Jag har skrivit om det här förut, jag känner mig tjatig, men det verkar behövas. Här kommer några tips på kvinnor som skulle kunna tilldelas Nobelpriset.
Det enda de har gemensamt är könet och att de skriver fantastisk litteratur. Nej faktiskt inte, ingen av dem är heller från Europa.
En fantastisk Nordafrikansk författare, tillika beundransvärd egyptisk revolutionär är Nawal El Saadawi. I hennes roman
Den stulna romanen möter vi kvinnor i alla dess skepnader, starka, förtryckta, upproriska. Gemensamt för dem är att de existerar på männens villkor, patriarkatet styr vare sig det är den välbärgade överklassen eller de religiösa fanatikerna som har makten. Berättelsen vindlar sig fram på krokiga vägar, för att kunna följa med gäller det för läsaren att släppa sina hämningar och ge sig hän. För El Saadawis text bär, den bär oss med till miljöer som påminner om Tusen och en natt och den bär oss med till smutsiga tortyrkammare och vidriga övergrepp. Berättelsen byter fokus och tidsperspektiv samt interfolieras av upprepande, drömliknande sekvenser. Språket är vackert, poetiskt, uttrycksfullt, en njutning att läsa.
Även kanadensiska Margaret Atwood skriver samhällskritisk litteratur som fokuserar på kvinnors villkor. Hennes intriger är ofta dubbelbottnade och texterna lockar till sträckläsning. I Penelopiaden återberättar Atwood den äventyrsfyllda myten om Odysseus, sedd utifrån ett kvinnligt perspektiv. Vi får lära känna hustrun Penelope redan i hennes ungdom, vi får följa hennes möte med den blivande maken och flytten till Ithaka. Penelopiaden är en skickligt vävd gestaltning av kvinnans situation både under antiken och i samtiden. Ingen har väl heller missat årets nyutgåva av Tjänarinnans berättelse och filmatiseringen av den här grymma dystopin.
Maryse Condé från Guadeloupe beskrev i en intervju i Babel för några år sedan sitt författarskap: "Det var ett sätt att få läsaren att drömma. De avsnitten är fulla av magi och fantasi. Om man berättar en historia utan vare sig magi eller fantasi är det en dålig historia. Man har ... en plikt att i samma berättelse blanda det som är mycket sorgligt och det hoppfulla, fantasin... Det tycker jag är nyckeln till en bra och intressant bok." I romanen Färden genom mangroven slås jag av författarens sätt att gestalta många olika röster och hennes underbara naturskildringar.
Jamaica Kincaid växte upp på Antigua och Barbuda och flera av hennes texter beskriver kolonisationens följder. Annie John är en självbiografisk berättelse om en flickans väg från beroendets barndom till vuxenvärldens självständighet. Huvudpersonen gestaltas som en mycket komplicerad person, som det inte varken är lätt att förstå eller tycka om. Just detta tycker jag är mycket fascinerande. Det här är en berättelse man kan betrakta utifrån olika utgångspunkter, ibland läggs vikten vid mor-dotter-relationen, ibland betonas samhällsperspektiv som kolonisation och migration och ibland fokuserar man på huvudpersonens sexuella identitet. För min del var det helt klart relationen mellan Annie och modern som dominerade intrycket.
Arundhati Roy tilldelades 1997 det prestigefulla Bookerpriset för sin roman
De små tingens gud. Därefter fick vi vänta 20 år på en ny roman,
Den yttersta lyckans ministerium. I mellantiden har författaren skrivit politiska texter och ägnat sig åt att kämpa för miljön och de utsatta i hennes hemland. "En annan värld är inte bara möjlig, hon är redan på väg. Under en lugn dag kan du, om du lyssnar noga, höra henne andas." Sammantaget är
Den yttersta lyckans ministerium en grandios roman som utmanar föreställningar om hur en berättelse "ska" berättas, det är en roman med storhetsvansinne som rymmer allt som är viktigt i livet.
