Novellkalendern 10 - Den sista vargen

Lázló Krasznahorkai, född 1954 i Ungern, har under många år tilldelats priser, bland annat Man Booker International Prize 2015. 2025 tilldelas han Nobelpriset i litteratur med motiveringen: "för hans visionära och kraftfulla författarskap som mitt i undergångens fasa upprätthåller tron på konstens möjligheter". Lázló Krasznahorkai beskrivs ibland som en vittberest surrealist, med en stark motvilja mot att sätta punkt. Just hans texthantering tycks väcka stor beundran hos vissa, medan andra anser att läsningen blir ansträngande utan att det ger särskilt mycket extra.  

Novellsamlingen Den sista vargen består av tre delar som delvis hör ihop, delvis inte alls passar ihop. I den första delen – "Den sista vargen" – berättar en före detta filosofiprofessor och författare om ett äventyr i Spanien för en bartender. Första punkten i texten sätts efter c:a 70 sidor, texten innan består av en monolog med massor av utvikningar och ungefär en miljon kommatecken. Sammantaget är första novellen således svårläst och frustrerande, samtidigt som jag mot slutet får en känsla av att kanske något intressant och värdefullt ligger gömt i textmassan. Men var?

Andra delen/novellen, ”Herman, jägmästaren”, är helt annorlunda läsning. Den handlar om jägmästaren Herman, vars uppdrag det är att döda alla vargar i området. Handlingen utspelar sig i skogen, i en miljö där jag omedelbart känner mig mer hemma. Jag bor i Värmland och kan lova att här är diskussionerna hetsiga kring frågan om vi ska "tillåta" varg att finnas i närheten. Herman är inledningsvis mycket nitisk i att slutföra sitt uppdrag, men efter ett tag börjar han ifrågasätta hela projektet. I det här avsnittet gestaltar författaren jägarens kluvenhet inför uppdraget och känslomässiga reaktioner på ett mästerligt sätt. Jag finner mig själv sitta och fundera över den oerhörda smärta det måste innebära att utplåna en hel djurart, dessutom en art som det finns många mytiska föreställningar om. Kan man fatta beslut om eller genomföra ett sådant uppdrag utan att drabbas av storhetsvansinne? Eller falla ner i djupaste mörker? Den här novellen är sammantaget både känslomässigt och tankemässigt engagerande och lysande i sitt sätt att driva handlingen mot ett oundvikligt slut.

I den sista novellen om Herman – ”Slutet för ett hantverk” – får läsaren återigen följa handlingen, som den här gången upplevs av ett gäng sexlystna militärer. I den här versionen har Herman utvecklats till en människojägare, som sätter ut grymma fäller för att fånga byns invånare i. Trots försök att förstå mig på den här versionen, kan jag inte tycka annat än att den är onödig. 

Sammantaget innehåller Den sista vargen tre löst sammanhållna berättelser/noveller av mycket olika karaktär och, i mitt tycke, olika kvalitet. Första novellen är svårbegriplig p g a dess brist på skiljetecken, andra delen är mästerlig, tredje delen är onödig. Jag uppfattar boken som helhet som mycket mörk, tung och smärtsam i sin gestaltning av mänsklighetens galenskap och förstörelselusta. Andra har beskrivit Den sista vargen som rolig, det begriper jag faktiskt inte alls. 

DEN SISTA VARGEN
Författare: Lázló Krasznahorkai
Förlag: Norstedts (2020)
Översättare: Daniel Gustafsson

Tisdagstrion - Svenska Akademien

Jättekul utmaning hos Robert i veckans Tisdagstrio, idag ber han oss associera fritt till temat Svenska Akademien. Och kors i taket, jag ska skriva ett helt inlägg om Akademien utan att nämna Selma Lagerlöf och Pär Lagerkvist (förutom just nu då). Jag har faktiskt hela 7½ poäng i ämnet Nobelpriset i litteratur från en distanskurs i Umeå 2012. Då fyllde jag 50 och min ålderskris löstes genom att plugga litteraturvetenskap. 

I Nobelpriset i litteratur: En introduktion av Sture Allén och Kjell Espmark och Litteraturpriset: hundra år med Nobels uppdrag av Kjell Espmark finns intressanta genomgångar av de värderingar som präglat Akademiens val av pristagare genom åren. Min examinerande text om skiftande värderingar över tid i Akademien finns att läsa här för den som är specialintresserad ;)

Poeten och dramatikern Kristina Lugn satt på stor nr 14 2006 - 2020. Postumt utgavs texterna från hennes framträdanden i Akademiens regi under titeln Mellan förtvivlan och förtvivlans mod. Jag köpte boken på Bokmässan eftersom jag tyckte att den var oerhört vacker. Omslagets illustration av Stina Wirsén andas både stark närvaro (färgen) och flyktighet (akvarell), något jag förknippar med Kristina Lugns person och texter. I boken finns en blandning av texter, exempelvis inträdestalet över företrädaren på stol 14, tal till olika pristagare samt utkast till memoarer som tyvärr aldrig blev skrivna. Vid läsningen kan man klart och tydligt höra författarens unika, lite släpiga röst. 

Steve Sem-Sandberg efterträdde Kristina Lugn på stol 14 i Svenska Akademien. Flera av hans verk har tilldelats utmärkelser, exempelvis erhöll De fattiga i Łódź Augustpriset 2009. Romanen utspelar sig i det judiska gettot i den polska staden Łódź och porträtterar Chaim Rumkowski, den av nazisterna utsedde judiske ledaren. Den senaste romanen, De heligas stad, skildrar en av reformationens blodigaste och mest långdragna konflikter. I religiös extas tar radikala anabaptister makten och utropar Münster till "det nya Jerusalem". Snart omringas staden och dess invånare drabbas av svält och sjukdomar samt av eskalerande storhetsvansinne hos sina ledare. I Sem-Sandbergs böcker finns inga förmildrande drag eller utvikningar i syfte att underlätta för läsaren att ta till sig historien, här råder ett brutalt, totalt mörker. Vansinnigt bra!

Novellkalendern 9 - Trädgårdsfesten

Den nyzeeländsk-brittiska författaren Katherine Mansfield räknas som en av det tidiga 1900-talets främsta novellförfattare. Hon har dock först på senare år fått det erkännande hon förtjänar. Mansfield var en viktig del i utvecklandet av den brittiska modernismen, en berättarteknik som bygger på stämningar och impulser. Själv såg hon sitt författarskap som oundvikligt och hävdade att hon var "i första hand författare, sedan kvinna". Med sin penna utmanade hon världen och det som förväntades - gärna vackert och känslosamt - men alltid med den bitande ironin lurande runt hörnet. 

Novellen Trädgårdsfesten handlar om en välbärgad familj, som förbereder dagens trädgårdsfest. Yngsta dottern Laura får till uppgift att bestämma var tälten ska stå. Och mötet med de trevliga arbetarna får henne att fundera över varför hon inte kan få vara vän med dem, i stället för med de enfaldiga pojkar hon brukar umgås med. Arbetarna är ju så fantastiskt trevliga. Senare under förberedelserna får familjen besked om att en olycka inträffat bland de näraliggande arbetarbostäderna, vilket lett till en man avlidit. Laura vill att de ska ställa in festen, men ingen i familjen förstår varför. 

"Nu är du löjlig Laura, sade hon kyligt. Folk av deras slag väntar sig inte att vi skall göra uppoffringar för deras skull. Och det är inte vidare omtänksamt av dig att förstöra nöjet för alla andra som du gör nu."

När festen är över finns massor av mat kvar och Lauras mamma insisterar på att flickan ska gå över till den unga änkan med resterna. 

Novellen ironiserar subtilt över överklassens fåniga fokus på festligheter och överdåd, samt över deras okunniga och oempatiska välmenande. På några få sidor skapar författaren en glasklar bild av avståndet mellan de som har och de som behöver. 

TRÄDGÅRDSFESTEN

Författare: Katherine Mansfield

Förlag: Novellix 

Översättare: Lars-Håkan Svensson

Åh William och Lucy vid havet

Elizabeth Strout, född i Portland, Maine, USA, har tilldelats flera litterära priser och är högt älskad bland läsare. Pulizerprisade genombrottsromanen Olive Kitteridge blev även en populär miniserie på HBO. Elizabeth Strout skriver lyhörda, lågmälda och osentimentala romaner om familjerelationer, människor i glesbygd, människor som lever torftiga liv. Hennes svit om Lucy Barton består av fem böcker - Mitt namn är Lucy Barton, Vad som helst är möjligt, Åh William!, Lucy vid havet och Berätta allt. Böckerna om Lucy Barton gestaltar utsatthet, försoning, rädslor, längtan och kärlek i alla dess former. 

I Åh William har Lucy nyligen förlorat sin älskade man David, när hennes exmake William oväntat hör av sig. William är far till Lucys två döttrar och de har haft en vänskaplig relation efter skilsmässan, trots att den orsakades av att William var otrogen. William ber Lucy att följa med honom på en resa för att ta reda på saker om hans familjebakgrund. Han har nu nyligen blivit lämnad av sin tredje hustru, utan att förstå varför. Lucy är uppvuxen i ett mycket torftigt hem, medan William kommer från en stabil, välbärgad familj. William har dock nu fått veta att han ska ha en syster på moderns sida, ett barn som modern tycks ha övergivit och aldrig pratat om. Under resans gång upptäcker både Lucy och William nya saker om sig själva och varandra. 

Lucy vid havet utspelar under pandemitiden och inleds med att William föreslår för Lucy att de ska lämna New York och hyra ett hus i Maine. Lucy har svårt att se någon anledning att lämna New York, men följer till slut med William, i tanken att det kommer att handla om några veckor. Allteftersom går det upp för Lucy hur hårt pandemin slår emot både vänner och familj. De båda vuxna döttrarna kämpar med sina liv och relationen till båda föräldrarna. Lucy upplever att sorgen efter maken intensifieras i isoleringen i Maine, längtan efter döttrarna är enorm och livet under pandemin känns obegripligt. Små ljusglimtar finns dock, exempelvis den nya vänskapen med grannen Bob. 

"Men jag var så ledsen den kvällen: Jag förstod – precis som jag har förstått vid olika tillfällen i mitt liv – att jag aldrig skulle bli kvitt min barndoms isolering och känsla av rädsla och ensamhet.

Min barndom var lockdown."

Att läsa Elizabeth Strouts böcker liknar mer att prata med en väninna än att ta del av en författares redigerade och publicerade text. Lucy delar med sig av sina upplevelser, tankar och känslor och jag  blir involverad i hennes liv. Med enkla vardagsskildringar, torr humor samt kortfattade, inkännande och osentimentala dialoger skapar Elizabeth Strout karaktärer som engagerar, kanske till med uppslukar läsaren. Makalöst bra. 

ÅH WILLIAM och LUCY VID HAVET
Författare: Elizabeth Strout
Förlag: Forum (2022) och Brombergs (2025)
Översättare: Helena Hansson

Novellkalendern 8 - Luise Justine Mejer

Astrid Lindgren är vår allra mest folkkära författare, mestadels känd för fantastiska barnböcker. Hon skrev dock även verk som riktade sig till vuxna läsare, novellen Luise Justine Mejer är en sådan. Berättelsen utkom ut första gången 1975 i samlingen Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult.

Luise Justine Mejer är en en kärlekshistoria från 1700-talets Tyskland, från Goethes tid. Goethe själv, och andra i hans närhet, finns med i Lindgrens novell och ger färg åt tidsepoken. Handlingen berättas i jagform och utgår från en brevväxling. Redan i inledningen får läsaren veta att berättelsen kommer att sluta mycket olyckligt.

Huvudpersonerna Luise Justine Mejer och Heinrich Christian Boie träffas för första gången på en bjudning hos hovrådet Brandes i Hannover då de båda redan är i 30-årsåldern. En vänskap växer fram mellan dem och leder till flera år av intensivt brevskrivande. Först efter många år utvecklas vänskapen till kärlek, en kärlek som leder till bröllop med påföljande graviditet.

Trots att tilltalet är annorlunda än i barnböcker tycker jag att man ofta kan känna igen Lindgrens typiska ordvändningar. Och hennes humor.

"Här stoppar man människor med litteratur som man stoppar gäss med nudlar".

Sammantaget är Luise Justine Mejer en finstämd, gripande berättelse .

LUISE JUSTINE MEJER

Författare: Astrid Lindgren

Förlag: Novellix (2015)