Land

Maggie O’Farrell, född i Nordirland 1972, är en omåttligt populär brittisk författare och journalist. Sex av hennes romaner har getts ut på SEKWA/Etta, flera av dem står i min bokhylla. En av mina favoritromaner är Hamnet, en berättelse som är löst baserad på Shakespeares liv. För den tilldelades författaren mycket välförtjänt det prestigefyllda priset Women’s Prize for Fiction 2020. Även Lucrezias porträtt är en historisk roman baserad på verkliga personer. Handlingen utspelar sig i renässansens Italien, där den nyfikna och egensinniga flickan Lucrezia - femte barnet till Cosimo de Medici - växer upp och tidigt gifts bort, med en man som möjligen har onda avsikter. 

Handlingen i nya romanen Land utspelar sig på Irland under andra halvan av 1800-talet, d v s under och strax efter den stora svälten, och kretsar kring kartritaren Tomás och hans familj. Romanen kan beskrivas som en släktkrönika som skildrar två generationer, men berättelsen söker sig även både bakåt och framåt i mer avlägsna tider. Thomás och hans hustru Phina förlorade båda två sina familjer under svälttiden och lämnades som barn till fattighuset, där de fick kämpa för att överleva. Båda utsattes de för traumatiska upplevelser, som skapade en stark drivkraft att senare i livet beskydda sina barn. 

Som vuxen arbetar Tomás således som kartritare åt brittiska myndigheter i ett stort kartläggningsprojekt, tillsammans med sonen Liam. En dag råkar han ut för en omskakande och mystisk upplevelse vid en källa i en skogsdunge. Tomás drabbas av en djup kris och förmår inte längre arbeta. Den 10-årige Liam tvingas ta över uppdraget att försöka färdigställa kartan. Efter händelsen vid källan förmår Tomás inte längre arbeta åt engelsmännen. Han börjar se kartorna som kolonialiseringsverktyg som måste förstöras. Han vill i stället skapa egna kartor som visar sanningen om den katastrof som drabbat landet:

"Jag kommer inte att lyda deras påbud längre. Jag gör min egen karta. Jag kommer aldrig mer att låta deras version av geografin, historien, språket och ortnamnen ha företräde. I stället för kartbladen de har beställt kommer jag att leverera den här. Och då får de se sanningen.”

Den yngre generationen - Liam, Edna, Rose och Eugene - hanterar familjearvet med trauman och fattigdom på olika sätt. Liam gör revolt mot faderns värderingar och väljer att bli missionerade jesuitpräst, Edna emigrerar till Kanada, medan den plikttrogna Rose stannar hemma och kämpar för att hålla ihop familjen. Den yngste brodern Eugene är en säregen person, med tydliga autistiska drag. Han väljer att leva ett liv isolerat från andra människor, i djup kontakt med naturens innersta väsen. 

 

Land är en storslagen episk berättelse om en familjs kamp för att överleva kolonialt förtryck och stor hungersnöd. De psykiska reaktionerna på svälten, fattigdomen och utsattheten förs vidare från den äldre generationen till barnen, som alla kämpar med livets olika utmaningar. Förutom den inlevelsefulla skildringen av en familj, innehåller romanen även djupt berörande avsnitt med fruktansvärda övergrepp och mordet på en forntida ung flicka. Hon begravdes vid den källa som Tomás och Eugene långt senare upptäcker i skogsdungen. Kanske kan detta ses om en påminnelse om att marken i sig bär på minnen av händelser som för alltid kommer att påverka oss? Oavsett om vi kallar saker för dess rätta namn eller inte. 

Sammantaget är Land en komplex roman som innehåller många olika delar, den utspelar sig under olika tidsperioder och omfattar många tidshopp. Boken kräver en alert läsare och trots att jag försökte läsa den i lugn och ro kan jag känna en önskan att läsa boken igen. Land är helt enkelt en makalöst bra roman! Utan att ha läst den engelska för att kunna jämföra, vågar jag nog även påstå att översättningen är oerhört skickligt gjord. 

LAND
Författare: Maggie O'Farrell
Översättare: Malin Bylund Westfelt
Förlag: Historiska Media (2026)

Ögonblick för evigheten

Ögonblick för evigheten är den andra delen i Kjersti Anfinnsens trilogi om den pensionerade hjärtkirurgen Birgitte Solheim, som inleddes med De sista smekningarna. Böckerna har hyllats av både läsare och kritiker för sin ärliga och sakliga skildring av en tid i livet när kroppen och minnet sviker, vänner faller ifrån och den egna betydelsen tycks minska. 

Birgitte har länge bott ensam i en lägenhet i Paris, efter att ha haft en framgångsrik karriär som hjärtkirurg. Hon har levt sitt (arbets)liv i en mansdominerad miljö, vilket krävt hela hennes engagemang. Familj och barn valdes bort, men Birgitte har ändå inte gett upp hoppet om kärleken. På ålderns höst träffar hon slutligen Javiér (via nätet!) och flyttar ihop med honom. Javiér är några år äldre än Birgitte, och arbetar ännu som arkitekt. Kontakterna med andra blir dock allt färre och Birgitte ägnar sig i hemlighet åt att lyssna på inspelade samtal med den nu bortgångna systern. Att lyssna på de inspelade samtalen, eller att föreställa sig andra samtal, håller på något sätt systern vid liv. Med tiden försämras tyvärr Javiérs hälsotillstånd och Birgitte råkar ut för en fallolycka. 

I Ögonblick för evigheten fortsätter Birgitte att reflektera över sitt liv, både den fysiska och psykiska hälsan vacklar, ensamheten blir alltmer påtaglig och likaså kroppens förfall. Birgitte är en mycket intressant och komplex karaktär, en kvinna som värdesatt självständighet och som fokuserat på framgång och arbete under hela sitt yrkesverksamma liv. Med växande sorg, kombinerad med självdistans och bitsk humor, ser hon tillbaka på sitt liv och funderar över sina val. 

Det kunde ha blivit oerhört dystert, men författaren balanserar tyngd och sorg med en osentimental gestaltning och skoningslös ärlighet. Sammantaget är Ögonblick för evigheten en sanslöst vacker berättelse, skriven i kortfattad stil, och Birgitte en karaktär karaktär jag längtar efter att återse och följa till slutet.

ÖGONBICK FÖR EVIGHETEN

Författare: Kjersti Anfinnsen

Översättare: Marie Lundquist

Förlag: Flo förlag (2025)

Tisdagstrion - Tidsresor

Dagens tisdagstrio hos Mina skrivna ord har temat tidsresor, det var ett riktigt svårt tema för mig. 

Liv efter liv av innehåller åtminstone något som liknar tidsresor, där huvudpersonen Ursula lever sitt liv om och om igen. 

I Harry Potter och fången från Azkaban av J K Rowling reser Hermione och Harry tillbaka i tiden, med hjälp av tidsvändaren, för att rädda Sirius.

Just nu läser jag Yesteryear av Caro Claire Burke där huvudpersonen en dag vaknar och upptäcker att hon lever i mitten av 1800-talet.

Litteraturfestivalen på Mårbacka

Under fredag och lördag har jag varit på Litteraturfestivalen på Mårbacka och njutit av härliga samtal, trevliga möten och en underbar miljö. Mårbacka är naturligtvis en av de vackraste platser i världen och alltid värd ett besök. Tyvärr hade jag inte möjlighet att gå på, eller skriva om, alla programinslag, men här kommer lite tankar kring några av dem.

Faiaz Dowlatzai och Ellen Persson samtalade om sina böcker, och om livet, så att varenda människa i publiken blev berörd. Av Faiaz Dowlatzai har getts ut ett flertal noveller och romaner, på Ordfront  Gosale – Tre idioters äventyr, en uppväxtskildring som handlar om tre pojkar som lämnar ett afghanskt strikt samhälle och efter år på flykt slutligen hamnar i Sverige, samt Hassan: Blattejäveln en berättelse om en ung afghansk flykting som möter mycket misstro i det nya landet. Elin Persson debuterade med den hyllade och prisade ungdomsromanen De afghanska sönerna. Hennes första vuxenroman var uppväxtskildringen Sommaren, och 2025 utkom den fantastiska Pizzeria Roma (recension finns här).

Författaren och akademiledamoten Steve Sem-Sandberg tilldelas Selma Lagerlöfs Litteraturpris 2024 med motiveringen: "För att han i existentiellt mättade och mångtydiga romaner gestaltar människans motsägelsefullhet". Just människans motsägelsefullhet belystes i ett djuplodande samtal mellan Steve Sem-Sandberg och kulturjournalisten, tillika en av festivalens grundare, Yvonne Ihmels. Genomgången av Sem-Sandbergs författarskap ledde till att jag febrilt skrev ner titlar att lägga till på läslistan, allra högst hamnade romanen Theres - en slags collage-roman om Ulrike Meinhof. Författarens senaste roman - De heligas stad - har jag läst och skrivit om här. 

Marjaneh Bakhtiari har iranskt ursprung och hennes romaner handlar ofta om iranska familjer i Sverige. Hon skriver ofta med en blandning av allvar och humor som gör det lätt för läsaren att ta till sig hennes romaner. Min favorit hittills är Godnattsagor för barn som dricker, en berättelse om hur tre generationer hanterar livets svårigheter och utmaningar i Teheran. Den är sammantaget en fantastisk skildring av olika strategier att överleva trauman. Även den senaste romanen - Oändligt underbart - som handlar om femtonårige Shayans sista dag i livet, tyckte jag mycket om. Den romanen är mer stillsamt sorglig än de tidigare och som läsare blev jag starkt berörd av den. 

Lördagens samtal mellan författaren Carina Bergfeldt och litteraturkritikern Björn Kohlström var oerhört underhållande och lärorikt. Carinas nyutkomna roman En dag ska vi återvända - del ett i Gustaviasviten - skildrar den nedtystade svenska rollen i den transatlantiska slavhandeln. En av de teman som diskuterades var just om Carina, som vit kvinna, kan eller bör skriva om svarta slavar. Liknande frågor har ju tidigare hetsigt diskuterats. Carina berättade om sin omfattande research och om hur hon tagit hjälp av kunniga afrosvenskar för att gestalta allt så korrekt som möjligt. Särskilt intressant - om är vedervärdigt - är att enbart romanens fyra huvudpersoner är fiktiva, allt annat, inklusive exempelvis olika fall och domar, är historiskt korrekt. 

En smakbit ur Herr Arnes penningar

Efter en fredag/lördag på Litteraturfestivalen Mårbacka passar det väl bra med en smakbit ur något av Selma Lagerlöf. Jag väljer den första boken jag läste av henne - Herr Arnes penningar. Jag minns fortfarande att jag till min förvåning gillade den när vi läste den på gymnasiet (till skillnad från Aniara och En dåres försvarstal, som jag inte begrep alls). Mer smakbitar i utmaningen En smakebit på söndag hittar ni hos Mias bokhörna. 

”Just som Torarin satt med dessa tankar, såg han den gamla husmodern sätta upp handen till örat för att höra bättre. Därpå vände hon sig till herr Arne och frågade honom: »Varför slipa de knivar på Branehög?»

Det var en så stor tystnad i rummet, att då den gamla kvinnan frågade detta, ryckte alla till och blickade skrämda upp. Då de sågo, att hon satt och lyssnade efter något, höll de sina skedar stilla och ansträngde sig för att höra.

Det var alldeles dödstyst i stugan en stund, men därunder blev den gamla allt mer och mer orolig. Hon lade handen på herr Arnes arm och frågade honom: »Jag vet inte varför de i denna kväll slipa så långa knivar på Branehög?»”