Långsamhetens lov - eller hjälp mig göra en lista

Efter att ha lyssnat på och skrivit om My Name is Lucy Barton har jag funderat en del på de där långsamma, stillsamma berättelserna som ger så mycket. Om man ger dem tid. Flera gånger har jag själv läst eller lyssnat för snabbt, avbrutet eller allmänt oengagerat för att få ut allt man kan få ut av de här sparsmakade texterna. Tråkigt för mig eftersom jag egentligen verkligen uppskattar det finstämda, särskilt i kortformat. Här kommer en lista på böcker som jag vill tipsa er om, och jag hoppas att ni i kommentarerna kommer med massor av tips på liknande romaner. Vi kan väl tillsammans göra en omfattande lista över det långsamt berättade.

Gilead av Marylynne Robinson
En tyst minut av Siegfried Lenz
Mot ännu en sommar av Janet Frame
Isslottet av Tarjei Vesaas
Glöd av Sándor Márai
Mödrarnas söndag av Graham Swift
De osynliga av Roy Jacobsen
Stoner av John Williams
Mannen som planterade träd av Jean Giono
En lång vinter av Colm Tóibín
My Name is Lucy Barton av Elizabeth Strout
Ett helt liv av Robert Seethaler

My name is Lucy Barton

Läs lite extra noga nu ni som gillar det sparsmakade, det långsamma, det varsamt berättade. Lite av en slump började jag lyssna på denna berättelse och blev helt tagen. Förr läste jag ofta om relationer mellan mödrar och döttrar, numera är jag lite mer "färdig" med temat. Men när jag ramlar över böcker som My Name is Lucy Barton av Elizabeth Strout blir jag faktiskt gråtfärdig av lycka. Det blir inte bättre än så här.

Lucy blir liggande på sjukhus under lång tid efter att det uppstått komplikationer vid en rutinoperation. Hon bor i New York, är maka och mor och lever ett gott liv långt från den den lilla håla där hon växte upp under svåra omständigheter. Lucy har inte haft någon kontakt med sina föräldrar på länge, då modern dyker upp för att vara tillsammans med henne på sjukhuset. Långsamt öppnar sig olika vägar för modern och dottern att mötas.

My Name is Lucy Barton är en roman om fattigdom, om utsatthet, om övergrepp, om att vara "trash" (citerar boken) om längtan efter böcker, om längtan efter närhet. Och det är en fantastisk, lyhörd, osentimental gestaltning av en komplicerad relation mellan en mamma och en dotter. Lucys ursprungsfamilj beskrivs i korta ordalag, genom små vinjetter som fångar allt i frusna ögonblick. Den lilla episoden där pappan hanterar sonens förmodade homosexualitet genom att tvinga pojken att promenera genom byn iklädd kvinnokläder, är ett sånt ögonblick man som läsare aldrig glömmer.

Sammantaget är My Name is Lucy Barton en briljant gestaltning av försoning. Romanen fanns med på The Man Booker Prize Long List, 2016.

MY NAME IS LUCY BARTON
Författare: Elizabeth Strout
Uppläsare: Kimberly Farr
Förlag: Penguin UK/Storytel, Forum Förlag (2016)
Köp: Adlibris, Bokus
Recensioner: Just här just nu

Liten läsuppdatering

Här kommer en liten uppdatering av den senaste tidens läsning - och icke-läsning. Är nu c:a halvvägs genom Den svavelgula himlen av Westö och bara totalt älskar. Har lyssnat klart på Swing Time av Smith, men det bästa jag kan säga om den var att det gick bra att lyssna på engelska. För övrigt var den inte riktigt i min smak, vi får se om jag orkar skriva något eget inlägg om detta. Har också lyssnat halvvägs genom My name is Lucy Barton av Elizabeth Strout och det är en berättelse jag gillar. Anna K undrar ni? Jag det är den som är icke-läsningen just nu ...

Arundhati Roy på Bokmässan

Arundhati Roy kommer till Bokmässan och ända sedan jag läste det har jag tänkt att jag faktiskt måste få se/lyssna på henne. Och nu är lägenhet lånad och tåg bokat. Seminariet med Roy har titeln "Storstilad comeback till skönlitteraturen", kanske något onödigt pretentiöst. Men, som jag ser fram emot att få höra Roy berätta om den nya romanen Den yttersta lyckans ministerium och om det indiska samhälle hon kämpar för att förbättra.

No books!

Inte idag heller. Jag väntar så på Arundhati Roys nya att det liksom kryper i kroppen på mig. Hoppas den kommer snart!