Isidor och Paula

En del böcker råkar man få höra talas om och kan inte släppa tanken på. Så var det för mig med Isidor och Paula; någon nämnde den på Facebook och jag blev nyfiken. Dessutom hade jag inte tidigare hört talas om författaren med det vardagligt anonyma namnet. Ju mer jag läste om Ola Nilsson, hans trilogi och Isidor och Paula, desto mer nyfiken blev jag. Kanske hade jag missat något väsentligt? Och ja, det hade jag, kan jag slå fast nu när jag läst Isidor och Paula, en berättelse jag kommer att bära med mig under lång tid. Omslaget ser ganska grått och trist ut, men notera att där finns en lyra. Jag borde ju förstått av utseendet att denna bok var som skriven för mig.

Romanen inleds med Orfeusmyten i Rainer Maria Rilkes tappning, vilket tydligt ger läsaren en sorts förlaga till berättelsen om Isidor och Paula. Därefter  är romanen uppdelad i tre delar som utspelar sig under olika tidsperioder. I första delen får vi följa Isidor en dag på jobbet som tunneltågsförare. I underjorden lever han stor del av sina dagar med målet att föra människornas mot ljuset. Efteråt frågar jag mig själv hur jag kunde bli så fascinerad av en detaljerad beskrivning av en tunneltågförares arbete. Texten i detta parti har en närmast magisk, hypnotisk karaktär likt rälsen som springer fram ur underjorden.

"Att köra ut det första tåget från depån, upp mot Högdalen, en klar sommarmorgon. Det är alldeles lugnt och spåren löper framför en som en glänsande organism av stål genom en värld som fortfarande sover."

Andra delen, "Kusinerna", utspelar sig i Isidors och Paulas barndom, då de kallades Andreas och Elin. Med smärtsam tydlighet skildrar författaren här ett barns maktlöshet och utsatthet. Texten är sparsmakad och precis, samtidigt som den har underströmmar som känns i magen på läsaren. Språket skapar tydliga, filmiska bildscener hos mig, jag känner sommarvärmen med dess dofter och klara färger. Och som ett barn förnimmer jag den annalkande faran och sveket.

I tredje delen får läsaren följa Paulas väg in i mörkret och bevittna Isidors kamp för att hämta upp henne till ljuset igen.

Sammantaget är Isidor och Paula en tolkning av en urgammal myt, en socialrealistisk skildring av ett utsatt barn i en värld fylld av oförutsägbara faror, och en modern arbetarskildring. Isidor och Paula är en av årets starkaste läsupplevelser.

Andra som läst är Bernur, Kulturbloggen, Tidningen Kulturen.

ISIDOR OCH PAULA
Författare: Ola Nilsson
Förlag: Natur & Kultur (2015)
Köp: Adlibris, Bokus

Tematrio - Havet

Lite oplanerat åker jag och dottern på blixtvisit till Göteborg idag. Jag vet inte om vi tar en tur ut till/på havet, men för mig är Göteborg alltid hav. Därför är veckans tema hav, välj romaner som handlar om hav, som har hav i titeln eller gör som jag och välj dikter som handlar om hav.

1. Tranströmer, haiku.

Ekar och månen.
Ljus och tysta stjärnbilder.
Det kalla havet.

2. Vaggsång av Gabriela Mistral

Nu vaggar mitt hav sina vågor
vid dyningens eviga dån.
Jag lyssnar till vågornas kärlek
och vaggar min son.

I sädesfälten går vinden
och vaggar nattliga strån.
Jag lyssnar till vindarnas kärlek
och vaggar min son.

Gud vaggar de ändlösa världar,
som tystnaden kommer ifrån.
Jag känner hans hand i mörkret
och vaggar min son.

3."Dagen svalnar..." av Edith Södergran

Du sökte en blomma
och fann en frukt.
Du sökte en källa
och fann ett hav.
Du sökte en kvinna
och fann en själ -
du är besviken.


"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

Läsa kvinnor i sommar?

Linda tipsar om böcker för en kvinnosommar utifrån en mycket intressant artikel av Lina Kalmteg i SvD om hur kvinnors skrivande värderas i förhållande till mäns. Och visst skulle man lätt kunna läsa bara kvinnor under en sommar. Nu kommer inte jag att göra det eftersom jag har en del klassiker inplanerade som är skrivna av män, men jag vill gärna bidra med lite tips om vad man skulle kunna välja att läsa.

Om man inte läst något av Chimamanda Ngozi Adichie tycker jag att man ska passa på att göra det. Min favorit är romanen En halv gul sol, men även novellsamlingen Det där som nästan kväver dig är fantastiskt bra.

Om man gillar Adichie kommer man sannolikt också att gilla Jhumpa Lahiri. Båda författarna skriver om liv i exil, mer eller mindre dold rasism och familjerelationer. Lahiri har bland annat skrivit romanen Sankmark och novellsamlingen Främmande jord.

Även japanska Julie Otsuka skriver om livet i exil med fokus på kvinnornas villkor. Vi kom över havet är den av de vackraste romaner jag läst. När kejsaren var gudomlig är Kulturkollos nya samläsningsbok, missa inte att vara med och cirkla den.

Margaret Atwood är en av mina "gamla" favoritförfattare, jag läste de flesta av hennes romaner innan jag började blogga och absoluta favoriten är Alias Grace. Två böcker jag skrivit om är Penelopiaden och Oryx och Crake - båda mycket bra.

Madeleine Bourdouxhe är tyvärr en tämligen "bortglömd" författare, men hennes texter berör som få. Bland annat har hon skrivit den bästa novellsamling jag läst: En spik, en ros. Romanen Gilles kvinna är en mycket bra, om än upprörande, roman om passion. Simone de Beavoir ansåg att denna roman var en viktig skildring av kvinnlig sexualitet.

Om ni vill mysa lite i sommar med spännande, kluriga mystiska mordgåtor rekommenderar jag Fred Vargas. Första boken om kommissarie Adamsberg är Cirkeltecknaren. Två andra böcker i serien jag nog faktiskt tyckte ännu mer om är Spökryttarna från Ordebec och Okänd kontinent.

Halvårsbästalista

Fanny gjorde en halvårsbästalista i tisdags och Linda gjorde en i onsdags. Det är meningen att det ska vara en 10-bästa-lista, men jag har fuskat lite genom att slå ihop två delar i samma serie. Vilka är era favoriter från första halvåret 2015?

För in de döda av Hilary Mantel är del 2 i författarens skildring av historien runt Thomas Cromwell. Aldrig tidigare har jag upplevt historia som så intressant, Mantel levandegör karaktärerna in på bara huden.

Pärlor & patroner av Loka Kanarp gestaltar i 4 tecknade rutor historiska kvinnor på ett fängslande, humoristiskt och tänkvärt sätt. Urvalet kvinnor är kanonbra, här samsas dubbla Nobelpristagaren Marie Curie med rövarprinsessan Cecilia Vasa och flygplanskaperskan Leila Khaled. Denna bok är ett måste för er alla!

Isidor och Paula av Ola Nilsson än en vacker och mycket berörande variant av Orfeus och Eurydikemyten i Rilkes tappning. En av halvårets mest smärtsamma läsningar.

Oryx och Crake av Margaret Atwood är en vass samhällsskildring, en spekulativ postapokalyps som gestaltar hur en ensam människa försöker överleva i en värld av faror. Mycket kortfattat skulle man kunna säga att Atwood på ett skrämmande realistiskt sätt gestaltar vår framtid om inte moral och etik tillåts styra över den (natur)vetenskapliga utvecklingen.

Hägern av Lise Tremblay innehåller fem löst sammanfogade kapitel där olika bybor - eller sommargäster - berättar sin berättelse om den lilla avfolkningshotade byn. Huvudperson är dock inte någon av berättarna, huvudperson är själva byn.

Dödssynden av Harper Lee är en underbar skildring av några barns relationer sinsemellan och ett varmt porträtt av en pappa som gör allt för sina barn. Samtidigt skildrar romanen hur rasism, hat och orättvisa styr i det fördolda.

Hönan som drömde om att flyga av Sun-Mi Hwang är en lättläst berättelse om en liten frihetslängtande som grubblar en del över meningen med livet och oroar sig för att inte kunna lägga ägg och få en liten kyckling. Sun-Mi Hwang lyckas så befriande enkelt beskriva alla svåra tankar och alla starka känslor ett efterlängtat föräldraskap medför, den här boken är en liten pärla jag hoppas att många kommer att upptäcka.

I Samlade dikter av Edith Södergran ägnar sig författaren åt att översätta själen till språk. Hon inspireras både av den ryska futurismen och den tyska expressionismen, men resultatet blir något alldeles eget. I flera av Södergrans dikter experimenterar hon med olika sätt att utforska kvinnligheten på ett nytt och normbrytande sätt.

Liv till varje pris och Sörja för de sina av Kristina Sandberg är de två avslutande delarna i trilogin om Maj. Sammantaget är detta en av de allra bästa kvinnoskildringar jag någonsin läst. Gestaltningen av Maj är äkta och trovärdig, hon blir en verklig person vars livsöde berör.

Skyline av  Patricia Schonstein Pinnock handlar om ett slitet hyreshus i Kapstaden dit människor från Afrikas alla hörn beger för att söka en fristad. Här bor den unga berättaren tillsammans med sin yngre, autisktiska syster Mossie och deras alkoholiserade mamma. Här bor också flyktingar som illegalt strömmar in i landet på flykt från brutala krig, torka, svält och fattigdom. Omskakande!

En liten gåta

Det blev ingen tematrio den här veckan och förklaringen är helt enkelt att jag varit bortrest och sedan fastnade i andra göromål. Nästa veckan är trion tillbaka.

En av de saker jag blev upptagen av i måndags kanske ni kan gissa. Vad har alla de här böckerna gemensamt?