Korrespondensen

Virginia Evans första publicerade roman (ett flertal beskrivs ha refuserats) blev något av årets sensation och tilldelades Women's Prize for Fiction, 2026. Romanen beskrivs som en: "uplifting and moving novel that confronts the hubris of youth with the wisdom of older age." Romanen har hyllats av kritiker och blivit omåttligt populär bland läsare, trots att dess huvudperson är en äldre dam som ägnar stor del av sitt liv åt brevskrivande. 

Sjuttiotreåriga Sybil van Antwerp sätter sig så gott som dagligen vid skrivbordet för att skriva brev. Om det är nödvändigt kan hon skicka e-post, men hon föredrar att skriva noggrant och eftertänksamt med en fin penna på en särskild sorts brevpapper. Sybil skriver till många olika människor: sina barn, brodern, bästa vännen, en ung pojke, några mkt välkända författare, en för läsaren okänd person samt emellanåt till personer hon stöter på i olika sammanhang. Sett utifrån brevskrivandet har Sybil en enastående social förmåga, hon skapar snabbt kontakt och lyckas bibehålla denna även med rätt osannolika personer, som bl a Kazuo Ishiguro och Joan Didion. I verkliga livet har dock situation inte varit lika enkel, Sybil ägnade stor del av sitt liv åt ett krävande yrke som notarie i domstolen och upplevde ofta sig själv som lite socialt klumpig. Genom de brev Sybil skriver och tar emot, ges läsaren möjlighet att ta del både av nutida händelser och Sybils bakgrund. Sybil har genomgått minst sagt sin beskärda del av svårigheter: hon är adopterad, förlorade ett barn och genomgick en skilsmässa. På senare år har hon även drabbats av kroppsliga besvär, framför allt börjar synen försämras i skrämmande rask takt. Hur viktigt brevskrivandet är för Sybil framgår av följande citat ur en brev till en ung pojke:

"Angående dina frågor om brevskrivandet konst. Först och främst vill jag säga att de gjorde mig varm om hjärtat, för jag ska avslöja en hemlighet: Mina brev har betytt långt mer för mig än något inom juridiken. Breven utgör en stöttepelare i mitt liv, medan jag endast praktiserade juridik i trettio år. Notarie var mitt yrke - breven innefattar vem jag är. Jag har inte den blekaste aning om hur många jag har skrivit. Jag har inte hållit reda på någon siffra under årens lopp, Och jag har aldrig gått tillbaka och räknat dem jag fått. Fler än tusen, skulle jag tro. Jag har skrivit brev sedan jag var barn."

Brevromanen som form är relativt lättläst och man får som läsare en (illusorisk?) upplevelse av att vara närvarande i brevskrivarens tankar. Sybils brevväxling med Joan Didion om deras gemensamma erfarenhet av att ha förlorat ett barn är minst sagt gripande, utan att överskrida gränser till smetig sentimentalitet. Men, som Sybil själv betonar måste man lägga manken till vid brevskrivande, och även om breven ger ett spontant, lättsamt intryck är de noggrant genomtänka. Utifrån detta kan man också fundera över om Sybil i alla lägen är en pålitlig berättare? Hon är onekligen en ganska sammansatt karaktär, som läsare slås jag av av hennes humor, omtanke och emellanåt rätt så bitska formuleringar. Nyansrikedomen i porträttet av Sybil är romanens styrka, i mitt tycke. 

Sammantaget är Korrespondensen precis så charmig, engagerande och lättläst som alla säger, även om jag möjligen tycker att här finns något tema för mycket (t ex adoptionen och dna-tester). Jag stämmer således glatt in i hyllningskören och rekommenderar absolut läsning!

KORRESPONDENSEN
Författare: Virginia Evans
Översättare: Cecilia Berglund Barklem
Förlag: Akademius Förlag (2026)