söndag 23 oktober 2022

Landet som icke är



Jag har precis läst ut en bok jag spontanköpte på Bokmässan och jag måste inledningsvis bara säga att detta är den vackraste bok jag någonsin läst. Titeln Landet som icke är fångade mig naturligtvis omedelbart och jag hoppades på en känsla av Edith Södergrans gåtfulla tidlöshet. Den här underbara boken infriade alla förhoppningar med råge.

Berättelsen bygger på Edith Södergrans liv, den unga huvudpersonen drabbas av tuberkulos och tvingas tillbringa lång tid på sanatorium. Där upplever hon magiska händelser genom att följa ett nystan av finaste silvertråd. Flickan möter en guldgul katt, följer efter den genom en spegel och färdas mot ett land som ingen känner. I Landet som icke är träffar flickan en systersjäl, de leker tillsammans i den vackraste av trädgårdar. Men flickans öde är att tvingas spela tärning med den förfärliga Tärningskasterskan.

Handlingen påminner om en trolsk feberdröm, den innehåller de ljusaste, härligaste fantasier om evig vår, frihet och vänskap och den dystraste, sorgligaste vetskapen om avsked. Här finns blinkningar till många klassiker som Alice i underlandet av Lewis Carroll, Narniaberättelsen av C S Lewis och Allrakäraste syster av Astrid Lindgren, men det är en berättelse som står på egna ben. Den prosalyriska texten är outsägligt vacker och fyller mig som läsare av längtan. Illustrationerna är vackra, varma och mjuka, men förebådar även det mörker som komma skall.




Sammantaget är detta den allravackraste av sagor, som inte väjer för det vemod som alltid ligger och lurar. Den rekommenderas mycket varmt till alla åldrar från c:a 6 år och uppåt.
LANDET SOM ICKE ÄR
Författare: Kristina Sigunsdotter
Illustratör: Clara Dackenberg
Förlag: Förlaget (2020)
Köp: Adlibris, Bokus

fredag 21 oktober 2022

Seminarier på Bokmässan 2022

Mycket försenat kommer här ett inlägg om Bokmässan 2022. Jag hade planerat att blogga direkt från Bokmässan, men av olika anledningar blev det inte så. Nu vill jag dock ändå dela med av intryck från Bokmässan, i det här inlägget med fokus på seminarierna.

Generellt sett saknades för mig "det stora dragplåstret". Jag minns fortfarande när jag andäktigt lyssnade på Arundhati Roy eller Nawal El Saadawi eller Herta Müller, den dimensionen saknades i år. Men ändå! Ändå var det en helt fantastisk mässa med många bra seminarier. 



Första seminariet för året var med den ukrainska journalisten Victoria Belim som berättade om sin bok Röda sirener, en bok jag just nu lyssnar på. Boken är självbiografisk och handlar om hur Belim återvänder till Ukraina 2014 för att söka efter sanningen om sin egen familj. 


I en förlagsmonter lyssnade jag på sydafrikanska Damon Galgut som berättade om sin Booker-prisade roman Löftet. Just den boken läste jag under tiden för Bokmässan. Romanen utspelar sig inledningsvis under apartheidregimens sista år och handlar om en familj som, trots att åren går, aldrig lyckas infria ett löfte. 


Negar Naseh och Aris Fioretos samtalade om sina nya romaner, En handfull vind och De tunna gudarna, utifrån teman som kamp, flykt, utanförskap och sammanhang. Jag har efter Bokmässan läst Nasehs En handfull vind och tyckte mycket om den. 



Marlene van Niekerk samtalade med Yukiko Duke om Sydafrika i förändring, detta var en av årets höjdpunkter. Intressant, originell författare och en kunnig, lyhörd samtalspartner gjorde detta seminarium både tankeväckande och underhållande. Van Niekerks debutroman Triomf  ges nu ut på svenska. 


Ett par böcker av franska författaren Marie Darrieussecq stod sedan tidigare olästa i min bokhylla och utan att veta ngt om henne gick jag på ett seminarium där hon samtalade med psykoanalytikerkollegan Per Magnus Johansson. Det är jag oändligt tacksam över, jag tyckte så mycket om Darrieussecq. Så mycket att hon numera är en sim jag tar mycket väl hand om i mitt spel ;) I den senaste roman Avigt hav skriver hon om en psykoanalytiker som kämpar med frågor kring hur mycket man kan göra för att hjälpa människor i nöd. Självklart köpte jag denna.


Lyssnade på Michail Sjisjkin och Ulrika Knutson i ett samtal där parterna inte verkade nå varandra överhuvudtaget. 


Var tvungen att gå och lyssna på Marie Darrieussecq igen, den här gången i samtal med Siri Hustvedt och David Lagercranz. Författarna pratade om olika sätt att engagera sig i samhällsfrågor. Tack, tack, tack!


Hamnade oplanerat i Svenska kyrkan och lyssnade på ett samtal med Elisabeth Åsbrink, utifrån hennes nya biografi om Victoria Benedictsson, med den fantastiska titeln Mitt stora vackra hat


Bokmässan avslutades för min del med ett mkt underhållande programinslag om "Spännande djur i litteraturen" med Gertrud Hellbrand, Anna Breitholtz Monsen och Jeanette Bergenstav.

lördag 15 oktober 2022

Lite mer tips på böcker om Iran


På Bokmässan 2013 lyssnade jag på Marjaneh Bakhtiari när hon berättade om sin nya bok Godnattsagor för barn som dricker. Boken utspelar sig i Teheran och man skulle nog kunna kalla själva staden för huvudperson. I denna stad bor en familj, vars tre generationer har hanterat livets svårigheter och utmaningar på helt olika sätt. Det här är en fantastisk roman om olika sätt att överleva trauman. 

"Hennes hostande och hennes pustande. Hennes melankoli och hennes humor. Hennes eviga trafikolyckor och hennes förmåga att andas vackert bland sina ruiner.

Det var sådant som Tehrans barn älskade och hatade henne för."

"Hon lät gatukatter dyka ner i sopcontainrar efter mat och rika ungdomar ner i underjordiska nattklubbar efter sig själva."

"Och överallt, över allt, lät hon nya skyskrapor resa sig som gravstenar över allt det som en gång varit." 

 

I år lyssnade jag på Negar Naseh och Aris Fioretos som samtalade om sina nya romaner utifrån kamp, flykt och tillhörighet. Jag valde att genast lyssna på Nasehs roman En handfull vind och jag uppskattade den mycket. 


Romanen har flera huvudpersoner och utspelar på olika platser i olika tidsperioder. Vi får följa en familj under revolutionen i Iran och träffa dem igen ett halvt liv senare i Sverige, där de fortfarande kämpar med sammanhang och utanförskap. Parallellt med detta får vi även följa den flyende shahens liv och död i exil. Även i den här romanen är staden Teheran helt klart en huvudperson. 

"De stökiga dagarna utryms staden så att den blir nästintill obefolkad på kvällarna. Militärposteringar och grupper av beväpnade män äger Teheran under de mörka timmarna. Stora villor i de norra delarna står tomma, deras ägare kan välja exilen i Europa framför Irans oroligheter. Trädgårdarna växer sig gröna och förvuxna. Inga barn vilar där mellan utmattande lekar. Vissa familjer lämnar efter sig en hushållerska om oroligheterna mot all förmodan skulle komma av sig och de skulle kunna återvända till middagsbjudningar och vardagsbestyr. Oftast rör det sig om en afghansk kvinna som skickar hem större delen av sin lön till sin familj i hemlandet."

torsdag 13 oktober 2022

Litteratur från Iran

Situationen i Iran är just nu förfärlig. Säkerhetsstyrkor skjuter besinningslöst mot protesterande medborgare, kvinnorna och minoritetsbefolkningen kämpar febrilt för mänskliga rättigheter. Även i Sverige har konflikten mellan olika grupperingar blivit tydlig, och stark kritik riktas mot Rouzbeh Parsi, chef för Utrikespolitiska institutets Mellanöstern- och Nordafrikaprogram, som förordar förhandling med regimen. De kritiska menar att förhandling inte är möjlig, det iranska folket nöjer sig inte med reformer, de vill ha ett demokratiskt styre (läs mer i Expressen). 

Att läsa iransk litteratur är till lika delar utmanade och underhållande. Här kommer lite tips på iransk litteratur som jag har uppskattat.


Att läsa Lolita I Teheran av Azar Nafisi är en självbiografisk roman, den handlar om kvinnor i ett repressivt samhälle som protesterar genom att läsa förbjuden västerländsk litteratur. Boken ger en mycket fyllig bild av både den politisk-religiösa och den individuella livssituationen i Iran i samband med den islamiska revolutionen och kriget mot Irak. Samtidigt finns här mängder att referenser och analyser av västerländsk litteratur med romanen Lolita i spetsen. Mycket intressant.

"De av oss som levde i Islamiska republiken Iran uppfattade såväl tragedin som absurditeten i den grymhet vi var utsatta för. Vi blev tvungna att göra narr av vårt eget elände för att överleva. Vi kände också instinktivt igen posjlost - inte bara hos andra, utan hos oss själva. Det var ett skäl till att konsten och litteraturen blev så oumbärliga i vårt liv: de var ingen lyx utan en nödvändighet. Det Nabokov fångade var livets beskaffenhet i ett totalitärt samhälle, där man är fullständigt ensam i en bedräglig värld full av falska löften, där man inte längre kan skilja mellan sin räddare och sin bödel."

 

Kvinnor utan män av Shahrnush Parsipur utspelar sig i en omskakade tid, en tid fylld av patriarkalt förtryck. En tid fylld av våld mot de kvinnor som är huvudpersoner i boken. Någon är för gammal för äktenskapsmarknaden, någon lämnar sin man, någon lämnar sitt liv på bordellen. Någon vill kämpa för saker men hindras av en dominant, våldsam bror som tänker på familjens heder. Gemensamt är att de alla är utsatta på olika sätt och att de längtar efter frihet.

Texten är oerhört vacker, drömsk, sagolik och fylld av övernaturliga inslag. Det tar ett litet tag för mig att ställa in mig, men därefter är det självklart att en kvinna kan förvandlas till ett träd. Den poetiska texten är en nödvändig motvikt mot alla de oerhört vidriga övergrepp som begås. Det blir en bra balans mellan realism och magiska inslag där ångest och smärta kan yttra sig på olika fantasifulla sätt.

"Mahdokht planterade sig vid flodbanken på hösten och jämrade sig ända fram till vinter. Hennes fötter frös långsamt fast i marken. Det kalla höstregnet trasade sönder hennes kläder och lämnade henne halvnaken. Hon huttrade ända tills vintern kom och frös henne till is. Hennes ögon förblev öppna och och blickade ut över den forsande floden. Den första vårskuren drev tjälen ur hennes kropp. Hon upptäckte att små knoppar hade bildats på hennes fingrar. Hennes hår sträckte sig ner i jorden likt rötter. Hela långa våren lyssnade hon på ljudet av rötterna som växte och hämtade näring åt henne ur jorden. Hon lyssnade dag och natt." 

Kvinnor utan män har även filmatiserats.  




Persepolis av Marjane Satrapi är en serieroman som handlar om en ung kvinnas sökande efter en identitet och ett land som går från kaos till förtryck. Vi får följa huvudpersonen från barndomen i Iran,  till livet i exil under tonåren, och tillbaka till hemlandet som ung vuxen. Det är relativt lite text i boken, ändå får jag verkligen en känsla av att jag läser. Jag är oerhört imponerad över hur små medel författaren använder för att skapa inre bilder hos mig som är klart mer detaljerade och realistiska än de schematiska teckningarna i boken.