Glas, Gregorius och Helga

Doktor Glas av Hjalmar Söderberg är en roman jag återvänt till flera gånger och varje gång upplevt något nytt. Senaste omläsningen var i våras, inför att jag skulle läsa Helga av Bengt Ohlsson.

Doktor Glas brukar ofta beskrivas som en roman om ett moraliskt spörsmål; är det rätt att döda en människa för att rädda en annan? För mig är inte detta det centrala i romanen, jag uppslukas helt av funderingar kring Tyko Glas själsliv. Att läsa Doktor Glas väcker starka känslor av olika slag. Jag blir oerhört provocerad av den gode doktorns narcissism och självgodhet samtidigt som jag blir både rörd och berörd av hans emotionella tillkortakommanden och hans omedvetenhet om sina egna begränsningar.

Tyko Glas är en man med rigid inställning till mångt och mycket, han har svårt att fungera flexibelt i sociala sammanhang och han hyser stark aversion inför både nakenhet och sexualitet. Måhända är hans yrkesval mindre lyckat. I sin ungdom var han en gång förälskad, och nu är han återigen förälskad i den vackra, hjälpsökande Helga. Han tycks dock vara mer förälskad i sin egen föreställning om kvinnan, än i en verklig kvinna av kött och blod. Helga är fast i ett kärlekslöst äktenskap med den mycket äldre, och i sängen påträngande, pastor Gregorius. Hon söker doktorns hjälp att freda sig gentemot makens motbjudande krav och anförtror honom även att hon är förälskad i en annan man, den unge, stilige Klas Recke. Doktorn börjar planera hur han ska kunna hjälpa Helga ...

Vad är det då som driver Tyko Glas att fatta ett så drastiskt beslut som att faktiskt mörda pastor Gregorius? Drivs han av ett altruistisk motiv, är syftet att hjälpa Helga, trots att han inte ser någon möjlighet att själv vinna henne? Eller har han ändå en fantasi om att hon skall bli hans, då maken är röjd ur vägen? Eller kan vetenskapsmannen Glas inte motstå detta tillfälle att utröna hur ett mord går till? Eller är lockelsen att bevisa sin egen överlägsna intelligens och förmåga att undkomma upptäckt och straff oemotståndlig? Eller är handlingen ett drastiskt försök att "grabba tag" i livet, att förändra sin livssituation. Är mordet ett sätt att utmana den tes med vilken Tyko Glas beskriver sitt liv?

"Mig gick livet förbi."

 

När jag läser Gregorius av Bengt Ohlsson kommer även pastorn mig inpå livet. Han väcker mycket ömhet hos mig genom sin längtan efter att bli en älskande människa. Där Glas är en människa med en mycket begränsad förmåga att uppleva känslor, är Gregorius motsatsen. Han hyser, som sagt, en stark önskan om att älska och bli älskad, samtidigt som han fruktar kärleken. Han upplever sina känslor till fullo, han pendlar mellan nattsvart förtvivlan och ett envist hopp om förändring. Framför allt längtar Gregorius efter att bli far, han fantiserar om ett barn att älska och ta hand om. Han hoppas att han någon gång ska bli sedd och accepterad, som han är. Gregorius har också förmåga att se och förstå andra människor, om Glas uttrycker han sig på detta träffande sätt:

"Men jag har sällan mött en så ointaglig människa."

Framför allt är Gregorius en mycket ensam människa, en ensam människa som längtar efter gemenskap, och samtidigt fruktar den. Då han reser till kurorten för att dricka stärkande vatten hoppas han att han lämnat ensamheten bakom sig. Men inte heller detta lyckas pastorn med, och själv beskriver han situationen så här:

"Jag tog tåget. Ensamheten åkte häst och vagn. Det är enda skillnaden. Nu sitter han åter vid mitt bord, och allt är som vanligt."

Bengt Ohlsson beskriver Gregorius på ett mycket kärleksfullt och trovärdigt sätt. Jag uppfattar pastorn som rädd, osäker och upptagen av hur han framstår i andras ögon. Då boken är utläst dröjer sig personerna kvar hos mig, jag undrar hur framtiden skulle tett sig  om inte doktor Glas skridit till verket.

Romanen om Helga utspelar sig ett 20-tal år efter pastorns död, det är nu 30-tal och Helga lever ett tryggt liv som maka till tjänstemannen Ivar. Äktenskapet är inte särskilt lyckligt, maken bedrar Helga, men hon värderar sin välbärgade livsstil så högt att hon kan ha överseende med detta. Helga bär på en livslögn; alla, inklusive maken och flickan själv, tror att äldsta dottern Signes far var pastor Gregorius. Fadern var dock Klas Recke, mannen som Helga bedrog pastorn med. Recke övergav Helga för att gifta sig rikt och lovade att aldrig söka kontakt med sin dotter. Han återvänder nu, alkoholiserad och dödssjuk och vill träffa flickan. Dessutom kommer han med katastrofala nyheter; den sedan länge döde doktor Glas förde dagbok om händelserna kring mordet på Gregorius, och denna dagbok har återfunnits. Innehållet kan visa sig vara mycket komprometterande för Helga. Till skillnad från den ömsinta gestaltningen av Gregorius framstår Helga i Bengt Ohlssons version som ganska självisk och osympatisk. Helga sitter fast i sin egen lögn samtidigt som hon uppdagar att alla närstående sviker och far med osanning.

"Men för de flesta är lögnen som ett par nya skor. De kan klämma åt och göra ont i början, men snart har de format sig efter foten och känns riktigt bekväma."

Jag vet inte om jag ska anklaga författaren eller Helga för att vara långrandig, men boken innehåller lite väl många utvikningar och en del "tankepladder". Vad har människan egentligen emot värmländska? Som läsare upplever jag tyvärr dessutom att jag inte alltid "köper" hennes handlingar. Jag kan på olika sätt intressera mig för och åtminstone delvis förstå både Glas och Gregorius, men Helga blir inte en "levande" person för mig på samma sätt.