Peter Stamm på Bokmässan

Bild: Gaby Gerste

Den schweiziske författaren Peter Stamm är aktuell med en ny bok, Den milda likgiltigheten i världen, och besöker Bokmässan. Jag kommer att lyssna på författaren när han samtalar om  "Könsroller i tyskspråkig litteratur" fre 17.00. Jag läser just nu  Stamms debutroman Agnes och jag har sedan tidigare läst Sju år. Stamms böcker ges ut på svenska av Thorén & Lindskog.

Sju år

Alexander studerar arkitektur i München tillsammans med den vackra, begåvade Sonja. De tycks vara ämnade för varandra och passar bra ihop, utan att vara himlastormande förälskade. Alexander och Sonja gifter sig, de startar en arkitektbyrå tillsammans och lever ett stabilt och behagligt liv tillsammans. Trots detta till synes lyckliga liv, har Alexander svårt att glömma sin besatthet av den illegalt invandrade polskan Iwona, som han haft en flyktig förbindelse med innan han gifte sig. Något lockar och drar Alexander till Iwona, trots att han närmast föraktar hennes oföretagsamhet och hennes uppenbara kärlek till honom. När Alexanders och Sonjas gemensamma liv utsätts för påfrestningar kan inte Alexander längre stå emot sin lust att åter söka upp Iwona.

Läsaren får ta del av Alexanders historia då han berättar denna för Sonjas äldre väninna. Allt eftersom får läsaren vet mer och mer om vad som hänt tidigare samtidigt som livet går vidare med nya utmaningar. Berättelsen om Alexander, Sonja och Iwona känns mycket vardaglig och allmänmänsklig. Den handlar om komplicerad kärlek och människor som inte alltid gör kloka val. Språket är tämligen enkelt, precist och mycket lättläst. Texten och innehållet fångade omedelbart mitt intresse då jag öppnade boken "för att bara kika lite" och jag läste därefter ut boken på ett par dagar. Trots att det egentligen inte hände särskilt mycket i boken blev jag snabbt, och förblev jag hela tiden, mycket engagerad i Alexanders berättelse.

En av författarens styrkor är att han lyckas gestalta en man det inte är så lätt att tycka om, på ett sätt som gör att man som läsare ändå tar till sig honom och försöker förstå hur han tänker. Överlag är människorna i Sju år några ganska vanliga typer som gärna vill mer än de vågar när det gäller kärlek och passion. Förutom Iwona, som reservationslöst ger sig till den man hon älskar.

Ett tema av särskilt intresse för mig - adoption - dyker upp som ett sidotema i Sju år. Jag sprang ihop med Peter Stamm under Bokmässan (2011) och nämnde mitt intresse för detta tema och undrade lite över hur vissa av personerna i boken såg på adoption. Peter Stamm berättade då att han gjort omfattande efterforskningar kring adoption just för att visa på olika sätt att se på fenomenet. Som svensk adoptivförälder blir man både provocerad och bekymrad över vissa åsikter som framförs.

Utan att göra någon större affär av det gestaltar författaren orättvisor och en ojämlikhet man kan betrakta utifrån olika perspektiv. Här finns en man som utan att tveka tycker att han har rätt att utnyttja en kvinna på det sätt som bäst passar honom. Man kan också beskriva samma relation utifrån den västerländska medelklassens privilegierde livssituation och den immigrerade underklassens rättslöshet. Både ett feministiskt synsätt och en tolkning utifrån ett klassperspektiv tillför berättelsen nya dimensioner.

Sammantaget är Sju år en lättläst engagerande berättelse som speglar Europa i nutid. Människorna gestaltas på ett vardagligt, nyanserat sätt och handlingen både lockar och provocerar läsaren. Rekommenderas!

SJU ÅR
Författare: Peter Stamm
Förlag: Thorén & Lindskog (2011)
Översättare: Sofia Lindelöf
Köp: Adlibris, Bokus

Sent på dagen - Tessa Hadley

Tessa Hadleys roman Syskonen, en roman om fyra syskon som samlas för att förbereda försäljningen av deras gamla sommarställe, gavs ut på svenska förra året. Jag missade den totalt, men det tänker jag åtgärda. Hadley debuterade sent, efter att under många år ha försökt skriva om andra världar än sin egen. När hon i stället började söka efter sin egen röst, blev det desto bättre. "Tessa Hadleys litterära universum kretsar i stället kring vanliga, ofta ganska privilegierade människor ur den brittiska medelklassen", skriver Sara Ullberg i GP (stavfel korrigerat). 

Sent på dagen handlar om två medelålders par, Alex och Christine, och Zach och Lydia, som varit vänner sedan ungdomen. När Zach hastigt avlider rubbas balansen och gamla känslor väcks åter till liv. Lydia flyttar hem till Alex och Christine för att försöka hitta ett sätt att hantera förlusten. Alla vännerna är överens om att just Zach var den de inte hade råd att förlora. Romanen inleds i berättelsens nutid med att Lydia telefonerar Christine för att berätta att Zack avlidit. Därefter växlar berättarperspektivet mellan nutid och tillbakablickar till den tidsperiod de alla lärde känna varandra. Trots sina olikheter är Christine och Lydia bästisar under studietiden. När de får en ny snygg lärare, Alex, blir Lydia omedelbart vanvettigt förälskad. Och Christine börjar dejta Alex bästa vän Zach. Någonstans på vägen blir det dock uppenbart för dem alla att de passar bättre ihop med kompisens partner. De byter, gifter sig, får barn, som även de blir bästisar, och åren går. 

Tessa Hadley skriver eleganta formuleringar som mycket precist gestaltar känslonyanser och detaljer. Under läsningen blir jag först förtjust i den sparsmakade prosan, därefter häftigt indragen i de dramatiska händelserna i inledningen, när vännerna försöker handskas med beskedet att vännen Zach avlidit. Här skildras chocken och den förlamande sorgen, utan tillstymmelse till kletig sentimentalitet. 

Sammantaget skriver författaren om det som sker inom och mellan människor, om det vi kanske helst vill dölja, om de små osanningar vi använder oss av för vår bekvämlighets skull. Det är just komplexiteten, de många lagren, författarens lyhördhet i gestaltningen och förmågan att hitta exakt rätt ord, som gör Sent på dagen till en fantastisk läsupplevelse. 

SENT PÅ DAGEN
Författare: Tessa Hadley
Förlag: Wahlström & Widstrand (2019)
Översättare: Amanda Svensson
Köp: Adlibris, Bokus
Recensioner: Litteraturmagazinet, Anna

Lanny av Max Porter

Jag läste Max Porters debutroman Sorgen bär fjäderdräkt när jag som bäst behövde den, några månader efter min mammas död. Kråkan och boken uppfattade jag då som "så påträngande, trösterika och helgalna att det är en lisa för en sörjande själ att stifta bekantskap med dem". Vid första anblicken av Lanny väcktes därför förhoppningar om en ny minnesvärd läsupplevelse, något utöver det vanliga. Och de förhoppningarna infriades definitivt. Det är verkligen inte lätt att recensera en så egensinnig bok som Lanny. Att läsa den innebär att vandra in i en ny värld, att fångas av en sinnesstämning, att matt ramla ihop i en liten hög efter sista sidan. Att läsa Lanny är att uppleva!

Pojken Lanny och hans föräldrar Jolie och Robert har flyttat till en liten by på den engelska landsbygden. Byn lever sitt eget liv och så gör också en del urgamla skogsvarelser, t ex Dead Papa Toothwort. Lannys pappa Robert pendlar varje dag till sitt arbete i London, medan mamman Jolie författar deckare om brutala mord. Byborna ser med viss skepsis på den nyinflyttade familjen. Särskilt udda är Lanny, en liten pojke som tycks ha kontakt med själva skogen omkring honom. I byn bor även den äldre konstnären Pete, som börjar ge Lanny lektioner. Eller kanske är det Lanny som ger den äldre mannen lektioner? I vilket fall trivs de alldeles utmärkt i varandras sällskap. Men en dag är Lanny försvunnen ...

Romanen berättas inledningsvis av mamman, pappan och Pete och en fjärde mycket speciell röst. Den tillhör den uråldriga och skrämmande varelsen Dead Papa Toothwort. Hans sätt att berätta är mycket speciellt, vilket även märks i bokens häftiga layout (foto nedan). Senare i berättelsen får läsaren ta del av många av bybornas röster i fragmentariska små avsnitt. I dessa delar framträder mänsklighetens essens med dess barmhärtighet, medkänsla och småsinthet.

Sammantaget är Lanny en helt unik, omvälvande, säregen berättelse som stannar kvar hos läsaren länge. Jag ser verkligen fram emot att lyssna till författaren när han samtalar med Maggie O'Farrell om skrivandets drivkrafter på Bokmässan.

LANNY
Författare: Max Porter
Förlag: Sekwa (2019)
Översättare: Marianne Tufvesson
Köp: Adlibris, Bokus
Recensioner: Fiktiviteter

Nicole Krauss på Bokmässan

Bild: Goni Riskin 

Många av mina författarfavoriter kommer till Bokmässan i år och jag har planerat ett rigoröst program för att inte missa någon. En av dem är Nicole Krauss, som är aktuell med en ny roman Dunkel skog. Den nya romanen har fått ett lite blandat mottagande och verkar kräva lite av sin läsare. Det gör mig mkt nyfiken. Jag planerar att lyssna när författaren samtalar med Ingrid Elam om "Irrfärder i Israels öken" tors, 14.00. Nicole Krauss medverkar även i ett monterprogram på fredagen som är tillgängligt även utan seminariebiljett.

Jag har sedan tidigare läst och älskat Kärlekens historia, en roman om kärlek som gjorde mig helt betagen. Och ändå tyckte jag kanske ännu mer om Det stora huset, en mörkare historia.

I denna sinnrikt konstruerade roman får läsaren möta fyra huvudpersoner, vars liv på olika sätt berör varandra. Berättelsen byter perspektiv och någon som varit en bifigur i ett avsnitt blir nästa avsnitts huvudperson. Det som binder samman de olika berättelserna är ett stort vidunder till skrivbord, ett skrivbord vars betydelse är mångbottnat. I första kapitlet möter vi författaren Nadja som tar hand om poeten Daniels möbler då han återvänder till hemlandet Chile. Daniel återvänder dock aldrig från Pinochets tortyrkammare och skrivbordet blir centralt för Nadjas författarskap. Många år senare blir Nadja kontaktad av en ung kvinna som säger sig vara Daniels dotter, hon vill gärna ha tillbaks sin fars skrivbord. Som läsare får man dessutom stifta bekantskap med en man, som efter hustruns död upptäcker hennes livs hemlighet, en ung kvinna som blir kär i en mycket udda man och en far vars relation till sonen är mycket komplicerad. Denna mosaik vävs på slutet samman genom att vi får möta en femte berättare, antikhandlaren Weisz som vigt sitt liv åt att återbörda de möbler Gestapo stal till deras rättmätiga ägare.

När jag läste Kärlekens historia blev jag förälskad i Nicole Krauss. Jag blev stormförtjust i bokens värme och upplevde läsningen som stor njutning. Därför hade jag mycket höga förväntningar på Det stora huset. Och jag måste först och främst slå fast att dessa förväntningar infriades med råge, trots att läsningen av Det stora huset innebar en helt annan typ av känslomässig resa. Kärlekens historia präglas av ljus och glädje, medan stämningen i Det stora huset är mörk och dyster. Romanen handlar om förluster och människans svårigheter att handskas med dessa. Faktum är att mina ögon fylldes av tåras vid flera tillfällen under läsningen, berättelserna berörde mig på djupet. Det här är en roman som gestaltar ett stort lidande.

Jag har länge försökt formulera några kloka reflektioner kring denna roman, men får nog medge att jag inte lyckats särskilt bra. Visst kan man skriva om författarens genomtänkta konstruktion och möjligen uppleva denna som onödig och/eller övertydlig. Men det är inte alls på detta plan jag upplever Det stora huset. Jag funderar faktiskt inte alls särskilt mycket över romanbygget och språket när jag läser, jag bara låter mig uppslukas av berättelsen och de mycket starka känslor som uttrycks i texten.

Det stora huset är en roman som rymmer många olika teman och stilar. Här gestaltas komplicerad kärlek mellan unga människor, en närmast incestuös relation mellan bror och syster, en medelålders mans sorg över en förlorad hustru och hans reaktioner då det visar sig att hustrun inte riktigt varit den han trodde hon var och en yngre generations kamp för att bryta sig loss från historien, en kamp att få leva sina egna liv. Här finns kärlek, här finns vrede, här finns sorg.

Det stora huset är en roman man kan analysera framlänges och baklänges. Men inga analyser kan fånga allt som ryms i denna roman, det här är en bok man kan läsa många gånger och hela tiden hitta nya detaljer i. Det här är helt enkelt en av de bästa böcker jag läst.

DET STORA HUSET
Författare: Nicole Krauss
Förlag: Brombergs (2010)
Översättare: Ulla Danielsson
Köp: Adlibris, Bokus

Utmaning: Authors & Characters - Julia

Utmaning Authors & Characters: Julia

Berätta om en författare och en litterär karaktär som båda bär veckans utvalda namn. Var gärna fantasifulla med namnen, de kan vridas och tänjas, gälla alla kön, olika versioner i olika länder o s v. Improvisera! Varje måndag lägger jag upp ett inlägg med veckans namn och mina val. Lägg upp era egna inlägg, släng in en länk i mina kommentarer, besök varandra för att få lästips och kommentera gärna.

Jules Verne var sannolikt den första "vuxenförfattare" jag läste i de tidiga tonåren. Jag uppfattade honom i alla fall då som en författare för vuxna, idag tänker jag att hans äventyrsböcker är perfekta för äldre barn/tonåringar. Men jag har tyvärr ingen koll på hur de har åldrats. 

Jules Verne levde i en period av tekniska framsteg och allsköns uppfinningar och han utnyttjade detta, plus sin egen fantasi, i sina berättelser. Han skrev Från Jorden till månen 1865, mer än hundra år innan vi i verkligheten kunde göra motsvarande resa. En av mina favoriter var Jorden Runt på 80 dagar från 1873. Flera av hans berättelser har filmatiserats, just Jorden Runt på 80 dagar relativt nyligen. Men ibland är det allt skönt med ett äldre, långsammare berättande, även i filmmediet.

Fröken Julie av August Strindberg, 1888, är en av de mest spelade Strindberg-pjäserna i världen. Pjäsen kan i korthet beskrivas som ett kammarspel med tre närvarande och en frånvarande huvudperson. Det är midsommarnatt och känslorna tar överhanden, den unga adliga fröken Julie har ihop det med betjänten Jean. Inledningsvis tycks Jean vara betuttad, men så snart besöket i sovrummet är avklarat blir han mycket hånfull. Då Julie nu är en fallen kvinna anser han sig stå över henne. Julie planerar att paret ska rymma tillsammans, men Jean har andra planer.

Varför "föll" då Julie? Jo, hon hade brister både vad gäller arv och miljö. Julie uppfostrades som en pojke, vilket (enligt  Strindberg) skapade stor förvirring hos henne. Jean, å andra sidan, är en manipulativ streber på väg uppåt. En streber som inte tycks ha minsta känsla för de han trampar på under klättrandet. Som någon form av moraliskt rättesnöre, som en "riktig kvinna" framträder köksan Kristin, som talar om svårigheterna för den rike att komma in i himlen. Den fjärde huvudpersonen, greven, finns aldrig med som person på scenen, men hans patriarkala skugga vilar tungt över både Julie och Jean.

Sammantaget kan Fröken Julie beskrivas som en avskalad, naturalistisk pjäs om klass, kön, sexualitet, makt, arv och miljö. Den är mycket läsvärd, även om man inte kan låta bli att reta sig på författarens kvinnosyn.