Novellkalendern 24 - Sömnlösa

Jon Fosse, född 1959 på norska Vestlandet, är en dramatiker och författare som skriver poesi, prosa, essäer och barnlitteratur. Han är mest uppmärksammad internationellt för sin dramatik. Fosse berättar ofta om sorg, förluster, utsatthet och kärlek utifrån bibliska motiv. Han tilldelades Nobelpriset 2023 för en ”nyskapande dramatik och prosa som ger röst åt det osägbara”. 

Berättelsen Sömnlösa är första delen i en trilogi och en variation av berättelsen om Josef och Maria som letar efter någonstans att vila och föda barnet. Asle och hans gravida flickvän Alida har tvingats lämna sin hembygd och söker husrum i Bjørgvin. Men ingen vill ta emot dem. Berättelsen tar hela tiden omtag, de långa meningarna väller fram och fyller sida efter sida, gränsen mellan nu och då, insida och utsida suddas ut. Här är mörkt och kargt. Och det börjar regna. Och ingen förbarmar sig över de hemlösa.

"... och nu hade de gått omkring på Bjørgvins gator i flera timmar och försökt få tag på husrum, men det var rent omöjligt att få hyra rum någonstans, nej, sa man, vi har tyvärr inget att hyra ut, nej, sa man, det vi har till uthyrning är redan uthyrt, så sa man och då fick Asle och Alida fortsätta att gå omkring på gatorna och knacka på dörrar och fråga om de inte kunde få hyra ett rum där i huset, men inte i något av husen fanns det rum att få hyra, så vart skulle de då ta vägen, ..."

Novellen berättas i en flödande, böljande text med många omtagningar, varvat med mycket korthuggna meningar, vilket leder till en rytmisk läsupplevelse. Den febriga, stressiga känslan i läsningen samverkar med och förstärker innehållet i berättelsen. En omläsning bekräftar första intrycket; det här är fantastisk litteratur. 

SÖMNLÖSA
Författare: Jon Fosse
Förlag: Albert Bonniers (2015)
Översättare: Urban Andersson

Novellkalendern 23 - Hägern

Lise Tremblay föddes 1957 i Chicoutimi i Québec. Sedan debuten 1990 har hon tilldelats ett flertal priser och många av hennes böcker har översatts till svenska. Tremblay räknas idag som en av Québecs främsta författare, återkommande teman i hennes texter är frågor om klass, stad och land, familj, ensamhet och relationer. 

Det är inte ofta jag fantiserar om att skriva skönlitteratur, jag är mycket nöjd med min roll som läsare. Men emellanåt dyker det upp en bok jag önskar att jag hade skrivit och så är verkligen fallet med den suveräna "novellsamlingen" Hägern av Lise Tremblay. Hennes gestaltning av den okända lilla byn i det fransktalande Québec väcker så många minnen från min egen uppväxt i en liten värmländsk bruksort. Här finns tryggheten och förutsägbarheten, men också inskränktheten och rädslan för allt som är annorlunda. 

Hägern innehåller fem löst sammanfogade kapitel där olika bybor - eller sommargäster - berättar sin berättelse om den lilla avfolkningshotade byn. Huvudperson är dock inte någon av berättarna, huvudperson är själva byn. Det är byn som bär traditionerna, men också byn som försöker överleva genom att låna ut sig till turistande jägare och sommarstugegäster. Och byn som många gånger förlorar kampen och mister sina invånare - främst de kvinnliga. Byn sluter sig och försöker "vara sig själv nog" samtidigt som den blir alltmer beroende av inkomster från besökarna, främlingarna.

"Alla vet att det inte är bra att låta främlingar komma för nära. Sådana vänskapsrelationer slutar alltid dåligt. Här i byn har vi tappat räkningen på hur många gånger det hänt".

"Sedan dess har jag av egen erfarenhet lärt mig att byns enda regel är lögnen. Alla vet allt och alla låtsas som att de inte vet någonting".

Hägern är enkelt och korthugget berättad, den klaustrofobiska, melankoliska stämningen som präglar byns vardag känns i kroppen. Här kan man inte stanna utan att totalt anpassa sig. Frågan är om byn går att lämna? Eller bär man den med sig inuti?

HÄGERN
Författare: Lise Tremblay
Översättare: Elin Svahn
Förlag: Rámus (2015)

Novellkalendern 22 - Såningsmannen

Violette Ailhaud, 1835 - 1925 var 17 år när hennes hemby 1852 berövades alla sina män. Många år senare, 1919, berättade hon om sina upplevelser i den självbiografiska novellen Såningsmannen. Då hade byn återigen förlorat alla sina män.  

Violette växer upp i en liten by i bergen i Provence. Hon är mycket förälskad i sin trolovade Martin och redo att fullborda deras kärlek. Männen i Provence har gjort uppror mot Napoleons ändrade lagar och straffet är hårt, de blir tillfångatagna eller avrättade. Alla män i Violettes by förs bort, kvar blir kvinnorna som under flera år lever helt avskurna från omvärlden. De vet inte vart deras män förts eller om de ännu lever. I sorg och väntan utför de arbetet på gårdarna för att överleva och för att försäkra sig om byns överlevnad kommer de överens om att dela på den förste man som dyker upp. Så en dag dyker en kringvandrande hovslagare upp.

"Ingen har kommit upp till byn sedan i februari 1852. ... Framförallt väntade vi på den halva av mänskligheten som hade slitits bort från våra fält, våra hus, våra hjärtan."

Ailhauds historia gestaltar starka kvinnor, kvinnor som kan överleva av egen kraft och kvinnor som både älskar och sörjer. De lever och uttrycker sin frustration, sorg och vrede i symboliska, trotsiga handlingar. De arbetar, längtar och planerar inför framtiden.

"Mitt hjärta och min kropp är tomma. Hjärtat sörjer mannen som försvann. Kroppen sörjer mannen som inte kommer. I två år har jag skrikit i protest för att jag, en ung kvinna, blev berövad min trolovade just när tiden var inne för mig att bli hustru och mor. I två år har jag gått havande med smärta i stället för med barn."

Texten är poetisk, intensiv och sinnlig. Som få gestaltar Ailhaud den fysiska kärleken, de erotiska inslagen berör med sin känslostyrka. Sammantaget är Såningsmannen en helt fantastisk liten text som gestaltar livets ytterligheter: våld, död, sorg, kärlek och liv.

SÅNINGSMANNEN
Författare: Violette Ailhaud
Översättare: Anna Säflund-Orstadius
Förlag: Elisabeth Grate (2014)

Läsning pågår - Stöld

Jag fortsätter att läsa böcker från Sápmi, och har nu börjat läsa första delen i Ann-Helén Laestadius oerhört populära trilogi, Stöld. Berättelsen kretsar kring nioåriga Elsa och hennes familj, och om kampen mot samehat, tjuvjakt och poliser som inte utreder brott mot renägare. Ofantligt bra och otroligt jobbig och engagerande läsning.

Novellkalendern 21 - Historien om det gamla barnet

Jenny Erpenbeck, född 1967 i Östberlin, är bosatt i Österrike och arbetar som författare, dramatiker och regissör. Historien om det gamla barnet är hennes debut. Ett flertal av författarens böcker finns översatta till svenska och fyra av de tidiga verken finns i denna samling. 

I Historien om det gamla barnet hittas en ung flicka med minnesförlust en natt av polisen. Allt hon äger är en tom hink. Flickan berättar att hon är fjorton år, därutöver minns hon ingenting. Efterforskningar finner inga svar på gåtan om flickans identitet, hon blir därför placerad på ett barnhem. På barnhemmet utvecklar flickan en levnadsstrategi som gör henne närmast osynlig. Samtidigt finns dock en längtan efter att bli sedd, tilltalad, delaktig. Vem är flickan egentligen och vad har hänt henne? 

Redan i inledningen av boken blir jag betagen. Här kommer ett litet smakprov på det rytmiska språket och beskrivningen av flickan:

"Flickan kunde bara inte minnas det, hon kunde inte minnas början. Hon var totalt föräldralös, och allt hon hade och kände till var den tomma hinken som hon höll i handen, alltjämt höll i handen medan hon blev utfrågad av polisen."

"Flickan har ett stort, fläckigt ansikte som ser ut som en måne med skuggor på, hon har breda axlar likt en simmerska, och från axlarna och neråt är hon som huggen i ett enda stycke, det finns varken någon upphöjning där som brösten borde vara eller någon inbuktning i höjd med midjan... Flickan vet att hon är för storväxt, därför drar hon in huvudet. Hon kröker kroppen som om hon på det viset måste hålla tillbaka en väldig kraft som rasar i hennes inre."

Historien om det gamla barnet är en fascinerande, mytisk berättelse om en flicka som inte vill bli vuxen. Det är en berättelse som innehåller många frågor och få svar. Handlingen, beskrivningen av huvudpersonen, det poetiska språket och det existentiella temat är exakt i min smak. Sammantaget är detta en kort, udda och mycket läsvärd berättelse.

HISTORIEN OM DET GAMLA BARNET
Författare: Jenny Erpenbeck
Förlag: Albert Bonniers (2017)
Översättare: Ulrika Wallenström