje delen i Kjersti Anfinnsens roman om den pensionerade hjärtkirurgen Birgitte Solheim - Dödsverk. Sanslöst bra läsning!

Just nu lyssnar jag på Land av Maggie O'Farrell och både läser och lyssnar växelvis på Odyssé av Stephen Fry. 

Just nu tittar jag på filmatiseringar av Tolkiens böcker, det är en årlig sommartradition. 

Just nu njuter jag av tanken på en kommande resa och av att vara ledig!

Just nu längtar jag inte egentligen efter någonting. Jag skulle se mig själv som jag är i erised-spegeln. 

Läsning pågår - Land

Maggie O’Farrell, född i Nordirland 1972, är en omåttligt populär brittisk författare och journalist. Sex av hennes romaner har getts ut på SEKWA/Etta, flera av dem står i min bokhylla. En av mina favoritromaner är Hamnet, en berättelse som är löst baserad på Shakespeares liv. För den tilldelades författaren mycket välförtjänt det prestigefyllda priset Women’s Prize for Fiction 2020. Även Lucrezias porträtt är en historisk roman baserad på verkliga personer. Handlingen utspelar sig i renässansens Italien, där den nyfikna och egensinniga flickan Lucrezia - femte barnet till Cosimo de Medici - växer upp och tidigt gifts bort till en man som möjligen har onda avsikter. 

Land är en av årets mest efterlängtade romaner, den beskrivs av förlaget som: "en episk skildring av en familj som försöker hitta sin plats i efterdyningarna av Irlands stora hungersnöd". Huvudpersoner är Tomás och hans som Liam, som arbetar med att skapa landets kartor för att de ska vittna om den katastrof som drabbat folket. Den här boken ska läsas långsamt under juli och förhoppningsvis bli signerad på Bokmässan! 

Korrespondensen

Virginia Evans första publicerade roman (ett flertal beskrivs ha refuserats) blev något av årets sensation och tilldelades Women's Prize for Fiction, 2026. Romanen beskrivs som en: "uplifting and moving novel that confronts the hubris of youth with the wisdom of older age." Romanen har hyllats av kritiker och blivit omåttligt populär bland läsare, trots att dess huvudperson är en äldre dam som ägnar stor del av sitt liv åt brevskrivande. 

Genom de brev Sybil skriver och tar emot, ges läsaren möjlighet att ta del både av nutida händelser och Sybils bakgrund. Sybil har genomgått minst sagt sin beskärda del av livets svårigheter: hon är adopterad, förlorade ett barn och genomgick en skilsmässa. På senare år har hon även drabbats av kroppsliga besvär, framför allt börjar synen försämras i skrämmande rask takt. Men än så länge sätter sig sjuttiotreåriga Sybil van Antwerp så gott som dagligen vid skrivbordet för att skriva brev. Om det är nödvändigt kan hon skicka e-post, men hon föredrar att skriva noggrant och eftertänksamt med en fin penna på en särskild sorts brevpapper. Sybil skriver till många olika människor: sina barn, brodern, bästa vännen, en ung pojke, några mkt välkända författare, en för läsaren okänd person samt emellanåt till personer hon stöter på i olika sammanhang. I sin skriftliga kommunikation har Sybil en enastående social förmåga, hon skapar snabbt kontakt och lyckas bibehålla denna även med rätt osannolika personer, som bl a Kazuo Ishiguro och Joan Didion. I verkliga livet har dock situation inte varit lika enkel, Sybil ägnade stor del av sitt liv åt ett krävande yrke som notarie i domstolen och upplevde ofta sig själv som lite socialt klumpig. Hur viktigt brevskrivandet är för Sybil framgår av följande citat ur en brev till en ung pojke:

"Angående dina frågor om brevskrivandet konst. Först och främst vill jag säga att de gjorde mig varm om hjärtat, för jag ska avslöja en hemlighet: Mina brev har betytt långt mer för mig än något inom juridiken. Breven utgör en stöttepelare i mitt liv, medan jag endast praktiserade juridik i trettio år. Notarie var mitt yrke - breven innefattar vem jag är. Jag har inte den blekaste aning om hur många jag har skrivit. Jag har inte hållit reda på någon siffra under årens lopp, Och jag har aldrig gått tillbaka och räknat dem jag fått. Fler än tusen, skulle jag tro. Jag har skrivit brev sedan jag var barn."

Brevromanen som form är relativt lättläst och man får som läsare en (illusorisk?) upplevelse av att vara närvarande i brevskrivarens tankar. Sybils brevväxling med Joan Didion om deras gemensamma erfarenhet av att ha förlorat ett barn är minst sagt gripande, utan att överskrida gränser till smetig sentimentalitet. Men, som Sybil själv betonar måste man lägga manken till vid brevskrivande, och även om breven ger ett spontant, lättsamt intryck är de noggrant genomtänka. Utifrån detta kan man också fundera över om Sybil i alla lägen är en pålitlig berättare? Hon är onekligen en ganska sammansatt karaktär, som läsare slås jag av av hennes humor, omtanke och emellanåt rätt så bitska formuleringar. Nyansrikedomen i porträttet av Sybil är romanens styrka, i mitt tycke. 

Sammantaget är Korrespondensen precis så charmig, engagerande och lättläst som alla säger, även om jag möjligen tycker att här finns något tema för mycket (t ex adoptionen och dna-tester). Jag stämmer således glatt in i hyllningskören och rekommenderar absolut läsning!

KORRESPONDENSEN
Författare: Virginia Evans
Översättare: Cecilia Berglund Barklem
Förlag: Akademius Förlag (2026)

Trollskärvan

Torborg Nedreaas (1906–1987) anses vara en av Norges mest framstående efterkrigsförfattare, om än relativt okänd i Sverige. Hon var politiskt radikal och skrev om klasskillnader, fattigdom och förtryck. 1945 debuterade hon med novellsamlingen Bak skapet står øksen. Flera av novellerna skildrade händelser under andra världskriget, hon skrev bland annat om ”tyskejenterna”, d v s norska kvinnor som hade förhållanden med tyska soldater. De här kvinnorna utsattes för både rättsövergrepp och trakasserier efter krigsslutet, och många deporterades till Tyskland. Torborg Nedreaas hade stor betydelse i kampen för fri abort, samtidigt som hon också värnade om barnets rätt att födas in i en jämställd värld. 1947 fick hon sitt stora genombrott med med romanen Av månsken växer ingenting. 

Trollskärvan tilldelades det allra första Kritikerpriset 1950 och är första delen i en uppväxttrilogi om flickan Herdis. Handlingen utspelar sig i Bergen under början av 1900-talet och skildrar en hotfull tid på randen till ett världskrig. Herdis växer upp i en tuff miljö både hemma och bland kamraterna på gatan. Hon har svårt att finna sig tillrätta och väljs sällan som sällskap i första hand. Vid flera tillfällen utsätts Herdis för kränkande övergrepp av andra barn, och har ingen att berätta för. Porträttet av Herdis är komplext, psykologiskt träffsäkert och ovanligt intressant i och med att författaren inte faller för frestelsen att göra henne till enbart en "god" och utsatt flicka. Herdis har en ovanligt väl utvecklad fantasi och när hon tittar på världen genom en glasskärva - hennes trollskärva - blir allt ljust, färgglatt och vackert.

"Nu kunde allt ha blivit bra, modern pratade glatt och varmt och kärleksfullt, hon hade glömt allt. Herdis gick tyst med handen i hennes och visste inte vad hon skulle göra med allt som for runt i henne. Hon var som två Herdisar. Den ena längtade efter att förtvivlat kasta sig i sin mors famn och ta emot alla ömhetsbetygelser och bara glädja sig inför julaftonen. Den andra kämpade med något ouppklarat som inte kunde öppna sig för någon glädje av något slag och som gjorde ont i halsen."

Sammantaget är Trollskärvan en oerhört fängslande och upprörande skildring av förtryck och de starka känslor av skam som väcks och rotar sig hos ett offer. Jag ser verkligen fram emot att läsa de följande delarna av denna makalösa berättelse. 

TROLLSKÄRVAN

Författare: Torborg Nedreaas

Översättare: Cilla Naumann

Förlag: Wahlström & Widstrand  (2026)