Världsbokdagen 2026

 

Världsbokdagen firas som vanligt här på bloggen, även om tyvärr min läsning blivit lite snävare de senaste åren. Tidigare har jag arrangerat utmaningar att läsa böcker från olika delar av världen, de senaste åren tycks jag ha fastnat lite i Europa/Norden. Därför kommer tipsen både att bestå av böcker jag läst för länge sedan och nyare litteratur.

Allt går sönder av Chinua Achebe (Nigeria) är kanske den mest betydelsefulla afrikanska romanen, den utkom redan 1958 och var en viktig motbild till den stereotypa, europeiska skildringen av Afrika. I korthet skildrar romanen  hur den traditionella stamkulturen slås sönder av de vitas kolonisation. Vi får följa en man som inte förmår anpassa sig till de nya villkoren och som därmed är dömd att gå under. Det här är en fantastisk, osentimental skildring av en dödsdömd kultur och ett nyanserat porträtt av en rigid, härsklysten man. Lättläst och intressant.

Agaat av Marlene van Niekerk (Sydafrika) handlar om den vita lantbrukarhustrun Milla och den svarta tjänstekvinnan Agaat. Romanen gestaltar den sydafrikanska historien utifrån en kvinnligt perspektiv i en tid då allt förändras. Vi får lära känna Milla och Agaat i det tidiga 60-talets apartheid och får därefter följa deras historia fram till romanens nutid 1996 då Milla är helt förlamad och totalt beroende av Agaat. Fängslande berättelse, lagom utmanande berättarteknik och ett suveränt, knappt språk.

Kim Jiyoung, född 1982 av Cho Nam-Joo publicerades i Sydkorea 2016, vilket tidsmässigt sammanföll med landets Me Too-rörelse. Boken fick stor uppmärksamhet och ansågs vara mycket realistisk. Huvudpersonen i romanen växer upp som dotter nummer två i en familj med en yngre bror, som alltid prioriteras först, och med systrar som förväntas bidra till broderns försörjning. Genom åren utsätts hon för könsdiskriminering i skolan, på arbetet och överallt ute i samhället tills hon en dag flyr på det enda sätt som står henne till buds - in i galenskap. 

De små tingens gud, Arundhati Roys prisade debutroman, kretsar kring en välbärgad familj i Kerala, Indien och dess sönderfall. Tvillingarna Rahel och Estha råkar ut för en mycket tragisk händelse, varefter familjen splittras. Tvillingarna separeras från varandra och växer upp med bestående traumasymtom. Boken är skriven på ett alldeles fantastiskt språk, fyllt av mantraliknande upprepningar och nykonstruerade ord. Stämningen är suggestiv och förväntansfull. På ett yttre plan gestaltar romanen teman som det indiska kastsystemet, sociala tabun, förtryck av kvinnor och den postkoloniala samhällsstrukturen.

De sista smekningarna av Kjersti Anfinnsen (Norge) är den inledande delen i en trilogi om den pensionerade hjärtkirurgen Birgitte Solheim. Romanen handlar om de sista åren i livet, en tid när kroppen och minnet sviker, vänner faller ifrån och den egna betydelsen tycks minska. Det kunde ha blivit oerhört dystert, men författaren balanserar tyngd och sorg med en osentimental gestaltning, skoningslös ärlighet, och ett envist hopp. Sammantaget en detta en mycket fin berättelse, skriven i kortfattad stil, och en huvudperson jag längtar efter att återse.

Lázló Krasznahorkai (Ungern) tilldelades Nobelpriset i litteratur 2025 med motiveringen: "för hans visionära och kraftfulla författarskap som mitt i undergångens fasa upprätthåller tron på konstens möjligheter". Den sista vargen består av tre löst sammanhållna berättelser mycket olika karaktär och, i mitt tycke, olika kvalitet. Första delen är svårbegriplig p g a dess experimentella stil (punkter saknas) andra delen är mästerlig, tredje delen känns onödig. Boken som helhet är mycket mörk, tung och smärtsam i sin gestaltning av mänsklighetens galenskap och förstörelselusta. 

Mitt namn är Lucy Barton (USA) och de andra romanerna i sviten om Lucy av Elizabeth Strout gestaltar utsatthet, försoning, rädslor, längtan och kärlek i alla dess former. Läsning av böckerna liknar mer ett samtal med med en väninna, än att man tar del av en författares redigerade och publicerade text. Med enkla vardagsskildringar, torr humor samt kortfattade, inkännande och osentimentala dialoger skapar Elizabeth Strout karaktärer som engagerar, kanske till med uppslukar läsaren. Makalöst bra. 

Medborgare av Claudia Rankine (USA) är inte är så lätt att beskriva, den rymmer poesi, korta berättelser och bilder. Texterna osar av både klart uttryckt och återhållen vrede, mest berörd och beklämd blir jag av alla episoder där mörkhyade är osynliga. Och då de svarta är synliga förväxlas de ofta med varandra, eller uppfattas som hotfulla. I värsta fall dödar man dem - av misstag. Hur kan man då vara en medborgare? Medborgare en mycket angelägen ögonöppnare, skriven på ett spännande, nyskapande, utmanande sätt. 

Novellen Trädgårdsfesten av Katherine Mansfield (Nya Zealand) ironiserar subtilt över överklassens fåniga fokus på festligheter och överdåd, samt över deras okunniga och oempatiska välmenande. På några få sidor skapar författaren en glasklar bild av avståndet mellan de som har och de som behöver.

Katherine Mansfield var en viktig del i utvecklandet av den brittiska modernismen, en berättarteknik som bygger på stämningar och impulser. Själv såg hon sitt författarskap som oundvikligt och hävdade att hon var "i första hand författare, sedan kvinna". 

Andarnas hus av Isabel Allende (Chile) handlar om en udda familjs öden under flera generationer. Vi får möta den koleriske Esteban, den klärvoajanta Clara och deras barn och barnbarn i en helt underbar latinamerikansk skröna som utspelar sig mot bakgrund av landets politiska situation. Härlig blandning av realism och magi, berättarglädje och fängslande personporträtt.

Jamaica Kincaid tilldelas Sjöjungfrun 2026

Och det betyder naturligtvis att hon kommer till Bokmässan! Det ska bli så roligt att återse henne och jag hoppas dessutom att besöket i september inte blir hennes enda i år (hallå Nobelkommittén!). Jamaica Kincaid besökte Bokmässan 2019, jag lyssnade då på ett mycket intressant samtal mellan henne och litteraturkritikern Jenny Tunedal. Dessutom såg jag så klart till att få ny min nyinköpta bok Lucy signerad. Jamaica Kincaid växte upp på ön Antigua under det brittiska kolonialväldet och hennes texter handlar i hög grad om livet på ön och de (post-)koloniala livsvillkoren. Ofta skriver hon om relationen mellan mödrar och döttrar. Jag har recenserat romanen Annie John här.

Jamaica Kincaid "prisas för sitt lyriska, humoristiska och ibland konfrontativa språk, som fängslar läsare världen över och rör sig mellan teman som kolonialism, mor-dotterrelationer och odling. Det är tredje gången den litterära utmärkelsen delas ut, som årligen belönar en verksam författare som berört svenska läsare." 

Läsning pågår - Coyote

Läser just nu en mycket spännande bok som handlar om tjuvjakt, djurplågeri och våldsamma övergrepp mot människor. Coyote av Gabrielle Filteau-Chiba utspelar sig i skogarna i Québec, belyser frågan om människans plats i naturen och gestaltar ursprungsbefolkningens utsatthet. En del känns igen från svenska författare som skriver om liknande teman, t ex Ann-Helén Laestadius i Sápmitrilogin. Coyote är mycket bra, men oerhört brutal. Och den innehåller sexscener med alldeles för många metaforer.

En smakebit ut Bittert, amore

Söndag igen och dags för utmaningen En Smakebit på söndag hos Mias bokhörna. Det har varit en extremt intensiv arbetsvecka med ofantligt upprörande händelser. Tack och lov för en lugn helg med trädgårdsfix.

Idag bjuder jag på en smakkbit ut den charmiga 50-talsdeckaren Bittert, amore av Carina Burman. Det här är spänning på alldeles lagom nivå för en fegis som jag, och framför allt en bok med ett fantastiskt tidstypiskt språk. 

"Jag försökte minnas studenttiden. Det var några riktigt lustiga år där i början – ibland kanske väl roliga – innan jag råkade ut för ett skrämskott, nyktrade till, ägnade mig åt studier och djup intellektualism samt valde Kvinnliga studentföreningens diskussionsaftnar framför nationens kavajskutt. Klassisk fornkunskap läste jag precis vid vändpunkten och var alltså lättsinnig vid den historiska översikten och tungsint vid krukskärvorna."

Läsning pågår - Femton år: den revolutionära våren

Lyssnar nu på en bra uppläsning av en makalös roman: Femton år: den revolutionära våren av Vigdis Hjort. Om en tidigare läst roman av författaren - Arv och miljö - skrev jag: "Författaren skriver initierat och inlevelsefullt, osentimentalt och med bitsk humor. Och med ett rytmiskt språk som säkerligen varit ännu tydligare om jag läst med ögonen." Exakt samma skulle jag kunna skriva är om den roman jag lyssnar på nu. Boken handlar om en flickas uppväxt, en övergång från ett trygg och lite naiv bild av verkligheten till en medveten, självständig och ganska upprorisk attityd. Författaren har en exceptionell förmåga att gestalta känslomässiga nyanser och skapar en unik upplevelse av närhet mellan läsaren och texten.