Tips i denna tid: Pesten

Pesten av Albert Camus är återigen en aktuell klassiker, som dyker upp lite här och var i diskussioner. Albert Bonniers ger ut en nyöversättning i dagarna, det kanske är dags för mig med en omläsning. Recensionen nedan är från 2009, d v s i en annan översättning än nyutgåvan. 

I den nordafrikanska staden Oran börjar råttorna dyka upp överallt. Och med råttorna kommer pesten. Ryktena börjar löpa, men myndigheterna har relativt lätt att lugna medborgarna. Ingen vill tro att faran är verklig. Men pesten bryter verkligen ut, människor insjuknar och dör. Oran blir en stad i belägringstillstånd, sjukdomen sprider sig allt snabbare och bristen på förnödenheter blir snart märkbar. Läkaren Bernard Rieux och en grupp frivilliga gör vad de kan för att minska lidandet och hejda spridningen av sjukdomen.

Pesten är en fantastisk allegori över mänskligt beteende i alla slags krissituationer. Inledningsvis är det oerhört svårt för Rieux att få gehör för den reella fara som hotar staden. När pesten härjat en tid har människorna blivit avtrubbade, de har inte längre någon kontroll över sina liv. De blir likgiltiga inför lidandet, allt känns meningslöst. Vissa kapitaliserar på andras behov och roffar åt sig allt de kan, medan andra osjälviskt och solidariskt kämpar för att göra situationen bättre för befolkningen som helhet.

Pesten är en roman som handlar om människans livsvillkor, vår existens, vänskap och kärlek. Här finns givetvis en hel del filosofiskt och religiöst resonerande, men också oerhört vackra beskrivningar av kärleken mellan två människor. Det är kanske just denna spännvidd som gör Pesten till en fantastisk berättelse.

Det jag emellertid saknar i Pesten är upplevelsen av att vara delaktig. Boken är skriven på ett generaliserande (och generaliserbart) sätt om människan som varelse. Detta har givetvis sina fördelar, men jag vill gärna bli mer berörd när jag läser och hade därför velat "lära känna" en del av stadsborna lite bättre.

PESTEN
Författare: Albert Camus
Översättare: Jan Stolpe
Förlag: Albert Bonniers (2020)
Köp: Adlibris, Bokus

A Thousand Ships

A Thousand Ships av Natalie Haynes är en roman om de många kvinnorna som finns i utkanten av alla berättelser om de manliga hjältarna i antikens Grekland. Där Flickornas tystnad av Pat Barker fokuserar på drottningen/slavinnan Briseis och en handfull kvinnor runt henne, väller kvinnornas perspektiv fram i A Thousand Ships. Och alla beskrivs de som hjältinnor på något sätt. För nog måste det vara lika hjältemodigt att kämpa på i ensamhet och uppfostra sina barn som att dra ut i strid?

Berättare i boken är Calliope, den episka poesins musa, som Homeros vänder sig till för att få inspiration. Och oändligt många är de kvinnor Calliope vill berätta om. Kriget i Troja orsakas av att tvedräktens gudinna Eris är förbittrad över att hon inte bjudits på ett bröllop och därför skapar osämja mellan Hera, Afrodite och Athena, som alla vill anses vara den vackraste. Prins Paris utses att välja en av dem och han väljer Afrodite eftersom hon lovar honom att få sköna Helena. Paris lämnar sin hustru Oinone, reser till Sparta och rövar bort Helena. Hennes make, kung Menelaos, ber då sin bror Agamemnon, och alla andra som tidigare friat till Helena, om hjälp att hämta hem hustrun. Agamemnon har dock förnärmat gudinnan Artemis, som orsakar stiltje så att skeppen inte kan avresa. För att blidka Artemis offrar Agamemnon sin äldsta dotter Ifigenia. Vinden vänder, skeppen kan ge sig av och det långa kriget mot Troja inleds.

Detail of painting The Muses Urania and Calliope by Simon Vouet, in which she holds a copy of the Odyssey

I romanen varvas ett stort antal olika karaktärers perspektiv och det krävs att läsaren är alert och lägger många namn på minnet. Det är en stor fördel att ha läst andra romaner om det trojanska kriget innan. Det som framför allt intresserar mig är de berättelser jag inte känner till sedan tidigare, t ex den trojanska drottningen Hecubas öde och hämnd på den man som skulle ha beskyddat hennes son. I Colm Tóibíns roman Namnens hus har jag tidigare läst om Agamemnons hemkomst, nu får jag ta del av den händelsen utifrån den tillfångatagna slavinnan/prästinnan Cassandras perspektiv. Natalie Haynes ger i romanen röst åt många kvinnor som endast funnits med som biroller tidigare, t ex Hektors änka Andromake, amazondrottningen Penthesileia och Paris hustru Oinone.

A Thousand Ships är en engagerande, spännande och lättläst bok som ger många olika perspektiv på händelserna i samband med grekernas strid mot trojanerna. Författaren utmanar idén om den stridande mannen som hjälten, kanske var det minst lika hjältemodigt att som Penelope uppfostra sin son och hålla friarna stången, som det var för Odysseus att besegra diverse vidunder på resan hem.

A THOUSAND SHIPS
Författare: Natalie Haynes
Uppläsare: Natalie Haynes
Förlag: Mantle/Storytel
Köp: Adlibris, Bokus

Utmaning: Authors & Characters - Susanne

Utmaning Authors & Characters: Susanne

Berätta om en författare och en litterär karaktär som båda bär veckans utvalda namn. Var gärna fantasifulla med namnen, de kan vridas och tänjas, gälla alla kön, vara olika versioner i olika länder o s v. Improvisera! Varje måndag lägger jag upp ett inlägg med veckans namn och mina val. Lägg upp era egna inlägg, släng in en länk i mina kommentarer, besök varandra för att få lästips och kommentera gärna.

Susanne Skogstads debutroman från 2019, Svartstilla, fick en del uppmärksamhet och borde få mycket mer. Det är en roman om sorg, som både oroar och berör.

Hur mycket "får" man egentligen sörja? Och hur länge? Får man lägga sig under makens gamla jacka och gå ner sig i sorgen? Ja, tycker den sörjande. Nej, tycker omgivningen som inte kan förstå djupet i förlusten av livskamraten, längtan efter den man haft vid sin sida nästan hela livet. Om rätten att få sörja som man vill/behöver handlar den underbart vackra lilla romanen Svartstilla av Susanne Skogstad. Det har tagit mig lång tid att läsa boken, trots att texten är poetisk, luftig och vacker. För jag har velat låta alla känslor ta plats inuti mig och det har krävts lugn och ro att orka dela den djupa sorgen och smärtan med änkan.

Romanen handlar således om en änka som förlorat sin make efter ett långt liv tillsammans. Paret har levt mycket nära varandra och delat det mesta. Att förlora maken är därför även att förlora sig själv. Men detta blir för svårt för de tre vuxna barnen att förstå och hantera. De behöver ha sin mor kvar och försöker på alla sätt att skingra hennes förtvivlan och få henne att ta tag i det praktiska med att leva igen. Men modern vill inte gå vidare, hon vill leva kvar bland och i minnena av den tid då hon var en del av ett vi.

Andas.
Känner hur jag saknar dig.
Men du kommer inte tillbaka.
Och vi är inte tillsammans.
Och jag är inte fru.
Och jag är inte mor.
Och jag är inte längre någon. 

Med ett lågmält, fåordigt, lite högtravande språk gestaltar författaren sorgen hos den som blir kvar. Som läsare blir man djupt gripen av tyngden i ensamheten och frustrationen över att inte få vara ifred i sin sorg. Mycket läsvärt!

Doris Lessing har aldrig blivit min favorit trots att jag läst flera av hennes romaner (Den femte sanningen, Det femte barnet, Ben, ute i världen). Men, när jag nu läst henne i ett kortare format blir jag faktiskt rätt tagen, Till rum nitton är en av de bästa noveller jag läst.

Till rum nitton handlar om Susan som lever ett välordnat medelklassliv tillsammans med maken Matthew och deras fyra barn. Trots tryggheten och stabiliteten är det hela tiden något som skaver i Susan, hon känner ett obetvingligt behov av ett eget rum, en vrå att dra sig undan i för att få vara ifred. I rum nitton på ett sjabbigt hotell finner Susan den ensamhet hon längtat efter, där kan hon sitta i en stol och bara vara.

Vem är egentligen Susan? Vad är det som händer med henne då vardagen blir hela hennes liv? Många frågor hopar sig hos mig då jag blir alltmer indragen, kanske t o m insnärjd i Susans liv under läsningen. På ett mästerligt sätt lyckas författaren gestalta Susans förlust av ett eget jag, av en intighet som blir närmast förlamande. Även i de stunder Susan agerar tämligen absurt har jag skrämmande nog lätt att förstå henne.

Lessing skildrar i Till rum nitton ett kvinnoöde som återkommer då och då i litteraturen. Associationerna går genast till Virginia Woolfs Ett eget rum och även till Hausfrau, som också handlar om en kvinnas leda i ett äktenskap utan närhet. Något i de här romanerna skrämmer och berör och jag har själv sett till att ha vrår i mitt hem som jag kallar mina.

Glad Påsk

Glad Påsk önskar jag er alla, trots att en del av oss får fira mer begränsat än vad vi tänkt oss. Jag är i alla fall mycket nöjd med min "påskpresent" Nätterna på Winterfeldtplatz av Elin Boardy, en roman jag längtat efter sedan jag först hörde talas om den. En författare jag gillar, 20-tal, Berlin, kärlek och politik, kan ju inte gärna bli fel.

Tips i denna tid: Tiden är inte än

I väntan på att Elin Boardys nya roman, Nätterna på Winterfeldtplatz, ska landa i min postlåda, passar jag på att dela min recension av hennes senaste, Tiden är inte än. Elin Boardy är en, med mina mått mätt, ung författare, som skriver oerhört intressant litteratur. Ingen bok är den andra lik, ändå har jag hyllat dem alla. Se till att inte missa! Tiden är inte än känns alldeles för aktuell i nuläget och gestaltar framför allt förluster. Läs!

En del böcker vet man genast att man kommer att gilla, medan andra tar lite längre tid på sig. En del böcker väcker känslor och berör omedelbart (ibland för mycket, lite för medvetet för min smak) medan andra känns distanserade och kräver mer engagemang av läsaren. I de senare fallen är det av tillit till författaren jag fortsätter att läsa och det brukar oftast löna sig. Tiden är inte än är en bok som tar tid på sig innan den griper tag i mig, men när det väl händer är det riktigt omskakande. Jag kan inte fånga i ord hur drabbad av igenkännande jag blev under läsningen när jag började fundera över identitet i relation till omvälvande förluster. Tiden är inte än är en allmängiltig bok som rör och berör oss alla.

Tiden är inte än utspelar sig i Europa i mitten av 1300-talet. Digerdöden har utplånat stora delar av Europas befolkning, i många familjer finns ingen eller bara någon enstaka kvar. En ung kvinna lämnar sitt hem i en sillabåt och ger sig ut Europa för att vandra från stad till stad. Under resan byter huvudpersonen kön, det är lättare att färdas som en ung man, även om inte detta heller är ofarligt. Resan leder bland annat till Danzig, Oswiecim (Auschwitz), Krakow, Prag, Dresden och Köln där huvudpersonen möter de som ännu överlevt. Bland de överlevande finns både de hjälpsamma, vänliga och de man måste akta sig för, här finns pestläkare, köpmän, rånare, skarprättare, gycklare, prostituerade och nunnor.

Den namnlösa huvudpersonen är en undflyende karaktär som byter både kön och namn (Sigrid, Olof, Jon m.m.) många gånger i berättelsen. Det här distanserade sättet att skriva en huvudperson kan nog vara ett hinder för en del läsare, jag tänker att "nyckeln" till att ta till sig berättelsen är att verkligen gå in i sig själv och fundera över vad man skulle göra om man förlorade allt. Precis allt. Den som förlorar allt den håller kär förlorar också lätt sig själv. Läsaren får inte förrän mot slutet veta vad som orsakat att huvudpersonen lämnat allt för att söka döden, men man anar tidigt att något förfärligt hänt. Kanske behöver man inte heller veta allt för att visa medkänsla och omtanke med människor på flykt?

Boardy skriver som vanligt en fin, lågmäld prosa med lyriska inslag. Berättelsen vecklar ut sig under läsningen, inte förrän mot slutet kan man se sammanhangen. Historien berättas av en allvetande berättare, som även knyter an till kommande framtida händelser och visar hur allt går igen. Detta gör att en roman som handlar om medeltidens farsoter och jakt på syndabockar känns obehagligt aktuell.

TIDEN ÄR INTE ÄN
Författare: Elin Boardy
Förlag: Wahlström & Widstrand (2017)
Köp: Adlibris, Bokus
Recensioner: Kulturkollo, Johanna