fredag 4 november 2011

Niceville och Yarden

Jag hade ju tänkt läsa klassikern Dödssynden/To Kill a Mockingbird av Harper Lee under "vistelsen" i USA. Dödssynden är författarens enda bok och den utkom 1960. Boken handlar om den svarta befolkningens situation i amerikanska södern, den belyser teman som moral, orättvisor, fördomar. När jag skulle börja läsa mitt exemplar av boken visade det sig tyvärr att texten var så liten att boken inte var läsbar för mig.

Jag läste således i stället den nyutkomna, populära Niceville av Kathryn Stockett. Även i denna roman skildras de svartas situation i Mississippi under 60-talet. Niceville är en varm, engagerande, lättläst berättelse om orättvisor, segregation, mod och vänskap. Handlingen berättas rätt upp och ner, texten är lättläst och läsaren dras snabbt in i de svarta hembiträdenas vardag. På många sätt håller jag således med dem som öst beröm över boken. Men, i ärlighetens namn är allt karaktärerna i boken tämligen platta och ensidiga och på något sätt fäster inte de tragiska händelserna riktigt hos läsaren, boken blir helt enkelt lite för varm och (läs)vänlig.

Efter att jag läst ut Niceville börjar jag störa mig på saker som inte har med själva boken att göra, jag stör mig helt enkelt på dess popularitet. Det är så himla okontroversiellt och enkelt att uppröras över orättvisor som ägde rum på andra sidan jorden för 50 år sedan. Nu menar jag inte att man inte ska uppröras över dåtidens händelser, men det räcker inte. Det finns saker att uppröras över idag, men böcker som handlar om detta blir aldrig så populära. Jag tänker bland annat på Kristian Lundbergs två självbiografiska romaner Yarden och Och allt skall vara kärlek, berättelser som skildrar en samtida verklighet i Sverige som inte är mycket bättre än den i dåtidens USA (även om vi inte har någon uttalad plan att särskilja och förtrycka utifrån "rastillhörighet").

I Yarden berättar Lundberg om dagens utstötta människor. Här finns exempel som verkligen påminner om dem i Niceville. Bland annat berättar han om hur arbetarna som står och vaktar de nyproducerade bilarna i hamnen absolut inte får sitta i bilarna, oavsett väderlek. Den som bryter mot dessa regler riskerar att bli utan arbete i fortsättningen. För på Yarden arbetar de som inte lyder under våra vanliga arbetslagar, här är man timanställd på bemanningsföretag och helt utlämnad åt arbetsgivarens godtycklighet. Man äter i olika matsalar beroende på vilken anställning man har och jag är tämligen säker på att man även på Yarden har separata toaletter för de "färgade".

Sammantaget tycker jag således att Niceville är läsvärd, men den bör kombineras med att man faktiskt funderar över hur situationen ser ut i vårt land idag. Därför tycker jag verkligen att man dessutom ska läsa Yarden/Och allt skall vara kärlek.

6 kommentarer:

  1. Niceville måste jag läsa.
    Jag tyckte nog att Yarden var betydligt bättre än Och allt ska vara kärlek eller var det tvärtom. Ja de påminner ju väldigt mycket om varandra.

    SvaraRadera
  2. Intressant! Du är nog den första jag sett som haft någon invändning mot Niceville. Blir ännu mer nyfiken på att läsa den nu, och den svenska som jag inte hört talas om innan...

    SvaraRadera
  3. Yarden och Och allt skall vara kärlek är ju två sidor av samma mynt.

    Kul att du blev nyfiken "klok" jag brukar också bli det när inte alla överöser en bok med lovord.

    SvaraRadera
  4. Så spännande att du gör den kopplingen - på vår bok och biofika efter Miceville pratade vi just om orättvisorna som finns i vårt land idag, vilka är våra hembiträden då? Det är som du säger lättare att förfasa sig över 50 år tillbaka. Men jag gillade boken mer än dig, tyckte att den hade ngt visst.

    SvaraRadera
  5. Niceville ska det förstås vara ;-))

    SvaraRadera
  6. Det är ju tankar som era man hoppas att Niceville väcker, Anna.

    SvaraRadera