Kulturkanons brister

Det finns mkt att säga om en kulturkanon rent generellt, utifrån hur den ska tas fram och hur den ska användas. Än mer finns att säga om en regering (med stödpartibihang) som nedmonterar kulturens förutsättningar. Men här ska jag bara kort fokusera på två saker: den manliga historieskrivningen och avsaknaden av arbetarförfattare.

I sin samtid hade dramatikern Alfhild Agrell stora framgångar, hennes pjäser var mer spelade och uppskattade på de svenska scenerna än Strindbergs. Överlag hade kvinnliga ”kulturskapare” en stark position under 1880-talet. I de litteraturhistoriska verk som skrevs kring och efter sekelskiftet uteslöts dock Agrell tillsammans med andra framstående kvinnor. Att detta nu sker igen är bedrövligt!

Agrells genombrott kom 1882 med Räddad, en pjäs som handlar om en kvinna som bryter upp från sitt äktenskap sedan maken ruinerat familjen. När jag pluggade litteraturvetenskap gjorde jag en jämförelse mellan Ibsens Ett dockhem och Agrells Räddad. Likheterna mellan verken är stora, och medvetna. Agrell skrev i polemik mot Ibsens idealistiska, individualistiska upplösning. Hennes drama är nattsvart och betonar mer samhällsstrukturer än individuell frihet.

Karaktäristiskt för svensk litteraturhistoria är också den grupp författare som tillhörde arbetarklassen och ofta endast hade gått i folkskola. De lärde sig skriva genom eget läsande, studiecirklar och folkrörelsernas bildningsarbete. De här författarnas verk (t ex Moa Martinsons Mor gifter sig) är både ett kulturarv och en inspirationskälla för många av dagens författare som skriver om vår samtid. Ingen av dessa för Sverige unika författarskap finns med i vår kanon!

Moa Martinsons självbiografiska trilogi om flickungen Mia (Mor gifter sig, Kyrkbröllop, Kungens rosor) handlar om barns och kvinnors tillvaro i en värld där alla måste slita för brödfödan. Den innehåller en nyanserad, lyhörd gestaltning av en mor-dotterrelation. Moa Martinson var den enda kvinnan bland proletärförfattarna och hennes böcker är skrivna för att ge en kvinnlig motvikt till alla de ”pojkskildringar” som skrevs.